Vågar man definiera judehat i Sverige?

Johanne Hildebrandt skriver med all rätt i världen att ”trötta generaliseringar spär bara på misstron”. Judehat bland muslimer i Sverige är ett alldeles för allvarligt ämne att generalisera bort.

Johanne undrar ”är man judehatare om man motsätter sig Israels ockupation av Palestina? Självklart inte. Alla har rätt till sina egna politiska åsikter. Så vad är då sanningen kan man undra?”

För att ge ett svar på den undran och för att sätta fokus på frågan om politik kontra religion, vill jag belysa situationen ur min familjs personliga erfarenheter. Allt är dokumenterat hos polisen, vilket naturligtvis bör tillfredsställa alla krav på presentation av ”genomarbetade och faktabaserade sanningar”.

Sedan höstterminens början har min 13-åriga son blivit misshandlad och hotad 5 gånger på bussar och tåg - senast för två veckor sedan mitt framför våra ögon.

En gång utanför synagogan av 2 killar i 15-16-års ålder; en gång när han blev avkastad från en spårvagn av en ensam kille i ca 16-17 års ålder; flera gånger på sin shackklubb där han har hotats fysiskt och fått höra vad man skulle göra med honom när tillfället ges; en gång när han blev avhyst från en fullsatt buss av fyra stycken killar i 15-16 års ålder, och sist på ett tunnelbanetåg medan vi vuxna och andra barn i hans bekantskapskrets faktiskt var där och såg det hela.

Anledningen? Min 13-åriga son bär en Davidsstjärna runt halsen, som identifierar honom som jude. På samma sätt som kristna bär ett kors, muslimska damer bär en slöja, manliga sikher bär en turban, gifta hinduiska kvinnor bär en röd prick mitt på pannan. Samtliga min sons attackerare var unga muslimska killar. Ingen enda gång frågade hans attackerare om han var israel eller ens Israelvän - det räckte att han var jude. De skulle slutföra Hitlers jobb, judarna skulle slaktas, alla judar är smutsiga och inte värdiga att andas samma luft som riktigt folk, han skulle knäböja inför överhögheten osv osv.

Vid incidenten på tunnelbanan där jag närvarade försökte jag prata med killarna. Jag frågade varför de pratade på det här sättet och speciellt framför unga barn. Jag räckte ut min hand och frågade om inte åtminstone vi kunde bygga en bro och hantera detta på ett civiliserat sätt. Svaret jag fick var att de inte skulle ta någon smutsig judejävel i hand. De sade avsevärt mycket mer än detta, men jag tänker inte upprepa alla de okvädningsorden som användes.

Jag frågade killarna om de visste skillnaden mellan en jude och en israel. Svaret jag fick var att ”alla är samma skit och alla ska dödas.” Det var då vi steg av tåget innan de yngsta barnen i 10-11 års ålder fick utstå ännu mer.

Johanne skriver att när han talar om påstått judehat/antisemitism bland svensk-muslimska ungdomar ”så visar det sig att det är Israels politik som eleverna är emot, inte direkt judarna själva.” Det speglar säkert dem han har tillfrågat eller det de velat förmedla; våra erfarenheter speglar det vi har upplevt. Min son attackerades inte för hans politiska åsikters skull. Han attackerades för att det syns att han är jude.

Samtliga fall där vår son har blivit attackerad är rapporterade till polisen och ligger nu hos åklagaren. Detta har vi gjort i samma anda som Johanne ger uttryck för när han skriver att ”man blir så trött på alla generaliseringar”. Vi vill inte leva med generaliseringar, vi lägger vår tillit till svensk rättvisa – och det kräver fakta, inte generaliseringar. Nu hoppas vi, precis som Johanne, att sanningen inte ”förtigs eller förringas av journalister och debattörer”.

Detta är vår sanning. Hoppas den inte förtigs eller förringas. Beviset ser vi i form av Aftonbladets publicering av denna artikel - eller ej.

Fotnot: Aftonbladet publicerade INTE denna artikel.

Att vara jude i Sverige är förenad med fara

Sedan höstterminens början i augusti 2003 har min 13-åriga son blivit misshandlad och hotad 5 gånger på bussar och tåg - senast för en vecka sedan mitt framför mina ögon.

Anledningen? Han bär en Davidsstjärna runt halsen, som identifierar honom som jude. På samma sätt som kristna bär ett kors, muslimska damer bär en slöja, manliga sikher bär en turban, gifta hinduiska kvinnor bär en röd prick mitt på pannan. Samtliga min sons attackerare var unga muslimska killar. Ingen enda gång frågade hans attackerare om han var israel eller ens Israelvän - det räckte att han var jude. De skulle slutföra Hitlers jobb, alla judar är smutsiga och inte värdiga att andas samma luft som riktigt folk, han skulle knäböja inför överhögheten osv osv.

Och ändå påstår Lars Andersson i DNs debattforum att dylika händelser inte kan kallas för antisemitism eftersom ”både araber och judar är semiter”. Andersson fortsätter: "Om (författaren) i stället skrivit antisionister skulle det hela vara mer förståligt."

Min son attackerades inte för att han är sionist – hans muslimska attackerare bad inte om hans politiska åsikter. Som 13-åring, skulle det förvåna mig om han ens har några. Men jude är han, och det räcker tydligen. Men sådana som Lars Andersson medvetet blundar för vad som händer i det svenska samhället. De spenderar all sin energi på att klä om judehat med en massa finare namn.

Det ÄR antisemitism – eller judehat om man envisas med finurliga ordlekar – när judar attackeras för att de är judar. Ingen ordlek ändrar den saken.

Samtliga fall där vår son har blivit inblandad är rapporterade till polisen och ligger nu hos åklagaren.

Det växande judehatet i Sverige

Judehatet håller på att sprida sig i folkhemmet. Den skarpsynte kanske tycker att ordet ”åter” saknas, att ”Judehatet håller åter på att sprida sig i det svenska samhället”.

Både ja och nej. Ja, eftersom judehat – antisemitism – under och strax efter andra världskriget var ett stort problem, men ett problem som i upplysningens spår från 60- till 80-talet mer eller mindre försvann från scenen.

Nej, eftersom vi idag pratar om ett delvis nytt fenomen. Där det tidigare kännetecknades av nazisympati och extremism inom i huvudsak marginaliserade europeiska politiska rörelser, som dessutom tvingades mer eller mindre under jorden av en bred politisk sammanhållning och unison avsky från samhället självt, är det nya judehatet ett uttryck av den nya demografiska situationen i Sverige likväl som i många andra länder.

Det nya judehatet signeras fanatisk islamism. Inte Islam, inte muslimer, utan fanatiker som skyltar med sin religion som förevändning för judehat. Dessa fanatiska hatspridare representerar måhända Islam eller den arabiska världen lika lite som nazisterna kan sägas representera alla tyskar, alla kristna eller alla européer. Men de märks, och motståndarna inom och utom de egna leden är märkbart fåordiga.

Antisemitismen påverkar situationen i Sverige mycket påtagligt. Några få axplock:

En 13-årig pojke lämnar en synagoga efter gudstjänsten och åtföljs av två killar, ca 16 år gamla. De ropar efter honom att de ska döda judesvinet, att det var synd att inte Hitler fick slutföra sitt jobb och så vidare. Den 13-åriga pojken har lärt sig att inte svara på sådan provokation, han fortsätter att gå. De två killarna ställer sig då framför honom och börjar slå honom för att han ”inte har rätt att gå på samma gata som riktigt folk”. Pojken slår tillbaka så hårt han någonsin kan, och springer i det efterföljande tumultet därifrån till busshållplatsen där det finns mycket folk.

Två äldre damer beställer taxi hemifrån. Den kommer, de tar plats och ger chauffören adressen dit de vill bli körda. Chauffören tvärnitar och beordrar damerna att omedelbart lämna hans bil – de ville bli körda till synagogan och han som rättrogen muslim tänker inte ha judar i sin bil eller köra till en judisk adress.

En judisk kille blir attackerad på öppen gata för att han bär en kippa – den judiska huvudbonaden. Hans ”brott” – att skylta med sin judiska identitet. Ingen i omgivningen ingriper.

En 14-årig judinna blir utskälld av sina klasskamrater för att ”ni har inte i Palestina att göra”. Tjejen är född och uppvuxen och har bott hela sitt liv i Sverige.

Ett judiskt skolbarn som bär en Davidsstjärna – ett judiskt tecken som bärs på samma sätt som kristna bär en kors på en kedja runt halsen – blir beordrad av en äldre kille att knäböja inför honom. Motiveringen är att det ”smutsiga judesvinet” ska veta vem det är som styr. Ingen i omgivningen reagerar.

En klass sjuåringar är på bussresa. Plötsligt viker sig en pojke dubbelt och håller armen för ögonen. Läraren är mycket orolig och vill tillkalla ambulans, men det är ingen hälsofara – pojken vill bara värja sig för synden att oavsiktligt se den byggnad som bussen just nu kör förbi – ett judiskt kapell vid en judisk begravningsplats. Pojkens föräldrar har tidigare sagt honom att om han ser en Davidsstjärna (som ju fanns på kapellets tak) kommer han att för evigt brinna i helvetet. Pojken har påbrå från Mellanöstern men är född och uppvuxen i Sverige.

På en schackklubb talar tre äldre killar om för en yngre klubbkamrat av judisk börd att de ångrar att Hitler inte fick chansen att göra färdigt sitt jobb med judarna, och att de ska fortsätta arbetet. En av killarna säger helt öppet att han är nazist, de andra att de är muslimska antisemiter. Klubbens tränare, som blir informerad om händelsen, säger att det inte är något att orda över, att det ”hör bara till tonåringars tuffa jargong”, och att om man inte gillar atmosfären är det fritt fram att söka till en annan klubb.

Dagen efter det att World Trade Center rammades av två flygplan, förklarar läraren i en mellanstadieklass att visst är det en hemsk händelse, men att alla måste förstå den globala arabiska vreden mot allt amerikanskt eftersom amerikanerna hade ju tagit ett arabiskt land och gett det till judarna efter andra världskriget.

Judiska synagogor måste bevakas av polis vid de religiösa högtiderna. Ingen annan religion i Sverige är så utsatt att dess utövare måste beskyddas av statsmakten under bönestunder. Det är ett skyddsbehov som i sig är ett talande mått på situationen för landets judar.

I svensk media skrivs det konsekvent om ”judiska bosättare” på Västbanken och i Gaza (inte ”israeliska bosättare”). Men det skrivs aldrig om ”muslimska terrorister” eller ”muslimska massmördare” när dessa spränger busslaster med judiska civila i Israel. Man svartmålar därigenom judarnas religion, pekar ut den som stötestenen i Mellanösternkonflikten. Judarnas religion utmålas som hindret mot Palestinaarabernas nationella aspirationer. Detta tyder antingen på vissa svenska journalisters brist på elementära kunskaper – eller också en medveten vilja att sudda ut denna nog så viktiga distinktion för att därigenom spä på ett spirande judehat.

Men den del av svensk media som ägnar sig åt denna systematiserade indoktrineringen är inte ensam om detta synsätt – det hämtar sin näring från Palestinska Myndighetens hemsidor, TV-program och tidningar. Och inte minst från skolorna, där en hel generation palestinska barn skolas i att förakta och mörda judar och israeler. Se till exempel skolböcker som ”Islamisk Utbildning för Nionde Klass”, s. 79; ”Vårt Arabiska Språk För Femte Klass”, s. 67; ”Den Nya Historien om Araberna och Världen”, s. 123 – skolböcker som används varje dag i palestinska skolor. Men svensk media tycks inte våga påtala att detta pågår. Den tycks inte våga belysa länken mellan denna massindoktrinering och den tilltagande arabisk-muslimska antisemitismen som härjar i vårt samhälle.

I den stora allmänhetens ögon rättfärdigas alltmer Palestinaarabernas synsätt och de militanta palestiniernas välregisserade industrialiserad masslakt på judarna i Israel just på grundval av denna skeva jämförelse mellan en judisk religion och en arabisk nationalpolitisk ideologi. Denna massmediala stigmatisering och indoktrinering mot judarna kan inte fortsätta utan att det får konsekvenser för nationens psyke.

Och konsekvenserna ser vi dagligen här hemma i Sverige. Onyanserad rapportering från Mellanöstern, förenklade politiska analyser och oblyg partiskhet i förening med historielöshet i stora delar av svensk media gör det svårt att särskilja nyhetsförmedling från politisk kommentar. Man blandar friskt mellan koncepten ”judar” och ”israeler”, och skörden kommer i form av en hel generation svenska ungdomar som inte vet bättre än att ”judarna bär skulden för allt”. Man behöver bara läsa vissa av de svenska hemsidorna som florerar på Internet för att förstå hur gravt problemet är – och hur det kommer att växa. Den flerfaldigt dömda antisemiten Ahmed Ramis verksamhet är bara ett av många exempel i genren massindoktrinering av svenska ungdomar.

Svenska judar attackeras och skadas dagligen. Av ingen annan anledning än att de är judar. Det är dags för svensk media att ta sitt ansvar och sluta medvetet färga det svenska samhället. Media ska rapportera nyheter, inte skapa dem. Media ska rapportera om tillståndet i nationen – även det besvärande tillståndet att Sverige håller på att förgiftas av gammal välkänd naziinspirerad judehat i ohelig förening med nyväckt islamistisk antisemitism. Som samhälle har vi inget problem med att uttrycka vår avsky för nazism. Men vi tycks inte vilja röra vid den lika avskyvärda fanatiska muslimska och arabiska antisemitismen. Dock finns denna nya antisemitism bland oss, och samhället behöver belysa den – med media i täten.

Om medierna inte lyckas reglera sig själv, är det dags för våra politiker att ställa upp och tvinga fram en grundlig förändring i medias attityd. Sverige blundar för ett tilltagande problem mot en minoritet som har bott i landet i mer än 300 år.

Det är dags att vakna innan katastrofen är ett faktum – signerad massmedial flathet eller i värsta fall medveten mediepolitik.

Jag protesterar å det bestämdaste mot SVTs onyanserade nyhetsinslag om branden i Malmömoskén.

“Det här är en bedrövlig dag, och så uppfattas det av muslimer, kristna och alla med hög moral.” Ungefär så säger en upprörd församlingsmedlem. Det är naturligtvis lätt att förstå hans upprördhet där han står och betraktar förödelsen över församlingens ögonsten, och man delar oreserverat hans förtvivlan.

Svårare är det att förstå att hans uppräkning av människor med hög moral stannar vid enbart muslimer och kristna. Andra religiösa grupperingar figurerar inte. Och än svårare är det att förstå att SVT trots denna uppenbara brist ändå väljer att visa detta inslag.

Några sekunder senare sveper kameran över förödelsen och man hör kommentatorns röst berätta att den muslimska församlingen har mottagit hot tidigare. Just då vilar kameran på en davidsstjärna – det judiska tecknet – som i tydlig hast har ritats på väggen till en av de brandhärjade väggarna. Inga kommentarer ges, inga behövs. Huruvida stjärnan har ritats före eller efter branden framgår inte.

Betraktaren ryser vid kopplingen som uppmuntras genom detta ord- och bildspel. Huruvida ordalydelsen och bildsekvensen var helt enkelt ett olycklig sammanförande av orelaterade inslag, är svårt för den utomstående att döma. Med tanke på att denna fruktansvärda förlust för Malmös muslimska församling hände ungefär kl 23 föregående natt men visas i denna form så sent som klockan 19:30 påföljande kväll, är det svårt att tro att man inte haft tid att redigera inslaget så att det inte ger näring till rasistisk och religiös motsättning.

Det är på plats med en redigering av inslaget och även en offentlig ursäkt i TV för det okänsliga sättet på vilket inslaget hanterades. Huruvida inslaget presenterades medvetet på detta sätt eller ej är också lämplig för utredning. En betydande del av den svenska befolkningen – dvs den judiska minoriteten som inte förärades ett omnämnande – bävar nu inför de eventuella handfasta konsekvenserna som detta vinklade inslag kan ge upphov till.

Härmed anmäler jag händelsen till granskningsnämnden.

Moskébranden i Malmö

Natten till söndag den 27:e april 2003 var en svart dag för en betydelsefull minoritet i det moderna Sverige. Det var då en brand ödelade stora delar av församlingsbyggnaderna runt moskén i Malmö.

Som tur är kom vare sig människor eller själva moskén till skada, dock kan den muslimska församlingen förvänta sig stora förluster räknat i både pengar och – vad värre är – församlingslivet.

I skrivande stund är brandorsaken inte klarlagt, men de första indikationerna ger vid handen att det kan ha varit en olycka i samband med förvarandet av trädgårdsmateriel i ett uthus.

Det som dock gör det hela ännu värre är att någon samhällssabotör har bemödat sig att rita en davidsstjärna – det judiska religiösa tecknet – på en av väggarna till den brandhärjade moskén. Den sjukliga symboliken i en sådan förkastlig aktion visar än mer hur viktigt det är att det svenska samhället – med medierna i spetsen – gör allt för att kväva hat och rasism i sin linda. Vad är nästa steg? Brinnande kors utanför våra kyrkor? Sådant finns det inte utrymme för i Sverige, oavsett etnisk minoritet eller religion.

I Sverige är vi svenskar först och främst oavsett vår etnicitet eller religiösa tro. Försök att underblåsa rasistiska strömningar med sådan symbolik eller aktion – i det fall själva branden visar sig vara anlagd – borde stampas ut med bestämdhet av ett enigt samhälle.