Israel: en enda demokrati i Mellanöstern är ändå en för mycket

Skribent med rötter i Jerusalem och Baghdad

Idag ifrågasätts värdegrunden för världens enda judiska stat. Man delegitimiserar Israel och ljuger om judarnas enda land. Man vill skapa ytterligare en muslimsk arabisk stat i dess ställe – utöver världens 22 arabiska och 48 muslimska stater.

Judarna har bott oavbrutet i Israel i 3500 år och två gånger haft nationalstat där med Jerusalem som huvudstad. Israel ska ändå bort. Till förmån för utövare av en religion som är 1400 år gammal och som aldrig har haft en nationalstat där. Ändå anses de vara områdets ”urinvånare”. 1400 muslimska år är fler än 3500 judiska år. Logiken försvinner tillsammans med sanningen.

Judar som andra klassens medborgare i arabvärlden
I arabvärlden levde judar som andra klassens medborgare. Särbehandling av judar var inte en naziuppfinning; i arabvärlden fick inte judars hus vara högre än muslimers. Till och med judarnas dörrar var lägre än muslimernas – judarna skulle påminnas om sin underdånighet varje gång de bugande steg ut i den muslimska omgivningen.

Hur vet jag det? Mina farföräldrar kom från Baghdad, min mormor från Jerusalem, min morfar från Basra, min mamma föddes i Teheran. Familjen var ständigt på flykt österut undan muslimska pogromer, flyende de länder där de levt i generationer. Och flyktingvågen växte – 850 000 judar flydde arabvärlden, lämnande allt.

Judarnas rätt till egen stat
Judarnas rätt till egen stat ifrågasätts av en enda anledning: antisemitism. Att ifrågasätta staten Israels aktioner är inte antisemitism. Att aldrig ifrågasätta andra staters aktioner, endast Israels, är antisemitism. Att aldrig ifrågasätta något muslimskt lands existens, endast Israels, är antisemitism. Att aldrig ifrågasätta skapandet av stater i Mellanöstern – Irak, Syrien, Libanon, Jordanien – men däremot ifrågasätta Israels skapande trots att länderna kom till ungefär samtidigt, är antisemitism.

Det knappt dolda judehatet
I väst får man inte visa öppet judehat; därför lägger man fokus på hat mot judarnas enda land och länken till judarnas heligaste plats, Jerusalem.

Man accepterar utan vidare att Iran kallar sig Islamisk Republik, att islam är enda tillåtna religion i Saudiarabien. Man accepterar att judar inte får besöka Saudiarabien, att besökare med halsband i form av ett kristet kors eller judisk davidsstjärna fängslas.

Däremot anser samma människor att det är en styggelse att Israel är ett judiskt land. De vill förgöra Israel, Mellanösterns enda land där minoriteter skyddas: 25 % av Israels befolkning består av muslimer, kristna, druser och bahá'íer; ahmadiyamuslimernas enda tillflyktsort i Mellanöstern– undan sunni- och shiamuslimska pogromer – är Israel; kristna araber från Palestinska Myndighetens Betlehem, Jesus födelsestad, flyr muslimska pogromer till just Israel.

Nazityskland ville förgöra judarna. Arabvärlden vill förgöra judarnas land.
Den 29 november skrev palestinska regeringspartiet Hamas att ”Palestina är arabisk-muslimsk mark … det finns inget utrymme här för judar”.

Opinionsbildare som negligerar detta men ifrågasätter världens enda judiska stats legitimitet främjar antisemitism.


Faktaruta:

1. Transjordanien bildades 1921 för att ge Palestina-araber en egen stat på 80 % av marken.

2. På de återstående 20 % skulle Palestina-judar återfå sin stat. Araberna vägrade. Marken delades än en gång, judarnas del omfattade mestadels öken. Det arabiska Palestina skulle få 1 % judisk befolkning, det judiska Israel skulle få 45 % arabisk befolkning. Judarna accepterade. Araberna vägrade. De började ett krig i vilket 1 % av Israels judar dödades. I Sverige motsvarar det 90 000 döda.

3. Palestina-araber beskrivs ofta som ”urbefolkningen”. Judarna har bott oavbrutet i Israel i 3500 år. Araberna kom dit ungefär samtidigt som de invaderade Spanien på 700-talet. Med samma logik blir araberna Spaniens ”urbefolkning”.

4. Sverige är en svensk stat, Israel en judisk stat. I Sverige och Israel har folk av olika etniciteter, religioner, politiska åsikter och kön lika rättigheter.

5. Det finns inget arabiskt/muslimskt land där folk av olika etniciteter, religioner, politiska åsikter eller kön har lika rättigheter.

Konsten att ignorera fakta

Göran Buréns artikel i VK är anmärkningsvärd för vad den inte säger.

Att FNs delningsresolution gällde delning i såväl en judisk som en arabisk del – Israel respektive Palestina.

Att delningen följde på en redan tidigare genomförd delning då 80 % av marken gavs till Palestina-araberna som kallade sitt nya land Transjordanien, senare Jordanien.

Att FNs delningsplan bara handlade om de återstående 20 procenten men att araberna inte accepterade judar någonstans i världen – deras ivriga anammande av Nazismen gjorde detta kristallklart.

Att delningsplanen till stor del fått avsett resultatet: ett judiskt land (Israel) med en stor muslimsk, kristen och Bahai minoritet. Det är resten av resultatet som väntar på sig: ytterligare en arabisk muslimsk stat, vid namn Palestina. Att denna stat inte finns på kartan är inte på grund av den judiska staten – Israel ockuperade inte Västbanken eller Gaza 1948, utan det var Jordanien och Egypten som ockuperade dessa landområden. Burén citerar märkligt nog inte Hägglöfs åsikter om denna 19-åriga arabiska ockupation.

Begreppet ”Palestinier” betydde ”boende i Palestina” – invandrande muslimer från hela den arabisk-muslimska världen och invandrande judar från hela världen – inklusive hela den muslimska världen som slängde ut sina judar efter Andra världskrigets slut. Därtill har både muslimer och judar bott i Palestina sedan länge – muslimer av och till i 1400 år och judar oavbrutet i mer än 3500 år. Jerusalem har två gånger varit judarnas huvudstad, muslimer har aldrig haft en stat, än mindre en huvudstad, i Palestina.

Burén menar ändå att endast en del av lokalbefolkningen – den ickejudiska – hör hemma i Palestina. Ordet ”Palestinier” föraktades av de lokala araberna, de sade själva att de var araber och att namnet ”Palestinier” bara gällde lokala judar. Tanken på att kapa åt sig namnet föddes samtidigt som dessa lokala araber också började kapa flygplan. När Göran Burén skriver ”Från palestiniernas sida var motståndet kompakt” utestänger han den judiska befolkningen från sin definition.

Om Burén följer nyheterna vet han vilken sorts stat Israel är och hur den arabiska och muslimska omvärlden ser på den: vid Annapolismötet vägrade de arabiska delegaterna att ens ta de judiska representanterna i hand. Saeb Erekat, palestiniernas chefsförhandlare, accepterar inte Israel som ett judiskt land. Samtidigt kräver han och övriga arabvärlden att det tilltänkta Palestina ska bli ett muslimskt land.

Israel är en judisk stat med lika rätt för alla. Motsvarande kan inte sägas om något arabiskt eller muslimskt land. Inte om Saudiarabien där en kvinna som våldtagits dömts till 200 piskrapp för att hon ”sällskapat med män” eller Sudan där en lärare anklagas för att ha ”förolämpat Islam”.

Israel är ett demokratiskt faktum. Ett faktum som förbigått arabvärlden och Göran Burén.

Heder åt Saudiarabien. Försök att säga det utan att skratta.

Gunnar Olofsson (i ”Heder åt Saudiarabien” 0605024) kommer med intressanta synpunkter.

I begreppen ”Saudiarabien” och ”heder” är det främst det unikt islamistiska begreppet ”hedersmord” man tänker på. Olofsson skriver istället utan självironi att det ”finns ingen internationell regel som tvingar en regering eller stat att erkänna en annan”.

Samtidigt anser han att omvärlden är skyldig att ekonomiskt underhålla den Hamasledda terrorstat som vägrar erkänna sina grannar.

Olofsson verkar inte se den logiska kullerbytta detta innebär: Hamas är inte lagenligt tvungen att erkänna något annat land – men andra länder är moraliskt tvungna att ekonomiskt underhålla Hamas i dess strävan att skapa ett Mellanöstern utan vare sig Israels land eller dess judar. En svår ekvation för läsare belastade med demokratiska värderingar.

Vilket Hamasledda palestinskt land är det då som omvärlden uppenbarligen har så svårt att finansiellt stödja ur sina redan hårt ansträngda statskassor? Jo, det är samma palestinska land vars regim – trots att den är världens utan jämförelse största bidragstagare genom tiderna – inte lyckats skapa fabriker, vägar, skolor, fungerande vattenförsörjning, sportarenor. Trots de miljarder dollar regimen fått genom åren.

Fast det är en sanning med modifikation: fabriker har skapats – för tillverkning av självmordsbomber. Vägar finns – inte för civilbefolkning utan tunnlar för smuggling av knark och vapen. Skolor finns – där barn från 3 år indoktrineras i hur man bäst tar med sig så många judar som möjligt i martyrdöden. Vattenförsörjning försöker man faktiskt slå ut med raketanfall, allt för att skapa en bild av palestinskt lidande – som om de inte redan lider tillräckligt. Sportarenor finns – det är härifrån man skjuter raketer mot civila mål inne i Israel.

Detta har pågått sedan 1920-talet. Omvärlden lägger nu sina knappa resurser – knappa på grund av det ständigt upptrissade oljepriset orsakat av ständigt bråk i arabvärlden – på den egna sjukvården, äldreomsorgen, skolan. De gör det hellre än prioritera palestinska regimer vars deklarerade mål är utplånande av Israel, tvångsdeportering av judar, etablerandet av ett kalifat där islam blir den härskande religionen och där judendomen och kristendomen ska underkasta sig eller kastas ut.

Västvärlden är trött på att se sina donationer försvinna i palestinska gevärspipor istället för framtida projekt, och vill för första gången i historien uppmuntra de många omkringliggande muslimska länderna att stödja sina egna palestinska bröder. Något de aldrig tidigare visat minsta intresse av att göra - utan det är vi i väst som har betalat hela kalaset.

Denna eviga selektivitet riktad mot enbart Israel

Utrikesminister Laila Freivalds skrädde inte sina ord när hon den 17 april 2004 kritiserade den israeliska arméns dödande av Hamasledaren Abdel-Aziz Rantisi i Gaza.

Under lång tid var Rantisi pådrivande bakom mordet på dussintals civila israeler, däribland många barn. Freivalds var otvetydig i sin kritik: ”Jag fördömer den israeliska utomrättsliga avrättningen av ledaren för terroristorganisationen Hamas.” Hon kommenterade vidare att ”det internationella samfundet måste öka sina ansträngningar än mer för att få parterna att inse att våldet inte kan fortsätta.”

Utrikesminister Laila Freivalds uttryckte inte ett enda ord av vare sig kommentar eller kritik när den saudiska armén den 18:e juni 2004 dödade al Qaedaledaren Abdulaziz al-Moqrin i Saudiarabien. Under lång tid var al-Moqrin pådrivande bakom mordet på flera civila saudier och utlänningar, däribland många barn.

Men Utrikesminister Freivalds hade inget att säga om internationella ansträngningar för dialog med al Qaeda, det var inga fördömanden av våld, ingenting om utomrättsliga riktade mord. Det är en tystnad som är moraliskt bekymmersam.

Fundamentalistiska islamister demoniserar judarna och den judiska staten, samtidigt som de blundar när andra gör samma sak. Särbehandling av judar kallas för antisemitism. Laila Freivalds är naturligtvis ingen antisemit – hon är intelligent, påläst och har en kunskap som har fört henne till den betydande position hon innehar idag.

Men när hon blundar och kritiserar selektivt spelar hon rakt i händerna på antisemiter. De uppfattar signalerna på det enda sätt de kan: att tvetydighet är rumsrent så länge det gäller den judiska staten – och enbart den judiska staten.

Svenska kyrkan HOPPas på Israels undergång.

Världen börjar få en allt klarare bild av förhållanden i Mellanöstern.

Israels motståndare är inte palestinierna, utan den hårdföra palestinska terroristkärnan som styr med aktivt stöd av arabvärlden och onyanserade påhejare i bland annat Sverige.

När det uppdagades att några amerikanska och brittiska soldater i Irak betett sig fullkomligt skamlöst mot vissa irakiska fångar, svarade de regerande Hamasledarna i Gazaremsan genom att vandalisera kyrkogårdar över brittiska och andra soldater som stupade i första världskriget. Nästan ett sekel efter sin död är inte ens de döda skyddade från denna sorts bestialitet.

Samma människosyn upplevde man tidigare denna vecka när sex israeliska soldater sprängdes till döds i Gaza. Krig är krig, de stred och de stupade. Men de styrande Hamas- och Islamiska Jihad-palestinierna i Gaza samlade ihop dessa döda soldaters avstyckade kroppsdelar och avslitna lemmar och aviserade en auktion – kallt medvetna om att den judiska religionen påbjuder begravningen av hela kroppen. Maken till cynisk manipulation och makabert människoförakt är svårt att föreställa sig.

Men samma cyniska synsättet återspeglas även här i Sverige, om än inte uttryckt på samma sätt. Svenska kyrkan står bakom HOPP-kampanjens förnyade krav att Israel ska straffas ekonomiskt för att därigenom tvinga framställandet av en palestinsk stat. Kopplingen mellan straffet och målet är mycket diffus för alla utom möjligen den hårda antiisraeliska kåren som Svenska kyrkan bedyrar att man inte vill kännas vid.

Men samma Svenska kyrka är påfallande tyst om palestiniernas vidriga köpslående med de dödade judiska soldaternas kroppsdelar. Svenska Kyrkans Informationsservice skriver att det ”finns många israelvänner – både kristna och judar – som kritiserar staten Israel för dess orättfärdiga agerande gentemot palestinierna utan att därför varar Israelfientliga”. Men kritik mot palestinierna för deras orättfärdiga agerande gentemot sörjande judiska familjer som vill begrava sina söner motiverar inte dessa israelvänner inom Svenska kyrkan att fördöma denna palestinska bestialitet.

Svenska Kyrkans Informationsservice påstår att ”Israel är en demokratisk stat för judar men inte för andra medborgare i Israel”. Detta kanske kommer som en överraskning för landets 1,2 miljoner israeliska araber, vars vuxna får rösta på vilket parti de vill – inklusive partier vars program förespråkar staten Israels försvinnande till förmån för en palestinsk-arabisk stat. Därtill kan Svenska Kyrkans Informationsservice kanske förklara varför Saudiarabien förvägrar visum till judar och israeler. Ett ganska uttömmande besök på Informationsservicens hemsida visar inte Svenska kyrkans – i egenskap av ’israelvän’ – kraftiga protester mot dessa rasistiska, antidemokratiska bestämmelser.

Samma undersökning av webbsidan visar inga kraftiga protester som kritiserar Libyen för dess vägran att tillåta israeliska schackspelare att delta i världsturneringen trots att Israel rankas som nummer två i världen. Kanske är det på grund av att Svenska kyrkan – som så villigt dragit igång HOPP-kampanjen mot Israel för att påtvinga landet sin syn på demokrati – inte har samma krav på demokrati hos arabiska diktaturer.

HOPP-kampanjens krav har en direkt återkoppling till Gazas Islamiska Jihad och Hamas, och kilopriset på avslitna judiska kroppsdelar. Om det inte är denna sorts palestinska ledarskap som Svenska kyrkan och HOPP-kampanjen föreställt sig, är det verkligen på sin plats med ett otvetydigt fördömande av detta palestinska barbari. I samma hårda ordalag som man fördömer Israel, lika offentligt och undertecknad av samma personer.

Kritik mot palestinier som framställs lika hårt och offentligt som kritik av Israel skulle undanröja alla misstankar om att HOPP-kampanjen och dess pådrivare enbart ivrar för den judiska statens undergång. Det skulle göra underverk för kampanjens trovärdighet om dess undertecknare tog klart avstånd från de primitiva, barbariska medel som används mot Israels levande – och till och med döda – medborgare.

Ensidighet i synen på terror. Med all anledning.

Mats KG Johansson skriver i Dagen att jag "ser tyvärr bara den ena sidans terror". Det håller jag helt och hållet med om.

Anledningen är mycket enkel: terrorn i Mellanöstern utövas av enbart en sida – den palestinska – och den riktas medvetet och urskillningslöst mot judiska israeliska civila – män, kvinnor och barn. Helst på bussar.

Att medvetet sikta på civila för att vinna politiska framgångar kallas för terror. Om civila dödas oavsiktligt när det egentliga målet är en tungt belastad kriminell, en mördare, en terrorist, är det oerhört beklagligt och alltid – alltid – en tragedi, men det ändrar inte svenska språket eller dess definition på ”terror” bara för att Johansson vill det. Däri ligger skillnaden mellan palestinier som medvetet mejar ner eller spränger 15 judiska civila i luften och skadar 80 till, å ena sidan, och Israel som mycket beklagligt dödar en och annan oskyldig civil i jakten på de terrorister som har utvecklat industriellt mord på judar till en framgångsrik ekonomisk entreprenad – med logistiskt och finansiellt stöd från bland andra Iran, Syrien och Saudi Arabien (och tidigare Irak).

Johansson skriver mycket avslöjande att ”den 21 augusti slog Israel till och mördade Isma’il Abu-Shanad”. Mördade? Kanske blir det lättare att svälja även denna språkliga kullerbytta om det någonstans i Johanssons artikel – bara en endaste gång – hade stått att palestinier har ”mördat” civila israeler. Men ordet förekommer inte – palestinier tycks aldrig kunna ”mörda” israeliska judar. Det brutala uttrycket tycks förbehållet de stygga judarna i Israel.

Men vi har varit med förr om denna systematiserade indoktrineringen, denna vilja att skapa en regel för judarna och en helt annan för övriga. Sist minns vi det från drygt 60 år tillbaka. Men Johansson är inte ensam om detta synsätt – det hämtar sin näring från Palestinska Myndighetens hemsidor, TV-program och tidningar. Och inte minst från skolorna, där en hel generation palestinska barn skolas i att förakta och mörda judar och israeler. Se till exempel skolböcker som ”Islamisk Utbildning för Nionde Klass”, s. 79; ”Vårt Arabiska Språk För Femte Klass”, s. 67; ”Den Nya Historien om Araberna och Världen”, s. 123 – skolböcker som används varje dag i palestinska skolor.

Det är mycket signifikant att Johansson faktiskt kan citera flera israeliska opinionsmakare som uttalar klar kritik mot den nuvarande israeliska regeringens politik, men han kan inte uppvisa någon enda kritisk palestinsk röst som vågar ha en annan åsikt än den som tillåtits av Arafat.

Och precis där ligger problemet: så fort hindret Arafat och hans brutala verktyg Hamas avlägsnas från navet i det palestinska styret – och man kan fråga Mahmud Abbas hur stora utsikterna är för detta – kommer problemen att lösa sig. Därför att det måste. Därför att det vill båda palestinier och israeler – de som mer moget ser på framtiden istället för att som Johansson identifiera sig med bakåtsträvande mörka krafter.

TT: svenska mästare i snedvriden "journalistik"

TT är svenska mästare i snedvridning av nyheter. Det är inte alltid TT ljuger, men det är ytterst sällan TTs artiklar har någon fast förankring i sanningen.



Följande stod att läsa undertecknad TT (020616):

"Två israeler dödade i Hamasattack Två israeliska soldater dödades och ytterligare tre skadades när palestinska aktivister besköt en armépatrull utanför bosättningen Dugit i norra Gazaremsan på lördagen. Det meddelade den israeliska armén natten mot söndagen."

Fråga:
När är terrorister som mördar människor i lömska bakhåll ”aktivister”?

Svar:
När terroristerna i fråga är palestinier och offren judar. På Nordirland benämns mördare med lösa politiska förtecken som terrorister, likaså i Colombia, i Kashmir, på Filippinerna, i Saudiarabien, i Spanien, på Sri Lanka, i Frankrike. Ja överallt i världen – förutom i Israel om de fanatiska våldsaktioner utförs av palestinier.

Fanatiska israeler som arresterats av Israel för att de planerar våldsamma aktioner mot palestinier kallas i pressen för terrorister – trots att de inte någon gång lyckats iscensätta sina aktioner. Anledningen till deras ”misslyckande” är den Israeliska statsmaktens vakande öga och beslutsamhet att inte tillåta terrorism på dess territorium – oavsett signaturen. Människor som verkligen lyckas i sitt mördande – planerat och implementerat från Palestinskt territorium – kallas dock för ”aktivister” av TT.

Ställningstagande i all ära, men är inte TT moget nog att förhindra missbruket av sin särställning på detta sätt? Detta är inte journalism utan propaganda. När till och med Israeliska media rapporterar kritiskt, orädd och opartiskt från bägge sidor i konflikten, är det skamligt att TT inte förhöjer sig ovan denna trubbiga, mest primitiva sortens hatpropaganda.

Tänk bara hur många liv skulle kunna sparas om bara TT slutade stödja fanatikerna med den här sortens snedvridna rapportering.

På den Judiska påskdagen onsdag 27 mars, promenerade en palestinsk självmordsbombare in i en samlingslokal där de bedjande höll på att fira påsken. 19 oskyldiga civila fick sätta livet till, ytterligare 140 slets sönder men överlevde. Tillståndet för cirka 20 av dem är dock så allvarligt att deras överlevnadsutsikter är små. Flera av dem är barn.

Detta var den tredje terrorattack i Israel utfört av palestinska grupper inom loppet av 2 veckor. Samtliga utan svar från Israel.

Dessa fanatiker erkänner inte Israels närvaro i Mellanöstern. Ej heller Yasser Arafats position som Palestinsk ledare, eller den Palestinska Myndighetens (PA) överhöghet över de områden som Israel besitter på Västbanken och Gazaremsan.

Ändå är det till just Yasser Arafat och Palestinska Myndigheten som omvärlden vill att Israel överlämnar området. Samma myndighet som säger sig inte ens kunna lokalisera de skyldiga för att arrestera dem.

Länder i den civiliserade världen har lagstiftning som förbjuder rashets och bestraffar strängt våld och uppmuntran till våld.

Efter många interna stridigheter inom arabvärlden, fick Saudiarabien äntligen gehör för sin länge diskuterade fredsplan. En fredsplan som går ut på att Israel lämnar ockuperat område i utbyte mot fred, med en Palestinsk stat sida vid sida med Israel. Israel uppmuntras lämna över området till just den myndigheten som säger att den inte mäktar med våldsverkarna inom sina egna gränser. Låt nu Arabländerna demonstrera sin tilltro till sin egen fredsplan genom att fängsla och rannsaka alla dessa dödsbringande militanta fanatiker.

Problemet är ju att dessa våldsverkare och deras planerare, finansiärer och tränare tillåts operera helt öppet i just arabländerna. Samma arabländer som säger att deras mål är ömsesidig fred och erkännande. Samma våldsverkare som säger, t ex:

”Palestina sträcker sig från Jordanfloden till Medelhavet. Det vi realistiskt kan få idag borde accepteras för att bilda kärnan till det som kanske tar femton eller tjugo år att nå fullt ut.”
Sheikh Ikrama Sabri, Palestinska Myndighetens Mufti av Jerusalem.

”Valet ligger inte alls mellan förhandling och strid – man bör ha både förhandling och strid på samma gång … med vapen, med jihad, med Intifada, med självmordsaktioner.”
Faisal Husseini, Palestinska Myndighetens Minister för Jerusalemfrågor.

Kan samtidigt massmedia sluta hänvisa till Israels ”massaker” som svar på extrema palestiniers ”aktioner”, kyler vi ner situationen ytterligare istället för att spä på den.