Vem äger sanningen med stort ”S”?

Uppenbarligen inte Sveriges utrikesminister Carl Bildt.

Han skriver på sin blogg om sin oro över att israeliska spaningsplan överflyger Libanon – men nämner inte med ett ord anledningen till detta: att Hizbollah och Libanon i flagrant brott mot en resolution i FNs Säkerhetsråd fortsätter att med Irans hjälp beväpna Hizbollah i Libanons södra del. Ändå bloggar Bildt om det som han ser – eller vägrar att inse – från helikoptern som flyger i Libanons luftrum och som ger honom en utmärkt överblick över situationen. Om han bara inte blundade.

Uppenbarligen ser inte de stora medierna sanningen heller. Vare sig i Sverige eller ute i världen. FNs eget Mellanösternsändebud Robert Serry säger klart och tydligt att det inte finns någon humanitär kris i Gazaremsan. Underförstått att all hysteri kring Gazabornas påstått trängda situation är mediemanipulerad, upphaussad av politiskt motiverade aktivister med en bestämd strategisk dagordning. Han ignoreras av de stora medierna världen över – budskapet passar lika illa med den önskade bilden som Bildts ”blunda och tala” politik.

Under tiden byggs islamismens högborgar lite varstans – även i Storbritannien. Samtidigt som Bildt inte rapporterar om vad han ser, och Robert Serry ignoreras för att han rapporterar om vad han ser, växer styrkan hos islamistiska terroristorganisationer inte bara i Mellanöstern utan även utomlands. Journalisten Martin Bright rapporterar om att Storbritannien har utvecklats till ett avgörande centrum för Hamas – som har stämplats som terrororganisation av såväl FN som EU och Kvartetten. Det är skrämmande läsning.

Här i Sverige ses inget av detta. Flamman har en intervju med Anna Wester, informationsansvarig för Palestinagrupperna i Sverige, där hon bland annat vill ”kalla tillbaka den svenska militärattachén och att vapenexporten till Israel upphör om de rödgröna vinner valet”. Hon uttryckte inga åsikter om nödvändigheten av att på motsvarande sätt upphöra med kontakter med Libanon, Syrien och Iran för den fortsatta beväpningen av Hizbollah. Ej heller uttryckte hon någon åsikt om det folkrättsriktiga i att kidnappa en israelisk tonåring från Israel och hålla honom inspärrad i Gaza utan tillgång till vare sig advokat (han är inte anklagad för något förutom att vara jude), läkare, Röda korset (som han heller inte krävt att få träffa honom), föräldrar eller andra än Hamasterrorister.

Flamman går faktiskt ett steg vidare: i god Aftonbladet-anda skriver man på ett insinuant sätt att det nog kanske måhända har skett massvåldtäkter på kvinnor i Gaza (underförstått av israeler) eftersom massvåldtäkter sker i andra oroshärdar i världen. Den selektiva tystnaden och den ännu selektivare frispråkigheten säger måhända mer om de röd-gröna än om till exempel Hamas, som ju fortsätter att idka människohandel som man alltid gjort – också det ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt som inte ens Hamas påstår att det har skett massvåldtäkter av kvinnor i Gazaremsan. Nog har Flamman sitt alldeles eget lilla smutsiga krig att föra mot den judiska staten.

I övrigt fortsätter den tilltagande och alltmer öppna röd-grön-bruna antisemitismen i Sveriges tredje största stad, Malmö. Vissa svenska skribenter har varit föredömligt tidiga med att rikta rampljuset mot denna avart i civilisation som antisemitism faktiskt är – namn som Per Gudmundson, Gulan Avci, Mathias Sundin och Dilsa Demirbag-Sten är prominenta bland andra.

Det konstiga är att otaliga bloggare skrev redan för ett år sedan om det fullständigt olämpliga i att kommunistledaren Lars Ohly stolt bar på ett plagg där hela Israel hade ersatts av ett arabiskt Palestina, medan hela resten av den svenska medievärlden valde att tiga om det. År 2010, dock, som är valår, har detta plötsligt blivit hett stoff.

Bättre sent än aldrig, förstås. Men varför så sent?

För en vacker dag kommer det att bli alldeles för sent. Offren har redan utsetts – och inte bara här i Sverige.

Ömsom tystnad, ömsom oväsen. Till den senare kategorin tillhör Mellanösterns ständige ståuppare, Libyens Kadaffi, som manar till jihad mot bland andra Schweiz. Schweiz!
 
Medan Libyen piskar upp en jihadi stämning mot Europa, tar Iran målmedvetet de steg som krävs för att genomföra planen på den globala jihadens intåg på världsscenen på ett sätt som aldrig tidigare skådats. Läs vad Reuters skriver om Irans planer på att tvinga omvärlden på knä. Man syftar inte på Israel eller USA, utan hela omvärlden, första anhalt Europa.
 
 
Läs andras åsikter om antisemitism, jihadism, islamism och om hur röd + grön alltid blir brun:
Fred i Mellanöstern
ME Aktualia mm
Dagen
SvD
SvD
SvD
SvD
Sydsvenskan
UNT
Expressen
Aftonbladet
KvP
Corren
NSK
Sapere Aude
Karin Rebel
SwedenIsrael
MXp
I Gilboas Svala Skugga
Israel i Sverige
 
 
 

Var står Europa?

I spåret av 2920 dagars missilbombardemang mot civila israeler från Gazaremsan och Israels 21 dagar långa svarsoperation, står mycket nu på spel.

Europa står och väger: hur har kriget påverkat opinionen i de olika länderna i Europa? Vilka sidoeffekter har den senaste konflikten haft på judiska samhällen runt om på kontinenten? Har man märkt något skifte i den allmänna uppfattningen om Israel? Har antisemitismen ökat på grund av de senaste utvecklingarna? Håller Hamas nu på att bli rumsren efter dess krig mot den judiska staten?

Dessa och andra relaterade frågor tas nu upp av utvalda skribenter i ett symposium anordnat av MERIA, Middle East Review of International Affairs, anordnat av professor Barry Rubin. Professor Rubin driver även GLORIA, Global Research in International Affairs, som i sin tur sorteras under The Interdisciplinary Center (IDC), ett universitet beläget i Herzliya, Israel. Detta universitet har utbildat flera judiska studenter från Sverige som valt att göra aliya (emigrera till Israel) eller som bara velat läsa i Israel. IDC åtnjuter ett oerhört högt renommé både i Israel och utomlands, och har ofta världskända gästtalare såsom Gabi Ashkenazi, Robert Aumann, Ehud Barak, Yehuda Bauer, Carl Bildt, John Bolton, Jimmy Carter, Alan Dershowitz, Dan Gillerman, Dore Gold, Tzipi Livni, Benjamin Netanyahu, Ehud Olmert, Shimon Peres, Nathan Sharansky, A.B. Yehoshua och andra.

Länkarna nedan går till analyser av den nuvarande situationen skrivna av fem skribenter, i Italien, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Sverige/Norge. Danmark kommer att behandlas separat vid senare tillfälle. Jag har skrivit delen om Sverige/Norge.

Texterna skrevs före den senaste uppståndelsen i Malmö och ska ses mot den bakgrunden.

Senare i vår kommer ytterligare en serie artiklar i samma symposium som analyserar läget utanför Europa.

Det kan vara mycket värdefullt att ta del av hur vissa av våra europeiska grannar upplever situationen, samt senare hur reaktionerna är lite längre bort i andra världsdelar.

Artiklarna kan laddas:
html-länk:
alternativt
pdf-version:

Professor Barry Rubin kan även kontaktas på: info@gloria-center.org

Texten som handlar om Sverige/Norge kan även läsas separat här.
De övriga ländernas bidrag hittills finns här: Frankrike, Italien, Storbritannien, Tyskland

Expressen, SvD, NWT, Dagbladet, HG, HG2, HT, Syd, WSJ,

Andra bloggare i ämnet:
FiM, Erixon, MHB, Gilboa, MXp

Tack till Professor Barry Rubin (info@gloria-center.org) på GLORIA (http://www.gloria-center.org/) för tillstånd att publicera artikeln på denna blogg.

Västbanken i Skandinavien

”Västbanken i Skandinavien”
Intervju med Ron Nachman, borgmästare i staden Ariel i Samarien

Ron Nachman är borgmästare i den israeliska staden Ariel i Samarien, området mellan Israel och Jordanien som också kallas för Västbanken.

Rent formellt tillhör området vare sig Israel, den nuvarande ockupationsmakten, eller Jordanien, den tidigare ockupationsmakten. Inte heller har området tillhört något annat land i modern tid. Man får gå tillbaka ett par tusen år för att hitta nationell tillhörighet för detta markstycke, då som judiska kungadömen. Sedan dess har ockupationer av kortare eller längre perioder avlöst varandra.

Jordansk ockupation

Och därav den moderna tidens låsta politiska läget – Jordanien ockuperade området och fördrev judarna därifrån 1948; i ett panarabiskt krig mot den judiska staten 1967 lyckades Israel kasta ut jordanierna därifrån och ockuperar nu området, och sedan dess kräver de lokala palestina-araberna något de aldrig tidigare krävt eller haft; nämligen att området ska rensas från judar för att bli ett framtida oberoende arabiskt land, ytterligare ett utöver de 22 arabiska länder som redan finns i Mellanöstern. Israel har konsekvent sagt att etablerandet av ytterligare ett arabiskt land möter inget hinder, under förutsättning att detta 23:e arabiska land byggs vid sidan om världens enda judiska stat, istället för som Palestinska Myndighet, Hamas, Hizbollah, Iran, Syrien med flera kräver – på ruinerna av den judiska staten.

Ron Nachman är borgmästare i staden Ariel som är byggd på en tidigare obebodd bergskedja. Fast det är en sanning med modifikation: här fanns det visst boende tidigare, judiska städer från ungefär 2000 år sedan har hittats vid arkeologiska utgrävningar. De invandrande araberna har enligt tradition byggt sina samhällen i dalarna, aldrig på kullarna eller bergskedjorna, varför området länge låg öde.

Ron Nachman minns ett besök i Skandinavien, i Norge år 2000. Han var bjuden av en kristen grupp för att tala om framtiden och utsikterna för fred samt för att samla in pengar till utvecklingsprojekt. Norsk TV intervjuade honom efteråt.

Skandinaviens Västbank

Han skrädde inte sina ord. ”Norge är Skandinaviens Västbank. Tänk er en snar framtid med följande scenario: ni har redan en stor pakistansk minoritet i Oslo, faktiskt den största pakistanska minoriteten per capita i hela Europa. Vad skulle hända om deras familjer i flera generationsled nu plötsligt krävde ”rätten att återvända” till Norge, så som palestinska araber som aldrig har bott i Samarien kräver ”rätten att återvända” till ett område de aldrig varit i. Jag skulle vilja se hur Norge hanterade en sådan situation. Ändå är det Norge och Sverige som går i spetsen för kravet att araber som aldrig varit i Samarien – och vars föräldrar förresten själva invandrade dit bara några år tidigare i jakt på arbete – ska få fritt tillträde hit. Jag säger rakt ut: Oslo(-processen) är själva grundorsaken till hela regionens politiska och ekonomiska problem.”

Det märks att Ron Nachman inte är rädd att säga sin mening. ”Jag sade till Norsk TV:s generaldirektör att den så kallade ’muren’ finns enbart på er TV. Endast tre procent av anti-terrorstaketet består av mur men då detta är det enda som visas i rutan, kan man bara dra en av två möjliga slutsatser: antingen ljuger era journalister medvetet och är därför ett skam för yrket, eller så är ni rätt så korkade eftersom ni skriver vältaligt om något ni inte har sett och inte skriver alls om något ni verkligen har sett. Själv skulle jag kalla min stad för en ’gated community’, alltså ett samhälle som är skyddat från utomstående. Skyddet kan ju alltid tas bort den dagen det inte behövs, men med de många bestialiska mord på våra civila, utförda av araber som anser att mord på judar på något sätt skapar förutsättningarna för en egen stat, föredrar vi att skydda oss själva tills ni i Skandinavien kan övertyga era arabiska vänner att sluta med otyget.”

Effektivt säkerhetsbarriär

Jag frågar borgmästaren om denna omtalade säkerhetsbarriär har varit effektiv. ”Absolut!” säger han och tillägger: ”Morden på våra oskyldiga civila har minskat med ungefär 97 procent. Men allra bäst vore ju om barriären inte fanns, inte behövdes. Se här, vi kan alltid plocka ner den på några korta dagar, det är ju bara elektroniskt övervakad ståltråd och, på vissa ställen där ni älskar att filma, betongmur. Vi kan jämna den med marken, plantera gräs och träd så ingen skulle veta att den någonsin funnits. Samma sak kan man tyvärr inte säga om alla de civila liv som släckts och alltjämt skulle släckas om barriären inte fanns. Förmå era vänner att sluta sin terrorverksamhet och resultatet av deras terror – barriären – försvinner också. Barriären är tillfällig, de döda är borta permanent.”

Hinder mot fredlig samlevnad

Jag frågar Ron Nachman vilka enligt hans mening mer specifikt utgör hinder i den delikata balansen som krävs för fredlig samlevnad i området. ”Främst ISM, som är en illa dold palestinsk-arabisk terrororganisation trots det tjusiga namnet; vänstern; de tyvärr vilseledda ”fredsälskare” som bara ställer krav på Israel men inga krav alls på någon annan – inte på palestina-araberna, inte på Hizbollah, Syrien, Kina angående Tibet, Ryssland angående Tjetjenien, Burma angående sin egen civilbefolkning, Sudan angående massakrerna i Darfur – listan är hur lång som helst.”

”Men det största faktiska hindret utgörs av omvärldens urskiljningslösa och omdömeslösa finansiering av palestinsk-arabisk orubblighet. Omvärldens finansiering, via både privata organisationer och regeringar, säger de arabiska extremisterna en enda sak: de avkrävs ingenting och kommer aldrig att avkrävas något – inga kompromisser, ingen insyn, inga svar. De bara tar emot – från era skattepengar. Samtidigt säger denna ohämmade finansiering av palestinsk-arabisk verksamhet – och total avsaknad av finansiering av israelisk verksamhet – en annan sak: det är legitimt för utländska intressen att underminera den suveräna judiska staten Israel och dess demokrati på ett sätt som är fullständing otänkbart någon annanstans. Man öser in pengar för att välta omkull en demokratisk process i ett demokratiskt land. Men jag säger rakt ut: det är fel att lägga sig i, det kommer aldrig att leda till något produktivt.”

Utländska besserwisser förstör fredsmöjligheter

Jag frågar Ron Nachman hur detta konstanta bombardemang från utlänningar, både privata och officiella, påverkar situationen. ”Inte alls, de påverkar ingenting på marken, det är bara deras attityd som är förolämpande. Och när man förolämpas är man inte precis benägen att lyssna. Titta här, jag kommer inte till Sverige och lägger mig i hur ni behandlar era samer eller talar om för er hur ni ska hantera deras anspråk i norr. Jag använder inte stora summor skattepengar för att underblåsa hat och motvilja bland vissa delar av den svenska befolkningen mot andra delar av befolkningen eller mot era grannar. Enligt min mening har ni fullständigt rätt att sköta era affärer själva. Skulle ni fråga mig om råd skulle jag med glädje dela med mig av mina kunskaper i den mån jag hade några om era mycket specifika förhållanden, men jag vet faktiskt inte så mycket om hur man driver ett multinationellt företag som Volvo, jag kan inget om renskötsel, här uppe i öknen har vi liksom ingen stor erfarenhet av snöröjning. Alltså skulle jag förmodligen tacka för förtroendet – i den mån jag tillfrågades – men hålla tyst. Men ni i Sverige och i resten av Europa, som inte kan ett endaste dugg om Mellanöstern, dess politik, etniciteter, rättigheter, folkvandringar eller ens historia, ni anser er själva vara experter och lägger er i. Förstå detta: Skandinavien är 100% annorlunda gentemot Mellanöstern, ändå lägger ni er i. Ni är helt enkelt uttråkade, därför har ni råd med åsikter utan att förstå, utan att veta. Ni lever i en illusion om hur det är här. Ni är inte naiva, för då skulle ni vara mottagliga för bevisbar fakta och sakliga argument; ni vill helt enkelt inte lyssna, ni kan inte förmås att förstå för då skulle hela ert existensberättigande vad gäller engagemanget i Mellanöstern slås i spillror. Det vill ni undvika till varje pris.”

Selektiv kritik, opportun tystnad

Ron Nachman ger ett exempel. ”Detta med ’Land for Peace” – mark i utbyte mot fred – är något ni enbart åberopar när det gäller Israel. Inte när det gäller Storbritannien och Falklandsöarna – ett långvarigt irritationsmoment som till och med lett till krig med Argentina. Inte när det gäller Kinas 60-åriga våldtäkt på Tibet – er handel med Kina är större än någonsin samtidigt som röster höjs för att bojkotta all handel med Israel. Inte när det gäller Japan och ön Sakhlin; inte Ryssland och den fullständiga demoleringen av Tjetjenien – ni säljer fler Volvofordon till Ryssland än någonsin och Ryssland blir snart företagets näststörsta exportmarknad, det finns till och med Volvofabriker där. Ändå leder Sverige resten av Europa i kritik av Israel. Det är dubbelmoral utan like. Belgien, Frankrike, Storbritannien, som i stort sätt ägde hela världen till för inte så länge sedan, kuvade nationalstat efter nationalstat i hunger efter makt och pengar, men det har aldrig rests krav på mark i utbyte mot fred eller krav på dessa tre länders utplåning från världskartan. Endast här, där det aldrig någonsin funnits någon palestinsk-arabisk stat, enbart en palestinsk-judisk – eller rättare sagt två palestinsk-judiska stater – endast här krävs mark i utbyte mot fred. Av utomstående!”

Svensk inblandning har orsakat än mer våld

”Och vilken fred sedan? Vad har palestina-araberna – med er hjälp – åstadkommit sedan vi inledde processen ”mark i utbyte mot fred”? Aggression. Mord. Självmordsbombningar. Raketer. Granater. Detta är trejde gång ni upprepar samma misstag – vi utrymde Libanon till 100%, varifrån vi bombades i våra egna hem, och vi fick ett krig med Hizbollah. Vi utrymde Gaza till 100% och raketanfallen ökade med 500% – med 8000 missiler avfyrade mot våra städer. Nu kräver samma kloka människor att vi ska upprepa samma mönster i Judéen och Samarien. Till vilken nytta? De flesta normalt funtade människor skulle säga att det är värt att pröva något nytt om det finns någorlunda utsikterna för framgång. Men med facit i handen har vi sett att vi tidigare har gjort precis det ni kräver av oss nu, och resultatet har blivit död och förstörelse. Man behöver inte precis vara kärnfysiker för att inse att de som förespråkar detta lever i en egen värld. Förmå palestina-araberna att leva i fred med oss först, sedan kan vi diskutera saken, men att upprepade gånger stånga pannan blodigt på samma sätt och varje gång tro att resultatet kommer att bli annorlunda är bara befängt.”

FNs roll i det fortsatta våldet

Som om inte intervjun redan är tillräckligt livlig, hettar det till ordentligt när jag tar upp ämnet FN. Det märks att Ron Nachman inte gillar oschysst spel. ”Den israeliska regeringen godkänner byggandet av 20 lägenheter – inte 20 städer utan 20 lägenheter – för att minska trångboddheten i ett samhälle i Samarien, och tro’t eller ej men detta avhandlas i självaste FN-skrapan! FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon fördömer det från talarstolen!”

”Jag ringde upp honom, jag tackade honom för hans engagemang i världens svåra problem. Alltså inte slakten i Darfur, för det diskuterades inte; inte slakten i Burma, för det diskuterades inte; inte slakten i Tjetjenien, för det diskuterades inte; men byggandet av 20 lägenheter i Samarien. Jag bjöd in honom för att komma hit och se situationen själv innan han delgav oss sin åsikt. Han tackade artigt nej, det är uppenbarligen lättare att kritisera på avstånd utan att störas av fakta.”

”Jag var på mottagning med Storbrittaniens före detta premiärminister Tony Blair, som är Kvartettens speciella sändebud till Mellanöstern. Jag tyckte, naturligt nog, att det skulle vara bra för ett sändebud att bese området från första parkett så han kunde bilda sig en uppfattning. Jag bad honom om hjälp för ökad välfärd för judar och araber – både muslimer och kristna – genom att undersöka situationen på plats. Du kan inte ’skapa’ fred från en bekväm fåtölj i London, fred måste göras mellan grannar. Vill du bidra till denna fred måste du träffa dessa grannar. Vi vill ha fred, palestina-araberna säger de vill ha fred. Varför inte komma hit och prata med oss båda på ort och ställe, hjälp oss på plats?”

Fåtöljsexperter

”Allt jag fick som svar var ett stammat ’Du förstår det är inte så lätt’”. Varför, frågade jag? Du vill ju hjälpa, kom hit och hjälp oss då. ’Det är lite mer komplicerat än så’, fick jag som svar. De andra inbjudna tittade på varandra – här är mannen som säger sig vilja hjälpa men kan inte tänka sig komma till området han säger sig vilja hjälpa.”

”Det är just problemet: alla ’experter’ är experter på att delge sina åsikter, men är inte experter på att göra något konstruktivt,” säger staden Ariels måttligt provokativa borgmästare Ron Nachman.

Återkalla Fredspriset från dem som förhindrade freden

Borgmästaren har ett speciellt önskemål gällande Skandinavien: ”Ni har under många år skänkt Nobelpris för excellens i många områden, inklusive i den politiska arenan – Rabin, Peres och Arafat fick Nobels Fredspris 1994.”

”14 år senare har vi krig i Gaza, krig i Libanon, daglig terrorism i Judéen och Samarien, hotande kärnvapenkrig från Iran, kidnappningar, självmordsbombningar. Och dessa tre herrar fick Nobels Fredspris.”

”Jag vill att priset krävs tillbaka, även postumt i fallen Rabin och Arafat, eftersom man inte bör få pris för något så förfärligt som de har skänkt världen: oförminskat krig och elände som drabbar både araber och judar. Detta kallar jag att stå till svars för sina handlingar, att erkänna sina misstag. Enbart om vi inser våra misstag kan vi göra annorlunda nästa gång för att nå verkliga förbättringar, till allas fördel, palestina-araber såväl som israeliska araber och israeliska judar. Detta skulle utgöra ett lysande exempel på civilkurage för kommande generationer.”

Fred inom räckhåll

Jag frågar slutligen om utsikterna för fred mot bakgrund av alla misstag som han anser har gjorts och som fortfarande görs.

”Jag tror freden är inom räckhåll. I Israel har vi en stark fredsrörelse, ledd framförallt av Shalom Akhscav, Fred Nu. Jag tycker inte som de, men faktum är att de finns och de syns och hörs. Så fungerar det i en demokrati. Tyvärr finns inget liknande i något enda arabland eller muslimskt land. Det är ett beklämmande faktum, och det är där ni i Skandinavien borde lägga era resurser. Hos oss finns viljan – vi har ju redan tagit initiativet. Nu väntar vi på våra arabiska grannars gensvar – och det kommer inte utan er hjälp och era massiva investeringar i riktig samhällsutveckling. Lägg era pengar på utbildning i den arabiska världen, fokusera på att utrota antisemitismen i arabvärlden, håll inne era stora donationer när ni ser att pengarna går till att ge småbarn utbildning i martyrskapets ädla konst. Och kräv insyn för varenda krona ni donerar – svinnet är enormt!”

Med dessa ord avslutar Ron Nachman intervjun i trädgården utanför hans helt vanliga parhus i staden Ariel, där han bor granne med ett dagis och en småbarnsfamilj. Sedan visar han oss sin stora passion: orkidéer. Hundratals om inte tusentals, en del så ovanliga att ingen annan israel har sett några, vare sig på bild eller levande. När dagen går mot sitt slut och politiken läggs på hyllan, njuter Ron Nachman av ett par timmar i trädgården och växthuset med sina älskade orkidéer.

Givarkonferens - men inte för alla!

Sverige har tagit initiativ till en givarkonferens efter Hizbollahs nyligen avslutade krig mot Israel. Målet för konferensen är insamlandet av medel för återuppbyggnaden av Libanon. Återuppbyggnaden av Israel står inte på dagordningen.

I ett brev daterat 29 augusti i år skriver Regeringskansliet att ”den socialdemokratiska regeringen anser … att solidaritet och ekonomisk hjälp till återuppbyggnad och humanitära insatser är av största vikt för krigsdrabbade områden.”

Det som är mest intressant i ovanstående är inte vad som står där, utan vad som inte står där, och vad det som saknas egentligen innebär.

Solidaritet och humanitära insatser - men inte för krigets offer i Israel

Regeringen anser att ”solidaritet och ekonomisk hjälp till återuppbyggnad och humanitära insatser är av största vikt för krigsdrabbade områden” – men uppenbarligen inte alla krigsdrabbade områden. I varje fall inte Israel. Brevet från Regeringskansliet antyder att givarkonferensen är sprungen ur säkerhetsresolution 1701. Det är inte sant: Statsminister Göran Persson talade om en givarkonferens långt innan resolution 1701 kom till, faktiskt mitt under brinnande kriget. Idén var redan etablerad när medierna rapporterade om det den 6 augusti.

Då tanken på en givarkonferens föddes och tillkännagavs långt innan resolution 1701 vare sig hade formulerats färdigt eller framröstats, går tankarna obönhörligen till funderingar om huruvida statskassan och statsapparaten använts för att understödja regeringens vikande ställning i slutetappen inför valet. Att Sverige nu säger att Israel inte inkluderades i denna solidaritetsmanifestation eftersom Israel ”inte uttryckt några önskemål om internationell hjälp för den egna återuppbyggnaden” rimmar alltså illa med det faktum att konferensens ramar fastställdes redan långt innan.

Kidnappar - och får omvärldens ekonomiska stöd

Det egendomliga är att regeringen inte villkorar ekonomiskt stöd till Libanon till frigivningen av de två kidnappade israeliska soldaterna. Det var detta brott mot internationell rätt från det suveräna Libanon som störtade regionen i krig och förstörelse. Den svenska regeringen vill vara en god världsmedborgare och föregå med gott exempel, men bara till en viss gräns – den libanesiska gränsen. Dock är frigivningen av de kidnappade israelerna också ett FN-krav under samma resolution 1701 – så varför är den svenska regeringen inte lika pådrivande i denna fråga, varför detta selektiva förhållningssätt till samma FN-resolution?

Än konstigare är att den svenska regeringen inte kräver att Libanon gör en minimal eftergift i utbyte mot hjälpen; erkännandet av staten Israel. Om man med det omfattande biståndet till Libanon vill bygga upp fundamentet till fred, bör detta vara ett minimikrav på motprestation. Det är absurt att vi betalar ur egen ficka utan att ens försöka få något i gengäld.

Inga motprestationer i utbyte mot pengar

Historien visar att vare sig Libanon eller Israel har gått till krig mot andra länder som de officiellt har slutit fred med. Varför är då inte fredsfrämjande direkta förhandlingar mellan de libanesiska och israeliska regeringarna ett minimikrav från den svenska socialdemokratiska regeringen? Sverige säger sig vilja spela en positiv roll i regionen och vi tror ju på dialogens gränsöverskridande möjligheter, så varför inte kräva dialog som motprestation?

Men det som nog är Sveriges största svek i sammanhanget är det mot palestinierna. De kan inte uppfatta den svenska regeringens handlande som annat än ett hån mot deras nationella aspirationer. Sverige åberopar FN och bojkottar palestiniernas regering som leds av ett fanatiskt islamistiskt parti, Hamas, som på sitt program har utplånandet av staten Israel, ett suveränt land erkänt av FN.

Hisbollah startade kriget

Samtidigt stödjer Sverige den libanesiska regeringen i vars namn Hizbollah startade ett krig som kostade 1300 människor livet och orsakade infrastrukturförstörelse för miljarder kronor. En regering som innehåller ett likaledes fanatiskt islamistiskt parti, Hizbollah, som på sitt program också har utplånandet av staten Israel, ett suveränt land erkänt av FN.

Parallellerna är lika slående som den svenska regeringens sätt att särbehandla fallen. Så här sade Göran Persson om Hamas (26 januari): ”Det som Hamas har stått för … är inte förenligt med ett demokratiskt statsskick. En palestinsk regering måste ta avstånd från våld och terrorism och erkänna Israels rätt att existera.” Palestinska Hamas noterar förvånat att trots ett kompakt omvärldsmotstånd mot Hizbollah – som ju inte erkänner Israels rätt att existera – kompenseras resultatet av Hizbollahs krig direkt ur svenska statskassan. Vilken slutsats drar då Hamas? Uppmuntras de till att avsäga sig våldet, eller uppmuntras de till upptrappning av våldet?

Palestinierna behöver allt stöd de kan få för positiv utveckling. Såsom krav på demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, respekt för fri press, respekt för oliktänkande, bukt med omfattande korruption, stopp för religiös uppvigling i moskéerna, bannlysning av vapen från gatorna, nya skolböcker som inte längre indoktrinerar småbarn i konsten att hata judar och kristna, krafttag mot hedersmord. Palestinierna behöver all uppmuntran, inklusive ekonomisk hjälp, så att de inte upprepar den förödande missbedömning de gjorde efter Israels uttåg ur Gazaremsan: då de, istället för att använda den omfattande infrastruktur för avancerat jordbruk och industri som Israel lämnade kvar och som faktiskt donerades till palestinierna som en grundplåt till deras blivande statsbildning, själva förstörde allt inom några dagar så att det som nu återstår är ännu mer förödelse, ännu fler krossade drömmar. Men här också måste hjälpen villkoras mot motprestationer, annars har man inte åstadkommit något.

Avsaknad av moral

Det saknas konstruktivt tänkande, en principfast – moralisk – hållning och en konsekvent linje i Sveriges brådskande sammankallande till givarkonferenser. Sverige behöver lära sig att spela en mer konstruktiv roll, att åberopa relevanta FN-resolutioner och tillämpa dem på ett konsekvent sätt och med krav på ömsesidighet och transparens.

Annars är det religiösa fanatiker som Hizbollah och Hamas som går ur givarkonferensen som segrare, medan den överväldigande majoriteten av fredsälskande libaneser, palestinier och israeler blir de stora förlorarna.

Mellanösterns framtid hänger på en alltför skör tråd för att Sverige skall fortsätta bidra till skapande av fler förlorare i regionen.

Svensk trovärdighet naggas i kanten

De senaste dagarna har det skrivits mycket om svenska flygflottiljen F-17s beslut att dra sig ur den nära förestående internationella flygövningen i Italien, en övning för fredsbevarande insatser.

Förberedelser för F-17s deltagande har pågått i snart åtta månader, till en kostnad av mer än 350.000 kronor – medel som tas från våra skattepengar – varför en bra förklaring till detta slöseri skulle uppskattas. Enligt vissa medierapporter sägs beslutet bero på att Israel deltar i övningen.

Särbehandling
Som skäl har angetts att på grund av Israels konflikt med de regionala grannar vars mål är landets förintelse, är det osannolikt att Israel meningsfullt kan medverka i fredsbevarande insatser. Menar då försvarsministern att den enda regionen där fredsbevarande insatser är aktuella är i Mellanöstern? Eller menar man att inga israeliska hjälpinsatser är någonsin välkomna någonstans i världen? Alltså att Israel ska frysas ut i alla sammanhang?

Det är dessutom en argumentering som faller på sin egen orimlighet. Exempelvis kan nämnas att Norge har officiellt beslutat sig för samröre med en internationell terroristorganisation, Hamas, i trots mot ett tväreuropeiskt beslut. Men Sverige anger inte Norge som skäl för att dra in vårt deltagande i övningen – trots att Norge nu knappast kan anses bidra i en fredsbevarande roll när man trotsar världsopinionen och aktivt uppmuntrar ena parten i en konflikt – därtill en konflikt där Israel är motparten och just Israels närvarande anges som skäl för Sverige att dra sig ur övningen.

Politisk vinning
Likaså pågår i Storbritannien ett inhemskt terrorkrig och landet är engagerat i strider i såväl Afghanistan som Irak, men Sverige påpekar inte Storbritanniens krigsföring som skäl till att man drar sig ur den gemensamma övningen. Det finns all anledning att ifrågasätta Storbritanniens roll i eventuella fredsbevarande operationer om samma argument används – vilket det måste göra om man inte ämnar särbehandla en enda av världens alla stater, Israel. Att bland andra Italien också medverkat i Irak tycks inte heller ha påverkat det svenska beslutet – värdlandet Italiens trovärdighet i framtida fredsbevarande operationer har inte ifrågasatts av Sverige. Endast Israels deltagande har ifrågasatts.

Tidsmässigt kommer beslutet olyckligt nära åminnelsedagen för alla de judar och andra som industrimässigt mördades i ett Europa som för 60 år sedan vägrade att samarbeta tvärnationellt för att sätta stopp för tyranni och för att uppmuntra samexistens. Idag gör Sverige precis likadant. Just tajmingen är det mest olyckliga som tänkas kan – det är svårt att tro att tiden var medvetet valt. Å andra sida är det också svårt att tro att man drar sig ur fredsbevarande insatser av hänsyn till politiska vinningar.