Pesach, Påsk - och Gilad Schalit

Omvärlden gillar inte att Israel bygger bostäder för judar i Jerusalem.

Omvärlden är högljudd i sitt fördömande av Israel för att Israel bygger bostäder på mark som aldrig någonsin tillhört något annat land.

Omvärlden är totalt tyst inför det faktum att den överväldigande majoriteten av illegala bostäder i och kring Jerusalem faktiskt byggs av araber.

Omvärlden är totalt tyst inför hur många araber som illegalt uppehåller sig i Jerusalem, och därigenom orsakar denna enorma marknad för illegalt arabiskt bostadsbyggande.

Omvärlden är totalt tyst inför det faktum att medan man ökar trycket på Israel att ge arabvärlden allt vad den vill ha, är trycket på arabiska extremister att frisläppa israelen Gilad Schalit nästan obefintligt.

Som tonåring kidnappades Gilad kidnappades från Israel och nu sitter han sitt fjärde år i en underjordisk håla utan tillgång till familj, advokat, Röda korset, FN, EU, USA, vem som helst. Han har enligt Hamas inte ens fått se solen eller dagsljus under dessa fyra år.

Om några dagar firar judar världen över Pesach, den judiska påsken.

Pesach firar man i åminne av judarnas befrielse från slaveri.

I Gazaremsan – som helt och hållet finansieras av EU och resten av omvärlden – sitter det dock en jude i slaveri. I enlighet med de palestinska arabernas krav är Gazaremsan totalt etniskt rensad från samtliga judar, såväl levande som döda – till och med de döda fick grävas upp för att åter begravas i Israel. Så hårda etniska krav har det palestinska arabiska samhället på det som ska bilda kärnan till det andra palestinska landet vid sidan om Jordanien (där 70% av befolkning är palestinska araber).

Omvärlden förblir tyst. Tyst, men fortsatt generös. För medan denna bestialitet fortsätter, fortsätter även EUs och FNs ohämmade utbetalningar till regimen som uppfann och bedriver denna råa människohandel.

Utbetalningar som består av våra skattemedel.

Omvärlden har glömt Gilad Schalit, den enda juden kvar i Gazaremsan.

Gör inte ni det också. Denna Pesach, påskhögtiden, håll en plats tom för Gilad Schalit vid bordet, vare sig ni firar den judiska eller den kristna högtiden.

Och förklarar för alla vad ni gör och varför ni gör det.
 
Ni gör det för att ni inte vill glömma. För att ni inte är som resten av världen. Ni anser inte att slaveri är rätt. Inte ens när det subventioneras av Sverige via SIDA, via EU och via FN.
 
 
Intressanta länkar:
Europaparlamentet kräver Gilad Schalits frisläppande från olaglig fångenskap
Europaparlamentet kräver Gilad Schalits frisläppande från olaglig fångenskap
ECR kräver Gilad Schalits frisläppande från olaglig fångenskap kräver Gilad Schalits frisläppande från olaglig fångenskap
Läs om alla andra som ser det självklara i att Gilad Schalit måste släppas fri från sin slaveri
 

A legal precedent

The Jerusalem Post reports that The European Initiative, a new European pro-Israeli lobby, has filed a lawsuit in Belgium against Hamas leaders from Gaza and Damascus, demanding that they be brought to justice for war crimes.

About time too. The Belgian initiative is a welcome proactive move against terrorism and against support for intransigence, indoctrination, Islamism, fanaticism, extremism and terrorism the world over.

A similar initiative would do wonders in Sweden. Sweden has a history of antagonistic behaviour toward the Jewish state, including breach of contract and the welcoming terrorist Palestinian Arab leaders to its shores, and spends immense sums of taxpayer revenue reinforcing Palestinian Arab intransigence, which in turn promotes continued violence and bloodshed. See here, here, here, here, here, here, here and here.

Swedish citizens have been the victims of Palestinian Arab terrorism in Israel, and Jewish citizens of Sweden have long been made to pay the price for successive Swedish governments that have signally failed to adopt a firm stance against Islamist-inspired anti-Semitism and extremist Left-wing anti-Zionism. This writer has been on the receiving end of rockets from Islamist terror organisation Hizbullah while in Haifa and Islamist terror organisation Hamas while in Sderot.

A call by the imam of the Grand Mosque in Stockholm to kill Jews as a result of the conflict in the Middle East was ignored by the judiciary and the government.

Repeated gross anti-Semitic allegations by extreme Left-wing tabloid Aftonbladet over unfounded claims of systematic Israeli Army organ trafficking were ignored by the judiciary and the government. Even Britain's Guardian newspaper, scarcely the Jewish state's most avid supporter, has the decency to back off from Aftonbladet-esque headlines. Not so Aftonbladet.

Foreign Minister Carl Bildt’s psychotic obsession with the Jewish state has been ignored by the judiciary and the government. He adopted a remarkably aggressive stance on the organ trafficking debacle and then invested the entire resources of his office and his (admittedly fast-dwindling) personal prestige in trying to push the EU to recommend the partitioning of Jerusalem – while at the same time celebrating the reunification of Berlin…

Every year, Sweden diverts vast sums of money from its state coffers, routing these funds away from Swedish schools, Swedish hospitals, Swedish jobs, Swedish infrastructure, even the well-being of Swedish children, and instead using these hard-earned resources for non-transparent, under-the-table foreign-policy strategies via a host of shady NGOs such as SIDA, Diakonia, Forum Syd, ISM, the Swedish Church and so on – all with the aim of subverting the Jewish state. It is a parallel foreign policy about which few Swedes know anything – for the simple reason that it is filed as charity and is therefore virtually invisible. The point is that this pursuit of an invisible and parallel foreign policy is ignored by the judiciary and the government because it is waged privately from the Swedish foreign ministry, albeit with VERY public funding.

Time therefore for a proactive Swedish initiative along the same lines. If you have the funding and/or the expertise to help in this matter, get in touch.

It’s time to put things right in Sweden. The vast majority of Swedes are fed up to the gills with having their already shaky finances abused, their enviable and highly deserved reputation trashed and their energy exploited by shady individuals with murky agendas whose sole merit is that they are in powerful places, whether in the media or in public office.

Rescue Sweden. Before an entire nation is hijacked. It’s been done many times before.

A noble cause?

So the Nobel Awards for 2009 have come and gone.

US Nobel Peace Prize laureate Barack Hussein Obama – who was nominated for the prize within mere days of taking up office – arrived in Oslo, accepted the award and promptly left.

Obama said that “the instruments of war do have a role to play in preserving the peace”. That’s when the US itself is involved. However, it appears not to be a consideration he extends to America’s staunchest ally, Israel.

President Obama, whose very entitlement to the US presidency has been called into question owing to uncertainty over his country of birth, has come in for fierce criticism for accepting the Peace Prize when he has not actually contributed to peace.

Swedish journalist and commentator Per Gudmundson said on Swedish TV that President Obama makes as fitting a Peace Prize laureate as Yasser Arafat did – both have done equally little to advance the cause of peace, albeit in entirely different spheres. Arafat through decades of terrorist attacks on civilian Jews in Israel and around the world, Obama though ongoing and heightened military commitments in Iraq and Afghanistan respectively.

Here’s the speech Nobel Peace Prize Laureate Barack Hussein Obama should have made in Oslo:


Dear friends of peace,

I am humbled by your gesture and vow to act in the spirit in which this signal honour was bestowed on me. If there is one lesson recent history has taught us, it is that of Northern Ireland. Decades of violence ended when funding for weapons and training dried up. As a result of international determination to strangle the supply of armaments to hate-mongers and violent terror groups, guns have been replaced by conference tables and very real progress has been made towards genuine, lasting peace. Friendship requires trust, and trust is based on mutual recognition of the other’s concerns and rights.

It is this same approach that I will apply now that I am in receipt of this, the greatest honour I have ever received. I have admittedly done nothing whatsoever to deserve it, yet, but I promise to live up to your expectations and to deliver on those expectations.

Here’s how I will do it: in Afghanistan and Iraq I will use military means to fight the hate-mongers and violent terror groups to a standstill. I will use the money from my Award to set up foundations for education so that future generations in these two war-torn countries see a different reality, a better future. I will above all else do absolutely everything it takes to proactively battle the supply of arms to these two fractured societies.

It is this very same approach I will adopt in that other Middle East hot-spot, the one that for so many decades has pitched the 50-odd Arab and Muslim states against the world’s sole Jewish nation, Israel. To paraphrase a former US President, read my lips: there will be an absolute stop to the supply of weapons to hate-mongers and violent terror groups. When the ability to perpetrate violence has been removed from the equation, the relevant sides will sit down and negotiate a solution. A solution that is a compromise. Because only a mutually agreed compromise will once and for all put an end to this conflict. A conflict that the community of nations has deliberately maintained as a running sore over a number of decades for reasons of political expediency.

Political expediency is at an end. From today the focus is on the human being. Whether Christian in Bethlehem, Muslim in Ramallah, Baha’i in Haifa or Jew in Jerusalem – the Nobel Peace Prize is going to sow the seeds for an approach that brings equal dignity to human beings across this conflict-ridden region.

Human dignity. For everyone. That means an end to Palestinian Arabs living in squalid refugee camps. It means full citizenship, and compensation, for all displaced peoples, both Arab Muslims and Arab Christians, as well as Jews from Arab lands. It means an absolute – and resolutely enforced – ban on arms shipments to all groups engaged in violence, as well as the financing of such groups by any means whatsoever. It means an unequivocal refusal to countenance a nuclear-armed Iran. That will not happen, for the simple reason that the Iranian regime has clearly announced it intends to erase a fellow member of the UN family, Israel, off the map. The UN is not Mafia family which countenances the rubbing out of other family members. It is supposed to be a family of tolerant nations that enshrine mutual respect. If this kind of family is not to your taste, you’re welcome to leave.

And it means, finally, the immediate and absolute ban on all further state-sponsored interference in the affairs of other sovereign nations. This means – and I spell it out very clearly – the total and absolute cessation of government funding of subversion within Israel. The Israelis and their Arab neighbours, including the Palestinians, need to have sufficient peace of mind to work out their differences without outside interference. I am absolutely convinced that without the interference and active subversion of nations such as Sweden via a plethora of “NGOs” – activities that only serve to preserve and extend the atmosphere of mutual distrust and conflict – the Israelis and their Arab neighbours will come to an agreement that meets the widest possible consensus. Not everybody will be satisfied, but the majority will – on all sides.

However, that requires an end to subversion through the use of state-funded organisations that really serve as the extended arm of various nations’ covert foreign policy aims.

That has got to stop. No more covert interference from outside.

While I am here in Oslo, allow me therefore to spell it out clearly for your Swedish neighbours: no more use of Swedish tax revenues to fund disparate organisations such as SIDA, Diakonia, Palestinagruppen, Palmecentret, the Swedish Church and their obsessive meddling in the Middle East. Swedish foreign policy should be conducted openly and transparently through its Foreign Minister. Sweden’s Foreign Minister Carl Bildt has used his time and energy and his nation’s considerable resources to try and persuade the entire EU to push through the division of Jerusalem. Some observers may find it remarkable that the EU would actively support partition in one city while celebrating the 20th anniversary of reunification in another city, Berlin.

However, while the drive to partition Jerusalem may be cheered in certain quarters and abhorred in others, it is nonetheless the openly declared policy of Sweden, through its Foreign Ministry, and as such perfectly legitimate. It is a policy that can be contested in many forums, and doubtless will. What is not legitimate, however, is for the Swedish Foreign Ministry to extend its reach under the table by employing a web of subversive organisations, providing massive government funding for the execution of an invisible policy. To give one single example, Sweden’s extremist Palestinagruppen, with membership totalling just 800 or so members, gets government grants totalling in the region of 5.5 million US dollars, which it uses to fund anti-Israel operations both in Sweden and in Israel. Sweden is of course far from the only country engaged in this subversion. Many European and other countries pursue an active strategy of parallel yet invisible foreign policy via various NGOs.

This will stop.

Today I received the Nobel Peace Prize, for which I offer my heartfelt thanks. It is an award that brings with it serious obligations. I intend to live up to the obligations that came with this award – I will promote peace. Robustly.

Because sometimes, promoting peace requires going to war.

If you are engaged in subverting peace, I put you on notice.

I am Nobel Peace Prize Laureate Barack Hussein Obama, and I am prepared to go to war to ensure peace. Because the instruments of war have a very real role to play in preserving the peace.

I will go to war to preserve peace because I hold human dignity dear.

Thank you for you attention.

Barack Hussein Obama


NGO Monitor: Promoting Israel's isolation
NGO Monitor: Lawfare
Gerald Steinberg: European Funding
Barbara Sofer: Letter to the Swedish Foreign Minister
Manfred Gerstenfeld: Behind the Humanitarian Mask
Jerusalem Post: Raising funds for Hamas on US campuses
JCPA/Dore Gold: Europe Seeks to Divide Jerusalem
IPT: Radical Movement's Leader Forecasts America's Demise
Honest Reporting: UNRWA Perpetuating the Misery
Spectator/Melanie Phillips: An Inconvenient Truth
Spectator/Melanie Phillips: Spot the Difference
Daniel Pipes: Sheikh Obama and his Two Wars
GLORIA/Barry Rubin: Radical Islamism
Isi Leibler: Candidly Speaking: Europe Has Forsaken Israel
Israel National News: Sweden's Radical Anti-Israel Programme
Ilya Meyer: The Swedish Foreign Minister's Crusade Against Israel
Ilya Meyer: EU Buys Swedish Votes

Problemlösning i Mellanöstern

Mycket har skrivits om UNRWAs och UNHRCs ansvar för att flyktingproblemet i Mellanöstern har förevigats – till ingen som helst nytta, till ofantliga kostnader och utan minsta vilja eller utsikt till en lösning eller anständig framtid för de drabbade.

UNRWA är till för att skapa jobb för de egna anställda. Inget annat. Definitivt inte för att lösa de 3-4 miljoner (av ursprungliga 700 000) palestinska flyktingarnas situation. UNHCR, som har samma budget som UNRWA men som har hand om mångdubbelt fler flyktingar i hela resten av världen, har som uppgift att lösa deras flyktingstatus – och lyckas med det.

Är det för att UNRWA inte kan arbeta lika effektivt som UNHCR? Eller är det för att UNRWA inte vill? I vilket fall som helst bör den stängas med omedelbar verkan för att ersättas av en organisation med helt andra mandat: att lösa situationen. Inte att förlänga den i ytterligare 60 år.

Någon har med utsökt elegans och enkelhet liknat arabvärldens inställning till Israel som att köpa en lott med hopp om att vinna en miljon kronor – men att när det visar sig vara en nitlott, kräva tillbaka insatsen. Efter att Palestinamandatet delades, 80 procent till araber (Transjordanien, sedermera Jordanien, där 80 procent av befolkningen är palestinska araber) och 20 procent till judar, och efter att judarnas del delades ytterligare en gång 50-50 för att skapa det arabiska Palestina och det judiska Israel, anföll arabvärlden ändå den judiska staten.

Anfallet misslyckades. Nu kräver arabvärlden att allt ska gå tillbaka till utgångsläget för att möjliggöra ytterligare ett anfall. Iran står beredd, dess kärnvapen är snart färdiga att tas i tjänst. När arabvärlden inte kammade hem storvinsten, kräver de alltså lottpriset tillbaka för att kunna spara till en ny insats.

Den arabiska flyktingströmmen orsakades av arabvärldens misslyckade anfall mot judarna. Arabvärlden har ändå konsekvent vägrat ta hand om sina arabiska bröder. Istället är det omvärlden, via främst UNRWA men även en mängd andra organ finansierade av världssamfundet, som får betala notan för att bevara deras flyktingstatus – nu i tredje och även fjärde generation.

Den judiska flyktingströmmen, dock, som orsakades av att samma arabländer kastade ut sina judiska medborgare, fick absorberas på egen bekostnad av den judiska staten Israel. Inga FN-pengar här inte.

Hur var det nu man kallar särbehandling av judar?

Arabvärldens avoga inställning till judar har historiska anor. Se här en artikel och film från SvDs ledarredaktionsblogg, som behandlar det sätt på vilket stora delar av arabvärlden, med Jerusalems Stormufti i spetsen, ivrigt anammade nazism och stödde Hitler under Andra världskriget. Arabvärldens negativa inställning till judar har inte vuxit i ett vakuum, det har heller inte kommit till efter Israels återskapande 1948, utan hade en stark inre drivkraft långt innan.

UNRWA är förstås inte ensam om att missbruka enorma summor donerade medel för att föreviga flyktingproblemet, utan att ägna minsta tanke på de mänskliga tragedierna som utspelas i hopplöshetens spår. Det är många organisationer, nominellt klassade som biståndsorgan, där missbruk av finansiella medel, ofattbar slöseri, total avsaknad av finansiell transparens, korruption, samt inte minst en kultur där många biståndsgivare på olika sätt tillskansar sig fördelar har blivit praxis. SIDA dras med enorma finansiella och etiska problem, likaså Rädda Barnen. Arabvärldens minimala hjälpinsatser blir föremål för allt öppnare och intensivare kritik – även i arabvärlden. Framför allt ifrågasätter man allt tydligare arabvärldens eget ansvar för problemets uppkomst och dess fortsatta existens, 60 år senare.

USA, EU, Kvartetten – de kan lägga fram vilka förslag de vill, inget kommer att förändras för det. Förändringen kommer endast när omvärlden en gång för alla rensar upp i biståndsträsket och istället börjar använda bistånd för att lösa problem, inte att föreviga dem.

Israelerna och deras arabiska grannar förtjänar hjälp och incitament till fred, till lösningen av sina problem. Det de inte behöver är skandalöst stora investeringar specifikt ämnade att bevara ett existerande problem.

Problemet har visserligen skapats av arabvärlden. Men det är ändå människor som blir lidande, människor i andlig misär under 60 långa år. Att kallsinnigt använda finansiella medel som ett slags vapen och därigenom förlänga deras misär, att odla hopplöshet som ett politiskt verktyg istället för att lösa problemet, ligger på världssamfundets samvete.

Valuta för pengarna. UNRWA, SIDA, Rädda Barnen – alla förevigar de problemet via våra pengar.

Gör nu plats åt problemlösare. Använd pengarna ansvarsfullt. Till att lösa – inte föreviga – problemet.

MXp om Rädda Barnen
IsraeliSverige (artikel från 2005 om att palestinerna förtjänar ett långt bättre öde)
IsraeliSverige om ökande terrorangrepp mot Israel under september månad
IsraeliSverige om behovet av en UNHRC undersökning om 1000 Hamasmissiler
UNHCR vs UNRWA
Avsluta ockupationen
En ny internationell kommission behövs
Missbruk av medierna som skadar palestinierna

The art of terror, Swedish style

January this year saw a controversial work of art exhibited in Stockholm. “Snow White” depicted a smiling female Palestinian terrorist sailing in a pool of blood-red water. Israel’s Ambassador to Sweden Zvi Mazel added a touch of unexpected action to the exhibit by disconnecting the lights and throwing a tripod into the pool.

Mr. Mazel’s actions sparked strong protests from both the Swedish cultural elite and the country’s media, whose herd instinct on anything relating to the Middle East is legendary. The media have maintained a largely negative stance on the ambassador’s actions – echoing their attitude to the country he represents – while Swedish public opinion, assaulted by repeated footage of the carnage in Israel caused by Palestinian suicide bombings, tend to side with the beleaguered ambassador.

Media catching up to reality
Now it seems the Swedish media are beginning to catch up with public opinion. On 21 September, Thomas Lunderquist, commenting on cultural issues in Sweden’s foremost daily Svenska Dagbladet, wrote that art “must remain free in a decent society ... For that reason, ambassador Zvi Mazel’s action was wrong. But let’s keep a healthy sense of perspective in all this. What is most worthy of our indignation? To set off a bomb in an Israeli-Arab restaurant and kill 21 civilians and injure another 50 or so people, or to disconnect the power socket from a lamp and then chuck the lamp into a pool of water? … (This reaction) was an expression of desperation in the face of Sweden’s inability or unwillingness to understand Israel and its citizens’ struggle for a fundamental human right – survival.”

By remarkable coincidence, Lunderquist’s article came shortly after Reuters’ global managing editor David A. Schlesinger confirmed that he instructs his reporters not to use terms like “terrorism” in reports from the Arab world because “my goal is to protect our reporters”. Reporting the news apparently isn’t a foremost concern at Reuters. One might well ask what else Reuters are denying the public.

Censorship thrives
Many of the international stories that monopoly Swedish news agency TT allows through to its readers come from Reuters. Consequently, the views of Swedish journalists are prejudiced already at source, even before the public get their TT-sanitised version of events. With this aggressive culture brewing within the media, it is scarcely surprising that Swedish daily Dagens Nyheter described Ambassador Mazel’s actions as that of “a vengeful Old-Testament God” – an anti-Semitic statement equally worthy of hard-line Muslim clerics and other implacable Jew-baiters and Israel-haters.

The political Left in Sweden – securely embedded within the media – vilify Israel while glorifying Hamas, Islamic Jihad, the PFLP and other “heroic freedom fighters”. Here, Palestinian Jihadists who kill Israeli civilians are “militants” expressing their sense of desperation.

Financing terror in Sweden
Other Jihadists, however, created a watershed in Swedish perceptions. The Beslan atrocity in early September predictably had some Swedish papers rushing to defend the perpetrators, explaining that the militants were simply venting their desperation. But this time the reasoning did not go down well with the Swedish public, the images of the young victims proving too powerful for the media to overcome. The Beslan outrage was followed by a Swedish Communist Party Youth Wing conference in Gothenburg in support of Hamas and the PFLP – both branded as terror organisations by the EU, of which Sweden is a member. The intended keynote speaker was PFLP terrorist and airline hijacker Leila Khaled. Swedish Greens Party MP Gustav Fridolin – expelled earlier this year from Israel – was also due to address the conference. Public outrage persuaded both to cancel.

Sweden is a society that accommodates terrorists, nurtures terrorism apologists and gives a free rein to news agencies that routinely censor the news. It’s a society that reacts with horror to the slaughter of children in Beslan, but has been conditioned by its media to ignore a proportionately higher death toll when the victims are Jewish kids in Israel. It’s a frightening society where people look the other way while 6 Muslim youngsters throw a Jewish boy off a bus because he “has no right to breathe the same air as real people”, and where passersby ignore a Jewish school student as a gang of 9 Muslim youths advance on him in broad daylight with the ominous words “Don’t you know it’s dangerous to be a Jew in Sweden? We’ll show you just how dangerous it is.”

And yet it would appear that the highly unorthodox words and actions of Ambassador Mazel back in January are actually bearing fruit. Sweden now has an increasing number of journalists who dare do something that is un-Swedish in its very nature: they beg to differ, they highlight the truth. The truth about Muslim anti-Semitism, media blindness to an issue the public encounters every day, and media animosity to the existence of Israel.

Debate as an art form
Nine months after the event, Sweden is debating terror as an art form. Today there is open debate on the Swedish Church’s Boycott-Israel campaign, for which church donations are being used. There is debate about the millions donated by the EU and Swedish aid agency SIDA to various Palestinian causes – including anti-Semitic propaganda and sponsorship of the outlawed PFLP’s conference in Sweden. And the spotlight is finally being trained on the media’s knee-jerk refusal to criticise a corrupt Palestinian leadership that financially straitened Swedish taxpayers are being forced to bankroll through SIDA.

Debate too is an art form, an art form whose words are every bit as powerful as weapons are. Swedish society is gradually adjusting to an art form where public discourse may finally get the recognition it deserves, thanks to some forthright words – and actions – by an Israeli diplomat.

Haagdomstolen ett politiskt verktyg

Domstolen i Haag har gett sig in i något som den inte har med att göra. Att dess anti-israeliska utlåtande fälls av representanter från bland andra Frankrike – vars ambassadör för inte så länge sedan kallade Israel för ”ett skitigt litet land”; Kina – som massakrerar sina egna oliktänkande men som inte blir föremål för Haagdomstolens funderingar; och det muslimska Jordanien, en majoritet av vars befolkning är palestinska araber, gör knappast något för domstolens trovärdighet eller oberoende.

Förra veckan kom Internationella domstolen i Haag, ICJ, med ett sedan länge väntad utlåtande som brännmärkte Israels byggande av sin anti-terror barriär. Det skrivna utlåtandet, som bestod av 60 sidor, fokuserade enbart på barriärens rutt, medan orsaken till dess tillkomst – palestinskt barbari i form av upprepade attentat mot civila israeler på bussar och i restauranger – inte berördes alls. Barriären och dess sträckning förklarades vara illegala, den dagliga palestinska terror som gett upphov till barriären nämndes inte. Utlåtandet välkomnades av palestinska terrororganisationer, som omgående omsatte det i terrorbombningen av en buss i Israels största stad, Tel Aviv. Resultatet blev en död och 30 lemlästade. ICJ tycks ha uppenbara problem med att se länken mellan orsak och verkan.

En lögn blir inte sannare för att den upprepas. Israels anti-terror barriär byggs inte på palestinskt territorium. Den byggs på omtvistat territorium – enligt den ofta citerade FN-resolutionen 242. Det är just det som är kärnan i problemet: palestinierna kräver området som sitt, och Israel, som tog över området i ett försvarskrig, kräver också delar av det som sitt – för att säkerställa att landet aldrig mer ska behöva försvara sig mot anfall. Det är i ett lagens mening omtvistat territorium. Det är en logisk absurditet att påstå att bara för att palestinierna kräver något som aldrig varit deras, borde det därför tillfalla dem. Israel gör också anspråk på delar av precis samma område. Att ignorerar den judiska statens anspråk på ett omtvistat område som icke-judar också önskar, kallas för särbehandling. Denna slags särbehandling kallas mer specifikt för anti-semitism.

Resolution 242 kräver att denna tvist ska lösas genom förhandling. Det står inget om att dessa förhandlingar får omfatta palestinska självmordsattacker mot civila israeler som ett legitimt påtryckningsmedel. Enligt FN har varje land rätt att försvara sina medborgare mot angripare. Utan angreppsterror utförda av palestinierna skulle Israel inte behöva försvara sig. Och inte heller behöva bygga någon anti-terror barriär – någonstans.

Barriären är temporär, och dess effekter är tillfälliga. Den inte bara kan plockas ner, utan faktiskt har plockats ner närhelst Israels Högsta Domstol har krävt det – av hänsyn till palestinska behov. Så sent som förra månaden, till exempel, beordrade HD att två mil av barriären skulle flyttas, vilket också skedde.

Effekten av palestinsk terror är allt annat än temporär – döden är oåterkallelig. Det kan familjerna till 1000 döda samt hundratusen skadade israeler intyga. Israeler som vågar sig på det oerhört riskabla i att åka till jobbet eller till skolan kommer inte fram – de sprängs i småbitar av palestinska terrorister. ICJs utlåtande ägnar inte dessa israeler en tanke, däremot uttrycker man sympati för palestinier som på grund av barriären ibland kommer sent till sina arbeten eller till skolan. Man jämför palestinsk bekvämlighet med israeliskt liv. En fullkomligt bisarr jämförelse.

Haagdomstolens ensidiga utlåtande tolkades av palestinska terrorister som ett grönt ljus för fortsatt terror, med bussbombningen i Tel Aviv direkt efteråt. TV-reportern Emma Hurd på Sky News gjorde ett kusligt intryck tisdagen den 13:e juli när hon rapporterade från ett av flera liknande sommarläger för småbarn i Gazaremsan (http://www.sky.com/skynews/article/0,,30000-13154917,00.html). Det var barn från 9 år och uppåt, lärare, vuxna ledare, gratulationer och diplom i slutet av kursen. Temat för lägret var ”Att döda israeler”. De unga deltagarna, med ännu yngre barn som åskådare, drillades i att skjuta, sticka med kniv, aptera bomber, halshugga, kidnappa. Allt riktat mot judar och israeler. En hel generation barn som i späd ålder skolas i mördande. Gazaremsan är det FN-tätaste området på jorden, men FN säger inget. EU, som bidrar med stora summor årligen till palestinierna, säger inget. Och ICJ, som studerat effekten av terrorbekämpning på palestinier men inte effekten av terror på israeler, säger inget.

Om man menar allvar med strävan för fred i detta område, borde man för länge sedan ha infört en bojkott mot all finansiering av palestinska organisationer: för varje krona som doneras i bistånd till den korrupta palestinska ledningen, frigörs naturligtvis motsvarande krona från den egna budgeten för fortsatt finansiering av palestinsk terror. Som bussbombningar i Tel Aviv och sommarläger i terrormetoder för 9-åriga palestinska barn. Svenska skattebetalare subventionerar dödslägren genom stora bidrag kanaliserade via FN, EU, SIDA, Svenska kyrkan.

ICJ-utlåtandet är politiskt motiverat och därför oseriöst. Att göra offret till skyldigt för sitt eget lidande har många historiska förtecken, inte minst inom klassisk antisemitism. ICJ kan ju inte rimligtvis vilja betraktas som anti-semitisk. Återstår då frågan varför den låter sig rättas in i antisemitismens ledband.

Palestinierna missar aldrig en chans att missa en chans

För första gången sedan Yassir Arafat genom sin intifada givit klartecken för massmord på civila judar i Israel, är Mellanöstern nära verklig fred. Anledningen är att Hamasledaren Ahmed Yassin har röjts ur vägen.

Joakim Johansson skriver i GP (Debatt 040326) att ”Ariel Sharon har skapat en palestinsk politisk motpart … en fiende med … våldspredikande agenda”. Historiska fakta visar dock hur fel Johansson har: Sharon skapade inte Hamas eller dess våld. Tvärtom, Ariel Sharon valdes som svar på Arafats och Hamas besinningslösa våld mot civila judar i Israel; Sharon valdes eftersom våldet redan inletts.

Johansson påstår att Israel arresterade ”tusentals palestinier och av dessa var enbart 20 procent anhängare av Hamas ... Resterande var till största delen al Fatah-anhängare, Arafats rörelse, som ställt sig bakom en fredlig lösning”. Om resterande 80% enligt Johansson bestod av Arafats egna – som alltså mördade civila judar i Israel varhelst de hittade dem – och detta av Johansson likställs med en ”fredlig lösning” är det knappast konstigt att Israel betraktar Arafat som en fullständig omöjlig partner.

Vi kan enligt Johanssons egen logik därför utesluta Arafat, återstår då Hamas. Han skriver att i vakuumet skapat av Arafats brister har Hamas ”fått större spelrum, inte bara socialt och ekonomiskt utan även politiskt”. Eftersom Arafat missbrukat alla de miljarder han fått – bland annat av SIDA – har Hamas kunnat fylla tomrummet med ekonomisk och social hjälp till nödställda palestinier. Men Hitler var också mycket mån om att köpa tyskarnas tacksamhet genom frikostiga bidrag och imponerande löften – ett judenreint Europa och ett tusenårigt rike – alltmedan den demokratiska världen kuvades till tystnad. Att Hitler lyckades skapa jobb åt massorna – i krigsindustrin – räcker knappast för att göra honom rumsren. Hamas existerar för att skapa ett judenreint Palestina samt ett tusenårigt muslimskt kalifat. Deras präster basunerar ut detta varje dag – i de av Arafat kontrollerade moskéerna. Och denna våldsuppmuntran fungerar, hittills har Hamas dödat 377 israeler samt lemlästat 2076.

Johansson skriver att världen ”accepterar … en ’realpolitisk ordning’, inte en ordning som är baserad på internationell rätt”. Han syftar på de aktioner Israel tar som skydd mot Hamas massmördare, men han är fåordig om det folkrättsvidriga i att Hamas och Arafats Al Aqsa urskillningslöst dödar alla civila judar de kommer åt, inklusive spädbarn. Men Johansson har ändå rätt, världssamfundet accepterar en realpolitisk ordning utan att reagera – så länge det gäller mord på judar och israeler. Cirka 50 procent av FN:s resolutioner är Israelkritiska. Israel utsätts för fler omröstningar än övriga världen tillsammans. Inget om Tjetjenien, Tibet, Kashmir – men så är de inte heller judiska länder. Till detta ger mycket riktigt världssamfundet sitt tysta medgivande.

Johansson påpekar att ”inga europeiska regeringschefer … idag kräver att få träffa Yassir Arafat”. Om Arafat har makt att stoppa självmordsbombarna men väljer att inte göra det, varför förhandla med honom? Och om Arafat inte har makt att stoppa dem, varför förhandla med honom?

Johansson påstår att förhandlingar om fred är omöjliga utan Hamas. Sanningen är snarare tvärtom – med Hamas undanröjt och deras strupgrepp på det egna samhället brutet, vågar fredliga palestinier träda fram. Flera framstående palestinier, däribland Sari Nusseibeh, Hanan Ashrawi och Yassir Abed Rabbo, undertecknade ett upprop i ’al Ayyam’, det palestinska etablissemangets eget organ, med uppmaning till realpolitisk behärskning efter Ahmed Yassins död. Den palestinska allmänheten förstår att detta är deras stora chans att bryta dödläget – om bara Hamas krossas en gång för alla.

Den utan jämförelse största vinnaren är Yassir Arafat, som nu får en sista chans att åstadkomma något bestående för sitt folk. Israel röjer hans största hot, och Arafat kan leda dem framåt.

Men hittills har han aldrig missat en chans att missa en chans.

Swedish government funding of Palestinian propaganda

The following is a translation of an article published in Swedish daily Expressen on 1 march 2004

Expressen’s revelations that Swedish foreign-aid organisation SIDA has donated more than 20 million kronor to PLO propaganda machine NSU will now become an issue for the Swedish government.

Kept in the dark at the very top

MP Ewa Björling (Conservative) is today demanding that the Government bring everything out into the open regarding the scandal of clandestine support to the PLO’s propaganda unit, the NSU (Negotiation Support Unit).Expressen revealed that Sweden, through its national aid organisation SIDA, has donated more than 20 million kronor of taxpayers’ money to the Palestinian propaganda machine’s NSU or Negotiation Support Unit.

According to the PLO’s own homepage, the role of the NSU is to “influence international opinion to support the Palestinian viewpoint”.

Sweden’s financial support has been kept secret from the politicians appointed as members of SIDA's board.

Steamrollered
“As a member of the board of SIDA, I feel completely steamrollered. The question is just what role our board can be expected to play when aid is kept hidden from us.

“Today in the House I will ask the minister in charge of international aid what she thinks about our country making generous donations to a propaganda organisation currently engaged in an international conflict.”

"Had no idea"

SIDA's Director General, Maria Norrfalk, commented to Expressen that she had no idea that her own organisation is donating millions to the PLO’s propaganda machine:

“I am not familiar with the NSU and I cannot comment on this issue. We are involved in such an incredibly vast array of efforts, I am not familiar with each and every one of them.

“However, I shall immediately request all information on this question from the relevant department at SIDA.”

Not a word

SIDA’s massive website lists a vast number of foreign-aid projects in which it is involved.

But there’s not a word to be found about support for the NSU.

Öppet brev till utrikesminister Anna Lindh

Bästa utrikesminister Anna Lindh,

Vilken enastående dålig tajming att Din kritik av Israel framförs samma dag som 15 civila israeler sprängs till döds och ytterligare 40 lemlästas i Haifa.

Du kritiserar Israel för hårdhänthet mot palestinaaraberna på Västbanken och i Gazaremsan. Du säger att ”under den senaste månaden har 72 palestinier, många av dem civila, dödats”. Jag letade förgäves efter Ditt klargörande angående just hur många av dessa som var civila och hur många som faktiskt var beväpnade terrorister. Jag letade också förgäves efter Din förklaring att samtliga dessa dödsfall skedde mot bakgrunden av oförminskat tryck från palestinskarabiska terrorister mot den judiska staten.

Bästa utrikesminister, det faktum att inget massmord skett mot israeliska civila i sina bussar mellan 5:e januari och 5: mars beror inte på att den palestinskarabiska regimen har gjort en helomvändning ifråga om användandet av terror mot civila israeler. Nej, förklaringen – som jag förgäves letade efter bland Dina kommentarer – är just att Israel har lyckats förhindra dessa dåd. Det sker cirka 10 sådana försök varje dag. Varenda dag utan avbrott. Den 5:e mars lyckades dock terroristerna göra det som de förhindrats göra under två månaders tid – förhindrats genom just de metoder som Du anser är ”fullständigt förkastliga ur mänsklig synvinkel”.

Jag läser Din kritik av Israels aktioner mot terrorism. Jag delar helt Din sorg, Din vrede över att oskyldiga civila palestinska araber såras eller dödas i dessa aktioner. Men jag läser aldrig något förslag till alternativ från Din sida. Jag har aldrig läst att Du föreslagit strypning av bistånd från Sverige eller EU då dessa medel missbrukas av Palestinska Myndighetens korrumperade ledning för terrorändamål. Jag läser inte att Du föreslagit krafttag mot terrorns infrastruktur på Västbanken eller i Gazaremsan, Du begränsar dig till att kritisera dem som tar dessa krafttag.

Israel kämpar emot människor som medvetet använder sig av mänskliga sköldar i form av vanliga civila palestinska araber. Hur, bästa utrikesminister Lindh, föreslår Du att man ska få bukt med terroristerna utan att oskyldiga kommer till skada när dessa oskyldiga används som sköldar? Hur övertygar man en hel befolkning att man inte vill dem något illa trots att deras EU- och SIDA-finansierade informationsministerium indoktrinerar dem att tro att israeler och judar är omänskliga varelser?

Det senaste beviset för detta, bästa utrikesminister Lindh, kom bara två dagar innan 15 civila israeler massakrerades av palestinska terrorister och Du fällde din lika okänsliga som opassande kommentar: den 3:e mars basunerades det ut i Palestinska Myndighetens officiella TV-kanal att israelerna ”släpper ner olika objekt från sina flygplan, som våra barn tror är leksaker som de hittat. Men i själva verket är de bomber och minor förklädda till leksaker.”

Det är den ledning och övertygelse, officiellt framförd på arabiska av Palestinska Myndigheten och finansierad av bl a Sverige, med vilken de palestinska araberna konfronterar israels civila befolkning. Vad gör Du för att få stopp på det? För lyckas Du göra det, behöver inte en enda israelisk soldat närvara vare sig på Västbanken eller i Gazaremsan, och då kan man återgå till de förhandlingarna som Arafat bombade sönder och samman för drygt två år sedan med just sådana självmordsattentat som skedde återigen den 5:e mars.