Ödesdigert val i Sverige: antingen lika rättigheter för alla, eller Ilmar Reepalu

Idag är det minnesdagen för de 6 miljoner judiska offren som för drygt 60 år sedan selekterades för den värsta antisemitiska slakten i modern tid, Förintelsen.

Samma dag väljer socialdemokraten Ilmar Reepalu, kommunalråd Malmö stad, att säga följande:

• Sionism – den judiska nationalrörelsen som är fundamentet för staten Israel – är ”oacceptabel”. Reepalu deklarerar ändå i samma intervju att ”Vi hanterar inte utrikespolitik i kommunen. Lagen förbjuder det.”
• Reepalu anser att sionism, den judiska nationalrörelsen, är en ”ytterlighet … som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda.” Ett egendomligt påstående med tanke på att 20 procent av den sionistiska staten Israel består av araber – både muslimer och kristna – samt att Israel är det enda landet i hela Mellanöstern som tar emot muslimska flyktingar som flyr muslimska pogromer mot andra muslimer i till exempel Darfur. Sionisterna anser även att andra grupper är så mycket mindre värda att de åker världen runt för att undsätta katastrofdrabbade grupper av hinduer i Indien, muslimer i Turkiet, kristna i Haiti, svarta i Kenya, asiater i Kina. Och samtidigt transporterar flera hundratusen ton förnödenheter till en regim i Gaza som har som deklarerat mål att utradera den sionistiska staten. Intressant i sammanhanget är att Reepalu inte har några kommentarer om några andra nationalrörelser. Endast den judiska nationalrörelsen selekteras för kritik.
• Israel – judarnas hemland – är en ”varböld”. Reepalu har inga kommentarer om några andra folks hemländer. Endast det judiska hemlandet selekteras för kritik.
• Judar som vägrar uttalar stark kritik mot Israel ”sänder fel signaler” till sin omgivning. Reepalu har inga kommentarer om några andra religiösa eller etniska grupper som vägrar kritisera sitt eget hemland. Han har till exempel inte krävt att Malmös muslimer måste starkt kritisera Iran, Somalia, Saudiarabien, Palestinska myndigheten eller Egypten för dokumenterade brott mot de mänskliga rättigheterna, han anser inte att de ”sänder fel signaler” till sin omgivning om de inte yttrar kritik. Endast judarna selekteras för kritik.
• Judar som demonstrerar stöd för Israel får skylla sig själva om de blir utsatta för våld. Reepalu har inga kommentarer om andra grupper som demonstrerar sitt stöd för olika länder som Iran eller terrorgrupper som Hamas.
• Den enda antisemitism som finns, enligt Reepalu, kommer från ”högerkanten”; någon vänsterantisemitism eller islamistisk antisemitism finns inte. Trots polisens och SÄPOs undersökningar som bevisar motsatsen.
• Det judiska landet Israels rätt till självförsvar är oacceptabel enligt Reepalu. 10 000 Hamasmissiler från Gaza avfyrade under 8 år mot israeliska städer kommenteras inte av socialdemokraten Reepalu. Först när judarna svarar på bombardemanget sporras han till kommentar – med att Israels svar är ”oproportionerligt”. Israels svar på dessa 2922 dagars missilbeskjutning varade i 22 dagar. Detta om proportionalitet.

Ovanstående dråpslag mot demokratiska värdegrunder och medmänsklighet fäller alltså socialdemokraten Ilmar Reepalu på minnesdagen för de 6 miljoner judar som selekterades för döden under Förintelsen.

Något är oerhört ruttet i ett Sverige, i en svensk socialdemokrati, där en Ilmar Reepalu får lov att sitta kvar.

Vakna Mona Sahlin – för Sveriges anseendes skull.

 
Läs också:
Fredrik Fischer
Geobastard
Al-Hamatzav
Fredrik Axelsson
Adam Cwejman
Fredrik Thoresson
Svenska Dagbladet
UNT
Patrik Öhberg och Eli Göndör
Samfundet Sverige-Israel
Jihad i Malmö
Tundra Tabloids

Socialdemokratins oroväckande tystnad

Under två veckor har Sveriges och även omvärldens fokus legat på Aftonbladet för dess kontroversielle publicering av en artikel som av många anses som otillräckligt underbyggd. Förväntningarna har även varit stora på statsminister Fredrik Reinfeldt, många medborgare och analytiker väntar med intresse på att se om och i så fall hur han reagerar på Aftonbladets artikel.

Det element som tycks saknas från omvärldens förväntningar och från inrikes håll är hur den svenska oppositionen håller sig till kontroversen. Aftonbladet anses av många gå i socialdemokraternas ledband. I den fortsatta tystnaden ifrågasätter allt fler vilka skillnaderna egentligen är mellan Socialdemokrater och Sverigedemokrater i fråga om rasism.

Två veckor har gått sedan Aftonbladet publicerade 17 år gamla obekräftade antydningar om systematiska israeliska organstölder från araber.

Aftonbladet länkade ihop dessa anklagelser – som tillbakavisas av den enda arabiska familjen som tidningens reporter åberopar – till en story om organhandel i USA. Länken bestod av att en av de misstänkta amerikanerna är jude. Resultatet blev en artikel med starka påminnelser om urgamla grovt antisemitiska beskyllningar mot judar.

Artikeln var ofin, stilistiskt omogen, journalistiskt ogenomtänkt och researchmässigt bristfällig. Betraktat som exempel på svensk journalistik kan man med fog hävda att vilken 17-årig praktikant som helst hade kunnat åstadkomma ett mer professionellt arbete.

Inget av detta är dock relevant. Det som är relevant är Aftonbladets avsikt med artikeln. Till och med palestiniernas kände förkämpe Per Gahrton vägrade att ta med dylika beskyllningar i sin hårda och frekventa kritik mot Israel eftersom han inte ansåg att bevis fanns. Bevisbrist var dock inget hinder för Aftonbladet.

Flera medicinska experter har intygat att den process som Aftonbladet beskriver inte kan resultera i organ lämpliga för transplantation – beskyllningarna fallerar såväl logiskt som logistiskt och medicinskt. I valet mellan att publicera obekräftade antisemitiska beskyllningar mot judar och att publicera bekräftade uppgifter om systematiskt arabiskt människorov, människohandel och andra arabiska brott mot de mänskliga rättigheterna, har Aftonbladet valt den klassiska antisemitismens väg.

Anledningen är enkel. Det första fallet svartmålar världens enda judiska stat, Israel, samt judar i avlägsna länder. Det andra fallet pekar ut Hamas i Gaza, som i mer än tre år har hållit en ung jude, Gilad Schalit, fången efter att ha kidnappat honom från Israel. Schalit har inte tillåtits få besök från Röda korset i enlighet med den internationella lagen om hur fångar ska behandlas. Han har inte fått representeras av någon advokat – han är heller inte anklagad för något förutom att vara jude, ett brott i Gaza. Han har inte fått träffa eller kontakta sin familj – ett brott enligt de mänskliga rättigheterna.

För Aftonbladet är inget av detta intressant. Det är fakta som går att bekräfta. Men det målar inte precis Gazas arabiska och muslimska härskare i någon positiv färg, alltså är det en ickehändelse. Aftonbladets läsare får inget veta.

Aftonbladet försvarar istället sina grova anklagelser mot den judiska staten med hänvisning till ”tryck- och yttrandefrihet”. Detta verkar begränsa sig till friheten att förtala ett enda land, en enda religion och folkgrupp: Israel och judarna.

För Aftonbladet vill inte yttra sig i lika klara ordalag om arabisk och muslimsk människohandel i Gaza. Eller om systematisk tortyr och våldtäkt på politiskt oliktänkande – kvinnor som män – i Iran (annat än att återge de iranska myndigheternas dementi).

Yttrandefrihet är inte likställt med frihet att förstöra eller förtala. Pressfrihet är inte likställt med frihet att fara med lögner i ena riktning samtidigt som man förtiger sanningen i en annan – allt beroende på tidningens politiska dagordning.

Återstår då vad som är Aftonbladets dagordning. Så här ett år före valet kan man misstänka att tidningens påhopp endast utgjorde en av många kommande populistiska drag ämnade att generera röster vid valet 2010.

Om så är fallet är den stora frågan om ett demokratiskt Sverige verkligen har råd med en kommande regering vars främste fanbärare är Aftonbladet. De som räds SD bör vara minst lika rädd för AB.

Det bådar inte gott för demokratin när rasistiska påhopp blir ett bejublat verktyg.

Till syvende och sist är det inte enbart den nuvarande regeringen som bör ta avstånd från Aftonbladets artikel; lika viktigt är det att Socialdemokraterna klart uttrycker sitt avståndstagande.

Eller vill Mona Sahlin att Aftonbladet ska fortsätta profilera sig så här i Socialdemokratins namn?


Mats Skogkär, Lisa Abramowicz, Jonathan Leman, Viggo, Jackie Jakubowski, Ilya Meyer, Sapere Aude,

Sverige 2009: Ingen tid för demokrati

Stör inte ordningen i Sverige.

Ett nytt svenskt samhälle håller på att växa fram och regeringar, poliser, val, demokrati, sanning, pressetik och andra störande element är precis som det låter: störande.

I socialdemokraternas högborg här och var i vårt avlånga land hörs skrämmande okunniga kommentarer och vanvettiga förslag. Fast ordet ”vanvettigt” är kanske lite att ta i. Det är vanligtvis ett ord som Aftonbladets Helle Klein gillar – hon anser att Israels 21 dagar långa försvarsaktion mot 2920 dagar av raketbeskjutning från Gaza var ”vanvettig”.

Enligt allas vår Helle är lösningen enkel: för att skapa fred mellan Israel och det antisemitiska Hamas som härskar i en Gazaremsa som är etniskt rensad från judar bör Sverige inleda dialog med Hamas.

Så enkelt. Svensk dialog med rasistiska araber i den etniskt rensade Gazaremsan skapar fred. Det räcker alltså inte att vi svenska skickar miljarder i bistånd till rasisterna, vi måste för att skapa fred ha dialog med dem också.

Samtidigt som vi förhindrar judiska israeler från att spela tennis eller delta i taekwondotävlingar i Sverige. Och förhindrar svenska judar att hålla fredliga manifestationer på våra gator i samförståndets tecken.

Helle är inte ensam socialdemokrat med dessa tankar. Urban Ahlin anser visserligen inte att Sverige bör förhindra judar från att spela tennis i Sverige. Däremot anser han att Israels försvarsaktion mot 10 000 Gazaraketer under 2920 dagar var otillbörlig. Men inte att raketerna som orsakade Israels aktion var otillbörliga.

Socialdemokraterna tycks leva i en parallell värld där helhetsbilder är lika främmande inslag som sanning och etik.

Begreppet etik leder tanken direkt till TT. Visserligen är TT och etik i samma mening lika kompatibel som svordom i kyrkan. Men i sann TT-anda där man har en anmärkningsvärt tänjbar relation till sanningen och etik står det i DN att palestinska hus rivs i östra Jerusalem. DN undviker att klargöra att anledningen inte är politik utan arkeologiska fyndigheter och att invånarna får full ersättning. Likaså nämner inte heller DN att husen var svartbyggen från tiden från den jordanska ockupationens tid – de byggdes på en historiskt arkeologisk fyndplats.

Som sagt, helhetsbilder, sanning och etik.

Bristvara i det nya Sverige.

Lite deprimerande nyheter för dem som tror att detta är ett specifikt svenskt problem: i en artikel med titel ”No Speech, Please, We’re British”, lyfter Christopher Caldwell på locket på situationen i Storbritannien. Skrämmande lika.

Fast med den skillnaden att Storbritannien har en lång tradition av inte bara demokrati utan än viktigare fritt tänkande. Bevis? Britterna kör fortfarande på vänster sida om vägen (med motiveringen att ’the left side is the right side’) och köper sina bananer i ”pounds”, inte kilo.

Detta är bevis för ett oberoende och grundläggande krav på frispråkighet samt en tradition av att räcka lång näsa åt myndighetsidioti som i allt högre grad saknas i det nya okritiskt likformiga Sverige.

http://www.corren.se/archive/2009/2/22/k46oj34acqkt37y.xml

http://www.corren.se/archive/2009/2/20/k42lc1yy6bjgkab.xml
http://gd.se/ledare/1.542739
http://www.vlt.se/article.asp?article=177368

DN, 2, SvD, Syd, 2, Ab, 2, 3, Hd, 2, Smp, Kri, Y, Tra, B, Etc, Ps, 2, 3

Reepalu
Judefientlighet, Judenrein
Socialdemokraterna

AB

DN

Weekly Standard

KP