På Sverigefronten intet nytt

Den svenska tystnaden talar högt.

De stora svenska medierna – i all synnerhet de statsfinansierade SR och SVT – fortsätter sin skattesubventionerade bojkott av all positiv rapportering om Israel.

Samtidigt kan befolkningen i hela resten av världen läsa om den judiska statens enorma ansträngningar och framgångar i katastrofhjälpen till det söndersmulade Haiti.

Vaddå ”hela resten av världen”? Medierna i arabvärlden står inte precis i främsta ledet för att berömma Israel, oavsett hur mycket den judiska staten förtjänar det?

Fel.

I det konflikthetsande Sverige som färgas av vänstervridna journalister med extremistiska politiska ambitioner kan man inte läsa, höra eller se något om den hittills enda fungerande hjälpverksamhet i Haiti. Israels.

I arabvärlden kan man det däremot. Se här vad nyhetskanalen Albawaba skriver om de enorma israeliska satsningarna.

Det är enbart tack vare svenska bloggare som svenskar överhuvudtaget vet vilka små men ändå framsteg som görs i räddningsarbetet.
 
Det säger en hel del om ledningen, inriktningen och målet för de av svenska skattebetalare finansierade SR och SVT.
 
Det nya Sverige. Salongsextremismens frontlinje.
 
Nyhetsrapport på CNN:

Haitierna är glada över Israels hjälp, amerikanerna likaså, hela världens presskår som ju använder Israels fältkommunikationsutrustning för att rapportera hem är glada över Israels närvaro. Muslimer från Egypten och Qatar arbetar sida vid sida med judar från Israel i räddningsarbetet. Enbart svenska statsmedier lägger locket på.

Franz T. Cohn om Israels hjälpinsatser i Haiti
Ilya Meyer om hur Sverige bojkottar Israels insatser
Dag Selander/MxP om Israels katastrofhjälp i haiti
Dick Haas om när man inte ser vad man inte vill se

Världen idag har två mycket intressanta artiklar som tangerar Haiti ur annorlunda och viktiga vinklar:
Bistånd till Haiti - och Hamas?
Vänstervinklad verklighetsbild

Fakta om Israels hjälpinsatser i Haiti

Nedanstående artikel har skrivits av gästskribenten Franz T. Cohn.

Israeliskt fältsjukhus igång i Haiti redan 16 januari

Den 13 januari kom meddelandet om den fruktansvärda jordbävningen som drabbat Haiti.

Praktiskt taget omgående mobiliserades israeliska försvarets fältsjukhus med sin erfarna personal. Flygplan iordningställdes och avfärden skedde inom en och en halv dag den 15 januari.

Sjukhuset kan ta emot 500 patienter om dagen och har 90 vårdplatser, operationsrum, röntgen, laboratorium, förlossningsrum, mm. Det israeliska teamet med 40 läkare, 40 sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal, hundförare med spårhundar och en vaktstyrka, sammanlagt fler än 220 personer och all utrustning anlände sent den 15 januari med en stor fraktmaskin Boeing 777 från El Al och ett plan från Israels flygvapen. Sjukhusets alla tält sattes upp under natten i ett industriområde nära flygplatsen.

Lördagen den 16 januari togs de första patienterna emot, bland dem en ung kvinna som födde sitt första barn, en pojke som hon ville döpa till ”Israel”. Ambulanserna med skadade från Port-au-Prince hittade fort till detta moderna fältsjukhus och redan under söndagen hade 87 barn opererats. Rapporterna i den israeliska pressen från sjukhusets personal är skakande. Vi är här under två veckor, men vad händer med patienterna sedan, frågar en av vårdarna i en artikel i Ha’aretz. Den israeliska hundpatrullen hjälpte under söndagen till att lokalisera och rädda en man som begravts under rasmassorna. Sex dagar är gränsen för när man fortfarande kan hitta överlevande, säger en av de israeliska experterna.

Detaljer från de israeliska insatserna finns på ett antal videofilmer på denna URL:

http://www.youtube.com/user/idfnadesk

Franz T. Cohn


Kommentar:
De svenska medierna har med några få undantag ansträngt sig å det yttersta för att undvika att låta svenska folket veta något om Israels omfattande hjälparbete.

Det är ett medvetet politiskt ställningstagande som är skrämmande ur demokratisynpunkt.

Man läser att räddningspersonal från Israel, Egypten och Qatar arbetar sida vid sida för den goda sakens skull, utan minsta problem. Man läser att enda sättet för världens journalister att skicka iväg sina rapporter är via den avancerade israeliska kommunikationsutrustningen som man tog med sig från Israel för att tjäna alla som behöver - inklusive de svenska medierna. Ändå denna aviga inställning - Israel skall bara inte nämnas i något positivt sammanhang i de svenska medierna.

Man undrar vad det är som driver medierna i det avlägsna Sverige att fortsätta att föreviga hatet genom denna slags partiskhet när till och med israeliska judar och arabiska muslimer arbetar sida vid sida i mänsklighetens namn.

Människor dör i Haiti - medan svenska medier spelar gud.

De omänskliga svenska medierna. Gud bevare oss alla.

För ögonvittnesskildringar av Israels hjälpinsatser rekommenderas bland andra följande:
LA Times: Sending soldiers of peace to Haiti
CBS News: ”Israels fältsjukhus är sjukvårdens ‘Rolls Royce’ i Haiti”
ABC News: ”Mirakelfödsel bland Haitis ruiner”
WABC News: ”Brodern till en haitier bosatt i New York räddad från ruinerna”
Fox News: ”Israeliska läkare i Haiti”
TF1 France: ”Applåder efter lyckad räddning”, nyhetsinslag (7 min in)

Ännu mer information kan fås från israeliska UD:s hemsida.

Mellanöstern: ockupationen av det svenska medierummet

Den svenska medierapporteringen om Mellanöstern karakteriseras av vissa grundläggande felaktigheter.

Dessa felaktigheter färgar debatten och den allmänna uppfattningen om läget, varför det är av värde att reda ut kärnbegreppen. Främst bland dessa är uttrycket ”ockuperat område” när man syftar på det som Israel kallar för Judéen och Samarien och de palestinska araberna kallar för Västbanken.

Judéen och Samarien är de 2000-åriga namnen på de områden som bildar hjärtat av generationer av judisk suveränitet i Israel. Landet Israel har genom historien haft två huvudstäder vid olika tidpunkter – Jerusalem samt Hebron.

”Västbanken” är ett namn som uppfanns på 1940-talet av den invaderande arabisk-muslimska armén från Transjordanien vars mål var att krossa den judiska staten Israel. Transjordanien var en artificiell uppfinning skapat ur det tidigare Ottomanska imperiet, som bröts ner och bildade bland annat det lika nykonstruerade ’Palestinska mandatet’. Man importerade en klanledare från Arabien och installerade honom som kung över det nyskapade ’Transjordanien’, det vill säga på omkring 80 procent av det nyskapade Palestinska mandatet.

Innan dess fanns ingen stat vid namn "Palestina", och beteckningen "Palestinier" som folk användes enbart för judar boende i landet Israel efter att det skövlades av Rom och döptes om som provinsen Palestina. De återstående 20 procenten av detta Palestinska mandat, det som idag betecknas som Israel samt Judéen och Samarien (även kallad ’Västbanken’), skulle bilda en judisk stat, Israel. Den första ockupationen, på 80 procent av det nyskapade ’Palestinska mandatet’ var därmed ett faktum. Det var en arabisk-muslimsk ockupation.

1948 invaderades den judiska staten av Transjordanien (senare ändrades namnet till Jordanien). Efter ett bittert krig slutade stridigheterna i vapenstillestånd: man tog en grön penna och markerade den linje vid vilken stridigheterna upphörde. Denna linje kallas därför för ”Gröna linjen”, och felaktigt också för ”gräns”. Det har dock aldrig varit en gräns. Jordaniens angreppskrig gjorde att de judiska provinserna Judéen och Samarien nu hamnade i ockupation bakom Gröna linjen, alltså i Jordanien.

Jordanien beslöt sig för att ge Judéen och Samarien ett nytt namn, på engelska ”The West Bank”, alltså västra stranden av Jordanfloden, för att därigenom särskilja det från den lagliga delen av Jordanien, som helt och hållet låg öster om Jordanfloden. Detta var den andra ockupationen i det Palestinska mandatet. Även det en arabisk-muslimsk ockupation, och även det en olaglig handling.

Vem bodde då i denna region, det vill säga det som idag är Jordanien, Judéen och Samarien/Västbanken, samt Israel? Om man som riktlinje betraktar det som sägs vara den största stötestenen, Jerusalem, ser man att Jerusalem har sedan judendomens början för 3500 år sedan alltid varit judarnas spirituella hemvist, med Templet som fokus. Islam är som bekant endast ungefär 1400 år gammal. Araber bärande islams fana invaderade området för ungefär 600 år sedan, dessförinnan fanns inga araber i det aktuella området. Därtill har Jerusalem varit huvudstad för otaliga judiska kungadömen, samt haft en judisk majoritet så långt tillbaka som statistiskt säkerställbart, det vill säga åtminstone under de senaste 150 år. Jerusalem nämns i de heliga judiska skrifterna flera hundra gånger.

Jerusalems omnejd, Judéen och Samarien, har sålunda alltid varit judiskt. Förutom när muslimska arméer tvingat bort judarna och/eller dödat dem i religionens namn. Som kontrast har Jerusalem aldrig varit huvudstad i någon arabisk nation, det har aldrig funnits någon lokal arabisk valuta, och Jerusalem nämns inte en enda gång i muslimernas heliga skrifter.

Tillbaka alltså till frågan: vem bodde då i det nyskapade Palestinska mandatet? Svaret är: de som invandrade för att ta del av den spirande ekonomiska utvecklingen som resulterade från den stadiga strömmen av judar som sökte sig tillbaka till sitt hemland. Denna invandring omfattade såväl judar som arabiska muslimer, och även i viss mån arabiska kristna. Judarna kom från både Europa (Ashkenazim) och de arabiska länderna (de som kallas för Sefardadim och Mizrachim), medan muslimerna kom från både arabiska länder och de nordafrikanska muslimska kolonialländerna.

Den judiska invandringen växte ur längtan efter att återvända hem, medan den arabiska invandringen hade sitt ursprung i sökandet efter ett humant liv i spåret av de förbättrade ekonomiska förutsättningarna och de många jobb som skapades av den judiska invandringen. Faktum är att de arabisk-muslimska och dessförinnan de ottomansk-muslimska härskarna i området höll de få lokala araberna (fellaheen) i miserabla omständigheter, de var livegna utan hopp om alternativ. ”De få lokala araberna”? Ja, eftersom området var så eftersatt och så plågat av sjukdomar som malaria att det inte fanns någon ekonomisk eller demografisk bärkraft för en större befolkning.

Tillbaka till historien: tillsammans med fyra andra arabländer invaderade den importerade transjordanska kungen Judéen och Samarien 1948 och döpte om provinserna till ”Västbanken”. Arabvärldens konstanta krigsföring mot den judiska staten resulterade i ytterligare ett krig, 1967, som Israel vann. Israel tryckte då tillbaka de jordanska styrkorna till öster om Jordanfloden – Judéen och Samarien var åter befriade. Det var sålunda ett olagligt arabiskt ockuperat område som Israel befriade.

Det var ett område som jordanierna, mot en rad internationella avtal, hade etniskt rensat från samtliga judar och de förbjöd judar från att besöka sina allra heligaste platser, däribland Västra muren (ibland felaktigt kallad "Klagomuren"), den enda kvarlevan av Templet. Enligt sedvanligt mönster hade de invaderande muslimska arméerna för länge sedan byggt en moské (al-Aksamoskén) ovanpå ruinerna av Templet för att symbolisera den islamiska religionens överlägsenhet över andra religioner. Jordanien spann vidare på temat genom att förstöra synagogor och man använde judiska gravstenar för att bygga vägar. Det var detta ”Västbanken” som Israel befriade 1967 och återbördade dess rätta historiska namn – Judéen och Samarien.

Fram till idag väntar Judéen och Samarien/Västbanken på en slutlig uppgörelse om dess legala status. Enligt lagen är det ”omtvistat område”. Enligt lagen kan det inte benämnas ”ockuperat område” eftersom endast mark som tidigare tillhört en stat kan betecknas som ockuperat. Jordanien har aldrig hävdat att ”Västbanken” var en legitim del av Jordanien, endast att marken skulle användas som språngbräda för att tillintetgöra den judiska staten Israel. Eftersom Judéen och Samarien/Västbanken aldrig någonsin tillhört någon stat, är dess status fortfarande ”omtvistat”.

Det är denna tvist som parterna – den judiska staten Israel och de invandrande araber som idag betecknar sig som palestinier – ska avgöra. Palestinierna är naturligtvis redan i majoritet i Jordanien, det land de redan besatt när en klanhövding importerades från Arabien och gjordes till kung över dem, men de har siktet inställt på att skapa ytterligare en palestinsk stat utan inblandning från importerade klanhövdingar.

Israel vill att tvisten ska avgöras via förhandlingar, medan palestinierna hellre vill avgöra tvisten via fortsatta krigshandlingar. Det är där palestinska regeringstrupper som Fatah, Islamiska Jihad, Al-Aksabrigaderna, Hamas, Styrka 17 och otaliga andra kommer in i bilden. De anser att vägen till framgång ska gå via den judiska staten Israels förintelse. Inte via återtagandet av den redan existerande palestinska staten Jordanien där 70 procent av befolkningen består av palestinska araber, eller via förhandlingar med Israel för skapandet av ytterligare en palestinskt-arabiskt stat i de judiska provinserna Judéen och Samarien.

Vad exakt säger då lagen och de många redan ingångna avtalen? Den ofta felciterade FN-resolutionen 242 kräver fred ”inom säkra och erkända gränser”. Den specificerar inte var dessa gränser ska gå, annat än att uppmana parterna att förhandla om dem. En utgångspunkt som anses lämplig för att starta diskussionerna är stilleståndslinjen efter Jordaniens anfallskrig – Gröna linjen. Utifrån denna linje ska parterna förhandla om något som aldrig tidigare existerat i historien: en gräns.

Men att benämna stilleståndslinjen för gräns är faktamässigt och juridiskt felaktigt. Jordanierna själva nekar att stilleståndslinjen någonsin avsågs som gräns. Den jordanska formulering var: ’Ingen del av detta stilleståndsavtal ska på något sätt inkräkta på någondera parts rättighet, anspråk eller status gällande Palestinafrågan, då avtalets villkor bestäms enbart av militära hänsyn.’

I klarspråk: en slutlig gräns bestäms utifrån säkerhetskraven, inte religion, demografi eller andra parametrar.

Med Jordaniens ståndpunkt i åtanke bekräftade Lord Caradon, Storbritanniens FN-ambassadör, att ’Det hade varit fel att kräva att Israel skulle tillbaka till sina ställningar före 1967 års krig eftersom de ställningarna inte kunde försvaras’. Håll i minnet att det var Jordanien som insisterade att militär säkerhet skulle gälla som utgångspunkt för förhandlingarna. De tog för givet att denna ståndpunkt skulle gynna dem själva, inte Israel.

De amerikanska och sovjetiska FN-ambassadörerna höll också med jordanierna:

USA: ‘Resolutionen talar om tillbakadragande utan att definiera hur mycket man bör dra sig tillbaka’ och vidare att man inte tanker sig ett totalt tillbakadragande ’eftersom Israels tidigare gränser visade sig vara totalt oförsvarbara’.

Sovjet: Israel har rätt att ’dra tillbaka sina styrkor till de linjer landet anser sig kunna försvara’.

Sedan 1967 har Israel byggt samhällen i de judiska provinserna Judéen och Samarien, en del av sitt historiska hemland, eftersom det aldrig funnits och fortfarande inte finns parter med vilka man kan förhandla. För varje år som går utan att de palestinska araberna sätter sig ner och förhandlar om ett erkännande av Israel och villkoren för ett avtal i vilket båda parter måste kompromissa, blir deras förhandlingsposition allt svagare – fakta skapas ju på marken i form av bostäder.

Är då dessa bostäder, ofta benämnda ”bosättningar”, lagliga eller olagliga? Svaret är att de är fullt lagliga i avvaktan på ett avtal om slutstatusen för området. Israel har redan visat otaliga gånger att för fred – även en kall fred som med Egypten och Jordanien – är man beredd att gå långt. Israel utrymde hela Sinaihalvön – inklusive Israels enda oljekällor – i utbyte mot fred med Egypten. Israel drog sig tillbaka från varenda kvadratcentimeter av Libanon i hopp om fred. Istället tog Irans Hizbollah över och regnade raketer över israeliska städer. Resultatet blev Libanonkriget 2006. Israel drog sig tillbaka från varenda kvadratcentimeter av Gazaremsan, man lämnade över avancerade odlingar och konstbevattningsinfrastruktur som en fredlig gest till sina grannar. Istället tog Irans Hamas över och regnade raketer över israeliska städer. Resultatet blev Gazakriget 2008.

Under tiden som palestiniernas krigsföring fortsätter, fortsätter även Israels tillväxt. Ett resultat av detta är behovet av bostäder och infrastruktur, inklusive bostäder och infrastruktur i samtliga judiska provinser såsom Judéen och Samarien. Medan palestinierna fortsätter att visa att de är oförmögna att bygga fred, fortsätter Israel att bygga bostäder, eftersom det inte existerar någon lag som säger att man inte får göra det. Internationella önskemål finns i frågan, ja, men inte lagar. Det som däremot är juridiskt bindande är att man inte får tvångsförflytta folk, vare sig israeliska judar till, eller palestinska araber från, sina respektive områden. Det sker inte heller.

I avsaknad av fred men i ett tillstånd av fortsatt arabisk krigsföring, i avsaknad av ockupation men i ett tillstånd där marken är fortsatt omtvistat, fortsätter även fakta att skapas på denna mark. Till syvende och sist är det enbart genom avtal som tvisten kan lösas. Avtal skrivs inte medan missiler regnar ner på civila. De skrivs först när missilerna slutar och partnerna sätter sig runt bordet för seriösa förhandlingar – för allas bästa.

Ett svenskt medie- och debattklimat som karakteriseras av faktafel, inkorrekta beskrivningar och okunskap bidrar inte till att skapa det lugn som behövs. Det är viktigt att i detta sammanhang komma ihåg att Sverige är världens största per capita bidragsgivaren till de palestinska araberna, så det sättet på vilket situationen framställs i Sverige är av reelt intresse och är påtagligt relevant.


Länkar på svenska från denna blogg:
En enda demokrati i Mellanöstern är ändå en för mycket
Rätt låt vann
En predikan för fred och samförstånd
'Palestinas' uppkomst och fall - med kartor
Konsten att ignorera fakta
GPs expert om dumhet talar ut
Skriv om problemen - de verkliga problemen
Same procedure as last year
Vaddå politisk korrekthet?
Arabvärlden börjar få någ av arabiskt våld och hyckleri
TT - ett politiskt verktyg
TT bestämmer i Sverige
Nyckeln till framgång: skapa, inte förstör
Om konsten att "förlora" något man aldrig ägt. Sådant brukar kallas bedrägeri...
Selektivt språkbruk - senaste vapnet i den globala jihaden


Links from this blog in English:
End the Illegal British Occupation of Australia, New Zealand and Canada
The Plight of the Palestinian Arab Refugees has to be Resolved
A Legal Precedent

Vem bestämmer dagordningen?

När det gäller Mellanöstern är det otvetydigt Iran som härskar, sätter dagordningen och får föredetta stormakten USA att dansa efter noterna.

Det verkar som om Västvärldens decennier av undfallenhet för muslimsk extremism är på god väg att permanent ändra maktbalansen i regionen. Och det som sker i regionen idag, sker i omvärlden imorgon.

Den kände och internationellt respekterade analytikern professor Raphael Israeli skriver ingående och tankeväckande om ”Moderata Islam, Radikala Islam och Däremellan”. Andra analyser i samma ämne kan läses här och här. För att sätta dagens händelser i ett bredare och framförallt äldre perspektiv, läs här en artikel från 2002 - inget är nytt under solen. Och för att åter knyta till dagsfärska händelser, läs vad Caroline Glick skriver idag om ”Vår Värld: Irans Allierade i Västvärlden”.

All den läsning ger anledning till oro.

Problemet med just Mellanösternproblemet är att det inte finns någonstans ”där borta”, utan det har en i allra högsta dag vardaglig effekt på våra liv även i det avlägsna Sverige. Den som läser professor Israelis och stjärnjournalisten Glicks analys förstår att Iran – och i förlängningen radikal islamism – har förgreningar som rör varenda en av oss, var helst vi befinner oss.

Även i Sverige. Och i Sverige i spåret av ytterligare ett av Irans krig (denna gång via Hamas i vintras, förra gången var det via Hizbollah sommaren 2006) ser vi hur radikala islam och dess intet ont anande och farligt naiva, samhällsstörtande allierade i de svenska medierna bidrar till spridningen av radikala islams allt större aptit på territorium och indoktrineringn av människors hjärnor.

Medieanalytikern och Mellanösternexperten Dick Erixon har nyligen skrivit två utmärkta artiklar här och här om skörheten i Sveriges medier, med speciell fokusering på Irans nyss avslutade krig mot Israel via lydmilisen Hamas. De svenska medierna har med några få undantag fullständigt åsidosatt sin främsta uppgift – att rapportera sanningen istället för att delta som part i målet. Endast demokrativägraren Iran gagnas.

Samma Iran som nyligen ertappades med att via lydmilisen Hizbollah sprida sina fundamentalistiska islamistiska tentakler till Egypten i ett försök att ta över även det landet efter det lyckade övertagandet av Libanon.

Medier som systematiskt undviker att värna om nyhetskonsumenters intressen är att betraktas som en femtekolonn i samhället; en parallell maktfaktor med en alldeles egen dagordning.

Läs de bifogade artiklarna och begrunda vart Mellanöstern är på väg, och därigenom vart världen är på väg.

Med de svenska mediernas aktiva medhjälp.

Om nu någon undrade över det befinner vi oss i krig, ett globalt krig. Under till exempel Andra världskriget brukade medhjälp till fienden benämnas ”kollaboration”.

Svenska språket är välkänt för att vara koncist och direkt.

Det är dags för våra politiker och samhällsdebattörer att ta fram sina svenska lexikon och kalla saker vid sitt rätta namn.

Kollaboration. Förräderi. Högförräderi. Ord som beskriver vad som påfallande ofta sker i våra medier under brinnande krig.

Erixon, Erixon2, Glick, Raphael Israeli, VK, Syd, Timbro, JPost, WSJ, FiM, SvD,

… och förödelsen bara fortsätter…

De civila förlusterna från militärens framfart bara fortsätter.

Dussintals FN-anställda och deras släktingar tillbringade en skrämmande natt tillsammans medan bomber och missiler regnade ner på ett område som utlysts som en ”fridlyst zon för civila”, enligt en intern FN-rapport.

Rapporten klargör att missilerna dödade nio civila och att de avfyrades av de överlägsna militära styrkorna. Militären förnekar anklagelsen och upprepade regeringens försäkran att man inte siktar på civila flyktingar i sina försök att nå de beväpnade militanta som ofta gömmer sig bland civila.

Medan oro växer för de uppskattningsvis 250 000 civila i krigszonen uppger hälsoministeriet att minst 1140 civila – av vilka hela 248 yngre än 15 år – har skadats och tagits till lokala sjukhus.

Dödsantalet är än så länge svårt att uppskatta eftersom de civila har slutat transportera sina döda släktingar till sjukhusen på grund av arméns bombardemang och svarselden från de militanta.

Mest synd av allt är att knappt någon i Sverige har hört talas om detta, trots att det utspelas medan detta skrivs.

Anledningen är enkel: dessa förödande händelser utspelar sig på Sri Lanka.

Sri Lanka är inte i Mellanöstern. De civila som skadas är inte palestinska araber.

Och framför allt – den attackerande armén tillhör inte världens enda judiska nation.

Resultat: totalt ointresse från TT, Svenska kyrkan, Diakonia, Carl Bildt, Lars Ohly, Andreas Malm.

Inget i ovanstående fruktansvärda händelseförlopp kunde belastas judar eller israeler. Alltså fullständig tystnad.

Inga raskravaller i Malmö. Inget krav från Svenska kyrkans präster i Luleå att avbryta allt svenskt samröre med Sri Lanka. Ingen vältalig provokatör som i TVs Aktuellt påpekar att Sri Lankas förödelse har orsakats av en global konspiration vars tentakler styrs av sionister och amerikaner. Inga unga sabotörer som åker land och rike runt för att märka och förstöra frukt och grönsaker importerade från Sri Lanka. Inga uppmaningar från Socialdemokratiska riksdagskvinnor att bojkotta Sri Lanka. Inget krav på akademisk bojkott av studenter och lärare från Sri Lanka.

Och knappt ett enda ord i de svenska medierna.

Ett märkligt land vi lever i, inte sant? Ett förödande tyst land.

När det passar.

Vad är ett ”svenskt vittnesmål” värt?

Systematisk, metodisk ondska

”Jag ser spåren av en systematisk, metodisk ondska, som man inte skulle tro på om man inte såg det med egna ögon.”

”I stort sett alla hus i flyktinglägret är skadade.”

”Det är i stort sett bara kvinnor och barn kvar. Inga män mellan 20 och 30 år. De har förts bort eller är döda.”

”Israeliska soldater har grävt en massgrav inne i flyktinglägret Jenin på Västbanken och kastat ned döda palestinier.”

”Mitt i lägret har man röjt bort palestinska hus med bulldozers för att stridsvagnarna ska kunna ta sig fram.”

”Vi tog oss till Jenin för att bevittna vad som hänt, och händer, innan israelerna lyckas röja undan bevisen.”

”Ett helt bostadsområde med 300 hus har malts sönder.”

Ovanstående är vittnesmål. Då måste de vara sanna.

De publicerades i fyra högst respekterade svenska tidningar – Helsingborgs Dagblad, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Borås Tidning. I så fall måste de helt enkelt ha källkontrollerats och sålunda vara sanna. Svenska medier kan inte fara med osanningar eller obekräftade uppgifter – det skulle vara emot yrkesetiken.

De kommer från ett ögonvittne som är lärare. Lärare ansvarar för att undervisar barn – den kommande generationen. En lärare skulle aldrig ljuga – det skulle vara emot yrkesetiken.

Läraren är svensk, från Stockholm. Präktigare och pålitligare än så kan det knappast bli. Då måste helt enkelt vittnesbörden vara sann.

Fast …

Inget av ovanstående är sant.

Det var ingen massaker. 54 palestinier dog i Jenin, 48 av dem var stridande män med vapen i hand. På svenska kallas det för krig, med stupade soldater. En svensk lärare borde kunna åtminstone så mycket svenska.

Massgravarna som ögonvittnet omnämner fanns, mycket riktigt. Men de grävdes av palestinierna själva under den flera dagar långa operationen – muslimsk tradition påbjuder begravning helst inom 24 timmar. Sanning – en obekväm detalj som kommer i vägen för en bra story.

Det var ingen allmän förödelse. Ett enda kvarter förstördes i operationen, som förutom att kräva 54 palestiniers liv även krävde 23 israelers liv. Bostadshusen förstördes av palestinierna själva – husen minerades för att döda israeliska soldater. Att använda civila bostadshus i krig är olaglig. 23 israeler dog när lägenheterna sprängdes, och då kom den israeliska armén in och sprängde resten för att förhindra mer blodsspilla.

Påstående: ”Mitt i lägret har man röjt bort palestinska hus med bulldozers för att stridsvagnarna ska kunna ta sig fram.”

Sanning: Ett kvarter raserades först av palestinska minor, och den israeliska armén slutförde arbetet för att förhindra att fler dog i de minerade bostadshusen.

Fråga: Om hus röjdes bort bara för att stridsvagnarna skulle kunna ta sig fram som det påstås, hur kom stridsvagnarna dit till att börja med? Varför röjdes inte hus längs hela vägen fram till detta centrala område för att de skulle kunna ta sig fram? Flögs stridsvagnarna dig? Byggdes de upp på plats som IKEA-möbler?

Ögonvittnet är lika kategoriskt idag efter palestiniernas Gazakrig som han var 2002 om palestiniernas Jeninkrig. Idag påstår han att Israel har utfört en ”massaker” i Gazaremsan (900 dödade Hamassoldater i ett krig som Hamas började, av totalt 1100-1200 döda).

Ögonvittnet påstår lika kategoriskt idag att Israel är skyldig till ”folkmord” i Gaza och har så gjort under många år. Egendomligt. När Israel intog Gazaremsan 1967 efter attackerna därifrån mot den judiska staten uppgick den arabiska befolkningen till 360 000 människor. Idag, drygt 40 år senare, har denna befolkning vuxit till 1,5 miljoner.

”Folkmord” som utmynnar i en fyrdubbling av folket? Vår svenske lärare visar sig vara lika dålig på matte som han är på svenska.

Så vad är det han undervisar i, egentligen?

Det visar sig att han är medlem i ISM, International Solidarity Movement. En organisation som vid flera tillfällen har ertappats med att gömma både vapen och palestinska terrorister.

Ögonvittnet är Andreas Malm. Samme Andreas Malm som förhindrade de övriga debattörerna från att prata under TV-programmet Debatt 090115 genom att överrösta dem och högljutt avbryta dem. Så han undervisar uppenbarligen inte heller i vett och etikett.

En person som ljuger, har samröre med terroristorganisationer och inte tror på demokratiska umgängesformer.

Han får stort utrymme i de svenska medierna. Det får även Fadia Ayad – hon som påstod att israeliska soldater sköt ihjäl en busschaufför framför ögonen på ungefär 400 människor, inklusive representanter för Röda korset. Ett vittnesmål från 2009 som visade sig vara lika pålitligt som Andreas Malms från 2002.

Obekräftade uppgifter som senare visar sig vara lögner får generöst utrymme i de stora svenska medierna. Medier som gärna publicerar utan att kontrollera sanningshalten – om bara målet är det rätta.

Svenska nyhetskonsumenter bör vakna innan det är för sent. Systematisk, metodisk ondska är redan ett etablerat arbetssätt i de svenska medierna. Fråga bara dess utövare.

Den förtryckta sanningen

Svenska medier tvekar sällan att publicera allt som kan skada Israels anseenden.

Även sådant som inte har källkontrollerats och sådant som gränsar till uppmuntran till antisemitism i ett onyanserat debattklimat.

Ett onyanserat debattklimat skapat av medierna själva.

Ett exempel på mediernas ovilja att källkontrollera israelfientligt material är Göteborgs-Postens beryktade historia 090109. Där berättar en person utan tillstymmelse till bevis att israeliska soldater attackerade nio busslaster Gaza-araber med dubbelt medborgarskap som av Röda korset eskorterades först med buss och sedan till fots (!) från den krigshärjade Gazaremsan till jordanska gränsen.

Nio busslaster bestående av människor med dubbelt medborgarskap, plus representanter från Internationella Röda korset som eskorterade dem, och ingen av dem hade vare sig kamera eller mobiltelefon för att dokumentera den påstådda händelsen, och inte ens Röda korset tyckte ”händelsen” var värd att rapportera, trots att det påstås att en busschaufför kallblodigt mördades av israeliska soldater mitt framför ögonen på alla dessa människor – i runda tal 400 personer av olika nationaliteter! GP tryckte storyn med hänvisning till att personen som rapporterade det, en ung mamma med arabisk-svensk anknytning, verkade trovärdig och vill berätta något.

Riktiga journalister världen över är måna om sitt yrkesmässiga anseende. Göteborgs-Posten har sina egna yrkesprinciper.

Detta om utebliven källkontroll. När det gäller publicering av grova anklagelser mot den judiska staten tornar en bild fram av medveten och undermedveten uppvigling mot judar, israeler och den judiska staten.

I många medier har man gett utrymme till två absurda påståenden under de gångna veckorna: om ”oproportionerlighet” och om ”folkmord”.

Om proportionerlighet:
Hamas och de övriga palestinska terrororganisationernas krig mot civila judar har i det senaste skedet pågått i 2920 dagar, med 10 000 missiler mot judiska skolor, dagis, sjukhus och lägenheter.
Israels svar på detta 2920 dagar långa krig varade i endast 21 dagar. Facit: 1100-1200 döda, av vilka ungefär 900 Hamasterrorister och 200-300 civila.

1177 israeler har mördats och över 9000 direkt skadats i palestinska terrorattacker de senaste 2920 dagar inklusive Västbanken och Gazaremsan.

Resonemanget tycks vara att allt hade varit bra om bara lika många judar hade dött som araber i Gaza. Att så har skett – fast i olika tidsperspektiv och med avsevärt fler judiska civila än arabiska civila döda – är något som de flesta svenska medierna hellre kväser än belyser.

Genom en mängd åtgärder, inte minst säkerhetsbarriären och Israels närvaro på Västbanken, har ”framgångsrika” terrorattacker med dödsfall utförda från Västbanken i stort sett avstannat. Återstår terrorattacker med dödsfall utförda från Gazaremsan.

Hamas har inte dödat fler civila judar eftersom de inte lyckades sikta bättre. Det är inte viljan utan bristande kunskap som har begränsat dödssiffrorna.

Enda sättet för Israel att möta det beryktade svenska ”proportionalitetskriteriet” hade varit att skjuta 10 000 missiler mot civila i Gaza, under långa åtta år. Ett barbari som Israel inte ens överväger.

Israels ”folkmord” och ”rasism”:
När Israel intog Gazaremsan 1967 under sitt försvarskrig mot Egypten bestod Gazaremsans befolkning av 360 000 araber. När Israel lämnade Gazaremsan 2005 som ett totalt judenreint område – till och med döda judar fick grävas upp och förflyttas till Israel för att blidka Gazabornas krav på etnisk rensning – bestod Gazaremsans arabiska befolkning av 1.5 miljoner människor.

”Folkmord”? Uppenbarligen är judarna så korkade att de inte ens kan genomföra ett folkmord utan att fyrfaldiga befolkningen.

Siffrorna har sin naturliga förklaring i den sjukvårdsinfrastruktur Israel lämnade efter sig, som gjorde att livslängden för kvinnor i Gazaremsan ökade från 46 år 1967 till 73 år knappt 40 år senare.

Men inga av dessa nyanserade analyser står att läsa i de flesta svenska medierna.

För hos de flesta svenska medierna är sanningen antingen något man förtrycker, eller något man tillverkar.

Beroende på de egna politiska målen.

I Sverige får man antingen lita på medierna – eller välja sanningen.

Sanningen får man oftast leta efter på egen hand.

Som till exempel hos FiM http://fredimellanostern.wordpress.com/, Samfundet Sverige-Israel http://www.sverigeisrael.org/ och Svensk Israel-Information http://www.si-info.org/. Många fler lika bra som objektiva och oberoende länkar hittar du under rubriken ”Alla länkar” http://www.ilyameyer.com/allLinks.php till höger här.

Besök dem alla. Regelbundet.