FN vägrar lösa palestinaarabernas situation

Det är alltid upprörande när orättvisor fortgår och grundläggande mänskliga rättigheter åsidosätts. När dessutom betydande belopp förbrukas för att permanenta mänskligt lidande blir situationen än värre.

En av historiens mest långvariga orättvisor handlar om de palestinska araber som blev flyktingar 1948.

På 75 % av ottomanska Palestina skapades ett helt nytt palestinsk-arabiskt land, Jordanien, där judar inte fick bo. Resterande 25 % skulle bli ett judiskt land, Israel, och i detta land var det bestämt att 40 % av befolkningen skulle bestå av araber, såväl muslimer som kristna. Denna marktilldelning halverades dock för att tillmötesgå arabvärldens krav. Israel byggdes således i enlighet med världssamfundets stadgar på de återstående 12,5 %. 1948 attackerades ändå Israel av Palestinaaraberna understödda av fem arabländer.

Hundratusentals flydde, fler judiska än arabiska flyktingar
Mellan 400 000 och 750 000 araber flydde under Palestinaarabernas krig mot Israel. Samtidigt landsförvisades 850 000 judar från sina hem i arabländerna.

60 år senare är de arabiska flyktingarna fortfarande flyktingar, så också deras barn och barnbarn. Flyktingskap kan inte ärvas men FN har bifallit arabvärldens diskriminerande krav och gjort ett undantag gällande endast Palestinaaraber. De judiska flyktingarna blev medborgare i de länder de flydde till.

Mänskliga rättigheter
Denna diskrepans bottnar i två huvudorsaker: de arabländer som tog emot sina trosfränder i kölvattnet av kriget de själva startat har på ett förnedrande och människoovärdigt sätt förvägrat dem grundläggande mänskliga rättigheter. Vissa yrken är förbjudna för palestinska araber, de får inte äga mark, de nekas medborgarskap i de länder där de är födda. Närheten till Nazitysklands rasism är slående.

FN ansvarig för flyktingarnas situation
Den andra förklaringen till varför de palestinskarabiska flyktingarna fortfarande är flyktingar stavas UNRWA.

UNRWA är en FN-flyktingorganisation som skapats för en enda grupp flyktingar: de palestinskarabiska, inklusive deras ättlingar födda i andra länder och som följaktligen inte har flytt någonstans – definitionen av begreppet ”flykting”.

UNHCR är en FN-flyktingorganisation som skapats för alla världens flyktingar förutom palestinska araber. Dessa flyktingar förblir inte flyktingar – de blir medborgare i andra länder.
UNRWA har 25 000 anställda, nästan uteslutande palestinska araber, för att ta hand om 4,5 miljoner palestinska araber.

UNHCR har 6 300 anställda för att ta hand om 33 miljoner flyktingar i över 100 länder.

UNRWA kostar världens skattebetalare en halv miljard dollar årligen för bevarandet av 4,5 miljoner palestinska arabers flyktingstatus.

UNHCR kostar världens skattebetalare 1 miljard kronor årligen för lösandet av 33 miljoner människors flyktingstatus.

UNHCR:s mandat är att lösa flyktingskap. UNRWA:s mandat är att bevara flyktingskap.
UNRWA är en självförsörjande värld – den skapar jobb åt sig själv och dessa jobb hotas om organisationen tvingas lösa problemen.

Arabvärlden exploaterar lidandet
Därtill exploaterar de arabiska diktaturerna Palestinaarabernas lidande som vapen mot Mellanösterns enda demokrati, Israel. Demokrati är ett hot mot totalitära regimer och det palestinska lidandet upprätthålls för att avleda uppmärksamheten från det demokratiska hotet.
Liberaler och demokrater har en moralisk skyldighet att ta sig an problemets kärna istället för att stödja ett elände som med UNRWA:s egen definition växer med åren.

Enorma belopp har skänkts under 60 år utan att Palestinaarabernas flyktingskap har lösts. Som liberaler och demokrater bör vi kräva en lösning av Palestinaarabernas flyktingstatus. Alla andra flyktingars status har lösts av UNHCR under samma tid till en bråkdel av kostnaden per person.

Att inte kräva ett slut på Palestinaarabernas eviga UNRWA-flyktingstatus är att gå i diskrimineringens ledband – omöjligt att förlika med ett liberalt synsätt av allas lika värde.

Bokmässan kapad: den sista fredliga oasen har invaderats

Var på Bokmässan i Göteborg nyligen och kom i samspråk med en man som sade sig vara arab och palestinsk flykting. När jag presenterade mig som jude och israel, kallade han mig för ”en sjuk jävel”.

Bokmässan är Europas främsta bokforum och det kändes mycket främmande att se ett kulturevenemang kapat och förnedrat på detta sätt. Men vi fortsatte ändå att prata.

Han hade aldrig varit i Israel, på Västbanken eller Gaza, han var född i Europa (men ville inte säga var), han hade bott i Sverige i tio år men kunde knappt svenska (vi pratade på engelska) men han hävdade ändå att han var palestinsk flykting.

Jag försökte förklara för honom att flyktingar är människor som har flytt. Han hade inte flytt någonstans, alltså var han inte flykting. Hans föräldrar kanske, men inte han. Han förstod inte logiken eller sanningen i detta. Han hävdade att han var flykting eftersom han alltid hade längtat till Palestina.

Jag förklarade att judarna till för 60 år sedan alltid kallats för ”palestinier”, att araberna hatade det namnet men tog det precis som de tar allt annat från oss. Jag sade att vi judar alltid längtat tillbaka till Israel. Jag sade att Palestina-araberna redan har Jordanien som byggdes på 75 procent av Palestina och där fick judar inte ens lov att vistas, samtidigt som 22 procent av Israels befolkning är araber. Jag välkomnade ytterligare ett arabiskt Palestina på Västbanken/Gaza, men inte på ruinerna av mitt land Israel.

Det förstod han inte heller – araberna vill ha ett arabiskt Palestina där Israel utplånas.

Jag kunde inte få honom att inse att hans argument var rasistiska och ologiska: att bara därför att en arab vill något, bör han få det men när en jude vill samma sak, och av samma anledning, bör han inte få det eftersom han bara är jude.

Jag gick åter till mina böcker för att få några timmars lugn.

Hans tolkning har ingen koppling till verklighet eller logik. Och nu har Bokmässan, en oas av intellektuellt utbyte, invaderats och kapats.

Det färggranna Israel

Israel är ett färggrant land, i all synnerhet när man tittar på befolkningen.

Solbrända sabras (infödda israeler) som tycks leva hela sommaren på stranden, svalt ljushyade nya immigranter från Ryssland och Europa, svarta judar av etiopisk härkomst, mörkbruna Bnei israel-judar från södra Indien – färgpaletten är verkligen bred och alla samsas i ett samhälle som står under starkt existensiellt tryck utifrån med sju krig på 60 år, och inifrån med ekonomiska bekymmer orsakade av en oproportionerligt stor försvarsbudget.

Mångfald i generna
Jag föddes i Indien. Mina föräldrar tillhörde de hundratusentals judar som fördrevs från arabvärlden under förra seklet. Min far föddes i Calcutta i Indien, hans föräldrar kom från Baghdad i Irak. Min mor föddes i Teheran i Iran, hennes mamma i Jerusalem men hennes pappa och hans familj i Basra, i Irak. Min fru föddes i en judisk familj i Sverige: hennes mamma räddades till Sverige från Polen och diverse koncentrationsläger av de vita bussarna efter Andra världskriget. Min frus far föddes i Sverige men hans föräldrar kom från Vitryssland. Våra två äldsta barn föddes i Israel, våra två yngsta i Sverige.

Denna personliga mångfald återspeglas i och återspeglar landet Israel och den judiska nationen. Min familjs påtvingade flykt från Irak och Iran efter seklers boende i dessa länder är typisk för det öde som har drabbat de allra flesta individer i Israel och själva landet under hela dess historia.

Arabiska terrorattacker mot civila judar
Krig och hot tycks alltid bubbla under ytan i Israel. Nyligen utfördes inte mindre än tre arabiska terrorattacker mot civila judar i huvudstaden Jerusalem under kort tid, med många dödsfall. Det finns en strid ström av afrikanska muslimska asylsökande från Darfur som ständigt blir skjutna i ryggen av egyptiska muslimska gränsvakter när de försöker fly undan likaledes muslimska pogromer till världens enda judiska land. Samma egyptiska gränsvakter som lyckas skjuta dessa asylsökanden har aldrig under 30 år lyckats arrestera eller döda en enda terrorist som smugglat in vapen och bomber från Egypten till Gaza för bruk mot civila judar i Israel. Trots detta ständiga tryck utifrån och inifrån, sker i Israel dagligen ett mirakel som det lugna Sverige, med närmare 300 år utan krig, fullständigt misslyckats med: framgångsrik integration.

Framgångsrik integration
En betraktelse av livet på stranden i Tel Aviv vilken sommardag som helst visar på skillnaden: småbarn och tonårsbarn med olika bakgrund och hudfärg som tillsammans njuter av solen, sanden och havet. Ryska invandrare, etiopiska immigranter, infödda israeler, muslimska flyktingar från Darfur – de pratar alla hebreiska och på frågan hur de identifierar sig själva svarar de i mun på varandra ”israel och jude”. De mest märkliga är flyktingarna från Darfur – det tål att upprepas att de utstår rån, våldtäkt och mord i det muslimska Egypten när de flyr hemlandet, och söker därför sin tillflykt i världens enda judiska land, Israel. De anser alla att det är värt riskerna. Det känns lite märkligt att höra att de inte vill stanna i Egypten eller åka till något annat muslimskt land, endast till det judiska Israel, i väntan på att kunna åka tillbaka hem. Här behandlas man väl, säger de.

Skillnaden gentemot hemma i Sverige där segregationen tycks vara starkt befäst är markant. I Israel spelar hudfärg eller ursprungsland ingen roll. Skillnaderna anses berikande för landet. Man kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att vi misslyckas så totalt med integration i det socialt-liberala Sverige.

Israel, ett land under konstant hot från en aggressiv omgivning, lyckas integrera en ständig ström av nya immigranter.

Sverige har mycket att lära av Israel, inte minst på den oerhört viktiga integrationsfronten.

Skattesubventionerad propaganda

På Frölunda kulturhus har ett flertal utställningar visats de senaste åren med tema Palestina, antisionism och palestinsk flyktingskap.

Det sistnämnda handlar om palestinier i tredje generationen födda i andra länder men som betraktar sig som ”flyktingar” eftersom de inte ges medborgarskap i respektive födelseland, till exempel Libanon, i strid med FN:s konvention om mänskliga rättigheter.

Bakom dessa utställningar finns organisationer som Röd kommunistisk ungdom och Emmaus. Vad dessa utställare har gemensamt är att de betraktar hela Israel som del av ett muslimskt Palestina där islamistisk sharialag ska härska.

Trots förfrågningar från föreningen FiM – Fred i Mellanöstern – om möjligheten att göra en utställning som visar verkligheten i det av fanatisk islamism terrordrabbade Israel, vars existens dessa organisationer motverkar, har Frölunda kulturhus varje gång vägrat tillstånd.

Frölunda kulturhus bör uppmuntra balans i sitt utställningsprogram. Annars omvandlas kulturutbudet till simpel propaganda.