Vem äger sanningen med stort ”S”?

Uppenbarligen inte Sveriges utrikesminister Carl Bildt.

Han skriver på sin blogg om sin oro över att israeliska spaningsplan överflyger Libanon – men nämner inte med ett ord anledningen till detta: att Hizbollah och Libanon i flagrant brott mot en resolution i FNs Säkerhetsråd fortsätter att med Irans hjälp beväpna Hizbollah i Libanons södra del. Ändå bloggar Bildt om det som han ser – eller vägrar att inse – från helikoptern som flyger i Libanons luftrum och som ger honom en utmärkt överblick över situationen. Om han bara inte blundade.

Uppenbarligen ser inte de stora medierna sanningen heller. Vare sig i Sverige eller ute i världen. FNs eget Mellanösternsändebud Robert Serry säger klart och tydligt att det inte finns någon humanitär kris i Gazaremsan. Underförstått att all hysteri kring Gazabornas påstått trängda situation är mediemanipulerad, upphaussad av politiskt motiverade aktivister med en bestämd strategisk dagordning. Han ignoreras av de stora medierna världen över – budskapet passar lika illa med den önskade bilden som Bildts ”blunda och tala” politik.

Under tiden byggs islamismens högborgar lite varstans – även i Storbritannien. Samtidigt som Bildt inte rapporterar om vad han ser, och Robert Serry ignoreras för att han rapporterar om vad han ser, växer styrkan hos islamistiska terroristorganisationer inte bara i Mellanöstern utan även utomlands. Journalisten Martin Bright rapporterar om att Storbritannien har utvecklats till ett avgörande centrum för Hamas – som har stämplats som terrororganisation av såväl FN som EU och Kvartetten. Det är skrämmande läsning.

Här i Sverige ses inget av detta. Flamman har en intervju med Anna Wester, informationsansvarig för Palestinagrupperna i Sverige, där hon bland annat vill ”kalla tillbaka den svenska militärattachén och att vapenexporten till Israel upphör om de rödgröna vinner valet”. Hon uttryckte inga åsikter om nödvändigheten av att på motsvarande sätt upphöra med kontakter med Libanon, Syrien och Iran för den fortsatta beväpningen av Hizbollah. Ej heller uttryckte hon någon åsikt om det folkrättsriktiga i att kidnappa en israelisk tonåring från Israel och hålla honom inspärrad i Gaza utan tillgång till vare sig advokat (han är inte anklagad för något förutom att vara jude), läkare, Röda korset (som han heller inte krävt att få träffa honom), föräldrar eller andra än Hamasterrorister.

Flamman går faktiskt ett steg vidare: i god Aftonbladet-anda skriver man på ett insinuant sätt att det nog kanske måhända har skett massvåldtäkter på kvinnor i Gaza (underförstått av israeler) eftersom massvåldtäkter sker i andra oroshärdar i världen. Den selektiva tystnaden och den ännu selektivare frispråkigheten säger måhända mer om de röd-gröna än om till exempel Hamas, som ju fortsätter att idka människohandel som man alltid gjort – också det ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt som inte ens Hamas påstår att det har skett massvåldtäkter av kvinnor i Gazaremsan. Nog har Flamman sitt alldeles eget lilla smutsiga krig att föra mot den judiska staten.

I övrigt fortsätter den tilltagande och alltmer öppna röd-grön-bruna antisemitismen i Sveriges tredje största stad, Malmö. Vissa svenska skribenter har varit föredömligt tidiga med att rikta rampljuset mot denna avart i civilisation som antisemitism faktiskt är – namn som Per Gudmundson, Gulan Avci, Mathias Sundin och Dilsa Demirbag-Sten är prominenta bland andra.

Det konstiga är att otaliga bloggare skrev redan för ett år sedan om det fullständigt olämpliga i att kommunistledaren Lars Ohly stolt bar på ett plagg där hela Israel hade ersatts av ett arabiskt Palestina, medan hela resten av den svenska medievärlden valde att tiga om det. År 2010, dock, som är valår, har detta plötsligt blivit hett stoff.

Bättre sent än aldrig, förstås. Men varför så sent?

För en vacker dag kommer det att bli alldeles för sent. Offren har redan utsetts – och inte bara här i Sverige.

Ömsom tystnad, ömsom oväsen. Till den senare kategorin tillhör Mellanösterns ständige ståuppare, Libyens Kadaffi, som manar till jihad mot bland andra Schweiz. Schweiz!
 
Medan Libyen piskar upp en jihadi stämning mot Europa, tar Iran målmedvetet de steg som krävs för att genomföra planen på den globala jihadens intåg på världsscenen på ett sätt som aldrig tidigare skådats. Läs vad Reuters skriver om Irans planer på att tvinga omvärlden på knä. Man syftar inte på Israel eller USA, utan hela omvärlden, första anhalt Europa.
 
 
Läs andras åsikter om antisemitism, jihadism, islamism och om hur röd + grön alltid blir brun:
Fred i Mellanöstern
ME Aktualia mm
Dagen
SvD
SvD
SvD
SvD
Sydsvenskan
UNT
Expressen
Aftonbladet
KvP
Corren
NSK
Sapere Aude
Karin Rebel
SwedenIsrael
MXp
I Gilboas Svala Skugga
Israel i Sverige
 
 
 

Oproportionerlig tystnad

Hamas sköt uppemot 10 000 missiler mot civila israeliska mål under åtta år – hela 2922 dagar.

Islamistregimen avkrävs nu en undersökning av illdåden. Men endast illdåden under de tre veckorna som Israel besvarade eldgivningen i januari förra året.

Under just dessa tre veckor lyckades inte Hamas missiler döda mer än en handfull israeler.

Därför är organisationen mer än beredd att ”be om ursäkt” (en ursäkt som senare drogs tillbaka) för dessa dödsfall – för under samma period dödades flera hundra palestinska araber – till överväldigande del stridande i civil mundering (ett brott mot Genèvekonventionerna) men även ett relativt stort antal civila. Detta på grund av Hamas förkärlek för mänskliga sköldar i form av palestinsk-arabiska barn och vuxna, moskéer och sjukhus, lägenheter och skolor.

Kravet på en undersökning och ursäkt passar Hamas väldigt bra eftersom regimen kan understryka den numerära diskrepansen mellan förlusterna på israelisk respektive palestinsk-arabisk sida. Detta eftersom kravet på undersökningen helt ignorerar de föregående åtta års missilbeskjutningar mot israeliska samhällen, självmordsbombningar mot israeliska civila, avrättningar av civila israeliska bilister, med mera.

Det höjs många arabiska röster mot detta FN-sponsrade förevigande av konflikten. Till och med palestinsk-arabiska röster höjs mot den cynism, den elaka brist på medmänsklighet mot det egna folket, som Hamas visar. Palestinska Myndigheten – inte precis känd för att vara vänligt sinnad mot den judiska staten – säger att Hamas ”tror de är väldigt smarta när deras ledare leker med ord. De anser detta vara ett fundament för sin policy, men de inser inte att denna metod tillhör medeltiden och att den inte ger rörelsen vare sig respekt eller erkännande”.

Att islamistregimen Hamas gör allt för att dels undvika sitt medmänskliga ansvar och dels föreviga en konflikt som grundas i ren och skär antisemitism en är en sak. Att deras bundsförvanter i Libanon, Hizbollah – likt Hamas finansierade och tränade av Iran – spär på med de grövsta av antisemitiska lögnen om judiskt ritualmord och annat gör bara saken värre.

Bloggen MXp skriver också förträffligt och utförligt i ämnet.

Värst av allt är dock omvärldens tystnad.

Goldstonerapporten avkräver Israel ansvar för dess 22 dagar långa svar på 2922 dagars palestinsk-arabisk missilbeskjutning från Gaza mot civila israeler i sina hem, skolor, affärer och sjukhus i Israel.

Denna brist på proportionalitet är alarmerande. Omvärldens tystnad ekar medan Hamas och Hizbollah ökar i styrka och Iran bygger vidare på sina kärnvapen. Bloggaren och analytikern Dick Haas skriver så sent som idag att Irans ledare stolt medger sina planer på att omintetgör den judiska staten. Samtidigt som till exempel Ryssland garanterar Irans säkerhet genom att leverera avancerad missilutrustning till islamisterna i Teheran så att regimen kan ostört fortsätta bygga på sin kärnvapenarsenal.

Tacksamt nog finns det många analytiker på plats i Mellanöstern som inser att man har experimenterat nog med att reflexmässigt be till samma altare decennier i ända utan att ha minsta chans för förändring eller framgång.

Kanske främst bland dessa uppfriskande källor är bloggen ”I Gilboas svala skugga”. Där kan man läsa något så oheligt (med svenska ögon betraktat) som ifrågasättande av den heliga graalen – alltså denna av palestinierna själva motarbetade ”Tvåstatslösningen”. En chimär, en hägring av något som aldrig existerat i palestiniernas vildaste fantasi men som den blåögde omvärlden mest av allt vill ha för att lindra sitt samvete.

Två stater för två folk.

Men som PLOs centrala kommittémedlem Zahir Muhsein så förträffligt uttalade saken den 31 mars 1977 i den holländska tidningen Trouw:

”Det palestinska folket existerar inte. Skapandet av en palestinsk stat är bara ett sätt att fortsätta kampen mot staten Israel för att uppnå arabisk enighet. I verkligheten finns det ingen skillnad mellan jordanier, palestinier, syrier och libaneser. Det är bara av politiska och taktiska skäl som man talar om existensen av ett palestinskt folk, eftersom det arabiska nationella intresset kräver att man hävdar existensen av ett särskilt palestinskt folk för att motarbetar sionismen.”

När kommer omvärlden att ta palestinierna på allvar? För visst måste det anses vara ett utslag av grov rasism om man anser att man aldrig kan lita på en arab eller muslim – även när han säger i Teheran att han avser att utplåna det judiska landet, när han säger i Holland att det inte existerar ett ”palestinskt folk”, när han säger i Gaza City att judar är avkommor till grisar och apor, när han predikar i Mahmoud Abbas egen statliga TV-station att judar måste dödas varhelst de finns, när han uppkallar gator och torg i Ramallah efter de massmördare som har lyckats med bedriften att döda så många oskyldiga civila judar som möjligt?

Fanatiker skriker ut sitt nakna rasistiska budskap, och ju högre de skriker ut det, desto mindre tycks omvärlden kunna tro det.

Den moderna rasismen: omvärlden tror inte att en arab eller muslim någonsin kan tala sanning. Även när han gör det.

Det är riktig rasism.

 
Användbara länkar från denna blogg:
Europeiska kommissionen inför rätta
Frågesport för fred
Ockupation
Nytt år, samma gamla problem
FN: stör oss inte med fakta
En vinstgivande investering
Sverige - Europas första islamistiska republik?
Haniyeh och Nasrallah inför rätta. Aldrig i livet!
Carl Bildts antiisraeliska politik
Musiken tystnar medan vi leds till vårt öde
 

Ödesdigert val i Sverige: antingen lika rättigheter för alla, eller Ilmar Reepalu

Idag är det minnesdagen för de 6 miljoner judiska offren som för drygt 60 år sedan selekterades för den värsta antisemitiska slakten i modern tid, Förintelsen.

Samma dag väljer socialdemokraten Ilmar Reepalu, kommunalråd Malmö stad, att säga följande:

• Sionism – den judiska nationalrörelsen som är fundamentet för staten Israel – är ”oacceptabel”. Reepalu deklarerar ändå i samma intervju att ”Vi hanterar inte utrikespolitik i kommunen. Lagen förbjuder det.”
• Reepalu anser att sionism, den judiska nationalrörelsen, är en ”ytterlighet … som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda.” Ett egendomligt påstående med tanke på att 20 procent av den sionistiska staten Israel består av araber – både muslimer och kristna – samt att Israel är det enda landet i hela Mellanöstern som tar emot muslimska flyktingar som flyr muslimska pogromer mot andra muslimer i till exempel Darfur. Sionisterna anser även att andra grupper är så mycket mindre värda att de åker världen runt för att undsätta katastrofdrabbade grupper av hinduer i Indien, muslimer i Turkiet, kristna i Haiti, svarta i Kenya, asiater i Kina. Och samtidigt transporterar flera hundratusen ton förnödenheter till en regim i Gaza som har som deklarerat mål att utradera den sionistiska staten. Intressant i sammanhanget är att Reepalu inte har några kommentarer om några andra nationalrörelser. Endast den judiska nationalrörelsen selekteras för kritik.
• Israel – judarnas hemland – är en ”varböld”. Reepalu har inga kommentarer om några andra folks hemländer. Endast det judiska hemlandet selekteras för kritik.
• Judar som vägrar uttalar stark kritik mot Israel ”sänder fel signaler” till sin omgivning. Reepalu har inga kommentarer om några andra religiösa eller etniska grupper som vägrar kritisera sitt eget hemland. Han har till exempel inte krävt att Malmös muslimer måste starkt kritisera Iran, Somalia, Saudiarabien, Palestinska myndigheten eller Egypten för dokumenterade brott mot de mänskliga rättigheterna, han anser inte att de ”sänder fel signaler” till sin omgivning om de inte yttrar kritik. Endast judarna selekteras för kritik.
• Judar som demonstrerar stöd för Israel får skylla sig själva om de blir utsatta för våld. Reepalu har inga kommentarer om andra grupper som demonstrerar sitt stöd för olika länder som Iran eller terrorgrupper som Hamas.
• Den enda antisemitism som finns, enligt Reepalu, kommer från ”högerkanten”; någon vänsterantisemitism eller islamistisk antisemitism finns inte. Trots polisens och SÄPOs undersökningar som bevisar motsatsen.
• Det judiska landet Israels rätt till självförsvar är oacceptabel enligt Reepalu. 10 000 Hamasmissiler från Gaza avfyrade under 8 år mot israeliska städer kommenteras inte av socialdemokraten Reepalu. Först när judarna svarar på bombardemanget sporras han till kommentar – med att Israels svar är ”oproportionerligt”. Israels svar på dessa 2922 dagars missilbeskjutning varade i 22 dagar. Detta om proportionalitet.

Ovanstående dråpslag mot demokratiska värdegrunder och medmänsklighet fäller alltså socialdemokraten Ilmar Reepalu på minnesdagen för de 6 miljoner judar som selekterades för döden under Förintelsen.

Något är oerhört ruttet i ett Sverige, i en svensk socialdemokrati, där en Ilmar Reepalu får lov att sitta kvar.

Vakna Mona Sahlin – för Sveriges anseendes skull.

 
Läs också:
Fredrik Fischer
Geobastard
Al-Hamatzav
Fredrik Axelsson
Adam Cwejman
Fredrik Thoresson
Svenska Dagbladet
UNT
Patrik Öhberg och Eli Göndör
Samfundet Sverige-Israel
Jihad i Malmö
Tundra Tabloids

Minnesdagen för Förintelseoffren: om konsten att inte vilja se eller höra

Snart är det Förintelsens minnesdag.

Den dag då vi kommer ihåg offren för det största fabriksmässiga försöket i modern tid att utrota ett helt folk - det judiska folket. Det är tyvärr långt ifrån det enda försöket till folkutrotning i vår tid. Rwanda, Darfur, Kambodja, Armenien, Kurdistan är bland de värsta i modern tid.

Förintelsen var en uppfinning av Nazityskland under ledning av en verklighetsfrämmande, fullständigt galen despot vid namn Adolf Hitler. Hans försök till utrotning av judarna i hela världen avslutades med hans föga hedervärda död meddelst självmord år 1945. Vid hans död hade 6 miljoner judar slaktats enbart för att de var judar, samt många miljoner andra människor som han inte ansåg hade rätt att leva - romer, politiska motståndare, homosexuella och många fler grupper. Och det innan man ens räknar alla miljoner soldater som pressades in i ett vansinneskrig som påverkade vartenda land, varenda människa världen över.

Men Hitlers arv lever kvar än idag. I allra högsta grad.

Nazismens förespråkare idag talar inte tyska. De talar arabiska och persiska. Men även svenska - läs vad Gulan Avci skriver om islamisten Mohammed Omar och Förintelseförnekelse. Läs även Fredrik Malm, Tommy Hansson, Fred i Mellanöstern, Expressen i ämnet.

Lika lite som att alla tyskar var hängivna nazister för 65 år sedan, lika lite är alla araber eller iranier idag antijudiska, bokstavstrogna rasister med världsherravälde på önskelistan.

Men precis som nazisterna lyckades dra in en hel värld i ett förödande världskrig där den enande kraften var antisemitism, lyckas dagens nazistiska arvtagare i arabvärlden och Iran dra in alla muslimer i ett lika världsomspännande vågspel.

Mot den enskildes vilja.

För någon fri vilja, någon frihet att uttrycka sin egen mening, har inte folket i arabvärlden eller i Iran.

Vare sig i Iran eller någonstans i arabvärlden (läs Egyptens Al-Ahram) är demokrati tillåten. Hela världen - förutom Iran och arabvärlden - ser Hamas som en terroristorganisation men ändå finns Hamasstyret högst på listan av mottagare för ekonomisk hjälp från omvärlden. Trots att Hamas sedan nästan fyra år idkar människohandel med judar.

Svenska Diakonia, till exempel, arbetar oproportionerligt mycket med de muslimska palestinierna i Gazaremsan och på Västbanken och har ingen hjälpverksamhet i det kristna Haiti, trots att det sistnämnda landet i decennier har varit ett samhälle med stora behov av såväl sociala som ekonomiska hjälpinsatser. Och det innan man ens räknar in de omfattande behoven efter den förödande jordbävningen för snart två veckor sedan. Läs i Expressen en intressant artikel om svenskt bistånd rent generellt.

Det finns något mycket oroväckande i en västvärld som blundar för den islamistiska världens kultur av systematiserat judehat, som blundar för de stora behoven i en värld som är under allt hårdare attack från fanatisk islamism, som vägrar inse radikala islams dagordning som går ut på världsherravälde, som totalt ignorerar de grundläggande sociala behoven i den muslimska världen, men som ändå är uppslukade av ett ämne, och endast ett: den judiska staten Israels ständiga försök att överleva i ett hav av islamistiskt hat.

Judarna överlevde Hitlers utrotningsförsök för drygt 60 år sedan.

I dagarna minns vi offren för hans förfärliga försök att utrota ett helt folk.

Dags nu att upphöra med västvärldens besatthet med detta folks land.

Det finns oerhört många utsatta människor som behöver våra insatser. De flesta finns i den muslimska sfären.

Det finns allt fler röster, inklusive muslimska röster - även i Sverige - som kräver att västvärlden börjar ta itu med det verkliga problemet.

Islamism.

En fanatisk sekt inom religionen islam.


Här finns färska länkar till artiklar om antisemitism i Sverige skrivna 2 dagar före Minnesdagen för Förintelsens offer:
Norra Skåne
Skånskan
Skånskan.
Läs här JiMs reflektioner över varför antisemitism växer i Malmö.

Lite mer bakgrundsinformation om islamism och dess länkar till nazism:
Daniel Pipes: Antisemitism utvecklas
Barry Rubin: The suicidal rules of Arab political debate
Ilya Meyer: Hanan Ashrawi: Förintelsen har aldrig ägt rum
Ilya Meyer: Musiken tystnar medan vi leds till vårt öde

Ett Sverige i förvandling

Förvandlingsprocessen avgörs den 13 september 2010.

Om några månader går Sverige till nyval. I en tid då massarbetslöshet hamnar farligt nära 1920-talets ekonomiska och sociala djupdykningar, är det av intresse att ta ett steg tillbaka och begrunda vilka problem som ligger de politiska partier varmast om hjärtat. Vilka värderingar partierna och deras kandidater står för, helt enkelt.

Nyligen valdes Jasenko Selimovic in som andranamn på Folkpartiet-Göteborgs riksdagslista. Selimovic har ofta uttryckt sig öppet rasistiskt. Eller vad sägs om följande stycke där han gottar sig i de värsta antisemitiska uttrycken som någonsin ekat genom seklerna: ”Sex judar. En är innerligt trött på Förintelsen. En annan på Israel. En tredje har förgiftade barn. Medan en fjärde skiter blankt i Kosher. En femte älskar att tjäna pengar. Och en sjätte kan inte komma över att hans oomskurna snopp är fulare än pappans. Judarna är nakna.” (Sex nakna judar)

På Radioteatern, där Selimovic är chef och ansvarig utgivare, stod han nyligen bakom pjäsen ”Mellan detta andetag och dig”, en antisemitisk upprepning av gamla pogrominspirerande påståenden om judar som dödar icke-judar av religiösa och/eller penninghungrande skäl. Läs SvD, SI-Info samt Rogntudjuu för att få en bred uppfattning om hur rumsrent öppet uttryckta antisemitiska åsikter numera har blivit i det nya Sverige.

Folkpartiet är långt ifrån det enda partiet med högst tvivelaktiga kandidater på sin riksdagslista. Moderaternas Abdirisak Waberi i Göteborg anser att ”man kan ha fyra fruar. Mannen är den starke som bestämmer i familjen. Man och kvinna har olika roller i livet. Om en kvinna är otrogen får hennes man slå henne. Men bara först efter att han pratat med henne och slutat ha sex med henne.” Våld och sex som verktyg för att lära det lägre stående könet vem som bestämmer – av tystnaden hos Moderaterna kan man tyda att partiet antingen håller med dessa åsikter, eller att man under inga omständigheter vill kritisera en människa – alldeles oavsett vidrighetsgraden på dess åsikter – om vederbörande är muslim. Läs till exempel i Göteborgs-Posten och hos RFSU i ämnet.

Centerpartiet deltar också i tävlingen. Ettan på Malmölistan och aktiv inom Palestinska föreningen, Bassem Nasr, bjöd in Hamas till sin stad samtidigt som Hamas mördade 9 civila judar och lemlästade ytterligare 50 i Tel Aviv år 2006. Sydsvenskan tog upp ämnet i sin ledare. Artikeln påpekade att samtidigt som nästan en halv miljon skattekronor skänktes till Nasrs Palestinska förening användes detta tillskott till att finansiera Hamas besök till Sverige under det att Hamas av hela EU samt USA deklarerats som terrororganisation.

Andra har också kommenterat det smaklösa i att en potentiell riksdagspolitiker är aktiv medhjälpare till att terrororganisationer med ett tydligt antisemitiskt program blir rumsrena i det nya Sverige, här och här.

Kristdemokraterna då? Där också finns en rabiat besatthet med judar bland vissa kandidater. KDs Rabih Ballout ifrågasätter om judar verkligen förföljdes i nazityskland. Det är synd att min egen svärmor inte längre är vid liv – hon överlevde flera års gästfrihet i nazitysklands trevliga semesteranläggningar i Auschwitz och Ravensbruck. När hon vid 23 års ålder anlände till Sverige med de Vita Bussarna vägde hon mindre än en 11-åring.

Är det då enbart de borgerliga partiernas kandidater som är så upptagna med judar och Israel? Ingalunda. Socialdemokraternas Mona Sahlin ser det som sin huvuduppgift att gå i demonstrationståg där Hamas- och Hizbollahflaggor vajar, hon talar om för svenska folket i TV-programmet Agenda att antisemitism inte existerar i Sverige, i all synnerhet inte muslimsk antisemitism. Detta gör hon i samma program där Agenda just visat ett 20 minuter långt reportage om en ung judisk pojke i Göteborg som flera gånger blivit attackerad för att han bär en ”Magen David” – Davidsstjärna – runt halsen, precis som kristna bär ett kors eller muslimska damer bär symboler på sin religion i form av en schal/hijab/burqa, eller sikher bär turban och så vidare. Pojkens attackerare var alltid unga killar med rötter i arabvärlden, och de var alltid noga med att poängtera att de hatade judar. Trots polisjournaler och TV-reportage nekade Mona Sahlin att det fanns något som helst bevis för antisemitism i Sverige.

Miljöpartiets Per Gahrton ska man bara inta tala om. Här kommer en förgrundsfigur för Miljöpartiet som sällan yttrar sig om miljön men som istället använder sin offentliga ställning till att stödja Palestinagrupperna i Sverige, ett slags halvofficiell subvention för hans privata hobby – besatthet med den judiska staten.

Extremisten Mohammed Omar bildar ett antisionistiskt parti – i Sverige! – med enbart antisionism och antisemitism på partiets dagordning. Han gör det i skön förening med vänsterradikaler, högerradikaler och islamister. Ju färre ord man slösar på denna avart i svensk politik desto bättre, men faktum är att han och hans kollaboratörer finns i allra högsta grad och de siktar på riksdagen.

Vänsterpartiets Lars Ohly klär sig glatt i en keffiyeh där hela området mellan Medelhavet och Jordanfloden – det vill säga hela Israel samt hela det tilltänkta Palestina – visas som ”Palestina”. Inget märkvärdigt i och för sig, för precis samma ståndpunkt finns i Hamas programförklaring – ett ”Storpalestina” etniskt rensat från varenda jude.

Ett klädesplagg som visar att Israel har suddats ut och ersatts av ett arabiskt "Storpalestina" anses vara lämplig klädstil hos företrädare för ett riksdagsparti. Inte 1939 utan 2009.

Intressant i sammanhanget är att alla stora partier är rörande överens om att frysa ut, utesluta, ignorera och på alla möjliga sätt åsidosätta Sverigedemokraterna. SD i likhet med Mohammed Omars parti tycks ha en mycket begränsad dagordning. Den går ut på att bekämpa invandring och invandrare. SD vill återskapa något som för länge sedan har försvunnit – ett helvitt Sverige – medan riksdagskandidater som Moderaten Abdirisak Waberi vill nyskapa ett Sverige som är minst lika främmande – ett Sverige med ett förnedrande människosyn, samtidigt som Mohammed Omar vill omvandla Sverige till Europas antisemitiska spjutspets. Stormtruppens ränder går tydligen inte ur.

UNRWA, en FN-organisation, ska ta hand om ursprungliga 700 000, idag ca 3,5 miljoner, palestinska araber (denna femfaldiga ökning kallas av svenska politiker in spe som Mohammed Omar, Ali Esbati och Ammar Maqboul för den judiska statens ”massaker”, ”etnisk rensning” och ”utrotning” av palestinierna). Denna UNRWA får en budget som är lika stor som FNs andra flyktingorgan, UNHCR, som dock ska ta hand om nästan tio gånger fler flyktingar i hela resten av världen. Se här en statistisk jämförelse mellan UNRWA och UNHCR.

UNHCR arbetar framgångsrikt inom sin budget, UNRWA går back med ett par hundra miljoner dollar per år. Arabstaterna, som med sin attack mot Israel skapade flyktingströmmen 1948, bidrar med endast 3% – tre procent! – av UNRWAs budget, trots årliga oljeinkomster i miljardbelopp. Resten bekostas av oss skattebetalare i Västvärlden, däribland Sverige som är världens största bidragsgivare per capita till palestinierna. Inget av detta tycks bekomma den radikala falangen som växer snabbt och starkt och som släpps fritt in i det politiska finrummet. Det nya – och främmande – Sverige skapas medan dessa ord skrivs.

I det nya Sverige är det kvinnofientlighet, antisemitism och stöd till terror som upptar den kommande riksdagens kandidater.

Analysen är långt ifrån uttömmande, men slutsatserna – baserade på faktiska uttalanden och händelser – talar sitt klara språk.

Det är onekligen ett nytt Sverige vi ser framför oss. Ett Sverige som inte längre är ett nominellt kristet land men där Politisk Korrekthet ändå har upphöjts till statsreligion. En politisk korrekthet som bekämpar ärlighet. Som ny svensk själv tittar jag i backspegeln och längtar faktiskt tillbaka till det gamla Sverige, ett Sverige där dagens ytterligheter aldrig någonsin hade tolererats, än mindre släppts in i Riksdagens finrum.

Så vart är Sverige på väg? Frågan avgörs om några månader.

För läsare som vill veta vart Sverige är på väg ur en global islamistisk synvinkel, läs här Professor Barry Rubins kortfattade kommentar om en uttömmande analys skriven av Johann Hari i den ansedda brittiska tidningen The Independent: "Renouncing Islamism: To the Brink and Back Again".

Kidnappningsvågen har nått Sverige

Kidnappningsvågen har spridit sig från Mellanöstern till Sverige.

Kidnappning, gisslantagande driven av personlig och/eller politisk vinning, har nu definitivt tågat in i det svenska finrummet.

Gisslantagande är inte längre förbehållet fanatiska islamistiska grupper med en dunkel politisk dagordning eller våldsdyrkande Talibankåta anhängare i Peshawar, Ramallah, Beirut, Bagdad eller Fort Hood.

Nu utövas otyget här hemma i Sverige.

Dess främste förespråkare är Sveriges minst diplomatiske och mest aggressive utrikesminister genom tiderna: Carl Bildt. Aftonbladet publicerade i augusti en antisemitisk artikel om påstådd israelisk organhandel och hela världen väntade på att den svenska regeringen skulle följa i Sveriges Israelambassadör Elisabet Borsiin Bonniers fotspår och uttrycka avsmak för artikelns innehåll samtidigt som man klargjorde tidningens rätt att publicera den (pinsamt amatör yrkesutövning och infantilt språkbruk är inte olagliga i Sverige). JK har gjort klart att ett sådant ställningstagande från Carl Bildt möter inga juridiska hinder.

Carl Bildt gjorde dock precis tvärt om: drog tillbaka ambassadörens uttalande och vägrade yttra sig om Aftonbladets osmakliga artikel som smutskastade judar. Några veckor senare gjordes dock starka uttalanden från regeringshållet – men då var det muslimer som hade svartmålats i samma tidning.

Carl Bildt kritiserades av Israel för hans ovanligt hårdföre och även för honom klumpiga framfart i Aftonbladetfallet. Som svar på kritiken tar nu Carl Bildt Sveriges utrikespolitik och landets anseende utomlands gisslan genom att gå i spetsen för en aggressiv handling utan like i Sveriges historia: medan Sverige fortfarande har EU-klubban företräder han den islamistiska vägrarfronten och agerar för att Israels huvudstad Jerusalem tas från israelerna och ges till palestinierna. Genom att tvinga fram ett beslut i ärendet bygger han långsiktigt upp ett juridiskt underlag för internationell militär aktion mot den judiska staten. Det är en makalöst aggressiv handling som kommer att få vidsträckta konsekvenser för Sveriges anseende utomlands – och krossa varje möjlighet till fred i Mellanöstern.

Carl Bildt är en pinsam belastning för Sverige. Inte att undra på att flera partier är på stark frammarsch inför nästa års val, på både extremvänster- och extremhögerkanten.

Carl Bildt använder utrikesdepartementet som sin egen privata utpressningsliga. Han har kidnappat Sverige och håller den svenska utrikespolitiken gisslan medan han driver sin egen privata vendetta mot den judiska staten.

”Vi glömmer aldrig.”

Så sade 18-årige Jonatan Macznik i ett tal i Göteborgs synagoga söndagen den 27 september 2009.

Han talade med anledning av Göteborgs Judiska Församlingens invigning av ett minnesmonument för Förintelsens offer. Ett monument med namnen på alla församlingsmedlemmars anhöriga som mördades av det rasistiska nazistyret för drygt 60 år sedan.

Denne unge pojke, som läser tredje året på gymnasiet, talade om hur viktigt det är att vi aldrig glömmer och, minst lika viktigt, aldrig medverkar genom tystnad när oförrätter sker. Han nämnde några av de folkmord som har skett sedan Andra världskriget – Balkan, Darfur – och påpekade det farliga i att samhället blundar för grova oförrätter, varhelst de sker. Kloka ord från en så ung man.

Judiska församlingens ordförande George Braun sade i sitt tal att han hoppades att monumentet över de mördade ”blir en plats för reflektion och en påminnelse om gårdagen samt inspiration för morgondagen”.

George Braun sade vidare att barnen och barnbarnen till dem som överlevde Förintelsen ”har ett ansvar att vårda människovärdet och motarbeta de krafter som predikar människors olika värde. Vi måste kompromisslöst vända oss emot de som förespråkar en herrefolksmentalitet i alla dess former.”

Två generationer, barnbarn respektive barn till överlevande från försöket att systematiskt utrota ett helt folk, och ändå denna uppmaning att tänka på framtiden, att behandla alla lika, att föregå med gott exempel och visa respekt.

Vilket gör det så mycket värre när såväl svenska som utländska röster hörs som ständigt ifrågasätter det förflutna, som ständigt försöka forma en framtid lika mörk som det förflutna.

Irans president Ahmadinejad har upprepade gånger nekat att Förintelsen ägt rum. De 400 människor som närvarade i Göteborgs synagoga och som invigde monumentet vet annorlunda. Monumentet bär namnen på deras anhöriga, 1308 familjmedlemmar som fabriksmässigt mördades av rasister för 60 år sedan. Min egen svärmor var enda överlevande ur hela sin familj, resten utrotades av rasister med en politisk ideologi, en brinnande besatthet och en hel nations resurser till sitt förfogande. Alltmedan medierna och befolkningen var tysta antingen av rädsla eller av andra skäl.

Ett av talen i Göteborgs synagoga hölls av Elisabeth Fogel. Hennes familj härstammar från Transsylvanien, från ett område med ett rikt judiskt liv som samtidigt kännetecknades av en kosmopolitisk livsstil. Så här sade Elisabeth om hur just hon hamnade här i Sverige:

”Mamma och pappa växte upp på samma gata i Sighet (i Transsylvanien) … Redan i Sighet fick dom sällskap, och planerade att gifta sig. Men kriget kom emellan.

Pappa fördes bort till militärt tvångsarbete i ungerska armén.
Mamma fördes till Auschwitz tillsammans med resten av den judiska befolkningen som fösts ihop i ghettot. Farfar och morfar, pappas älsklingssyster Terri med sina tre barn Malka, Shlomo och Zelig - - - mina kusiner. Dom var bara tre, fem och sju år när dom gasades i Auschwitz tillsammans med sin mamma och två andra av mina kusiner på ett och två år som båda hette Erwin. Och tillsammans med de flesta av mina andra släktingar.

Ja kriget kom emellan. Och Förintelsen. Hela det judiska Sighet är borta, försvunnet.”

I Sverige återförenades Elisabeths föräldrar, de var bland de relativt få som överlevde från sina respektive familjer.

Ändå denna ständiga förnekelse av Ahmadinejad, samtidigt som han anklagar judarna för att styra världen och samtidigt som han bygger upp en kärnvapenarsenal med det uttalade målet att radera världens enda judiska stat, Israel, från kartan. Demonisering av detta slag anses av psykologer vara ett förberedande stadium, en nödvändig omskolning av en hel befolkning för att rättfärdiga och sedan verkställa planerna på massmord. Hitlers ankomst till makten föregicks av samma tongångar.

Frågan är om Ahmadinejad är en enstaka företeelse, en psykologisk avvikelse, eller om andra former av demonisering matar samma behov. Mycket har skrivits om Aftonbladets kontroversiella artikel som på ett egendomligt sätt flätade samman organtransplantationer i Israel, dödade palestinska terrorister samt en amerikansk jude som i USA anklagas för bland annat penningtvätt.

Det kontroversiella är inte att artikeln skrevs, utan att den utan bevis och byggd på lösa spekulationer (som senare togs tillbaka) gjorde kopplingar och drog slutsatser som inte håller. Det intressanta är därför inte att artikeln skrevs, utan varför. Sedd ur demoniseringsperspektivet betraktas den som en mediemässig attack på judar och världens enda judiska land, Israel.

Det är upp till varje samhälle att sätta gränser för det tillåtna. Tolerans är en dygd, det är en nödvändighet för varje samhälle med självaktning.

Men att tolerera de intoleranta är vare sig en dygd eller ett mål. Det är en samhällsfara. Ahmadinejad mottas tyvärr med värdighet när han besöker FN. Och Aftonbladet, vars organhandelsartikel skrevs i uppviglingssyfte, släpps in i de seriösa medieaktörernas kretsar.

I Göteborg vet fyra generationer vad systematiskt hat och uppvigling innebär. De närvarande vid monumentets invigning var i åldrarna 2 månader till 102 år. Alla hade de en sak gemensamt: de överlevde en av de värsta mardrömmarna i modern tid, antingen själva eller som barn, barnbarn eller barnbarns barn till överlevande från Förintelsen.

En 18-årig svensk gymnasist är smart nog att inse att man måste lära sig av det förflutna för att kunna bygga en bättre framtid. Det är pinsamt att världsvana internationella politiker som Ahmadinejad inte har samma insikt, och att vissa betydande svenska medieaktörer inte har tillräcklig kunskap om det förflutna för att kunna undvika en upprepning.

Historien förpliktigar. Det gör även framtiden. Om du är en villrådig politiker på toppnivå, eller en rådvill journalist på tabloidnivå, fråga en 18-årig svensk gymnasist i Göteborg om du behöver hjälp med att klara jobbet.

Ilya Meyer om Röda Korset/Magen David Adom/Röda Halvmånen, Ilya Meyer om FN och rasism, Ilya Meyer om rasism och segregering, Ilya Meyer om rättvisa,

Bortgången Hederlig Journalism

Det är med stor sorg som vi meddelar att Hederlig Journalism har gått ur tiden.

Hederlig Journalism levde ett långt liv i både Sverige och Norge men gick bort i sviterna efter en svår sjukdom som av experterna bedöms vara farligt nära den dödsbringande åkomman antisemitismen.

Hederlig Journalism genomlevde nazismens fasor i Norge under Andra världskriget och medicinsk expertis gjorde gällande att alla som överlevde den svåra perioden nog var vaccinerade livet ut mot dylika åkommor.

Tyvärr visade det sig inte stämma. Nazisjukdomen muterades och uppstod som islamofascism, en lika svårartad form av rasism som ursprunget, och Hederlig Journalism visade sig inte kunna stå emot angreppet.

Hederlig Journalism dog 090301 i samband med att norsk TV2 bestämde sig för att offentligt ljuga om en judisk statsvetare och tillmäta honom ord som han aldrig sagt.

Nyligen skrev Dr Manfred Gerstenfeld, israelisk författare och statsvetare som specialiserat sig på judiskt liv i den icke-judiska världen, en bok med titeln ”Behind the Humanitarian Mask”.






Där tar han upp relationen mellan de nordiska länderna och Israel samt judarna i allmänhet. Dr Gerstenfeld uttrycker viss kritik mot några skeenden i de nordiska ländernas sätt att särbehandla den judiska staten samt deras undfallenhet gentemot den allt våldsammare muslimska världen.

Gerstenfeld har fått både kritik och beröm för sin bok. En samling texter som grundligt undersöker de nordiska ländernas uppförande såväl historiskt som i nutid kan inte annat än framkalla en het dialog. Dialog brukar anses vara en av demokratins främsta kännetecken.

I dagarna gjorde Norges TV2 en intervju med Gerstenfeld i vilket det påstås att han kallade norrmännen för ett ”barbariskt och ointelligent folk”. Det ska i sammanhanget noteras att TV2s journalist var mycket tydlig med att poängtera att Dr Gerstendfeld är jude; gränsen mellan att hetsa mot den judiska staten Israel och alla judar överallt börjar bli allt suddigare.

När jag intervjuade Dr Manfred Gerstenfeld nekade han kategoriskt till att ha fällt någon förolämpande eller rasistisk kommentar. Intervjun med TV2 gjordes på engelska. Vad den norska speakern har lagt till styr inte Gerstenfeld över. TV2 har kontaktats för att kommentera påståendet men har än så länge inte kunnat bevisa sitt påstående. Så här kommenterar Dr Manfred Gerstenfeld själv det uppdiktade "citatet":

"Jag kan förstås endast ta ansvar för det som jag själv uttrycker på engelska; jag kan inte belastas för det som eventuellt tillskrivs mig av intervjuaren på norska (ett språk Gerstenfeld inte behärskar). Förmodligen fällde intervjuaren sin kommentar på grund av att han inte hade något användbart citat från mig från själva intervjun, som var mycket längre än den korta engelska snutten som redovisades i TV-inslaget.

Det vi diskuterade var nivån på den offentliga debatten i Norge, en debatt som jag anser utom tvivel förs på en låg nivå – och det kan man spåra i stort sett genom hela boken ... Jag skulle aldrig fälla ett sådant generaliserat och rasistiskt påstående som att alla norrmän är barbarer och ointelligenta."

Att Norges TV2 förvränger och ljuger är illa nog. Nu har TT i Sverige valt att publicera och sprida TV2s version utan att kontrollera med källan – Gerstenfeld – för att få bekräftelse eller kommentar. TV2 ljuger ihop en story, och TT gör inte ens den mest elementära ansatsen till journalistik genom att källkontrollera – lektion A1 i journalisthandboken.

Vilket är precis det sätt på vilket TT har uppfört sig under en följd av år vad gäller Mellanöstern. Allt som kan användas mot den judiska staten är tillåtet.

Det var många år sedan TT sysslade med journalistik. I initierade kretsar kallas TT för ”Voice of Palestine – Palestinas Röst”. Problemet är att rösten når ut. Den når lika långt vare sig den ljuger eller talar sanning.

Vilket i och för sig är en hypotetisk situation, för TT talar sällan sanning. TT ljuger inte alltid, men den talar sällan sanning.

Hederlig Journalism är död och begraven. Hoppas bara att det finns andra släktingar som är beredda att ta upp kampen mot medveten förljugenhet, halvsanningar, förvrängda fakta och uteblivna nyheter.

Alternativet är annars att allt fortsätter i samma gedigna anti-israeliska anda som fostrats av norska TV2 och svensk-palestinska TT.


Läs mer i ämnet:
Bertil, Dagen, Corren,

Rasisterna kapar konferens om rasism

Om några veckor hålls en konferens om rasism.

En uppföljare till FNs illa beryktade Durbankonferens 2001 som utvecklades till en antisemitisk hatfest.

Många länder har hotat dra sig ur om årets konferens visar samma tendenser.

Tyvärr besannas de värsta farhågorna – konferensens förberedande kommitté består av den upplysta världens främsta stöttepelare såsom Iran, Libyen och Pakistan. Inte länder som direkt är kända för sin öppenhet och tolerans.

Jim Murphy, Storbritanniens Europaminister sade:
”Vi tänker inte tolerera en upprepning av den avskyvärda antisemitismen från 2001-års konferens … vi tänker inte deltar på något som helst sätt i en internationell konferens som visar den sortens antisemitism som var så skandalöst uppenbar då.”
080513 under en riksdagsdebatt

Danmarks utrikesminister Per Stig Møller sade:
”Om OIC (Organization of the Islamic Conference- Islamiska Konferensen) tvingar igenom detta förslag till resolution kan de inte förvänta sig att europeiska eller andra västländer deltar … vi kan inte acceptera att religion sammanblandas med rasism.”
091028 rapporterad i Jyllands-Posten

Så vad exakt handlar hela stormen om? Inte kan väl en konferens om rasism vara så kontroversiell? Alla är väl överens om att rasism är förkastligt?

Glöm inte att det är Iran, Libyen och Pakistan som utformat resolutionen. FNs pengar har gått till formulering av följande guldkorn, bland många andra:

”Notera att bland de mest oroväckande trenderna sedan 2001 är rasistisk-religiös profilering och diskriminering, förolämpning av muslimer, deras religion och tro.”
Perspektiv: Det var 2001 som världen först skådade världsomspännande terrorism vilken uteslutande utförts av muslimska extremister i islams namn.

”Det noteras att det mest oroväckande fenomenet är det intellektuella och ideologiska stödet för islamofobi…”
Perspektiv: Det finns inget stöd för islamofobi i något land i världen. Däremot, i spåret av mordbrand mot synagogor, vandaliserade judiska begravningsplatser och attacker mot judar på öppen gata i bland annat Malmö, har författarna helt lyckats med konststycket att totalt ignorera antisemitismen. Vilken officiellt stöds av de flesta arabländerna.

”Tror att länken mellan terrorism/våld och islam eller annan religion inklusive publicering av förolämpande karikatyrer (försvårar arbetet)…”
Perspektiv: Den islamiska världen leder i publicering av nidbilder och karikatyrer – av judar. Detta nämns överhuvudtaget inte.

”Nationella lagar kan inte ensamt stoppa den ökade vågen av förolämpningar och hat mot muslimer.”
Perspektiv: Detta är ett försök att tvinga västvärldens nationer att anta lagar som förbjuder yttrandefrihet som muslimer tolkar som förolämpande, samtidigt som förolämpning av judar ska garanteras straffrihet enligt samma lagar.

Dessa fanatiska muslimska länder gör det som fanatiska muslimska grupper har begåvat världen med sedan 60-talet: kapning. De kapade Durbankonferensen 2001, och de kapar Durban II om några veckor.

Många länder har klart aviserat att de drar sig ur om tillställningen urartar i antisemitism, otillbörlig fokus på något enskilt land eller uppenbart stöd till gagn för den extrema falangen inom fanatisk islam som ovanstående axplock ger prov på.

Tyvärr har Sverige inte uttalat sig. Malmö ekar fortfarande efter raketer och antisemitiska glåpord från söndagens våldsamma drabbningar mellan hatiska motdemonstranter och polisen. Polisen var där för att skydda en mestadels judisk manifestation som gick i fredens och samförståndets tecken.

Den svenska polisen visade hur man gör ett bra jobb utan att ta ställning. Rakryggat och orädd. Vänligt men bestämt. Sådant som brukar kallas för ”principfast”.

Den svenska regeringen har mycket att lära sig.

Polisen FiM SvD 2 3 4 5 6 7 8 DN 2 3 VG 2 3 4 5 Dagbladet 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Sydsvenskan 2 3 4 5 Barometern 2 3 4 5 6 7 8 HD 2 3 4 5 6 7 TrA 2 3 4 5 6 AB 2 3 4 5 YA 2 3 4 5 6 7 KrB 2 3 4 5 6 Dagen 2 3 4 5 6 PS 2 TV2 2

Demokrati har ett högt pris

200 poliser för att skydda 100 svenskars demokratiska rättigheter.

100 svenskar viftande med svenska och israeliska flaggor höll idag en manifestation under parollen ”Mötesfrihet – för alla”, ”Yttrandefrihet – för alla” samt ”Rätt för Israel att existera”.

Begrepp som retade uppskattningsvis 300 människor så till den grad att de ordnade en våldsam motdemonstration. Våldet och förolämpningarna (”Tack för senast grisajävlar”) riktades främst mot polisen.

Förmodligen för att motdemonstranterna uppfattade polisens skydd av svenska medborgare som provokativ. Det kanske var därför demonstranterna enligt uppgift kom med – och greps med – slangbomber. Ett slags direktimport från Hamas Gaza.

Motdemonstranterna kastade ägg och fyrverkerier för att visa sin ilska över svenskar som utövade sin demokratiska rättighet att samlas under polisbeskydd.

Det nya Sverige.

Som en av motdemonstranterna uttryckte det: ”Jag protesterar mot Israel, att de har ockuperat vår mark.”

Det absurda med att ockupera Malmös gator och bete sig våldsamt mot civila svenska medborgare samt mot svenska poliser som borde kunnat njuta av en ledig söndag finns uppenbarligen inte i resonemanget.

Eller som en annan motdemonstrant uttryckte det: ”Jag bryr mig om mitt hemland. Vi har mer rätt att vara här än dem.”

Det skulle vara intressant att privat fråga Malmöpoliserna vem de helst vill ha som sina grannar: de som deltog i manifestationen för demokrati och yttrandefrihet och vars rättigheter stöds av svenska politiker, eller de som protesterade mot att dessa friheter ges till judar och andra svenska demokrater och som använder våld mot tjänsteman för att driva hem poängen.

Sannerligen ett nytt Sverige.

Ett Sverige som växer fram med högljudd, våldsam framfart.

Och samtidigt ett Sverige som växer fram i tystnad – det svenska samhällets tystnad.

Det är dags för demokratiska krafter att sluta vara tysta. För demokratins skull.

SVT, Skånskan, Kvällsposten, Sydsvenskan, SvD, DN, JiM, TA, YA, HD, TA, GP

Det finns faktiskt stor skillnad mellan fiction och fakta, Nabila Abdul Fattah

Nabila Abdul Fattah skriver vältaligt men vet desto mindre.

Hon säger sig har varit i Jerusalem när en 19-årig arab misslyckades i sitt uppsåt att mörda fotgängare, obeväpnade soldater på permis, på trottoaren vid Gamla stadens murar, judendomens heligaste plats.

Han ’lyckades’ endast skada 20 människor.

Hon skriver 464 ord om händelsen. Hon utelämnar en hel del men tillägger en hel del annat. Hon utelämnar att mannen medvetet mejade ner fotgängarna. Hon utelämnar att han inte hade körkort. Hon utelämnar att han kände sig frustrerad eftersom han ville gifta sig med sin egen kusin (bara det!) som inte ville ha honom – då tog han ut sin frustration på gammalt hederligt vis, genom att meja ner några på måfå selekterade judar. Inget nytt sålunda, så har det alltid fungerat i den antisemitiska delen av världen.

Så långt det hon utelämnar. Men det mest häpnadsväckande är det hon lägger till: att de israeliska säkerhetsstyrkorna letar nu efter hans hem ”för att riva ner det … att hans fru och barn blir hemlösa är mindre viktigt”.

Fakta kanske inte är riktigt Nabilas grej: pojken som hade olovligt tagit en bil utan att ha körkort och medvetet rammat in den i en klunga fotgängare för att de var judar var bara 19 år! Han hade vare sig fru eller barn. Det var just det som var problemet – han fick nobben när han ville gifta sig med sin egen kusin, något som i de flesta civilisationer anses som motbjudande, för att inte säga olaglig. Det är mycket som Nabila utelämnar.

För några månader sedan var jag i Jerusalem när en arab från samma stadsdel som denne terrorist mördade åtta unga judar i skolan medan de bad kvällsbön. Jag var på plats och skrev en krönika om det. Metro vägrade publicera krönikan.

Det känns alltid konstigt att bli diskriminerad.

Sökes: någon att ta emot 53 miljarder i utbyte mot inget

53 miljarder kronor. Så mycket får palestinierna.

Vad behöver de göra för att tjäna denna hiskeliga summa? Absolut ingenting.

De behöver inte sluta skjuta raketer mot civila i israeliska städer – 50 raketer om dagen.

De behöver inte upphöra med grov antisemitism i skolböckerna, på TV, i tidningar eller i moskéer.

De behöver inte sluta hjärntvätta sina småbarn i dödsdyrkande.

De behöver inte etablera fabriker eller jordbruk.

I dagens tuffa ekonomiska klimat brukar man avkrävas en prestation i utbyte mot pengar.

Inte om man är palestinier.

Jag vill vara palestinier.

SVT-programmet Existens erkänner inte judarnas existens

Existens i SVT2 (060930) kännetecknades av partiskhet, tolkningsföreträde för människor avogt inställda till Israel, bristfälliga kunskaper och oroväckande blandning av politik och religion.

I programmet kommenterade Brödraskapsrörelsens Peter Weiderud kristet stöd för judarnas återkomst till Israel. Som både kristen och politiker varnade Weiderud för religiösa fundamentalister som blandar religion med politik. Sedan pratade han länge om palestinska kristna och muslimers rätt till Det heliga landet och hur orättvist Israel behandlar icke-judar – ett skolexempel i blandning av religion med politik.

Enligt Peter Weiderud är palestinierna de ursprungliga kristna. Som alla vet var dock Jesus jude, likaså hans apostlar, Maria Magdalena och de flesta av hans anhängare. Om palestinierna är de ursprungliga kristna bevisar detta bara att judarna bott i området längst och att dagens palestiniers förfäder var judar. Weiderud kanske vill ta upp detta med Hamas.

Weiderud pratade om konflikten mellan palestinier och judar. Han antingen kan inte eller medvetet vill inte skilja mellan en nation och en religion – judendomen står i vägen för palestiniernas nation, enligt honom. Detta är antisemitisk uppviglig av grövsta sort.

Programmakarna ansåg Weiderud vara den lämpligaste personen att tolka judarnas inställning till kristet stöd. Vill de inte ha en judes åsikt i frågan? Låt mig därför ge det som Existens ansåg irrelevant: min judiske far är palestinier (det finns även muslimska och kristna palestinier) och min mormor föddes i Jerusalem och var sålunda också judisk palestinier. Resten av min familj, alla judar, härstammar från Irak och Iran – dit judarna deporterades från Jerusalem och varifrån de senare flydde undan muslimska pogromer.

Som individ med en stark tro på ärlighet, öppenhet och ansvar; som demokrat med en stark tro på alla människors lika värde oavsett religion, etnicitet, hudfärg eller kön; och som jude född, uppvuxen och utbildad i Indien bland hinduer, sunni-, shia- och ahmadiyamuslimer, buddhister, judar, zoroastrer, katoliker och protestanter vill jag uttrycka min enorma tacksamhet till alla kristna individer och samfund, kyrkor och organisationer, som stödjer min rätt att leva utan rädsla för mitt liv eller för deportering, vare sig jag väljer att leva i Sverige eller i Israel.

Israels existens är inte en fråga för den kristna världen att avgöra. Den stora majoriteten kristna visar oss judar och vårt ursprungsland Israel samma respekt som de visar alla andra religioner, folk och nationer. Judar och kristna lever i en symbios av genuin ömsesidig respekt i den moderna civilisationen, eftersom vi båda mognat i takt med samhällsutvecklingen.

Däremot är Israels existens en fråga som den muslimska världen inte tycks kunna släppa av anledningar som bara blir begripliga om man förstår klassisk antisemitism i både historiskt och nutidssammanhang, en monstruös kvarleva från en ond tid. Begreppet religiös fundamentalism tillämpas långt bättre på muslimsk fanatism och på Peter Weideruds världsåskådning än på de kristna vars brott är att stödja Israel.

Israel garanterar i lag Weideruds rätt att säga vad han vill, var han vill. Han och Existens bör testa gränsen för yttrandefrihet i grannstater som Libanon, Syrien, Egypten, Iran och i Gaza. De bör dock i utbildningssyfte prata först med Salman Rushdie, Taslima Nasreen och Påve Benedict XVI, som alla har en global islamistisk dödsdom utfärdat mot sig för vad de sagt.

Hamilton säger som det är

Carl Hamilton säger som det är: judarna i Israel ”har upptäckt hur goda affärer som finns att göra genom att sälja mat, rent vatten och medicin till de instängda (palestinierna) i utbyte mot palestinskt guld, juveler, smycken”.

Hamilton skriver inte ovanstående som antisemit, utan som objektiv observatör, även om både språkbruket och bilderna hans språk frammanar är klassiskt antisemitiska. Han bör absolut inte beskyllas för antisemitism bara för att det han observerar ser antisemitiskt ut, bara för att hans ord avhumaniserar judarna.

Det hade förstås hedrat Hamilton om han även observerat att i det av honom betecknade palestinska ghettot tycks palestinierna visa en sällan skådad uppfinningsrikedom när det gäller olika sätt att smuggla in vapen, bomber, TNT, dynamit och raketer, men att de av någon outgrundlig anledning aldrig lyckas smuggla in mat och medicin.

Nej, för att få dessa livsnödvändigheter måste en stackars palestinsk kvinna sälja sina smycken. Hamilton kan inte precisera vilka det är som köper kvinnans smycken, men observerar att det måste väl vara judar som, trots att de inte finns inom Gazaremsan och inte kan smuggla in mat och medicin, ändå måste profitera från utsmugglingen av smycken i utbyte mot den mat och medicin som inte smugglas in.

Ställ frågan: när är antisemitiska ord, antisemitiska bilder och antisemitiska intentioner inte tecken på antisemitism?

När faktaunderlag saknas är inga slutsatser omöjliga - även de mest ologiska

Gunnar Olofsson, refererar till Israel – Mellanösterns enda demokrati – som apartheidstat. En intelligent läsare letar förgäves efter något som styrkar detta påstående. Här kommer lite fakta som Olofsson saknar.

Fakta: apartheid definieras av Nordstedts som ”politik som kännetecknas av rasåtskillnad och i praktiken svår diskriminering av icke-vita”.

Fakta: Israel har tagit in mer än 80.000 svarta etiopier till Israel. Det är svårt att förlika detta välkomnande av svarta med ”apartheidpolitik”.

Olofsson kanske inte refererar till hudfärg när han åberopar det laddade ordet apartheid, utan han kanske tillämpar begreppet på något helt ovidkommande i sammanhanget, det vill säga Israels behandling av araber. Det är olyckligt för hans argument att 20 procent av Israels egen befolkning består av araber. Det är så långt ifrån apartheid och rasåtskillnad man kan komma för i Israel lever israeliska judar och israeliska araber i samma land med lika rösträtt och med ett parlament – Knesset – som har både judiska och arabiska ledamöter. Situationen skiljer sig markant från läget för judarna i det tilltänkta Palestina, som skapas som ett judefritt land.

Olofsson syftar då kanske på utländska palestinier när de hänvisar till israelisk apartheid. Svårt då att förklara varför Israel varje år tillåter i runda tal 20.000 palestinier att invandra – återföreningsfall, oliktänkande, homosexuella, journalister och andra som lever under ständigt hot i det gryende Palestina.

Vill åter påminna Olofsson om att apartheid kännetecknas av åtskillnad, inte av välkomnande.

Ordet ”apartheid” missbrukas medvetet eftersom det framkallar negativa associationer. Precis som ”muren” används för att beteckna den israeliska säkerhetsbarriären. Men sanningen står sällan i vägen för människor med en bestämd dagordning. Att använda ord som ”apartheid” och ”muren” har blivit som en drog för många – de vet att det inte överensstämmer med sanningen, de vet att lögner inte hjälper till att skapa det lugn som behövs för en bättre framtid, men de kan bara inte hjälpa det – de är obönhörligen fast i missbruket.

Fast i fallen ”apartheid” och ”muren” finns all anledning att ifrågasätta inte bara dessa människors dagordning och deras missbruk, utan även deras syn – för Israel är ett svart-brunt-vitt hav av hudfärger, och landets ”mur” består till 95 procent av genomskinligt staket, som Olofsson uppenbarligen inte kan se igenom.

Politisk blindhet verkar tyvärr gå hand i hand med ordblindhet och nedsatt syn när det gäller den judiska staten Israel. När juden konsekvent väljs ut som föremål för kritik som inte riktas mot andra, och när denna kritik baseras på bevisbara lögner, brukar det definieras som ”antisemitism” – eller som Nordstedts definierar begreppet: ”ståndpunkt eller rörelse som är fientlig mot judar”.

Den definitionen är fakta.

Samma empati för alla?

Sveriges utrikesminister Laila Freivalds åker snart på personligt besök till Ramallah på Västbanken. Där kommer hon personligen att be om Yasser Arafats hjälp för att få ett slut på det svåra lidandet hos en svensk mamma, Elisabeth Krantz, sedan hennes fem barn kidnappats av deras palestinska far och nu hålls inspärrade någonstans i Gaza.

Laila Freivalds bör reservationslöst lovordas för att hon tar en sådan framstående personlig roll i dessa barns välbefinnande. Hon förtjänar all uppmuntran och stöd i detta mycket känsliga ärende. Förhoppningen är att hon kan hjälpa till att snabbt få ett slut på en moders oanade vånda sedan hon berövats sina barn, och dessutom hjälpa till att få ett slut på de drabbade barnens konstanta rädsla och oro. Det yngsta barnet är blott 6 år gammalt.

Det som dock är anmärkningsvärt är att utrikesministern inte någon gång tyckts känna sig lika manad att rikta en liknande personligt levererade vädjan till Yasser Arafat att stoppa det urskillningslösa dödandet av israeliska barn på gator, i bussar, vid religiösa sammankomster – inklusive mordet på svenska medborgare samt mordförsök på flera andra vid påskfirandet i staden Netanya.

Det krävs inte mycket fantasi för att räkna ut att denna sorts subtila signal helt naturligt uppfattas av en liten skara aggressiva, fanatiska islamister som att man tillämpa en måttstock för judar och israeler och en helt annan för muslimer och palestinier.

Utrikesministern förtjänar allt stöd och all tacksamhet för den viktiga och svåra uppgiften hon har framför sig. Det skulle dock öka trovärdigheten i den berömda svenska neutraliteten och omtänksamheten om hon var lika mån om att uttrycka och visa precis samma medkänsla för resten av områdets lidande befolkning – alltså de ständigt rädda israeliska barnen och deras ständigt ångestfyllda föräldrar som utsätts för ständiga mordförsök av palestinska terrorister.

Att bakom scenen ge tyst stöd till en svensk-judisk befolkning som utsätts för ständiga trakasserier, och lika tyst visa privat sympati för de israeliska barnens och föräldrars svåra umbäranden, är inte tillräckligt. Tvärtom, det är just avsaknaden av ett klart balanserat förhållningssätt som per definition tolkas som ett slags tyst acceptans av tilltagande antisemitism bland en liten men aggressiv del av Sveriges befolkning.

Det är inte längre enbart våra ord eller aktioner som bestämmer var vi står, utan även i lika hög grad vilka ord och aktioner vi väljer att avstå från.

Utrikesminister Freivalds är värd allt stöd i världen för att hon väljer att med ord och aktion ingripa för att försöka rädda de fem bortrövade barnen.

Haagdomstolen ett politiskt verktyg

Domstolen i Haag har gett sig in i något som den inte har med att göra. Att dess anti-israeliska utlåtande fälls av representanter från bland andra Frankrike – vars ambassadör för inte så länge sedan kallade Israel för ”ett skitigt litet land”; Kina – som massakrerar sina egna oliktänkande men som inte blir föremål för Haagdomstolens funderingar; och det muslimska Jordanien, en majoritet av vars befolkning är palestinska araber, gör knappast något för domstolens trovärdighet eller oberoende.

Förra veckan kom Internationella domstolen i Haag, ICJ, med ett sedan länge väntad utlåtande som brännmärkte Israels byggande av sin anti-terror barriär. Det skrivna utlåtandet, som bestod av 60 sidor, fokuserade enbart på barriärens rutt, medan orsaken till dess tillkomst – palestinskt barbari i form av upprepade attentat mot civila israeler på bussar och i restauranger – inte berördes alls. Barriären och dess sträckning förklarades vara illegala, den dagliga palestinska terror som gett upphov till barriären nämndes inte. Utlåtandet välkomnades av palestinska terrororganisationer, som omgående omsatte det i terrorbombningen av en buss i Israels största stad, Tel Aviv. Resultatet blev en död och 30 lemlästade. ICJ tycks ha uppenbara problem med att se länken mellan orsak och verkan.

En lögn blir inte sannare för att den upprepas. Israels anti-terror barriär byggs inte på palestinskt territorium. Den byggs på omtvistat territorium – enligt den ofta citerade FN-resolutionen 242. Det är just det som är kärnan i problemet: palestinierna kräver området som sitt, och Israel, som tog över området i ett försvarskrig, kräver också delar av det som sitt – för att säkerställa att landet aldrig mer ska behöva försvara sig mot anfall. Det är i ett lagens mening omtvistat territorium. Det är en logisk absurditet att påstå att bara för att palestinierna kräver något som aldrig varit deras, borde det därför tillfalla dem. Israel gör också anspråk på delar av precis samma område. Att ignorerar den judiska statens anspråk på ett omtvistat område som icke-judar också önskar, kallas för särbehandling. Denna slags särbehandling kallas mer specifikt för anti-semitism.

Resolution 242 kräver att denna tvist ska lösas genom förhandling. Det står inget om att dessa förhandlingar får omfatta palestinska självmordsattacker mot civila israeler som ett legitimt påtryckningsmedel. Enligt FN har varje land rätt att försvara sina medborgare mot angripare. Utan angreppsterror utförda av palestinierna skulle Israel inte behöva försvara sig. Och inte heller behöva bygga någon anti-terror barriär – någonstans.

Barriären är temporär, och dess effekter är tillfälliga. Den inte bara kan plockas ner, utan faktiskt har plockats ner närhelst Israels Högsta Domstol har krävt det – av hänsyn till palestinska behov. Så sent som förra månaden, till exempel, beordrade HD att två mil av barriären skulle flyttas, vilket också skedde.

Effekten av palestinsk terror är allt annat än temporär – döden är oåterkallelig. Det kan familjerna till 1000 döda samt hundratusen skadade israeler intyga. Israeler som vågar sig på det oerhört riskabla i att åka till jobbet eller till skolan kommer inte fram – de sprängs i småbitar av palestinska terrorister. ICJs utlåtande ägnar inte dessa israeler en tanke, däremot uttrycker man sympati för palestinier som på grund av barriären ibland kommer sent till sina arbeten eller till skolan. Man jämför palestinsk bekvämlighet med israeliskt liv. En fullkomligt bisarr jämförelse.

Haagdomstolens ensidiga utlåtande tolkades av palestinska terrorister som ett grönt ljus för fortsatt terror, med bussbombningen i Tel Aviv direkt efteråt. TV-reportern Emma Hurd på Sky News gjorde ett kusligt intryck tisdagen den 13:e juli när hon rapporterade från ett av flera liknande sommarläger för småbarn i Gazaremsan (http://www.sky.com/skynews/article/0,,30000-13154917,00.html). Det var barn från 9 år och uppåt, lärare, vuxna ledare, gratulationer och diplom i slutet av kursen. Temat för lägret var ”Att döda israeler”. De unga deltagarna, med ännu yngre barn som åskådare, drillades i att skjuta, sticka med kniv, aptera bomber, halshugga, kidnappa. Allt riktat mot judar och israeler. En hel generation barn som i späd ålder skolas i mördande. Gazaremsan är det FN-tätaste området på jorden, men FN säger inget. EU, som bidrar med stora summor årligen till palestinierna, säger inget. Och ICJ, som studerat effekten av terrorbekämpning på palestinier men inte effekten av terror på israeler, säger inget.

Om man menar allvar med strävan för fred i detta område, borde man för länge sedan ha infört en bojkott mot all finansiering av palestinska organisationer: för varje krona som doneras i bistånd till den korrupta palestinska ledningen, frigörs naturligtvis motsvarande krona från den egna budgeten för fortsatt finansiering av palestinsk terror. Som bussbombningar i Tel Aviv och sommarläger i terrormetoder för 9-åriga palestinska barn. Svenska skattebetalare subventionerar dödslägren genom stora bidrag kanaliserade via FN, EU, SIDA, Svenska kyrkan.

ICJ-utlåtandet är politiskt motiverat och därför oseriöst. Att göra offret till skyldigt för sitt eget lidande har många historiska förtecken, inte minst inom klassisk antisemitism. ICJ kan ju inte rimligtvis vilja betraktas som anti-semitisk. Återstår då frågan varför den låter sig rättas in i antisemitismens ledband.