Vart leder Sveriges Vita Bussar?

Genom att underblåsa antisemitism drar en svensk ledare vanära över sina modiga föregångare.

För sextio år sedan skapade Sverige stora internationella rubriker. Landets berömda Vita Bussar åkte till Nazityskland och räddade hundratals judiska Förintelseöverlevare ur ett helvete av europeisk antisemitism. Om svenska ledare hamnar i nyhetsrubrikerna idag är det på grund av luckor i logik och empati stora nog att köra en buss igenom – alltmedan svensk antisemitism når nya höjder.

Nyligen hamnade Sveriges utrikesminister Laila Freivalds i blåsväder. Under ett besök på en gymnasieskola i Göteborg höll Laila Freivalds med när en elev anklagade israelerna för att uppträda mot palestinierna på samma sätt som Nazityskarna gjorde mot judarna. Hon uttryckte också sin beundran för en av eleverna, en muslimsk tjej, som hävdade att enligt Toran, de heliga judiska skrifterna, har landet Israel lovats till judarna den dagen Messias återkommer till jorden, men att eftersom Messias bevisligen inte är här, äger inte judarna någon rätt att vara i Israel.
Detta hände i en skola med en hög andel invandrarbarn, många av dem muslimer, och en enda judisk elev. När sedan denne judiske elev skrev i tidningarna om sin känsla av att ha förråtts av utrikesministern i det land där han är född och uppvuxen genom hennes nonchalanta behandling av sanningen, nekade Freivalds till allt.

Spola framåt nu till Laila Freivalds besök vid Israels Yad Vashem Museum (Förintelsemuseum) den 9:e juni. I sitt tal där sade utrikesministern: ”Jag är orubblig i min ståndpunkt att det är helt legitimt att kritisera israelisk regeringspolitik på samma sätt som det är legitimt att kritisera vilket annat lands politik. Sådan kritik kan aldrig likställas med antisemitism, och vi tar kraftigt avstånd från alla försök att dra en parallell.”

Inte någon enda gång under hennes tal eller i något sammanhang dessförinnan visade dock Freivalds intresse av att uttala kritik mot de arabregimer som omger Israel. Kritik av Israel, världens enda judisk stat, utan att ens nämna de hemskheter som begås av arabregimerna, vilket faktiskt är anledningen till att Israel i sin tur tvingas till sina aktioner, har ett enda resultat: den ger näring åt antisemitism.

Men Freivalds hade ännu mer att säga under sitt tal vid Yad Vashem: "I Sverige hamnar antisemitism under det lagstiftade förbudet som omfattar hets mot folkgrupp. Svensk lagstiftning reagerar kraftfullt mot alla sådana straffbara aktioner. De skyldiga åtalas med lagens fulla kraft."

Antingen är Freivalds oroande ovetande om verkligheten i Sverige eller så har hon ett ganska flexibelt förhållande till sanningen.

För så här ser verkligheten ut: för att ett antisemitiskt brott ska upptas i den statistik som Freivalds stödjer sig på måste enligt svensk lagstiftning spridningsrekvisiten i brottsrubriceringen ”hets mot folkgrupp” uppfyllas. Detta innebär att för att brott ska konstateras måste det finnas minst tio vittnen.

Om det inte fått tillräckligt stor spridning är det alltså inte hets mot folkgrupp, tillräckligt många människor anses inte har hetsats; därför finns inget brott att åtala. Fallet avskrivs.
Jag skriver detta från personlig erfarenhet. Flera fall av antisemitiska attacker utförda av muslimska ungdomar mot min 13-åriga son har avskrivits av just denna anledning. Om det lagstadgade antal vittnen inte finns går inte fallet ens till domstol. Inte heller kommer fallet till rätten om förövarna är under straffmyndig ålder – vilket tyvärr omfattar en ganska stor proportion av förövarna. I bägge fall går förövarna fria. Så långt alltså Freivalds tal om tillämpningen av ”lagens fulla kraft”.

Freivalds sade vidare att “vi för noggrann statistik som publiceras varje år. Enligt våra senaste siffror håller antalet antisemitiska brott i Sverige på att minska." Laila Freivalds tycks vara omedveten om följande: de flesta antisemitiska brott i Sverige begås av unga killar med arabisk och muslimsk bakgrund. Om dessa killar är under straffmyndig ålder, kommer fallet aldrig till domstol så de figurerar aldrig i den statistik som Freivalds ständigt återkommer till. Om stora gäng attackerar en enstaka jude – oftast en yngling – finns inte heller här något sätt att skaffa den numerära bevistyngden som krävs. Här också avskrivs fallet – som återigen aldrig inkluderas i den statistik som Freivalds hänvisar till. Därav Freivalds påstående om ”minskning” av antalet antisemitiska brott.

Blott två dagar after Freivalds tal i Jerusalems Förintelsemuseum var det fotbollsmatch för 15-åriga pojkar i Stockholms St Erikscupen. Lagen som mötte varandra var IK Makkabi, judiska pojkar från Stockholmsområdet och Iftin KoIF, killar från Spångaområdet där många av föräldrarna kommer från det muslimska Somalia. Under hela matchen förolämpas de judiska killarna av sina motståndare: ”död åt judarna”, ”krossa sionismen”, ”vi tar det lugnt nu men tar hand om dem efter matchen” – det sistnämnda från lagkaptenen.

När matchen är över ska de två lagen enligt sedvanlig svensk sportslig tradition ta varandra i hand och tacka för matchen. Iftins lagkapten håller istället sin judiske motspelare med ena handen och slår honom i ansiktet med den andra. Omedelbart följer resten av det somaliska laget sin lagkaptens exempel därtill hjälpta av sina egna tillskyndade supportrar som springer in på fotbollsplanen. Det utvecklas till en regelrätt attack mot de 15-åriga judiska fotbollsspelarna. Dessa leds från platsen blödande, chockade, traumatiserade – men inte förrän de gett sina motståndare en läxa dessa inte kommer att glömma i första taget.

Ingen försöker göra gällande att Freivalds hade en lika aktiv del i denna skandal som när hon uppmuntrade till hat, segregation och splittring vid skolan i Göteborg, men den anda hon representerar tycks ha genomsyrat varenda por i det svenska samhället. Dessa 15-åriga somaliska ungdomar har rättat sig efter ett ledarskap som är berett att göra vad som helst i sin iver att neka att den har skapat och alltjämt ger näring åt ett stort problem.

Men Sverige lider inte av ett problem, landet håller på att gå under i en varbildande sjukdom. Första steget när man vill bota en sjukdom är att identifiera dess art, andra steget är att ge rätt medicinering. Att neka att man lider av en sjukdom på grund av dess pinsamma art är ju en ganska förståelig mänsklig reaktion, men det främjar knappast läkningsprocessen.

Ibland är kirurgi den enda utvägen. Utrikesminister Laila Freivalds kanske upptäcker att hon är en del av sjukdomsbilden, inte botemedlet, och att avlägsna henne från sin post kanske är enda sättet att kurera ett allt sjukare Sverige.

Hon kanske även upptäcker att oavsett hur många Vita Bussar som kördes av gårdagens svenska ledare, blir det allt svårare för dagens svenska ledare att motverka den stora skam som sker dagligen i det nya Sverige – av vissa av landets företrädare. Statsminister Göran Persson, denne store visionär och mannen bakom Levande Historia, borde agera medan det fortfarande finns något att rädda.

Yttrandefrihet i all ära – men måttet är snart rågat

Rektor Isam Bardaqji skriver i NT att ”det finns gott om plats för sionister och judar på europeisk, amerikansk och kanadensisk mark till exempel”.

Vi kan nog inte längre tala om smygande rashets när dylika uttalanden får fritt utrymme i svensk media, utan detta är ett tecken på ett ohälsosamt högt tak vad gäller religions- och rasintolerans. I likhet med en tilltagande skara fanatiker predikar Bardaqji en radikalisering av samhället där judar inte har en plats.

Sedan kan man förstås analysera annat av det Bardaqji skrev. Som till exempel att ”vi palestinier visar vårt stöd för vårt fosterland”. Det anmärkningsvärda är att inga palestinier tycks ha fattat något tycke för ett fosterland när området ockuperades av de muslimska turkarna. Eller de kristna britterna. Eller de muslimska jordanierna (Västbanken). Eller de muslimska egyptierna (Gazaremsan). Det är först när judarna i Israel kommer på scenen som de lokala araberna – till överväldigande del inflyttade från de omringande fattiga arabländer i jakt efter arbete i kölvattnet på judisk invandring och arbetsskapande – plötsligt upptäcker att de vill ha del av det ”fosterland” som betalats för och skapats av judarna. De ville då, och de vill än idag, helt enkelt ha en del av det som någon annan har byggt upp och betalat för och som de aldrig tidigare gjort något som helst anspråk på.

Bardaqji skriver om terrorbombningar mot israeliska civila som ”självförsvar och frihetskamp mot ockupationen”. Han anser att judarna inte har i denna arabisk-muslimska del av världen att göra, och att alla medel är tillåtna i kampen mot dem. Tänk bara om en kristen eller jude hade sagt att muslimer inte hade att göra i en viss del av världen på grund av sin religion! Man hade – med all rätt i världen – blivit anklagade och förmodligen rannsakats för hets mot folkgrupp. Men här accepteras detta vidriga argument som en legitim åsiktsförklaring.

Och ska vi acceptera Bardaqjis förhållningssätt, måste man väl ur ren logisk synpunkt tillstå att även Israel i så fall har rätt att kräva samma sak – ett judiskt land utan ”främmande” muslimer.

Tack och lov är detta en tanke som är så främmande det judiska (och även kristna) tankesättet att idén inte ens väcks. Tur det, för då hade judarna anklagats för etnisk rensning. Men det går tydligen lika bra att uttrycka precis samma sak om man som Bardaqji är rektor med ansvar för småbarns utbildning och framtid och även företräder Palestina Informationscenter i Norrköping.