Västvärlden är sin egen värsta fiende

I sju år har Hamas skjutit raketer mot israeliska civila. 10 000 raketer närmare bestämt.

Dessa raketer har nästan uteslutande skjutits från skyddet av palestinska sjukhus, moskéer, bostadshus och skolor och de har skjutits uteslutande mot civila mål i Israel. Parallellt med dessa folkrättsvidriga attacker mot civila från skyddet av civila områden har Hamas även invaderat Israel, dödat israeler på oomstridd israelisk mark, samt kidnappat israeliska medborgare.

Under dessa sju år har omvärlden varit helt tyst. Man har inte protesterat, det har inte förekommit några massdemonstrationer mot Hamas, inga krav har rests på bojkott av Hamas, det har inte varit några diskussioner på EUs ministernivå om någon samordnad aktion för att tvinga Hamas att upphöra med dessa brott mot folkrätten.

Kontraster är ibland det bästa sättet att se saker i rätt perspektiv:

I sju dagar har Israel attackerat Hamas med målet att övertyga terrorrörelsen att upphöra med sin sju år långa raketbeskjutning av israeliska civila. Och redan är omvärlden i febril aktivitet för att stoppa Israels självförsvarsaktioner.

Sju år av raketattacker mot judar, gentemot sju dagar av respons mot dessa attacker – och omvärlden riktar all sin energi mot att tvinga de israeliska offren att upphöra med sitt självförsvar.

Ett av de mest befängda argumenten som förs fram som skäl till att stoppa Israels självförsvar är att långt fler Gazabor har dött än israeler – man åberopar det magiska ordet ”proportionalitet” som om detta Hamaskrig är något av ett sällskapsspel där alla ges lika stora chanser att ”vinna”.

Krig är inget sällskapsspel, det är dödligt allvar. Att Hamas inte lyckas åstadkomma högre dödssiffror bland judar förtar inte terrororganisationens avsikt: att döda judar i deras hem. Proportionalitet mäts sålunda inte i antalet civila som faktiskt dör utan istället i intentionerna bakom försöken att döda dem och riskerna som dessa ständiga försök innebär. För några dagar sedan landade en Hamasraket i ett dagis men ingen dog eftersom inga barn fanns där just vid det tillfället. Men det betyder inte att försöket till massmord plötsligt blir mindre allvarligt för att det misslyckades. Internationell rätt tvingar inte Israel att på något sätt tillåta Hamas ett andra eller tredje försök till massmord.

Israels respons till Hamas brott mot folkrätten är tillåten under artikel 51 I FNs stadgar, vilken lagstadgar varje nations rätt till självförsvar mot beväpnad attack. 10 000 raketer mot civila israeler under sju långa år räknas som en långt utdragen beväpnad attack.

Just för att minimera civila skador förvarnar Israel om attacker mot raketlager – man ger de civila tillräckligt tid att avlägsna sig men tiden räcker inte för Hamas att flytta på materielen. Hamas vill inte förlora sin arsenal vilken lagras i bostadsområden, och istället skickas mödrar med spädbarn i famnen upp på byggnadens tak för att avvärja den israeliska attacken. Israel avhåller sig från att attackera – och raketerna skjuts en kort stund senare mot civila israeler.

Det märkliga idag, den sjunde dagen för Israels svar mot Hamas sju år långa krig, är att i stort sett hela arabvärlden har varit och är påfallande tyst. I arabvärlden vet man vad detta Hamaskrig handlar om – Irans ständiga expansion västerut.

Istället är det västvärlden som gräver sin egen grav genom att allt högljuddare kräva att Israel slutar skydda sig självt. Man påstår helt felaktigt att det inte finns något sätt att lösa konflikten genom krig.

Självfallet är det enbart genom krig som konflikten kommer att vinnas. En sida måste klart och tydligt vinna, den andra måste lida ett otvetydigt nederlag. Men alla krig behöver inte nödvändigtvis föras – och vinnas – med vapen. Ekonomin och diplomatin är minst lika viktiga och ofta långt mer effektiva.

Arabvärlden inser detta och har mangrant undanhållit Hamas det sedvanliga diplomatiska stödet. Det är förkrossande att västvärlden inte inser vilken draghjälp man har fått genom arabvärldens helomvändning. Sin vana trogen struntar västvärlden i arabvärldens verkliga behov och framsteg, genom att reflexmässigt ge sitt stöd till diktaturens högborg Iran och dess lydmilis Hamas.

Om inte västvärlden tänker om inom några få timmar kommer det att ta ytterligare några decennier innan arabvärlden åter vågar lita på väst.

It’s now or never. Avsluta konflikten genom att helt strypa den diplomatiska, politiska och finansiella hjälpen till Iran och dess underlydande Hamas; låt Israel sköta den militära aktionen på marken men se till att det långt viktigare kriget – i medierna, i FN-skrapan och i Bryssel – förs målmedvetet mot Irans hegemoni.