Boycott the Jews. In Sweden.

When blood-libels about organ-harvesting don’t work, it’s time to dust off that other weapon that has served racists so well for centuries: the boycott.

Not just any boycott.

A boycott solely against people of one single faith.

People who refuse to betray their own country.

And not just any people either. Academics. The leading thinkers of any democratic society, the progressives who embrace free thought as part and parcel of their pursuit of expertise.

No, we’re not talking about Egypt, whose Muslim majority routinely violate the human rights of the country’s 3 million Coptic Christians.

Neither are we talking about the Shia Muslims of Iraq who slaughter the Sunni Muslims of Iraq in the name of Islam. And vice versa.

Nor are we talking about the Muslim Palestinian Authority in the West Bank (the Jewish provinces of Judea and Samaria where the Palestinian Arabs want to create a second Palestinian state alongside Jordan). In the West Bank, Christian Arabs living in the cradle of Christianity are so relentlessly pursued by their Muslim neighbours that their population in Bethlehem has dwindled to one-third its size in just one generation.

And of course we are not talking about the Gaza Strip, where ethnic cleansing got a head start with the removal of every single Jew, dead and alive, before the territory was handed over to the Gazans as a first step in the establishment of peace and a new nation. What the Muslim-majority Gazans did instead was to turn on the Christian minority, which has since been decimated.

When it comes to use of the boycott as a weapon against people of a single faith, we are, in fact, talking not about any of the above, but about Sweden.

KTH, the Royal Institute of Technology in Stockholm, is organizing a “seminar to discuss the case for boycotting Israel”. Presenting the case for a boycott will be such leading lights of democracy and fidelity as Dror Feiler, a communist who renounced his Israeli citizenship and now campaigns in Sweden on behalf of terrorist organizations such as Hamas. He is regarded in many circles as a traitor. He is also President of European Jews for a Just Peace, an organization numbering almost a hundred people. He does not represent more than a handful of Jews in Sweden but is given widespread coverage by a media enchanted with the Palestinian narrative and deaf to any other.

At the KTH event, Associate Prof Jan-Erik Gustafsson will “report about the Birzeit group for international academic boycott”.

So it’s going to be a balanced, fair and above all representative exchange of views, then.

Interestingly, not a word is mentioned by these champions of human rights on the subject of China, which has occupied and annexed Tibet these past fifty years. Or Turkey, which committed unspeakable atrocities against the Armenians and still occupies Armenia. Neither is Russia mentioned, despite its continued occupation of Chechnya. The Kurds still do not have a country of their own and have been hounded over the centuries – yet another subject that KTH chooses not to highlight.

And that’s before we even mention that other paragon of democracy and enlightenment, Iran, which continues to trumpet its determination to erase Israel from the map and is pursuing the development of nuclear technology for that purpose.

The boycott supporters at KTH prefer not to delve into the legion human rights abuses occurring every day in the Palestinian territories – honour killings, systematized rapes of Christian women, the illegal incarceration of the one sole Jew still (hopefully) alive in Gaza – Gilad Schalit who was kidnapped from sovereign Israel three years ago and still held without access to the Red Cross, his family, legal representation (not that he is accused of anything apart from Judaism, a crime in Gaza), the summary executions of political opponents. None of this matters.

There is a considerable risk to constantly crying “anti-Semitism” every time something of a tacit anti-Semitic nature takes place. The term and its meaning risk being diluted.

There is however an even greater risk to ignoring anti-Semitic attacks when they occur in countries that are ostensibly democracies. Because it sets society on the slippery path to indifference. And we know where that leads. Ask the people of Cambodia, Darfur, Bosnia, Tibet, Armenia, Kurdistan. And the decimated Jews of Europe.

Interestingly enough, one of the participants at the KTH seminar is the Egyptian propaganda ministry. That may of course explain the utter silence on the plight of Egypt’s Coptic Christians.

It also raises interesting questions about how one of Sweden’s foremost educational establishments has been infiltrated by a foreign governmental agency with a murky agenda.

For an insight into how Egypt is perceived today, read this article by former Israeli ambassador to Egypt Mr Zvi Mazel.

And for an insight into how Sweden is perceived today, read this interview by Dr Manfred Gerstenfeld.

With Egyptian state infiltration into Swedish academia, Swedish state funding of various anti-Israel NGOs, and the total infiltration of UNRWA by various Palestinian Arab terrorist and criminal gangs, it is time to step back and ponder where we are headed in the Middle East.

Because constellations such as the Sweden/Egypt/Hamas/media/academia axis seem to be working cohesively outside the established policy structures.

The lack of transparency is worrying. Like now at the Royal Institute of Technology in Stockholm, which demands that Jewish Israeli academics betray their country if they wish to be treated as equals.

It’s an echo of what Ilmar Reepalu, the mayor of Malmö in southern Sweden said recently: that only Swedish Jews who renounced all affiliations with Israel could reasonably be expected to live in peace and security in Sweden.

He made no corresponding demand on Swedish Muslims.
 
Malmö mayor Ilmar Reepalu may well be an honorary member of the Royal Institute of Technology in Stockholm.

They certainly speak and act in sync.


Interesting link:
CAMERA reports that government-funded anti-Israel NGOs have been operating for many years.

Skriv om problemen

De verkliga problemen.


12 år.

Det är medelåldern på prostituerade i Indien.

2 dollar.

Det är den dagliga medelinkomsten för deras familjer.

0 dollar.

Det är vad dessa barn får i handen. De är slavar. Slavar i en sexhandel som bedrivs av de vuxna. Barnen får precis så mycket mat de behöver så att de går att sälja. Dag ut, dag in. När de inte längre är säljbara ersätts de. Det finns 60 miljoner barnarbetare i Indien, så utbudet är inte precis begränsat.



Lite fler siffror:

0.

Det antal artiklar som Dagens Nyheter skrivit om barnprostitution i Indien under 2009.

0.

Det antal artiklar som Dagens Nyheter skrivit om barnarbete i Indien under 2009.

0.

Det antal journalister från Dagens Nyheter som åkte till Indien 2009 för att forska om barnprostitution eller barnarbete.

Det kan hända att någon av de tre sistnämnda siffrorna behöver justeras uppåt från 0 till 1, det kan DN bäst upplysa om. Det blir i så fall en hundraprocentig förbättring.

Ännu fler siffror:

324.

Det antal artiklar som Dagens Nyheter skrev jan-okt 2009 om Israel, en demokrati under ständigt hot om förintelse från en fientlig omgivning bestående av våldsamma diktaturer.

Fråga:

Fokuserar DN – och många andra svenska medier – så hårt på Israel för att det är ett judiskt land? DN har år 2009 skrivit i stort sett inget om Israels icke-judiska grannländer. Gör detta DN till en tidning med en rasistisk ideologi?

DN har år 2009 inte skrivit något om barnprostitution eller barnarbete i Indien. Indien är inte ett judiskt land. Bekräftar nu detta misstanken att DN är en tidning med en rasistisk ideologi?

Som Sveriges största dagstidning bör Aftonbladet undersöka saken. Artiklar om moraliskt sedesfördärv är Aftonbladets specialitet.

Hoppas arbetet inte är för ansträngande.

Det finns en annan möjlig förklaring till snedvridningen. Svaret kan vara så oerhört mondänt att Israel är ett västland där man kan leva gott, äta gott och dricka gott i luftkonditionerad komfort, utan att man som svensk journalist behöva bedriva något så ansträngande som en enda dags riktigt arbete. Detta eftersom allt finns serverat direkt av Hamas och Fatah. Uppbackade av UNRWA, Amnesty, Röda korset, Human Rights Watch – de organisationer som i mer än 3 år fortfarande inte fått eller ens bett om att få träffa den av Hamas kidnappade israelen Gilad Schalit.

Är det verkligen så pinsamt enkelt att svenska journalister vet att man egentligen inte kan lita på vare sig maten eller vattnet i Indien, därtill är landet så ofantligt stort att det skulle kräva mycket resande och – vilken hädelse – ansträngning för att arbeta där? Israel är i jämförelse endast några kilometer brett och långt. Ett drömland att arbeta i – stranden ligger alltid nära och många luftkonditionerade hotell ligger vid stranden.

Innan någon får för sig att mina kommentarer om Indien kan tolkas som respektlösa eller grundlösa: jag föddes och växte upp i Indien, mitt älskade födelseland. Jag gick i skola i Himalayabergen i trakterna kring Nepal, varifrån så många av barnen stjäls för ett liv i dödsbringande prostitution eller andra former av evigt slaveri i andra delar av Indien. Jag vet vad jag skriver om.

Redan där en avsevärd skillnad gentemot de flesta svenska journalister, åtminstone när de skriver om Israel.

Deras expertis om Indien, däremot, kan jag inte säga något om. De har inte skrivit många ord om mitt födelseland med dess befolkning på en miljard, av vilka ett par tusen judar. De är för upptagna med att skriva om Israel, med dess befolkning på 7 miljoner, av vilka 5,5 miljoner judar.

Länkar:
Indier vädjar om rättvist indiskt bistånd
Journalisten Lisa Lings skakande TV-dokumentär "Slavflickorna i Indien"
CNN om barnprostitution i Indien
Daniel Pipes om arabisk sexturism i Indien
Sarika Misha om barnprostitution i Indien

Problemlösning i Mellanöstern

Mycket har skrivits om UNRWAs och UNHRCs ansvar för att flyktingproblemet i Mellanöstern har förevigats – till ingen som helst nytta, till ofantliga kostnader och utan minsta vilja eller utsikt till en lösning eller anständig framtid för de drabbade.

UNRWA är till för att skapa jobb för de egna anställda. Inget annat. Definitivt inte för att lösa de 3-4 miljoner (av ursprungliga 700 000) palestinska flyktingarnas situation. UNHCR, som har samma budget som UNRWA men som har hand om mångdubbelt fler flyktingar i hela resten av världen, har som uppgift att lösa deras flyktingstatus – och lyckas med det.

Är det för att UNRWA inte kan arbeta lika effektivt som UNHCR? Eller är det för att UNRWA inte vill? I vilket fall som helst bör den stängas med omedelbar verkan för att ersättas av en organisation med helt andra mandat: att lösa situationen. Inte att förlänga den i ytterligare 60 år.

Någon har med utsökt elegans och enkelhet liknat arabvärldens inställning till Israel som att köpa en lott med hopp om att vinna en miljon kronor – men att när det visar sig vara en nitlott, kräva tillbaka insatsen. Efter att Palestinamandatet delades, 80 procent till araber (Transjordanien, sedermera Jordanien, där 80 procent av befolkningen är palestinska araber) och 20 procent till judar, och efter att judarnas del delades ytterligare en gång 50-50 för att skapa det arabiska Palestina och det judiska Israel, anföll arabvärlden ändå den judiska staten.

Anfallet misslyckades. Nu kräver arabvärlden att allt ska gå tillbaka till utgångsläget för att möjliggöra ytterligare ett anfall. Iran står beredd, dess kärnvapen är snart färdiga att tas i tjänst. När arabvärlden inte kammade hem storvinsten, kräver de alltså lottpriset tillbaka för att kunna spara till en ny insats.

Den arabiska flyktingströmmen orsakades av arabvärldens misslyckade anfall mot judarna. Arabvärlden har ändå konsekvent vägrat ta hand om sina arabiska bröder. Istället är det omvärlden, via främst UNRWA men även en mängd andra organ finansierade av världssamfundet, som får betala notan för att bevara deras flyktingstatus – nu i tredje och även fjärde generation.

Den judiska flyktingströmmen, dock, som orsakades av att samma arabländer kastade ut sina judiska medborgare, fick absorberas på egen bekostnad av den judiska staten Israel. Inga FN-pengar här inte.

Hur var det nu man kallar särbehandling av judar?

Arabvärldens avoga inställning till judar har historiska anor. Se här en artikel och film från SvDs ledarredaktionsblogg, som behandlar det sätt på vilket stora delar av arabvärlden, med Jerusalems Stormufti i spetsen, ivrigt anammade nazism och stödde Hitler under Andra världskriget. Arabvärldens negativa inställning till judar har inte vuxit i ett vakuum, det har heller inte kommit till efter Israels återskapande 1948, utan hade en stark inre drivkraft långt innan.

UNRWA är förstås inte ensam om att missbruka enorma summor donerade medel för att föreviga flyktingproblemet, utan att ägna minsta tanke på de mänskliga tragedierna som utspelas i hopplöshetens spår. Det är många organisationer, nominellt klassade som biståndsorgan, där missbruk av finansiella medel, ofattbar slöseri, total avsaknad av finansiell transparens, korruption, samt inte minst en kultur där många biståndsgivare på olika sätt tillskansar sig fördelar har blivit praxis. SIDA dras med enorma finansiella och etiska problem, likaså Rädda Barnen. Arabvärldens minimala hjälpinsatser blir föremål för allt öppnare och intensivare kritik – även i arabvärlden. Framför allt ifrågasätter man allt tydligare arabvärldens eget ansvar för problemets uppkomst och dess fortsatta existens, 60 år senare.

USA, EU, Kvartetten – de kan lägga fram vilka förslag de vill, inget kommer att förändras för det. Förändringen kommer endast när omvärlden en gång för alla rensar upp i biståndsträsket och istället börjar använda bistånd för att lösa problem, inte att föreviga dem.

Israelerna och deras arabiska grannar förtjänar hjälp och incitament till fred, till lösningen av sina problem. Det de inte behöver är skandalöst stora investeringar specifikt ämnade att bevara ett existerande problem.

Problemet har visserligen skapats av arabvärlden. Men det är ändå människor som blir lidande, människor i andlig misär under 60 långa år. Att kallsinnigt använda finansiella medel som ett slags vapen och därigenom förlänga deras misär, att odla hopplöshet som ett politiskt verktyg istället för att lösa problemet, ligger på världssamfundets samvete.

Valuta för pengarna. UNRWA, SIDA, Rädda Barnen – alla förevigar de problemet via våra pengar.

Gör nu plats åt problemlösare. Använd pengarna ansvarsfullt. Till att lösa – inte föreviga – problemet.

MXp om Rädda Barnen
IsraeliSverige (artikel från 2005 om att palestinerna förtjänar ett långt bättre öde)
IsraeliSverige om ökande terrorangrepp mot Israel under september månad
IsraeliSverige om behovet av en UNHRC undersökning om 1000 Hamasmissiler
UNHCR vs UNRWA
Avsluta ockupationen
En ny internationell kommission behövs
Missbruk av medierna som skadar palestinierna

Put an end to the occupation

The sole cause of the ongoing conflict and the continuing inequalities in the Middle East is the occupation.

The UN Human Rights Council’s occupation of the international community’s time, finances, manpower resources and media space.

The UNHRC does not deal with the massacres of hundreds of thousands of black Africans in eastern Africa – because the Janjaweed militia carrying out the massacres are Muslim Arabs.

The UNHRC does not deal with the institutionalised racism to which Christian Copts are subjected in Egypt – because the racism is being practised by Muslim Arabs. The UNHRC does not deal with the fact that Egyptian forces shoot scores of black Africans in the back as they flee the slaughter in their home countries to seek refuge in the world’s only Jewish country, Israel. The Egyptian soldiers shooting them in the back are Muslim Arabs.

The UNHRC does not deal with the state-sponsored suppression of other religions in Saudi Arabia, because the Saudis are Muslim Arabs. The UNHRC does not deal with the fact that in the space of just 20 years, Christianity has gone from being the religion of the vast majority of Bethlehem’s population to being a fast-disappearing religion practiced by a tiny minority of the Christians who dare remain in the place of their birth. They are being raped, stoned, terrorized and murdered into emigrating. The perpetrators are their neighbours, the Muslim Arabs.

Recently a decision was taken to defer debate on the discredited Goldstone Report on Israel’s month-long response to 8 years of Muslim Arab missile bombardment. That decision was today revoked by the Arab members of the UNHCR, who demanded that the Goldstone Report be debated in the UN Security Council.

These are the same Arab members who perpetrate the world’s worst abuses of human rights, and who constantly drain the UN’s resources to wage their own private war against the Jewish state. This is the sixth time that the UNHRC has tied up UN manpower and drained UN finances in special sessions devoted solely to demonising Israel. While at the same time preventing any investigation of human rights abuses anywhere in the Muslim Arab world.

There is also a second occupation that plays an even larger role in the ongoing conflict. It is UNRWA’s occupation of the Palestinian Arab mindset. A mindset in which the sense of victimhood created by UNRWA has been perpetrated for over 60 years. With two aims: firstly, to maintain unrest in the Holy Land so as to divert attention from inequalities throughout the Arab world, and secondly to create jobs for UNRWA employees. UNRWA is not an organisation dedicated to helping the needy. It is an organisation dedicted to helping itself.

Accordingly, for over 60 years UNRWA has been helping itself to the UN’s finances. Huge, disproportionate amounts of the UN’s finances.

There will be no peace in the Middle East without dealing with the root causes of the conflict. Those root causes are to be found not with the two ostensible protagonists, because the vast majority of Israelis and neighbouring Arabs are reconciled to coming to an agreement and getting on with their lives, side by side.

The root causes lie in the UN, specifically in the UNHRC and the UNRWA.

Both swallow unfathomable amounts of money – public money – and produce nothing other than perpetual victimhood, jobs for cronies, and a never-ending cycle of bureaucracy, rising mountains of paper, mounting stacks of one-sided resolutions – and a total absence of any creative, critical, forward-thinking, problem-solving initiative.

Ordinary citizens of the world struggle to make ends meet, to find employment, keep up with home loans, pay children’s school fees, put food on the table.

While at the same time, the UN’s two most aggressively anti-democratic organisations deploy indecent, indescribable sums of money – public money – in prosecuting a private war on the Jewish state. This embezzlement is on an unimaginable scale – which is why most people choose simply to ignore it and leave it to someone else to clean up the mess.

There’s one problem, however. If we’re members of the UN – and we all are – then it’s our mess. We’re financing it, with money we could otherwise use for our children, for education, to create jobs, to build infrastructure.

Africa is on the verge of exploding into flames fanned by the vast inequalities to which that continent is being subjected, but in the West the UN member states ignore the African tragedy and are content to devote their energy and our money to yet more vilification of the Jewish state, fiddling even as the flames lick ever higher.

The key to Middle East peace is to dissolve the UNRWA and the UNHRC.

The only other alternative is to disband the entire UN.

Inaction is not an alternative. Inaction will lead to total collapse. You’re funding the very mechanisms that are causing that collapse, even as you read these words.

Reference material from other websites/sources:
Jerny - Global Law Forum
JPost on Arab change of heart
ME Forum on UNRWA
NGO Monitor on Diakonia
NY Daily News - Exercise the Veto
Jeffrey Goldberg on the origins of the ME conflict - the so-called "Naqba"
Richard Landes - Investigate the Investigators/Goldstone Report
The Australian - UN Bias Binds Gaza
Barry Rubin/GLORIA - The Arab Strategy
Daniel Pipes on solving the refugee problem
Raphael Yisraeli/Hamodia - Blood Libels in the Arab Media are Nothing New
Simon Wiesenthal Center - Stop the UN's anti-Israel bias


From this website:
Dealing with refugees: UNHCR vs UNRWA
Resolving the refugee problem

”Allt som behövs för att ondskan ska triumfera är de godas tystnad”

Edmund Burke visste vad han skrev.

Tystnaden hos våra främsta "förkämpar för mänskliga rättigheter" är påfallande öronbedövande.

Röda Korset, Diakonia, Svenska Kyrkan, TT, UNHRC, UNRWA och resten av FN, Amnesty International, svenska regeringen…

Ta Röda Korsbrevet som publicerades tidigare idag på denna blogg (se nedan) och ändra lite detaljer och vips kan brevet tyvärr lika gärna skickas till många fler mottagare.

Brevet kunde lika gärna adresseras till Svenska Kyrkan, som donerar enorma mängder pengar till området som styrs av Hamas- och Fatahterrorister – utan att kräva en motprestation i form av de mest fundamentala mänskliga rättigheterna för den olagligt kidnappade och fångna Gilad Schalit eller ett slut på de ständiga terrorattackerna. Återigen pengar som svenska medborgare frivilligt donerar i tron att man hjälper en organisation som betraktar alla människor som lika värda. Dina pengar, med andra ord. Pengar som enbart spenderas på araber under det arabiska kriget mot judarna, men som aldrig spenderas på de judiska offren för arabernas krigsföring, såsom judiska småbarn som har ett skriande behov av skyddsrum i sina dagis och skolor på grund av de ständiga palestinsk-arabiska terrorattackerna. Selektivitet år 2009.

Brevet kunde också lika gärna adresseras till Diakonia, som är ännu mer aktiv i området. Diakonia organiserar till och med mänskliga sköldar – för palestinska terrorister på Västbanken (organisationen kommer inte längre lika lätt in i Gazaområdet). Men Diakonia har aldrig betalat för att mänskliga sköldar skulle skickas till den israeliska staden Sderot, som bombarderats av upp till 100 Hamasmissiler om dagen under åtta långa år. Selektivitet lämnar verkligen en bitter eftersmak.

Brevet kunde också lika gärna adresseras till UNHRC, FNs speciella organ för de mänskliga rättigheterna. Men det är nog ingen bra idé, där är man istället allt för upptagen med den nära förestående ”Durban II”-konferensen, ett antisemitiskt spektakel iscensatt och understött av FNs muslimska länder, ett sällan skådat tillfälle att brännmärka världens enda judiska land samtidigt som samma muslimska länder rullar ut röda mattan för den internationellt efterlyste massmördaren tillika Sudans starke man Omar al-Bashir.

Brevet bör absolut även adresseras till TT. Om TTs ökända Israelhat och vinklade rapportering kan man skriva spaltkilometer. Här en alldeles färsk artikel från den välrenommerade bloggen FiM (Fred i Mellanöstern). Besök FiMs webbsida varje dag om du är intresserad av ärlig fakta.

Naturligtvis bör brevet också omformuleras och skickas till den svenska regeringen. Sverige är de palestinska arabernas största per capita bidragsgivare i världen. Vi tar från våra fickor även mitt under den svåraste ekonomiska krisen i mannaminne och ger – utan att bli tillfrågade, för det går automatiskt via våra skatter – till regimledare som har gjort terrorism till en livsåskådning.

Vi kräver inga motprestationer från bidragsmottagarna. Som till exempel efterlevande av fundamentala mänskliga rättigheter – ett slut på hedersmord på arabiska kvinnor, ett slut på terror mot civila judar, ett slut på den dagliga och öppna antisemitiska propagandan i palestinska tidningar/skolor/TV, frigivning för en olagligt bortrövad jude.

Vi bara ger.

Dags att sluta ge.

Svenska Magen David Adom har postgiro 765455-1. De pengarna används i sin helhet till välgörande ändamål.

Utan hänsyn till religion eller etnicitet.

Något för Röda Korset, Svenska Kyrkan, Amnesty International, Diakonia et al att fundera på.

Läs också:
Gloria, Birgitta Ohlsson

Från denna blogg i samma ämne:
Ilyameyer1, 2, 3, 4, 5, 6

Om TTs partiskhet:
Ilyameyer7, 8, 9, 10, 11

Om Diakonia och Svenska Kyrkans undfallenhet:
Ilyameyer12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19

Läs detta om hur palestinsk-arabisk orubblighet fortsätter oförminskat - medan omvärlden fortsätter att betala:
MXp

Hur länge är en flykting en flykting?

För ett par dagar sedan avslöjades att ett antal flyktingar räddades från Jemen där de under många år utstått trakassarier, hot och mord.

Tio flyktingar flögs i största hemlighet ut från Jemen och togs emot i sitt nya land.

Flyktingarna är judar. Med dessa tio judar borta ur Jemen finns nu endast 280 judar kvar i landet.

Jemen, varifrån de flydde, är strängt muslimskt. Israel, dit flyktingarna fördes, är övervägande judiskt med en stor minoritet (21%) bestående av muslimer, kristna och bahaiister.

I Israel togs flyktingarna emot som nya medborgare, judar i ett majoritet-judiskt land.

För sex decennier sedan flydde många palestinska araber från en krigszon i det som idag är Västbanken, Gazaremsan och Israel. De flydde till följd av det krig som de arabiska grannstaterna började. Dessa flyktingar flydde till arabiska grannländer som i stort sett var etniskt rensade från judar. Sex decennier senare är dessa människor fortfarande flyktingar – trots att de lever i arabiska länder, har samma religion och talar samma språk.

I Israel finns inga flyktingar. I arabvärlden finns fortfarande flyktingar. Arabiska flyktingar skapade ur ett panarabiskt krig.

Fast det är egentligen inte riktigt sant. Det finns visst flyktingar i Israel.

Muslimska flyktingar från arabiska massakrer mot svarta muslimer i Darfur. Flyktingarna flyr genom det muslimska Sudan och det muslimska Egypten för att söka sin tillflykt i det enda landet där de vet att de är i säkerhet.

Det judiska Israel.

Judiska flyktingar bortjagade från Jemen blir medborgare i Israel, och israelerna betalar integrationskostnaden.

Araber som blir flyktingar till följd av ett arabiskt krig förblir flyktingar mer än 60 år senare, och omvärlden betalar kostnaden via UNRWA för att de inte ska integreras någonstans.

Människoovärdigt så det förslår.

Men här i Sverige riktas ingen uppmärksamhet mot det faktum att judar hotas till livet i arabvärlden just för att de är judar.

Istället är man fullt upptagen med att förhindra judar från att spela tennis i Davis Cupturneringen.

YNet, JPost , AoL, Refugees, Haaretz, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Dagbladet, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Dagen, VG, DN, DN, AB, HD, HD, Barometern, KB, KB, KB, YA, YA, YA, YA, TA, TA

När blommor är viktigare än människor

Palestinska blommor är viktigare än judar av kött och blod.

Burkar för mediciner levererade under FNs och Röda korsets försorg blir till handgranater.

Då vet man två saker:

1. Civilisationens allra mest grundläggande krav naggas i yttersta kanten.
2. Omvärlden kommer inte att göra något.

Liksom företeelserna är två, är även förklaringarna två till antal:

1. De ansvariga är palestinska araber.
2. Offren är judar och israeler.

Siffrorna säger allt: Gaza har under de gånga 8 åren exporterat 10 000 missiler. De transporterades med raketfart, med destination dagis, skolor, sjukhus, fabriker och bostadshus i grannlandet Israel.

Nu har de krävt – och av Israel fått lov – att få exportera 25 000 nejlikor till Europa. Via Israel. Inga krav på transport via Egypten. Endast Israel duger.

Gaza har även exporterat judar. Varenda levande och död jude (de döda fick grävas upp) fick exporteras från Gaza för att tillfredsställa deras krav på ytterligare ett judenreint arabland. Detta skedde för snart 4 år sedan.

Men en sak har de inte exporterat: den enda juden som finns kvar i Gaza. Gilad Schalit kidnappades från Israel för nästan 1000 dagar sedan. Han har sedan dess hållits inspärrad i en underjordisk håla utan tillgång till läkare, Röda korset, advokat, föräldrar, eller ens solljus, vilket Hamas stolt meddelar.

Så långt siffrorna. Titta nu på omvärldens agerande, i synnerhet FN och Röda korset.

Så här sade Christopher Gunness, UNRWAs talesman, 8 februari 2009 (för fem (5) dagar sedan: ”Om du tillverkade en raket av papper skulle den vara väldigt svajig och om du gjorde den av plast skulle den inte vara så väldigt strömlinjeformad.”

Israel har såväl före som under och efter Hamas senaste krig mot södra Israel, vilket ledde till en israelisk svarsoperation som varade i 21 dagar, förhindrat import till Gazaremsan av bland annat råmaterial för tillverkning av plast. Andledningen är att materialet används för tillverkning av bomber som riktas mot civila judiska mål.

Nu visar den israeliska militären bilder på hur plastföremål används av Gazaborna för att tillverka bomber: medicinburkar transporterade till Gaza under FNs och Röda korsets försorg har tömts på sitt innehåll och burkarna har fyllts med sprängmedel och sprängkapslar för att omvandlas till granater. En mer cynisk handling, ett mer cyniskt missbruk av humanitära hjälpsändningar är svår att föreställa sig.


Foto: Jerusalem Post

Men som vanligt när det gäller palestinsk extremism och omvärldens likgiltighet, kommer med all säkerhet även dessa anständighetsgränser att sprängas bort av ännu värre palestinska missdåd.

Snart, kanske redan imorgon. För idag vet ingen vilka till synes harmlösa föremål som kan bli till dödsverktyg i palestiniernas händer medan omvärlden sitter tyst och med våra pengar subventionerar den fortsatta palestinska uppfinningsrikedomen.

För medan burkar till mediciner betalda av och levererade via FN och Röda korset används för att tillverka granater i Gaza, sitter fortfarande den unge Gilad Schalit inspärrad i sin underjordiska håla medan FN och Röda korset likgiltigt tittar på.

Fast likgiltighet kanske inte är rätt ord. De kanske bara är alltför upptagna med att ordna transporter av medicinburkar åt ena hållet och blommor åt andra hållet för att bry sig om en ung kille.

För de vill hjälpa palestinierna i Gaza. Palestinierna som röstade fram Hamas.

Vad står Hamas för? Följande videoklipp förklarar.



http://www.memritv.org/video.html

JPost, Sydsvenskan, Barometern, Dagen, Flamman, Flamman, Flamman, Flamman, GD, Göteborgsfria, Dagen, GP

Största hindret för fred i Mellanöstern: UNRWA

Största hindret för fred i Mellanöstern är UNRWA.

Det tål att upprepas igen och igen: Största hindret för fred i Mellanöstern är UNRWA.

UNRWA är en del av Mellanöstern sedan 1948.

Önskar du ett fredligt slut på palestiniernas och den övriga arabvärldens konstanta konflikt med den judiska staten?

Då framgår en sak med all önskvärd klarhet:

UNRWA är hela problemet.

UNRWA är också hela lösningen.

Lösningen heter upplösning av UNRWA.

Palestinierna förtjänar det.

Israelerna förtjänar det.

Och omvärldens allt magrare plånböcker förtjänar det.



DN
Aftonbladet

Skillnaden som förenar UNRWAs Karen AbuZayd och Sveriges Gunilla Carlsson

Hamas ”soldat” 090101:

”Skillnaden mellan oss och israelerna är att de väntar ivrigt på den dag de kan återvända hem i säkerhet, medan vi å andra sidan säger adjö till våra familjer och hoppas kunna dö som martyrer.”

Oavsett det fruktansvärda psykologiska trycket en sådan attityd sätter på de palestinska barnen, anser ändå UNRWAs Karen AbuZayd och Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (AbuZayd och Gunilla Carlsson) att ansvaret för de palestinska barnens välbefinnande ligger i händerna på de israeler som hittills under 2920 dagar har tagit emot 10 000 missiler från Gazas Hamasregim.

AbuZayd och Carlsson behöver en riktig förankring i verklighet. FNs tidigare juridiske rådgivare James Lindsay sade nyligen att enda sättet att förbättra palestiniernas framtidsutsikter är genom att stänga UNRWA eftersom organisationen under 60 år inte åstadkommit något. Till skillnad från UNHCR som varje år minskar antalet flyktingar i sitt ansvarsområde, har flyktingarna inom UNRWAs ansvarsområde fyrdubblats från ungefär 800 000 till dagens 3,5 miljoner.

AbuZayd vet att om UNRWA stängs kommer hennes jobb att försvinna, samt att 25 000 palestinska araber kommer att förlora sina jobb. Hennes ställningstagande har inte med barnens framtid att göra, utan de vuxnas framtid.

Och biståndsminister Gunilla Carlsson vill att vi svenskar ska betala. Som vi har gjort i 60 år. Utan att ha åstadkommit annat än fortsatt elände.

Stäng UNRWA. Då stängs automatiskt Hamas våldsmöjlighet, eftersom deras krigsbudget står i direkt proportion till deras bistånd.

Vill inte Carlsson och AbuZayd att de palestinska barnen ska ha ett bättre liv?

Vill du veta vart dina pengar går?

Fråga UNRWA.

Men UNRWA vill helst inte svara.

En tidigare juridisk rådgivare till FN, James Lindsay, kräver att man genomför stora förändringar i FNs sätt att betrakta, behandla och underhålla palestinska araber som i allt utom formell definition har medborgarskap i olika länder men som ändå definieras – och finansieras – som flyktingar.

Det behöver knappast påpekas att definitionen är skapad just av UNRWA självt. UNRWA har till uppgift att föreviga palestinska arabers flyktingstatus. 26 000 palestinska araber arbetar inom UNRWA. Cirkel är därmed sluten. Till saken hör att av dessa anställda är en oroväckande del – dock långt ifrån alla – terrorister och kriminella.

En rapport med titeln ”Fixing UNRWA: Repairing the UN's Troubled System of Aid to Palestinian Refugees,” utkom nyligen. Den är skriven av James Lindsay, tidigare juridisk rådgivare till UNRWA.

Rapporten analyserar och är mycket kritisk till en betydande del av UNRWAs arbete, till och med dess grundpelare. UNRWA grundades 1948 för att ge tillfällig hjälp till palestinska arabiska flyktingar. 61 år senare betraktas dessa människor fortfarande som flyktingar trots att de lever i andra länder och trots att deras barn och barnbarn är födda i andra länder.

I inga andra sammanhang i världen betraktas människor i tredje generation som flyktingar. Till exempel är barn till vietnamesiska flyktingar födda i Sverige svenskar, de är inte flyktingar. UNHCR har hand om drygt 30 miljoner icke-palestinska flyktingar från hela världen. Dessa människor får av både UNHCR och länderna som tar emot dem möjlighet till fullt medborgarskap. Deras barn föds som medborgare, inte som flyktingar.

Endast de ungefär 3.5 miljoner palestinska araberna betraktas än idag som flyktingar – och endast i arabländerna. Hela resten av världen accepterar dem som medborgare i sina nya länder.

James Lindsay fokuserar främst på tre områden som han anser kräver omgående förändring: att UNRWA ”upphör med sina ensidiga uttalanden och begränsar sig till humanitära frågor; anstränger sig för att säkerställa att organisationen inte anställer eller ger bidrag till terrorister och kriminella; och tillåter UNESCO eller annan neutral organisation att förse UNRWAs institutioner med balanserade och icke-diskriminerande skolböcker”.

Lindsay understryker att ”för de palestinska araber som UNRWA ska tjäna, betyder förändringarna ett slut på deras eviga status som flyktingar och att man ger dem, efter sextio år, vad de så desperat söker och förtjänar: ett normalt liv.”

Hela rapporten kan laddas ner från http://www.washingtoninstitute.org/templateC04.php?CID=306. Tryck på ”Download Now” (rapporten är gratis).

Det hade varit befriande om de svenska medierna och, framför allt, de svenska politikerna, uppmärksammat rapporten och dess innebörd.

Men både medierna och politikerna är allt för upptagna med att skydda Hamas och Fatah för att se förbi deras svenskfinansierade kontor och uppmärksamma de vanliga civila palestiniernas lidande.

60 års lidande.

För 60 år sedan uppgick de palestinska flyktingarna till ungefär 750 000 individer. Idag är de ungefär 3,5 miljoner, och de är fortfarande flyktingar.

För 60 år sedan uppgick de judiska flyktingarna från arabländerna till 850 000 individer. Idag vet ingen hur många de är – alla är medborgare i nya länder, de flesta i Israel.

Där de förresten är i majoritet.

Läs James Lindsays rapport. Lyssna på de palestinska civila.

Och hjälp dem ur den eviga misären och beroendeställningen.

FN vägrar lösa palestinaarabernas situation

Det är alltid upprörande när orättvisor fortgår och grundläggande mänskliga rättigheter åsidosätts. När dessutom betydande belopp förbrukas för att permanenta mänskligt lidande blir situationen än värre.

En av historiens mest långvariga orättvisor handlar om de palestinska araber som blev flyktingar 1948.

På 75 % av ottomanska Palestina skapades ett helt nytt palestinsk-arabiskt land, Jordanien, där judar inte fick bo. Resterande 25 % skulle bli ett judiskt land, Israel, och i detta land var det bestämt att 40 % av befolkningen skulle bestå av araber, såväl muslimer som kristna. Denna marktilldelning halverades dock för att tillmötesgå arabvärldens krav. Israel byggdes således i enlighet med världssamfundets stadgar på de återstående 12,5 %. 1948 attackerades ändå Israel av Palestinaaraberna understödda av fem arabländer.

Hundratusentals flydde, fler judiska än arabiska flyktingar
Mellan 400 000 och 750 000 araber flydde under Palestinaarabernas krig mot Israel. Samtidigt landsförvisades 850 000 judar från sina hem i arabländerna.

60 år senare är de arabiska flyktingarna fortfarande flyktingar, så också deras barn och barnbarn. Flyktingskap kan inte ärvas men FN har bifallit arabvärldens diskriminerande krav och gjort ett undantag gällande endast Palestinaaraber. De judiska flyktingarna blev medborgare i de länder de flydde till.

Mänskliga rättigheter
Denna diskrepans bottnar i två huvudorsaker: de arabländer som tog emot sina trosfränder i kölvattnet av kriget de själva startat har på ett förnedrande och människoovärdigt sätt förvägrat dem grundläggande mänskliga rättigheter. Vissa yrken är förbjudna för palestinska araber, de får inte äga mark, de nekas medborgarskap i de länder där de är födda. Närheten till Nazitysklands rasism är slående.

FN ansvarig för flyktingarnas situation
Den andra förklaringen till varför de palestinskarabiska flyktingarna fortfarande är flyktingar stavas UNRWA.

UNRWA är en FN-flyktingorganisation som skapats för en enda grupp flyktingar: de palestinskarabiska, inklusive deras ättlingar födda i andra länder och som följaktligen inte har flytt någonstans – definitionen av begreppet ”flykting”.

UNHCR är en FN-flyktingorganisation som skapats för alla världens flyktingar förutom palestinska araber. Dessa flyktingar förblir inte flyktingar – de blir medborgare i andra länder.
UNRWA har 25 000 anställda, nästan uteslutande palestinska araber, för att ta hand om 4,5 miljoner palestinska araber.

UNHCR har 6 300 anställda för att ta hand om 33 miljoner flyktingar i över 100 länder.

UNRWA kostar världens skattebetalare en halv miljard dollar årligen för bevarandet av 4,5 miljoner palestinska arabers flyktingstatus.

UNHCR kostar världens skattebetalare 1 miljard kronor årligen för lösandet av 33 miljoner människors flyktingstatus.

UNHCR:s mandat är att lösa flyktingskap. UNRWA:s mandat är att bevara flyktingskap.
UNRWA är en självförsörjande värld – den skapar jobb åt sig själv och dessa jobb hotas om organisationen tvingas lösa problemen.

Arabvärlden exploaterar lidandet
Därtill exploaterar de arabiska diktaturerna Palestinaarabernas lidande som vapen mot Mellanösterns enda demokrati, Israel. Demokrati är ett hot mot totalitära regimer och det palestinska lidandet upprätthålls för att avleda uppmärksamheten från det demokratiska hotet.
Liberaler och demokrater har en moralisk skyldighet att ta sig an problemets kärna istället för att stödja ett elände som med UNRWA:s egen definition växer med åren.

Enorma belopp har skänkts under 60 år utan att Palestinaarabernas flyktingskap har lösts. Som liberaler och demokrater bör vi kräva en lösning av Palestinaarabernas flyktingstatus. Alla andra flyktingars status har lösts av UNHCR under samma tid till en bråkdel av kostnaden per person.

Att inte kräva ett slut på Palestinaarabernas eviga UNRWA-flyktingstatus är att gå i diskrimineringens ledband – omöjligt att förlika med ett liberalt synsätt av allas lika värde.

The plight of the Palestinian Arab refugees has to be resolved

It is always shocking when injustices take place and basic human rights are disregarded. When in addition huge sums of public money are spent on perpetuating human suffering, the situation becomes that much worse.

One of history’s most long-lasting and festering injustices is that of the Palestinian Arabs who became refugees in 1948.

75 % of Ottoman Palestine was set aside for the creation of an entirely new, previously non-existent Palestinian Arab state, Transjordan, later renamed Jordan. Jews were barred from living in this country. The remaining 25 % of the territory was to become the recreated Jewish homeland, Israel, 40 % of whose population was to consist of Arabs, both Muslims and Christians. However, this territorial allocation was halved in response to the Arab world’s demands. Israel was thus re-established in accordance with international law on the remaining 12.5 % of the territory. Nevertheless, in 1948 Israel was attacked by the Palestinian Arabs aided by the armies of five Arab nations.

Between 400,000 and 750,000 Arabs fled during the Palestinian Arab war on Israel. At the same time, 850,000 Jews were summarily exiled from their homes in Arab countries.
60 years later, the Arab refugees are still refugees, and so too are their children and grandchildren. Refugee status cannot be inherited, but the UN has acceded to the Arab world’s discriminatory demands and made an exception that applies solely to Palestinian Arabs. The Jewish refugees became citizens in the countries to which they fled.

This discrepancy stems from two main sources: the Arab countries that took in their kinfolk in the wake of the war they themselves started against the Jewish state have refused them basic human rights and have consistently treated them in a degrading and discriminatory way. Palestinian Arabs are banned from certain professions, they are not allowed to own land or property, they are denied citizenship in the countries in which they are born. The similarity to Nazi doctrine is remarkable.

The other explanation as to why Palestinian Arab refugees are still refugees is UNRWA.

UNRWA is a UN refugee organisation that was created for just one single group of refugees: the Palestinian Arabs including their descendants born in other countries and who have consequently not actually fled anywhere – the legal and logical definition of the term “refugee”.

UNHCR is a UN refugee organisation that was created for all the world’s refugees apart from the Palestinian Arabs. These refugees do not remain refugees – they become domiciled citizens in the countries that receive them.

UNRWA has 25,000 employees, almost exclusively Palestinian Arabs, to take care of 4.5 million Palestinian Arabs.

UNHCR has 6,300 employees to take care of 33 million refugees in more than 100 countries.
UNRWA costs the world’s taxpayers half a billion dollars a year to permanently maintain the refugee status of 4.5 million Palestinian Arab refugees.

UNHCR costs the world’s taxpayers 1 billion dollars annually to resolve the refugee status of 33 million refugees annually.

UNHCR’s mandate is to resolve refugee status. UNRWA’s mandate is to maintain refugee status.
UNRWA is a self-supporting world – it creates jobs for itself and these jobs are under threat if the organisation is forced to solve its problems.

To this must be added the fact that the Arab dictatorships exploit the insufferable conditions of the Palestinian Arabs as a live weapon against the Middle East’s sole democracy, Israel.

Democracy is a threat to totalitarian regimes and Palestinian Arab suffering is maintained as a means of diverting attention from the democratic threat.

Liberals and democrats have a moral obligation to deal with the core of the problem instead of continuing to support a disgrace that by UNRWA’s own definition expands for every year that goes by.

Enormous funds have been wasted for 60 years without the Palestinian Arabs’ refugee status being resolved. As liberals and democrats we ought to be demanding a solution to the permanent refugee status of the Palestinian Arabs. All other refugees have been settled by the UNHCR during this same period, at a mere fraction of the cost per person.

Failure to demand an immediate end to the Palestinian Arabs’ permanent UNRWA refugee status is to collaborate in their discrimination – something that is unthinkable for anyone with a firm belief in the equality of all human life.

UN-funded rockets hitting Gaza

Humanitarian considerations are being ignored in the conflict between the Israelis and Palestinian Arabs.

In a comment on Israel’s decision to suspend fuel supplies to Gaza, from where about 100 rockets and mortars have been fired on Israel in 3 days, UNRWA spokesman Christopher Gunness said “The logic of this defies basic humanitarian standards,” (JPost, 080120 “Gaza Food Will Run Out By Midweek”).

British humanitarian rights group Oxfam was also quick to condemn the fuel cutoff, calling it “ineffective as well as unlawful.”

Interestingly, neither UNWRA nor Oxfam saw fit to condemn the preceding rain of rockets and mortar shells on Sderot’s civilians as being either inhumane or unlawful.

I was in Sderot last month interviewing citizens on the situation when a salvo of Gaza rockets struck. One oft-repeated sentiment I heard was “Why won’t our government, police and military let us deal with the situation ourselves? We’ll make our own rockets and fire back for every rocket the Gazans shoot at us.”

The general consensus was that it would take no more than three days of this random civilian response for UNWRA, Oxfam and the rest of the international community to suddenly find the means and the words to bring Gaza’s rocket fire to a complete standstill.

It’s worth considering.

Terror lönar sig

Det vet alla de hundratusentals diskriminerade romer boende i många länder i Centraleuropa.

Och alla de miljontals terroriserade tibetaner som varit på flykt sedan Kinas inmarsch i Tibet.

Och de två miljoner svarta från Darfur som systematiskt jagas och slaktas i en etnisk rensningskampanj utförd av den arabiska janjaweed-milisen.

Och de 800 000 judiska flyktingar som flydde hals över huvud från arabländerna 1948-50, lämnande allt de ägde bakom sig. Och de 70 000 flyktingar från Angola som knappt klarar livhanken i grannstaten Zambia där de lever i obeskrivlig misär – idag.

UNHCR vs UNRWA
Det finns ett FN-organ – UNHCR – som ansvarar för globalt flyktingstöd. UNHCR:s sammanlagda budget för världens mångmiljoner flyktingar uppgår till sju miljarder kronor.

Det finns dock ett undantag: 3 miljoner palestinier föräras ett alldeles eget FN-finansierat flyktingorgan – UNWRA – helt utanför UNHCR, och detta exklusivt palestinska organ har också en budget på hela sju miljarder kronor årligen. Medan UNHCR på grund av bristande finanser har fått skära med en tredjedel matransonen till de redan svältande angolanska flyktingarna i brist på futtiga 60 miljoner kronor, har EU beslutat att till och med utöka biståndet till palestinierna med 1 miljard kronor. De pengarna har man tydligen inte haft svårighet att hitta.

Utpressning: FN-pengar betalas som lösen
Det makabra i denna situation är att pengarna är öronmärkta för löner till de otaliga palestinska beväpnade styrkorna och andra anställda inom den korrupta Palestinska Myndigheten – de mutas för att inte dra in folket i inbördeskrig. På svenska kallas det för utpressning. Det mest bisarra är dock att största delen av bidragen till palestinierna kommer från länder i västvärlden som själva tampas med arbetslöshet, nedskärningar i sjukvård och utbildning och andra ekonomiskt betingade problem, medan endast en bråkdel kommer från världens ofantligt rika arabiska och muslimska oljestater. Det verkar som om västvärlden ömmar mer för palestinierna än vad araberna och muslimerna själva gör. Sitter arabvärlden inne med insikter som vi i väst vägrar erkänna?

Största bidragstagare genom tiderna
Palestinierna uppgår till i runda tal 3 miljoner människor. Den årliga budget de förfogar över i form av ”frivilliga” donationer från världssamfundet – från din ficka och min – motsvarar 7 miljarder kronor. De har varit biståndsmottagare under 60 år, världens genom tiderna ojämförbart största bidragstagare. Men inte en enda kronor har hittills omsatts i arbetsskapande åtgärder (bortsett från fabriker för tillverkning av självmordsbombbälten) eller skolor (förutom anstalter där man lär ut att de kristna ska fördrivas från Betlehem och Nazareth och att judar är grisars och apors avkommor).

Systematisk finansiering av terrorverksamhet
Allt har istället använts för att systematiskt finansiera terror i Israel, Egypten, Libanon, Jordanien, Irak. Palestinska Myndigheten har hittills tagit emot mer än 70 miljarder kronor i utländskt bistånd, alltså pengar som vi har arbetat ihop men för vilken palestinierna själva inte behövt arbeta. Och penningflödet bara fortsätter ur våra fickor medan verkligt nödställda fortsätter att svälta i andra delar av världen.

En del av den ständiga palestinska klagan är att deras ekonomi inte är hållbar om inte Israel öppnar sina gränser för palestinska produkter. Problemet är dock att gränser som öppnas för handel obönhörligen även används för införsel av palestinska självmordsbombare. Ett annat problem är den offermentalitet detta innebär – att palestinierna kräver som sin rätt att Israel, ett land de i och för sig vägrar att erkänna och som de är fast beslutna att utplåna, ska tvingas köpa deras produkter. En ur marknadsekonomisk synpunkt lika genomtänkt idé som att Norge skulle tvingas köpa allt som Sverige kräver att få sälja där.

Alla flyktingar är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra
I slutändan kommer man dock tillbaka till kärnfrågan om varför det är så oerhört svårt att hitta futtiga 60 miljoner kronor till angolanska flyktingar som svälter och vars matransoner ytterligare skurits ned i brist på internationell finansiering, samtidigt som vi osar pengar i utökat biståndet till världens genom tiderna största bidragstagare, palestinierna – en ökning som är hela tolv gånger större än hjälpen som behövs för de nödställda angolanska flyktingarna.

Kan svaret vara att de angolanska flyktingarna, precis som romerna i Europa, tibetanerna i Indien och judarna i Israel – aldrig någonsin tagit på sig ett bombbälte och sprängt oskyldiga civila i småbitar? Kan svaret vara att vi i väst är så rädda för islamistiska hot om våld mot oss i våra egna hem att vi gör vad som helst för att blidka våldsverkarna? Är det detta som vi lärt oss i efterdyningarna av Entebbe, Buenos Aires, Kairo, New York, Istanbul, Bali, Madrid, London och nu senast världen över efter Muhammedkarikatyrerna? Att betala skyddspengar och köpa ett tillfälligt lugn när vi hotas med tillräckligt mycket stryk? Alltmedan vi åsidosätter mänskliga rättigheter och bortser från katastrofer där de lidande är för svaga – eller har för mycket värdighet – för att ta till våld?

Västvärldens servilitet
Västvärldens inställning går ut på servilitet – att betala skyddspengar i ett tafatt försök att blidka dem som hotar oss. Någon gång måste vi dock säga stopp – om inte av ren principfasthet så åtminstone för att våra pengar håller på att ta slut. Våra fickor töms i allt raskare takt medan genuint nödställda svälter – de flesta idag i den muslimska och arabiska sfären.

Å ena sidan har vi terror som göds av ren och skär girighet, å andra sidan har vi tilltagande svält född ur en människovidrig syn. Palestiniernas nya Hamasstyre har sagt att om bistånd förknippas med några som helst krav på motprestation från deras sida, vill de inte ha västvärldens bistånd i fortsättningen – de vill hellre klara sig med arabvärldens och framför allt Irans hjälp.

Ska vi i väst aldrig ta palestinierna på allvar?

Att skriva till Olle S på Aftonbladet: an exercise in futility

Det är ytterst sällan jag återger min korrespondens med andra människor, men här går det eftersom det inte är personligt och dessutom eftersom det som föranledde min korrespondens med Olle S på Aftonbladet var en artikel han skrev - eller rättare sagt fantiserade ihop - för tidningens räkning. Här mitt brev till honom i augusti 2005:

Bäste Olle,

Intressant ledare idag. Fast behäftad med ganska många fel.

Du skriver om Ariel Sharon att han är ”mannen som drömt och stridit för Storisrael – Eretz Israel”. Fel. Om vi bortser från det språkliga felet (man kan inte drömma för något, det borde istället ha stått ”…drömt om och stridit för…”; men å andra sidan har inte jag svenska som modersmål, så jag kan ha fel) kan vi istället koncentrera oss på sakfelet: Eretz betyder ”Land” eller i bestämd form ”Landet”. Eretz Israel betyder på svenska ”Landet Israel”, på engelska ”The Land of Israel”, inget annat. Storleken är helt oväsentlig. Att tolka det som du gjorde tyder på antingen ren okunnighet eller medveten lömskhet. Redan då Israels självständighet utropades kallades landet ”Eretz Israel” – alltså medan Israel i praktiken delades i tre små, separata enheter med arabiska enklaver insprängda där emellan för att omöjliggöra ett judiskt land med sammanhållande markområden. Detta förhindrade inte araberna från att anfalla det pyttelilla Eretz Israel med siktet inställt på att krossa det. De förlorade.

Du skriver att ”Sharon håller egen kibbutz några mil från Gaza”. Fel igen. Han har ett lantgods. På svenska skulle det också kunna kallas för en bondgård, lantgård, jordbruk, på engelska en farm. En kibbutz är ett gemensamt ägt jordbrukssamhälle. Sharon må vara en stor man såväl till kroppsbyggnad som till sin politiska vision och framtidstro, men så stor är han inte att han kan räknas som ett kollektiv. Bryt med tradition – läs in dig på ämnet innan du skriver.

Du skriver om ”den väldiga muren (som) glufsar i sig palestinsk mark”. Fel en gång till. Låt mig citera den välkända (i pålästa kretsar) tankeleken om orsak och verkan: Först kommer terrorn, sedan kommer antiterrorbarriären för att motverka terrorn. Tänk nu följande: först kommer en beslutsam aktion från Mahmud Abbas att fullfölja sina förpliktelser under Färdplanen för Fred, genom att han en gång för alla nedmonterar de palestinska terrororganisationerna – sedan kommer Israel att nedmontera antiterrorbarriären eftersom den ju inte behövs. Följer du logiken? Alla andra gör det.

Du skriver mycket selektivt om vissa siffror – men utelämnar naturligtvis andra. Exempelvis skriver du att den begärda ersättningen för de tillbakadragande israeliska bosättarna är ”svindlande mycket högre än för de ofta utfattiga palestinierna.” Återigen fel. Israelerna begär en engångsutbetalning som ersättning för faktiska omkostnader för uppbyggnad av hem, jordbruk, industrier osv. Palestinierna har genom åren fått mer pengar per capita än någon annan folkgrupp, nation eller rörelse på jorden – och ändå bor de kvar i flyktingläger. De får långt mer än en miljard dollar per år i direkta bidrag från omvärlden. Det finns ett FN-organ (UNWRA) för att ta hand om 2-3 miljoner palestinska så kallade flyktingar (se nedan) – och ett annat FN-organ (UNHCR) för att ta hand om de hundratals miljoner flyktingar från hela resten av världen. Jag noterar att du inte sätter en siffra på de ekonomiska medlen som palestinierna fått genom åren, ej heller nämner du vad pengarna har använts till – terror, vapen, bomber, indoktrinering, statsfinansierad antisemitism. Fast jag, å andra sidan, noterar att Suha Arafat har länge levt ett gott liv på de bästa hotellen i Paris medan t ex staden Rafiah i Gazaremsan saknar fungerande avlopp…

Så om palestinierna fått så ofantligt mycket pengar genom åren och de fortfarande är ”utfattiga”, som du påpekar, vart har då pengarna tagit vägen? Varför bor de fortfarande i flyktingläger? Varför är palestinier de enda flyktingar i hela världen som ärver sin flyktingstatus medan alla andra flyktingar tas om hand och integreras? Hur har ungefär 600.000 palestinskarabiska flyktingar från 1948 blivit 3 miljoner idag, medan ungefär 800.000 judiska flyktingar från arabiska länder 1948 blivit fullvärdiga medborgare med blomstrande ekonomier och höga utbildningar i Israel, och i Israel finns inga flyktingar? Varför tillverkar Israel allt från datorer till medicin, medan den största industrin i Gaza är raketer och ännu fler raketer? Varför har Israel en blomstrande vapenindustri, vid sidan om ett världsberömt jordbruk och bevattningsexpertis i en klass för sig, medan palestinierna under samma tid har byggt upp en blomstrande vapenindustri, och inget annat? Varför uppkallas israeliska gator efter berömda israeliska vetenskapsmän och statsmän, medan palestinska förskolor och gator uppkallas efter självmordsbombare och andra massmördare?

Snälla Olle, du vet lika bra som alla andra att det du sysslar med inte är journalism, utan du deltar som partisan i ett krig som förs på blodigt allvar – med ofantligt lidande bland både palestinier och israeler, bland både muslimer och judar. Fast i bästa salongsrevolutionära stil väljer du att föra ditt krig från den svenska vardagens säkerhet och ekonomiska trygghet. Du skulle säkert föräras mycket respekt om du flyttade till området och bidrog till en lösning på ort och ställe. Väl på plats skulle du kanske lära dig ett och annat, så att dina skriverier inte blev så behäftade med uppenbara fel.

Men den risken är nog inte så stor …

Vänliga hälsningar,

Ilya Meyer