Västbanken i Skandinavien

”Västbanken i Skandinavien”
Intervju med Ron Nachman, borgmästare i staden Ariel i Samarien

Ron Nachman är borgmästare i den israeliska staden Ariel i Samarien, området mellan Israel och Jordanien som också kallas för Västbanken.

Rent formellt tillhör området vare sig Israel, den nuvarande ockupationsmakten, eller Jordanien, den tidigare ockupationsmakten. Inte heller har området tillhört något annat land i modern tid. Man får gå tillbaka ett par tusen år för att hitta nationell tillhörighet för detta markstycke, då som judiska kungadömen. Sedan dess har ockupationer av kortare eller längre perioder avlöst varandra.

Jordansk ockupation

Och därav den moderna tidens låsta politiska läget – Jordanien ockuperade området och fördrev judarna därifrån 1948; i ett panarabiskt krig mot den judiska staten 1967 lyckades Israel kasta ut jordanierna därifrån och ockuperar nu området, och sedan dess kräver de lokala palestina-araberna något de aldrig tidigare krävt eller haft; nämligen att området ska rensas från judar för att bli ett framtida oberoende arabiskt land, ytterligare ett utöver de 22 arabiska länder som redan finns i Mellanöstern. Israel har konsekvent sagt att etablerandet av ytterligare ett arabiskt land möter inget hinder, under förutsättning att detta 23:e arabiska land byggs vid sidan om världens enda judiska stat, istället för som Palestinska Myndighet, Hamas, Hizbollah, Iran, Syrien med flera kräver – på ruinerna av den judiska staten.

Ron Nachman är borgmästare i staden Ariel som är byggd på en tidigare obebodd bergskedja. Fast det är en sanning med modifikation: här fanns det visst boende tidigare, judiska städer från ungefär 2000 år sedan har hittats vid arkeologiska utgrävningar. De invandrande araberna har enligt tradition byggt sina samhällen i dalarna, aldrig på kullarna eller bergskedjorna, varför området länge låg öde.

Ron Nachman minns ett besök i Skandinavien, i Norge år 2000. Han var bjuden av en kristen grupp för att tala om framtiden och utsikterna för fred samt för att samla in pengar till utvecklingsprojekt. Norsk TV intervjuade honom efteråt.

Skandinaviens Västbank

Han skrädde inte sina ord. ”Norge är Skandinaviens Västbank. Tänk er en snar framtid med följande scenario: ni har redan en stor pakistansk minoritet i Oslo, faktiskt den största pakistanska minoriteten per capita i hela Europa. Vad skulle hända om deras familjer i flera generationsled nu plötsligt krävde ”rätten att återvända” till Norge, så som palestinska araber som aldrig har bott i Samarien kräver ”rätten att återvända” till ett område de aldrig varit i. Jag skulle vilja se hur Norge hanterade en sådan situation. Ändå är det Norge och Sverige som går i spetsen för kravet att araber som aldrig varit i Samarien – och vars föräldrar förresten själva invandrade dit bara några år tidigare i jakt på arbete – ska få fritt tillträde hit. Jag säger rakt ut: Oslo(-processen) är själva grundorsaken till hela regionens politiska och ekonomiska problem.”

Det märks att Ron Nachman inte är rädd att säga sin mening. ”Jag sade till Norsk TV:s generaldirektör att den så kallade ’muren’ finns enbart på er TV. Endast tre procent av anti-terrorstaketet består av mur men då detta är det enda som visas i rutan, kan man bara dra en av två möjliga slutsatser: antingen ljuger era journalister medvetet och är därför ett skam för yrket, eller så är ni rätt så korkade eftersom ni skriver vältaligt om något ni inte har sett och inte skriver alls om något ni verkligen har sett. Själv skulle jag kalla min stad för en ’gated community’, alltså ett samhälle som är skyddat från utomstående. Skyddet kan ju alltid tas bort den dagen det inte behövs, men med de många bestialiska mord på våra civila, utförda av araber som anser att mord på judar på något sätt skapar förutsättningarna för en egen stat, föredrar vi att skydda oss själva tills ni i Skandinavien kan övertyga era arabiska vänner att sluta med otyget.”

Effektivt säkerhetsbarriär

Jag frågar borgmästaren om denna omtalade säkerhetsbarriär har varit effektiv. ”Absolut!” säger han och tillägger: ”Morden på våra oskyldiga civila har minskat med ungefär 97 procent. Men allra bäst vore ju om barriären inte fanns, inte behövdes. Se här, vi kan alltid plocka ner den på några korta dagar, det är ju bara elektroniskt övervakad ståltråd och, på vissa ställen där ni älskar att filma, betongmur. Vi kan jämna den med marken, plantera gräs och träd så ingen skulle veta att den någonsin funnits. Samma sak kan man tyvärr inte säga om alla de civila liv som släckts och alltjämt skulle släckas om barriären inte fanns. Förmå era vänner att sluta sin terrorverksamhet och resultatet av deras terror – barriären – försvinner också. Barriären är tillfällig, de döda är borta permanent.”

Hinder mot fredlig samlevnad

Jag frågar Ron Nachman vilka enligt hans mening mer specifikt utgör hinder i den delikata balansen som krävs för fredlig samlevnad i området. ”Främst ISM, som är en illa dold palestinsk-arabisk terrororganisation trots det tjusiga namnet; vänstern; de tyvärr vilseledda ”fredsälskare” som bara ställer krav på Israel men inga krav alls på någon annan – inte på palestina-araberna, inte på Hizbollah, Syrien, Kina angående Tibet, Ryssland angående Tjetjenien, Burma angående sin egen civilbefolkning, Sudan angående massakrerna i Darfur – listan är hur lång som helst.”

”Men det största faktiska hindret utgörs av omvärldens urskiljningslösa och omdömeslösa finansiering av palestinsk-arabisk orubblighet. Omvärldens finansiering, via både privata organisationer och regeringar, säger de arabiska extremisterna en enda sak: de avkrävs ingenting och kommer aldrig att avkrävas något – inga kompromisser, ingen insyn, inga svar. De bara tar emot – från era skattepengar. Samtidigt säger denna ohämmade finansiering av palestinsk-arabisk verksamhet – och total avsaknad av finansiering av israelisk verksamhet – en annan sak: det är legitimt för utländska intressen att underminera den suveräna judiska staten Israel och dess demokrati på ett sätt som är fullständing otänkbart någon annanstans. Man öser in pengar för att välta omkull en demokratisk process i ett demokratiskt land. Men jag säger rakt ut: det är fel att lägga sig i, det kommer aldrig att leda till något produktivt.”

Utländska besserwisser förstör fredsmöjligheter

Jag frågar Ron Nachman hur detta konstanta bombardemang från utlänningar, både privata och officiella, påverkar situationen. ”Inte alls, de påverkar ingenting på marken, det är bara deras attityd som är förolämpande. Och när man förolämpas är man inte precis benägen att lyssna. Titta här, jag kommer inte till Sverige och lägger mig i hur ni behandlar era samer eller talar om för er hur ni ska hantera deras anspråk i norr. Jag använder inte stora summor skattepengar för att underblåsa hat och motvilja bland vissa delar av den svenska befolkningen mot andra delar av befolkningen eller mot era grannar. Enligt min mening har ni fullständigt rätt att sköta era affärer själva. Skulle ni fråga mig om råd skulle jag med glädje dela med mig av mina kunskaper i den mån jag hade några om era mycket specifika förhållanden, men jag vet faktiskt inte så mycket om hur man driver ett multinationellt företag som Volvo, jag kan inget om renskötsel, här uppe i öknen har vi liksom ingen stor erfarenhet av snöröjning. Alltså skulle jag förmodligen tacka för förtroendet – i den mån jag tillfrågades – men hålla tyst. Men ni i Sverige och i resten av Europa, som inte kan ett endaste dugg om Mellanöstern, dess politik, etniciteter, rättigheter, folkvandringar eller ens historia, ni anser er själva vara experter och lägger er i. Förstå detta: Skandinavien är 100% annorlunda gentemot Mellanöstern, ändå lägger ni er i. Ni är helt enkelt uttråkade, därför har ni råd med åsikter utan att förstå, utan att veta. Ni lever i en illusion om hur det är här. Ni är inte naiva, för då skulle ni vara mottagliga för bevisbar fakta och sakliga argument; ni vill helt enkelt inte lyssna, ni kan inte förmås att förstå för då skulle hela ert existensberättigande vad gäller engagemanget i Mellanöstern slås i spillror. Det vill ni undvika till varje pris.”

Selektiv kritik, opportun tystnad

Ron Nachman ger ett exempel. ”Detta med ’Land for Peace” – mark i utbyte mot fred – är något ni enbart åberopar när det gäller Israel. Inte när det gäller Storbritannien och Falklandsöarna – ett långvarigt irritationsmoment som till och med lett till krig med Argentina. Inte när det gäller Kinas 60-åriga våldtäkt på Tibet – er handel med Kina är större än någonsin samtidigt som röster höjs för att bojkotta all handel med Israel. Inte när det gäller Japan och ön Sakhlin; inte Ryssland och den fullständiga demoleringen av Tjetjenien – ni säljer fler Volvofordon till Ryssland än någonsin och Ryssland blir snart företagets näststörsta exportmarknad, det finns till och med Volvofabriker där. Ändå leder Sverige resten av Europa i kritik av Israel. Det är dubbelmoral utan like. Belgien, Frankrike, Storbritannien, som i stort sätt ägde hela världen till för inte så länge sedan, kuvade nationalstat efter nationalstat i hunger efter makt och pengar, men det har aldrig rests krav på mark i utbyte mot fred eller krav på dessa tre länders utplåning från världskartan. Endast här, där det aldrig någonsin funnits någon palestinsk-arabisk stat, enbart en palestinsk-judisk – eller rättare sagt två palestinsk-judiska stater – endast här krävs mark i utbyte mot fred. Av utomstående!”

Svensk inblandning har orsakat än mer våld

”Och vilken fred sedan? Vad har palestina-araberna – med er hjälp – åstadkommit sedan vi inledde processen ”mark i utbyte mot fred”? Aggression. Mord. Självmordsbombningar. Raketer. Granater. Detta är trejde gång ni upprepar samma misstag – vi utrymde Libanon till 100%, varifrån vi bombades i våra egna hem, och vi fick ett krig med Hizbollah. Vi utrymde Gaza till 100% och raketanfallen ökade med 500% – med 8000 missiler avfyrade mot våra städer. Nu kräver samma kloka människor att vi ska upprepa samma mönster i Judéen och Samarien. Till vilken nytta? De flesta normalt funtade människor skulle säga att det är värt att pröva något nytt om det finns någorlunda utsikterna för framgång. Men med facit i handen har vi sett att vi tidigare har gjort precis det ni kräver av oss nu, och resultatet har blivit död och förstörelse. Man behöver inte precis vara kärnfysiker för att inse att de som förespråkar detta lever i en egen värld. Förmå palestina-araberna att leva i fred med oss först, sedan kan vi diskutera saken, men att upprepade gånger stånga pannan blodigt på samma sätt och varje gång tro att resultatet kommer att bli annorlunda är bara befängt.”

FNs roll i det fortsatta våldet

Som om inte intervjun redan är tillräckligt livlig, hettar det till ordentligt när jag tar upp ämnet FN. Det märks att Ron Nachman inte gillar oschysst spel. ”Den israeliska regeringen godkänner byggandet av 20 lägenheter – inte 20 städer utan 20 lägenheter – för att minska trångboddheten i ett samhälle i Samarien, och tro’t eller ej men detta avhandlas i självaste FN-skrapan! FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon fördömer det från talarstolen!”

”Jag ringde upp honom, jag tackade honom för hans engagemang i världens svåra problem. Alltså inte slakten i Darfur, för det diskuterades inte; inte slakten i Burma, för det diskuterades inte; inte slakten i Tjetjenien, för det diskuterades inte; men byggandet av 20 lägenheter i Samarien. Jag bjöd in honom för att komma hit och se situationen själv innan han delgav oss sin åsikt. Han tackade artigt nej, det är uppenbarligen lättare att kritisera på avstånd utan att störas av fakta.”

”Jag var på mottagning med Storbrittaniens före detta premiärminister Tony Blair, som är Kvartettens speciella sändebud till Mellanöstern. Jag tyckte, naturligt nog, att det skulle vara bra för ett sändebud att bese området från första parkett så han kunde bilda sig en uppfattning. Jag bad honom om hjälp för ökad välfärd för judar och araber – både muslimer och kristna – genom att undersöka situationen på plats. Du kan inte ’skapa’ fred från en bekväm fåtölj i London, fred måste göras mellan grannar. Vill du bidra till denna fred måste du träffa dessa grannar. Vi vill ha fred, palestina-araberna säger de vill ha fred. Varför inte komma hit och prata med oss båda på ort och ställe, hjälp oss på plats?”

Fåtöljsexperter

”Allt jag fick som svar var ett stammat ’Du förstår det är inte så lätt’”. Varför, frågade jag? Du vill ju hjälpa, kom hit och hjälp oss då. ’Det är lite mer komplicerat än så’, fick jag som svar. De andra inbjudna tittade på varandra – här är mannen som säger sig vilja hjälpa men kan inte tänka sig komma till området han säger sig vilja hjälpa.”

”Det är just problemet: alla ’experter’ är experter på att delge sina åsikter, men är inte experter på att göra något konstruktivt,” säger staden Ariels måttligt provokativa borgmästare Ron Nachman.

Återkalla Fredspriset från dem som förhindrade freden

Borgmästaren har ett speciellt önskemål gällande Skandinavien: ”Ni har under många år skänkt Nobelpris för excellens i många områden, inklusive i den politiska arenan – Rabin, Peres och Arafat fick Nobels Fredspris 1994.”

”14 år senare har vi krig i Gaza, krig i Libanon, daglig terrorism i Judéen och Samarien, hotande kärnvapenkrig från Iran, kidnappningar, självmordsbombningar. Och dessa tre herrar fick Nobels Fredspris.”

”Jag vill att priset krävs tillbaka, även postumt i fallen Rabin och Arafat, eftersom man inte bör få pris för något så förfärligt som de har skänkt världen: oförminskat krig och elände som drabbar både araber och judar. Detta kallar jag att stå till svars för sina handlingar, att erkänna sina misstag. Enbart om vi inser våra misstag kan vi göra annorlunda nästa gång för att nå verkliga förbättringar, till allas fördel, palestina-araber såväl som israeliska araber och israeliska judar. Detta skulle utgöra ett lysande exempel på civilkurage för kommande generationer.”

Fred inom räckhåll

Jag frågar slutligen om utsikterna för fred mot bakgrund av alla misstag som han anser har gjorts och som fortfarande görs.

”Jag tror freden är inom räckhåll. I Israel har vi en stark fredsrörelse, ledd framförallt av Shalom Akhscav, Fred Nu. Jag tycker inte som de, men faktum är att de finns och de syns och hörs. Så fungerar det i en demokrati. Tyvärr finns inget liknande i något enda arabland eller muslimskt land. Det är ett beklämmande faktum, och det är där ni i Skandinavien borde lägga era resurser. Hos oss finns viljan – vi har ju redan tagit initiativet. Nu väntar vi på våra arabiska grannars gensvar – och det kommer inte utan er hjälp och era massiva investeringar i riktig samhällsutveckling. Lägg era pengar på utbildning i den arabiska världen, fokusera på att utrota antisemitismen i arabvärlden, håll inne era stora donationer när ni ser att pengarna går till att ge småbarn utbildning i martyrskapets ädla konst. Och kräv insyn för varenda krona ni donerar – svinnet är enormt!”

Med dessa ord avslutar Ron Nachman intervjun i trädgården utanför hans helt vanliga parhus i staden Ariel, där han bor granne med ett dagis och en småbarnsfamilj. Sedan visar han oss sin stora passion: orkidéer. Hundratals om inte tusentals, en del så ovanliga att ingen annan israel har sett några, vare sig på bild eller levande. När dagen går mot sitt slut och politiken läggs på hyllan, njuter Ron Nachman av ett par timmar i trädgården och växthuset med sina älskade orkidéer.

Ack denna selektiva blindhet

Gunnar Olofsson har lyckats skriva hela 521 ord i HT (060110) om säkerhetsbarriären utan att nämna ordet ”terror” någon gång.

Olofsson behöver sålunda en lektion i logik: utan terror, ingen barriär.

Att palestinier behöver passera checkpoints i säkerhetsbarriären och till och med stå där i timmar är en fråga om bekvämlighet. Att dessa checkpoints och själva barriären har rests för att förhindra fortsatt urskillningslöst palestinskt massmord mot civila israeler är det priset palestinierna får betala tills de själva får bukt med våldet. Att ett palestinskt skolbarn kommer sent till skolan på grund av en barriär byggd för att stoppa palestinsk terror är definitivt att föredra framför att israeliska skolbarn inte kommer till skolan alls eftersom de ligger döda i sitt eget blod efter en palestinsk terrorattack – en attack som en barriär hade kunnat förhindra.

Olofsson säger att barriären inkräktar på ”ockuperad palestinsk mark”.

Arabisk ockupation
Olofsson behöver tydligen även lektioner i historia, juridik och språk: hur accepterat man än försöker göra begreppet ”ockupation”, är området ur juridisk synpunkt omtvistat. Det hade varit ockuperat om Jordanien fortfarande gjorde anspråk på det, men det gör de inte. Det är omtvistat område, omtvistat därför att två parter – israeler och palestinier – gör anspråk på något som tidigare illegalt ockuperades av en tredje part, Jordanien.

Med andra ord är det ett invecklat juridiskt problem Olofsson så grovt förenklar. Israel försöker förhandla om en slutlig gräns med en partner som inte ens har kontroll över den egna gränsen vid Rafah, än mindre har kontroll över den florerande terrorn. Tills palestinierna själva får bukt med terrorn, får de helt enkelt finna sig i att förhindras från sin favoritunderhållning – massmord på civila israeler. Ett led i detta är en barriär där den gör mest nytta.

Olofsson är upprörd över att barriären av Tzipi Livni har betecknats som Israels kommande östgräns.

Israel raderas
Jag letade förgäves i hans artikel efter upprördhet gällande palestinska Hamas uttalande att Israel kommer att utplånas till förmån för ett muslimskt palestinskt land ”mellan Medelhavet och Jordanfloden”. Eller hans upprördhet över att den officiella palestinska karta som självaste Mahmud Abbas sitter framför inte visar några gränser alls utan där ordet ”Palestina” skrivits tvärs över hela Israel.

Mot den bakgrund är det generöst av Livni att överhuvudtaget pratar om en östra gräns för ett kommande Palestina – hon har ju accepterat tanken på dess existens.

Olofsson väljer att inte nämna att Israel ofta har justerat barriärens sträckning i enlighet med de förhandlingar som förs mellan parterna.

Men förhandlingar kräver slut på något som Olofsson inte berör med ett enda ord: palestinsk terror.

Utan terror, ingen barriär
Utan terror, ingen barriär. Den som förvägrar palestinierna att ta konsekvenserna av sina frivilliga handlingar – såsom terror – är i själva verket en rasist som underkänner palestiniernas intellekt och förutsätter att de är för sinnessvaga för att dömas för sina handlingar.

Gunnar Olofsson är antingen rasist eller blind för synlig terror. Barriären är den synliga konsekvensen av palestinsk terror.

Vänsterns synfel blir bara värre med åren

Berglund, Larsson och Lindgren (HT, 060102) kräver att Israel river en ”apartheidmur” men pga synfel har de ännu inte upptäckt att säkerhetsbarriären består till 96 procent av genomskinligt staket, 4 procent mur. ”Mur” kanske bara låter bättre?

Liknande brister upptäcks när skribenterna kritiserar Israels krav på kontrollen över vem som släpps in i landet. De skriver att ”ingen kan ta sig in eller ut ur Gaza utan tillstånd av Israel”. Rätt – utan Israels tillstånd kommer ingen in i Israel. Det kallas för gränskontroll. Precis som sker på Arlanda, till exempel. Och samtidigt fel – kontrollen över förbindelserna mellan Gaza och Egypten är helt utanför Israels händer – och resultatet ses i det mångdubbla raketanfall mot Israel som skett sedan kontrollen överlämnades i palestinska händer.

Skribenterna ondgör sig över Israels säkerhetsbarriär, men nämner förstås inte att den har drastiskt minskat antal attacker mot oskyldiga civila sedan den byggdes.

Skribenterna ondgör sig över svårigheterna för palestinierna att ”leva, verka och bo”, men nämner inte med ett ord att det är just palestinska massmord som gjort barriären nödvändig. Onekligen lider palestinierna av barriären, men att jämställa palestinsk komfort med israeliska liv – än mer när det är just palestinierna som tar livet av israelerna – är groteskt.

Sist ondgör sig skribenterna över att Israels säkerhetsbarriär ”strider mot internationell rätt”. De har förstås inte nämnt något om palestiniernas upprepade brott mot FN:s och EU:s rättmätiga krav att upphöra med terror mot israeliska civila och palestinska oliktänkande.

Skribenterna ter sig lika enögda som de extremister de företräder. Tydligen ett ganska vanligt synfel i deras kretsar.

Världen sviker fortfarande de palestinska araberna

Jag är besviken på hur världen har reagerat och fortfarande reagerar på arabernas cyniska exploatering av palestinierna.

Till och med Sverige är mycket reserverat gällande yttranden i denna fråga.

Vem vågar bli osams med arabländerna, ingen har råd med detta och alla är rädda.

Man är naiv om man tror att arabländerna agerar för palestinierna. Arabländerna reagerar bara när det handlar om sina respektive regimers intressen. Allt annat räknas inte. Arabländernas agerande handlar om politisk makt, att skapa och stödja totalitära regimer som så småningom ska krossa Israel samt ta kontroll över hela Mellanöstern.

Vad arabländerna gör i regionen genom tredje part – palestinierna – spelar ingen roll, att de åstadkommer död, anarki, kaos, våld, tortyr etc…etc..

Att folk behandlas så illa i en region som inte har med dem att göra är inget världen bryr sig om. Att det fortfarande ej finns rent vatten, ingen fungerande el och ingen vård 15 år efter det att Palestinska Myndigheten fick kontroll över Gaza och stora delar av Västbanken under färdplanen mot fred är inget världen bryr sig om – bidragspengar fortsätter att pumpas in i det genomkorrupta styret, men de rika arabländerna är de som bidrar minst.

Världen verkar ändå tacka arabländerna för dess ”insats” mot palestinierna, som istället fått lida i flyktingläger sedan 1948 just på grund av arabländernas cyniska exploatering av deras situation. Araberna i Gaza och på Västbanken har alltid behandlats som andra klassens människor av övriga arabvärlden – i Libanon får de inte ens arbeta eller äga hus, I Saudiarabien betraktas de som gästarbetare och inte får rösta, trots att de bott där i 40 år.

Att Israel motsätter sig palestiniernas ständiga terror mot civila genom att bygga en barriär ses istället som terrorhandling från Israels sida, trots att landet är israelernas hem.

Vad gör du om någon spränger ditt barn i småbitar; slåss du eller?

Att världen sedan andra världskriget har hyllat folk som offrat sig för att driva ut människor av en annan religion från deras hem – så som palestinierna gör i Israel, ivrigt påhejade av övriga arabvärlden – är en sak, vem vågar säga nej till den stora terrorn med namn ”arabisk vägrarfront”, och dess frontsoldater och främsta offer, palestinierna?

Om konsten att inte se det man inte vill

Med oroväckande blindhet väljer Per Gahrton och Henrik Carlborg att ignorera 97 procent av det som pågår i Mellanöstern, och enbart fokusera på de återstående 3 procenten.

Att konsekvent kalla det israeliska säkerhetsbarriären för en mur när blott 3 procent av dess sträckning består av just en mur och de återstående 97 procenten består av genomskinnligt staket, säger mer om Gahrtons och Carlborgs inställning och selektivitet än om barriären, dess uppkomst, dess sträckning eller områdets prekära situation.

Gahrton och Carlborg skriver lika vältaligt – om än lika felaktigt – om ”etnisk rensning”. Men de syftar konstigt nog på Israel. Ett egendomligt påstående om ett Israel där 20 procent av dess befolkning består av just muslimska araber. Siffror kanske inte är Gahrtons och Carlborgs starka sida, trots allt? Än egendomligare blir deras påstående när man tar i beaktande att hela avsikten med det palestinska våldet mot israeliska civila går ut på att säkerställa att inga judar bor bland araber. Som till exempel i Hebron – judarnas heligaste plats jämte Jerusalem. Palestinierna förespråkar ett judenreint Palestina, men det tycks inte bekomma Gahrton och Carlborg.

Gahrton och Carlborg uppmanas härmed göra ett litet experiment: klä sig i typiska arabiska kläder, med kefiyyeh och allt, och ta en promenad i det israeliska Tel Aviv. På sin höjd kommer de att lida av enorm uttråkighet, då de upptäcker att ingen ägnar dem mer uppmärksamhet eller tid än de gör någon annan förbipasserande. Sedan bör Gahrton och Carlborg fullfölja experimentet genom att ta på sig typiskt judiska kläder, med kalotten och allt, och ta en promenad i det palestinska Ramallah. De borde förstås skriva sina testamenten först, för därifrån kommer de inte levande.

Bara den som öppnar sina ögon och sina sinnen ser vad som pågår. Varken Gahrton eller Carlborg tycks vara medveten om till exempel det allra senaste i en lång rad attentat utförda av palestinska terrorister, det mot Kalandia förra veckan då två palestinier dödades och flera palestinier samt israeler skadades av en palestinsk bomb. Gahrtons och Carlborgs bundsförvanter inom det palestinska al Aqsa Martyrernas Brigad tog på sig det dådet och omgående deklarerade de två palestinska offren som hjältemodiga martyrer. Liksom de gjorde med den 14-åriga palestinska pojken som palestinska terrorister dödade när han försökte förhindra dem från att avfyra raketer mot civila israeler från hans hem. Ytterligare en ofrivillig martyr som radarparet Gahrton/Carlborg inte tycks veta något om.

Men den största missen av alla som Gahrton och Carlborg gör sig skyldig till är att inte poängtera att våldet enkelt kan stoppas genom att strypa biståndet till palestinska myndigheten, eftersom dessa medel frigör motsvarande pengar från den egna budgeten för att finansiera fortsatt palestinsk terror.

Terror som även drabbar palestinier. Fast då kallas de förstås ”ofrivilliga martyrer”.

Haagdomstolen ett politiskt verktyg

Domstolen i Haag har gett sig in i något som den inte har med att göra. Att dess anti-israeliska utlåtande fälls av representanter från bland andra Frankrike – vars ambassadör för inte så länge sedan kallade Israel för ”ett skitigt litet land”; Kina – som massakrerar sina egna oliktänkande men som inte blir föremål för Haagdomstolens funderingar; och det muslimska Jordanien, en majoritet av vars befolkning är palestinska araber, gör knappast något för domstolens trovärdighet eller oberoende.

Förra veckan kom Internationella domstolen i Haag, ICJ, med ett sedan länge väntad utlåtande som brännmärkte Israels byggande av sin anti-terror barriär. Det skrivna utlåtandet, som bestod av 60 sidor, fokuserade enbart på barriärens rutt, medan orsaken till dess tillkomst – palestinskt barbari i form av upprepade attentat mot civila israeler på bussar och i restauranger – inte berördes alls. Barriären och dess sträckning förklarades vara illegala, den dagliga palestinska terror som gett upphov till barriären nämndes inte. Utlåtandet välkomnades av palestinska terrororganisationer, som omgående omsatte det i terrorbombningen av en buss i Israels största stad, Tel Aviv. Resultatet blev en död och 30 lemlästade. ICJ tycks ha uppenbara problem med att se länken mellan orsak och verkan.

En lögn blir inte sannare för att den upprepas. Israels anti-terror barriär byggs inte på palestinskt territorium. Den byggs på omtvistat territorium – enligt den ofta citerade FN-resolutionen 242. Det är just det som är kärnan i problemet: palestinierna kräver området som sitt, och Israel, som tog över området i ett försvarskrig, kräver också delar av det som sitt – för att säkerställa att landet aldrig mer ska behöva försvara sig mot anfall. Det är i ett lagens mening omtvistat territorium. Det är en logisk absurditet att påstå att bara för att palestinierna kräver något som aldrig varit deras, borde det därför tillfalla dem. Israel gör också anspråk på delar av precis samma område. Att ignorerar den judiska statens anspråk på ett omtvistat område som icke-judar också önskar, kallas för särbehandling. Denna slags särbehandling kallas mer specifikt för anti-semitism.

Resolution 242 kräver att denna tvist ska lösas genom förhandling. Det står inget om att dessa förhandlingar får omfatta palestinska självmordsattacker mot civila israeler som ett legitimt påtryckningsmedel. Enligt FN har varje land rätt att försvara sina medborgare mot angripare. Utan angreppsterror utförda av palestinierna skulle Israel inte behöva försvara sig. Och inte heller behöva bygga någon anti-terror barriär – någonstans.

Barriären är temporär, och dess effekter är tillfälliga. Den inte bara kan plockas ner, utan faktiskt har plockats ner närhelst Israels Högsta Domstol har krävt det – av hänsyn till palestinska behov. Så sent som förra månaden, till exempel, beordrade HD att två mil av barriären skulle flyttas, vilket också skedde.

Effekten av palestinsk terror är allt annat än temporär – döden är oåterkallelig. Det kan familjerna till 1000 döda samt hundratusen skadade israeler intyga. Israeler som vågar sig på det oerhört riskabla i att åka till jobbet eller till skolan kommer inte fram – de sprängs i småbitar av palestinska terrorister. ICJs utlåtande ägnar inte dessa israeler en tanke, däremot uttrycker man sympati för palestinier som på grund av barriären ibland kommer sent till sina arbeten eller till skolan. Man jämför palestinsk bekvämlighet med israeliskt liv. En fullkomligt bisarr jämförelse.

Haagdomstolens ensidiga utlåtande tolkades av palestinska terrorister som ett grönt ljus för fortsatt terror, med bussbombningen i Tel Aviv direkt efteråt. TV-reportern Emma Hurd på Sky News gjorde ett kusligt intryck tisdagen den 13:e juli när hon rapporterade från ett av flera liknande sommarläger för småbarn i Gazaremsan (http://www.sky.com/skynews/article/0,,30000-13154917,00.html). Det var barn från 9 år och uppåt, lärare, vuxna ledare, gratulationer och diplom i slutet av kursen. Temat för lägret var ”Att döda israeler”. De unga deltagarna, med ännu yngre barn som åskådare, drillades i att skjuta, sticka med kniv, aptera bomber, halshugga, kidnappa. Allt riktat mot judar och israeler. En hel generation barn som i späd ålder skolas i mördande. Gazaremsan är det FN-tätaste området på jorden, men FN säger inget. EU, som bidrar med stora summor årligen till palestinierna, säger inget. Och ICJ, som studerat effekten av terrorbekämpning på palestinier men inte effekten av terror på israeler, säger inget.

Om man menar allvar med strävan för fred i detta område, borde man för länge sedan ha infört en bojkott mot all finansiering av palestinska organisationer: för varje krona som doneras i bistånd till den korrupta palestinska ledningen, frigörs naturligtvis motsvarande krona från den egna budgeten för fortsatt finansiering av palestinsk terror. Som bussbombningar i Tel Aviv och sommarläger i terrormetoder för 9-åriga palestinska barn. Svenska skattebetalare subventionerar dödslägren genom stora bidrag kanaliserade via FN, EU, SIDA, Svenska kyrkan.

ICJ-utlåtandet är politiskt motiverat och därför oseriöst. Att göra offret till skyldigt för sitt eget lidande har många historiska förtecken, inte minst inom klassisk antisemitism. ICJ kan ju inte rimligtvis vilja betraktas som anti-semitisk. Återstår då frågan varför den låter sig rättas in i antisemitismens ledband.

Sanningen berör på vad du vill ljuga om

Israel bygger en mur. Och Sverige är en muslimsk stat.

Israel bygger en barriär mot terror. Att barriären behövs kunde ses än en gång då en buss på söndagen sprängdes på staden Tel Avivs gator av palestinska terrorister. En israel mördades och trettio lemlästades i attentatet.

De som förbehållslöst stödjer den palestinska regimen pekar på Israels anti-terror barriär som skälet bakom detta urskillningslösa mördande av israeler på gator och torg, i bussar och skolor. Som om barriären, som är 2 år gammalt, på något retroaktivt sätt är skälet till den våg av självmordsbombningar som iscensatts av palestinierna redan flera år innan barriären började byggas.

De som på detta onyanserade sätt stödjer allt som palestinierna gör, och som kritiserar allt som israelerna gör, kallar barriären för en mur. Men endast ca 3 procent av barriären består av en mur, resterande 97 procent består av genomskinligt staket. Men ordet ”mur” låter onekligen mycket mer dramatiskt och negativt.

Sverige har en befolkning på ungefär 9 miljoner, varav cirka fyra hundratusen är muslimer. Detta betyder att cirka 4,44% av Sveriges befolkning är muslimer.
Kan vi därför använda samma logik och kalla Sverige för ett muslimskt land?
Eller ska vi besinna oss och försöka fokusera på sanningen istället?

Döden är oåterkallelig. Detta utgör basen för palestiniernas strategi

I sin replik den 2 mars säger sig Rutger Fridholm fördöma all terrorism.

Han nämner enstaka övertramp som israeliska soldater gjort sig skyldiga till i svåra bedömningssituationer. Detta är inte terrorism. Att dessa soldater ändå rannsakas är ett bevis på israelisk öppenhet och demokrati vars motstycke helt saknas i Arafats totalitära, genomkorrupta vanstyre.

Terrorism är det som nu i helgen lämnade ett två år gammalt israeliskt barn utan föräldrar – pappan och den gravida mamman sköts ihjäl i sin bil. INNANFÖR ”gröna linjen”.

Fridholm skriver om checkpoints som försenar palestinier. Varje sådan försening är självklart oerhört påfrestande och beklaglig – men tillfällig. Döden är oåterkallelig. Det överlevande barnets föräldrar är inte försenade, de kommer aldrig hem. De dödades inte av misstag – deras bödlar ville döda de första judar de påträffade. Taktiken kallas för terror. Dådet utfördes av Arafats egen al Aksa-brigader. Palestinska massmördares rätt till rörelsefrihet kan inte likställas med israelers rätt att leva. Därav barriären.

Palestinska terrorister använder ambulanser som vapentransport, de använder sina egna civila som mänskliga sköldar under sina attacker. Taktiken används eftersom det är svårt för israeliska militärer att agera utan att skada civila – och riskera att rannsakas för övertramp i svåra bedömningssituationer.

Lösningen är en separationsbarriär som kan hålla de två folken åtskilda tills ett oberoende palestinskt ledarskap tillåts och förhandlingar startar. Då kan barriären snabbt tas ned.
Detta kräver ett palestinskt ledarskap utan terrorism som verktyg.

Vilket kom först, kycklingen eller ägget?

Världen fördömer Israels byggande av en antiterroristbarriär.

Men staketet kom till EFTER det att palestinierna inledde sin bombkampanj mot civila judar på bussar, i restauranger, på väg till skolan.

Man skriver bara om de 4% av antiterroristbarriären som består av en mur, men ignorerar de 96% som består av genomskinligt staket.

Man säger inget om att stoppa de palestinska självmordsbombarna som ju förorsakat barriären.

Trots internationella fördömanden, har Arafat inte velat stoppa den massindoktrinering som manar till grovt antijudiskt våld. En indoktrinering som sker via palestinska skolböcker, radio, TV och tidningar.

Det är inte konstigt att palestinierna inte vill ha vare sig staketet eller muren, ytterst få israeler tycker om denna styggelse heller. Men i stort sett alla israeler anser att barriären – vilken form den än tar – är en ond nödvändighet.

För faktum är att barriären fungerar. Idag sker attentat enbart där ingen barriär ännu finns. I norra delen av Israel där staketet redan är rest har attentatsfrekvensen minskat med 50%.

Den långsiktiga lösningen är bildande av en palestinsk stat. Det är ingen ny lösning, förslaget om delning i en palestinskjudisk och en palestinskarabisk stat accepterades av Israel redan 1948. Men omvärlden vill idag att gränserna för denna framtida stat skall gå längs den sk ”gröna linjen”. Detta är dock bara en vapenstilleståndslinje, där Israel 1948 slutade kämpa emot de lokala palestinskarabiska terroristerna som, stödda av fem anfallande arabiska arméer, försökte driva judarna i havet.

Den politiska gränsen ska fastställas i förhandlingar. För detta krävs att palestinska terrorister slutar dödar civila israeler. Då inget görs för att förhindra detta massmord, reser Israel en barriär som kan tas ned lika snabbt som den sätts upp, om palestinsk terror upphör. Att ytterligare 11 busspassagerare mördades förra söndagen och 60 lemlästades av palestinska terrorister gör knappast palestiniernas förhandlingsvilja trovärdig.

All Israelkritik är självfallet inte uttryck för antisemitism. Om kritik riktas mot t ex Saudi Arabiens staket mot terrorister från Jemen, eller mot palestinska myndighetens uppviglig av sina barn till massmord osv, blir det naturligtvis lättare att även betrakta kritik mot Israels barriärbyggande utan misstanke om antisemitism.

Men ensidig kritik av enbart den judiska staten ger övertoner av antisemitism. Det är lätt att se ensidig kritik som antisemitism när det kanske bara handlar om förödande okunnighet och blind partiskhet.

Orsak och verkan. Hur svårt kan det vara att förstå det?

Britt-Marie Mattsson skriver i GP (040224) att “den höga israeliska muren väcker obehag och olust” och att ”trots muren sker attentat”.

Mattsson använder sig av samma språkbruk som Arafat, som också han talar bildligt om att ”det blir aldrig fred eller säkerhet så länge den israeliska muren består”.

Intressant nog föredrar båda två att hänvisa till den känsloladdade 4 procenten av antiterroristbarrikaden som består av en mur, men ignorerar de återstående 96 procenten som består av genomskinligt staket.

Vare sig Arafat eller Mattsson yttrar ett ord om viljan att få ett stopp på de palestinska självmordsbombarna.

Vare sig Arafat eller Mattsson yttrar något om att staketet kom till EFTER det att palestinierna inledde sin bombkampanj.

Ingen av dem nämner heller att trots hela den demokratiska världens fördömanden, har Arafats palestinska myndighet aldrig gjort något för att få ett stopp på den massindoktrineringen som manar till antijudiskt våld. En indoktrinering som sker via palestinska skolböcker, radio, TV och tidningar, och som delvis finansierats av EU genom otillräckligt kontrollerade finansiella bidrag.

Det är inte konstigt att palestinierna inte vill ha vare sig staketet eller muren, ytterst få israeler tycker om dem heller. Men i stort sett alla israeler anser att barriären – vilken form den än tar – är en ond nödvändighet.

Mattsson har fel när hon skriver att ”trots muren sker attentat”. Attentat sker enbart där ingen barriär ännu finns. Från Gaza har det inte skett några attentat sedan barriären kom på plats. I norra delen av Israel där staketet redan är på plats har attentatsfrekvensen minskat med 50 procent. De attentat som ändå lyckas i detta område sker med terrorister som penetrerar söderifrån, där ingen barriär ännu finns.

Mattsson påstår att det enda rätta är bildande av en palestinsk stat. Det har hon helt rätt i. Statsbildningen kan bara ske när barriären rivs. Det har hon också helt rätt i. Men hon påstår att gränserna för denna framtida stat skall gå längs den sk ”gröna linjen”. Detta är dock bara en vapenstilleståndslinje; det är den linje där Israel 1948 slutade kämpa emot de fem anfallande arabiska arméer som hjälpta av de lokala palestinskarabiska terroristerna försökte driva judarna i havet. Det var och är ingen politisk gräns. Den politiska gränsen ska fastställas i förhandlingar. För att förhandlingar kan äga rum, krävs att palestinska terrorister slutar dödar varje israelisk jude de kommer åt, såsom de gör idag.

Men eftersom Arafat inte vill förhindra detta massmord, reser Israel en barriär som kan tas ned lika snabbt som det sätts upp, den dagen förhandlingar kommer igång och palestinsk terror upphör. Israel väntar fortfarande på att terrorn ska stoppas. Att ytterligare 8 busspassagerare mördades i söndags och 60 lemlästades för livet av palestinska terrorister gör knappast Arafat trovärdigare när han påstår att han är för en förhandlingslösning. Mattsson skriver: ”att resa en barrikad mellan människor är inte ett civiliserat och modernt sätt att lösa konflikter”. Man kan naturligtvis undra hur civiliserat och modernt det är att spränga civila busspassagerare till döds som ett sätt att lösa konflikter.

Alla som kritiserar Israel är självfallet inte antisemiter. Israel – precis som vilket annat land eller nation i bildning som helst – kan och bör kritiseras för varje felsteg det tar. När väl samma kritik riktas mot t ex Saudi Arabiens staket mot terrorister från Jemen, när samma kritik riktas mot palestinska myndighetens uppviglig av sina barn till massmord, när samma hårda kritik riktas mot Kina för dess oerhörda destruktiva framfart mot Tibet, när Ryssland kritiseras i media för att landet alltjämt skövlar Tjetjenien, när det resas krav på att murar ska rivas i Belfast, då blir det naturligtvis lättare att sätta även Israels barriärbyggande i ett bredare perspektiv utan anklagelser om antisemitism.

Till dess är det lätt att förstå att många människor anser att ensidig kritik av enbart den judiska staten har övertoner av antisemitism. Det är lätt att felaktigt anklaga dessa ensidiga kritiker för antisemitism när det egentligen bara handlar om förödande okunnighet och blind partiskhet.

Israels "gettostängsel"

Ett gettostängsel håller på att byggas i Israel. Palestinier och övriga arabvärlden kallar den för apartheidmur och menar då att palestinska araber låses in bakom den, men barriärens rätta namn är ”Arafats stängsel”. För det är Yasser Arafat som har tvingat fram den genom en oupphörlig terrorkampanj mot den judiska staten.

För 60 år sedan tvingade nazisterna sina judiska fångar att betala för sin egen undergång: judarna skulle först lämna ifrån sig sina ägodelar, sedan gräva sina egna gravar, och därefter hoppa i eller bli nedskjutna vid randen till de färska gravarna. På samma sätt tvingar Arafat, Hamas, Islamisk Jihad och övriga palestinska terrorister den judiska staten att först betala för sin egen barriär, för att sedan långsamt kväva judarna inuti det inhägnade området. Byggnadsmaterialet de använder heter ”terror”.

Att ett getto byggs är det sålunda inget tvivel om. Meningarna går dock isär om vem som sitter på insidan, och vem som vaktar på utsidan. En titt på regionens karta visar ett Israel med en befolkning på 6 miljoner sittande inlåsta med fiender runt om och med endast en öppning bakom ryggen – Medelhavets djupa vatten.

Denna smala landremsa – som inte mäter mer än 10 km vid sin smalaste punkt – omges av en vidsträckt båge med 22 arabiska länder med en sammanlagd befolkning på ungefär 300 miljoner. Plus en muslimsk värld som sträcker sig långt utanför regionen hela vägen till Asien. Samtliga dessa länder stöder den härskande Arafatdoktrinen att den judiska staten ska uppslukas av den omgivande muslimska världen.

Ett getto? Absolut. Men det är Arafat som är gettostängslets arkitekt.

Lider palestinska araber av Arafats gettostängsel? Självklart.
Bryr han sig? Inte ett dugg – inget pris är för högt att betala för ett juderent Palestina.
Finns det en lösning? Naturligtvis:

Stopp för palestinsk terror.
Stopp för antisemitisk indoktrinering och uppvigling i den arabiska världen, inklusive i statliga läromedel.
Stopp för det automatiska anti-israeliska mandatet i FN.
Stopp för den arabiska världens konstanta vägran att erkänna och förhandla med Israel.
Stopp därefter på säkerhetsbarriärens byggande då barriären inte längre behövs.

Ett Mellanöstern utan Arafat och hans verktyg Hamas och Islamisk Jihad är det viktigaste steget mot ett Mellanöstern utan säkerhetsbarriär.

Bristfällig analys om Israels säkerhetsbarriär

I GP:s ledare fredag den 24 oktober 2003 skriver man att “många ser byggandet av en säkerhetsbarriär som en felsatsning”. De många för vilka barriären är en förutsättning för överlevnad nämns inte.

Som bevis för hur feltänkt denna säkerhetsbarriär är, hävdar man att ”trots den höga säkerhetsbarriär som är under uppförande har självmordsbombare fortsatt sitt dödliga värv”.

Maken till omvänd logik är svår att finna någonstans: barriären är inte komplett – ledarartikeln understryker själv att den fortfarande är ”under uppförande” – men det faktum att palestinska massmördare lyckas kringgå de många sträckor där ingen barriär ännu finns anges som bevis för att barriären inte fungerar. Vilken logisk och språklig kullerbytta!

Ledarartikeln fortsätter med att ”ingen har hittills förmått leda i bevis att skammens mur, som den ibland kallas, ger Israel ett högre mått av säkerhet”.

Det beror naturligtvis på hur intresserad man är av att leta efter beviset. Ett nog så talande bevis är att en liknande barriär sedan flera år har omgärdat Gazaremsan efter det att flera självmordsbombare utförde sina dödliga värv därifrån. Sedan barriärens uppförande har inte en enda – läs det statistiska beviset – inte ens någon enda attack skett därifrån. Av den enkla anledningen att barriären fungerar.

Ledarartikeln inleder med påståendet att ”Sverige röstade på goda grunder” för resolutionen som brännmärkte byggandet av säkerhetsbarriären. Som synes ovan räcker inte ens statistiskt bevis som grund för Sveriges överväganden i frågan. Den svenska förkärleken för samsyn oavsett principen och priset, och dess konsekventa inrättning i ledet i enlighet med den automatiska FN-majoritet som är ständigt Israelfientlig, kan därför lämnas utanför ekvationen.

Ledaren tar – naturligtvis – upp Ariel Sharons ”hårdföra politik med riktade mord och allt”. Men vare sig i ledarartikeln eller i tidigare analyser har man kunnat läsa lika rättfram kritik mot den konstellation av palestinska ledare och den strategi som gav upphov till denna politik; som överhuvudtaget gjorde det möjligt för Ariel Sharon att ens komma till makten när Israels kanske bästa hopp för en fredlig framtid – Ehud Barak – sveptes åt sidan av Arafats och Hamas självmordsbomber for ett par år sedan.

GP brännmärker de resulterande symptomen istället för att bränna bort den cancer som ger upphovet till sjukdomen. Barriären bör absolut plockas ned – när det är bevisat att den inte behövs.

Det skulle krävas mod att skriva det i en ledarartikel.

Samt en klarsynthet som gör att man angriper problemet vid dess källa istället för vid dess utmynning.

Helle Klein gör enögdhet till en dygd

Helle Kleins artikel i Aftonbladet 12 maj 2003 (Apartheid-murar ger inte fred) ger all anledning att undra över faktakällorna och – vad värre är – avsikten.

Klein skriver uteslutande utifrån ena partens synpunkter, en taktik som har få beröringspunkter med nyhetsrapportering men desto mer med propagandaspridning. Hon hänvisar till ISM (International Solidarity Movement) utan att tala om att detta är en militant palestinsk rörelse vars uttalade mål är att störa israeliska säkerhetsaktioner ämnade att förhindra palestinsk terror. Klein förtiger att en efterspanad terrorist skyddades av ISM i deras lokaler innan han arresterades. Hon rubricerar ISM som ”ickevåldsaktivister” – definitionen av våld tycks sålunda inte inkludera mord på judiska civila.

Ännu mer egendomligt är Kleins påstående om den säkerhetsbarriär som ses av många som enda sättet att hålla terroristerna borta från judiska civila – tills Mahmoud Abbas eller någon annan kan få bukt med palestinsk terror. Klein skriver om säkerhetsmuren längs ”den gröna linjen, det vill säga gränsen som gällde före kriget 1967”.
Snälla nån! Gröna linjen är inte och aldrig har varit någon internationell gräns. Det är en vapenstilleståndslinje. Det är den plats där de israeliska soldaterna stod när de lyckades slå tillbaka de anfallande panarabiska arméerna och vapenvilan trädde i kraft. Låt mig upprepa det som Klein inte ens åberopar: det var araberna som anföll. De förlorade. Någonstans slutade stridigheterna. Det är den ”gröna linjen”.
Alla vapenstilleståndsavtal som slöts mellan Israel och dess grannar klargör att inga fientligheter i någon form får ske över gränserna. Avtalen gör även klart att vapenstilleståndsgränserna skall vara tillfälliga, och att permanenta gränser skall förhandlas fram mellan parterna och fastställas genom fredsavtal.
Om Klein menar att ett fredsavtal redan existerar mellan Israel och dess palestinska grannar, då är ju naturligtvis en säkerhetsbarriär som inkräktar på palestinskt territorium en olaglighet. Problemet är dock att Klein nog är ensam om att tro att ett sådant fredsavtal existerar – fråga bara Hamas, Islamiska Jihad, Hizbollah, Arafats Al-Aqsa Brigaderna osv om deras syn på ett fredsavtal. Samtidigt kan man gärna be om en karta från vilken palestinsk skolbok i geografi som helst, och se var landet Israel finns på denna karta – den finns inte eftersom ordet inte ens förekommer. Hela området är benämnt Palestina. Klein är märkligt tyst om denna aspekt av gränsdiskussioner.
Kan Klein revidera sin syn på vad som är en gräns kontra vad som är en vapenstilleståndslinje kontra vad som är en tillfällig barriär mot terror, kan diskussionen framgent föras på en mer faktamässig nivå.
Klein avslutar sin artikel med ”Sharons mur är ingen säkerhetsåtgärd. Den är en apartheidmur och måste omedelbart stoppas.” Faktum är att antalet terrorattacker drastiskt har minskat sedan muren började byggas. Den är inte färdig än, så attackerna fortsätter alltjämt. Barriären är inte tänkt som en permanent lösning eller markering på en evig gränsdragning, utan dess sträcka bestäms naturligtvis av var de judiska invånarna för tillfället bor – till och med den mest enögde måste ju inse att det är civila judar som är målet för palestinsk terror så om en skyddsmur ska byggas ska denna mur naturligtvis finnas där civila judar finns. Var gränsen senare dras är en helt annan fråga som inte har några beröringspunkter med denna tillfälliga barriärs sträckning.
Men Helle Klein väljer att skriva om apartheidmurar. Hon kanske syftar mer på den mur som har byggts upp i hennes egen föreställningsvärld; en mental mur som effektivt förhindrar att båda sidors belägenhet belyses med samma objektivitet; en mental mur som effektivt förhindrar att israelers syn på tillståndet någonsin får yttras; en mental mur som effektivt ljuger bort palestinskt våld; en mental mur som automatiskt förkastar allt israeliskt utan att undersöka – eller ens vilja undersöka – vad det handlar om.
I en sak har Helle Klein således alldeles rätt: israels problem med sina palestinska grannar har absolut med apartheid att göra – med den apartheidmur som subjektiva, partiska och faktafrämmande journalister medvetet bygger upp.