Silence and condemnation

Greenwich Street, New York, NY 10007.

More specifically, 250 Greenwich Street.

It’s where the World Trade Center used to stand.

The street is going to be renamed.

Its new name: Osama bin Laden Plaza.

You may not have heard about this. No international protests. No public demonstrations about the unsuitability of naming the site after a terrorist and mass-murderer of civilians. No debates in the UN Security Council. No hasty meetings convened between the US and EU to discuss the aggressive tone of this deliberate insult, no inter-governmental agreements on how best to punish the decision-makers behind this tasteless, counterproductive measure. No UN comment on how this unnecessarily subverts attempts to bridge cultural, political and religious divides.

The reason for the silence?

Perhaps it’s because the US prizes consistency. After all, the US signally refused to comment on – let alone condemn – the Palestinian Authority for naming the public square outside Ramallah town hall in honour of terrorist and mass-murderer Dalal Mughrabi, who a number of years ago killed 38 Jewish civilians in Israel, including 13 children. The dedication of the town square was scheduled to coincide with US Vice-President Joe Biden’s visit to the region.

Before we go any further, let me clarify that there are no plans to rename the Twin Towers site. It was merely a ruse to make a point. But that point, however, is still frighteníngly valid. Why the US silence on dedicating a town square to a terrorist and mass-murderer? The US is, after all, bankrolling the Palestinian Authority and even arming and training its fighters. Does the US administration really feel so comfortable with this decision by its protégé?

Not only was it not Joe Biden’s policy to comment on the decision, he did not actually have time to comment on it – he was too busy “condemning” Israel for wanting to build apartments for Jews in a part of Jerusalem that even the Palestinian Arabs recognize will always remain part of Israel, whatever the shape and details of a possible future final-status peace agreement.

Interestingly, neither Joe Biden nor Barack Hussein Obama nor Hillary Clinton has ever spoken out against the unsuitability of China building apartments for ethnic Chinese in Tibet, after first transferring one million Tibetans out of their ancestral home and carting them off to China, with one million ethnic Chinese taking their place in Tibet.

So perhaps it has nothing to do with consistency, after all.

Perhaps it’s simply a question of Joe Biden and Hillary Clinton - as well as Israel's Prime Minister Benyamin Netanyahu - being held to ransom by a pathetically immature US president.

(With thanks to Yaakov Kirschen, Israel, who regularly publishes exquisite social and political commentary in cartoon form in the Dry Bones Blog: http://drybonesblog.blogspot.com/2010/03/family-relationship.html)


A president who is tough on his nation’s colleagues and allies, but soft on his nation’s enemies. A president who sets greater store by personal prestige than by strategic sensibilities. A president who has keener affiliations with the Muslim world than with the Western world.

Incomprehensively, Obama keeps trying to force Israel to pay the price for Palestinian Arab intransigence. "Intransigence"? Yup. This week the Palestinian Arabs - both the extremist Islamist Hamas and the extremist secular PA - joined forces to launch a violent yet comically named "Day of Rage" (read also here) to protest Israel's rebuilding of the Hurva Synagogue in Jerusalem. This is the synagogue that the Palestinian Arabs destroyed in 1948. Absorb it: the Palestinian Arabs are protesting the rebuilding of a Jewish religious site that they destroyed, and claim that by doing so they are protecting the freedom of their own religious sites. So much for adherents of what is constantly being touted as the "religion of peace". Read here an unguardedly honest view of one Muslim cleric on the implications of his own religion. (Hat tip to blogger Loganswarning).

No comment from Obama, Biden or Clinton on this either. They seem to have an innate inability to comment on any negative steps taken by Muslim regimes or on any expressions of Muslim extremism as stemming from ... well ... Islam.



Of course, perhaps the US administration is simply far too busy cowering in the face of the increasingly strident position being taken by Iran, Hezbollah, Hamas, Syria and Turkey.

See a common denominator?


For expert analysis from a broad range of perspectives, read the following:
Naomi Ragen
Barry Rubin
Yossi Klein Halevy
Noah Pollak
David Frum
Michael Fenenbock
Washington Post

Is Barack Hussein Obama the only politician to focus unfairly on the Jewish people and on Israel?
Here's what's going on in Sweden: Read Rosie DiManno in The Star.

From this blog:
Swedish Prime Minister Candidate Sacrifices Swedish Jews' Security for Muslim Votes by guest writer Peter Rubinstein
Turkey's Erdogan and Sweden's Reepalu: Twin Souls

Logical incoherence - Obama style

Fill in the blanks:

"We did note that while we recognize that ___ is part of ___, the United States supports the early resumption of dialogue."

Finished guessing? Here’s the answer:
"We did note that while we recognize that Judea and Samaria are part of the State of Israel, the United States supports the early resumption of dialogue."

Just kidding, here’s the real answer:
"We did note that while we recognize that Tibet is part of the People's Republic of China, the United States supports the early resumption of dialogue."

Backtrack, analyze – and then reach for your medical diagnosis encyclopaedia.

China covets Tibet because it has water, space and direct proximity to the Indian subcontinent and the Middle East.

China invades Tibet. China transports more than a million Tibetans to China, and replaces them with more than a million Han Chinese. In old-fashioned English this used to be known as “population transfer” and was a social, ethical and political no-no.

US President Barack Hussein Obama, who recently refused to meet with the Tibetans’ spiritual leader the Dalia Lama, today acknowledges that China has full entitlement to Tibet.

Round about the same time, the combined force of the Arab world invades Israel after decades of pogroms in which Jewish civilians are massacred in their homes. Israel fights back and in a succession of defensive wars to fend off the aggressors eventually creates the strategic depth it requires by holding on to some of the territory it has captured in the course of its defence.

US President Barack Hussein Obama, who recently refused to be seen in public with Israeli PM Benjamin Netanyahu, has consistently maintained that any territory Israel captured in the pursuit of its defence must be handed over to its aggressors.

Take a deep breath, then review the logic. Naked aggression, the rape of a nation and the transfer of its population are given official US approval and Washington recognizes that the aggressor is entitled to the victim’s property.

That’s in Asia.

Naked aggression, a racist ideology and a climate of fanatical religious supremacy are given official US approval and Washington recognizes that the aggressor is entitled to international backing in prosecuting the victim.

That’s in the Middle East.

Is “logical incoherence” a known medical condition?


Media reports:
Indian Express
Times of India
Times Online
Telegraph
Guardian
NDTV
ZOPAG


Articles from this site (in Swedish):
Terror pays
The Palestinians never miss a chance to miss a chance

Olika syn på "proportionalitet"

Omvärlden kräver att Israel skall svara ’proportionerligt’ på terrorattackerna som den iranska lydmilisen Hizbollah utför från suveränt libanesiskt territorium.

Proportionalitet och FN
Med ’proportionerligt’ menas kanske att Israel ska agera som Kofi Annans FN. Annan ignorerade FN-korruptionen i olja-för-mat programmet, vilket kostade tusentals civila liv i Saddams Irak. Kofi Annans UNIFIL-styrka har en enda uppgift; att förhindra attacker mot israeliska civila, under de senaste sex åren har Hizbollah utfört 24 sådana attacker. UNIFIL kostar oss världsmedborgare 100 miljon dollar – om året – och åstadkommer ingenting. Som resultat av Kofi Annans FN, har dödssiffrorna i Libanon och Israel nått fler än ett tusen, och sammanlagt två miljoner människor är på flykt – libanesiska civila norrut och israeliska söderut. FN bär ansvaret för sin ’proportionerliga’ respons till Hizbollah under sex år. Och då har vi inte ens vägt in FN:s ’proportionerliga’ respons i till exempel Bosnien och Darfur.

Proportionalitet och Ryssland
Med ’proportionerligt’ menas kanske Ryssland? Det land som bombade Tjetjenien så grundligt att samhället där sedan länge upphört att existera? Allt tjetjenerna ville ha var självständighet. Tusental döda tjetjener och inte en enda FN-resolution mot Rysslands agerande har antagits av FN.

Proportionalitet och Frankrike
Ordet ’proportionerligt’ hänvisar kanske till Frankrike, detta europeiska land som är så mån om att ha bra relationer med arabstaterna och där en minister för inte så länge sedan karakteriserade Israel som ”detta lilla skitland”. ’Proportionerligt’ är kanske Frankrikes respons till omvärldens kompakta fördömande när franska staten ville utföra ett kärnkraftsprov i Stilla havet. Frankrike ignorerade omvärlden och utförde provet ändå – i trots mot FN, EU, UNICEF och WHO, bland många andra. Detta var Frankrikes ’proportionerliga’ svar. Det finns inte en enda FN-resolution mot Frankrikes agerande, som krävde tvångsförflyttning av många öbor och som fullständigt ödelagt miljön inom ett enormt naturområde.

Proportionalitet och Kina
’Proportionerligt’ är kanske Kinas behandling av det fredliga Tibet, ett land Kina marscherade in i för att helt sonika förflytta hundratusentals tibetaner till Kina och miljoner kineser till Tibet. Inte en enda FN-resolution har antagits mot Kina vars agerande har kostat hundratusentals tibetaner livet och resulterat i tvångsövertagande av enorma landområden.

Icke desto mindre är det just sådana länder som så starkt kritiserar Israels ’oproportionerliga’ svar. Svar på Hizbollahs attacker från Libanon mot israeliska civila, som utförs i skydd av libanesiska civila i trots mot FN och Genèvekonventionen. FN och den omvärld som är så intresserad av ’proportionerlighet’ har fortfarande inte hittat någon anledning att fördöma detta.

Omvärldens ansvar
Omvärlden är bra på en sak: att prata. Att agera går inte. Omvärlden har inte agerat för att sätta stopp för Hizbollahs enorma militära uppladdning under de senaste sex åren. Ej heller för att tvinga Iran och Syrien att sluta stödja denna terroristgrupp. Omvärlden är överhuvudtaget för rädd och för underkuvad av blotta tanken på att behöva göra något som verkligen kräver mod och ståndaktighet. Lättare då att falla in i ledet och anklaga Israel för det lidandet som Hizbollahs och Irans krig har orsakat.

Hizbollahkriget är en varningssignal till omvärlden: det gäller att antingen stödja frihet och demokrati – för Libanon såväl som Israel – eller för evigt acceptera underdånighet gentemot de islamofascistiska härskarna i Teheran.

Klockan tickar medan Libanon och Israel brinner.

Terror lönar sig

Det vet alla de hundratusentals diskriminerade romer boende i många länder i Centraleuropa.

Och alla de miljontals terroriserade tibetaner som varit på flykt sedan Kinas inmarsch i Tibet.

Och de två miljoner svarta från Darfur som systematiskt jagas och slaktas i en etnisk rensningskampanj utförd av den arabiska janjaweed-milisen.

Och de 800 000 judiska flyktingar som flydde hals över huvud från arabländerna 1948-50, lämnande allt de ägde bakom sig. Och de 70 000 flyktingar från Angola som knappt klarar livhanken i grannstaten Zambia där de lever i obeskrivlig misär – idag.

UNHCR vs UNRWA
Det finns ett FN-organ – UNHCR – som ansvarar för globalt flyktingstöd. UNHCR:s sammanlagda budget för världens mångmiljoner flyktingar uppgår till sju miljarder kronor.

Det finns dock ett undantag: 3 miljoner palestinier föräras ett alldeles eget FN-finansierat flyktingorgan – UNWRA – helt utanför UNHCR, och detta exklusivt palestinska organ har också en budget på hela sju miljarder kronor årligen. Medan UNHCR på grund av bristande finanser har fått skära med en tredjedel matransonen till de redan svältande angolanska flyktingarna i brist på futtiga 60 miljoner kronor, har EU beslutat att till och med utöka biståndet till palestinierna med 1 miljard kronor. De pengarna har man tydligen inte haft svårighet att hitta.

Utpressning: FN-pengar betalas som lösen
Det makabra i denna situation är att pengarna är öronmärkta för löner till de otaliga palestinska beväpnade styrkorna och andra anställda inom den korrupta Palestinska Myndigheten – de mutas för att inte dra in folket i inbördeskrig. På svenska kallas det för utpressning. Det mest bisarra är dock att största delen av bidragen till palestinierna kommer från länder i västvärlden som själva tampas med arbetslöshet, nedskärningar i sjukvård och utbildning och andra ekonomiskt betingade problem, medan endast en bråkdel kommer från världens ofantligt rika arabiska och muslimska oljestater. Det verkar som om västvärlden ömmar mer för palestinierna än vad araberna och muslimerna själva gör. Sitter arabvärlden inne med insikter som vi i väst vägrar erkänna?

Största bidragstagare genom tiderna
Palestinierna uppgår till i runda tal 3 miljoner människor. Den årliga budget de förfogar över i form av ”frivilliga” donationer från världssamfundet – från din ficka och min – motsvarar 7 miljarder kronor. De har varit biståndsmottagare under 60 år, världens genom tiderna ojämförbart största bidragstagare. Men inte en enda kronor har hittills omsatts i arbetsskapande åtgärder (bortsett från fabriker för tillverkning av självmordsbombbälten) eller skolor (förutom anstalter där man lär ut att de kristna ska fördrivas från Betlehem och Nazareth och att judar är grisars och apors avkommor).

Systematisk finansiering av terrorverksamhet
Allt har istället använts för att systematiskt finansiera terror i Israel, Egypten, Libanon, Jordanien, Irak. Palestinska Myndigheten har hittills tagit emot mer än 70 miljarder kronor i utländskt bistånd, alltså pengar som vi har arbetat ihop men för vilken palestinierna själva inte behövt arbeta. Och penningflödet bara fortsätter ur våra fickor medan verkligt nödställda fortsätter att svälta i andra delar av världen.

En del av den ständiga palestinska klagan är att deras ekonomi inte är hållbar om inte Israel öppnar sina gränser för palestinska produkter. Problemet är dock att gränser som öppnas för handel obönhörligen även används för införsel av palestinska självmordsbombare. Ett annat problem är den offermentalitet detta innebär – att palestinierna kräver som sin rätt att Israel, ett land de i och för sig vägrar att erkänna och som de är fast beslutna att utplåna, ska tvingas köpa deras produkter. En ur marknadsekonomisk synpunkt lika genomtänkt idé som att Norge skulle tvingas köpa allt som Sverige kräver att få sälja där.

Alla flyktingar är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra
I slutändan kommer man dock tillbaka till kärnfrågan om varför det är så oerhört svårt att hitta futtiga 60 miljoner kronor till angolanska flyktingar som svälter och vars matransoner ytterligare skurits ned i brist på internationell finansiering, samtidigt som vi osar pengar i utökat biståndet till världens genom tiderna största bidragstagare, palestinierna – en ökning som är hela tolv gånger större än hjälpen som behövs för de nödställda angolanska flyktingarna.

Kan svaret vara att de angolanska flyktingarna, precis som romerna i Europa, tibetanerna i Indien och judarna i Israel – aldrig någonsin tagit på sig ett bombbälte och sprängt oskyldiga civila i småbitar? Kan svaret vara att vi i väst är så rädda för islamistiska hot om våld mot oss i våra egna hem att vi gör vad som helst för att blidka våldsverkarna? Är det detta som vi lärt oss i efterdyningarna av Entebbe, Buenos Aires, Kairo, New York, Istanbul, Bali, Madrid, London och nu senast världen över efter Muhammedkarikatyrerna? Att betala skyddspengar och köpa ett tillfälligt lugn när vi hotas med tillräckligt mycket stryk? Alltmedan vi åsidosätter mänskliga rättigheter och bortser från katastrofer där de lidande är för svaga – eller har för mycket värdighet – för att ta till våld?

Västvärldens servilitet
Västvärldens inställning går ut på servilitet – att betala skyddspengar i ett tafatt försök att blidka dem som hotar oss. Någon gång måste vi dock säga stopp – om inte av ren principfasthet så åtminstone för att våra pengar håller på att ta slut. Våra fickor töms i allt raskare takt medan genuint nödställda svälter – de flesta idag i den muslimska och arabiska sfären.

Å ena sidan har vi terror som göds av ren och skär girighet, å andra sidan har vi tilltagande svält född ur en människovidrig syn. Palestiniernas nya Hamasstyre har sagt att om bistånd förknippas med några som helst krav på motprestation från deras sida, vill de inte ha västvärldens bistånd i fortsättningen – de vill hellre klara sig med arabvärldens och framför allt Irans hjälp.

Ska vi i väst aldrig ta palestinierna på allvar?

Palestinierna missar aldrig en chans att missa en chans

För första gången sedan Yassir Arafat genom sin intifada givit klartecken för massmord på civila judar i Israel, är Mellanöstern nära verklig fred. Anledningen är att Hamasledaren Ahmed Yassin har röjts ur vägen.

Joakim Johansson skriver i GP (Debatt 040326) att ”Ariel Sharon har skapat en palestinsk politisk motpart … en fiende med … våldspredikande agenda”. Historiska fakta visar dock hur fel Johansson har: Sharon skapade inte Hamas eller dess våld. Tvärtom, Ariel Sharon valdes som svar på Arafats och Hamas besinningslösa våld mot civila judar i Israel; Sharon valdes eftersom våldet redan inletts.

Johansson påstår att Israel arresterade ”tusentals palestinier och av dessa var enbart 20 procent anhängare av Hamas ... Resterande var till största delen al Fatah-anhängare, Arafats rörelse, som ställt sig bakom en fredlig lösning”. Om resterande 80% enligt Johansson bestod av Arafats egna – som alltså mördade civila judar i Israel varhelst de hittade dem – och detta av Johansson likställs med en ”fredlig lösning” är det knappast konstigt att Israel betraktar Arafat som en fullständig omöjlig partner.

Vi kan enligt Johanssons egen logik därför utesluta Arafat, återstår då Hamas. Han skriver att i vakuumet skapat av Arafats brister har Hamas ”fått större spelrum, inte bara socialt och ekonomiskt utan även politiskt”. Eftersom Arafat missbrukat alla de miljarder han fått – bland annat av SIDA – har Hamas kunnat fylla tomrummet med ekonomisk och social hjälp till nödställda palestinier. Men Hitler var också mycket mån om att köpa tyskarnas tacksamhet genom frikostiga bidrag och imponerande löften – ett judenreint Europa och ett tusenårigt rike – alltmedan den demokratiska världen kuvades till tystnad. Att Hitler lyckades skapa jobb åt massorna – i krigsindustrin – räcker knappast för att göra honom rumsren. Hamas existerar för att skapa ett judenreint Palestina samt ett tusenårigt muslimskt kalifat. Deras präster basunerar ut detta varje dag – i de av Arafat kontrollerade moskéerna. Och denna våldsuppmuntran fungerar, hittills har Hamas dödat 377 israeler samt lemlästat 2076.

Johansson skriver att världen ”accepterar … en ’realpolitisk ordning’, inte en ordning som är baserad på internationell rätt”. Han syftar på de aktioner Israel tar som skydd mot Hamas massmördare, men han är fåordig om det folkrättsvidriga i att Hamas och Arafats Al Aqsa urskillningslöst dödar alla civila judar de kommer åt, inklusive spädbarn. Men Johansson har ändå rätt, världssamfundet accepterar en realpolitisk ordning utan att reagera – så länge det gäller mord på judar och israeler. Cirka 50 procent av FN:s resolutioner är Israelkritiska. Israel utsätts för fler omröstningar än övriga världen tillsammans. Inget om Tjetjenien, Tibet, Kashmir – men så är de inte heller judiska länder. Till detta ger mycket riktigt världssamfundet sitt tysta medgivande.

Johansson påpekar att ”inga europeiska regeringschefer … idag kräver att få träffa Yassir Arafat”. Om Arafat har makt att stoppa självmordsbombarna men väljer att inte göra det, varför förhandla med honom? Och om Arafat inte har makt att stoppa dem, varför förhandla med honom?

Johansson påstår att förhandlingar om fred är omöjliga utan Hamas. Sanningen är snarare tvärtom – med Hamas undanröjt och deras strupgrepp på det egna samhället brutet, vågar fredliga palestinier träda fram. Flera framstående palestinier, däribland Sari Nusseibeh, Hanan Ashrawi och Yassir Abed Rabbo, undertecknade ett upprop i ’al Ayyam’, det palestinska etablissemangets eget organ, med uppmaning till realpolitisk behärskning efter Ahmed Yassins död. Den palestinska allmänheten förstår att detta är deras stora chans att bryta dödläget – om bara Hamas krossas en gång för alla.

Den utan jämförelse största vinnaren är Yassir Arafat, som nu får en sista chans att åstadkomma något bestående för sitt folk. Israel röjer hans största hot, och Arafat kan leda dem framåt.

Men hittills har han aldrig missat en chans att missa en chans.