När 550 blir 54 blir 6 …

… och 42 blir 12 blir 3.

Hamas gillar inte demokrati. Läs Amnestys svidande kritik mot Hamas.

Hamas gillar inte civila. Se vad de anser är rätt behandling av civila.

Hamas gillar inte judar. Hamas imam Nizar Rayyan: ”Judarna är profetmördare och de har stängt sina öron till Allahs sanna budskap.”

Hamas gillar inte Israel. Hamas stadgar, introduktion:”Israel får existera tills Islam utplånar det, precis som Islam tidigare har utplånat andra.”

Hamas gillar inte FN. Se hur Hamas använder FN-ambulanser.

Hamas gillar verkligen inte FN. Så här går det till med det FN-bistånd som du och jag tror att vi ger till nödlidande civila.

Hamas gillar inte barn. Hamas barnuppfostran.

Hamas gillar inte matematik. Siffror är svåra saker.

För ett par år sedan cirkulerade Fatah myten om ”550 massakrerade civila” i Jenin som istället visade sig vara 54 döda, av vilka 48 terrorister med vapen i hand och resterande 6 civila mänskliga sköldar som terroristerna tvångsanvände som skydd.

Och idag är det Hamas tur att visa lika stor okunnighet i matte. ”42 massakrerade civila i en FN-skola” i Gazaremsan under Israels operation för att stoppa 2920 dagar av palestinsk raketbeskjutning visar sig istället vara 12 döda – av vilka 9 terrorister – vid en raketavskjutningsramp på en gata i närheten av en skolbyggnad.

Men tro för all del inte vad du läser här. Läs istället vad FNs John Ging har skrivit om saken.

En av palestiniernas många presidenter (i skrivande stund har de två officiella, Mahmoud Abbas på Västbanken och Ismail Haniyeh i Gazaremsan, därtill finns Khaled Mashaal i Damaskus som säger sig vara den egentliga presidenten) är på besök hos Svenska Riksbanken. Abbas vill ha pengar. Mer pengar. Utöver de miljarder han redan fått.

När nu Sverige gräver allt djupare i det svenska folkets allt tunnare plånböcker för att plundra reserverna till förmån för palestinierna, är det av värde att komma ihåg att matte inte är palestiniernas starka kort. Det vi investerar idag lär vi inte få se röken av imorgon. En finansiell återbäring på den svenska kapitalinvesteringen in palestinierna kommer vi naturligtvis aldrig att få se. Det har heller aldrig varit syftet; syftet är att ge utan att få.

Den återbäring som är långt viktigare än kronor och ören ligger i fred – den bästa ränta någonsin på våra ofrivilliga donationer. Vi har aldrig fått ränta i form av fred under de 61 år vi redan investerat i palestinierna, och vi lär inte få fred nu heller. Men vi fortsätter att investera.

De palestinska ledarna visar på en skrämmande inkompetens när det gäller siffror, statistik, matematik och de enklaste redovisningsprinciperna.

Att 42 blir 12 blir 3 är bara det senaste beviset för detta.


Läs också på denna webbsida om ämnet Bistånd:

Bistånd1, Bistånd2, Bistånd3, Bistånd4, Bistånd5, Bistånd6, Bistånd7, Bistånd8, Bistånd9, Bistånd10, Bistånd11, Bistånd12

När saker inte är som de ser ut

Svenska medier älskar att berätta i svart och vitt.

I Barometern igår berättade en ung israelisk soldat, Tamir Meyer, om hur viktigt det är med färgnyanser. I synnerhet i Mellanöstern är saker inte alltid – eller ens ofta – som de ser ut.

Berättad ur en soldats synvinkel och med empati för både sina lumparkollegor och de civila palestinier i vilkas liv han tvingas göra avtryck för att förhindra blodsspilla, är det en berättelse med många bottnar.

Det israeliska valet är nu över och resultatet av palestiniernas extremism kan läsas av i den israeliska valutgången.

En valutgång till vilken hundratusentals unga israeler har bidragit – många färgade av sina erfarenheter med sina palestinska grannar.

Det underliga idag är inte valresultatet, utan att ett Israel under ett sådant existentiellt hot ens håller val och är ett demokratiskt land.

Det kan man bland annat tacka denne unge soldat och de hundratusentals övriga genom åren. Unga soldater som har gjort ett storartat jobb för att värna om den israeliska demokratin under omänskligt tryck – men som ändå lyckats behålla sin medmänsklighet.

Hamas, Islamiska Jihad, Fatah och alla de övriga terrororganisationerna har mycket att lära sig om medmänsklighet.

Tamir Meyers artikel som först publicerades Barometern:

Jag är född i Israel. Som israel blir man inkallad i armén när man fyllt 18. Jag tjänstgjorde som fallskärmsjägare. Våren 2007 muckade jag. Här vill jag försöka beskriva en normal operation, en sådan operation som vi utförde nästan varje natt. Följande berättelse är baserad på sanna händelser.

Sent på natten anlände vi till ett flyktingläger, kanske det i Jenin. Bara några timmar tidigare hade vi fått reda på, genom arméns underrättelsetjänst, att det fanns en grabb, 16 år, som hade kommit till sista steget i sina förberedelser för att spränga sig själv på en israelisk skolbuss.


Tidigt morgonen därpå på väg till Tel Aviv skulle han hämta sitt bombbälte. Vi lämnade allt vi höll på med, lärde oss så mycket vi kunde om honom och om området där han fanns. Han befann sig i sina föräldrars hus tillsammans med sina fem småsyskon där den yngsta var knappt två år. Om allt gick enligt hans planer skulle de inte ha någon storebror dagen därpå.

Vi anlände till huset tidigt på morgonen, efter en stund hade alla intagit sina positioner. Klockan var runt två på morgonen. Tolken började tala i sin megafon och bad alla i huset komma ut.


Ingen kom ut, istället så blev vi, som varje natt, beskjutna från flera olika håll. Skotten kom från familjebostäder där det låg sovande barn. Vi har ju såklart inte tillstånd att skjuta tillbaka eftersom vi är i ett tätbefolkat område med risk för att träffa oskyldiga. Efter några minuter har hela området vaknat. Det kan ju inte vara särskilt kul att väckas klockan två på morgonen av skott, fast å andra sidan, så har ju inte vi sovit mer än några få timmar de senaste dagarna. Vi forstsatte att vänta, vi forstsatte att bli beskjutna och tolken fortsatte att be folket i huset komma ut…

Efter mer än en timma hade människorna i huset bestämt sig för att komma ut. Vi gick genom deras ID-handlingar, hittade grabben vi sökte, arresterade honom och åkte därifrån.

Jag kommer aldrig att glömma minen på grabbens mor och far när de kom ut ur byggnaden, de stora leendena som de försökte dölja, deras ögon fyllda av tacksamhet – tacksamhet till oss. Mamman och pappan visste naturligtvis vad deras son planerade – även om inte sonen hade berättat något – föräldrar är inte idioter. Tack vare vår insats den kvällen kommer deras son att arresteras, tillbringa tid i ett israeliskt fängelse och han kanske till och med kommer att besluta sig för att studera under sin tid i fängelset. Sedan kommer han ut. Ut till sin familj och till sitt hem.

Detta vet familjen, de vet även att hade inte vi arresterat honom så hade han dött några timmar senare på en buss i Israel. Hade de försökt stoppa grabben hade de blivit betraktade som förrädare av sina grannar och då hade hela familjen slaktats. Familjen vet att vi var deras enda hopp för att få se sonen igen. Hur Israels arméunderrättelsetjänst fungerar har jag ingen aning om, men ju mer jag tänker på det ju mer undrar jag om inte det är föräldrarna själva som ringer armén som sista utväg i nöd och hopp om att armén ska rädda deras son.

Runt sex på morgonen kommer vi tillbaka till vår bas, duschar och går och lägger oss med gott samvete för att vi har räddat en pojke och ytterliggare 20 skolbarn. Sömnen varar förstås inte länge, för några timmar senare är det upp och hoppa, ny natt samma visa – hoppas bara jag och mina vänner kommer hem levande och friska.

Ett av mina tidigaste minnen från barndomen är sångerna jag lyssnade till, de handlade alltid om "shalom", fred. Från åldern noll tyckte mina föräldrar att detta var ett viktigt budskap att ge sina barn. Vi tog till oss budskapet. Men fred kommer aldrig att uppnås, inte förrän andra sidan slutar med sånger om "jihad", heligt krig, och också börjar med sånger om fred.

Ingen seriös person kan tro att vår generation kan uppnå fred; vi har redan sett blod, men hoppet är ännu inte över för våra barn. Om vi börjar i dag, om araberna ändrar i dag den uppfostran de ger sina barn, finns det ingen anledning till att vi inte kan ge våra barn en bättre framtid än vi fick, en framtid full av hopp och av fred. En framtid där mina barn inte behöver tjänstgöra i armén. Bara tillsammans kan vi förvandla vår dröm till verklighet.

MXP, Aftonbladet, GP, Expressen, SvD, DN, Aftonbladet,

Demokrati har ett högt pris

200 poliser för att skydda 100 svenskars demokratiska rättigheter.

100 svenskar viftande med svenska och israeliska flaggor höll idag en manifestation under parollen ”Mötesfrihet – för alla”, ”Yttrandefrihet – för alla” samt ”Rätt för Israel att existera”.

Begrepp som retade uppskattningsvis 300 människor så till den grad att de ordnade en våldsam motdemonstration. Våldet och förolämpningarna (”Tack för senast grisajävlar”) riktades främst mot polisen.

Förmodligen för att motdemonstranterna uppfattade polisens skydd av svenska medborgare som provokativ. Det kanske var därför demonstranterna enligt uppgift kom med – och greps med – slangbomber. Ett slags direktimport från Hamas Gaza.

Motdemonstranterna kastade ägg och fyrverkerier för att visa sin ilska över svenskar som utövade sin demokratiska rättighet att samlas under polisbeskydd.

Det nya Sverige.

Som en av motdemonstranterna uttryckte det: ”Jag protesterar mot Israel, att de har ockuperat vår mark.”

Det absurda med att ockupera Malmös gator och bete sig våldsamt mot civila svenska medborgare samt mot svenska poliser som borde kunnat njuta av en ledig söndag finns uppenbarligen inte i resonemanget.

Eller som en annan motdemonstrant uttryckte det: ”Jag bryr mig om mitt hemland. Vi har mer rätt att vara här än dem.”

Det skulle vara intressant att privat fråga Malmöpoliserna vem de helst vill ha som sina grannar: de som deltog i manifestationen för demokrati och yttrandefrihet och vars rättigheter stöds av svenska politiker, eller de som protesterade mot att dessa friheter ges till judar och andra svenska demokrater och som använder våld mot tjänsteman för att driva hem poängen.

Sannerligen ett nytt Sverige.

Ett Sverige som växer fram med högljudd, våldsam framfart.

Och samtidigt ett Sverige som växer fram i tystnad – det svenska samhällets tystnad.

Det är dags för demokratiska krafter att sluta vara tysta. För demokratins skull.

SVT, Skånskan, Kvällsposten, Sydsvenskan, SvD, DN, JiM, TA, YA, HD, TA, GP

Ett Sverige - två ansikten

Sverige är ett fantastiskt land. Det är nog anledningen till att vi bor här, även om våra hjärtan ibland klappar för andra länder och samhällen i olika sammanhang.

Vi förstår att vår relation till vårt land förpliktigar: vi betalar våra skatter, vi lever som laglydiga medborgare, vi lever och njuter av våra liv i ett underbart land, vi är tacksamma för rättigheter som människor i många andra länder knappast ens kan drömma om.

Så mycket värre är det därför när vi ser att människor med inställningar som är väsensskilda från våra tar över gatorna och uppför sig på ett sätt som är totalt främmande för oss.

Så mycket värre är det när en laglig och fredlig manifestation med fredsmusik och fredsbudskap attackeras av fientliga mobbar på öppen gata, en pöbel som viftar med Hizbollahflaggor som avbildar gevär och naket våld.

Så mycket värre är det att två dagar före Förintelsens dag, då vi högtidlighåller minnet av sex miljoner judar som mördades för att de var judar, får judar i Malmö springa för livet undan raketer, glasflaskor och stenar medan massorna jublar.

Så mycket värre är det att detta utspelar sig i Sverige, år 2009.

Se här en film inspelad av Ted Ekeroth från händelsen i Malmö söndagen 25 januari 2009.

Filmen visar på ett Sverige som vi till hälften känner igen och är stolta över, samt ett annat Sverige som är en mardröm. En mardröm som håller på att utvecklas till verklighet medan medierna och politikerna förblir tysta.



Filmen visar på ett skammens Sverige.

Konsten att ignorera fakta

Göran Buréns artikel i VK är anmärkningsvärd för vad den inte säger.

Att FNs delningsresolution gällde delning i såväl en judisk som en arabisk del – Israel respektive Palestina.

Att delningen följde på en redan tidigare genomförd delning då 80 % av marken gavs till Palestina-araberna som kallade sitt nya land Transjordanien, senare Jordanien.

Att FNs delningsplan bara handlade om de återstående 20 procenten men att araberna inte accepterade judar någonstans i världen – deras ivriga anammande av Nazismen gjorde detta kristallklart.

Att delningsplanen till stor del fått avsett resultatet: ett judiskt land (Israel) med en stor muslimsk, kristen och Bahai minoritet. Det är resten av resultatet som väntar på sig: ytterligare en arabisk muslimsk stat, vid namn Palestina. Att denna stat inte finns på kartan är inte på grund av den judiska staten – Israel ockuperade inte Västbanken eller Gaza 1948, utan det var Jordanien och Egypten som ockuperade dessa landområden. Burén citerar märkligt nog inte Hägglöfs åsikter om denna 19-åriga arabiska ockupation.

Begreppet ”Palestinier” betydde ”boende i Palestina” – invandrande muslimer från hela den arabisk-muslimska världen och invandrande judar från hela världen – inklusive hela den muslimska världen som slängde ut sina judar efter Andra världskrigets slut. Därtill har både muslimer och judar bott i Palestina sedan länge – muslimer av och till i 1400 år och judar oavbrutet i mer än 3500 år. Jerusalem har två gånger varit judarnas huvudstad, muslimer har aldrig haft en stat, än mindre en huvudstad, i Palestina.

Burén menar ändå att endast en del av lokalbefolkningen – den ickejudiska – hör hemma i Palestina. Ordet ”Palestinier” föraktades av de lokala araberna, de sade själva att de var araber och att namnet ”Palestinier” bara gällde lokala judar. Tanken på att kapa åt sig namnet föddes samtidigt som dessa lokala araber också började kapa flygplan. När Göran Burén skriver ”Från palestiniernas sida var motståndet kompakt” utestänger han den judiska befolkningen från sin definition.

Om Burén följer nyheterna vet han vilken sorts stat Israel är och hur den arabiska och muslimska omvärlden ser på den: vid Annapolismötet vägrade de arabiska delegaterna att ens ta de judiska representanterna i hand. Saeb Erekat, palestiniernas chefsförhandlare, accepterar inte Israel som ett judiskt land. Samtidigt kräver han och övriga arabvärlden att det tilltänkta Palestina ska bli ett muslimskt land.

Israel är en judisk stat med lika rätt för alla. Motsvarande kan inte sägas om något arabiskt eller muslimskt land. Inte om Saudiarabien där en kvinna som våldtagits dömts till 200 piskrapp för att hon ”sällskapat med män” eller Sudan där en lärare anklagas för att ha ”förolämpat Islam”.

Israel är ett demokratiskt faktum. Ett faktum som förbigått arabvärlden och Göran Burén.

Censur i svenska medier

Klockan 22 tittade jag på TV4 nyheterna (060712).

Det inleddes med ett 3 minuter långt inslag om upptrappat våld i Libanon, ”som följd av att 2 israeliska soldater kidnappades” av människor ”som den libanesiska regeringen inte har något ansvar för”, vilket föranledde ”Israels militära aktioner inne i Libanon”. Det är inga exakta citat, men så nära jag kan minnas ordalaget.

Man intervjuade även Jan Eliasson. Vare sig journalisten eller Eliasson (åtminstone i de avsnitt som publiken fick se på TV) nämnde något om det andra som också hände i samband med kidnappningen, och som har minst lika stort nyhetsvärde som kidnappningen: nämligen dödandet av 8 israeliska soldater inne i Israel i det bombardemanget av suveränt israeliskt territorium från Libanon som föregick kidnappningen. Inte ett enda ord från TV4. Inte något enda ord om de 8 döda israeliska soldaterna.

TV4 har censurerat bort den delen av nyheterna som förklarar Israels respons, och istället fokuserat helt på Israels bombardemang inne i Libanon. Publiken får intrycket av att det egentligen är Israel som har orsakat den militära upptrappningen, eftersom ingen mindre än Jan Eliasson citeras (kanske hårt klippt för att passa inslagets redigerare) där han kräver att FN:s säkerhetsråd inkallas för att diskutera våldet.

Detta är förmodligen det mest kränkande och den mest oroväckande omskrivning av fakta som svenska nyhetskonsumenter någonsin erfarit, faktiskt ett hot mot vår demokrati när det ljugs och viktiga nyheter missbrukas och misshandlas på detta sätt för att passa TV4:s medarbetares politiska dagordning.

TV4 bör ge en omedelbar offentlig ursäkt i TV. Inte minst de åtta döda soldater – som alltså dödades inne i Israel – och deras familjer förtjänar denna minimala respekt.

TV4 nyheter har till uppgift att förmedla just nyheter. Alla nyheter. Inte bara de delarna som råkar sammanfalla med dess medarbetares politiska sympatier.

Sverige är fantastiskt!

Sverige är fantastiskt! Vår regering lider av beröringsskräck med Israel, Mellanösterns enda demokrati. Regeringen till och med drar sig ur en flygövning ämnad att effektivisera internationella hjälpinsatser eftersom israeliska flygvapnet deltar.

Samtidigt som enda land bryter vår regering mot EU och Schengen och utfärdar visum till Hamas – en terrororganisation vars mål ju är att utplåna det Israel som det israeliska flygvapnet skyddar.

Visumet ges till en Hamasminister som pläderar här i Sverige för en suverän palestinsk stat – en vision man delar med Israel – fast genom massinvandring av palestinaaraber till Israel!

Visst är Sverige fantastiskt.

En regel för judarna, en helt annan för alla andra

Gunnar Olofssons replik i HT 050608 är en uppvisning i klassisk ”svansen viftar med hunden”-logik.

Han skriver angående favoritslagordet apartheid att ”med tiden har uttrycket … kommit att användas på andra former av diskriminering på etnisk eller religiös grund”. Vad Olofsson inte nämner är att det är han och hans meningsfränder som drivit fram denna ändrade användning av uttrycket. Ingen annan använder sig av det.

Bland de många rent häpnadsväckande påståenden i Olofssons text är det en som lyser klarast med sina klassiska antisemitiska drag – påståendet att judar inte får lov att gifta sig med icke-judar. Detta borde han ta upp med alla de tusentals judar och judinnor i Israel som är gifta med muslimer och kristna – han deklarerar ju att de inte existerar. Även det ett klassiskt rasistiskt drag – att ”ickeönskvärda” helt enkelt inte existerar. Med risk för att störa Olofssons uppfattning med inslag av fakta, vill jag nämna att Israel inte har borgerliga vigslar, utan det är enbart religiösa samfund som viger par – såväl judiska som muslimska som kristna samfund. Alla lyder under samma regel.

Olofsson skriver som vore det sanningen att ”en israelisk ’demokrati’ förutsätter att det palestinska folket mer eller mindre fördrivs”. Israelerna tänkte inte på det viset 1948 när det enda ämnet på den arabiska dagordningen var att förinta Israel, ej heller under de arabiska anfallskrigen 1967 och 1973, under Osloperiodens fredsuppbyggnad som besvarades av den palestinska intifadan, eller idag. Tvärtom är Israel mån om att ett palestinskt land ska byggas trots att det aldrig existerat något sådant i världshistorien. Men nu gäller det att hitta formerna för detta land där industrialiserat mord på judar tas bort från dagordningen.

Men morden stoppas inte. Inte av Palestinska Myndigheten, palestiniernas beslutsfattande organ. Beslutet tas uppenbarligen inte. Men Olofsson kritiserar inte Palestinska Myndigheten för att den inte uppfyller sina avtal om avväpning av terrorgrupperna. ”Vad gör man med en stat som inte respekterar internationell rätt” skriver Olofsson, men han syftar inte på de dagliga palestinska raketbeskjutningar eller de tidigare så förödande självmordsbombningarna som säkerhetsbarriären effektivt stoppat. Nej, han är enbart upprörd mot den judiska motparten.

Precis så tänker en äkta rasist och antisemit – en regel för judarna, en helt annan för alla andra.

Denna selektiva blindhet bland somliga journalister...

I sin artikel i Dagen daterad 041109 återger Jonatan Sverker den ena sidas berättelse i en situation där två sidor lider.

Rubriken skriker ”Barn utsätts för tortyr”, vi läser om ”övergrepp” och ”tortyr” och mycket annat. Inramningen är ett seminarium med temat ”Stolen Youth” (stulen ungdom) på Juridiska Institutionen på Göteborgs Handelshögskola. Där satt en panel bestående av propalestinska aktivister, inklusive advokat och jurist från Internationella Juristkommissionen (IJC).

Temat var barnens rättigheter, fast enbart palestinska barns rättigheter. Och enbart rättigheter som påstås trampas på av israeler. Som en i panelen, en palestinsk socialarbetare, ständigt kallade för ”judar”, inte israeler. Detta synsätt talar för sig själv.

Jag var inbjuden att delta i debatten som motvikt. Men med den syn på demokrati som uppvisades av arrangörerna, var upplägget följande: den propalestinska sidan skulle få 90 minuter på sig att visa en film samt presentera en bok, båda med titel ”Stolen Youth”. Den fyramanna palestinska panelen skulle under dessa 90 minuter lägga fram oemotsagda påståenden om israeliska övertramp av palestinska barns rättigheter.

Sedan skulle jag, som ensamrepresentant för motsidan, få fem (5) minuter på mig att diskutera uppkomsten till konflikten i Mellanöstern, varvid motsidan också skulle få 5 minuter för samma ändamål, samt 5 minuter att diskutera lösningen på konflikten, som också motsidan skulle få. Jag fick inte ta upp innehållet i den 90 minuter långa ensidiga presentationen som palestinagruppen inledde seminariet med. Jag fick inte ha en juridisk bisittare som motvikt till deras två. Jag fick agera ensamt gentemot deras panel på 4 personer plus en palestinaaktiv jurist från ICJ.

Jag drog mig ur eftersom jag ansåg hela upplägget vara en skymf mot varje demokratisk princip som vi är vana vid här i Sverige.

Sverker citerar George Abu Al-Zulof, en av deltagarna, som sade: ”Barn utsätts för tortyr och övergrepp i det israeliska rättssystemet.” Det enda beviset som framfördes var påståenden i boken – skriven av aktivistgruppen – samt påståenden i filmen – gjord av aktivistgruppen. Ingen företrädare från den israeliska sidan intervjuades, inga bevis lades fram och jag fick naturligtvis ingen möjlighet att besvara påståendena – förhållningsreglerna hade ju fastställts före seminariet. Frågan är naturligtvis varför man är rädd för sanningen.

Flera studenter i publiken lämnade ilsket tillställningen som de beskrev som en ensidig hatfest. De hade kommit för att lära sig något, den möjligheten uteblev. Det blev en tre timmars uppvisning i ensidig propaganda.

Men ensidighet hjälper ingen. Inom föreningen Fred i Mellanöstern (FiM) är vi mycket måna om att understryka att lösningen bygger på att vi inte enbart tar hand om en sidas intressen, utan båda sidors – bara om grannen mår bra kan även vi må bra. Detta kräver kompromisser – och en stor portion ärlighet.

Ärlighet genom att antingen själva nämna eller tillåta mig nämna att det visst sker brott mot barnens rättigheter i denna härjade del av världen – mot palestinska barn som blir tagna av israeliska militären för inblandning i terroraktioner; mot palestinska barn av palestinska vuxna som medvetet indoktrinerar och hjärntvättar dem i skolböcker, TV, radio, mosképredikningar, sagoberättelser och teaterpjäser till att bli självmordsbombare; mot palestinska barn som används som levande sköldar av palestinska terrorister; mot palestinska barn som blir utnyttjade som vapenkurirer; mot palestinska barn som dödas av palestinska vuxna när de försöker förhindrar terroristerna från att använda deras hem för avfyrning av missiler mot israeliska skolor och dagis; och inte minst mot israeliska barn som sprängs, lemlästas och bränns till döds av palestinska barn och vuxna i sökande efter ett från högsta ort utlovat martyrskap.
När allt detta får lov att nämnas i ärlighetens namn, finns det även utrymme att ta upp påstådda israeliska övergrepp – de som går att bevisa. Innan detta sker, är varje försök att belasta enbart ena sidan dömt att föreviga den horribla situationen som nu råder – där barn på bägge sidor lider.

Inom FiM vill vi söka vägar som leder framåt, vägar som får användas av båda parter i dispyten. Den väg som Sverker visade med sitt ensidiga referat är en apartheidväg, en väg som judarna (vem annars) inte fick lov att beträda – man hade ju inte ens yttranderätt! Att seminariets palestinska företrädare ivrar för denna sorts vägbygge är en sak – de militanta palestinska rasistiska kraven på ett judenreint Hebron, till exempel, är bara ett ärligt uttryck för vad de vill åstadkomma. Men att en journalist antingen övertalas eller är naiv nog att beträda denna väg gör en mycket fundersam.

Sannerligen en mörk dag när en journalist inte förmådde lyfta fram något av detta. Men trots allt en ganska ljus dag, egentligen, för det var dagen då IJC-juristen medgav utan omsvep – fast bara i privat samtal, förstås – att det visst sker fruktansvärda övergrepp mot palestinska barn i de palestinska områden och mot arabiska barn i alla de omringande arabiska länderna, men att dessa inte kommer att belysas. Anledningen? ”Israel är det enda landet i regionen som släpper in oss, tillåter oss att granska, medverka, intervjua – och sedan lämna landet och avlägga våra rapporter där helst vi vill.”

Låter knappast som ett land där övergrepp mot barn sätts i system. Synd bara att en rutinerad journalist inte lyckades dra denna slutsats.

RKU betyder terror. Sverige finansierar dess verksamhet

Inte för inte är flaggan för den av EU terrorstämplade palestinska organisationen PFLP blodröd till färgen.

Färgen speglar PFLP:s främsta intresse – blod. När en palestinsk massmördare som Ahmed Yassin dödas av Israel, skriver stolt svenska RKU (Revolutionär Kommunistisk Ungdom) om begravningståget att ”även om Hamas gröna flaggor dominerade, så vajade även PFLP:s röda, Islamiska Jihads svarta och till och med Fatahs (Arafats rörelse) gula.” PFLP är sålunda enligt RKU:s egen utsago i gott sällskap.

Vilket sällskap är då detta? Jo, sällskapet består av till exempel sagde Hamas, som tisdagen den 31:e augusti sprängde två bussar i den sydisraeliska staden Beer Sheva. Facit: Hittills 16 döda, 100 skadade. Några av de skadade kommer att mista lemmar och ögon, många fler kommer att lida av svåra brännskador på hela kroppen och i ansiktet livet ut. Sprängningarna tajmades för att brisera samtidigt som låg- och mellanstadieskolorna stängdes för dagen – man tog miste på datumen eftersom den nya skolterminen inte skulle börja förrän dagen därpå. Intressant att notera är att Beer Sheva har en mycket stor beduin arabisk befolkning – inte ens brödraskap araber och muslimer emellan tycks kunna hejda massmördarna i sitt heliga syfte att uppnå martyrskap genom att mörda så många på måfå selekterade judiska civila som möjligt.

Inget av detta tycks bekomma RKU, som nu är i färd med att organisera en enorm konferens i den helsvenska idyllen Göteborg, med början 7:e september. Konferensen avslutas, skrämmande nog, den 11:e september. Ett datum som i terrorsammanhang nog klingar ganska rått i våra öron. RKU skriver i sitt konferensprogram ”Vad innebär EU:s terrorlista för solidariteten med motståndet? Är det längre möjligt med insamlingar till stöd för befrielserörelser? Vad får detta för konsekvenser för solidaritetsarbetet?”

Svenska RKU:s enda bekymmer i sammanhanget tycks vara att i ”solidaritetssyfte” samla ännu mer pengar i Sverige till massmord av judar i det avlägsna Israel. En snabb titt på PFLP:s flagga, med en karta över det tilltänkta Palestina som täcker HELA Israel, är bevis nog för vad dessa rörelser har i sikte.

RKU tar tillfället att bjuder in som en av huvudtalarna ”Leila Khaled, legendarisk Palestinakämpe numera bosatt i Jordanien (för att) att tala om kampen för ett fritt och demokratiskt Palestina.”

Leila Khaled, för dem som minns, är den som i folkmun kallas för ”dödens ängel”. Denna ängel i PFLP-färger har lyckats kapa flygplan inte bara en, utan två gånger. Med en plastikoperation emellan för att bättre kunna undgå upptäckten. Hon fångades av Storbritannien under det andra försöket men utväxlades omgående mot västerländska gisslan som PFLP höll och som de hotade döda. Låter mönstret bekant från dagens jihadister i dagens Irak, där franska journalister riskerar att halshuggas om inte Frankrike tillmötesgår deras krav en halv värld längre bort?

Det är denna PFLP som det svenska RKU bjuder in till en manifestation för glorifiering av blod, våld och hat.

PFLP är en förkortning för terror – fråga bara den arabiska och judiska befolkningen i staden Beer Sheva vad de anser om tisdagens ”hjältemodiga PFLP-aktion”. Men Leila Khaled och PFLP anses av RKU vara ”demokratisk”.

RKU är en förkortning för fortsatt terror – och Sverige ger dem spelrum inom rikets gränser.

Svenska kyrkan HOPPas på Israels undergång.

Världen börjar få en allt klarare bild av förhållanden i Mellanöstern.

Israels motståndare är inte palestinierna, utan den hårdföra palestinska terroristkärnan som styr med aktivt stöd av arabvärlden och onyanserade påhejare i bland annat Sverige.

När det uppdagades att några amerikanska och brittiska soldater i Irak betett sig fullkomligt skamlöst mot vissa irakiska fångar, svarade de regerande Hamasledarna i Gazaremsan genom att vandalisera kyrkogårdar över brittiska och andra soldater som stupade i första världskriget. Nästan ett sekel efter sin död är inte ens de döda skyddade från denna sorts bestialitet.

Samma människosyn upplevde man tidigare denna vecka när sex israeliska soldater sprängdes till döds i Gaza. Krig är krig, de stred och de stupade. Men de styrande Hamas- och Islamiska Jihad-palestinierna i Gaza samlade ihop dessa döda soldaters avstyckade kroppsdelar och avslitna lemmar och aviserade en auktion – kallt medvetna om att den judiska religionen påbjuder begravningen av hela kroppen. Maken till cynisk manipulation och makabert människoförakt är svårt att föreställa sig.

Men samma cyniska synsättet återspeglas även här i Sverige, om än inte uttryckt på samma sätt. Svenska kyrkan står bakom HOPP-kampanjens förnyade krav att Israel ska straffas ekonomiskt för att därigenom tvinga framställandet av en palestinsk stat. Kopplingen mellan straffet och målet är mycket diffus för alla utom möjligen den hårda antiisraeliska kåren som Svenska kyrkan bedyrar att man inte vill kännas vid.

Men samma Svenska kyrka är påfallande tyst om palestiniernas vidriga köpslående med de dödade judiska soldaternas kroppsdelar. Svenska Kyrkans Informationsservice skriver att det ”finns många israelvänner – både kristna och judar – som kritiserar staten Israel för dess orättfärdiga agerande gentemot palestinierna utan att därför varar Israelfientliga”. Men kritik mot palestinierna för deras orättfärdiga agerande gentemot sörjande judiska familjer som vill begrava sina söner motiverar inte dessa israelvänner inom Svenska kyrkan att fördöma denna palestinska bestialitet.

Svenska Kyrkans Informationsservice påstår att ”Israel är en demokratisk stat för judar men inte för andra medborgare i Israel”. Detta kanske kommer som en överraskning för landets 1,2 miljoner israeliska araber, vars vuxna får rösta på vilket parti de vill – inklusive partier vars program förespråkar staten Israels försvinnande till förmån för en palestinsk-arabisk stat. Därtill kan Svenska Kyrkans Informationsservice kanske förklara varför Saudiarabien förvägrar visum till judar och israeler. Ett ganska uttömmande besök på Informationsservicens hemsida visar inte Svenska kyrkans – i egenskap av ’israelvän’ – kraftiga protester mot dessa rasistiska, antidemokratiska bestämmelser.

Samma undersökning av webbsidan visar inga kraftiga protester som kritiserar Libyen för dess vägran att tillåta israeliska schackspelare att delta i världsturneringen trots att Israel rankas som nummer två i världen. Kanske är det på grund av att Svenska kyrkan – som så villigt dragit igång HOPP-kampanjen mot Israel för att påtvinga landet sin syn på demokrati – inte har samma krav på demokrati hos arabiska diktaturer.

HOPP-kampanjens krav har en direkt återkoppling till Gazas Islamiska Jihad och Hamas, och kilopriset på avslitna judiska kroppsdelar. Om det inte är denna sorts palestinska ledarskap som Svenska kyrkan och HOPP-kampanjen föreställt sig, är det verkligen på sin plats med ett otvetydigt fördömande av detta palestinska barbari. I samma hårda ordalag som man fördömer Israel, lika offentligt och undertecknad av samma personer.

Kritik mot palestinier som framställs lika hårt och offentligt som kritik av Israel skulle undanröja alla misstankar om att HOPP-kampanjen och dess pådrivare enbart ivrar för den judiska statens undergång. Det skulle göra underverk för kampanjens trovärdighet om dess undertecknare tog klart avstånd från de primitiva, barbariska medel som används mot Israels levande – och till och med döda – medborgare.

Inga anständighetsgränser i palestiniernas jakt på nationella gränser

Ryad Dyab undrar (Götebors Posten maj 2004) varför Ariel Sharon fått gehör för ståndpunkten att ”nya realiteter har skapats”, varför dessa nya realiteter ska få diktera framtiden.

Svaret ligger i den realitet som de beslutande palestinska organen uppmuntrar såväl finansiellt, logistiskt som politiskt. Nu senast i söndags när en israelisk höggravid mamma, Tali Hatuel, mördades av palestinska terrorister. Inte nog med att de sköt ihjäl mamman medan hon körde, de gick sedan fram till den krockade bilen och kallblodigt avrättade de 4 småbarnen där de satt fastspända i sina bilbälten. Flickorna blev 2, 7, 9 och 11 år gamla.

Detta är realiteten därhelst palestinier kommer i kontakt med israeler. Det krävs inte mycket fantasi att inse att det enda rätta är att minimera kontakterna dem emellan.

Palestinierna vill inte ha några judar boende bland dem. Sharon har frivilligt accepterat detta krav på etnisk rensning där det är möjligt att genomföra, och har därför aviserat ett tillbakadragande från i första hand Gazaremsan. Men palestinierna ogillar det också.
Anledningen är att de befarar att tillbakadragandet från Gazaremsan och stora delar av Västbanken, samt fortsatt byggande av Israels säkerhetsbarriär för att förhindra precis den sorts massaker på civila som skedde i söndags, även skulle innebära nya realiteter gällande gränsdragningar. Men palestinierna vill inte upphöra med terror ens för att främja sina egna önskemål gällande gränsdragningen.

Den nya realiteten är att de palestinska araberna – som aldrig tidigare haft eller önskat sig ett eget land förrän judarna fick sitt – nu vill ha något nytt, ett eget land. Denna nyskapade realitet går parallellt med Israels säkerhet och fortsatta existens – också den en relativt ny realitet, som dock ses med avsmak av arabvärlden.

Att kräva en egen palestinsk stat, att till och med döda judiska spädbarn i detta ädla syfte, men att samtidigt kräva bosättningsrätt i Israel, är en logisk absurditet som trotsar förstånd. Tills man inser att enda anledningen är att på detta sätt skapa ytterligare en ny realitet – Israels försvinnande genom en demografisk obalans: kraftig palestinsk invandring till Israel för att rösta sig fram till majoritet – Israel är ju en demokrati.

Den nya realiteten är att palestinierna vill ha ett eget land. De borde också få just det – ett eget land. Inte Israels land. De slutliga gränserna bestäms via förhandlingar. Förhandlingar kommer igång när palestiniernas beslutande organ en gång för alla förkastar terror som förhandlingsteknik.

Europa bör spela en konstruktiv roll i Mellanöstern

Konflikten i Mellanöstern är återigen i en intensiv våldsspiral. Lördagen den 17:e april dödade Israel Abdel Aziz Rantisi, den palestinske Hamasledaren som med glödande entusiasm hängett sig till utplånandet av staten Israel. Detta gör han medelst självmordsbombningar utförda av intet anande skolbarn, tvångsrekryterade ungdomar, indoktrinerade unga mammor eller hjärntvättade arbetslösa.

Europa exploderade i fördömanden av Israel efter Rantisis död. Till exempel fördömde såväl statsminister Persson som utrikesminister Freivalds attentatet i starkaste ordalag. Frankrike var inte nådig, Tyskland och Storbritannien överträffade varandra i fördömanden av denna ”utomrättsliga avrättningen”. Storbritanniens utrikesminister Jack Straw sade, till exempel, att attentatet var ”olagligt, orättfärdigt och motverkade sitt syfte”.

Ungefär 5 timmar före det attentatet hade Hamas dödat en israelisk polis samt skadat tre andra i södra Israel. Märkligt nog var det inga fördömande ord från alla dessa betydelsefulla europeiska potentater, inga fördömande om att orättfärdiga avrättningar inte tjänade något syfte, inga starkt uttryckta krav på ett slut på våldsaktioner. Det var lika tyst ett par veckor innan, när en ung palestinska sprängde sig själv och några israeler till döds vid den industripark som Israel driver tillsammans med palestinierna som ett sätt att skapa arbetstillfällen och normalisering dem emellan. Hamas vill inte att sitt eget folk ska kunna leva ett normalt liv, arbeta och tjäna en inkomst – kitteln ska istället hållas kokande genom Hamas påtvingade tvångsseparation. Världens statsministrar var märkbart tysta även då.

Tystheten bryts alltså bara när den palestinska barnläkaren Rantisi – som skickat palestinska barn som levande självmordsbomber mot bland andra israeliska barn – dödas. Rantisi och den Hamas han var med och grundade kom till makten genom att brutalt tysta ner all palestinsk opposition. Den taktik har Hamas framgångsrikt exporterat till Europa, som med rädsla förbiser alla vidrigheter som åstadkommits av Hamas samtidigt som man fördömer varje israeliskt försökt att göra något åt problemet. Det är precis denna sorts signaler som välkomnas så hjärtligt av Hamas som en seger – de vet ju att inget de gör kan förmå ett skärrat Europa att tala klarspråk med och om dem – än mindre ta i med hårdhandskarna.

Det är nu dags för Europa att visa ståndaktighet genom att våga kalla saker vid sitt rätta namn, att våga behandla parterna i enlighet med deras ansträngningar och prestanda. För att uppfattas som trovärdig, måste Europa införa ett mått av balans och objektivitet istället för att negativt särbehandla Israel. Det är i Europa som det är så nödvändigt att rätt signaler skickas ut till de berörda: Israel har redan med all önskvärd tydlighet fått de negativa signaler som Europa skickat det landet, men signalerna som kommer till Hamas uttrycker starkt stöd för dess linje.

Medan Israel försöker bygga upp en gemensam plattform för en delad ekonomisk tillväxt – inte minst i industrizonen Erez – anstränger sig Hamas och Arafats övriga terrororganisationer till att rasera varje gryende försök till normalisering. När nu Israel drar sig tillbaka från Gazaremsan, bör Europa göra klart för palestinierna att denna helomvändning innebära en historisk öppning för en bättre framtid. Ingen ska låtsas att tillbakadragandet sker under de mest lämpliga formerna för vare sig israelerna eller palestinierna, men det innebär onekligen en kraftig brytning av dödläget – inget så nytt eller omfattande har någonsin tidigare provats, och alternativt känner vi till sedan drygt 60 år. Palestinierna måste övertygas att de inte har något att vara rädda för om de tar tillfället till en banbrytande förkastning av våld och terror som medel, de måste övertygas om att stöd för Hamas per definition betyder avsaknad av ekonomisk, politisk, personlig, demokratisk och nationell utveckling.

För det är precis detta tryck som Europa så högljutt tillämpar på Israel, dag ut och dag in. Men Israel är en demokrati, och trots idel försök att strypa dess ekonomi är det ett land med en stark exportindustri.

Den enda framgångsrika palestinsk exportindustri är självmordsbombningar. Det har visat sig vara en förödande framgång i Europa, Nordafrika, Mellanöstern, Nordamerika och Asien. Dags nu för Europa att sätta stopp för det.

Orsak och verkan. Hur svårt kan det vara att förstå det?

Britt-Marie Mattsson skriver i GP (040224) att “den höga israeliska muren väcker obehag och olust” och att ”trots muren sker attentat”.

Mattsson använder sig av samma språkbruk som Arafat, som också han talar bildligt om att ”det blir aldrig fred eller säkerhet så länge den israeliska muren består”.

Intressant nog föredrar båda två att hänvisa till den känsloladdade 4 procenten av antiterroristbarrikaden som består av en mur, men ignorerar de återstående 96 procenten som består av genomskinligt staket.

Vare sig Arafat eller Mattsson yttrar ett ord om viljan att få ett stopp på de palestinska självmordsbombarna.

Vare sig Arafat eller Mattsson yttrar något om att staketet kom till EFTER det att palestinierna inledde sin bombkampanj.

Ingen av dem nämner heller att trots hela den demokratiska världens fördömanden, har Arafats palestinska myndighet aldrig gjort något för att få ett stopp på den massindoktrineringen som manar till antijudiskt våld. En indoktrinering som sker via palestinska skolböcker, radio, TV och tidningar, och som delvis finansierats av EU genom otillräckligt kontrollerade finansiella bidrag.

Det är inte konstigt att palestinierna inte vill ha vare sig staketet eller muren, ytterst få israeler tycker om dem heller. Men i stort sett alla israeler anser att barriären – vilken form den än tar – är en ond nödvändighet.

Mattsson har fel när hon skriver att ”trots muren sker attentat”. Attentat sker enbart där ingen barriär ännu finns. Från Gaza har det inte skett några attentat sedan barriären kom på plats. I norra delen av Israel där staketet redan är på plats har attentatsfrekvensen minskat med 50 procent. De attentat som ändå lyckas i detta område sker med terrorister som penetrerar söderifrån, där ingen barriär ännu finns.

Mattsson påstår att det enda rätta är bildande av en palestinsk stat. Det har hon helt rätt i. Statsbildningen kan bara ske när barriären rivs. Det har hon också helt rätt i. Men hon påstår att gränserna för denna framtida stat skall gå längs den sk ”gröna linjen”. Detta är dock bara en vapenstilleståndslinje; det är den linje där Israel 1948 slutade kämpa emot de fem anfallande arabiska arméer som hjälpta av de lokala palestinskarabiska terroristerna försökte driva judarna i havet. Det var och är ingen politisk gräns. Den politiska gränsen ska fastställas i förhandlingar. För att förhandlingar kan äga rum, krävs att palestinska terrorister slutar dödar varje israelisk jude de kommer åt, såsom de gör idag.

Men eftersom Arafat inte vill förhindra detta massmord, reser Israel en barriär som kan tas ned lika snabbt som det sätts upp, den dagen förhandlingar kommer igång och palestinsk terror upphör. Israel väntar fortfarande på att terrorn ska stoppas. Att ytterligare 8 busspassagerare mördades i söndags och 60 lemlästades för livet av palestinska terrorister gör knappast Arafat trovärdigare när han påstår att han är för en förhandlingslösning. Mattsson skriver: ”att resa en barrikad mellan människor är inte ett civiliserat och modernt sätt att lösa konflikter”. Man kan naturligtvis undra hur civiliserat och modernt det är att spränga civila busspassagerare till döds som ett sätt att lösa konflikter.

Alla som kritiserar Israel är självfallet inte antisemiter. Israel – precis som vilket annat land eller nation i bildning som helst – kan och bör kritiseras för varje felsteg det tar. När väl samma kritik riktas mot t ex Saudi Arabiens staket mot terrorister från Jemen, när samma kritik riktas mot palestinska myndighetens uppviglig av sina barn till massmord, när samma hårda kritik riktas mot Kina för dess oerhörda destruktiva framfart mot Tibet, när Ryssland kritiseras i media för att landet alltjämt skövlar Tjetjenien, när det resas krav på att murar ska rivas i Belfast, då blir det naturligtvis lättare att sätta även Israels barriärbyggande i ett bredare perspektiv utan anklagelser om antisemitism.

Till dess är det lätt att förstå att många människor anser att ensidig kritik av enbart den judiska staten har övertoner av antisemitism. Det är lätt att felaktigt anklaga dessa ensidiga kritiker för antisemitism när det egentligen bara handlar om förödande okunnighet och blind partiskhet.

En säker framtid kräver balans

Söndag den 14:e december 2003 var en historisk dag. Den ledare som under flera år beordrat en plågsam död för oräkneliga civila, den envåldshärskare som lett sitt eget folk i fördärv efter flera års korruption och misskötsel av de tillgängliga resurserna, den ledargestalt som under oräkneliga år vältrade sig i lyx medan folket svalt, satt nu tyst och med nedslagen blick, långt från pressens kameror.

Detta är alltså dagens Yasser Arafat, som söndagen den 14:e december inte ville bli påmind om sitt heliga löfte till Saddam Hussein om att de tillsammans ’på vita springare ska rida in i Jerusalem på segerns dag efter att gemensamt ha skickat en miljon självmordsbombare för att röja vägen dit’.

Denna dödsdyrkans kult har ingen plats i den moderna världen. När nyheten om att Saddam tillfångatagits blev känd, hölls sorgeparader i Gaza och på Västbanken. Den chockade Arafat lät meddela att slutet på den dödsbringande alliansen med Saddam Hussein signalerade en ”sorgens dag”. Medan en samstämmig värld förenades i en lättnadens suck över att massmördaren nu äntligen var gripen, medan offentliga kommentarer världen över uttryckte en försiktig förhoppning om att det sargade Irak nu kanske kunde börja läka sina sår och förena sina inhemska krafter för en bättre framtid, sörjde istället Palestinska Myndigheten.

Arafat fortsätter envisas med sitt krav att inga judar får lov att bedja vid sina helgedomar såsom Rakels grav eftersom dessa står på ”arabisk mark”. Samtidigt kräver han ensamrätt att styra över det området i Jerusalems kärna som kontrollerar Västra Muren, judendomens allra heligaste plats. Arafat fortsätter kräva att Palestinaaraber ska få rätten att invandra till Israel i utbyte mot fred, samtidigt som judar som befolkar delar av Västbanken ska avhysas eftersom de bor på arabisk mark. Arafat protesterar mot byggandet av Israels säkerhetsbarriär, samtidigt som han genom skolböcker, TV-program och tidningar uppmuntrar sitt folk att ge sina liv i självmordsbombningar mot civila israeler. I en föränderlig värld där demokrati, respekt och ansvar står i fokus, framstår Arafat som alltmer verklighetsfrämmande.

Stegen mot demokrati i såväl Afghanistan som Irak ger viktiga öppningar för förändringar till det bättre i en stor del av världen där mänskliga rättigheter och demokrati av tradition har varit bristvaror. Om världen ska få en chans att bevittna lika omvälvande förändringar i Mellanöstern, måste man ta ett beslut om huruvida lösningen ska bygga på antingen historia eller nutidsfakta.

Det är föga relevant att basera lösningen enbart på historisk fakta, för det skulle innebära att Israel skulle få ensamrätt att bestämma vilken del av Mellanöstern den judiska staten vill ha – judarna var ju på plats långt innan Islam ens existerade. Alltså måste lösningen vara mer pragmatisk, eftersom världen idag inte ser ut som den gjorde när judarna besatte hela detta område och muslimer inte ens var uppfunna; gränserna bör därför beakta de befolkningscentra för respektive folk som finns idag.

Arafat förespråkar att alla judar ska utvisas från hans tilltänkta land eftersom de har kommit dit under modern tid – men han tycks ha glömt att Brittiska Mandatet Palestinas arabiska befolkning fördubblades genom invandring under 30- och 40-talen. Vid exakt vilket datum vill han att nutidshistoria ska börja för att principen om boenderätt ska vägas i argumentet?

En femtedel av Israels befolkning består av palestinska araber. Därtill kräver Arafat att de palestinska araber som vill, fritt ska få invandra till Israel. Denna obalans utgör inte ett seriöst inslag i letande efter en lösning. Arafats karta över det framtida Palestina sträcker sig ”från floden till havet” som han själv uttrycker det – alltså från Jordanfloden till Medelhavet. Det mesta av det området består dock av Israel. Arafat leder – återigen – sitt folk in i en återvändsgränd där ingen utväg finns som inte av hävd inbegriper motpartens absoluta undergång.

Ska en lösning av Mellanösternkonflikten komma till stånd och sättas i ett vidare perspektiv för att skapa en blomstrande framtid, måste det baseras på den dagsaktuella demografiska situationen.

Arafat får därför bestämma sig för om det är gränsen eller befolkningen som ska flyttas för att skapa två stater sida vid sida.

Israel accepterade delningsplanen för skapandet av två stater redan 1948. Israel förstod vikten av att kompromissa för att överleva. Israel accepterade en delningsplan som gav landet en i stort sett oförsvarbar gräns – därför att man ville visa världen och i synnerhet de arabiska grannländerna att man var mån om en fredlig framtid i samexistens. Grannarnas svar var en koncentrerad attack, fem anfallande arméer samt inhemsk palestinskarabisk terror – då som nu. Israels värsta farhågor besannades: den föreslagna – och ändå av Israel accepterade – gränsen var helt oförsvarbar. Nu vill Arafat, efter att ha utlyst sin intifada som svar på Ehud Baraks erbjudande om fred och självständighet för tre år sedan, att Israel ska tvingas tillbaka till samma oförsvarbara gräns.

Yasser Arafat är inte tillräckligt flexibel för att anpassa sig till den nya världen. Palestinierna, som väntat sedan 1948 på sin självständighet och som fortfarande nekas detta av en ledare som inte förstår vikten av flexibilitet, behöver en ledare med en gångbar vision för framtiden.
Den som saknar förmågan att lära sig av historien är dömd att upprepa den. Men regionen tål inte hur många upprepade misslyckanden som helst.

Kastar stenbumlingar på bedjande judar i Jerusalem för att visa stöd för Arafat i Ramallah

I dagens artikel i GP med rubriken “Arafat åter i huvudrollen” (030913) står något som måste helt enkelt vara ett redigeringsfel, för någon annan förklaring vore otänkbar.

Under delrubriken ”Bråk på Tempelberget” står det följande:
”Tiotusentals människor på Västbanken och i Gazaremsan strömmade ut på gatorna i går för att visa sitt stöd för Arafat, och israelisk polis drabbade samman med palestinska ungdomar på Tempelberget (Haram al-Sharif) i Jerusalem.”

Den information som uppenbarligen har fallit bort är att dessa ungdomar stod på höjden utanför Haram al-Sharif och kastade enorma stenblock ner på huvuden på bedjande judar vid Västra muren från en höjd på ca 10 meter.

Ett nog så viktigt faktum i förklaringen till att ordningsmakten ingrep. Annars låter det som om polisen drabbade samman med ungdomarna för att de uttryckte stöd för Arafat – vilket de ju förstås har full legitim rätt att göra. Som i vilken demokrati som helst.

Historielöshet förlänger konflikten

Replik till Lennart Olsson 18 mars 2003
Demokrati kontra banditstyre

Först och främst, Lennart Olsson, skrev jag aldrig att ”Arafat är en dålig fredspartner”. Det gjorde GP på eget bevåg. Min ordalydelse var något helt annat.

Nu till det du skrev.

Ett: att ”Israel ockuperar … ett annat folks land.”

Fel, palestinierna är inte och har aldrig varit ”ett folk” – de är lokala såväl som invandrade araber som vid Israels uppkomst bestämt sig för att slåss mot judarna och kräva ett stycke mark. Vilket de också erbjöds av FN med Israels fullständiga medhåll, men som de vägrade med motiveringen att de ville krossa den judiska staten och ta just den marken som judarna hade köpt.

Två: Israel bygger inte ”bosättningar i främmande land”. Det finns inte och har aldrig funnits ett land som heter Palestina. Läs historieböckerna.

Tre: Israel går inte ”in i främmande land och river bostadshus…”. Även juristerna i det allt annat än Israelvänliga FN kallar dessa områden för ”omtvistade”. De förblir omtvistade tills båda parter förhandlar om dess slutgiltiga status. Förhandling kräver ett stopp på terror mot israeliska civila.

Fyra: Det som rivs är inte ”bostadshus”, utan alla byggnader som används för planering och genomförande av terror mot civila. Jag lusläste Olssons text men hittade inga hänvisningar till palestinaarabernas demolering av israeliska boningshus, skolbyggnader, restauranger, diskotek, bussar – med oskyldiga civila fortfarande inuti.

Och sist, Rachel Corrie ”dödades” inte, vilket antyder medvetet vilja. Hon dog när hon stod på ett osäkert underlag, som gav vika och gjorde att hon halkade och ramlade under shacktmaskinen, vars förare inte såg henne.

Israelisk demokrati – liksom svensk – förbjuder dödande av civila. Arafats banditstyre uppmuntrar och bekostar det.

Demokrati gentemot banditstyre

I Israel torsdagen den 13:e mars arresterade polisen två medlemmar ur samma israeliska judiska familj efter att en vapengömma hittades i deras hem.

Poliserna hittade tusentals kulor, rökgranater, tårgasgranater och annan ammunition. De två misstänkta arresterades av den israeliska polisen medan utredningen pågår om källan till vapnen och det tilltänkta målet.

Så fungerar en demokrati av t ex israeliskt eller svenskt snitt.

Jämför gärna med vad som sker uppemot ett 40-tal gånger per dag hos dem som ska vara Israels ”partner för fred” – Yasser Arafats Palestinska Myndighet. Inte bara att hans polis aldrig hittills arresterat någon enda vapenbärande palestinskarabisk våldsverkare, utan att just poliser själva påfallande ofta deltar i attacker mot israeliska civila – iförda sina uniformer, till råga på allt.

Det är skillnaden mellan demokrati och banditstyre.

En partner att lita på

Fred mellan israeler och palestinska araber tycks vara mer avlägsen än någonsin. Tumultet i FN över bästa sätt att hantera Iraks massförstörelsevapen bådar inte gott för en lösning här heller.

Det hävdas att enda sättet att lösa tvisten mellan israeler och palestinska araber är genom förhandling. Det är ett synsätt som är alldeles riktigt. Till syvende och sist är det inget som kan ersätta denna nödvändiga väg till en lösning.

Frågan är bara vilka som ska förhandla. På den israeliska sidan finns det en ibland kaotisk politisk situation men ändå ett välfungerade system för landets demokratiska valda att representera sitt folk. När folket svänger åt vänster, väljs Ehud Barak som försöker ge de palestinska arabernas legitima representanter i stort sett allt de önskar, dock utan annat resultat än blodbad på israeliska civila. När folket som konsekvens svänger åt höger, väljs Ariel Sharon som sätter säkerhet före förhandling i brist på en förhandlingspartner att lita på.

Vilken färg den israeliska regeringen än har, är det ingen tvekan att den representerar en demokrati med all dess styrkor och svagheter. Alla medborgare förväntas följa lagen, med allvarliga påföljder i händelse av lagbrott – vare sig man är jude, muslim eller kristen. Uppmuntran till brott ses lika allvarligt och bestraffas lika strängt inom ramen för landets lagar – vare sig man är jude, muslim eller kristen.

Vilken motpart har då Israels folkvalda att förhandla med? Följande artikel i Yasser Arafats officiella palestinska myndighetens tidning, Al Hayat Al Jadida, publicerad den 11:e mars 2003, ger svaret.

”På morgonen den 11 mars 1978 gav Shahida (självmordskandidaten) Dalal Mughrabi upphov till en legend som länge kommer att utgöra hörnstenen i vår undervisning, då hon (utanför) Tel Aviv kapade en buss, med 36 döda och hundratals skadade israeler som följd … 25 år efter denna hjältinnas död som Shahida finns många palestinska kvinnor som följer i hennes fotspår. Till exempel Wafa Idris och Ayyat al-Akhras (de två första kvinnliga självmordsbombarna som tillsammans dödade 3 israeler och lemlästade ytterligare 175 förra året). Shahida Dalal Mughrabi kommer för evigt att utgöra en av symbolerna för den palestinska nationella kampen.”

I en demokrati hade ovanstående uppmuntran till självmordsattentat ovillkorligen lett till att ansvarige utgivaren rannsakats för anstiftan till mord. Hos Yasser Arafats Palestinska Myndighet är dock detta en helt vanlig del i indoktrineringen av en hel generation ungdomar. Ungdomar som medvetet skolas att följa i sina mentorers spår.

Mellanösterns allra hetaste fråga tål därför att upprepas: vem ska Israel förhandla med – idag eller imorgon? När vare sig det politiska etablissemanget eller pressen gör något åt hatfylld anstiftan till mord, åt demonisering av ett helt folk, när Arafat aktivt stödjer ovanstående men samtidigt försäkrar omvärlden att nyckeln till framtiden ligger i hans händer, är han verkligen en partner att lita på?

Konflikten började när Israel slog tillbaka

Började konflikten när Israel slog tillbaka?

På sistone (februari 2003) har det varit tyst kring självmordsbombningar i Israel. Överhuvudtaget hör man ganska litet om Israel, förutom när israeliska trupper arresterar eller dödar palestinska terrorister.

Antalet verksamma självmordsbombare har inte minskat, men deras framgång har decimerats. Anledningen är att Israel har tagit kriget till terroristernas planhalva.

Västerländska ’fredsaktivister’ rasar och ställer upp som mänskliga sköldar i palestinska arabers hem på Västbanken och i Gazaremsan. Men Israel letar inte efter civila palestinier utan enbart efter terrorister. Frågan är då varför dessa ’skyddsänglar’ känner sig kallade att skydda massmördare.

Intressant är även att dessa ’fredsaktivister’ aldrig kritiserar palestinsk terror mot civila israeler eller erbjuder sig att skydda israeliska bussar, restauranger eller diskotek. När vare sig palestinska araber eller utländska ’fredsaktivister’ utanför Israel demonstrerar mot terrorn eller visar intresse av att stoppa massmorden i Israel, tvingas Israel att ensamt agera.

Under första halvåret 2002 genomfördes 31 självmordsattacker mot israeler. De krävde 166 människoliv, medan 1167 skadades och lemlästades. Allt under en period då den israeliska regeringen chansade och hörsammade omvärldens krav på återhållsamhet. Det hjälpte föga. På mindre än en vecka i månadsskiftet mars-april skedde 4 självmordsbombningar på raken utan att Israel besvarade våldet och utan att omvärlden agerade med krafttag mot terroristerna. Denna återhållsamhet uppmuntrade till ett femte illdåd, varför en israelisk självförsvarskampanj till slut blev ofrånkomlig. Den inleddes med punktinsatser men självmordsattackerna fortsatte. Den israeliska aktionen galvaniserade dock omvärlden till påtryckningar på Israel att sluta skydda sig om skyddet krävde våld.

Först när Israel tog över kontrollen från den palestinska myndigheten har en markant vändning i terrorstatistiken noterats. Sedan december har inte en enda självmordsbombare lyckats tränga in i Israel, men ca 10 försök om dagen har stoppats.

En yttre skyddsring, som av nödvändighet innebär en stor mänsklig, moralisk och ekonomisk belastning på den palestinska befolkningen, är följaktligen det enda som är effektivt i kampen mot terrorn när dess baser ligger runt knuten. Åtminstone så länge befolkningen inte gör ett strategiskt val för fred och demokrati.

Tills detta sker är dörren till fri rörelse, ekonomisk stabilitet, arbeten, skolor låst. Men nyckeln ligger i händerna på de palestinier som inget hellre vill än att leva i säkerhet och välmående. Problemet är att majoriteten av palestinierna ar påfallande tyst, och tysthet är ingen bra grogrund för förändringar.

För drygt två sedan förde förändringar israeler och palestinier närmare varandra än någonsin tidigare. Hade Yasser Arafat inte utlöst sin intifada för att med våld skaffa sig det han inte uppnått genom förhandling, hade Israel aldrig behövt skydda sig proaktivt.

Frågan är därför när palestinierna väljer att omsätta insikten om att våld inte lönar sig till handling och istället försöker något banbrytande.

Fast inte så banbrytande egentligen: Israel återlämnade hela Sinai när Egyptens President Sadat lade ner vapnen. Jordanien skrev under ett fredsavtal med Israel. Båda länder har nu bättre politiska och ekonomiska relationer med sin omvärld än någonsin tidigare.

Om de palestinska araberna vill ha en stat bredvid – men inte istället för – Israel, kan den bara skapas av palestinier som är modiga nog att genomföra nödvändiga förändringar. De måste ha mod att motsätta sig Yassir Arafats och Hamas diktatoriska styre. Först då kan Israel lämna områden som de inte har något egenintresse av att kontrollera, vore det inte för att skydda sin civilbefolkning mot fundamentalistiska massmördare.

Det är upp till palestinierna att genomföra denna förändring.

Och att överge mantrat om att kriget började när Israel slog tillbaka.

Brist på kunskap förälnger lidandet

KG Hammar och de övriga undertecknarna av uppropet i DN 18 januari 2003 är måhända bekanta var och en med sin egen historia, och förmodligen är de fullt läskunniga, men de visar inte något tecken på att de är pålästa vad gäller Mellanösterns historia. Tyvärr hindrar inte denna brist dem från att offentligt visa sin okunnighet.

Läs noga: En suverän och demokratisk palestinsk stat är INTE en förutsättning för en rättvis och långsiktig fred i Mellanöstern, så som ni skriver. Den enda förutsättningen för en rättvis och långsiktig fred i Mellanöstern är att Israels arabiska grannar – inkluderande de palestinska araberna – gör otvetydig avkall på sina decennier gamla beslutsamhet att förinta den judiska staten.

Inget annat är relevant. Av den enkla anledningen att allt annat som krävs för att genomdriva en rättvis fred – rättvis för såväl israeler som alla andra i hela regionen, inklusive palestinierna – följer helt automatiskt när detta krav undanröjs.

Är verkligen det viktigaste behovet ”en suverän och demokratisk palestinsk stat” som det står i uppropet? Även när denna suveräna och demokratiska stat leds av en regim som dagligen – i skolböcker, på kartor, från minareterna, i TV, radio och tidningar – kräver det allra enklaste av sina egna: att offra sina liv i den ”heliga kampen” att döda judar varhelst de finns – på bussar, på restauranger, under firandet av religiösa högtider, i sina sängar.

Nej, det allra viktigaste är absolut INTE en suverän och demokratisk palestinsk stat för att dessa termer låter imponerande, utan en stat som alla andra, en stat av den typ som vi i väst har förmånen att kalla för våra grannar: en fredlig stat, en stat som löser tvister runt förhandlingsbordet, en stat som först och främst accepterar sina grannars rätt att leva i fred. Storbritannien och Frankrike löser inte sina problem angående köttimport med hjälp av vapen, ej heller gör Sverige och Norge upp om sina respektive länders syn på säljakt med hjälp av självmordsbombare. Nej, det är en lösning som tycks vara förbehållen den av KG Hammar så prisade Arafat och hans styre.

Ingenstans i uppropet står ett enda ord om krav på upphörandet av mord på israeliska barn. Eller kidnappningar. Eller självmordsbombningar. Dock nämns i uppropet ordet ”självmordsbombare”. På ett grovt förolämpande sätt som försöker göra gällande att dessa vidrigheter äger rum som svar på israeliska övergrepp, när sanningen är att händelseförloppet är precis tvärtom. Men sanningen är, som bekant, det första offret i krig, och KG Hammar förråder sitt ämbete och överger sin tro för att återigen ta upp svärdet i kriget mot judarna. Inget nytt, sålunda. Hammars version av sanningen är att ”civila palestinier dödas nästan dagligen, ledande politiker har fängslats eller mördats”. Bara civila palestinier. Inte en enda bombmakare, inte en enda terrorist med gevär eller handgranat i handen, inte en enda palestinsk förare som medvetet mejat ner oskyldiga människor vid busshållplatsen, inte en enda självmordsbombare som stoppats av israeliska kulor innan sprängladdningen briserat. Bara civila palestinier. Och bara enligt KG Hammar och hans medlöpare.

Nej, KG Hammar och alla ni andra som undertecknat uppropet: valet är inte så enkelt som ni tycks tro. Det handlar inte om ett folk som kräver ”tillbaka” ett land, utan det handlar om ett folk som vill ha ett land som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet. Detta är historia – historia som KG Hammar och hans kumpaner inte tycks känna till. Icke desto mindre betyder inte denna historia att palestinierna för alltid är dömda att leva under andras beskydd, men när man vill ha någonting som man inte äger, är nog alla civiliserade samhällen överens om att det rätta sättet att be om det är just att be om det. Exempelvis runt ett förhandlingsbord. Ett sådant förhandlingsbord som Ehud Barak dukade fram och som nästan ledde till undertecknandet av ett fredsavtal för två år sedan innan Arafats intifada satte stopp för detta.

Palestinierna förtjänar naturligtvis att leva i fred sida vid sida med sina israeliska och sina arabiska grannar, men de leds av en regim som styrs av både inhemska och utländska despoter. Få bort dessa ledare och få fram skolböcker som inte glorifierar judehat, och vi kommer omgående tillbaka till det oerhört lovande läget som vi hade för drygt två sedan, när allt i stort sett var klappat och klart och endast små justeringar behövdes innan undertecknandet av en varaktig och rättvis fred var ett faktum.

Allt annat är lögn, men lögn med en mycket viktig skillnad: den sprids av människor vars pondus ligger i deras titlar. Och som sålunda får ett medieutrymme som vi andra bara kan drömma om. För bara i vänligt sinnade media (eller fientligt, beroende på synsättet) skulle man kunna ge så stort utrymme till ett upprop som består av paragraf efter paragraf innehållande krav på Israel, men utan prestationskrav på palestiniernas regim.

Mer talande kan inte uppropet vara.

Krönika: Israels utplånande närmar sig

Så här kunde Britt-Marie Mattssons krönika i GP 021215 ha sett ut med några justeringar - om hon hade velat analysera istället för att propagera. Ordalaget är detsamma, innehållet detsamma. I stort sett inget har tagits bort, men ny fakta och nya perspektiv har lagts till. Den nya texten speglar precis samma problem fast ur en bredare synvinkel.

Krönika: Israels utplånande närmar sig

Det är många bollar i luften. Risken är att konflikterna lever sina egna liv om man inte ser sanningen i vitögat och agerar omgående. För snaran mot Israel och demokrati dras åt allt hårdare i ett vakuum där ingen vågar ta första steget.

Att de flesta arabländerna har för avsikt att avlägsna Israel från ett exklusivt arabiskt Mellanöstern, och att de tar till alla möjliga vapen – inklusive media och public relations – i detta utrotningskrig, är helt klarlagt [1]. Vad exempelvis Irak har idag av massförstörelsekapacitet för detta ändamål är oklart. Klart är, dock, att de hotat vända sina vapen mot Israel om USA attackerar Irak. Kopplingen är obegriplig för den oinvigde om inte man förstår antisemitismens mekanismer. Den dokumentation om Iraks eventuella innehav av dessa vapen, som Irak tillställt FN:s inspektionsorgan Unmovic, håller på att analyseras. Irak antas inte medge innehav, men USA har redan framhållit att det skulle finnas andra för irakierna besvärande bevis.

Unmovics chef, Hans Blix, har en stram och korrekt hållning. Men man tar inte itu med Saddam Hussein och hans mål med stramhet och korrekthet, utan med kompetens och styrka. Per Ahlmark, tidigare Folkpartiledare som känner Hans Blix väl, skrev 21 november i år att ”politiskt är (Blix) svag och lättlurad. Jag kommer på få Europeiska tjänstemän som är mindre lämpade för en kraftmätning med Saddam”. [2] Hans Blix sägs, med andra ord, inte mäkta med eftertänksamma genomlysningar och resonemang eftersom han är farligt naiv.

FN-inspektörernas arbete har hittills direkt kopplats till ett eventuellt krig mot Irak. Men USA, och övriga allierade, har insett att låsningen till FN-inspektionens resultat inte bör knytas för hårt. Anledningen är att Saddam Hussein till varje pris måste avlägsnas från den post som han intog genom riktade mord och behöll genom massmord. Om det skulle kärva med Unmovic som skäl, finns en rad andra möjligheter att motivera ett högst angeläget anfall mot Saddam Hussein.

Anledningen är att USA och de övriga allierade har insett att faran med Saddam Hussein är att han är en mästare på att blanda ihop saker och ting. Han försvarar sin makt i Irak genom att med våld knyta Palestiniernas framtid till sin egen. Riskerna för yttre inblandning i denna konstgjorda allians skall, enligt Husseins strategi, bli så stora att det inte längre går att avgöra hur man avlägsnar den ena utan att samtidigt krossa de andras rättmätiga behov. Palestinierna används av Saddam Hussein som levande sköldar.

Nedmonteringen av Iraks massförstörelsevapen, med olika avbrott sedan 1991, är ett resultat av Iraks invasion av Kuwait och Gulfkriget som tvingade irakierna ut ur grannlandet. Här kan också den direkta kopplingen till Mellanösternkonflikten göras. För att den FN-allians, som skapades 1991, skulle komma till stånd måste USA lova att tvinga Israel att leva upp till de FN-resolutioner som antagits där Israel uppmanades att dra sig tillbaka från områden som Israel tog i krig. Det delikata bestod i att göra detta utan att nämna de många FN-resolutioner som antagits där motparten (Israels arabiska grannar samt PLO) har bundit sig att fullfölja men helt ignorerat. USA fullföljde denna strategi efter Kuwaitkriget, och Mellanösterndiplomatin som utmynnade i Oslo-avtalet var därmed inledd. Det innebar krav på ena parten (Israel) som ledde till i stort sett allt som PLO sagt sig vilja ha, men som ändå utmynnade i den våg av palestinska självmordsbombningar som pågår än idag. Det är svårt för den oinvigde att förstå varför freden uteblev om man inte förstår antisemitismens mekanismer hos de extrema islamisterna.

Mellan Irak och Mellanösternkonflikten finns klara band. Saddam Hussein stöder palestinska självmordsbombare genom att betala ut ersättningar till deras familjer. Saddam Hussein sände också iväg Scud-missiler mot Israel under Gulfkriget. På 1980-talet bombade Israel de irakiska anläggningar som hade kapacitet att producera kärnvapen. Vid tiden för Israels attack var omvärlden samstämmig i sitt fördömande av aktionen, men idag ses den för vad den var: ett nödvändigt företag som fördröjde Saddam Husseins upptåg i flera år. Hade inte Israel bombat Osirak-anläggningen, hade utgången av Kuwaitkriget sannolikt varit en helt annan. Det är dock ett scenario som ovilligt nämns i arabländernas retorik, där man istället fokuserar på att förinta Israel – det landet som de facto fördröjde Iraks attack mot Kuwait och som gjorde att Saddam Hussein fick genomföra kriget utan kärnvapen.

Saddam Husseins katt-och-råtta lek med omvärlden ger otaliga anledningar för en eskalering av trycket mot honom. Irak har haft gott om tid att gömma undan all den teknik som den välmenande men naive Hans Blix har ombetts hitta. Ett USA-dominerat anfall mot Saddam Hussein är nödvändigt eftersom denne despot länge har fört Unmovic bakom ljuset.Att det skulle finnas en koppling mellan Irak och Usama bin Ladins terrornätverk Al Qaida är något svårare att leda i bevis. Dock spelar båda dessa krigsherrar på samma extremistiska strängar med allt vad det innebär av självmordsbomber mot civila – och de gör det öppet och med stolthet. Detta stöd till terrorism räcker som motivation för ett krig mot Saddam Hussein – kriget mot bin Ladin är ju redan igång. Saddam Husseins Irak plockas med all rätt i världen in som en del av den internationella terrorismen.

Med så många skäl till ett anfall, och så många tydliga kopplingar till internationell terror, bör det vara svårt för opinionen att förneka sambanden och att ignorera konsekvenserna av passivitet. Oron finns för att det är alltför många krafter inom extrem fundamentalistiskt islam som vill rita om kartorna i Mellanöstern och ägna sig åt "nationsbyggande" på bekostnad av Israel – fortfarande den enda demokratin i hela regionen. I en konflikt som inte kan kontrolleras, kan krafter som stöds av Saddam Hussein och al Qaida få den roll i Mellanöstern som fruktas av alla och hittills undvikits genom USA:s aktiva roll.

Nu gör Nordkorea entré i argumentationen, och det gör situationen ännu mer komplicerad. Nordkorea tillhör de "skurkländer" som president George W Bush identifierat. Det är inget fel på analysen, Nordkorea är ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot i den egna regionen och framförallt har regimen i Pyongyang under femtio år förtryckt den nordkoreanska befolkningen. Nordkorea har ett kärnvapenprogram och misstänks för att exportera bland annat Scud-missiler. Ett sådant försök ertappades när ett fartyg uppbringades med missiler till Jemen under en cementlast. Värt att notera är att det var just Scud-missiler som Saddam Hussein avfyrade mot Israel under Kuwaitkriget trots att Israel höll sig utanför stridigheterna och än idag inte besvarat attackerna.

Men Nordkorea är ett internationellt hot av stort format. Det går varken att plocka in under "kriget mot terrorismen" eller betraktas som ett renodlat vapenbekymmer.Afghanistan är fortfarande ett oavslutat kapitel som kräver fortsatt engagemang, både fredsbevarande och för civil uppbyggnad, för att inte explodera i nya strider och våld.

Att Unmovic bara är en liten – dock viktig – del i ett världsomspännande problem, står helt klart. Nya skäl behöver inte sökas för att angripa Irak, skäl finns redan i överflöd. Ett krig mot Irak är ett riskfyllt företag, men att inte agera i tid ökar riskerna dramatiskt för en okontrollerbar utveckling när man ser vilka partners Saddam Hussein omger sig med.

Efter Saddam Hussein kan man ta itu med de övriga aktörerna – inklusive palestinsk extremism som yttrar sig i form av upprepade självmordsbombningar mot civila – och israelisk intransigens. Annars är risken stor att tanken om utplånandet växer till besatthet och fullföljs med framgång.

[1] “Visa ingen barmhärtighet mot judarna, oavsett var de är, i vilket land de än må vara. Strid mot dem, var helst ni befinner er. Varje gång ni träffar dem, döda dem … (eftersom) de etablerade Israel här, i hjärtat av den arabiska världen, i Palestina.” Dr Ahmad Abu-Halabia, medlem av “Fatwa-Rådet” tillsatt av Palestinska Myndigheten, 13 oktober 2000

[2] Ahlmark skriver mer konkret att ”Hr Blix, naiv och relativt okunnig om tekniska detaljer – hans område är internationell lag – är lätt att lura”. Per Ahlmark, Washington Times. 21 november 2002

Korståg mot Israel

Det är med stigande oro jag laser GPs utrikeskorrespondent Britt-Marie Mattssons allt fränare attacker mot Israel.

Mattsson tycks ha en personlig dagordning i frågan, och drar sig inte för att missbruka tidningen härvidlag. I tid och otid, vare sig nyheterna handlar om Mellanöstern eller ej, svartmålar hon Israel och dess folk för att ytterligare spä på en allmänt negativ uppfattning om landet – en uppfattning som hon själv varit med om att skapa.

Det allra senast i genren är hennes smått bisarra skriverier i GP fredag den 25:e oktober. I en artikel om terror (”Terrorismens tudelade ansikte”) då mer än 700 teaterbesökare togs som gisslan i Moskva, har Mattsson lyckats med bedriften att reorientera artikeln så att den nu tar upp ämnet ”judiska aktivister” som har ”ändrat taktik under årens lopp” i byggandet av staten Israel.

Det tycks sålunda inte finnas något som helst tillfälle som denna cyniska och målmedvetna skribent inte missbrukar till att vinkla den läsande publiken mot Israel. Var och en har naturligtvis rätt till sin egen politiska åsikt, det är ju en uppskattad grundsten i en demokratisk statsbyggnad. Men att målmedvetet hjärntvätta en publik är inte detsamma som att utöva ens demokratiska rättigheter; det är snarare att missbruka ens förtroendeställning.

Som världssamhälle står vi idag öga mot öga mot oerhörda politiska och sociala problem. Dessa yttrar sig i form av terrorattacker mot kontorsarbetare på World Trade Center i USA. Mot turister på Bali i Indonesien. Mot kyrkobesökare i Pakistan. Mot busspassagerare på Filippinerna. Mot restauranggäster i Israel. Mot teaterbesökare i Moskva – där den första åtgärden är att släppa muslimer fria medan övriga selekteras för värre öden. Historiens vingslag hörs allt tydligare.

I stort sett all terror vi idag ser varhelst det sker i världen kommer från självtitulerade ”islamister”. Fanatiker som anser sig ha ensamrätt att representera sin religion när de slår till mot ”otrogna” – med vilket menas kristna (Filippinerna, Pakistan, Nigeria), hinduer (Indien, Bangladesh), judar (Israel, Frankrike, Tunisien), buddhister (Afghanistan). Som skribent i utrikesfrågor borde Mattsson undersöka vad det är som driver dessa människor och frammanar deras illgärningar.

För inte är den gemensamma nämnaren att de är muslimer. Snarare att de har lyckats kapa sin religion så att den nu riskerar representera något vidrigt som inte har ett dugg med Islam eller dess lära att göra. De har lyckats så fullständigt just pga att de har terroriserat och skrämt sina egna religionsfränder till total tystnad. För några decennier sedan begåvade Yasser Arafat världen med kapning av flygplan som ett ideologiskt verktyg. Nu bevittnar vi den tilltagande kapningen av religion utfört av religiösa fanatiker som följer i Arafats fotspår, samt kapningen av pressen utfört av dessa fanatikers talesmän tillika PR-folk.

Det skulle vara bra för demokratisverige att se ett slut på Britt-Marie Mattssons hetskampanj mot Israel och dess folk. Hennes energi borde kanaliseras i en mer fruktsam riktning, t ex en djupstudie av islams fanatiska och våldsfixerade ytterkant. Svarta tavlan i Jemaah Islamiyah klassrummet där prästen Abubakar Baasyir huserar ståtar med texten ”Ner med Amerika och Judarna”. Varför kommenterar Mattsson aldrig dessa vidriga strömningar trots att Abubakar Baasyir faktiskt förhörs av polisen just med koppling till Bali-terrorn? Varför gör Mattsson inte självmant en sådan analys?

Inte är hon väl rädd för sin personliga säkerhet när hon publicerar det hon ser och hör?

Terrorist dödar civila i Pakistan, frihetskämpe dödar civila i Israel

Det rapporteras i media och kommenteras i omvärlden om islamiska terrorister som använder våld för att främja politiska syften och rita gränser. Fördömanden är i stort sett universella – våld förkastas av omvärlden som ett sätt att uppnå politiska mål.

Ovanstående handlar om det dagliga våldet över separationslinjen mellan Pakistan och Indien, ett våld som trappas upp dagligen och håller på att utmynna i fullskaligt krig.

När det handlar om precis samma sorts våld i Israel – terrorbombningar mot intet ont anande vuxna och barn – är dock omvärldens syn en annan. De som utför dåden är nu inte terrorister utan ”aktivister” och ”frihetskämpar”. Deras mål att döda civila ses av samma media och kommenteras i samma omvärld som en kamp för frihet. Hamasledaren i Gaza, Ismail Abu Shanab, citerades så sent som i GP den 28:e maj enligt följande: ”De som inte trodde på självmordsdåd har nu börjat med det”. Enligt Shanab är detta ett led i visionen att rensa Mellanöstern från judar. Han förstår inte varför judarna ”insisterar på att leva i en judisk stat. Det innebär bara ett nytt getto i Mellanöstern”. Allt enligt en ledare för Palestinierna som inte kritiseras av vare sig det officiella Palestinska ledarskapet eller världens media.

Enligt svenska mediafigurer som Jan Guillou, är dock varje kritik av sådana människor och deras handlingar bara ett bevis på att världsjudendomen manipulerar media på ett sätt som ”är oerhört störande” (Metro 020527). Märkligt att en person med sådan erfarenhet av media kritiserar publikens rätt att ifrågasätta och kräva svar. Vem vill leva i en värld utan möjlighet att göra människor ansvariga för sina handlingar, som Jan Guillou förespråkar?

Två konflikter som båda handlar om omtvistad mark, två konflikter som riskerar att spira utom kontroll, två konflikter där ena sidans tro på fanatismen och våld möter så olika reaktioner av omvärlden, och i all synnerhet av media.

Pakistan och Palestina, båda styrda av hårdföra ledare som besitter sina positioner trots respektive folks krav på demokrati. Indien och Israel, båda demokratiska länder som styrs av folkvalda ledare. I konflikten Pakistan-Indien möts oprovocerat våld av universellt fördömande, i Palestina-Israel av universalt gillande.

Förklaringen till denna gapande skillnad undkommer varje tänkande människas förstånd.

Sansat reportage tack!

GPs Britt-Marie Mattsson har världens bästa jobb! Hon får skriva vad hon vill, de egna åsikterna får blandas friskt med ostyrkta påståenden på tidningens utrikesnyhetssida.

Mattsson lägger all skuld för dagens fruktansvärda situation i Mellanöstern på Israels premiärminister Ariel Sharon. Enligt henne har ingen annan i hela världen något ansvar för situationen än just Sharon. Att vågen av självmordsbombningarna inleddes medan Israels mjukaste duva genom tiderna, Ehud Barak, satt vid styret och förhandlade fram en politisk lösning berörs inte i hennes artikel. Denna sanning skulle ju bara vara i vägen för hennes resonemang.

Dock kommer Mattsson sanningen snubblande nära vid ett tillfälle, då hon skriver om mordet på Israels premiärminister Yitzhak Rabin: ”Extremister finns på alla sidor.”

Så sant, Britt-Marie: De finns på alla sidor och i det demokratiska Israel låter man arrestera och rannsaka dem i domstolar, och döma dem enligt lagen.

Vilket är precis vad Israel har bett Yasser Arafat göra under de senaste 19 månaderna. Arrestera dem som planerar och genomför slakten mot Israeliska barn på väg till skolan eller födelsedagsfesten, vuxna på väg till snabbköpet eller arbetet. Svaret är istället ännu fler självmordsbombare. Helt i linje med Faisal Husseini, Palestinska Myndighetens Minister för Jerusalemfrågor, som säger: ”Valet ligger inte alls mellan förhandling och strid – man bör ha både förhandling och strid på samma gång … med vapen, med jihad, med intifada, med självmordsaktioner.” Omvärldens opinionsmakare mobiliseras först då Israels tålamod tryter – som förra helgen efter det att 3 självmordsbombningar och 2 attacker genomfördes på raken utan svar från Israel, med 50 döda och hundratals skadade.

Men det finns en lösning:

Tvinga Yasser Arafat uppmana sitt folk – på arabiska – att sluta slakta civila Israeler. Rikta därefter lika mycket energi på att tvinga Israel lämna de ockuperade områden – det skulle då inte finnas någon som helst ursäkt för en enda Israelisk soldat att närvara på Palestinsk mark.

Eller vill man hellre tvinga dem vara kvar på Västbanken och Gazaremsan, för att cyniskt använda deras närvaro i propagandasyfte?

Vad vill Yasser Arafat egentligen? Blod eller ett eget land, verklig fred och ömsesidig respekt?

Vem behöver fred? Våld betalar sig.

Den 11:e september 2001 skedde ett fruktansvärt dåd i New York och Washington, där flera tusen människor, i stort sett alla civila, dödades i en rad koordinerade självmordsattacker.


Dådet utfördes av Osama bin Laden, en man som under åren öppet och upprepat deklarerat sin intention att störta ett demokratiskt land – USA – eftersom hans personliga smak vad gäller politiska, sociala och religiösa normer inte motsvaras av det han ser i USA. Osama bin Laden har sagt att varje amerikanskt mål – såväl civilt som militärt – är ett legitimt mål i hans krig. Han brännmärktes som ledare för en terroristorganisation.

Den 1:a oktober 2001 skedde ett fruktansvärt dåd i den Indiska staden Srinagar i det omtvistade Kashmir, som såväl Pakistan som det demokratiska Indien gör anspråk på. 329 civila dödades och ett fyrtiotal personer skadades i en självmordsattack på delstatsparlamentet.


Dådet utfördes av Jaish-e-Mohammed, en organisation som har sagt att varje indiskt mål i det omstridda Kashmir – såväl civilt som militärt – är ett legitimt mål i deras krig att befria Kashmir. USA såg sig nödgad att officiellt brännmärka denna organisation som terroristorganisation. Sålunda anses den utgöra ett legitimt mål för den tilltagande globala koalitionen mot terrorismen.

Den 3:e oktober dödades 2 ungdomar och 15 skadades svårt i Alei Sinai i det omtvistade gränsområdet mellan det demokratiska Israel och det självstyrande Palestina.


Dådet utfördes av Hamas, en organisation som har sagt att varje israeliskt mål såväl i Palestina som inom Israel – såväl civilt som militärt – är ett legitimt mål i deras krig att befria området från all israelisk närvaro. Hamas brännmärktes dock inte som terroristorganisation. Detta var tydligen inte ett lika fruktansvärt dåd som de övriga i omvärldens öga, trots att det bara var det senaste i en lång rad av liknande aktioner som även inkluderat självmordsattacker liknande dem i USA och Indien.

USA har sagt att man ska öka trycket på Israel att hålla sig lugn, att den senaste tidens händelser visar hur viktigt det är att någon gång bryta med gamla mönster och verkligen inrikta sig mot en ny världsordning i kölvattnet på dådet där cirka 3000 civila dödades. Helt rätt – förmodligen kommer Israel aldrig att frivilligt ge med sig på någon punkt om inte landet tvingas till det.


Det man dock glömmer är att för att lyckas åstadkomma en hållbar ändring, måste samma tryck även utövas på de länder och organisationer som både aktivt och i det fördolda stödjer fortsatt våld i området. Någon gång måste man helt enkelt bryta med gamla mönster. Den tidigare Israeliska premiärministern Ehud Baraks oerhörda eftergifter för precis ett år sedan visar just precis på en målmedveten israeliska ändring i denna riktning. Ändå drog sig palestiniernas ledare Yasser Arafat tillbaka från avtalet i samma stund som det skulle undertecknas. Förklaringen är lika intressant som den är oroande.

I stort sett allt som Yasser Arafat hade lagt fram som krav accepterades av Israel. Det som återstod var lite finlir, små gränsjusteringar på bägge sidor för att möjliggöra en gränsdragning som skulle gynna båda sidor i lika höga grad. Yasser Arafats vägran att skriva under och den efterföljande andra Intifadan måste således hänvisas till villkor som INTE fanns nedtecknat på avtalet – ett avtal som ju gav honom i stort sett allt han önskat. Det som saknades var punkten som kräver utplånandet av landet Israel.

Men är detta en önskan som Yasser Arafat egentligen ställer up på? Förmodligen inte. Han är en realpolitiker, han vet ju att hans folks bästa är intimt sammanflätat med Israel, att båda folken egentligen har mer som förenar än som skiljer dem åt – såväl ekonomiskt som säkerhetsmässigt. Problemet är att Yasser Arafat är i händerna på de fanatiska våldsfixerade extremistgrupper som utövar den egentliga makten i området. Organisationer som Arafat inte mäkta göra något åt, organisationer som han dock använder sig av för att sätta press på motparten. Organisationer som Hamas, Islamiska Jihad och Hizbollah.

Det är med dessa organisationer som med alla andra som utövar våld för att främja sina politiska mål: antingen är de legitima parter med vilka man kan förhandla, eller så är de terroristorganisationer. Är de legitima, borde i rimlighetens namn Yasser Arafat dra sig tillbaka till förmån för dem så att Israel kan värdera dem och behandla dem därefter. Uppför de sig och betraktas dem däremot som terroristorganisationer, borde omvärlden värdera dem som sådana. Frågan är varför denna logiska progression inte tillämpats.

Därför att om man undlåter att agera konsekvent, kan man annars dra slutsatsen att våld faktiskt betalar sig – bara man väljer ens mål noggrant.