En framtid efter morgondagen

Hamas åtta år långa krig mot Israel och Israels 11 dagar långa svar mot Hamas är nu inne i ett avgörande skede.

Antingen hinner Israel oskadliggöra Hamas raketsmugglings-, tillverknings- och avskjutningskapacitet innan krigshandlingarna avstannar.

Eller så kommer omvärlden till Hamas undsättning innan Israel hinner göra färdigt jobbet, precis som med Hizbollah i Libanon för drygt två sedan.

Det är helt rätt att internationella ansträngningar görs – utan avbrott – för att få ett stopp på detta förödande krig. Det är de civila på bägge sidor som betalar priset. Israels civila under åtta år och mer än 10 000 terrormissiler, och Gazas civila under 11 dagar av fasansfullt våld när Israel försöker slå ut Hamas raketkapacitet.

Inget är svart eller vitt. Att lägga skulden på den ena eller den andra parten är lönlöst. Däremot är det av värde att inse vad problemet är och att ta de mått och steg som behövs för att förhindra en upprepning.

Problemet består i att Hamas anser det vara deras rätt att skjuta missiler mot civila israeler. Detta gör man från civila palestinska områden. Båda handlingarna är folkrättsvidriga.












Civila agerar mänskliga sköldar













Raketer avfyrade från bostadsområde

Se nedan hur enskilda israeliska bomber sätter igång kedjeexplosioner i moskéer, skolbyggnader och boningshus – bekräftelse på att byggnaderna används för förvaring av raketer, vilket är emot Genèvekonventionen och folkrätten. Israel förvarnar alltid innan offentliga byggnader/illegala vapenförvaringslokaler bombas utom i de fall då Israel besvarar eldgivning från byggnaderna.




Se här hur Hamas soldater har kastat av sig sina uniformer och tagit på sig civila kläder medan de fortsätter att skjuta raketer och granater, vilket är emot Genèvekonventionen och folkrätten.



Det är tunnlarna som Hamas använder för att smuggla in sina iranska raketer som är problemet. Israel ger en tretimmars varning innan man bombar de byggnader som täcker tunnlarna. Detta ger de civila tillräckligt med tid att sätta sig i säkerhet, men inte tillräckligt med tid för Hamas att transportera bort de stora lagren av raketer i tunnlarna.

Förhoppningsvis kommer ett omfattande eldupphör att träda i kraft inom mycket kort tid.

Förhoppningsvis kommer omvärlden att denna gång inte bara betala för att bygga upp all den förstörda infrastrukturen, utan för en gångs skull även bygga upp en robust mekanism för att förhindra fortsatt vapentillförsel från Iran, samt ordentlig utbildning för Gazas barn så att de inte längre indoktrineras i judehatets konst enligt Hamas doktrin.

Förhoppningsvis kommer omvärlden att prisa Israel för de åtta år landet utstod Hamas raketterror innan Israel äntligen svarade.

I Mellanöstern är signaler minst lika viktiga som handlingar. Om omvärlden missar tillfället att signalera till Hamas och dess ägare i Teheran att det nu råder en ny världsordning, kommer samma scener att spelas igen om några månader.

Det vill nog ingen i södra Israel eller Gaza uppleva en gång till.

Mellanöstern: enögdhet är ingen dygd

Läste med stigande intresse Ingvar Perssons ledarkrönika i Aftonbladet 9 september 2003. Mot bakgrund av Mahmud Abbas avgång som palestiniernas premiärminister, gjorde Persson ett antal mycket intressanta observationer och analyser.

Exempelvis att ”den israeliska politiken snarast underminerat (Abbas) ställning … Israel har på ett till synes medvetet sätt spelat de militanta palestinierna i händerna. Bara timmar efter att Abbas lämnade in sin avskedsansökan riktades en raketattack mot organisationen Hamas.” Tidsaspekten tycks inte ha bekymrat Persson nämnvärt: som bevis för att Israel underminerat Abbas ställning, nämns bland annat att Israel EFTER hans avgång attackerade Hamas.

Vi kan även titta på vad detta Hamas är, och undersöka Abbas respektive Arafats relation till denna gruppering som av världssamfundet stämplats som terrororganisation. Abbas menade allvar med avsikten att bana en ny väg framåt. En väg ur palestinsk frustration med ständiga vägspärrar, en ekonomi i spillror, en befolkning gradvis instängda bakom en mur. Men Abbas har från dag ett varit vingklippt av Arafat, som istället satsat sina kort på Hamas.

Arafat har därigenom fallit tillbaka på det enda verktyg han känner till – i valet mellan förhandling och våld, är det alltid statsmannen Arafat som står tillbaka för terroristen Arafat. Abbas får ingen makt, Hamas får fria händer. Exempelvis fria händer att slita 22 civila judiska israeler i stycken på en buss i Jerusalem den 19:e augusti, med ytterligare ett hundratal skadade – mitt under Hamas ”eldupphör”! En tredjedel av offren är småbarn. Religiösa judar på väg från kvällens böner vid judarnas heligaste plats, Västra muren. Inget av detta platsar tyvärr i Perssons analys.

Men Persson kanske har rätt: han kanske vill separera religion från politik, kapa bort ett störningsmoment i ekvationen – religion – och istället koncentrera på det politiska, det humana, det pragmatiska. Ett utomordentligt bra sätt att fokusera energin på det allra väsentligaste, så att man inte underblåser religionsmotsättningarnas vindar i ett redan giftigt moln av hat och misstro.

Så synd då att Persson väljer att visa sina verkliga intentioner med en artikelavslutning som är direkt ämnad att få religiösa motsättningar att koka över, inte bara i Mellanöstern utan globalt: vi får veta av Ingvar Persson att den israeliska premiärministern Ariel Sharon nu gör gemensam sak med ”Indiens hindunationalistiska regeringschef Vajpayee (för att tillsammans) enas i kampen mot militanta muslimer, på den indiska subkontinenten och i Mellanöstern”. Enligt Persson är det hinduer och judar som nu gör gemensam sak mot världens muslimer.

Där ansvarsfulla människor världen över anstränger sig för att kyla ner politiska, humana och framför allt religiösa motsättningar, väljer Ingvar Persson det omvända. Bakvända händelsesekvenser, missriktad skuld och religiösa motsättningar är hans recept för en fredlig framtid.

Må den gud som tillbedjas av muslimer, hinduer, judar och kristna även skydda oss från sådana analytiker som Ingvar Persson. Enögdhet är ingen dygd, utan en samhällsfara.

Israel bryter mot det palestinska "eldupphöret"

Det sägs att Gud skapade världen på 7 dagar. Låt oss se vad människan har skapat i Det Heliga Landet, de monoteiska religionernas vagga, på 8 dagar. Allt medan en ’hudna’ eller eldupphör deklarerades av palestinier trogna en framtid av fred och samexistens.

12 augusti: 43-åriga israelen Hezi Yekutieli sprängs i luften i Rosh Ha’ayin medan han handlar frukost för sina småbarn. Palestinska myndigheten (PA) ingriper inte mot Hamas, som skickade självmordsbombaren. Israel ber PA ingripa, men gör ingenting själv.

12 augusti: 18-åriga Erez Hershkovitz sprängs i sina beståndsdelar av ytterligare en Hamas självmordsbombare vid en busshållplats utanför Ariel. PA ingriper inte mot Hamas, som skickade självmordsbombaren. Israel ber PA ingripa, men gör ingenting själv.

Tidigare i veckan har två israeliska tonåringar kidnappats i norra Israel. Dessa två är alltjämt försvunna. Av ytterligare 2 israeler kidnappade under ’hudna’ har en hittats mördad utanför en arabisk by och en annan fritagits av israeliska säkerhetsstyrkor ur ett 10 meter djupt hål nergrävd i marken i den palestinska staden Ramallah.

Palestinska premiärministern Mahmud Abbas säger att han kommer att ta itu med dem som ligger bakom självmordsbombningarna. Medan han för sina diskussioner med ledarna för Hamas och Islamiska Jihad den 19:e augusti visar Hamas just vad de menar med sin ’hudna’ och med överläggningarna med sin egen premiärminister: de har skickat en Hamastrogen palestinier förklädd till ortodox jude på en ledbuss i centrala Jerusalem. Bussen är fullsatt med religiösa judar, småbarnsfamiljer på väg hem efter bönestunden vid judarnas heligaste plats, Västra Muren. Hamasmedlemmen spränger sig själv och – vid skrivandets stund – 20 andra människor i luften. Ytterligare ett 100-tal får svåra skador. Cirka en tredjedel av såväl de döda som de skadade är småbarn, den yngste fatalitet blott 8 månader gammal.

Israel gör fortfarande ingenting. Fram till på onsdag kväll har Yasser Arafat inte yttrat ett ord om slakten. Israel avslöjar att man tillfångatagit ytterligare en Hamas självmordsbombare, denna gång på väg till hamnstaden Haifa. Inget nytt – varje dag under den pågående ’hudna’ inkommer ca 10 terrorvarningar, alla förövare grips på inresan till Israel.

Torsdagsmorgon kommer och går, och Mahmud Abbas avbryter diskussioner med Hamas och Islamiska Jihad.

Ta nu en tillbakablick ett par veckor, mitt under denna ’hudna’. Scenen är Gaza. Medlemmar ur Islamiska Jihad gör sitt livs stora misstag. De sammanställer en cykelbomb för bruk i Israel, men medan de går iväg för att hämta dess ryttare, parkerar de cykeln nära palestiniernas säkerhetsminister, Muhammad Dahlans högkvarter i Jebaliya. Cykeln exploderar av misstag, dock är skadorna minimala. Inom kort har säkerhetsministern Dahlan skickat maskerade säkerhetstrupper till det hus där förövarna sitter. Två av dessa dör i ett kulregn och de övriga tre släpas iväg av trupperna. De har inte setts till sedan dess.

Det verkar som om PA visst har makt att slå till – ibland.

Snabbspola framåt till efter självmordsbomben i Jerusalem som dödade 20 och skadade ytterligare 100. PA:s säkerhetsorganisation har fortfarande gjort ingenting.

Israel väljer i det läget att döda en av hjärnorna bakom dådet, Abu Shanab. Detta sker genom en missilattack mot Abu Shanab samt två livvakter. Inom loppet av några minuter inkommer deklarationer från såväl Hamas som Islamiska Jihad att deras eldupphör är nu definitivt över.

Vilken eldupphör?