En framtid efter morgondagen

Hamas åtta år långa krig mot Israel och Israels 11 dagar långa svar mot Hamas är nu inne i ett avgörande skede.

Antingen hinner Israel oskadliggöra Hamas raketsmugglings-, tillverknings- och avskjutningskapacitet innan krigshandlingarna avstannar.

Eller så kommer omvärlden till Hamas undsättning innan Israel hinner göra färdigt jobbet, precis som med Hizbollah i Libanon för drygt två sedan.

Det är helt rätt att internationella ansträngningar görs – utan avbrott – för att få ett stopp på detta förödande krig. Det är de civila på bägge sidor som betalar priset. Israels civila under åtta år och mer än 10 000 terrormissiler, och Gazas civila under 11 dagar av fasansfullt våld när Israel försöker slå ut Hamas raketkapacitet.

Inget är svart eller vitt. Att lägga skulden på den ena eller den andra parten är lönlöst. Däremot är det av värde att inse vad problemet är och att ta de mått och steg som behövs för att förhindra en upprepning.

Problemet består i att Hamas anser det vara deras rätt att skjuta missiler mot civila israeler. Detta gör man från civila palestinska områden. Båda handlingarna är folkrättsvidriga.












Civila agerar mänskliga sköldar













Raketer avfyrade från bostadsområde

Se nedan hur enskilda israeliska bomber sätter igång kedjeexplosioner i moskéer, skolbyggnader och boningshus – bekräftelse på att byggnaderna används för förvaring av raketer, vilket är emot Genèvekonventionen och folkrätten. Israel förvarnar alltid innan offentliga byggnader/illegala vapenförvaringslokaler bombas utom i de fall då Israel besvarar eldgivning från byggnaderna.




Se här hur Hamas soldater har kastat av sig sina uniformer och tagit på sig civila kläder medan de fortsätter att skjuta raketer och granater, vilket är emot Genèvekonventionen och folkrätten.



Det är tunnlarna som Hamas använder för att smuggla in sina iranska raketer som är problemet. Israel ger en tretimmars varning innan man bombar de byggnader som täcker tunnlarna. Detta ger de civila tillräckligt med tid att sätta sig i säkerhet, men inte tillräckligt med tid för Hamas att transportera bort de stora lagren av raketer i tunnlarna.

Förhoppningsvis kommer ett omfattande eldupphör att träda i kraft inom mycket kort tid.

Förhoppningsvis kommer omvärlden att denna gång inte bara betala för att bygga upp all den förstörda infrastrukturen, utan för en gångs skull även bygga upp en robust mekanism för att förhindra fortsatt vapentillförsel från Iran, samt ordentlig utbildning för Gazas barn så att de inte längre indoktrineras i judehatets konst enligt Hamas doktrin.

Förhoppningsvis kommer omvärlden att prisa Israel för de åtta år landet utstod Hamas raketterror innan Israel äntligen svarade.

I Mellanöstern är signaler minst lika viktiga som handlingar. Om omvärlden missar tillfället att signalera till Hamas och dess ägare i Teheran att det nu råder en ny världsordning, kommer samma scener att spelas igen om några månader.

Det vill nog ingen i södra Israel eller Gaza uppleva en gång till.

Irans krigföring går nu in i sin andra fas

Israels försvarskrig mot Iran via den iranska lydmilisen Hamas går nu in på sin andra vecka. För Israels del påverkar kriget för det mesta landets södra och centrala delar, då raketerna söker sig allt längre norrut.

Det är inte första gången Iran har attackerat Israel i försöket att sprida militant Shiaislam västerut. Förra gången var sommaren 2006, via lydmilisen Hizbollah i norr. Då var det Israels norra del som tog emot Irans raketer, och den urskillningslösa raketterrorn spreds till Israels centrala delar.

Då Israel endast är 9 kilometer bred vid sin smalaste punkt och Iran oavbrutet försöker skaffa sig ett Hamasfäste även i Judéen och Samarien (Västbanken) är det lätt att inse att Israels dilemma är verkligt och månghövdat - landet är omgivet av Iran.

Än så länge håller sig Hizbollah lugn, trots alltmer hotfulla toner från norr. Hamas däremot är inte lugn. Under ”vapenvilan” som Hamas själv ville ha förra året sköt terrororganisationen 830 raketer mot civila mål i Israel och firade ”vapenvilans” slut med att trappa upp raketkriget med upp till 80 missiler om dagen. När nu Israel skyddar sin civilbefolkning mot Hamas terrorraketer har den judiska staten ett stort problem: det är svårt att förstöra Hamas raketramper och vapengömmor eftersom de uteslutande finns i civila bostadskvarter – ett brott mot folkrätten och mot Genèvekonventionen.

Israel har därför ett svårt jobb framför sig. Målet är att få ett absolut stopp på Hamas beskjutning av civila israeler. Om Hamas väljer att skydda sig bakom civila, i brott mot folkrätten, är ansvaret för varje skadad och dödad civil Hamas ansvar. Men icke desto mindre är alla civila skadade och döda personliga tragedier för offren och deras familjer. Tragedier som bara spär på hatet och avlägsnar försoning än mer. Precis vad Iran vill ha.

Därför tillämpar Israel extraordinära åtgärder för att i möjligaste mån minska risken för civila offer. Först släpper man ner hundratusentals flygblad med varningar om vilka byggnader som ska bombas eftersom de innehåller raketer, sedan skickas tusentals SMS-meddelanden till mobiler i Gaza med samma varning, och sedan kommer bombplanen för att oskadliggöra de olagligt lagrade raketerna.

Olagligt lagrade? Ja, för de finns i moskéer, sjukhus, skolor, bostadshus. Alltid mitt i bostadskvarter.

Och under tiden Hamas raketer dundrar fram över Israel och israeliska flygplan besvarar elden över Gaza, och vanliga civila Gazabor och israeler betalar priset med sina liv, fortsätter den andra delen av Israels strategi, dag ut och dag in: bistånd till Gazaborna i form av mat, medicin, bränsle och andra förnödenheter. Under de senaste fem dagarna har 7800 ton förnödenheter skickats från Israel till Gaza, och sjuka och skadade Gazabor fortsätter att få vård i Israel – trots den uppenbara svårigheten med att genomföra dessa hjälpinsatser eftersom terminalerna som används för dessa hjälptransporter dagligen bombarderas av Hamas. Hamas gör allt i sin makt för att hålla Gazaborna kvar som gisslan. Det är så Iran vill ha det – ett öppet sår av mänskligt lidande som aldrig kommer att få läkas om Ahmadinejad får sin vilja fram. Inget palestinskt lidande är för mycket för att Iran ska vinna kriget mot omvärlden.

Lösningen ligger i stabilitet. Stabilitet kräver inte i första hand att Hamas eller Hizbollah kuvas, trots att detta är viktigt i det korta perspektivet.

Bestående stabilitet bygger på att Iran inser att västvärlden är fast besluten att sätta stopp för Teherans fortsatta sabotage. Vare sig Hizbollah eller Hamas kan överleva längre än till den sista lagrade raketen utan Irans hjälp. Att slå ut Hamas och Hizbollah är möjlig, fast till ett mycket högt pris i civila liv eftersom dessa terrororganisationer använder sig av mänskliga sköldar och dessutom skjuter mot civila. Långt mer förnuftigt är därför att sikta in sig, beslutsamt och orubbligt, mot Iran. När raketkällan torkar, kommer även Hizbollah och Hamas att inse sina begränsningar.

För bland det mest talande i Irans senaste krig i Mellanöstern är den öronbedövande tystnaden från den övriga arabiska världen. Där man för 5 år sedan hade sett ett automatiskt massivt stöd för attacker mot Israel, upplever man nu istället den smått overkliga situationen att arabvärlden i stort sett är tyst, förutom några mumlade kondoleanser till Gazaborna för formens skull.

Arabvärlden har haft nog av Irans växande herravälde i Mellanöstern. Arabvärldens politiska ledare och journalister har börjat göra något de aldrig tidigare gjort: höja sin röst mot den fortsatta terrorn. De börjar kräva att palestinierna koncentrerar på att bygga upp sitt eget blivande land, istället för att förstöra grannlandet Israel – och de kräver att Iran tillåter dem att göra det utan fortsatt sabotage.

Om arabvärlden äntligen är modig nog att vilja få ett slut på evig terror och iransk inblandning, skulle det vara ironiskt om det var västvärlden som inte hoppade på tåget och gjorde gemensam sak med arabvärlden för att en gång för alla sätta stopp för Irans växande hegemoni.

Medlen är många: diplomati, politik, ekonomi, teknik, och som sista utväg militären.

Klockan är fem i tolv. Om fem minuter har Iran sitt åtråvärda kärnvapen. Och sekunderna tickar iväg.