När partiledare är blinda och döva går ingen säker.

Allra minst civila palestinier.

Det förtjänar att sägas klart och tydligt: Vänsterpartiets Lars Ohly och Hans Linde fumlar i mörkret. De har vare sig förmåga eller intresse av att se framåt, att arbeta för en ljusare framtid. Deras enda intresse är att permanenta det förflutna – hur mörkt och hur eländigt det än har varit.

Det har de råd att göra – de sitter i säkerhet och komfort i det underbara Sverige medan de dömer palestinier och israeler till en permanent framtid av våldshelvete.

Läs bara deras senaste alster i SvD Brännpunkt 090202. Det är en uppvisning i klassisk ensidighet, nidbilder och försvar av palestinsk terror. Alla ingredienser som under mer än 60 år har dömt palestinierna till ett liv av elände och våld, av hopplöshet just för att sådana utomstående som Ohly och Linde ger dem hopp om att det omöjliga är möjligt: att bygga ett judenreint Palestina på Israels ruiner.

I en parallell värld som inte har någon anknytning till verkligheten skriver Ohly och Linde om ”Israels bombmattor”. Hade Israel lagt bombmattor över Gaza hade inga smuggeltunnlar varit kvar och hundratusentals civila hade dött. Som alternativ till Ohlys och Lindes utsvävningar kan påpekas att tunnlarna finns kvar och gör alldeles lysande affärer (läs artikeln ”Tunnel Vision” av journalisten Sarah A. Topol och se dagsfärska bilder i tidskriften New Republic 090202.) Av totalt 1100-1200 döda palestinier, var 900 stridande terrorister med vapen i hand. Men bevis är kanske inte Lars Ohlys eller Hans Lindes starka kort.

Ohly och Linde föredrar istället att skriva om ”folkrättsbrott”. Med det syftar de inte på 2920 dagar av Gazapalestiniers oavbrutna raketbeskjutning mot israeliska dagis, skolor, sjukhus. De syftar inte på det faktum att under dessa 2920 dagar mördades 1177 civila israeler i terroraktioner utförda av palestinska terrorister från Västbanken och Gazaremsan. Västbanksterrorn har för tillfället nästan helt avstannat – det kan man tacka säkerhetsbarriären för, samt Fatahs gryende förståelse för att de når fram till en egen stat mycket lättare genom att förhandla istället för att spilla blod.

Istället syftar Ohly och Linde på 21 dagar under vilka Israel besvarade 2920 dagar av missiler från Gaza. Alltid detta eländiga syndrom – ”bråket började när juden slog tillbaka”. Israels svar på dessa 2920 dagar av raketterror varade i 21 dagar, och orsakade max 1200 dödsfall, av vilka 900 Hamasterrorister. Det tycker Ohly och Linde är orättvist. Det får stå för dem.

Ohly och Linde kräver att ”De begångna folkrättsbrotten måste utredas och de ansvariga ställas inför rätta.” Fullständigt rätt. Man kan till exempel börja med Hamasledarna Khaled Meshaal som sitter i säkerhet i Damaskus och Ismail Haniyeh någonstans i Gazaremsan. Som en bra början. Sedan finns det hur många som helst fler att åtala. Alla dem som med våld använde civila bostadshus, sjukhus, skolor, TV-hus och FN-byggnader för att skjuta raketer.

Bland alla felaktigheter i Ohlys och Lindes artikel har de faktiskt rätt i en sak. De skriver ”Det är hög tid att gå till botten med problemet”.

Alldeles rätt. Sedan förstör de det lilla goda genom att tillägga: ”Varje långsiktig lösning på konflikten kräver att Israels ockupation av Palestina upphör.”

Alldeles fel. Sist jag tittade var det ingen ockupation av Gazaremsan. På Västbanken pågår någorlunda fredliga förhandlingar om en framtid byggd på ömsesidig respekt under vilken Israel och palestinierna ska komma överens om framtida gränser, om gränsjusteringar och förflyttning av befolkning på fredlig väg – precis så som skedde i Sinai för 30 år sedan och i Gazaremsan för 3 år sedan i utbyte mot fred.

I Gazaremsan finns inga sådana utsikter eftersom Gazas ledare är alldeles för upptagna med att tillverka raketer för att avlägga tid till förhandlingar.
Bara den blinde och döve ser inte beviset.

En framtid efter morgondagen

Hamas åtta år långa krig mot Israel och Israels 11 dagar långa svar mot Hamas är nu inne i ett avgörande skede.

Antingen hinner Israel oskadliggöra Hamas raketsmugglings-, tillverknings- och avskjutningskapacitet innan krigshandlingarna avstannar.

Eller så kommer omvärlden till Hamas undsättning innan Israel hinner göra färdigt jobbet, precis som med Hizbollah i Libanon för drygt två sedan.

Det är helt rätt att internationella ansträngningar görs – utan avbrott – för att få ett stopp på detta förödande krig. Det är de civila på bägge sidor som betalar priset. Israels civila under åtta år och mer än 10 000 terrormissiler, och Gazas civila under 11 dagar av fasansfullt våld när Israel försöker slå ut Hamas raketkapacitet.

Inget är svart eller vitt. Att lägga skulden på den ena eller den andra parten är lönlöst. Däremot är det av värde att inse vad problemet är och att ta de mått och steg som behövs för att förhindra en upprepning.

Problemet består i att Hamas anser det vara deras rätt att skjuta missiler mot civila israeler. Detta gör man från civila palestinska områden. Båda handlingarna är folkrättsvidriga.












Civila agerar mänskliga sköldar













Raketer avfyrade från bostadsområde

Se nedan hur enskilda israeliska bomber sätter igång kedjeexplosioner i moskéer, skolbyggnader och boningshus – bekräftelse på att byggnaderna används för förvaring av raketer, vilket är emot Genèvekonventionen och folkrätten. Israel förvarnar alltid innan offentliga byggnader/illegala vapenförvaringslokaler bombas utom i de fall då Israel besvarar eldgivning från byggnaderna.




Se här hur Hamas soldater har kastat av sig sina uniformer och tagit på sig civila kläder medan de fortsätter att skjuta raketer och granater, vilket är emot Genèvekonventionen och folkrätten.



Det är tunnlarna som Hamas använder för att smuggla in sina iranska raketer som är problemet. Israel ger en tretimmars varning innan man bombar de byggnader som täcker tunnlarna. Detta ger de civila tillräckligt med tid att sätta sig i säkerhet, men inte tillräckligt med tid för Hamas att transportera bort de stora lagren av raketer i tunnlarna.

Förhoppningsvis kommer ett omfattande eldupphör att träda i kraft inom mycket kort tid.

Förhoppningsvis kommer omvärlden att denna gång inte bara betala för att bygga upp all den förstörda infrastrukturen, utan för en gångs skull även bygga upp en robust mekanism för att förhindra fortsatt vapentillförsel från Iran, samt ordentlig utbildning för Gazas barn så att de inte längre indoktrineras i judehatets konst enligt Hamas doktrin.

Förhoppningsvis kommer omvärlden att prisa Israel för de åtta år landet utstod Hamas raketterror innan Israel äntligen svarade.

I Mellanöstern är signaler minst lika viktiga som handlingar. Om omvärlden missar tillfället att signalera till Hamas och dess ägare i Teheran att det nu råder en ny världsordning, kommer samma scener att spelas igen om några månader.

Det vill nog ingen i södra Israel eller Gaza uppleva en gång till.

6 000 Hamasraketer mot civila israeler bryter mot folkrätten

I juni 2005 lämnade Israel hela Gazaremsan, med industri, jordbruk och infrastrukturen intakt. Inte en enda jude fanns kvar – Gazas etniska rensning var fullbordad.

Sedan dess har 6 000 Hamasraketer regnat ner på civila i södra Israel från Gaza – ett flagrant brott mot folkrätten. Folkrätten säger att man inte får sikta på civila.

Raketförstört hus, Ashkelon, Israel.

Pojke gråter efter Hamas raketattack.

Folkrätten säger också att stridande inte får gömma sig bland civila. Tvångsanvändning av värnlösa som mänskliga sköldar är förbjudet. Hamas 6 000 raketer har skjutits från bostadsområden, skolor och sjukhus.

Raketer avfyras från utanför en skola i Gazaremsan.

Hamas avfyrar raketer från bostadsområden i Gaza.

Hamas vapenlager är inhysta i vanliga bostadshus, vanligtvis på nedre våning i flervåningshus med civila boende som skydd på de övriga våningar.

”Proportionalitetsprincipen” betyder inte att samma antal raketer får skjutas tillbaka mot Gaza som kommer därifrån – tror ISM att krig är ett slags sällskapsspel där alla får lika chans att vinna? Rosalyn Higgins, President för Internationella domstolen i Haag (ICJ) säger att ”proportionalitet kan inte relateras till någon specifik tidigare skada – den måste relateras till det övergripande legitima målet att få ett slut på aggressionen”. 6 000 raketer från Gaza är vad Israel måste få ett slut på. Om Hamas avfyrar sina raketer från bostadsområden, blir dessa områden legitima mål under det resulterande militära responsen. Skulden för eventuella civila skador beläggs den part som använder sig av mänskliga sköldar.

Som här när Israel attackerar raketramper och raketerna exploderar och landar i näraliggande bostadshus.

Enligt ISM började dock kriget när israelerna slog tillbaka – en bakvänd logik utan like. Orsak och verkan – först ett massangrepp med 6 000 raketer från Gaza mot hela södra Israel under flera år, sedan svar från Israel med början 27 december i år.

ISM har dock rätt i en sak: Sverige måste agera kraftigt. Genom att omgående stoppa allt Gazabistånd tills Hamasregimen uppför sig civiliserat – mot både den israeliska och den egna befolkningen. Både israeler och palestinier har allt för länge hållits gisslan av Hamas medan våra skattepengar har underhållit dessa despoter.

Barnen i Gaza och i Israel förtjänar en ändring av den havererade svenska biståndspolitiken.

Journalister borde alltid ha en förankring i verkligheten

Är Staffan Hjertén helt verklighetsfrämmande eller bara fullkomligt cynisk? Han försöker (http://tidning.hd.se/11/hd0169.htm) omvandla bilden av Saddam Hussein till något slags missförstådd statsman som i sina äldre dagar tyvärr tappat greppet något. En statsman som gjort vissa ibland tveksamma saker mot somliga medborgare, som ju trots allt alltid varit föremål för trakasserier tidigare och sålunda inte bör förvänta sig bättre av honom heller. Han lyckas dessutom med konststycket att få orsak och verkan att helt sonika byta plats med varandra.

Lite kortfakta för Staffan Hjertén: Det suveräna landet Iraks misslyckande härstammar inte från ”90-talets sanktioner (som) malde ned välfärden” som han skrev, utan från Saddam Husseins redan då 20-åriga brist på empati för sitt eget folks välbefinnande. Samtidigt som han omgav sig med ofattbar lyx och beordrade sina regimtrogna skaror att begå den ena folkrättsvidriga aktionen efter den andra – såväl mot det egna folket som mot grannländerna. Halabja, träskaraberna, Iran, Kuwait, logistisk och finansiellt stöd till självmordsbombare – behöver Hjertén påminnas om mer fakta innan han slutar med den självpåtagna uppgiften att bättra på Saddam Husseins gloria?

Staffan Hjertén skriver helt förvirrande om att Saddam Hussein behöll ”garden uppe mot kommunismen”. Detta är bland det mest absurda som tänkas kan – Saddam samarbetade intimt med Sovjet, det land som dessutom levererade i stort sett hela Iraks vapenarsenal, inklusive de vapnen som användes mot Iraks egen befolkning. Lite faktamässig verklighetsförankring hade inte skadat Hjerténs skriverier.

Staffan Hjertén skriver att ”för att få möjlighet att upprätta ett auktoritärt för att inte säga fascistiskt styre såg (Saddam Hussein) till att folk hade mat, utbildning och hälsovård”. Säg det till dem som undkom Baathpartiets utrensningar – om det går att hitta överlevande inom Iraks gränser.

Staffan Hjertén målar en hjärtskärande bild av hur bra irakierna hade det med Saddam Hussein åtminstone under en del av hans regim. Så sant – ingen har påstått att ALLA irakierna led under Saddams välde. Fråga bara hans familj – de som han inte lät mörda, förstås, eller de stora skaror anhängare som skodde sig på resten av befolkningens bekostnad. Inte heller har någon påstått att ALLA år av hans styre var enbart av ondo – till och med Saddam Hussein lyckades göra gott för utvalda delar av hans land. Frågan är dock inte bara vem som tjänade på detta, utan om det verkligen var Saddams huvudavsikt eller bara en sidoeffekt av alla förändringar som skedde med avsikt att förbättra livet för Saddam själv och hans underhuggare.

I varje fall är det fullkomligt obegripligt för varje normalt funtad betraktare hur hela detta multietniska land som heter Irak deltar så unisont i ett frosseri av Saddamhat nu när han verkligen är borta och inte längre kan skada dem. Vilket idiotiskt folk som inte ens vet hur bra de hade det under Saddam innan han blev lite konstig till följd av den stygga omvärldens ständiga påhopp.

Antagligen handlar Staffan Hjerténs nästa alster om hur mycket vi bör vörda Pol Pot eftersom han onekligen skapade jobb åt tusentals människor - han ombildade dem till skoningslösa bödlar. Staplarna av skelett och benrester vittnar om denna hans framgångsrika insats för minskad arbetslöshet.

Likaså bör vi resa statyer till Hitler, som ju fick igång en strålande industriell tillväxt i Nazityskland – låt vara att industrin användes för tillverkning av vapen vilka användes för att krossa resten av Europa.

Saddam Hussein är borta – länge leve Staffan Hjertén.