Skjuta budbäraren

På

http://kamfertext.blogspot.com/2009/03/ensidigheten.html?showComment=1236498540000#c2911989888244369877 ser det ut som om jag anklagas för att vara rasist.

Jag, rasist!

Ilya

På http://www.ilyameyer.com/2009/02/history-for-dummies.html kan man se bilder på hur regimerna i Gazaremsan respektive Västbanken indoktrinerar civila medborgare – barn som vuxna, via tidningar, TV och radio – till rasism och hat mot judar.

Av Fredrik Stangel och Charlotte Wiberg betecknas dessa bilder som uttryck för rasism.

I mitt inlägg upprepar jag flera gånger att det är de officiella representanterna för de palestinska regimerna i Gazaremsan respektive på Västbanken som har planerat och sanktionerat hatet. Om man läser texten ser man att det inte riktas någon anklagelse mot palestinier som "folk" en enda gång. Av en väldigt bra anledning: de är offren i detta makabra samhällsklimat. Ett samhällsklimat styrt helt och hållet av deras politiska ledare, vilket i vissa (men långt ifrån alla) fall även inbegriper deras religiösa ledare.

De enskilda bilderna visar just det: enskilda ”snapshots” ur ett samhälle som utvecklas i en farlig riktning. En enda sådan bild borde vara ett allvarligt varningens tecken. Att fler sådana bilder finns understryker hur viktigt det är att stävja denna samhällsdestruktiva trend. Att på grund av bildernas råhet anklagar budbäraren för rasism är befängt. Bilderna är tyvärr sanna, de visar på en sällsynt råhet som öppet präglar delar av det palestinska samhället – de delarna som styrs av regimernas ledare. Det betyder ingalunda att alla palestinska araber är våldsdyrkande rasister utan just att de som borde veta bättre är de som står bakom den medvetna förstörelsen av det palestinska sociala samhället.

Bilderna är tankeväckande, det är därför de har valts. Är bilderna att uppfattas som representativ för nationella aspirationer? Det vet endast den läsare som tar sig besväret att fördjupa sig i ämnet. Det är just det de ska göra – väcka forskningslust. Vilka slutsatser som dras är upp till läsaren. Men utan att se bilderna går läsaren miste om källan till situationen: obarmhärtig daglig indoktrinering från samhällets högsta instanser. Resultatet är samhällsfarligt.

Personligen tar jag mycket illa vid mig av anklagelser mot min person. Redan som 16-åring var jag aktiv i kampen mot rasism och mot våld. Då i Bangladesh, där både muslimer och hinduer råkade mycket illa ut i det pakistanska inbördeskriget som ledde till etablering av Bangladesh ur det forna East Pakistan. Bland min familjs bästa vänner i Israel finns arabiska familjer som vi har känt sedan tidiga 70-talet. Min moster är gift med en muslim och mina kusiner är muslimer, och i vår familj är vi oerhört stolta över vår multibottnade etnicitet.

Bilderna handlar sålunda inte om religionsmotsättningar eller om nationella aspirationer – de klassiska begreppen i ämnet rasism. De handlar istället om en politisk ledning som korrumperar ett samhälle, och där själva samhället förlorar. Det palestinska samhället. I en sådan jämförelse finns inga beröringspunkter mellan de palestinska och israeliska samhällena. Finns sålunda inga rasister i Israel? Jag känner inga personligen men jag tvivlar inte för ett enda ögonblick att de finns, precis som rasister finns i Sverige. Men i Israel, liksom i Sverige, sitter inte rasister vid regeringsmakten och styr samhället. Det tyvärr är fallet i de båda palestinska samhällena på Västbanken och i Gazaremsan. Det palestinska samhället behöver skyddas från dessa ledare.

Jag är för fred och samlevnad. Det jag är emot är rasism och det våld det föder. Mina artiklar sedan jag började skriva 1979 talar sitt tydliga språk.

Att smutskasta budbäraren på grund av det oroväckande budskapet är inte hedersamt.

Artikeln

Sanning och konsekvens

Vilket kom först, Israels 16 dagar långa svar mot Hamas eller Hamas åtta år långa krig och hatindoktrinering mot judarna och Israel?

Alla som är upprörda över Israels aktioner i Gaza borde titta i almanackan och sedan se följande film. Filmen gjordes för ett par år sedan. Israel besvarade Hamas hatindoktrinering och fleråriga attacker för 16 dagar sedan.

Filmen visar vad Hamas står för.

Hamas är en omänsklig organisation som medvetet fördärvar barn för politisk vinnings skull.



Mer behöver kanske inte sägas.

Men ifall någon fortfarande inte inser vad Hamas står för finns här en film om hur denna ”religiösa” organisation missbrukar inte bara barn, utan även sin egen religion – moskéer används som bas för aktiv krigsföring. Allt i brott mot folkrätten och mot Genèvekonventionen.



De som anser att det går att nå en kompromiss med Hamas och att Hamas är en förhandlingspartner har alla bevis som önskas:

Ingen respekt för de egna barnen, de indoktrineras till att gå en tidig död till mötes.

Ingen respekt för israeliska barn, flera dagis och skolor beskjutna.

Och ingen respekt ens för den egna religionen – moskéer används för att förvara raketer och för att skjuta dem.

Den enda framtiden för Hamas är antingen en reform som offentligt bekräftas, eller total förstörelse.

Valet är deras.

Men med sedvanlig europeisk svaghet, ryggradslöshet och obeslutsamhet kommer man nog att fortsätta bestraffa offret som skyddar sig mot Hamas barbari.

Allt medan Hamas finansiärer i Iran fortsätter att gnugga händerna – och accelerar sitt kärnvapenprogram.

På blott två dagar har städerna Sderot och Ashkelon i Israel beskjutits med över 100 raketer från Hamaskontrollerade Gazaremsan.

Man undrar hur Sverige hade reagerat om våra civila beskjutits med raketer med målet att krossa vår demokrati och ersätta den med en fundamentalistisk teokrati.

I sju år har barn i Sderot levt i en mörk värld av artificiellt ljus – dagsljus når inte in i vare sig deras hem eller klassrum för med dagsljus kommer även Kassamraketer packade med sylvassa metallskärvor och kullager, ämnade inte att döda utan helst att lemlästa – det mänskliga lidandet blir då så mycket värre och kostnaden för Israel blir så mycket högre. Detta har palestinska ekonomer räknat ut.

Varje skola, dagis och sjukhus i Sderot omges av en tjock betongmur som skydd mot palestiniernas raketregn. Som om inte detta räcker har dagis- och lågstadiebarn i Sderot inte fått lyssna på musik i sju år. Detta eftersom man inte får förlora minsta sekund när sirenerna varnar för inkommande palestinska raketer – man får 5-15 sekunder att söka skydd, beroende på varifrån raketerna avfyras. Musik kostar värdefulla sekunder innan sirenerna hörs.

I Sderot finns ingen ”faran-över” signal. Kassamregnet ingår i palestiniernas terrorarsenal – hela vitsen är att de civila ska känna sig osäkra 24 timmar om dygnet. Raketerna kan komma en och en eller 20 åt gången.

Frågan är hur vi i Sverige kan hjälpa. Ett sätt är att strypa tillförseln av pengar som används för rakettillverkning. Sverige är världens per capita största bidragsgivare till palestinierna, men någon motprestation som ett slut på terror mot civila avkrävs inte. För ett par veckor sedan beslagtogs 6 ton explosiva ämnen på väg till Gaza i säckar märkta ”Socker från EU”.

Vår biståndsminister Gunilla Carlsson reste förra året i Mellanöstern, hon ivrar sig över Sveriges engagemang för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Att leva i en demokrati utan fruktan för raketer är en grundläggande mänsklig rättighet, i all synnerhet då raketerna avfyras av människor som inte tror på jämställdhet: den 29 november 2007 skrev palestinska regeringspartiet Hamas att "Palestina är arabisk-muslimsk mark - det finns inget utrymme här för judar". Gunilla Carlsson förblir tyst medan dessa ord ekar i medierna och pengarna strömmar till palestinierna.

Sveriges enorma bidrag till palestinierna måste villkoras: pengar mot ett totalt stopp för både terror och hatindoktrinering av palestinska småbarn. Speciellt nu, när Sverige ämnar höja bidraget till palestinierna.

Pengar mot ett villkorslöst upphörande av våld – hur kan det vara fel?

Givarkonferens - men inte för alla!

Sverige har tagit initiativ till en givarkonferens efter Hizbollahs nyligen avslutade krig mot Israel. Målet för konferensen är insamlandet av medel för återuppbyggnaden av Libanon. Återuppbyggnaden av Israel står inte på dagordningen.

I ett brev daterat 29 augusti i år skriver Regeringskansliet att ”den socialdemokratiska regeringen anser … att solidaritet och ekonomisk hjälp till återuppbyggnad och humanitära insatser är av största vikt för krigsdrabbade områden.”

Det som är mest intressant i ovanstående är inte vad som står där, utan vad som inte står där, och vad det som saknas egentligen innebär.

Solidaritet och humanitära insatser - men inte för krigets offer i Israel

Regeringen anser att ”solidaritet och ekonomisk hjälp till återuppbyggnad och humanitära insatser är av största vikt för krigsdrabbade områden” – men uppenbarligen inte alla krigsdrabbade områden. I varje fall inte Israel. Brevet från Regeringskansliet antyder att givarkonferensen är sprungen ur säkerhetsresolution 1701. Det är inte sant: Statsminister Göran Persson talade om en givarkonferens långt innan resolution 1701 kom till, faktiskt mitt under brinnande kriget. Idén var redan etablerad när medierna rapporterade om det den 6 augusti.

Då tanken på en givarkonferens föddes och tillkännagavs långt innan resolution 1701 vare sig hade formulerats färdigt eller framröstats, går tankarna obönhörligen till funderingar om huruvida statskassan och statsapparaten använts för att understödja regeringens vikande ställning i slutetappen inför valet. Att Sverige nu säger att Israel inte inkluderades i denna solidaritetsmanifestation eftersom Israel ”inte uttryckt några önskemål om internationell hjälp för den egna återuppbyggnaden” rimmar alltså illa med det faktum att konferensens ramar fastställdes redan långt innan.

Kidnappar - och får omvärldens ekonomiska stöd

Det egendomliga är att regeringen inte villkorar ekonomiskt stöd till Libanon till frigivningen av de två kidnappade israeliska soldaterna. Det var detta brott mot internationell rätt från det suveräna Libanon som störtade regionen i krig och förstörelse. Den svenska regeringen vill vara en god världsmedborgare och föregå med gott exempel, men bara till en viss gräns – den libanesiska gränsen. Dock är frigivningen av de kidnappade israelerna också ett FN-krav under samma resolution 1701 – så varför är den svenska regeringen inte lika pådrivande i denna fråga, varför detta selektiva förhållningssätt till samma FN-resolution?

Än konstigare är att den svenska regeringen inte kräver att Libanon gör en minimal eftergift i utbyte mot hjälpen; erkännandet av staten Israel. Om man med det omfattande biståndet till Libanon vill bygga upp fundamentet till fred, bör detta vara ett minimikrav på motprestation. Det är absurt att vi betalar ur egen ficka utan att ens försöka få något i gengäld.

Inga motprestationer i utbyte mot pengar

Historien visar att vare sig Libanon eller Israel har gått till krig mot andra länder som de officiellt har slutit fred med. Varför är då inte fredsfrämjande direkta förhandlingar mellan de libanesiska och israeliska regeringarna ett minimikrav från den svenska socialdemokratiska regeringen? Sverige säger sig vilja spela en positiv roll i regionen och vi tror ju på dialogens gränsöverskridande möjligheter, så varför inte kräva dialog som motprestation?

Men det som nog är Sveriges största svek i sammanhanget är det mot palestinierna. De kan inte uppfatta den svenska regeringens handlande som annat än ett hån mot deras nationella aspirationer. Sverige åberopar FN och bojkottar palestiniernas regering som leds av ett fanatiskt islamistiskt parti, Hamas, som på sitt program har utplånandet av staten Israel, ett suveränt land erkänt av FN.

Hisbollah startade kriget

Samtidigt stödjer Sverige den libanesiska regeringen i vars namn Hizbollah startade ett krig som kostade 1300 människor livet och orsakade infrastrukturförstörelse för miljarder kronor. En regering som innehåller ett likaledes fanatiskt islamistiskt parti, Hizbollah, som på sitt program också har utplånandet av staten Israel, ett suveränt land erkänt av FN.

Parallellerna är lika slående som den svenska regeringens sätt att särbehandla fallen. Så här sade Göran Persson om Hamas (26 januari): ”Det som Hamas har stått för … är inte förenligt med ett demokratiskt statsskick. En palestinsk regering måste ta avstånd från våld och terrorism och erkänna Israels rätt att existera.” Palestinska Hamas noterar förvånat att trots ett kompakt omvärldsmotstånd mot Hizbollah – som ju inte erkänner Israels rätt att existera – kompenseras resultatet av Hizbollahs krig direkt ur svenska statskassan. Vilken slutsats drar då Hamas? Uppmuntras de till att avsäga sig våldet, eller uppmuntras de till upptrappning av våldet?

Palestinierna behöver allt stöd de kan få för positiv utveckling. Såsom krav på demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, respekt för fri press, respekt för oliktänkande, bukt med omfattande korruption, stopp för religiös uppvigling i moskéerna, bannlysning av vapen från gatorna, nya skolböcker som inte längre indoktrinerar småbarn i konsten att hata judar och kristna, krafttag mot hedersmord. Palestinierna behöver all uppmuntran, inklusive ekonomisk hjälp, så att de inte upprepar den förödande missbedömning de gjorde efter Israels uttåg ur Gazaremsan: då de, istället för att använda den omfattande infrastruktur för avancerat jordbruk och industri som Israel lämnade kvar och som faktiskt donerades till palestinierna som en grundplåt till deras blivande statsbildning, själva förstörde allt inom några dagar så att det som nu återstår är ännu mer förödelse, ännu fler krossade drömmar. Men här också måste hjälpen villkoras mot motprestationer, annars har man inte åstadkommit något.

Avsaknad av moral

Det saknas konstruktivt tänkande, en principfast – moralisk – hållning och en konsekvent linje i Sveriges brådskande sammankallande till givarkonferenser. Sverige behöver lära sig att spela en mer konstruktiv roll, att åberopa relevanta FN-resolutioner och tillämpa dem på ett konsekvent sätt och med krav på ömsesidighet och transparens.

Annars är det religiösa fanatiker som Hizbollah och Hamas som går ur givarkonferensen som segrare, medan den överväldigande majoriteten av fredsälskande libaneser, palestinier och israeler blir de stora förlorarna.

Mellanösterns framtid hänger på en alltför skör tråd för att Sverige skall fortsätta bidra till skapande av fler förlorare i regionen.

Nyckel till framgång: skapa - inte förstör

Nyckeln till en fredlig framtid i Mellanöstern är skapande av den egna framgången – inte sörjandet av grannens existens.

Palestinska Myndighetens Mahmud Abbas tycks inte ha lärt sig detta.

Den 15 maj 2005 fortsatte hans statliga palestinska TV indoktrinering av en hel generation palestinska barn i konsten att vägra blicka framåt och arbeta för sin egen framgång, utan att istället blicka bakåt och sjunka allt djupare ner i hatets och konfliktens misär.

Dagen för Israels grundande kallas på arabiska för ”nakba” (katastrofen). I ett barnprogram den 15 maj får unga tittare veta att ”Israel tog allt 1948”. Att britterna härskade över hela det palestinska mandatet fram till 1948 och skapade ett palestinskt land – Jordanien – på hela 80 procent av mandatet; att Västbanken ockuperades av Jordanien i strid mot FN mellan 1948 och 1967; att Gazaremsans härskare vid samma tid var Egypten; att Israel inte ”tog allt 1948” utan tvärtom byggde något som aldrig tidigare existerade – områdets första universitet – i bjärt kontrast mot Jordaniens och Egyptens styre då palestinska araber inte tilläts högre utbildning utan skulle hållas kvar i fattigdom och feodal misär av sina egna arabiska bröder. Inget av detta nämns överhuvudtaget. Allt det onda börjar med judarna och Israel.

Detta är även vad de vuxna hör. Så här lät den TV-sända predikan i palestinsk TV fredagen den 13 maj i år:

”Denna ’nakba’ (katastrof) är den värsta minnesdagen för palestinierna … eftersom med detta förlorades den arabiska nationen, och med etablerandet av den falska staten Israel förlorades hela den muslimska nationen … Den som påstår att judarna har någon rätt till någon del av detta land … är en lögnhals, och dessa människor kommer att försvinna.”[Ibrahim Mudayris, 13 maj 2005. Palestinska Myndighetens TV]

Budskapet är alltså inte etablerandet av en palestinsk stat utan förstörelsen av den israeliska. Mer än så, budskapet är en direkt uppmuntran till religiösa motsättningar för politisk vinning.

Denna antipati är så inarbetad hos den indoktrinerade palestinska befolkningen att över hela det palestinska området ljöd sirenerna 15 maj – inte för att uppmärksamma Israels övertagande av Västbanken och Gaza 1967, utan bildandet av Israel 1948.

Och för att verkligen hamra fast detta budskap använder sig Palestinska Myndigheten av en grafisk symbol – en nyckel. En nyckel till hela Israel. Se till exempel myndighetens officiella tidning Al-Hayat Al-Jadida, 15 maj 2005:

Nyckeln symboliserar Palestinska Myndighetens anspråk på hela Israel, inte bara Västbanken och Gaza.

Förnekandet av Israels existens är sålunda ett ständigt inslag i den palestinska vardagen.
Frågan är hur mycket längre denna våg av hat och denna vägran att blicka framåt kan tolereras av en omvärld som vill se förändring och framsteg.

Inte bara israeler utan i all synnerhet palestinier förtjänar ett palestinskt ledarskap som uppför sig ansvarsfullt och med blicken inställt på verklig förändring. Regionen vet redan vad alternativet innebär.

Europa bör spela en konstruktiv roll i Mellanöstern

Konflikten i Mellanöstern är återigen i en intensiv våldsspiral. Lördagen den 17:e april dödade Israel Abdel Aziz Rantisi, den palestinske Hamasledaren som med glödande entusiasm hängett sig till utplånandet av staten Israel. Detta gör han medelst självmordsbombningar utförda av intet anande skolbarn, tvångsrekryterade ungdomar, indoktrinerade unga mammor eller hjärntvättade arbetslösa.

Europa exploderade i fördömanden av Israel efter Rantisis död. Till exempel fördömde såväl statsminister Persson som utrikesminister Freivalds attentatet i starkaste ordalag. Frankrike var inte nådig, Tyskland och Storbritannien överträffade varandra i fördömanden av denna ”utomrättsliga avrättningen”. Storbritanniens utrikesminister Jack Straw sade, till exempel, att attentatet var ”olagligt, orättfärdigt och motverkade sitt syfte”.

Ungefär 5 timmar före det attentatet hade Hamas dödat en israelisk polis samt skadat tre andra i södra Israel. Märkligt nog var det inga fördömande ord från alla dessa betydelsefulla europeiska potentater, inga fördömande om att orättfärdiga avrättningar inte tjänade något syfte, inga starkt uttryckta krav på ett slut på våldsaktioner. Det var lika tyst ett par veckor innan, när en ung palestinska sprängde sig själv och några israeler till döds vid den industripark som Israel driver tillsammans med palestinierna som ett sätt att skapa arbetstillfällen och normalisering dem emellan. Hamas vill inte att sitt eget folk ska kunna leva ett normalt liv, arbeta och tjäna en inkomst – kitteln ska istället hållas kokande genom Hamas påtvingade tvångsseparation. Världens statsministrar var märkbart tysta även då.

Tystheten bryts alltså bara när den palestinska barnläkaren Rantisi – som skickat palestinska barn som levande självmordsbomber mot bland andra israeliska barn – dödas. Rantisi och den Hamas han var med och grundade kom till makten genom att brutalt tysta ner all palestinsk opposition. Den taktik har Hamas framgångsrikt exporterat till Europa, som med rädsla förbiser alla vidrigheter som åstadkommits av Hamas samtidigt som man fördömer varje israeliskt försökt att göra något åt problemet. Det är precis denna sorts signaler som välkomnas så hjärtligt av Hamas som en seger – de vet ju att inget de gör kan förmå ett skärrat Europa att tala klarspråk med och om dem – än mindre ta i med hårdhandskarna.

Det är nu dags för Europa att visa ståndaktighet genom att våga kalla saker vid sitt rätta namn, att våga behandla parterna i enlighet med deras ansträngningar och prestanda. För att uppfattas som trovärdig, måste Europa införa ett mått av balans och objektivitet istället för att negativt särbehandla Israel. Det är i Europa som det är så nödvändigt att rätt signaler skickas ut till de berörda: Israel har redan med all önskvärd tydlighet fått de negativa signaler som Europa skickat det landet, men signalerna som kommer till Hamas uttrycker starkt stöd för dess linje.

Medan Israel försöker bygga upp en gemensam plattform för en delad ekonomisk tillväxt – inte minst i industrizonen Erez – anstränger sig Hamas och Arafats övriga terrororganisationer till att rasera varje gryende försök till normalisering. När nu Israel drar sig tillbaka från Gazaremsan, bör Europa göra klart för palestinierna att denna helomvändning innebära en historisk öppning för en bättre framtid. Ingen ska låtsas att tillbakadragandet sker under de mest lämpliga formerna för vare sig israelerna eller palestinierna, men det innebär onekligen en kraftig brytning av dödläget – inget så nytt eller omfattande har någonsin tidigare provats, och alternativt känner vi till sedan drygt 60 år. Palestinierna måste övertygas att de inte har något att vara rädda för om de tar tillfället till en banbrytande förkastning av våld och terror som medel, de måste övertygas om att stöd för Hamas per definition betyder avsaknad av ekonomisk, politisk, personlig, demokratisk och nationell utveckling.

För det är precis detta tryck som Europa så högljutt tillämpar på Israel, dag ut och dag in. Men Israel är en demokrati, och trots idel försök att strypa dess ekonomi är det ett land med en stark exportindustri.

Den enda framgångsrika palestinsk exportindustri är självmordsbombningar. Det har visat sig vara en förödande framgång i Europa, Nordafrika, Mellanöstern, Nordamerika och Asien. Dags nu för Europa att sätta stopp för det.

It's all about cause and effect. Cause always comes first.

Israel is receiving considerable criticism today for the construction of its anti-terrorist barrier.

However, this barrier was erected AFTER the launch of the ongoing Palestinian bombing campaign against civilian Jews on buses, in restaurants, on their way to school.

Media commentators refer almost exclusively to the 4% of the anti-terrorist barrier that consists of a wall, ignoring the remaining 96% that consists of an entirely transparent fence.
There are no demands on the Palestinians to stop their wave of homicide bombings and other terrorism – the only reason for building the barrier in the first place.

Despite international condemnation, Yasser Arafat has not shown any willingness to stop Palestinian mass indoctrination that actively encourages gross anti-Jewish violence – indoctrination that takes place via Palestinian schoolbooks, radio, TV and newspapers.
It is scarcely surprising that the Palestinians do not want either the fence or the wall; there are few Israelis who like this monstrosity either. But virtually all Israelis regard the barrier – whatever form it takes – as a necessary evil.

Because the fact is that the barrier works. Today, the only attacks that succeed are those perpetrated where there is not yet any barrier. In the north of Israel where the barrier is already in place, the frequency of attacks has already been slashed by over 50%.
The long-term solution lies in the creation of a Palestinian state. There’s nothing new in that solution – the suggestion of separation into one Palestinian-Jewish and one Palestinian-Arab state was accepted by Israel already back in 1948. Now, however, there is pressure from outside quarters to draw the borders of a future Palestinian-Arab state along the so-called “green line”.


The problem, however, is that this “green line” is only a ceasefire line, it is the line along which Israel back in 1948 laid down its arms in its defensive war against mass Palestinian-Arab terrorism supported by five attacking Arab armies whose aim was to drive the Jews into the sea.
Political borders can only be settled through negotiation. Negotiation requires that Palestinian terrorists stop murdering Israelis. Since nothing is being done, however, to stop this ongoing mass-murder, Israel is erecting a barrier to prevent further atrocities. It is a barrier that can be taken down as fast as it was erected, if only Palestinian terrorism stops. The fact that another 11 Israeli bus passengers were massacred a week ago and an additional 60 civilians were maimed for life by Palestinian terrorists doesn’t exactly do a lot to boost Palestinian credibility when they claim they are in favour of a negotiated settlement.

Not all critics of Israel are anti-Semites. If criticism is also levelled against Saudi Arabia, which is building a barrier with Yemen to keep out Al Qaeda terrorists, or against the Palestinian Authority’s incitement of its own children to the mass-murder of Jews, for instance, then it is of course easier to deal with criticism of Israel’s barrier without any suspicion that this criticism is fuelled solely by anti-Semitism.

However, one-sided criticism of only the Jewish state casts an unequivocal shadow of anti-Semitism. It is only natural to regard one-sided criticism of Israel as anti-Semitism when it may in fact simply reflect devastating ignorance and blind partiality.

Vilket kom först, kycklingen eller ägget?

Världen fördömer Israels byggande av en antiterroristbarriär.

Men staketet kom till EFTER det att palestinierna inledde sin bombkampanj mot civila judar på bussar, i restauranger, på väg till skolan.

Man skriver bara om de 4% av antiterroristbarriären som består av en mur, men ignorerar de 96% som består av genomskinligt staket.

Man säger inget om att stoppa de palestinska självmordsbombarna som ju förorsakat barriären.

Trots internationella fördömanden, har Arafat inte velat stoppa den massindoktrinering som manar till grovt antijudiskt våld. En indoktrinering som sker via palestinska skolböcker, radio, TV och tidningar.

Det är inte konstigt att palestinierna inte vill ha vare sig staketet eller muren, ytterst få israeler tycker om denna styggelse heller. Men i stort sett alla israeler anser att barriären – vilken form den än tar – är en ond nödvändighet.

För faktum är att barriären fungerar. Idag sker attentat enbart där ingen barriär ännu finns. I norra delen av Israel där staketet redan är rest har attentatsfrekvensen minskat med 50%.

Den långsiktiga lösningen är bildande av en palestinsk stat. Det är ingen ny lösning, förslaget om delning i en palestinskjudisk och en palestinskarabisk stat accepterades av Israel redan 1948. Men omvärlden vill idag att gränserna för denna framtida stat skall gå längs den sk ”gröna linjen”. Detta är dock bara en vapenstilleståndslinje, där Israel 1948 slutade kämpa emot de lokala palestinskarabiska terroristerna som, stödda av fem anfallande arabiska arméer, försökte driva judarna i havet.

Den politiska gränsen ska fastställas i förhandlingar. För detta krävs att palestinska terrorister slutar dödar civila israeler. Då inget görs för att förhindra detta massmord, reser Israel en barriär som kan tas ned lika snabbt som den sätts upp, om palestinsk terror upphör. Att ytterligare 11 busspassagerare mördades förra söndagen och 60 lemlästades av palestinska terrorister gör knappast palestiniernas förhandlingsvilja trovärdig.

All Israelkritik är självfallet inte uttryck för antisemitism. Om kritik riktas mot t ex Saudi Arabiens staket mot terrorister från Jemen, eller mot palestinska myndighetens uppviglig av sina barn till massmord osv, blir det naturligtvis lättare att även betrakta kritik mot Israels barriärbyggande utan misstanke om antisemitism.

Men ensidig kritik av enbart den judiska staten ger övertoner av antisemitism. Det är lätt att se ensidig kritik som antisemitism när det kanske bara handlar om förödande okunnighet och blind partiskhet.

Israels "gettostängsel"

Ett gettostängsel håller på att byggas i Israel. Palestinier och övriga arabvärlden kallar den för apartheidmur och menar då att palestinska araber låses in bakom den, men barriärens rätta namn är ”Arafats stängsel”. För det är Yasser Arafat som har tvingat fram den genom en oupphörlig terrorkampanj mot den judiska staten.

För 60 år sedan tvingade nazisterna sina judiska fångar att betala för sin egen undergång: judarna skulle först lämna ifrån sig sina ägodelar, sedan gräva sina egna gravar, och därefter hoppa i eller bli nedskjutna vid randen till de färska gravarna. På samma sätt tvingar Arafat, Hamas, Islamisk Jihad och övriga palestinska terrorister den judiska staten att först betala för sin egen barriär, för att sedan långsamt kväva judarna inuti det inhägnade området. Byggnadsmaterialet de använder heter ”terror”.

Att ett getto byggs är det sålunda inget tvivel om. Meningarna går dock isär om vem som sitter på insidan, och vem som vaktar på utsidan. En titt på regionens karta visar ett Israel med en befolkning på 6 miljoner sittande inlåsta med fiender runt om och med endast en öppning bakom ryggen – Medelhavets djupa vatten.

Denna smala landremsa – som inte mäter mer än 10 km vid sin smalaste punkt – omges av en vidsträckt båge med 22 arabiska länder med en sammanlagd befolkning på ungefär 300 miljoner. Plus en muslimsk värld som sträcker sig långt utanför regionen hela vägen till Asien. Samtliga dessa länder stöder den härskande Arafatdoktrinen att den judiska staten ska uppslukas av den omgivande muslimska världen.

Ett getto? Absolut. Men det är Arafat som är gettostängslets arkitekt.

Lider palestinska araber av Arafats gettostängsel? Självklart.
Bryr han sig? Inte ett dugg – inget pris är för högt att betala för ett juderent Palestina.
Finns det en lösning? Naturligtvis:

Stopp för palestinsk terror.
Stopp för antisemitisk indoktrinering och uppvigling i den arabiska världen, inklusive i statliga läromedel.
Stopp för det automatiska anti-israeliska mandatet i FN.
Stopp för den arabiska världens konstanta vägran att erkänna och förhandla med Israel.
Stopp därefter på säkerhetsbarriärens byggande då barriären inte längre behövs.

Ett Mellanöstern utan Arafat och hans verktyg Hamas och Islamisk Jihad är det viktigaste steget mot ett Mellanöstern utan säkerhetsbarriär.

Växande judehat i Sverige

Judehatet håller på att sprida sig i folkhemmet, fört fram av demografiska förändringar och massmediala felsteg.

Judehat – antisemitism – var under och strax efter andra världskriget ett stort problem, men ett problem som i upplysningens spår från 60- till 80-talet mer eller mindre försvann från scenen.

Idag pratar vi dock om ett delvis nytt fenomen. Tidigare kännetecknades antisemitism av nazisympati och extremism inom i huvudsak marginaliserade europeiska politiska rörelser, som dessutom tvingades mer eller mindre under jorden av en bred politisk sammanhållning och unison samhällelig avsky. Det nya judehatet är ett fenomen växande ur den nya demografiska situationen i Sverige likväl som i många andra länder.

Det nya judehatet signeras fanatisk islamism. Inte Islam, inte muslimer, utan fanatiker som missbrukar religion som förevändning för judehat. Dessa hatspridare representerar måhända Islam eller den arabiska världen lika lite som nazisterna kunde sägas representera alla tyskar, alla kristna eller alla européer. Men de märks, och motståndarna inom och utom de egna leden är märkbart fåordiga.

Antisemitismen påverkar situationen i Sverige mycket påtagligt, och Sveriges judiska minoritet utsätts i allt högre grad för ett allt öppnare och råare judehat. Det har inget med politik eller gränsdragningar i avlägsna länder att göra. Det som förenar samtliga dokumenterade attacker mot judar i vårt land är att det syns att offren är judar – de har precis kommit ut ur en synagoga, eller de bär en ’kippa’ (den traditionella huvudbonaden) eller har en Davidsstjärna runt halsen på precis samma sätt som kristna ofta bär ett smycke i form av ett kors runt halsen.


Judiska synagogor måste bevakas av polis vid religiösa högtider. Ingen annan religion i Sverige är så utsatt att dess utövare måste beskyddas av statsmakten under bönestunder. Det är ett skyddsbehov som i sig är ett talande mått på situationen för landets judar.


I svensk media skrivs det konsekvent om ”judiska bosättare” på Västbanken och i Gaza (inte ”israeliska bosättare”). Men det skrivs aldrig om ”muslimska terrorister” eller ”muslimska massmördare” när dessa spränger busslaster med judiska civila i Israel. Man svartmålar därigenom judarnas religion, pekar ut den som stötestenen i Mellanösternkonflikten. Judarnas religion utmålas som hindret mot Palestinaarabernas nationella aspirationer. Detta tyder antingen på brist på elementära kunskaper – eller också en medveten vilja att sudda ut denna nog så viktiga distinktion.


Men den del av svensk media som ägnar sig åt denna systematiserade indoktrinering är inte ensam om detta synsätt – det hämtar sin näring från Palestinska Myndighetens hemsidor, TV-program och tidningar. Och inte minst från skolorna, där en hel generation palestinska barn skolas i att förakta och mörda judar och israeler. Se till exempel skolböcker som ”Islamisk Utbildning för Nionde Klass”, s. 79; ”Vårt Arabiska Språk För Femte Klass”, s. 67; ”Den Nya Historien om Araberna och Världen”, s. 123 – läromedel som används varje dag i palestinska skolor. Men svensk media tycks inte våga påtala att detta pågår. Den tycks inte våga belysa länken mellan denna massindoktrinering och den tilltagande islamistiska antisemitismen som härjar i vårt samhälle.


I den stora allmänhetens ögon rättfärdigas alltmer Palestinaarabernas synsätt och de militanta islamisternas välregisserade industrialiserad masslakt på judarna i Israel just på grundval av denna skeva jämförelse mellan en judisk religion och en arabisk nationalpolitisk ideologi. Och denna massmediala stigmatisering och indoktrinering mot judarna börjar speglas i nationens psyke.


Konsekvenserna ser vi dagligen här hemma i Sverige. Onyanserad rapportering från Mellanöstern, förenklade politiska analyser och oblyg partiskhet i förening med historielöshet i vissa delar av svensk media gör det svårt att särskilja nyhetsförmedling från politisk kommentar. Man blandar friskt mellan koncepten ”judar” och ”israeler”, och skörden kommer i form av en hel generation svenskfödda ungdomar som inte vet bättre än att ”judarna bär skulden för allt”. Man behöver bara läsa vissa av de svenska hemsidorna som florerar på Internet för att förstå hur gravt problemet är – och hur det kommer att växa.


Problemet är inte bara onyanserad rapportering, utan även utebliven rapportering. Exempelvis hölls i Göteborg vecka 47 dels en utställning på Stadsbiblioteket om terror och dess offer, dels en utmärkt debatt mellan Israels ambassadör herr Zvi Mazel och PLO:s Skandinaviske representant, Dr Eugene Makhlouf, och dels en middag efteråt ordnad av fakulteten för utrikespolitiska studier. Göteborgs största tidning inbjöds att närvara och intervjua på samtliga dessa tillställningar men avböjde. Tre utmärkta tillfällen att visa för läsarna att det visst finns framsteg för fred, att ledande israeler och palestinier visst umgås i positiv anda här hemma. Men tidningen tackade nej till samtliga tillfällen. Fem dagar senare ägnades dock både framsidan och stort utrymme inne i tidningen åt det avsevärt mer Israelnegativa besöket av två israeler kritiska mot sitt lands politik.


Det är dags för svensk media att ta sitt ansvar och sluta medvetet färga det svenska samhället. Media ska rapportera nyheter, inte undanhålla dem. Media ska rapportera om tillståndet i nationen – även det besvärande tillståndet att Sverige håller på att förgiftas av gammal välkänd naziinspirerad judehat i ohelig förening med fanatisk islamistisk – INTE muslimskt – antisemitism. Som samhälle har vi inget problem med att uttrycka vår avsky för nazism. Men vi tycks inte vilja röra vid den lika avskyvärda fanatiska islamistiska antisemitismen. Dock finns denna nya antisemitism bland oss, och den bör belysas.


Sverige blundar för ett tilltagande problem mot en minoritet som har bott i landet i mer än 300 år. Det är dags att vakna innan katastrofen är ett faktum – signerad massmedial flathet eller i värsta fall medveten mediapolitik.

Det växande judehatet i Sverige

Judehatet håller på att sprida sig i folkhemmet. Den skarpsynte kanske tycker att ordet ”åter” saknas, att ”Judehatet håller åter på att sprida sig i det svenska samhället”.

Både ja och nej. Ja, eftersom judehat – antisemitism – under och strax efter andra världskriget var ett stort problem, men ett problem som i upplysningens spår från 60- till 80-talet mer eller mindre försvann från scenen.

Nej, eftersom vi idag pratar om ett delvis nytt fenomen. Där det tidigare kännetecknades av nazisympati och extremism inom i huvudsak marginaliserade europeiska politiska rörelser, som dessutom tvingades mer eller mindre under jorden av en bred politisk sammanhållning och unison avsky från samhället självt, är det nya judehatet ett uttryck av den nya demografiska situationen i Sverige likväl som i många andra länder.

Det nya judehatet signeras fanatisk islamism. Inte Islam, inte muslimer, utan fanatiker som skyltar med sin religion som förevändning för judehat. Dessa fanatiska hatspridare representerar måhända Islam eller den arabiska världen lika lite som nazisterna kan sägas representera alla tyskar, alla kristna eller alla européer. Men de märks, och motståndarna inom och utom de egna leden är märkbart fåordiga.

Antisemitismen påverkar situationen i Sverige mycket påtagligt. Några få axplock:

En 13-årig pojke lämnar en synagoga efter gudstjänsten och åtföljs av två killar, ca 16 år gamla. De ropar efter honom att de ska döda judesvinet, att det var synd att inte Hitler fick slutföra sitt jobb och så vidare. Den 13-åriga pojken har lärt sig att inte svara på sådan provokation, han fortsätter att gå. De två killarna ställer sig då framför honom och börjar slå honom för att han ”inte har rätt att gå på samma gata som riktigt folk”. Pojken slår tillbaka så hårt han någonsin kan, och springer i det efterföljande tumultet därifrån till busshållplatsen där det finns mycket folk.

Två äldre damer beställer taxi hemifrån. Den kommer, de tar plats och ger chauffören adressen dit de vill bli körda. Chauffören tvärnitar och beordrar damerna att omedelbart lämna hans bil – de ville bli körda till synagogan och han som rättrogen muslim tänker inte ha judar i sin bil eller köra till en judisk adress.

En judisk kille blir attackerad på öppen gata för att han bär en kippa – den judiska huvudbonaden. Hans ”brott” – att skylta med sin judiska identitet. Ingen i omgivningen ingriper.

En 14-årig judinna blir utskälld av sina klasskamrater för att ”ni har inte i Palestina att göra”. Tjejen är född och uppvuxen och har bott hela sitt liv i Sverige.

Ett judiskt skolbarn som bär en Davidsstjärna – ett judiskt tecken som bärs på samma sätt som kristna bär en kors på en kedja runt halsen – blir beordrad av en äldre kille att knäböja inför honom. Motiveringen är att det ”smutsiga judesvinet” ska veta vem det är som styr. Ingen i omgivningen reagerar.

En klass sjuåringar är på bussresa. Plötsligt viker sig en pojke dubbelt och håller armen för ögonen. Läraren är mycket orolig och vill tillkalla ambulans, men det är ingen hälsofara – pojken vill bara värja sig för synden att oavsiktligt se den byggnad som bussen just nu kör förbi – ett judiskt kapell vid en judisk begravningsplats. Pojkens föräldrar har tidigare sagt honom att om han ser en Davidsstjärna (som ju fanns på kapellets tak) kommer han att för evigt brinna i helvetet. Pojken har påbrå från Mellanöstern men är född och uppvuxen i Sverige.

På en schackklubb talar tre äldre killar om för en yngre klubbkamrat av judisk börd att de ångrar att Hitler inte fick chansen att göra färdigt sitt jobb med judarna, och att de ska fortsätta arbetet. En av killarna säger helt öppet att han är nazist, de andra att de är muslimska antisemiter. Klubbens tränare, som blir informerad om händelsen, säger att det inte är något att orda över, att det ”hör bara till tonåringars tuffa jargong”, och att om man inte gillar atmosfären är det fritt fram att söka till en annan klubb.

Dagen efter det att World Trade Center rammades av två flygplan, förklarar läraren i en mellanstadieklass att visst är det en hemsk händelse, men att alla måste förstå den globala arabiska vreden mot allt amerikanskt eftersom amerikanerna hade ju tagit ett arabiskt land och gett det till judarna efter andra världskriget.

Judiska synagogor måste bevakas av polis vid de religiösa högtiderna. Ingen annan religion i Sverige är så utsatt att dess utövare måste beskyddas av statsmakten under bönestunder. Det är ett skyddsbehov som i sig är ett talande mått på situationen för landets judar.

I svensk media skrivs det konsekvent om ”judiska bosättare” på Västbanken och i Gaza (inte ”israeliska bosättare”). Men det skrivs aldrig om ”muslimska terrorister” eller ”muslimska massmördare” när dessa spränger busslaster med judiska civila i Israel. Man svartmålar därigenom judarnas religion, pekar ut den som stötestenen i Mellanösternkonflikten. Judarnas religion utmålas som hindret mot Palestinaarabernas nationella aspirationer. Detta tyder antingen på vissa svenska journalisters brist på elementära kunskaper – eller också en medveten vilja att sudda ut denna nog så viktiga distinktion för att därigenom spä på ett spirande judehat.

Men den del av svensk media som ägnar sig åt denna systematiserade indoktrineringen är inte ensam om detta synsätt – det hämtar sin näring från Palestinska Myndighetens hemsidor, TV-program och tidningar. Och inte minst från skolorna, där en hel generation palestinska barn skolas i att förakta och mörda judar och israeler. Se till exempel skolböcker som ”Islamisk Utbildning för Nionde Klass”, s. 79; ”Vårt Arabiska Språk För Femte Klass”, s. 67; ”Den Nya Historien om Araberna och Världen”, s. 123 – skolböcker som används varje dag i palestinska skolor. Men svensk media tycks inte våga påtala att detta pågår. Den tycks inte våga belysa länken mellan denna massindoktrinering och den tilltagande arabisk-muslimska antisemitismen som härjar i vårt samhälle.

I den stora allmänhetens ögon rättfärdigas alltmer Palestinaarabernas synsätt och de militanta palestiniernas välregisserade industrialiserad masslakt på judarna i Israel just på grundval av denna skeva jämförelse mellan en judisk religion och en arabisk nationalpolitisk ideologi. Denna massmediala stigmatisering och indoktrinering mot judarna kan inte fortsätta utan att det får konsekvenser för nationens psyke.

Och konsekvenserna ser vi dagligen här hemma i Sverige. Onyanserad rapportering från Mellanöstern, förenklade politiska analyser och oblyg partiskhet i förening med historielöshet i stora delar av svensk media gör det svårt att särskilja nyhetsförmedling från politisk kommentar. Man blandar friskt mellan koncepten ”judar” och ”israeler”, och skörden kommer i form av en hel generation svenska ungdomar som inte vet bättre än att ”judarna bär skulden för allt”. Man behöver bara läsa vissa av de svenska hemsidorna som florerar på Internet för att förstå hur gravt problemet är – och hur det kommer att växa. Den flerfaldigt dömda antisemiten Ahmed Ramis verksamhet är bara ett av många exempel i genren massindoktrinering av svenska ungdomar.

Svenska judar attackeras och skadas dagligen. Av ingen annan anledning än att de är judar. Det är dags för svensk media att ta sitt ansvar och sluta medvetet färga det svenska samhället. Media ska rapportera nyheter, inte skapa dem. Media ska rapportera om tillståndet i nationen – även det besvärande tillståndet att Sverige håller på att förgiftas av gammal välkänd naziinspirerad judehat i ohelig förening med nyväckt islamistisk antisemitism. Som samhälle har vi inget problem med att uttrycka vår avsky för nazism. Men vi tycks inte vilja röra vid den lika avskyvärda fanatiska muslimska och arabiska antisemitismen. Dock finns denna nya antisemitism bland oss, och samhället behöver belysa den – med media i täten.

Om medierna inte lyckas reglera sig själv, är det dags för våra politiker att ställa upp och tvinga fram en grundlig förändring i medias attityd. Sverige blundar för ett tilltagande problem mot en minoritet som har bott i landet i mer än 300 år.

Det är dags att vakna innan katastrofen är ett faktum – signerad massmedial flathet eller i värsta fall medveten mediepolitik.

Ensidighet i synen på terror. Med all anledning.

Mats KG Johansson skriver i Dagen att jag "ser tyvärr bara den ena sidans terror". Det håller jag helt och hållet med om.

Anledningen är mycket enkel: terrorn i Mellanöstern utövas av enbart en sida – den palestinska – och den riktas medvetet och urskillningslöst mot judiska israeliska civila – män, kvinnor och barn. Helst på bussar.

Att medvetet sikta på civila för att vinna politiska framgångar kallas för terror. Om civila dödas oavsiktligt när det egentliga målet är en tungt belastad kriminell, en mördare, en terrorist, är det oerhört beklagligt och alltid – alltid – en tragedi, men det ändrar inte svenska språket eller dess definition på ”terror” bara för att Johansson vill det. Däri ligger skillnaden mellan palestinier som medvetet mejar ner eller spränger 15 judiska civila i luften och skadar 80 till, å ena sidan, och Israel som mycket beklagligt dödar en och annan oskyldig civil i jakten på de terrorister som har utvecklat industriellt mord på judar till en framgångsrik ekonomisk entreprenad – med logistiskt och finansiellt stöd från bland andra Iran, Syrien och Saudi Arabien (och tidigare Irak).

Johansson skriver mycket avslöjande att ”den 21 augusti slog Israel till och mördade Isma’il Abu-Shanad”. Mördade? Kanske blir det lättare att svälja även denna språkliga kullerbytta om det någonstans i Johanssons artikel – bara en endaste gång – hade stått att palestinier har ”mördat” civila israeler. Men ordet förekommer inte – palestinier tycks aldrig kunna ”mörda” israeliska judar. Det brutala uttrycket tycks förbehållet de stygga judarna i Israel.

Men vi har varit med förr om denna systematiserade indoktrineringen, denna vilja att skapa en regel för judarna och en helt annan för övriga. Sist minns vi det från drygt 60 år tillbaka. Men Johansson är inte ensam om detta synsätt – det hämtar sin näring från Palestinska Myndighetens hemsidor, TV-program och tidningar. Och inte minst från skolorna, där en hel generation palestinska barn skolas i att förakta och mörda judar och israeler. Se till exempel skolböcker som ”Islamisk Utbildning för Nionde Klass”, s. 79; ”Vårt Arabiska Språk För Femte Klass”, s. 67; ”Den Nya Historien om Araberna och Världen”, s. 123 – skolböcker som används varje dag i palestinska skolor.

Det är mycket signifikant att Johansson faktiskt kan citera flera israeliska opinionsmakare som uttalar klar kritik mot den nuvarande israeliska regeringens politik, men han kan inte uppvisa någon enda kritisk palestinsk röst som vågar ha en annan åsikt än den som tillåtits av Arafat.

Och precis där ligger problemet: så fort hindret Arafat och hans brutala verktyg Hamas avlägsnas från navet i det palestinska styret – och man kan fråga Mahmud Abbas hur stora utsikterna är för detta – kommer problemen att lösa sig. Därför att det måste. Därför att det vill båda palestinier och israeler – de som mer moget ser på framtiden istället för att som Johansson identifiera sig med bakåtsträvande mörka krafter.

Det kan aldrig bli en Palestina så länge Arafat styr

”Vägkartan för fred” är på fallrepet, och med den chansen för en ljusare framtid för både israeler och palestinier. Kartan för fred och samexistens begravas av primitiva härskare med korta perspektiv och själviska motiv.

Yasser Arafat påstår att vägkartans fall beror på israels vägran att tillmötesgå palestiniernas behov av eftergifter. Hamas, som den 19:e augusti sprängde 22 civila israeler till döds varav åtta småbarn – beskyller Israel för att ha startat våldsspiralen när Israel besvarade denna attack – ”det hela började när de slog tillbaka”. Palestiniernas egen premiärminister, Mahmud Abbas, anklagar Arafat för att bakbinda honom – han får inte ens befäl över säkerhetsstyrkorna för att få bukt med våldet: ”Antingen ger ni mig maktresurserna och stödjer min linje för en fredlig framtid, eller så återkallar ni mitt mandat,” sade Abbas till parlamentet den 5:e september.

Arafat har i flera decennier indoktrinerat sitt folk till att hata, en process som sker alltjämt i de palestinska skolorna och i media, bland annat med hjälp av svenska biståndspengar. Nu säger Arafat att eftersom den situation han har skapat är så labil, måste Israel ge honom ännu mer för att blidka de Hamasmördare som han har skapat, tränat och finansierat.

Israel avkrävs större eftergifter så att fredstrevande palestinier ledda av Mahmud Abbas inte ska dödas av Arafats blodtörstiga horder i ett palestinskt inbördeskrig. Nu ska Israel inte bara försvara sig själv mot Arafats och Hamas terrorangrepp, utan även förhindra det palestinska inbördeskriget som Arafat och Hamas hotar iscensätta om Abbas står emot.

På svenska kallas det för utpressning.

Men omvärlden tycks inte se någonting.
Man vill inte se Arafat som ett problem, utan som lösningen.
Man vill inte se honom som en terrorist, utan som en statsman.
Man vill inte se honom som en våldsfixerad kvarleva vars styre är kantad av ena misstaget efter det andra, utan som representant för en framtid av samexistens.

Men sanningen är att Israels historia har kantats av flera regeringar ledda av flera statsministrar täckande hela den politiska färgskalan från vänster genom mitten till höger. Många genombrott har gjorts under åren, inte minst Osloprocessen. Men allt har stupat till sist. Den enda palestinska motpart Israel haft hela tiden är just Arafat. Arafat är inte en del av problemet – han ÄR problemet.

Arafat slåss för sin politiska överlevnad – och hans folk offras. Tillsammans med Hamas siktar han inte på samexistens bredvid Israel – det kunde han ha haft redan för 3 år sedan – utan på hela landet Israel. Därför har Arafat noga övervakat uppbyggandet av Hamas. Han behöver dem i kampen att ”befria hela landet från Jordanfloden till Medelhavet” – (Sheikh Ikrama Sabri, Palestinska Myndighetens Mufti av Jerusalem). Hela Israel, med andra ord.

Arafat har lyckats övertyga västvärlden att det är HAN som är offret varje gång palestinier mördar judar i Israel: hade Israel bara gett det han kräver, hade fanatiska palestinier inte behövt mörda civila judar, och därigenom skulle Arafat vara president i ett suveränt land. Men den som efter planering medvetet använder ett vapen med avsikt att döda är skyldig till mord om offret dör. Den som medvetet levererar vapnet till den mordåtalade är skyldig till medhjälp. Det resonemanget anses gott nog för tillämpning i Sverige. Varför ska industrialiserat mord på judar bortförklaras när förövarna är palestinier ledda av Arafat och Hamas?

Mahmud Abbas representerar den enda vägen framåt. Det kräver att hindret Yasser Arafat en gång för alla fråntas möjligheten till fortsatt mord och terror. Arafats tro på sin egen politiska odödlighet får näring i västvärldens stöd och dess vägran att inse Hamas strategiska roll i hans våldslösning. Samtidigt kollapsar hans folk och deras vision om samexistens bredvid Israel.

Det är dags att avsluta ”Experiment Arafat-Hamas” innan Abbas krossas redan under hans första 100 dagar som premiärminister.

Ensidighet hos Rädda Barnen

Rädda Barnen uttrycker beundransvärt stöd för en del av Mellanösterns mest eftersatta invånare – de palestinska barnen – och jag hoppas verkligen att ni fortsätter era ansträngningar för dessa barns skull. I brist på vuxna palestinska ledare som uppträder ansvarsfullt är det ofta utomstående som Rädda Barnen som får fylla det tomrum som skapas.

Jag gladdes åt att läsa att ni inte förringar de judiska israeliska barnens ständiga rädsla för självmordsbombare (trots att ni konsekvent undviker att nämna att det är just palestinska självmordsbombare det handlar om – någon motsvarande glömska kunde jag inte upptäcka då ni specificerar allt elände som Israel anklagas för). Dock är jag inte riktigt klar över just när och hur ofta ni i tryck och med lika stort eftertryck har tagit avstånd från palestinska mord på israeliska barn. Ni kanske kan ge länkar till dessa artiklar, samt diarienummer på de brev ni överlämnat till utrikesminister Anna Lindh där ni kräver ett slut på palestinska mord på israeliska barn?

Jag tänkte mig ett brev där ni uttryckte er önskan att regeringen framför följande krav till Palestinska Myndigheten:

* att Palestinska Myndigheten häver bistånd (i och för sig bistånd som kommer från Sverige) till självmordsbombare och fängslar dem som ger och mottar finansiell kompensation för familjemedlemmar som spränger sig till döds i sin önskan att slakta oskyldiga judar. I stort sett vilken del av Human Rights Watch rapport ”Erased in a moment” (http://www.hrw.org/reports/2002/isrl-pa/) ger en skrämmande bild av hur systemet är uppbyggt och dess verkan.

* att Palestinska Myndigheten upphör med den avtalsstridiga och rättsvidriga behandlingen av sina minderåriga genom antisemitisk indoktrinering och användandet av skolböcker där vare sig ordet eller konceptet Israel finns, men där hela området mellan Medelhavet och Döda Havet benämns Palestina. Titta exempelvis på http://www.edume.org/reports/1/6.htm som visar kartor där Palestina ersatt hela Israel; http://www.edume.org/reports/1/7.htm som visar textavsnitt i skolböckerna där de israeliska städerna beskrivs som palestinska; http://www.edume.org/reports/1/8.htm där Jerusalem benämns huvudstaden i Palestina.Det är denna sorts indoktrinering som hjärntvättar palestinska barn så de växer upp till villiga våldsverkare och självmordsbombare.

* att Palestinska Myndigheten tvingas efterleva sina tidigare åtaganden gällande pressfrihet och ett slut på antisemitism i dess egen massmedia. Några exempel ges på http://www.pmw.org.il/bulletins-041102.html; http://www.adl.org/Anti_semitism/arab/media_2q02.asp där man drar paralleller mellan Zionism och Nazism; http://www.adl.org/issue_israel/Monopoly.asp där man framställer judarna i rollen som världskonspiratorer.

Visa mig var ni redan framställt dessa krav som ett led i er kamp för hela regionens barn och ni har större chans att bli tagna på allvar.

Sedan vill jag påpeka vissa grundläggande brister i ditt brev: du skriver gärna om barn ”vars rättigheter kränks”, men lägger skulden på Israel. Länken http://www.honestreporting.com/graphics/babies.jpg visar bilder på spädbarn uppklädda till självmordsbombare. Ni menar väl inte att detta skulle föreställa israeliska barn vars grundläggande rättigheter så groteskt kränks? Det om något är ett exempel på den sorts hjärntvätt som bryter inte bara mot varje barns rättighet till normal uppfostran, utan även mot allt vad anständighet heter. Men ni skriver inte ett ord om kränkningar av barnens rättigheter om kränkningarna utförs av palestinska araber.

Titta objektivt på vem det är som inte bara tillåter, utan faktiskt uppmuntrar och indoktrinerar de stackars palestinska barnen till sina våldsdåd. Läs exempelvis vad självaste Abu Mazen har att säga om saken i en intervju den 20:e juni 2002 med den jordanska tidningen ”Alrai” (http://honestreporting.com/graphics/abumazen.gif). Där säger han ”Minst 40 barn i staden Rafiah har fått sina armar bortslitna som resultat av rörbomber som exploderat för tidigt. Dessa barn får fem shekel (motsvarande tio kronor) för varje rörbomb de kastar.” Men på Rädda Barnen beskyller ni den israeliska militären som besvarar attackerna! Och ni skriver fortfarande inte ett ord om de kränkningar av barnens rättigheter som utgörs av att vuxna palestinska araber uppmuntrar till och faktiskt betalar för detta våld!

Du skriver också att ”minderåriga palestinska barn bl.a. anklagade för stenkastning hålls i israeliska militära arrester”. Du väljer att använda ordet ”anklagade”. Inte ”ertappade”, eller ”dömda”. Till och med här undviks sanningen! Och fortfarande skriver ni inte ett ord om att dessa barns rättigheter kränks när de offras av sina egna vuxna som frontsoldater genom ständig uppmuntran att konfrontera tungt beväpnade soldater som letar efter kända mördare. Vill Rädda Barnen bli påmind om de relevanta paragraferna som förbjuder användandet av barnsoldater och som påbjuder att barn aktivt ska skyddas från våldshandlingar i krigszoner?

Det är mycket lovvärt att ni ”påtalat kränkningar av … barnens rättigheter vid mötet med kommissionen för mänskliga rättigheter i Genève”. Jag förutsätter att ni i samma skrivelse även påkallade uppmärksamhet på det faktum att terrororganisationer som Hamas, Al Aqsa, Islamisk Jihad osv förlägger sina ledningscentraler, bombfabriker och vapengömmor i tättbefolkade civila områden – inklusive skolor? Detta i strid mot Fjärde Genévekonventionen [3:1:28] och trots direkta fördömanden från bl a FN-chefen Kofi Annan. Jag är mycket tacksam för en länk till den plats på nätet eller diarienumret på de överlämnade dokumenten där detta påtalats.

Du skriver om hur angelägna ni är om rättigheterna för ”barn av andra nationaliteter”. Det vet jag att ni är, varför jag gärna skulle vilja se de länkar till framställanden, artiklar och överlämnade brev som handlar om de fruktansvärda öden som möter barnen i Tjetjenien, Kongo, Bangladesh, för att bara nämna några. Gärna med en uppräkning av det totala antalet framställanden ni gjort i dessa ärenden jämte motsvarande framställanden om palestinska barn. Och så en motsvarande lista om era framställanden om hur de israeliska barnen far i det av Hamas, Al Aqsa, Islamiska Jihad och Yasser Arafat styrda våldet.

Du avslutar ditt brev med att det är ”de palestinska barnens situation vi anser vara värst för närvarande och det är därför vi för fram den”. Er åsikt delas inte av många. Exempelvis inte av Dr Avital Laufer från Adler Center For The Study of Children in Distress, som i en färsk studie citerad i tidningen Ha’aretz 20 april 2003 (http://www.haaretz.com/hasen/pages/ShArt.jhtml?itemNo=286539) påpekar att ungefär 40 procent av israels judiska barn lider av moderata till allvarliga symptom of ”post traumatic stress disorder” (PTSD). Enligt en undersökning som gjordes av Tel Aviv University, har 15 procent av Israels barn medium till allvarliga symptom, medan tillståndet för 9 procent av landets barn är kliniskt akut.

Mot denna bakgrund hade ni skapat ett mycket seriösare intryck om er rapport till Anna Lindh inkluderat ALLA fakta. Ni bedyrar att ni inte på något vis är partiska. Därför bör ni vilja göra allt för att inte uppfattas som sådana. Och därigenom förtjäna ännu bredare stöd i ert tyvärr nödvändiga arbete. För ALLA barn.

Låt inte våldsförespråkarna ta över

Låt inte våldsförespråkarna ta över:
Thomas Hammarberg spär på våldet i Mellanöstern

Israels Ariel Sharon fortsätter samtalen med palestiniernas Abu Mazen trots självmordsbombningar. Enligt Palmecentrets Thomas Hammarberg måste Israel på förhand acceptera samtliga palestinska krav för att överhuvudtaget ges rätten att närvara vid förhandlingsbordet. Israels vägran att gå med på dessa villkor rättfärdigar fortsatt palestinskt våld.

”Förhandla: överlägga i syfte att utarbeta överenskommelse av kompromisstyp.”
Definitionen återfinns i Nordstedts Stora Svenska Ordbok. Ändå skriver Palmecentrets Thomas Hammarberg på ett sätt som ifrågasätter hans förståelse av ordets innebörd (GP Debatt 030520). Efter 5 palestinska självmordsbombningar i Israel inom loppet av 48 timmar, väljer Hammarberg en rubrik ”Låt inte våldsmännen ta över” – men med en bild av Israels premiärminister Ariel Sharon under rubriken. En logisk kullerbytta som tar omvänd argumentering till helt absurda höjder.

Hammarberg kritiserar Israels vägran att i förväg och utan förbehåll acceptera ”vägkartan” i sin helhet. Detta kallar han för att ”underminera fredsprocessen” – det visar på Israels ovilja att förhandla. ”Att vägra ens diskutera detta är att sabotera fredsförsöken” skriver Hammarberg lite senare i sin artikel. Då syftar han på flyktingarna, men det är principen som är kärnan – att vägra diskutera är likställt med sabotage.

Palestiniernas lika bestämda krav att Israel ovillkorligen måste acceptera samtliga punkter i vägkartan ses dock inte av Hammarberg som något tecken på ovilja att förhandla – där är det ett tecken på beslutsamhet. Inga kraftiga fördömanden om ”att vägra ens diskutera (ett alternativ) är att sabotera fredsförsöken”.

Historiskt sett finns åtskilliga situationer där en definition tillämpats för judar och en helt annan för icke-judar – situationer som har lett till katastrofer för det judiska folket. Hammarberg har kanske inte läst de historieböckerna.

Fem palestinska självmordsbombningar inom loppet av 48 timmar, och Sharon upprepar sin ståndpunkt att han fortsätter att hålla alla dörrar öppna för Abu Mazen. Detta rimmar illa med Hammarbergs påstående om att Sharon inte vikit från sitt tidigare krav på ”absolut lugn som villkor för att förhandla”. Hammarbergs selektiva blindhet tycks sålunda inte gälla enbart historia, utan även nutida fakta. Inklusive fakta som att de senaste bombningarna egentligen inte är riktade mot Israel, utan utgör ett varningsskott från Hamas och Islamiska Jihad mot Palestinska Myndigheten – men där som vanligt judiskt blod offras i de interna palestinska maktkamperna.

För Hammarberg är ett minikrav att Abu Mazen måste ”kunna visa något enda resultat av fredsarbetet” – därför är det så viktigt att Israel ger honom något. Annars får inte Abu Mazen sitt folks stöd. Israels judar behöver dock tydligen inte se ”något enda resultat av fredsarbetet” – som exempelvis möjligheten att kunna ta sig till skola, daghem, arbete utan att bli sprängd i luften. Om den judiska staten insisterar på ett goodwilltecken som undanröjer denna dagliga fara, då visar man hårdnackat motstånd mot fred. En definition för judarna, en annan för övriga. Måhända är det inte det som Hammarberg förespråkar, men lyxen att avsäga sig ansvaret för effekterna av ens ord och aktioner är ett privilegium som är få förunnat.

Hammarberg talar varmt för palestiniernas rätt att bosätta sig i Israel. Han syftar på de ”700,000 palestinier (som) drevs, skrämdes eller lockades iväg från sina hem”. Hammarberg talar dock inte alls om upphovet till denna tragedi: att de invaderande arabiska arméerna beordrade de arabiska invånarna att utrymma området för att förenkla invasionen och krossandet av den judiska staten. Detta trots att Israel utan förbehåll accepterade delningsplanen som skulle ge såväl palestinska judar som palestinska araber varsitt självständigt land. Idag, 55 år senare, pratar Hammarberg om nödvändigheten av att Israel utan förbehåll accepterar villkoren. En märklig förhållning till historisk fakta.

Betyder ovanstående att de palestinska flyktingarna och deras ättlingar för evigt är dömda att leva i misär hos sina egna arabiska bröder, så som de hållits fångna under 5 decennier? Inte alls: med lite välvilja från dessa arabiska bröder kunde de integreras där de bor – på samma sätt som judiska flyktingar från arabländerna togs emot av Israel och integrerades. Med lite välvilja kunde Hammarberg göra det enda ärliga och upplysa om det som han vet är sanningen – att Israel har garanterat att bekosta flyktingarnas integration där de bor eller att bekosta deras flytt till ett framtida Palestina. Trots att inget arabland någonsin erbjudit sig att göra motsvarande för Israel.

Vi pratar förstås om ett Palestina som skapas sida vid sida med – inte istället för – Israel. En titt på vilken palestinsk skolbok som helst belyser dock hur palestinska myndigheten (som ju ansvarar för skolundervisningen) ser på framtiden – Israel finns inte, hela området mellan Medelhavet och Döda Havet benämns Palestina.

Är det den här sortens ”förhandlingsvilja” som Hammarberg förespråkar? Indoktrinering, att skapa ”fakta” i hjärnan på varje litet barn så att en ändring blir omöjlig att genomföra när de blir vuxna?

Fem självmordsbomber i Israel inom loppet av 48 timmar. ”Låt inte våldsmännen ta över” skriver Thomas Hammarberg. Med en obeskrivlig smaklöshet väljer man att para ihop rubriken med en bild på offrens premiärminister, Ariel Sharon.

Läsarna väntar fortfarande på att Thomas Hammarberg ska upplysa om vilka av dessa fem självmordsbombare som skickades av Ariel Sharon. För Hammarberg nämner inte Arafat, Hamas eller Islamisk Jihad med ett enda ord.

En partner att lita på

Fred mellan israeler och palestinska araber tycks vara mer avlägsen än någonsin. Tumultet i FN över bästa sätt att hantera Iraks massförstörelsevapen bådar inte gott för en lösning här heller.

Det hävdas att enda sättet att lösa tvisten mellan israeler och palestinska araber är genom förhandling. Det är ett synsätt som är alldeles riktigt. Till syvende och sist är det inget som kan ersätta denna nödvändiga väg till en lösning.

Frågan är bara vilka som ska förhandla. På den israeliska sidan finns det en ibland kaotisk politisk situation men ändå ett välfungerade system för landets demokratiska valda att representera sitt folk. När folket svänger åt vänster, väljs Ehud Barak som försöker ge de palestinska arabernas legitima representanter i stort sett allt de önskar, dock utan annat resultat än blodbad på israeliska civila. När folket som konsekvens svänger åt höger, väljs Ariel Sharon som sätter säkerhet före förhandling i brist på en förhandlingspartner att lita på.

Vilken färg den israeliska regeringen än har, är det ingen tvekan att den representerar en demokrati med all dess styrkor och svagheter. Alla medborgare förväntas följa lagen, med allvarliga påföljder i händelse av lagbrott – vare sig man är jude, muslim eller kristen. Uppmuntran till brott ses lika allvarligt och bestraffas lika strängt inom ramen för landets lagar – vare sig man är jude, muslim eller kristen.

Vilken motpart har då Israels folkvalda att förhandla med? Följande artikel i Yasser Arafats officiella palestinska myndighetens tidning, Al Hayat Al Jadida, publicerad den 11:e mars 2003, ger svaret.

”På morgonen den 11 mars 1978 gav Shahida (självmordskandidaten) Dalal Mughrabi upphov till en legend som länge kommer att utgöra hörnstenen i vår undervisning, då hon (utanför) Tel Aviv kapade en buss, med 36 döda och hundratals skadade israeler som följd … 25 år efter denna hjältinnas död som Shahida finns många palestinska kvinnor som följer i hennes fotspår. Till exempel Wafa Idris och Ayyat al-Akhras (de två första kvinnliga självmordsbombarna som tillsammans dödade 3 israeler och lemlästade ytterligare 175 förra året). Shahida Dalal Mughrabi kommer för evigt att utgöra en av symbolerna för den palestinska nationella kampen.”

I en demokrati hade ovanstående uppmuntran till självmordsattentat ovillkorligen lett till att ansvarige utgivaren rannsakats för anstiftan till mord. Hos Yasser Arafats Palestinska Myndighet är dock detta en helt vanlig del i indoktrineringen av en hel generation ungdomar. Ungdomar som medvetet skolas att följa i sina mentorers spår.

Mellanösterns allra hetaste fråga tål därför att upprepas: vem ska Israel förhandla med – idag eller imorgon? När vare sig det politiska etablissemanget eller pressen gör något åt hatfylld anstiftan till mord, åt demonisering av ett helt folk, när Arafat aktivt stödjer ovanstående men samtidigt försäkrar omvärlden att nyckeln till framtiden ligger i hans händer, är han verkligen en partner att lita på?

Och terrorn bara fortsätter

Tidigt i mars 2003 lättade Israel på inreserestriktioner för den palestinskarabiska befolkningen. Denna goodwillgest möttes den 3:e mars av sedvanliga antisemitiska attacker i Palestinska Myndighetens officiella TV kanal.

Man sade att judarna ”släpper ner saker från sina flygplan som våra barn ska tro är leksaker. Men i själva verket är de minor”. Man fortsatte: "Judarna planerar att rasera Al Aksa-moskén under förevändning att de letar efter sitt Heliga Tempel trots att Templets ruiner inte ligger där – brotten mot våra heliga platser fortsätter”.

Två dagar efter detta utfall kritiserade utrikesminister Anna Lindh Israels terrorbekämpningsmetoder på Västbanken och i Gazaremsan – men nämnde inte Palestinska Myndighetens uppvigling som ger näring till terrorismen.

Ett par timmar efter Anna Lindhs kritik av Israel massakrerade en palestinskarabisk självmordsbombare 15 israeliska civila – de flesta skolbarn – och ytterligare cirka 40 lemlästades på en buss i Haifa.

Det kan tyckas vara bara dålig tajming att Anna Lindhs kritik av Israel framfördes ett par timmar före massmordet. Men det faktum att inget massmord skett mot israeliska civila mellan 5:e januari och 5:e mars beror inte på att den palestinskarabiska regimen gjort en helomvändning ifråga om användandet av terror mot civila israeler. Förklaringen är att Israel lyckats förhindra dessa dåd genom att aktivt jaga terroristerna på deras egen planhalva. Varje dag stoppas 2-3 försök till självmordsbombningar, och det inkommer cirka 50 terrorvarningar varje dag. Den 5:e mars lyckades terroristerna göra det som de förhindrats göra under två månaders tid – förhindrats genom just de metoder som vår utrikesminister anser är ”fullständigt förkastliga ur mänsklig synvinkel”.

Motsvarande kritik mot Palestinska Myndigheten står inte att läsa någonstans. Inget fördömande av Arafatregimens uppvigling till religiös motsättning, massindoktrinering, stöd för terrorhandlingar. Inga förslag om bestraffning av Myndigheten, eller strypning av bistånd från Sverige eller EU tills en mer transparent struktur för dess användning införs. Inga förslag på militära eller ekonomiska krafttag mot terrorns infrastruktur på Västbanken eller i Gazaremsan.

Israel kämpar mot terrorister som tvångsanvänder mänskliga sköldar i form av civila palestinska araber. För terroristerna är strategin lika klar som cynisk: visserligen kommer de att förlora varje militär aktion mot israelerna, men de kommer att vinna PR-slaget för varje död civil arab de kan uppvisa. Bomber förvarade i skolor, ambulanser, till och med i moskéer, hör till vardagen. Det är upp till civila palestinier att bestämma sig för om de vill fortsätta missbrukas på detta sätt, eller själva krossa terroristerna. En sak är uppenbar, och det är att verklig förändring bara kan komma från palestinierna själva. Israelerna kan inte påtvinga dem en lösning, ej heller kan Hamas, Islamiska Jihad eller en korrumperad Arafat. Sverige kan aktivt bidra genom motkrav för fortsatt finansiellt stöd. När väl den palestinskarabiska befolkningen har bestämt sig för att priset för att vara i klorna på terroristerna är för högt, först då kan verkliga förändringar ske. Och först då kan man åter sätta sig runt det förhandlingsbordet som Arafat bombade sönder för drygt två år sedan när han utlöste den våg av självmordsattentat som åter exemplifierades den 5:e mars.

Öppet brev till utrikesminister Anna Lindh

Bästa utrikesminister Anna Lindh,

Vilken enastående dålig tajming att Din kritik av Israel framförs samma dag som 15 civila israeler sprängs till döds och ytterligare 40 lemlästas i Haifa.

Du kritiserar Israel för hårdhänthet mot palestinaaraberna på Västbanken och i Gazaremsan. Du säger att ”under den senaste månaden har 72 palestinier, många av dem civila, dödats”. Jag letade förgäves efter Ditt klargörande angående just hur många av dessa som var civila och hur många som faktiskt var beväpnade terrorister. Jag letade också förgäves efter Din förklaring att samtliga dessa dödsfall skedde mot bakgrunden av oförminskat tryck från palestinskarabiska terrorister mot den judiska staten.

Bästa utrikesminister, det faktum att inget massmord skett mot israeliska civila i sina bussar mellan 5:e januari och 5: mars beror inte på att den palestinskarabiska regimen har gjort en helomvändning ifråga om användandet av terror mot civila israeler. Nej, förklaringen – som jag förgäves letade efter bland Dina kommentarer – är just att Israel har lyckats förhindra dessa dåd. Det sker cirka 10 sådana försök varje dag. Varenda dag utan avbrott. Den 5:e mars lyckades dock terroristerna göra det som de förhindrats göra under två månaders tid – förhindrats genom just de metoder som Du anser är ”fullständigt förkastliga ur mänsklig synvinkel”.

Jag läser Din kritik av Israels aktioner mot terrorism. Jag delar helt Din sorg, Din vrede över att oskyldiga civila palestinska araber såras eller dödas i dessa aktioner. Men jag läser aldrig något förslag till alternativ från Din sida. Jag har aldrig läst att Du föreslagit strypning av bistånd från Sverige eller EU då dessa medel missbrukas av Palestinska Myndighetens korrumperade ledning för terrorändamål. Jag läser inte att Du föreslagit krafttag mot terrorns infrastruktur på Västbanken eller i Gazaremsan, Du begränsar dig till att kritisera dem som tar dessa krafttag.

Israel kämpar emot människor som medvetet använder sig av mänskliga sköldar i form av vanliga civila palestinska araber. Hur, bästa utrikesminister Lindh, föreslår Du att man ska få bukt med terroristerna utan att oskyldiga kommer till skada när dessa oskyldiga används som sköldar? Hur övertygar man en hel befolkning att man inte vill dem något illa trots att deras EU- och SIDA-finansierade informationsministerium indoktrinerar dem att tro att israeler och judar är omänskliga varelser?

Det senaste beviset för detta, bästa utrikesminister Lindh, kom bara två dagar innan 15 civila israeler massakrerades av palestinska terrorister och Du fällde din lika okänsliga som opassande kommentar: den 3:e mars basunerades det ut i Palestinska Myndighetens officiella TV-kanal att israelerna ”släpper ner olika objekt från sina flygplan, som våra barn tror är leksaker som de hittat. Men i själva verket är de bomber och minor förklädda till leksaker.”

Det är den ledning och övertygelse, officiellt framförd på arabiska av Palestinska Myndigheten och finansierad av bl a Sverige, med vilken de palestinska araberna konfronterar israels civila befolkning. Vad gör Du för att få stopp på det? För lyckas Du göra det, behöver inte en enda israelisk soldat närvara vare sig på Västbanken eller i Gazaremsan, och då kan man återgå till de förhandlingarna som Arafat bombade sönder och samman för drygt två år sedan med just sådana självmordsattentat som skedde återigen den 5:e mars.

KG Hammars bojkott av den judiska staten

Bäste KG Hammar,

Idag tog jag emot ett svar som Du tillsänt mig. Jag blev ganska förbryllad över dess innehåll och dess vaga och motsägelsefulla innebörd, tills jag av en händelse fick reda på att Du skickat ett identiskt svar till andra (om inte alla) som ställt sig kritiska till Ditt offentliga tilltag nyligen mot Israel och judarna.

Enligt Dig har jag – och alla andra som fått Ditt brev – ”läst fel” och lider sålunda av språkliga svårigheter; en kollektiv svårighet som drabbat många svenskar som Du skrivit till men där du inte har något ansvar för "missförståndet". Jag skall enligt Dig inte alls förstå av rubriken ”Sluta att köpa israeliska varor” att svenskar uppmanas att sluta köpa israeliska varor. Då så – tillbaka till skolbänken med mig.

Likaså när det står ”Avbryt EU:s handelsavtal med Israel” skall jag inte alls förstå att Du uppmanar Sverige att sluta köpa israeliska varor under de villkoren som gäller idag, utan enbart under försämrade villkor som skulle göra det svårare och dyrare för svenskar att köpa israeliska varor.

Och enligt Dig är det jag som lider av språkliga svårigheter?

Bäste KG Hammar, jag vet inte vad det var som föranledde Dig att skicka mig ett svar som inte hade några beröringspunkter med mitt brev till Dig, men låt mig påminna Dig om vad jag skrev till Dig. Jag gör det mycket mer kortfattat denna gång eftersom jag nu är medveten om det här med språkliga svårigheter:

Den enda förutsättningen för en rättvis och långsiktig fred i Mellanöstern är att Israels arabiska grannar – inkluderande de palestinska araberna – gör otvetydig avkall på sina decennier gamla beslutsamhet att förinta den judiska staten. Detta berör Du icke alls.

Ingenstans i uppropet står ett enda ord om krav på upphörandet av mord på israeliska barn, hets mot judar, indoktrinering, kidnappningar eller självmordsbombningar. Ingenstans nämns något om prestationskrav på palestiniernas regim. Du talar Dig varm för bojkott av varor från de ockuperade områden pga våldsamheterna där, men Du åsyftar enbart israeliska varor. Palestinska varor som kommer från samma våldshärjade område där palestinska terrorister dödar civila är undantagna Dina bojkottplaner.

Konflikten handlar inte om ”ett folk som kräver tillbaka” ett land, utan om att vissa araber omgivna av många andra araber vill ha ett stycke land som de aldrig tidigare ägt och som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet. Detta är fakta som Du inte berör i vare sig Ditt ensidiga upprop eller Ditt påvert formulerade svar.

Du förespråkar ett ”internationellt ingripande och närvaro av fredsskapande styrkor inom ramen för FN”. Vi som var med tidigare minns när dessa fredsskapande FN-styrkor blev beordrade av Egyptens President Nasser att packa och ge sig av inom 24 timmar, och hur snabbt denna ”fredsskapande” insats ersattes av egyptisk militär med kriget 1967 som följd. Snälla nån, så historielös är väl ingen i dessa upplysta tider att man inte känner historiens vingslag? Med undantag av Dig, KG Hammar. Eller känner Du väl till det men har just detta som agenda?

Du skriver att man ”både kan vara vän till Israel och starkt kritisk mot Israels politik”. Äntligen har vi något vi är helt överens om. Det är också en devis efter vilken jag lever. Jag balanserar dock min kritik av Israel med min kritik av exempelvis palestiniernas upprepade massmord. Något som inte nämns i Ditt upprop och som Du alltjämt undviker att ta ställning till i den standardtext som Du skickade mig.

Med Din inställning till vad som är ”pedagogiskt”, föredrar nog jag att fortsätta ”läsa fel” men att läsa med min värdighet i behåll. Mitt samvete skulle aldrig tillåta mig eller mina trosfränder att agera mot någon levande människa eller något land på det sätt som Du så obekymrat gör. Däri ligger kanske skillnaden mellan en människa som verkligen lever religiöst i ord och handling (även de ord han läser ”fel”) och den vars attityd till religion består enbart i belåtenhet över hans officiella titel och icke alls i hans tankar.

Sist, KG Hammar, och långt ifrån minst. Du skriver längst ned i Ditt svar: ”Jag känner sorg och vemod över att det för så många är så svårt att föra en sakdiskussion där Israel är inblandat.” Hade Du, bäste KG Hammar, minsta tecken till självrannsakan och självkritik – för att inte säga heder – i Din kropp skulle Du omgående be om ursäkt för denna grova förolämpning. Det är just Din oförmåga att föra en sakdiskussion som är stötestenen och som är så djupt frånstötande för varje tänkande människa.

Återkom gärna antingen privat eller i media när Du bestämmer Dig för att föra en lika objektiv ”sakdiskussion” med ensam fokusering på den av Arafat ledda palestinska regimen, som Du nyss genomdrev om Israel.

Du ”känner sorg och vemod”? Det är då inget mot vad jag känner mig i åsyn av Din fullkomliga brist på empati.

Vänligast,

Heliga Landet heligt för kristendom och islam. Endast dem, inte judendom

Skribenten Sakari skriver i Metro (021204) om Heliga Landets betydelse för kristendom och islam. den religion som födde dem båda - judendom - nämns överhuvudtaget inte. Så enkelt är det att blunda för fakta och indoktrinera andra.

Läste den rörande texten om barndomens upplevelse av julens sötma i julhelgens ursprungsland. Uppskattade verkligen att skribenten väver in muslimska och kristna värderingar, helger och hälsningar under denna religiösa årstid för dessa två världsreligioner, som båda har sin hemvist i Det Heliga Landet.

Jag antar att det var ett redaktionellt misstag – sådant som kan drabba vem som helst – som gjorde att hänvisningarna till den tredje – och äldsta – religionen som också har sin hemvist i Det Heliga Landet och som faktiskt är flera sekel äldre än såväl kristendom som islam, kom bort i sammanhanget.

Judarna firar också en stor religiös fest – Chanukka – ungefär samtidigt som muslimer idag firar ramadan och kristna firar jul, och som även den är en helg som prisar hopp och ljus. Fast den kom bort i artikeln. Skulle vara roligt att läsa hela artikeln i Metro – inklusive den delen som kom bort – där skribenten även berättar om sina barndomsminnen från det judiska firandet som inträffade i stort sett samtidigt med jul.