Why Carl Bildt is driving the Israelis up the wall

“September 19, 2010, that’s the target. Send the best political campaign professionals in the world into Sweden’s national elections. Make Reinfeldt and Bildt pay a price.”

That’s the suggestion of political consultant Michael Fenenbock in an op-ed in Israel’s largest daily, Yedioth Ahronoth. The reason is that the EU has once again proclaimed that Jerusalem should be the capital city of a future Palestinian state, something for which rotating EU president “Reinfeldt and his Rasputin-like partner Carl Bildt” ought to be punished.

“We have the means, the experience and skill to cause these guys political pain in Sweden,” writes Fenenbock, who has previously run campaigns for Ted Kennedy and others in the US.

That’s somewhat ironic. For decades now an anti-Semitic-tainted extreme Left has been mouthing off about a “pro-Israel Lobby” that is alleged to control the world’s political destiny. When finally someone turns up who claims to represent just such a lobby, it also turns out that he intends to bring down the non-socialist government. That’s going to lead to some really hard-to-reconcile internal conflicts in many quarters.

The fact, however, is that there is a tense relationship between Sweden and Israel right now. That’s on the political plane. As regards trade and cultural exchanges, on the other hand, the atmosphere has never been better.

Carl Bildt’s rather arrogant style (he recently claimed that Israel is trying to influence the EU through a policy of “divide and rule”) underscores some Israelis’ impression that Bildt did not merely convey the demands expected during his country’s EU presidency, but rather that he has taken on the task with a dedication bordering on fervour. As though he truly burns with enthusiasm to put Israel in its place.

This past autumn’s headline-making story in which this country’s biggest daily paper spread stories about Israeli organ harvesting, stories deeply rooted in anti-Jewish mythology, without being admonished by the Swedish government, has scarcely done anything to mend bridges.

In Israel, the EU’s and Sweden’s incessant demands are perceived as highly one-sided. And not without some justification.

Last week the Israeli media presented leaked details about what was probably the previous Israeli government’s proposal to the Palestinians: then-Prime Minister Ehud Olmert is reported to have made an offer for a future Palestinian state on 99.3% of the pre-1967 territory. As well as the partitioning of Jerusalem. The Palestinians declined. Yet again. So who exactly is being unreasonable?

The current Israeli government emerged as a response to the previous centre coalition, which received nothing in reply to its far-reaching concessions. If today we are hearing a sharp tone of voice from Prime Minister Netanyahu and others, it is not solely a cause of the situation we see today – it is in equal measure a response to Palestinian intransigence.

That a Swedish non-socialist government would be hostile to Israel is unthinkable. So how exactly are we to interpret Carl Bildt?

It’s that same old problem: trying to extract responsibility from the only party that has ever been shown to be capable of behaving responsibly, while never demanding responsibility from the one party that really should be shouldering it. Instead of perhaps using our immense financial aid to the Palestinians to persuade them in the appropriate direction.

The question is whether it would work. From the Israeli viewpoint, it is more convenient to bicker with Sweden, and to joke about rigging our election process, than it is to pursue an uncertain centrist policy that would require some extremely hazardous concessions. That makes Carl Bildt the Likud government’s excuse to shift its focus. And that may not have been the intention.

Per Gudmundson

per.gudmundson@svd.se

Translated into English by Ilya Meyer with kind permission from Per Gudmundson and Svenska Dagbladet (SvD)

The original article in Swedish can be viewed here on the Svenska Dagbladet (SvD) website.

Michael Fenenbock's article in English in Israeli daily Yedioth Ahronoth can be viewed here.

När partiledare är blinda och döva går ingen säker.

Allra minst civila palestinier.

Det förtjänar att sägas klart och tydligt: Vänsterpartiets Lars Ohly och Hans Linde fumlar i mörkret. De har vare sig förmåga eller intresse av att se framåt, att arbeta för en ljusare framtid. Deras enda intresse är att permanenta det förflutna – hur mörkt och hur eländigt det än har varit.

Det har de råd att göra – de sitter i säkerhet och komfort i det underbara Sverige medan de dömer palestinier och israeler till en permanent framtid av våldshelvete.

Läs bara deras senaste alster i SvD Brännpunkt 090202. Det är en uppvisning i klassisk ensidighet, nidbilder och försvar av palestinsk terror. Alla ingredienser som under mer än 60 år har dömt palestinierna till ett liv av elände och våld, av hopplöshet just för att sådana utomstående som Ohly och Linde ger dem hopp om att det omöjliga är möjligt: att bygga ett judenreint Palestina på Israels ruiner.

I en parallell värld som inte har någon anknytning till verkligheten skriver Ohly och Linde om ”Israels bombmattor”. Hade Israel lagt bombmattor över Gaza hade inga smuggeltunnlar varit kvar och hundratusentals civila hade dött. Som alternativ till Ohlys och Lindes utsvävningar kan påpekas att tunnlarna finns kvar och gör alldeles lysande affärer (läs artikeln ”Tunnel Vision” av journalisten Sarah A. Topol och se dagsfärska bilder i tidskriften New Republic 090202.) Av totalt 1100-1200 döda palestinier, var 900 stridande terrorister med vapen i hand. Men bevis är kanske inte Lars Ohlys eller Hans Lindes starka kort.

Ohly och Linde föredrar istället att skriva om ”folkrättsbrott”. Med det syftar de inte på 2920 dagar av Gazapalestiniers oavbrutna raketbeskjutning mot israeliska dagis, skolor, sjukhus. De syftar inte på det faktum att under dessa 2920 dagar mördades 1177 civila israeler i terroraktioner utförda av palestinska terrorister från Västbanken och Gazaremsan. Västbanksterrorn har för tillfället nästan helt avstannat – det kan man tacka säkerhetsbarriären för, samt Fatahs gryende förståelse för att de når fram till en egen stat mycket lättare genom att förhandla istället för att spilla blod.

Istället syftar Ohly och Linde på 21 dagar under vilka Israel besvarade 2920 dagar av missiler från Gaza. Alltid detta eländiga syndrom – ”bråket började när juden slog tillbaka”. Israels svar på dessa 2920 dagar av raketterror varade i 21 dagar, och orsakade max 1200 dödsfall, av vilka 900 Hamasterrorister. Det tycker Ohly och Linde är orättvist. Det får stå för dem.

Ohly och Linde kräver att ”De begångna folkrättsbrotten måste utredas och de ansvariga ställas inför rätta.” Fullständigt rätt. Man kan till exempel börja med Hamasledarna Khaled Meshaal som sitter i säkerhet i Damaskus och Ismail Haniyeh någonstans i Gazaremsan. Som en bra början. Sedan finns det hur många som helst fler att åtala. Alla dem som med våld använde civila bostadshus, sjukhus, skolor, TV-hus och FN-byggnader för att skjuta raketer.

Bland alla felaktigheter i Ohlys och Lindes artikel har de faktiskt rätt i en sak. De skriver ”Det är hög tid att gå till botten med problemet”.

Alldeles rätt. Sedan förstör de det lilla goda genom att tillägga: ”Varje långsiktig lösning på konflikten kräver att Israels ockupation av Palestina upphör.”

Alldeles fel. Sist jag tittade var det ingen ockupation av Gazaremsan. På Västbanken pågår någorlunda fredliga förhandlingar om en framtid byggd på ömsesidig respekt under vilken Israel och palestinierna ska komma överens om framtida gränser, om gränsjusteringar och förflyttning av befolkning på fredlig väg – precis så som skedde i Sinai för 30 år sedan och i Gazaremsan för 3 år sedan i utbyte mot fred.

I Gazaremsan finns inga sådana utsikter eftersom Gazas ledare är alldeles för upptagna med att tillverka raketer för att avlägga tid till förhandlingar.
Bara den blinde och döve ser inte beviset.

Skillnaden som förenar UNRWAs Karen AbuZayd och Sveriges Gunilla Carlsson

Hamas ”soldat” 090101:

”Skillnaden mellan oss och israelerna är att de väntar ivrigt på den dag de kan återvända hem i säkerhet, medan vi å andra sidan säger adjö till våra familjer och hoppas kunna dö som martyrer.”

Oavsett det fruktansvärda psykologiska trycket en sådan attityd sätter på de palestinska barnen, anser ändå UNRWAs Karen AbuZayd och Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (AbuZayd och Gunilla Carlsson) att ansvaret för de palestinska barnens välbefinnande ligger i händerna på de israeler som hittills under 2920 dagar har tagit emot 10 000 missiler från Gazas Hamasregim.

AbuZayd och Carlsson behöver en riktig förankring i verklighet. FNs tidigare juridiske rådgivare James Lindsay sade nyligen att enda sättet att förbättra palestiniernas framtidsutsikter är genom att stänga UNRWA eftersom organisationen under 60 år inte åstadkommit något. Till skillnad från UNHCR som varje år minskar antalet flyktingar i sitt ansvarsområde, har flyktingarna inom UNRWAs ansvarsområde fyrdubblats från ungefär 800 000 till dagens 3,5 miljoner.

AbuZayd vet att om UNRWA stängs kommer hennes jobb att försvinna, samt att 25 000 palestinska araber kommer att förlora sina jobb. Hennes ställningstagande har inte med barnens framtid att göra, utan de vuxnas framtid.

Och biståndsminister Gunilla Carlsson vill att vi svenskar ska betala. Som vi har gjort i 60 år. Utan att ha åstadkommit annat än fortsatt elände.

Stäng UNRWA. Då stängs automatiskt Hamas våldsmöjlighet, eftersom deras krigsbudget står i direkt proportion till deras bistånd.

Vill inte Carlsson och AbuZayd att de palestinska barnen ska ha ett bättre liv?