Svenska English

Close
Integrationsforum

Intresserad av föreläsningar om integration, multikulturalism och invandring?


Jag sätter pennan – eller tangentbordet – åt sidan och tar istället upp mikrofonen.

Hos dig.

Det vill säga hos statliga verk, statliga/regionala/lokala myndigheter, företag, föreningar, skolor, religiösa samfund.

Hälsningar
Ilya

Klicka här för att veta mer.

söndag 14 mars 2010

Positiv framåtanda och integration i fokus

90-årsjubilerande Keren Hayesod – Förenade Israelinsamlingen – bjöd in lördagen den 13e mars i Göteborg till ett evenemang som både manade till eftertanke och gav en imponerande bredd på underhållning.

Det fanns två huvudteman för kvällen: dels Israel som demokratisk – men ofta demoniserad – judisk stat, och dels integration.

Israels Sverigeambassadör Benny Dagan höll ett gripande anförande där han poängterade såväl de många positiva steg som ofta förtrycks av ett medieuppbåd med en egen politisk dagordning, som vissa inhemska svenska företeelser som väcker uppståndelse internationellt men som tills nyligen mangrant ignorerades av de svenska medierna – han nämnde med eftertryck Malmös Ilmar Reepalu.

Som exempel på det positiva nämnde han till exempel att Israels ekonomi kommer att växa med ungefär 4 procent i år, att Israel går med i OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling), att Israel som första icke-europeiska land någonsin kommer att inta ordförandeskapet för det viktiga EUREKA-projektet, ett samarbetsprojekt för marknadsnära forskning (ett område det Israel har en erkänd ledning), att allt fler länder öppet talar om det viktiga i att Israel förblir ett judiskt land – till om med det arabiska Bahrain har uttalat detta – och att de senaste tidens diplomatiska förvecklingarna till trots, har USAs vicepresident Joe Biden ändå talat om Israel som ”den judiska demokratiska nationen”.

Ambassadör Dagan poängterade att Biden gick långt vidare: USAs vicepresident talade om vissa länders ”försåtliga kampanj för att delegitimisera Israel” och han underströk att han förstod mycket väl Israels tveksamhet till stora eftergifter då tidigare eftergifter – till exempel uttaget ur Libanon och Gaza – enbart resulterade i krigshandlingar iscensätta av despotiska arabiska regimer med iransk finansiering, logistik och militärt kunnande. Biden underströk, sade Benny Dagan, att ytterligare tillbakadragande för att möjliggöra en ny palestinsk stat mellan Israel och Jordanien måste ackompanjeras av garantier för Israels fullständiga säkerhet.

Ambassadören var noga att poängtera att Joe Bidens tal om ”två stater för två folk” är inget nytt utan en upprepning av ståndpunkten från 1947 som Israel godkände redan då men som arabvärlden totalt förkastade. Det handlar sålunda inte om kapitulation utan snarare om att realisera en 63 år gammal förhoppning – även för Israel. Det gäller bara att hitta mekanismen för dess förverkligande med tillförlitliga säkerhetsgarantier – något arabvärlden hittills vägrat gå med på. Ambassadören underströk att detta viktiga arbete måste man göra för de kommande israeliska och arabiska generationernas skull – så att de inte ska behöva genomgå tidigare generationers svåra belägenhet.

Ambassadör Dagan fortsatte med att tala om Iran, om Ahmadinejad som nyligen sade att ”krossandet av Israel är ett heligt löfte, ett heligt krav”. Och ändå bjuds samme Ahmadinejad in att tala vid FN varje år. I samband med detta upprepade Ambassadör Dagan Joe Bidens kommentar att ”USA kommer inte att under några villkor tolerera ett kärnvapenbeväpnat Iran”.

Benny Dagan avslutade med ett citat från Israels moderna anfader, Theodor Herzl, som sade att ”om ni verkligen vill det, kommer det att bli verklighet”. Han syftade på Israels återfödelse i sitt hemland, men idag kan uttrycket lika gärna appliceras på förhoppningar för fred i Mellanöstern.

Ambassadör Dagan lät förstå att Malmös Ilmar Reepalu förmodligen tänker i samma bana och att det kanske är det som driver honom till sina ständiga utfall mot svenska judar, Israel som judisk stat och Israels existens överhuvudtaget. Det kanske är därför Reepalu säger att det inte är hans bekymmer om judar drivs bort från hans stad – han kanske tror att om han verkligen vill bli av med dem, så kommer även det att bli verklighet. Reepalus ansträngningar har noterats med stigande oro i omvärlden.



Författaren och journalisten Dilsa Demirbag-Sten, som alltid utmärkt sig som en självständig observator, analytiker och kommentator, intog sedan podiet till rungande applåder. Hon talade om judar och landet israel som vänner. Hon talade om sin personliga relation till Israel: när hennes familj flydde till Sverige från Turkiet – som så många andra förföljda kurder – var familjens första möte i Sverige med en invandrande amerikansk-judisk läkare som berättade med inlevelse om saker som frihet, demokrati och det nya landet Sverige. Han berättade ur sitt eget invandrarperspektiv om det nya värdlandet, om hur alla svenskar varje jul går ut i skogen, hugger ned ett träd, släpar in det i hemmet och sedan hoppar groda runt det, sjungandes och dansandes hela tiden. Sverige ur ett invandraramerikanskt perspektiv låter onekligen annorlunda...

Dilsa Demirbag-Sten berättade att hennes far var en hängiven socialist och som sådan berättade för barnen att Israel var det enda landet i hela Mellanöstern som var demokratiskt och att dess framgångar som fritt samhälle skulle bana vägen för en liknande utveckling i resten av Mellanöstern – inklusive för kurderna. (Läs även Fredrik Malms utmärkta artikel "Palestinierna borde lära av kurderna".)

Under sin uppväxttid blev Dilsa Demirbag-Sten allt mer fokuserad på koncepten frihet och demokrati, och uttrycket ”aldrig mer” blev ett allt viktigare mål för henne. Att aldrig mer upprepa gårdagens hemskheter kräver verklig frihet och demokrati – det är levnadsregler, inte bara imponerande ord. Och verklig demokrati, underströk Dilsa Demirbag-Sten, borde inte förväxlas med majoritetsbeslut – det är två vitt skilda saker. Förintelsen av judarna var resultatet av ett majoritetsbeslut i en nominell demokrati, likaså beslutet att inte tillåta byggandet av minareter i Schweiz. Majoritetsbeslut gör inte beslutet automatiskt moraliskt korrekt.

Hon påpekade att i svåra tider – som den nuvarande ekonomiskt turbulenta perioden – ”brukar folk ofta gräva tillbaka. Men för att uppnå frihet måste vi gräva framåt”. En uppmaning till att bygga för framtiden istället för att upprepa gamla misstag. Hon nämnde att Malmö är idag ett exempel av grupper som gräver bakåt – med vissa politikers ivriga stöd – och att det faktum att svenska judar lämnar staden är ett allvarligt orostecken. För det spelar ingen roll, sade hon, att de är judar: vi är alla svenskar, och att vissa svenskars grundläggande rättigheter ifrågasätts så till den grad att de fördrivs hemifrån är en skakande utveckling.

Dilsa Demirbag-Sten sade att Israel lever i en skör liten del av världen där frihet och demokrati faktiskt uppfattas som exotiska inslag. Och just på grund av Israels frihet och demokrati är det det demokratiska svenska samhällets plikt att stödja dess rätt att existera i fred.

Kvällens organisatör Dan Fibert avslutade även han med att poängtera hur viktigt det är att samlas kring Israel på ett positivt sätt istället för det konstant negativa som Israels och det judiska folkets belackare, även här hemma i Sverige, ständigt försöker åstadkomma. Han citerade den amerikanske kolumnisten Burt Prelutsky som sade med anledning av President Obamas ofta bekymmersamma Israelpolitik att ”det måste vara något allvarligt fel när man är mer bekymrad över att en jude bygger ett hus i Israel, än över det faktum att extremistiska islamister bygger en atombomb i Iran” med det uttalade målet att förinta landet Israel och driva judarna i havet.

Dan Fibert avslutade talet med att påminna att ett av svenska Keren Hayesods/Förenade Israelinsamlingens mål är att hjälpa Israel integrera sina invandrare. Sittandes i publiken kunde man inte undgå att reflektera över följande med tanke på utvecklingen i Malmö: det är en markant skillnad gentemot Göteborg, där bland annat Rabbin Peter Borensteins oförtröttliga tvärreligiösa arbete och nära kontakter med både religiösa ledare och medlemmar i andra religiösa samfund har skapat en helt annorlunda atmosfär. Rabbin Borenstein är överläkare och han inte bara utför brit mila (omskärelser) på judiska gossar, utan det är även en konstant efterfråga på hans tjänster bland stadens muslimer som vill låta göra omskärelse på sina söner – enbart av rabbinen för att han är såväl läkare som högt ansedd religiös ledare och brobyggare. Det verkar som om Malmö har mycket att lära sig. Det verkar också som att Malmö inte ger en rättvis bild av hela Sverige, och det ska vi vara tacksamma för.

Positiv framåtanda och integration.

Teman för Keren Hayesods evenemang i Göteborg den 13 mars.

Teman som är alltid i fokus i Israel. Men som verkar försummas i Sverige.

2010 är det valår i Sverige. Hoppas våra svenska politiker läser detta.

Positiv framåtanda och integration. Låter nästan som ett vallöfte för vilket svenskt parti som helst, i vilken svensk stad som helst.

Med det möjliga undantaget för Ilmar Reepalus Malmö.


Relevanta inlägg från denna blogg, med tillhörande länkar till intressanta artiklar:
Sacrificing Swedish Jews' security for Muslim votes
Tvillingsjälar
Allt mindre rött, allt mer brunt
Sanningen med stort "S"

Etiketter: , , , , , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

tisdag 16 februari 2010

Integration är för viktig för att missbrukas för vänsterpopulistiskt röstfiskeri

Det märks att det är valår i år.

Det märks inte minst på att extremvänstern och dess kollaboratorer ökar sina ansträngningar i populistiska frågor som invandring och integration.

Peter Weiderud på socialdemokratiska Broderskapsrörelsen, till exempel, anser att ingen mindre än Integrationsministern Nyamko Sabuni – själv med invandrarbakgrund – bidrar till ”polarisering” genom att hon gett SÄPO i uppdrag att kartlägga militant islamism i Sverige.

Weiderud anser att kartläggning av militant islamism bidrar till islamofobi. Förutom hos islamisterna och extremvänstern torde han vara rätt ensam om den åsikten.

De flesta svenskar med invandrarbakgrund delar inte Weideruds åsikt. Läs till exempel Nalin Pekgul, Gulan Avci och Dilsa Demirbag-Sten. De vill inte ha med militant islamism att göra. Militant islamism är påfallande ofta en av anledningarna till att muslimer flyr sina födelseländer.

Weiderud anklagar Sabuni för att ”utmåla både islam och muslimer som opålitliga och farliga”. Det är ett egendomligt påstående. Weiderud tycks sakna grundläggande kunskaper i skillnaden mellan religionen islam och den politiska rörelsen islamism. Han tycks anse att eftersom de två orden har så många gemensamma bokstäver är även företeelserna samma.

Samtidigt som Weiderud sammanblandar islam med islamism, sammanblandar han även Folkpartiet med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna: han skriver, utan minsta tillstymmelse till ironi: ”Ändå tillhör Genève de mer toleranta kantonerna och majoriteten förkastade det förslag att förbjuda minareter som de schweiziska motsvarigheterna till sverigedemokrater och kristdemokrater lyckades få en betryggande majoritet av schweizarna att rösta för - mot alla andra partier.”

Han medger att det är rätt att Säpo ”sedan många år, och som en del i sitt självklara ansvar för rikets säkerhet, kartlagt och följt religiösa extremister som är våldsbenägna”.

Men Weiderud är kritisk till att Säpo har ”begränsat sig endast till extrema muslimska bekännare, inte kristna eller andra religiösa extremister”.

Sitter Weiderud inne med något som inte Säpo vet om våldsbenägna kristna, judiska, hinduiska eller sikhiska politiska grupper som planerar, finansierar, tränar för och förespråkar terrorism som hotar Sverige och/eller andra demokratiska stater? I så fall bör han genast underrätta det svenska säkerhetsetablissemanget då undanhållande av sådan information kan vara straffbart.

Det problematiska med Broderskapsrörelsens synsätt är att man tycks anse att enda sättet att angripa en sjukdom är genom att döda hela kroppen. För att kunna bemöta våldsbenägenheten bland svenska islamister vill rörelsen att samhället i rättvisans namn även slösar bort resurser på att bevaka svenskar som inte är våldsbenägna islamister. Det är ett utslag av politisk korrekthet in absurdum. Adam Cwejman skriver mycket insiktsfullt att Peter Weiderud är en del av problemets fortlevnad i Sverige.

Weiderud skriver i den socialdemokratiska Broderskapsrörelsens namn att ”dagens Europa (riktar sig) i hög grad mot muslimer, i synnerhet muslimer som vill praktisera sin tro och sina traditioner”.

Det är naturligtvis fel, ett påstående helt utan belägg. Moskéer och muslimska skolor byggs samt byggs ut som aldrig förr. Vare sig Sverige eller Europa har något problem med muslimer eller deras religion islam. Däremot är den politiska rörelsen islamism ett tilltagande problem.

Weiderud tycks inte ha märkt den tilltagande råa tonen från den svenska socialdemokratins Ilmar Reepalu och den växande islamistiska rörelsen i Malmö vars våld och hat riktas mot svenska judar. Han tycks inte heller ha noterat att TV4 uppmärksammar att Malmös judar flyr staden – som resultat av islamisternas och socialdemokraten Reepalus framfart i staden.



Invandring, integration och bejakande av det multietniska nya är alldeles för allvarliga – och för komplicerade – ämnen för att Broderskapsrörelsen ska försöka kortsiktigt kapa åt sig politiska poäng inför valet.

Vi är många i Sverige som tänker betydligt långsiktigare än så. Vi är många invandrare som inser att integration och assimilering inte nödvändigtvis är samma sak, men som också inser att det är kontraproduktivt att anklaga en invandrarminister som själv är invandrare för att ”utmåla både islam och muslimer som opålitliga och farliga”.

Sådana populistiska uttalanden skrämmer medborgarna in i varsitt hörn istället för att inbjuda till gemensam dialog.

Dialog är det enda sättet för ett samhälle att utvecklas. Nyamko Sabuni bedömer helt korrekt att dialog bara kan upprätthållas om Säpo håller i schack våldsbenägna islamister som är ett lika stort hot mot svenska muslimer som de är mot övriga svenskar.

Broderskapsrörelsen borde tänka på Sverige, inte på att vinna nästa svenska val.

Målet borde vara mer integration, inte fler röster.

Etiketter: , , , , , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

lördag 2 augusti 2008

Det färggranna Israel

Israel är ett färggrant land, i all synnerhet när man tittar på befolkningen.

Solbrända sabras (infödda israeler) som tycks leva hela sommaren på stranden, svalt ljushyade nya immigranter från Ryssland och Europa, svarta judar av etiopisk härkomst, mörkbruna Bnei israel-judar från södra Indien – färgpaletten är verkligen bred och alla samsas i ett samhälle som står under starkt existensiellt tryck utifrån med sju krig på 60 år, och inifrån med ekonomiska bekymmer orsakade av en oproportionerligt stor försvarsbudget.

Mångfald i generna
Jag föddes i Indien. Mina föräldrar tillhörde de hundratusentals judar som fördrevs från arabvärlden under förra seklet. Min far föddes i Calcutta i Indien, hans föräldrar kom från Baghdad i Irak. Min mor föddes i Teheran i Iran, hennes mamma i Jerusalem men hennes pappa och hans familj i Basra, i Irak. Min fru föddes i en judisk familj i Sverige: hennes mamma räddades till Sverige från Polen och diverse koncentrationsläger av de vita bussarna efter Andra världskriget. Min frus far föddes i Sverige men hans föräldrar kom från Vitryssland. Våra två äldsta barn föddes i Israel, våra två yngsta i Sverige.

Denna personliga mångfald återspeglas i och återspeglar landet Israel och den judiska nationen. Min familjs påtvingade flykt från Irak och Iran efter seklers boende i dessa länder är typisk för det öde som har drabbat de allra flesta individer i Israel och själva landet under hela dess historia.

Arabiska terrorattacker mot civila judar
Krig och hot tycks alltid bubbla under ytan i Israel. Nyligen utfördes inte mindre än tre arabiska terrorattacker mot civila judar i huvudstaden Jerusalem under kort tid, med många dödsfall. Det finns en strid ström av afrikanska muslimska asylsökande från Darfur som ständigt blir skjutna i ryggen av egyptiska muslimska gränsvakter när de försöker fly undan likaledes muslimska pogromer till världens enda judiska land. Samma egyptiska gränsvakter som lyckas skjuta dessa asylsökanden har aldrig under 30 år lyckats arrestera eller döda en enda terrorist som smugglat in vapen och bomber från Egypten till Gaza för bruk mot civila judar i Israel. Trots detta ständiga tryck utifrån och inifrån, sker i Israel dagligen ett mirakel som det lugna Sverige, med närmare 300 år utan krig, fullständigt misslyckats med: framgångsrik integration.

Framgångsrik integration
En betraktelse av livet på stranden i Tel Aviv vilken sommardag som helst visar på skillnaden: småbarn och tonårsbarn med olika bakgrund och hudfärg som tillsammans njuter av solen, sanden och havet. Ryska invandrare, etiopiska immigranter, infödda israeler, muslimska flyktingar från Darfur – de pratar alla hebreiska och på frågan hur de identifierar sig själva svarar de i mun på varandra ”israel och jude”. De mest märkliga är flyktingarna från Darfur – det tål att upprepas att de utstår rån, våldtäkt och mord i det muslimska Egypten när de flyr hemlandet, och söker därför sin tillflykt i världens enda judiska land, Israel. De anser alla att det är värt riskerna. Det känns lite märkligt att höra att de inte vill stanna i Egypten eller åka till något annat muslimskt land, endast till det judiska Israel, i väntan på att kunna åka tillbaka hem. Här behandlas man väl, säger de.

Skillnaden gentemot hemma i Sverige där segregationen tycks vara starkt befäst är markant. I Israel spelar hudfärg eller ursprungsland ingen roll. Skillnaderna anses berikande för landet. Man kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att vi misslyckas så totalt med integration i det socialt-liberala Sverige.

Israel, ett land under konstant hot från en aggressiv omgivning, lyckas integrera en ständig ström av nya immigranter.

Sverige har mycket att lära av Israel, inte minst på den oerhört viktiga integrationsfronten.

Etiketter: , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer