Hur oskuldsfull var den leende självmordsbombaren?

Israels Sverigeambassadör Zvi Mazel uttryckte i fredags sin avsky för en utställning på Historiska Museet genom att släcka dess belysning och till och med kasta ett belysningsstativ i vattnet.

Konstnärsparet Feiler, som aktivt arbetar för en enstatslösning där Israel införlivas med en framtida palestinsk stat, försvarar sin konst och hävdar att ambassadören inte förstår den.

Installationen visar ett blodrött hav i vilket flyter en vit båt bärande en bild av en kvinnlig palestinsk självmordsbombare som massakrerade 22 matgäster medan de satt på Restaurang Maxim i staden Haifa och åt lunch en solig höstdag. Båten är vit för att symbolisera självmordsbombarens renhet. Konstnären Feiler upprepar att ambassadören inte förstår symboliken. Självmordsbombaren som tog 22 civila till döden har ett brett leende på bilden. Det finns inget annat symbolvärde än att massaker av civila i Israel utförs med ett leende.

Utställningens ansvarige Kristian Berg säger att man visst kan ha olika åsikter om konst men att det aldrig är försvarbart att förstöra den på det sätt som ambassadör Mazel gjorde.

Ambassadören var där på officiell inbjudan. Hur var det tänkt att han skulle agera, som officiell representant för det land vars 22 medborgare massakrerades medan de åt lunch?

Ponera att Sveriges Israelambassadör inbjöds till en konstutställning i Israel, där han fick se en bild på en leende Olof Palmemördare eller Anna-Lindh mördare som bärs fram i ett hav av offrets blod? Skulle det vara lika konstnärligt?

Som om det grafiska inte räckte till, ackompanjerades installationen av ord: dikten heter ”Snow white and the Madness of Truth” (Snövit och sanningens galenskap). Den kvinna som tog 22 människor till en för tidig död förknippas med Snövit, hon är ”vit som snö … till synes oskuldsfull, utan misstänkt uppsåt”.

Tyvärr har ingen frågat offrens familjer hur oskuldsfull den leende självmordsbombaren var.

Detta är konst i ord och bild i Sverige år 2004.