Vart är radikala islam på väg?

Och hur länge har den civiliserade världen råd att inte se, inte höra och inte göra något åt anfallet?

I dagarna uppdagades en enorm konspiration mot Egypten, planerad och finansierad av Iran via deras olika lydmiliser, främst Hizbollah, Hamas, Islamiska Jihad samt diverse andra grupper. Planen gick ut på att attackera Egypten på bred front, sabotera den livsviktiga Suezkanalen och krossa alla former av demokrati i landet. Teheranayatollornas fundamentalistiska revolution skall ovillkorligen exporteras världen över.

Arabvärlden är orolig över utvecklingen, och hoppas på att USA och/eller Israel gör något drastiskt åt det tilltagande hotet från Teheran – samtidigt som de offentligt fortsätter att fördöma såväl USA som Israel i allt fler publika sammanhang.

Politik är verkligen ett smutsigt spel.

Men det är till syvende och sist bara ett spel. Hotet från Teheran är allt annat än spel. Det är verkligt. Inte bara mot USA och Israel utan mot hela Arabvärlden och, i förlängningen, mot resten av världen.


En intervju om hur icke-muslimer behandlas i stora delar av den radikala islamiska världen.

Idag finns i stort sett de mest radikala och extremistiska strömningar i den muslimska världen faktiskt utanför Arabvärlden – det är icke-arabiska länder som Iran och Pakistan som står för den värsta radikaliseringen och den mest aktiva exporten av religiös fundamentalism samt religiöst betingat våld.

De som används som billiga förbrukningsvaror, brickor i våldsherrarnas strategiska spel finns dock inom Arabvärlden – främst då Hizbollah och Hamas. I till exempel Sverige visar man en pinsam benägenhet att inte inse sanningen – alldeles nyligen valde exempelvis Sverige att delta i en konferens där Hamas var med, trots att Hamas har klassats som terroristorganisation. Vi rör oss gärna med terrorister, samtidigt som vi ser hur de hela tiden flyttar fram sina positioner med siktet inställt på att ta över allt mer av vår omedelbara omvärld.

Blindhet, dövhet och inaktivitet är ingen lösning när man attackeras. Det som krävs är proaktivitet – att inte bara reagera när det oftast och per definition är för sent, utan agera medan man fortfarande har initiativet.

Detta behöver naturligtvis inte alltid eller enbart betyda militära aktioner. Men signaler som gör klart att militär aktion aldrig kommer i fråga tolkas av fundamentalister för vad det är: förödande svaghet och en inbjudan till regional, nationell och global våldtäkt.

Agera – eller förlora. Egypten har insett sanningen. I Egypten betraktas Hamas och Hizbollah som terroristorganisationer. I Sverige ses de som samtalspartner. I Egypten betraktas Iran som källan till global ondska. I Sverige ses Iran som viktig handelspartner.

Pengar före allt annat. Kortsiktighet före strategiskt tänkande. Och en paralyserad oförmåga att kalla saker vid sitt rätta namn.

Egypten har vaknat. Sverige sover fortfarande.

Utländsk press:
Zvi Mazel, AlJazeera, AlArabiya, ArabianBusiness, Egyptian Copts, Haaretz, News24, StarTribune, TurkishWeekly, WSJ, Times of India, FoxNews, Forbes, CBS, ABC, WashingtonPost,

Svenska bloggar:
FiM, Stig Olsson, IsraelNyheter, Dick Haas, Sapere Aude, MXp,

Från denna blogg i samma ämne, svenska:
Ilyameyer, IM2, IM3, IM4,

From this website, related, English:
Ilyameyer3, IM4, IM5, IM6,

Det obarmhärtiga propagandakriget

Tystnad under 2920 dagar av palestinska terrorraketer mot israeliska bostadhus, sjukhus, skolor och dagis.

Men rabalder och krav på bojkott av offren när Israel svarar med angrepp under 21 dagar. Proportionerlighet är sannerligen en svårbedömd parameter.

Gilad Schalit: en ung kille kidnappad av Hamas från inuti Israel och hållen fången i fler än 1000 dagar, utan tillgång till familj, Röda Korset (kanske inte så konstigt, de har aldrig bett om att få träffa honom), Amnesty International (samma tystnad), Human Rights Watch (samma tystnad), eller advokat. Han är inte anklagad för något förutom att vara jude, men ändå.

Samtidigt åtnjuter palestinska terrorister som är dömda för barbariska brott rättigheter garanterade i israelisk lag och noggrant kontrollerade av ovanstående grupper – alltså samma grupper som envisas i sin tystnad om unge Gilad Schalit.

Det visar sig att inte bara proportionalitet är svårbedömt utan även rättvisa – eller lika behandling för judar och icke-judar, för att använda den korrekta termen.

Och nu i spåret av Israels framgångrika aktion Operation Cast Lead, under vilken Hamas och övriga terrororganisationer led så stora förluster att deras 100 raketer om dagen nu är nere i 3 om dagen, dyker den selektiva bedömningen upp igen.

En erkänd anti-israelisk brittisk tidning, The Guardian, publicerar obekräftade rapporter som senare visar sig vara ogrundade, om att israeliska soldater systematiskt begick krigsbrott. Tidningen grundar sig på två incidenter som ingen tycks ha bevittnat men där alla tillfrågade hänvisar till ytterligare källor som inte var närvarande i Gazaremsan.

Men strunt samma – effekten har uppnåtts: ingen talar idag om något annat än just dessa händelser vilka aldrig ägde rum. Att de inte ägde rum är mindre väsentligt. Lika framgångsrika propagandainsatser har gjorts flera gånger tidigare under arabiska attacker mot världens enda judiska stat. Propagandainsatserna sker inte med benäget bistånd av internationella medier utan organiseras och genomförs av internationella medier.

Vem minns inte raden av döda kroppa i den libanesiska staden Qana efter en ”israelisk flygattack” – när plötsligt flera av ”de döda” började röra på sig för de tyckte att de hörde regissören säga ”bryt”.

Eller de palestinska ambulanser där israeliska raketer hade slitit hål i taken men där hålens perfekt runda form (med symmetriskt placerade små skruvhål runt om) talade om att här i fordonens tak satt en taklucka och att dessa ambulanser helt enkelt var skrotade och hade hämtats från skroten för att strategiskt placeras för att fotograferas av Reuters, The Guardian, BBC, CNN, TT och alla de övriga stridande parterna i kriget mot Israel.

Se bilderna här för att förstå hur mediernas propaganda utelämnar både text och bilder för att understryka en förutbestämd politisk åsikt.

Eller ”Massakern i Jenin” där 5000 arabiska civila uppgavs har massakrerats av Israel. Det revideras senare till 500, senare till ett par hundra. Men facit är 54 döda araber, fler än 40 med vapen i händerna. De civila som dog i samma aktion dödades av de försåtsminor som Fatah lade ut i vanliga bostadshus utan att tala om detta för de som bodde i husen.

Terroristernas vapendragare i mediernas högborgar runt om i världen gör sina anfall på ett metodiskt, välplanerat sätt. Om det är något de har lärt sig under åren så är det att när skadan väl är skedd, är den nästan omöjlig att bota, vilket också är meningen. Genom historien har judarna ofta anklagats för hemskheter som ett sätt att piska upp stämningen mot dem. Nu har samma andas människor upptäckt att man kan göra likadant fast på en mycket större skala mot judarnas land och nation och etnicitet och religion genom att attackera staten Israel.

Durban II, en förödande tystnad om Gilad Schalit, medvetna medielögner och den konsekventa användningen av olika måttstockar för Israel och alla andra länder har alla samma mål: demoniseringen och så småningom förstörelsen av världens enda judiska land.

Det är därför självaste FN leder attacken mot Israel. Samma FN som en gång i tiden godkände återskapandet av ett judiskt Israel gör nu sitt yttersta för att diskriminera den judiska staten; en enda judisk nation bland 22 arabiska länder är uppenbarligen för mycket. Därför hävdar nu FNs B. Lynn Pascoe att stängningen av gränserna mellan Israel och Gazaremsan är ”oacceptabel”. Han anser inte att stängningen av gränsen mellan Egypten och Gazaremsan är ”oacceptabel”, bara gränsen till den judiska staten.

Han krävde vidare i FNs Säkerhetsråd att Israel måste ”leva upp till sina åtaganden under den internationella lagen om humanitär hjälp och öppna gränsövergångarna för leverans av nödproviant och byggnadsmaterial, utan vilka det blir omöjligt att åter bygga upp Gaza.”

Inga krav på det muslimska Egypten att sköta om dessa transporter. Inga krav på det muslimska Hamas att upphöra med sina dagliga raketer mot israeliska samhällen – fortfarande 2-3 missiler om dagen. Inga krav på att Hamas måste upphöra med indoktrinering av nya generationer arabiska barn i hatets ädla konst. Och absolut inga krav på att Hamas måste frige den kidnappade israelen Gilad Schalit och följa elementära lagar om mänskliga rättigheter.

Bara krav på Israel. Världens enda judiska stat. TT hakar på, naturligtvis. Rolf Porseryd hakar på (vilken överraskning). Medier som är tysta om Hamas dagliga brott mot de mänskliga rättigheterna hakar på.

Med Ryssland ska man samtala. De är starka. Glöm mänskliga rättigheter i Tjetjenien.

Med Iran ska man samtala. De har olja. Glöm mänskliga rättigheter i Teheran.

Med Kina ska man samtala. De har världens största potentiella marknad. Glöm mänskliga rättigheter i Tibet.

Av Israel ska man kräva. Trots att Israel värnar palestiniernas mänskliga rättigheterna medan palestinierna skjuter rakter mot israeliska bostadshus från palestinska bostadshus.

Inget nytt under solen.

HonestReporting, MXp, FiM, Israel i Sverige, Camera, Haaretz, Khaled Abu Toameh, Zvi Mazel, SvD,

Al Ahram scarcely the most objective of commentators

In its most recent issue (no. 674, 22-28 Jan.) Al Ahram fired a broadside at Israel's ambassador to Sweden, Mr Zvi Mazel, who has previously served as his country's ambassador to Egypt.

The highly respected tone-setting Egyptian weekly took Ambassador Mazel to task, noting that his actions smacked of vandalism against an exhibit that merely “invited spectators to examine the motives of the suicide bomber”.

I would be delighted if Al Ahram were to write another article in a similarly straight-talking vein. This article should invite the Egyptian and wider Arab public to examine the motives and celebrate the fanatics who almost brought the Egyptian tourist industry and thus the entire Egyptian economy to its knees a few years ago with a spate of indiscriminate bombings targeting randomly selected tourists and tourist installations throughout the country. In the interests of even-handedness, I would naturally expect to see an art piece of a similarly controversial nature commissioned by the Government of Egypt and put on display on the premises of the Egyptian Tourism Ministry, while Ministry officials in Arabic defend the artwork's legitimacy and instruct the country's security forces to defend the right to freedom of expression through art.

This would make it far easier to agree with Al Ahram's article in Issue no. 674 and to sympathise with both its tone and intent.

Until then, it might be better to refrain from adding further fuel to an issue that is causing immense pain to the people most closely affected by the scandalous exhibit in Stockholm – Sweden’s Jewish minority who for years have been suffering increasingly overt aggression by extremists nurtured on precisely this kind of encouragement.

Hur oskuldsfull var den leende självmordsbombaren?

Israels Sverigeambassadör Zvi Mazel uttryckte i fredags sin avsky för en utställning på Historiska Museet genom att släcka dess belysning och till och med kasta ett belysningsstativ i vattnet.

Konstnärsparet Feiler, som aktivt arbetar för en enstatslösning där Israel införlivas med en framtida palestinsk stat, försvarar sin konst och hävdar att ambassadören inte förstår den.

Installationen visar ett blodrött hav i vilket flyter en vit båt bärande en bild av en kvinnlig palestinsk självmordsbombare som massakrerade 22 matgäster medan de satt på Restaurang Maxim i staden Haifa och åt lunch en solig höstdag. Båten är vit för att symbolisera självmordsbombarens renhet. Konstnären Feiler upprepar att ambassadören inte förstår symboliken. Självmordsbombaren som tog 22 civila till döden har ett brett leende på bilden. Det finns inget annat symbolvärde än att massaker av civila i Israel utförs med ett leende.

Utställningens ansvarige Kristian Berg säger att man visst kan ha olika åsikter om konst men att det aldrig är försvarbart att förstöra den på det sätt som ambassadör Mazel gjorde.

Ambassadören var där på officiell inbjudan. Hur var det tänkt att han skulle agera, som officiell representant för det land vars 22 medborgare massakrerades medan de åt lunch?

Ponera att Sveriges Israelambassadör inbjöds till en konstutställning i Israel, där han fick se en bild på en leende Olof Palmemördare eller Anna-Lindh mördare som bärs fram i ett hav av offrets blod? Skulle det vara lika konstnärligt?

Som om det grafiska inte räckte till, ackompanjerades installationen av ord: dikten heter ”Snow white and the Madness of Truth” (Snövit och sanningens galenskap). Den kvinna som tog 22 människor till en för tidig död förknippas med Snövit, hon är ”vit som snö … till synes oskuldsfull, utan misstänkt uppsåt”.

Tyvärr har ingen frågat offrens familjer hur oskuldsfull den leende självmordsbombaren var.

Detta är konst i ord och bild i Sverige år 2004.

Växande judehat i Sverige

Judehatet håller på att sprida sig i folkhemmet, fört fram av demografiska förändringar och massmediala felsteg.

Judehat – antisemitism – var under och strax efter andra världskriget ett stort problem, men ett problem som i upplysningens spår från 60- till 80-talet mer eller mindre försvann från scenen.

Idag pratar vi dock om ett delvis nytt fenomen. Tidigare kännetecknades antisemitism av nazisympati och extremism inom i huvudsak marginaliserade europeiska politiska rörelser, som dessutom tvingades mer eller mindre under jorden av en bred politisk sammanhållning och unison samhällelig avsky. Det nya judehatet är ett fenomen växande ur den nya demografiska situationen i Sverige likväl som i många andra länder.

Det nya judehatet signeras fanatisk islamism. Inte Islam, inte muslimer, utan fanatiker som missbrukar religion som förevändning för judehat. Dessa hatspridare representerar måhända Islam eller den arabiska världen lika lite som nazisterna kunde sägas representera alla tyskar, alla kristna eller alla européer. Men de märks, och motståndarna inom och utom de egna leden är märkbart fåordiga.

Antisemitismen påverkar situationen i Sverige mycket påtagligt, och Sveriges judiska minoritet utsätts i allt högre grad för ett allt öppnare och råare judehat. Det har inget med politik eller gränsdragningar i avlägsna länder att göra. Det som förenar samtliga dokumenterade attacker mot judar i vårt land är att det syns att offren är judar – de har precis kommit ut ur en synagoga, eller de bär en ’kippa’ (den traditionella huvudbonaden) eller har en Davidsstjärna runt halsen på precis samma sätt som kristna ofta bär ett smycke i form av ett kors runt halsen.


Judiska synagogor måste bevakas av polis vid religiösa högtider. Ingen annan religion i Sverige är så utsatt att dess utövare måste beskyddas av statsmakten under bönestunder. Det är ett skyddsbehov som i sig är ett talande mått på situationen för landets judar.


I svensk media skrivs det konsekvent om ”judiska bosättare” på Västbanken och i Gaza (inte ”israeliska bosättare”). Men det skrivs aldrig om ”muslimska terrorister” eller ”muslimska massmördare” när dessa spränger busslaster med judiska civila i Israel. Man svartmålar därigenom judarnas religion, pekar ut den som stötestenen i Mellanösternkonflikten. Judarnas religion utmålas som hindret mot Palestinaarabernas nationella aspirationer. Detta tyder antingen på brist på elementära kunskaper – eller också en medveten vilja att sudda ut denna nog så viktiga distinktion.


Men den del av svensk media som ägnar sig åt denna systematiserade indoktrinering är inte ensam om detta synsätt – det hämtar sin näring från Palestinska Myndighetens hemsidor, TV-program och tidningar. Och inte minst från skolorna, där en hel generation palestinska barn skolas i att förakta och mörda judar och israeler. Se till exempel skolböcker som ”Islamisk Utbildning för Nionde Klass”, s. 79; ”Vårt Arabiska Språk För Femte Klass”, s. 67; ”Den Nya Historien om Araberna och Världen”, s. 123 – läromedel som används varje dag i palestinska skolor. Men svensk media tycks inte våga påtala att detta pågår. Den tycks inte våga belysa länken mellan denna massindoktrinering och den tilltagande islamistiska antisemitismen som härjar i vårt samhälle.


I den stora allmänhetens ögon rättfärdigas alltmer Palestinaarabernas synsätt och de militanta islamisternas välregisserade industrialiserad masslakt på judarna i Israel just på grundval av denna skeva jämförelse mellan en judisk religion och en arabisk nationalpolitisk ideologi. Och denna massmediala stigmatisering och indoktrinering mot judarna börjar speglas i nationens psyke.


Konsekvenserna ser vi dagligen här hemma i Sverige. Onyanserad rapportering från Mellanöstern, förenklade politiska analyser och oblyg partiskhet i förening med historielöshet i vissa delar av svensk media gör det svårt att särskilja nyhetsförmedling från politisk kommentar. Man blandar friskt mellan koncepten ”judar” och ”israeler”, och skörden kommer i form av en hel generation svenskfödda ungdomar som inte vet bättre än att ”judarna bär skulden för allt”. Man behöver bara läsa vissa av de svenska hemsidorna som florerar på Internet för att förstå hur gravt problemet är – och hur det kommer att växa.


Problemet är inte bara onyanserad rapportering, utan även utebliven rapportering. Exempelvis hölls i Göteborg vecka 47 dels en utställning på Stadsbiblioteket om terror och dess offer, dels en utmärkt debatt mellan Israels ambassadör herr Zvi Mazel och PLO:s Skandinaviske representant, Dr Eugene Makhlouf, och dels en middag efteråt ordnad av fakulteten för utrikespolitiska studier. Göteborgs största tidning inbjöds att närvara och intervjua på samtliga dessa tillställningar men avböjde. Tre utmärkta tillfällen att visa för läsarna att det visst finns framsteg för fred, att ledande israeler och palestinier visst umgås i positiv anda här hemma. Men tidningen tackade nej till samtliga tillfällen. Fem dagar senare ägnades dock både framsidan och stort utrymme inne i tidningen åt det avsevärt mer Israelnegativa besöket av två israeler kritiska mot sitt lands politik.


Det är dags för svensk media att ta sitt ansvar och sluta medvetet färga det svenska samhället. Media ska rapportera nyheter, inte undanhålla dem. Media ska rapportera om tillståndet i nationen – även det besvärande tillståndet att Sverige håller på att förgiftas av gammal välkänd naziinspirerad judehat i ohelig förening med fanatisk islamistisk – INTE muslimskt – antisemitism. Som samhälle har vi inget problem med att uttrycka vår avsky för nazism. Men vi tycks inte vilja röra vid den lika avskyvärda fanatiska islamistiska antisemitismen. Dock finns denna nya antisemitism bland oss, och den bör belysas.


Sverige blundar för ett tilltagande problem mot en minoritet som har bott i landet i mer än 300 år. Det är dags att vakna innan katastrofen är ett faktum – signerad massmedial flathet eller i värsta fall medveten mediapolitik.