Lika mått för alla?

Under Andra världskriget utvecklade Hitlers naziregim ett terrorvapen: V2 raketen.

V2 raketen sköts medvetet mot civila mål. Mot till exempel London sköts ungefär 1400 terrorraketer. Londonborna fick leva under jorden medan raketerna härjade, eftersom missilerna inte hade något ledningssystem och hela målet var ju att inte ha något bestämt mål: de avfyrades sålunda inte mot brittiska militära mål utan rätt och slätt mot civila områden.

Storbritannien och de övriga allierade svarade med att fullständigt demolera hela den tyska staden Dresden. Antalet döda i dessa brittiska självförsvarsattacker var mellan 25 000 och 40 000. Samtliga döda var civila.

Likheten med dagens situation i Gaza och Sderot är slående - men ändå inte. Tack och lov.

Under de nästan 3 åren sedan Israel helt lämnade Gaza har Hamasregimen utvecklat ett terrorvapen: Kassamraketen.

Kassamraketen skjuts medvetet mot civila mål. Mot till exempel de israeliska städer Sderot och Ashkelon har Hamas skjutit 5520 terrorraketer under de senaste 3 åren. Befolkningen får hela tiden leva under jorden medan raketerna härjar, eftersom missilerna inte har något ledningssystem och hela målet är ju att inte ha något bestämt mål: de avfyras sålunda inte mot israeliska militära mål utan rätt och slätt mot civila områden.

Hittills har Israel besvarat de palestinska raketerna med tonvis med medicin, mat, bränsle och andra förnödenheter. Ibland har Israel även skjutit mot terrorister i färd med att avfyra raketer mot israeliska civila.

Alldeles tills nyligen då Hamas beslutade sig för att trappa upp kriget mot den judiska staten och började skjuta upp till 80 raketer per dag mot Israel.

Då beslöt Israel att måttet var rågat: sedan tre dagar tillbaka slår Israel ut varenda Hamasenhet man hittar, vare sig det rör sig om terrorister eller deras infrastruktur eller ammunitionsförråd. Facit hittills är ungefär 320 döda, av vilka ungefär 30-40 civila.

Varje civilt liv som släcks är en ofattbar tragedi. Men Israel anstränger sig till det yttersta att minimera civila skador. Hamas gör precis tvärt om: deras raketer slår mot civila, och de gömmer och avfyrar sina raketer från tättbebyggt civila områden, ett brott mot Genévekonventionen.

30-40 döda civila i utbyte mot 5520 raketer låter som om Israel är långt bättre på att föra krig mot terrorister än vad de Allierade någonsin var.

För med Hamas missilstatistik som facit i handen, borde Israel vid det här laget har dödat 90 000-157 700 civila.

Tack och lov är det ingen i Israel som ens tanker i dessa banor. Denna sorts blodtörst är förbehållen Hamas.

Hamas krig mot Israel: svenska medier väljer vad de rapporterar om

För drygt en vecka sedan sade Hamas upp vapenvilan med Israel.

Denna ”vapenvila” har under sina sex månader kännetecknats av att Hamas dagligen terroriserat israeliska civila med raketer.

I gengäld har Israel skickat bränsle, pengar, medicin, mat och andra förnödenheter.

Läs det en gång till: dagliga raketer från Gaza mot Israel, och i utbyte fick Gaza leveranser av förnödenheter.

Visserligen inte varje dag – ibland kunde de israeliska lastbilarna inte köra in i Gaza eftersom terminalen där lastbilarna skulle avlossas regelbundet besköts av Hamas. Det var deras sätt att förhindra inkommande leveranser av förnödenheter, så att de efteråt kunde påstå (med rätta) att de inte fick sina leveranser. Medierna spelade med i detta makabra spektakel, man ställde inga frågor till Hamas, man filmade endast där man blev anvisade av Hamas för att skapa den propagandabild som Hamas vill ha.

Efter det att Hamas förkunnat att vapenvilan var slut och att den inte skulle förnyas, ökade terrorgruppens raketbeskjutning av Israel flerfaldigt. Under julhelgen sköt Hamas uppemot 200 raketer och granater mot civila mål i Israel – på juldagen en missil var femte minut.

Detta är fullskaligt krig, hur man än ser på det.

Men i de svenska medierna rapporterades inget.

Tidpunkten för Hamas upptrappning var noga vald för att skapa antijudiska stämningar under de kristnas viktigaste helg – skulle Israel inte svara, var allt frid och fröjd för Hamas för fler judar skulle lemlästas och dödas, men om Israel svarade skulle Hamas propagandamaskin fokusera på symboliken i att judar dödar människor i det Heliga Landet mitt under julen.

Manipulativt så det förslår. Men Hamas är ju erkända propagandamästare.

Under Israels inledande motattack lördag 27 december dödades ungefär 140 Gazabor. Trots att Hamas propagandaministerium påstår att de allra flesta är civila, har såväl BBC som AFP bekräftat att alla var Hamasterrorister som befann sig i olika Hamasbefästningar, samt att ett 15-tal civila också dödats.

De första bilderna från Gazas Shifasjukhus visade mycket riktigt många vuxna, kortklippta, vältränade män som bars in i sjukhuset. De var täckta med damm, ibland blod, en del hade förlorat medvetande. Så brukar det se ut när man attackeras med missiler – fråga vem som helst i den israeliska staden Sderot, som hittills har tagit emot 10 000 raketer från Gaza. Men efter en stund, när fler kameror väl hade samlats framför sjukhusentrén, började folk också komma in med småbarn i sina händer. Både barnen och de vuxna var helt rena, prydligt klädda, barnen såg sig runt medan de bars hit och det. Hamas propagandamaskineri var nu uppe i överväxel – här skulle visas hjärtslitande bilder minsann. Precis som i Hizbollahs Libanon lade man ut rekvisita där det ansågs behövas för kamerorna, men återigen som i fallet Libanon hade Pallywoods direktörer inte gjort ett tillräckligt bra jobb – rekvisitan var för ren för att riktigt passa in i bilden.

Problemet är egentligen inte Hamas. De gör det enda de vet: dödar judar urskiljningslöst, var helst de träffas av Hamas 10 000 raketer.

Problemet är de svenska medierna: de flesta har inte skrivit en enda rad när Sderot, Netivot, Ashkelon och andra israeliska samhällen besökts med raketer från Gaza, dag ut och dag in. Upp till 80 raketer om dagen.

De svenska medierna har inte frågat varför Hamas kidnappade en ung israelisk grabb, Gilad Schalit, och fortfarande håller honom inlåst i en underjordisk håla, mer än 900 dagar senare, utan tillgång till familj, advokat, Röda korset, Human Rights Watch, Amnesty. Pojken har inte ens fått se solljus under den här tiden. Hamas kan läsa, de vet att de har lyckats med den största mediebluffen i modern tid: förövaren uppvisas som offer, medan offren framställs som skyldiga.

De svenska medierna bör granska Hamas närmare.

Exempelvis genom att läsa vad som står på det arabiska Al Arabiyas egen webbsajt:

http://rs6.net/tn.jsp?e=001k13Gw-11oqIipdg3OR-sqVBCQMM_V1lKjWFcLgl1ZVVJcuL10VzA_uPha_rf4EJfm7oS-UH3CHZ7QsWF74VHCKS5qtP_EHFAa9wC9LIDux3AQAF-vYb8JOgoajxGwbPGtPHRL0wkFDoveU3LOzi1ywomQV5JC_VQXTflPJHwG_E=
Rubrik:
Hamas godkänner lagar där straffen består av piskrapp, handhuggning, korsfästelse och avrättning som ett led i tillämpningen av islamisk Sharialag.

Artikel:
Hamas ledamöter i det palestinska lagstiftande församlingen (som lider under det palestinska parlamentet) godkände en ny lag … vars mål är att "införa koranens straff". Londontidningen Al Hayat rapporterade 24 december 2008 att detta steg är mycket extremt och har rapporterat fallet till organisationer för mänskliga rättigheter i Gazaremsan, speciellt eftersom lagen omfattar straff bestående av piskrapp, avhuggning av hände, korsfästelse och avrättning...”

Det är detta Hamas som de svenska medierna vägrar rapportera om, samtidigt som Israels försvarsaktioner mot Hamas ges stort medieutrymme.

Så vem egentligen bär ansvaret för situationen: Hamas, en primitiv organism som instinktivt likt en krokodil gör det enda den är programmerad att göra, eller medierna, som medvetet döljer Hamas avsikter, åsikter och aktioner och därigenom uppmuntrar dem till fortsatt våld?

Med israeliska och arabiska liv som insats.

Diakonias politiska extremism

Tänk politisk extremism. Tänk religiös fanatism, diktatur, despotism, obeskrivligt våld och fullkomligt åsidosättande av ens de mest grundläggande mänskliga rättigheter.

Tänk Iran, Sudan, Tjetjenien, Saudiarabien, Afghanistan, Darfur, Jemen, Tibet.

Länder och områden som Diakonia inte engagerar sig i.

Tänk Zimbabwe, där diktatorn Robert Mugabe i flera år har slaktat sin egen befolkning och utarmat Afrikas bördigaste land i jakt på personlig makt. Där har Diakonia 7 partners.

Tänk ett ännu inte existerande land som vi i omvärlden gärna vill se grundat med fria och demokratiska rättigheter men där religiös och politisk extremism och antisemitisk indoktrinering är en del av samhällets grundvärderingar: tänk Palestina. Där kollaborerar Diakonia med 33 partners.

Det vänsterkristna Diakonia tycks vara mindre intresserade av kristna zimbabwier än muslimska araber. Något intresse av kristna araber har Diakonia uppenbarligen inte – Betlehems kristna befolkning har decimerats på några få år sedan Palestinska Myndigheten tog kontroll. Alltmedan Diakonia fortsatt pumpa in pengar till myndigheten men inte gjort sin röst hörd om den systematiska fördrivningen av kristna från Jesu födelsestad.

I demokratin Israel arbetar Diakonia intimt ihop med vänsterradikala organisationer som är fränt Israelkritiska. I diktatur-Palestina arbetar Diakonia intimt ihop med fanatiska organisationer som inte ens markerar landet Israel på kartan och där palestinska barn indoktrineras i antisemitiskt hat redan i förskoleåldern.

Den israeliska staden Sderot, vars civila har terroriserats av mer än 8000 palestinska raketer och där lekplatser för förskolebarn byggs inomhus av rädsla för raketer, nämns inte en enda gång. Ändå får palestinierna 13 % av Diakonias insamlade medel. Donerat av intet ont anande svenskar.

I Diakonias 60-sidiga årsberättelse nämns inte Taliban en enda gång. Terror nämns en gång – i samband med Paraguay. Därtill med reservation om ”påstådda terrorister”. Hos Diakonia är våldsbehandlingar utförda mot civila av fanatiker med extrem religiös och/eller politisk övertygelse inte terrorister.

Under enbart oktober i år medverkade Diakonia i 10 artiklar i de svenska medierna. 9 av dessa handlade om världens enda judiska land, Israel. En besatthet som gränsar till rasism.

Det är till denna organisation som donatorer i Sverige bidrar – med mångmiljonbelopp.

Sjuk besatthet är något man bör ha i åtanke innan man öppnar plånboken.

Inlåst i underjordisk håla i 900 dagar - och Diakonia är tyst

En ung jude, Gilad Schalit, kidnappades från Israel av palestinska regeringspartiet Hamas för 900 dagar sedan. Han har sedan dess spärrats in i en underjordisk håla. Hamas meddelar att han inte har sett solen sedan dess. Röda Korset får inte träffa honom, men å andra sidan har Röda korset aldrig krävt att få göra det.

Schalit får inte heller träffa en advokat – han inte anklagad för något och han får inte anlita advokat som kan arbeta för hans frigivning.

Han får inte heller besök av sin familj. Allt detta i strid mot såväl Genévekonventionen och uppenbara mänskliga rättigheter.

Söndagen den 13 december firade Hamas 21 år. För att markera dagen spelades en pjäs där en man föreställande Gilad Schalit offentligt bad för sitt liv framför tusentals jublande Hamasanhängare i Gaza. ”Snälla pappa och mamma, jag saknar er” skrek han. ”Varför har ni glömt mig?” Hamasanhängarna svarade med ”Vi erkänner aldrig Israel.”

Detta obscena barbari är bara ett exempel på Hamas medeltida grymhet. En högt uppsatt Hamasrepresentant togs nyligen emot av Palmecentret.

Hamas har de senaste dagarna skjutit över 100 missiler mot den israeliska staden Sderot – under pågående ”vapenvila”.

Vare sig Palmecentret, Diakonia, Svenska Kyrkan eller Sveriges Kristna Råd har kritiserat dessa inhumana handlingar. Inget fördömande av kollektiv bestraffning mot hela Sderot eller Hamas vägran att erkänna Israel, inget om att Gilad Schalit nekas grundläggande mänskliga rättigheter. Svenska organisationer som säger sig arbeta för fred och rättvisa i Mellanöstern har fortfarande inte gjort ett tydligt ställningstagande. Men svenska SIDA-pengar fortsätter att stödja Hamas via dessa organisationer. Så det kanske trots allt ska ses som ett klart ställningstagande.

Palmecentret, Diakonia, Svenska Kyrkan och Sveriges Kristna Råd visar inga tecken på engagemang när judar är offer för systematiska arabiska övergrepp, men är högljudda i sin kritik när araber är offer för påstådda och verkliga israeliska övergrepp.

Den systematiska obalansen och selektiva tystnaden från dessa svenska opinionsbildande och kristna hjälporganisationer är mycket besvärande för svenska kristna, svenska demokrater och – kanske framför allt – svenska skattebetalare.

En ung jude, Gilad Schalit, kidnappades från Israel av palestinska regeringspartiet Hamas för 900 dagar sedan. Han har sedan dess spärrats in i en underjordisk håla. Hamas meddelar att han inte har sett solen sedan dess. Röda Korset får inte träffa honom, men å andra sidan har Röda korset aldrig krävt att få göra det.
Schalit får inte heller träffa en advokat – han inte anklagad för något och han får inte anlita advokat som kan arbeta för hans frigivning.
Han får inte heller besök av sin familj. Allt detta i strid mot såväl Genévekonventionen och uppenbara mänskliga rättigheter.
Söndagen den 13 december firade Hamas 21 år. För att markera dagen spelades en pjäs där en man föreställande Gilad Schalit offentligt bad för sitt liv framför tusentals jublande Hamasanhängare i Gaza. ”Snälla pappa och mamma, jag saknar er” skrek han. ”Varför har ni glömt mig?” Hamasanhängarna svarade med ”Vi erkänner aldrig Israel.”
Detta obscena barbari är bara ett exempel på Hamas medeltida grymhet. En högt uppsatt Hamasrepresentant togs nyligen emot av Palmecentret.
Hamas har de senaste dagarna skjutit över 100 missiler mot den israeliska staden Sderot – under pågående ”vapenvila”.
Vare sig Palmecentret, Diakonia, Svenska Kyrkan eller Sveriges Kristna Råd har kritiserat dessa inhumana handlingar. Inget fördömande av kollektiv bestraffning mot hela Sderot eller Hamas vägran att erkänna Israel, inget om att Gilad Schalit nekas grundläggande mänskliga rättigheter. Svenska organisationer som säger sig arbeta för fred och rättvisa i Mellanöstern har fortfarande inte gjort ett tydligt ställningstagande. Men svenska SIDA-pengar fortsätter att stödja Hamas via dessa organisationer. Så det kanske trots allt ska ses som ett klart ställningstagande.
Palmecentret, Diakonia, Svenska Kyrkan och Sveriges Kristna Råd visar inga tecken på engagemang när judar är offer för systematiska arabiska övergrepp, men är högljudda i sin kritik när araber är offer för påstådda och verkliga israeliska övergrepp.
Den systematiska obalansen och selektiva tystnaden från dessa svenska opinionsbildande och kristna hjälporganisationer är mycket besvärande för svenska kristna, svenska demokrater och – kanske framför allt – svenska skattebetalare.

Avgrundsdjup skillnad mellan Israel och arabvärlden

Min semester i Israel sammanföll med återlämnandet och begravning av två israeler som kidnappades och dödades år 2006 av libanesiska Hizbollahterrorister.

Familjerna och en hel nation hölls medvetet i ovisshet om deras öde i hela två år.

Vad fick Hizbollah i utbyte?

Frihet för barnamördare
De fick frihet för Samir Kuntar, en libanes som för 30 år sedan dödade en 28-årig israel inför ögonen på hans 4-åriga dotter, och sedan krossade flickans huvud mot en sten. I Libanon välkomnades Kuntar som hjälte. Libanons premiärminister Saniora hyllade hans frigivning som ”en nationell framgång”.

Tillsammans med Kuntar överlämnades kvarlevorna av en kvinnlig terrorist, Dalal Mughrabi. Palestinska myndigheten (PA) krävde hennes kropp eftersom man ville fira hennes ”hjältemodiga gärningar”.

13 mördade judiska barn gör palestinskan till "hjältinna"
Det som gjort Dalal Mughrabi så berömd att Hizbollah och PA slåss över hennes kvarlevor är att hon i mars 1978 utförde en terrorattack som lämnade trettiosex israeliska civila döda, varav tretton barn.

PAs tidning Al-Hayat Al-Jadedda hyllade Mughrabi som en ”levande legend och ett utmärkt exempel för alla kvinnor”.

Hizbollah, Hamas och PA anser dödandet av civila judar vara höjden på deras samhällsaspirationer. Israel ser att omvärlden inte gör något för att sätta stopp för denna makabra utveckling, utan tvärt om fortsätter att finansiellt hjälpa dessa organisationer trots att attacker mot israeliska civila fortsätter medan förövarna frisläpps i utbyte mot döda israelers kroppar.

180 israeler har mördats av frisläppta terrorister sedan år 2000, barnamördaren Kuntar är bara den senaste i raden.

I Israel förstår man inte varför omvärlden inte avkräver islamisterna samma standard. Efter Kuntars frigivande anser man här att bestialiska mördare bör skickas tillbaka i kistor.

Tusentals Gazaraketer mot civila i Israel
Detta bådar inte gott för Gaza. Med israelen Gilad Schalit fortfarande kidnappad i Gaza i mer än två år, kommer förmodligen Gazaborna i en nära framtid att betala ett högt pris för detta brott mot mänskliga rättigheter. Redan nu höjs röster för att allt vatten och el skärs av tills Schalit frisläpps. Förmodligen kommer detta inte att resultera i hans frigivning, utan kanske åtföljas av dagliga israeliska bombningar mot på måfå utvalda mål i Gaza, på samma sätt som den israeliska staden Sderot har utsatts för bombardering med fler än 8000 missiler från Gaza under de senaste sju åren. Gazaborna kommer att betala ett högt pris för Gilad Schalits fortsatta fångenskap medan omvärlden inte lyfter ett finger för att hjälpa honom, lika lite som omvärlden hjälpte de två soldaterna som Hizbollah höll i två år och skickade tillbaka i kistor.

Hizbollahs människohandel
Hizbollah, som idkar människohandel, har visat att terror betalar sig. Varför skulle Hamasterrorister överlämnar en levande jude när Israel är berett att betala vad som helst för att få tillbaka en död kropp? Att döda judar är ju själva idén med terrorattackerna.

Redan för 60 år sedan sade man ”aldrig mer” när terror utövades av nazister på judar i Europa, men samma mönster upprepas idag av nazisternas arvtagare i arabvärlden.

Veckan efter att två israeler begravdes inser Israel att man bara kan lita på sig själv. Kostnaderna i arabiska liv och egendom för framtida kidnappningar – för de kommer nu obönhörligen att ske – kommer att sättas på EUs, FNs, Kvartettens och Röda Korsets konto: alla de som satt och sitter tysta medan en hel nation hålls som gisslan.

Israel värdesätter kärlek högre än hat
Ett av begravningstalen hölls av en av offrens bröder. Denne visade på den grundläggande värdeskillnaden mellan Israel och landets fiender. ”Vi levde i en värld där vi trodde att vår fiende var som oss, att vi kunde prata med människor som också ville ge sina barn ett gott liv, som också ville se blommor växa, finna sin stora kärlek och bilda familj. Precis som vi. Men det visade sig att våra fiender är vår raka motsats och att vi inte har något gemensamt. Men trots det kommer vi inte att sluta försöka.” Han sade vidare att han var stolt över att han tillhörde en nation som värdesätter kärlek högre än hat.

Hatet är finansierat av den tysta omvärldens skattebetalare.

UN-funded rockets hitting Gaza

Humanitarian considerations are being ignored in the conflict between the Israelis and Palestinian Arabs.

In a comment on Israel’s decision to suspend fuel supplies to Gaza, from where about 100 rockets and mortars have been fired on Israel in 3 days, UNRWA spokesman Christopher Gunness said “The logic of this defies basic humanitarian standards,” (JPost, 080120 “Gaza Food Will Run Out By Midweek”).

British humanitarian rights group Oxfam was also quick to condemn the fuel cutoff, calling it “ineffective as well as unlawful.”

Interestingly, neither UNWRA nor Oxfam saw fit to condemn the preceding rain of rockets and mortar shells on Sderot’s civilians as being either inhumane or unlawful.

I was in Sderot last month interviewing citizens on the situation when a salvo of Gaza rockets struck. One oft-repeated sentiment I heard was “Why won’t our government, police and military let us deal with the situation ourselves? We’ll make our own rockets and fire back for every rocket the Gazans shoot at us.”

The general consensus was that it would take no more than three days of this random civilian response for UNWRA, Oxfam and the rest of the international community to suddenly find the means and the words to bring Gaza’s rocket fire to a complete standstill.

It’s worth considering.

Propaganda betald med mänskligt lidande

Medierna hävdar att Gazas enda kraftverk nu är stängd på grund av en israelisk blockad.
Det är inte sant.

Den israeliska staden Ashkelon har en kraftstation som levererar 75% av Gazaremsans elektricitet, 141 megawatt. Detta trots att kraftstationen under 5 års tid har varit mål för palestinska raketer från Gaza. Dessa 141 megawatt levereras alltjämt, trots beskjutningen.
Det som Israel inte längre levererar är det dieselbränsle som används för generering av viss tilläggskraft.

Israel gör det eftersom detta bränsle inte används för Gazabornas humanitära behov utan enbart av Hamasfabriker som tillverkar raketer – raketer som sedan skjuts mot kraftstationen i Ashkelon. Och mot civila i den israeliska staden Sderot.

Hamas har tagit de egna civila som gisslan i ett mediejippo, ett propagandakrig där man försöker utmåla staten Israel som orsaken till Gazabornas brist på elektricitet.

Om raketerna upphör, kommer dieselbränslet att åter levereras om bara detta bränsle inte används av fabriker för tillverkning av raketer.

Hamas spelar ett cyniskt spel, med de egna medborgarnas välfärd som insats.

Propaganda står alltid högre i kurs än mänskligt lidande eller ens människoliv, enligt Hamas.

På blott två dagar har städerna Sderot och Ashkelon i Israel beskjutits med över 100 raketer från Hamaskontrollerade Gazaremsan.

Man undrar hur Sverige hade reagerat om våra civila beskjutits med raketer med målet att krossa vår demokrati och ersätta den med en fundamentalistisk teokrati.

I sju år har barn i Sderot levt i en mörk värld av artificiellt ljus – dagsljus når inte in i vare sig deras hem eller klassrum för med dagsljus kommer även Kassamraketer packade med sylvassa metallskärvor och kullager, ämnade inte att döda utan helst att lemlästa – det mänskliga lidandet blir då så mycket värre och kostnaden för Israel blir så mycket högre. Detta har palestinska ekonomer räknat ut.

Varje skola, dagis och sjukhus i Sderot omges av en tjock betongmur som skydd mot palestiniernas raketregn. Som om inte detta räcker har dagis- och lågstadiebarn i Sderot inte fått lyssna på musik i sju år. Detta eftersom man inte får förlora minsta sekund när sirenerna varnar för inkommande palestinska raketer – man får 5-15 sekunder att söka skydd, beroende på varifrån raketerna avfyras. Musik kostar värdefulla sekunder innan sirenerna hörs.

I Sderot finns ingen ”faran-över” signal. Kassamregnet ingår i palestiniernas terrorarsenal – hela vitsen är att de civila ska känna sig osäkra 24 timmar om dygnet. Raketerna kan komma en och en eller 20 åt gången.

Frågan är hur vi i Sverige kan hjälpa. Ett sätt är att strypa tillförseln av pengar som används för rakettillverkning. Sverige är världens per capita största bidragsgivare till palestinierna, men någon motprestation som ett slut på terror mot civila avkrävs inte. För ett par veckor sedan beslagtogs 6 ton explosiva ämnen på väg till Gaza i säckar märkta ”Socker från EU”.

Vår biståndsminister Gunilla Carlsson reste förra året i Mellanöstern, hon ivrar sig över Sveriges engagemang för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Att leva i en demokrati utan fruktan för raketer är en grundläggande mänsklig rättighet, i all synnerhet då raketerna avfyras av människor som inte tror på jämställdhet: den 29 november 2007 skrev palestinska regeringspartiet Hamas att "Palestina är arabisk-muslimsk mark - det finns inget utrymme här för judar". Gunilla Carlsson förblir tyst medan dessa ord ekar i medierna och pengarna strömmar till palestinierna.

Sveriges enorma bidrag till palestinierna måste villkoras: pengar mot ett totalt stopp för både terror och hatindoktrinering av palestinska småbarn. Speciellt nu, när Sverige ämnar höja bidraget till palestinierna.

Pengar mot ett villkorslöst upphörande av våld – hur kan det vara fel?

FN-betalda raketer skjuts dagligen från Gaza mot Sderot i Israel

För ett par timmar sedan var vi i den lilla staden Sderot i södra Israel. En trevlig liten stad, mycket vackert belägen i Negevöknen ett par kilometer från Gazaremsan.

En trevlig stad, men ändå bedrägligt lugn. Vid infarten står polisbilar parkerade här och var. Alla polisbilar är vända västerut – mot Gazaremsan. Poliserna är inte där för att ta fast fartdårar eller för att vakta staden mot tjuvar. Faktum är att brottsligheten i Sderot är nära noll. Folk har alldeles för mycket annat att tänka på.

Överlevnad, till exempel.

Poliserna tittar ständigt upp mot himlen, en hand vilande på komradions sänd-knapp. Anledningen: att varna allmänheten – skolbarn, husmödrar, kontorsarbetare, fabrikspersonal, sjukstugepatienter, besökare från Sverige – när palestinska raketer slår ner på måfå i stadens centrala delar.

Min fru Ragnhild och jag är där för att träffa vänner, men eftersom vi är lite tidiga passar jag på att klippa mig och Ragnhild tar tillfället att handla. Fel val, båda två. Precis när Ragnhild har gått iväg och frisören har tagit fram saxen och klippt den första av mina dyrbara lockar tjuter polisbilarnas sirener och genom högtalarna ropas ”Tseva Adom” – Röd varning. Då har man 4 till 5 sekunder på sig att hitta något säkert ställe att överleva en raket som kan slå ner i ett vardagsrum, en sjukstuga, ett öppet fält, en förskola, en vägkorsning eller en fabrik.

Och den senaste tidens facit är 6 palestinska raketer mot Sderot enbart idag på förmiddagen. Medan jag febrilt letar efter Ragnhild skyndar hon sig tillbaka till frisörsalongen och den relativa säkerheten som dess väggar erbjuder. Fast egentligen är det ingen bra idé. För till skillnad från konventionell krigsföring där man normalt under raketanfall är säkrast på ett öppet fält där sprängkraften inte är instängd och av den anledning mångdubblad (eller på den öppna marknaden där min fru befann sig) är just palestiniernas raketer packade med sylvassa metallskärvor och kullager, som gör att den som befinner sig på en öppen plats obönhörligen peppras från huvud till tå med brännheta metallbitar. Här gäller det sålunda att hitta en vägg; då har man åtminstone 25 procents chans att överleva de tusentals flygande projektilerna. Någon kallt beräknande palestinsk ekonom har kommit fram till att det är mycket dyrare för Israel att vårda dessa skadade offer livet ut än om de dör genom raketer med konventionella explosiva stridsspetsar. Offren bär sina skador – ögonen, huden och köttet genomborrade av hundratals metallsplitter – hela livet och kräver sålunda dyrt medicinskt vård livet ut.

”Vår” raket landar alldeles intill en lågstadieskola med ett dån som får marken att skaka våldsamt. Skolans väggar tar emot tryckvågen och de tusentals metallfragment som frigörs i explosionen. Inga barn får fysiska skador denna gång, men 18 personer, däribland 10 barn, behandlas för chock av ditkallade ambulanspersonal.

I Sderot finns inte ljudsignalen ”faran över”. Den behövs inte eftersom palestiniernas kassamraketer ju är en del av den palestinska terrorarsenalen – offren vet aldrig när nästa raket kommer. De kan komma en varannan timme eller en salva om 10-12 stycken på en gång. Detta är sannerligen ett asymmetriskt krig som de palestinska terroristerna, som avskjuter sina raketer från palestinska bostadsområden, vet att de egentligen inte kan förlora – med mindre än att Israel jämnar hela palestinska samhällen med marken. Det säger den israeliska premiärminister Ehud Olmert att han inte kommer att ens överväga.

Vi frågar min frisör och hans kunder vad de tycker om situationen. De suckar uppgivet och pekar på affischerna som är klistrade på den stora annonspelaren utanför – stadens invånare frågar sig varför omvärlden inte skriker högt om denna ohållbara situation. De frågar varför det finns hundratals utländska journalister på Västbanken, där de skyddas av israelisk militär samtidigt som de skriver fränt kritiska artiklar om Israel, men däremot inte en enda utländsk journalist i Sderot, där faran är uppenbar och stavas ”palestinsk terrorism”. De frågar vad medierna i Europa gör för att offentliggöra denna orättvisa situation. De frågar varför palestinierna fortsätter att få miljarder i europeiska bidrag när alla raketer som anländer i Sderot – upp till 30 om dagen – är gjorda av järnrör som köps med de pengar som doneras till palestinierna för byggande av vattenledningar.

Sderot är en allt tommare stad. Ungefär 16 procent av befolkningen har flyttat, kvar finns de som inte har möjligheten. Den överväldigande majoriteten är judar från arabländer, som efter att ha flytt arabiska pogromer i sina tidigare hemländer nu attackeras av araber i sitt nya hemland.

Många vill att armén går in och rensa Gazaområdet. Huruvida det låter sig göras är mer en politisk än en militär fråga. Under tiden börjar folk i Sderot prata om att sätta igång egen tillverkning av hemmagjorda raketer för att skjuta tillbaka. Min frisör Avi är fullständigt klar på en punkt: om israeliska civila börjar skjuta hemmagjorda raketer mot palestinska civila på samma sätt som palestinier har skjutit mot Sderot under de gångna sju åren, skulle omvärldens fördömanden inte vänta på sig.

Men han tillägger: ”Mellan fördömanden från en omvärld vars journalister inte ens finns på plats för att se våra lidanden, å ena sidan, och rätten till mitt eget liv i mitt eget hem, vet jag nog vad jag skulle välja. Problemet är att våra poliser inte tillåter sådant, de säger att vi inte har rätten att ta lagen i egna händer, att Israel är en demokrati där sådant inte tillåts.”

Vi träffar våra vänner i Sderots centrum. Som alla andra håller vi ett ständigt öga på himlen för att upptäcka svansen efter avfyrade palestinska raketer. Man vänjer sig vid att dricka kaffe på en uteservering och samtala utan att se folk i ögonen utan istället ständigt titta uppåt.

För som vi nyss upptäckte är 4 till 5 sekunder inte mycket tid att söka skydd.

Rocket diplomacy with UN backing

Palestinians firing daily rocket barrages into Israel must be practising some kind of parallel diplomacy that they’ve managed to keep secret from the civilized world.

How else to explain Hamas and Fatah outrage at Israel’s decision to consider – merely consider – axing power supplies to Gaza factories making rockets that rain death on Israeli cities? According to Hamas and Fatah, the fact that Israel is considering cutting power is “a declaration of war”. Palestinian rockets on Sderot – the direct and sole cause of Israel’s proposed countermeasure – must therefore be acts of peace.

Palestinian Arab logic at its best.

UN chief Ban Ki-Moon, meanwhile, says Israel should not cut power to Gaza because this “would be contrary to Israel's obligations towards the civilian population under international humanitarian and human rights law.” Google Ban Ki-Moon and count how many times he has urged Hamas and Fatah to uphold the Palestinian Arabs’ obligations to Israeli civilians under international humanitarian and human rights law; in plain English, Israeli civilians’ right to live without daily rocket salvoes.

There’s a serious disconnect here between reality and fantasy. But not between the UN and Hamas.

Det oseriösa Diakonia

Diakonias Bo Forsberg och Sven-Erik Lilja skriver i Dagen 070612 att Diakonia är en ”seriös biståndsorganisation” som under 40 år har arbetat i regionen för fred och samförstånd.

Beviset för detta engagemang hittar man i organisationens historia fram till idag – det antal gånger Diakonia har kritiserat Israel respektive palestinierna, Hamas, Fatah, PLO, Hizbullah, den libanesiska armén, UNIFIL och andra aktörer för de senaste 40 årens händelser.

Forsberg och Lilja bör därför sammanställa med datum och länkar alla pressreleaser, insändare, ledare och debattartiklar som de medverkat till som är kritiska till palestinierna, Hamas, Fatah, PLO, Hizbullah, den libanesiska armén och UNIFIL under dessa 40 år. Jag garanterar att denna lista blir pinsamt kort. Det blir då upp till läsarna att bedöma Diakonias verkliga medmänsklighet, objektivitet och intresse för mänskligt lidande.

Tacksam om Forsberg och Lilja dessutom vill sammanställa en lista över de kritiska artiklar Diakonia har skrivit om palestinsk terror i Israel samt det antal gånger Diakonia har protesterat skriftligen mot palestiniernas mer än 3000 raketer mot den israeliska staden Sderot de senaste 3 åren.

Tacksam också för bevis om Diakonias protester mot Hamas avrättning av familjen Hatuel för 3 år sedan där de satt fastspända i bilbälten i sin av Hamas sönderskjutna bil: systrarna Hila 11 år, Hadar 9 år, Roni 7 år och Merav 2 år samt mamma Tali med sitt ofödda barn i magen. De avrättades med ett skott var i huvudet från en meters håll. Vill Forsberg och Lilja ge datum och länkar till de artiklar de skrivit som tar avstånd från denna omänskliga händelse – de har ju varit verksamma i regionen i 40 år i medmänsklighets tecken så händelsen kan inte ha gått dem förbi – ja då blir det naturligtvis lättare att ta Forsbergs och Liljas ord på större allvar.

TT bestämmer i Sverige

70 palestinier har dött under en veckas strid mellan Fatah och Hamas, 170 har dödats i år i gängkrig över drog- och vapensmugglingsrättigheter.

Det palestinska samhället är en konstgjord skapelse – Gaza har inget gemensamt med Västbanken. Gazabor är egyptier (området ockuperades av Egypten 1948-67) medan de sistnämnda är jordanier – efter anfallet mot Israel ockuperade Jordanien Västbanken fram till 1967. Det enda som förenar Gaza och Västbanken är judehat.

Regeringspartiet Hamas raketer mot Israel – 1300 enbart i år – syftar till att ena araberna när nu det artificiella ”palestinska samhället” faller sönder.

Palestiniernas etniska krig mot judarna behöver utländsk hjälp. Inte bara finansiell som vi i Sverige ger genom att slussa medel från våra egna medborgare, utan även psykologiskt stöd från icke-statliga organisationer. Inte minst TT.

TT skriver att palestinierna firar 14 maj som ”al-nakba” (katastrofdagen) till minne av ”judiska milisers fördrivning och mord på palestinier” 1948. Sanningen är att det var araberna som anföll Israel för att utplåna världens enda judiska land (araberna har 22 länder, muslimerna 46).

”Al-nakba” är resultatet av palestiniernas vägran att acceptera FN:s tvåstatslösning 1947. FN delade återstoden av Palestina sedan 80 procent först kapats bort för att skapa det konstgjorda kungadömet Jordanien. De två staterna på den återstående marken, ett judiskt Israel och ett arabiskt Palestina, var lika stora.

Israel accepterade delningen, palestinierna vägrade och attackerade Israel tillsammans med fem arabländer.

Judar bannlystes från sin allra heligaste plats i Jerusalem, staden som nämns 823 gånger i judarnas heliga skrift Tanakh, synagogor och judiska begravningsplatser förstördes. Dessa områden i Jerusalem (en stad som inte är nämnd i Koranen) blev etniskt rensade på judar trots FN:s beslut.

Enligt FN ska flyktingar få en hemstad i mottagarländerna. Palestinierna är de enda vars flyktingskap ärvs. Av ursprungliga 650 000 palestinska flyktingar finns nu 3 miljoner. Våra miljarder förevigar deras flyktingskap.

TT:s rapportering belyser inget av detta. Istället särbehandlar TT Israel i nyheterna. I oktober 2005 sköt den israeliska armén ihjäl tre människor som kröp i ingenmanslandet mellan Gaza och Israel; ungefär samtidigt sköt en palestinsk terrorist medvetet ihjäl tre unga israeler vid en busshållplats. I båda fallen var dödsoffren i åldrarna 15 till 20. I TT-telegrammet om den första incidenten stod det ”Israeler sköt ihjäl tonårspojkar” trots att det var omöjligt att i nattmörkret veta vem som kröp mot gränsen (avsikten var terrordåd). Om den andra incidenten stod det ”Israel fryser samtal med palestinier” – inget om anledningen, att tre israeliska ungdomar kallblodigt avrättats.

Palestinska terrorister avfyrade raketer mot den israeliska staden Sderot 070507, en landade intill en förskola. TT teg om anfallet. Senare samma dag var en palestinsk trupp på väg att avfyra raketer, israeliska flygvapnet hann upp dem och förhindrade attentatet genom att angripa terroristerna. TT:s rubrik: ”Israelisk flygattack i Gaza”.

TT återger ålder och kön på palestinska offer för israelisk militäraktion medan israeliska offer för palestinsk terror beskrivs som ”israeler” eller ”bosättare”. I maj 2004 skrev TT att ” israeliska bosättare” dödats. De namngavs inte. Men systrarna Hila 11 år, Hadar 9 år, Roni 7 år och Merav 2 år, samt mamman Tali Hatuel med sitt ofödda barn i magen hade alla avrättats av Hamas med en kula i pannan från en meters håll.

Det finns en internationellt godkänd israelisk plan för att ge palestinierna något ingen arabisk härskare någonsin velat ge dem: ett eget land. Men palestinierna föredrar att skjuta raketer mot Israel framför att bygga Palestina.

TT:s rapportering är vinklad. Resultatet är att svenska nyhetskonsumenter inte får en ärlig bild av situationen och sålunda hindras från att bidra till en lösning.

Det är en demokratisk absurditet att Sveriges utrikespolitik i så stor grad formas av en parallell maktutövande organisation som inte är folkvald. Bestäms Svea rikes politik genom transparent regeringsutövning i Rosenbad eller genom dunkla politiska utspel hos TT?