Israel har valt

Nu är det upp till arabvärlden att välja.

En israelisk koalition bestående av center- och vänsterpartier var vid makten när Iran valde att testa vattnet i ett krig via lydmilisen Hizbullah sommaren 2006. Det kriget inleddes med en Hizbullahinvasion av Israel, fortsatte med dödandet av flera israeliska soldater samt kidnappningen av ytterligare två soldater från Israel. Israel svarade med en massiv attack mot hela det område från vilket terroristorganisationen Hizbollah opererade.

Samma israeliska koalition var ännu vid makten när Iran valde att testa vattnet ännu en gång i ett krig via lydmilisen Hamas vintern 2008. Det kriget inleddes egentligen två år tidigare med en Hamasinvasion av Israel, fortsatte med dödandet av två israeliska soldater samt kidnappningen av ytterligare en soldat från Israel. Israel svarade med en massiv attack mot hela det område från vilket terroristorganisationen Hamas opererade.

Och nu har Israel gått till val, efter två krig utkämpade under samma regerings mandatperiod.

Valresultatet är intressant. Inget stort kliv till höger som Iran och arabvärlden ville. Det ville de ha för att kunna föreviga status quo. För om det är något reaktionära islamistiska diktaturer kräver så är det bevarandet av konflikten – det garanterar deras fortsatta styre.

En lösning av konflikten må stå högst på Israels, USAs och EUs dagordning; men den är fullständigt otänkbar för despotiska islamistiska regimer. De kan tänka sig bara en lösning: bortdrivning av judarna från resten av Mellanöstern (judarna är redan sedan 60 år utvisade från så gott som hela arabvärlden) och krossandet av världens enda judiska land, Israel.

Så vad visar det israeliska valet? Den israeliska centern behöll mer eller mindre sin tidigare ställning, vänstern förlorade stort, och högerpartier gjorde stora framsteg.

Den israeliska väljarkårens svar, kort sagt: inga fler experiment med eftergifter till arabvärlden utan att få något tillbaka, ingen mer militär behärskning som bara uppmuntrar fientligt inställda grannar till att ständigt höja ribban genom ständigt nya våldsdåd.

Alltså ingen riktig högervridning utan mer ett bestående stöd till centerns linje. Trots att mittenpartiet Kadima under ledning av Ehud Olmert och Tsipi Livni var vid makten när inte mindre än två krig med Iran utspelade sig på mindre än tre år.

Ett centerpartistiskt Kadima med gott anseende utomlands och uppbackat av styrkan, självtilliten och självförtroendet från partier mer åt höger är idag Israels recept för att möta det iranska hotet.

Även om Israels nästa regering inte består av ovanstående koalition, är landets väljarkår ganska enig: det är dit man vill: mot mittten, uppbackat av styrkan från höger. Inte mot ett mitten neddraget i arabvärldens förakt av ett israeliskt vänster som uppfattas som svag och velig.

För verkligheten som formade tisdagens valresultat är åratal av Kassamraketer från Hamas i Gaza, Katyusharaketer från Hizbullah i Libanon och självmordsbombningar från Fatah på Västbanken. Allt styrt och finansierat av Iran via Syrien. Israel har sett att åratal av upprepade eftergifter inte har lett någonstans.

Att de fanatiska elementen inom arabvärlden jublar åt en uppfattad högervridning är deras egen missbedömning – ytterligare ett misstag att lägga till 100 år av arabiska missbedömningar och misstag.

Mycket har skrivits om hur frustrerade palestinierna känner sig över att de gångna årens många fredsprocesser inte har förändrat deras dagliga liv – vägspärrarna fortsätter att finnas, gränserna är fortfarande stängda, rörelse är fortfarande strängt begränsat. Palestinierna söker sig till extremism när deras levnadsvillkor inte förbättras. De söker nya botemedel. Botemedlet heter extremism.

Men faktum är att israelerna är minst lika frustrerade över att samma fredsprocesser inte har förbättrat deras liv – raketerna fortsätter, terrorattackerna fortsätter, den antisemitiska indoktrineringen och våldsfixeringen fortsätter. Iran fortsätter att hota Israel dagligen via Hamas, Hizbullah, Islamiska Jihad, Al Aksa Martyrernas Brigaderna och allt vad de heter. Israelerna söker nya botemedel. Botemedlet när Israel är under existentiellt hot heter militär styrka.

Lösningen finns faktiskt inte inom arabvärlden, egentligen inte ens i Israel.

Lösningen finns i Washington, London, Paris, Stockholm, Kairo och Amman och resten av omvärldens huvudstäder. Eller egentligen dessa länders riksbanker: krossa pan-arabismen och den globala Jihaden på ett bestämt och otvetydigt sätt, såväl politiskt som ekonomiskt och militärt, annars följs gårdagens israeliska val av ytterligare ett där landet verkligen flyttar till höger.

Både politiskt och geografiskt.

Och då finns ingen återvändo inom överskådlig framtid.

BT, Corren, Corren, Dagen, GD, Folkbladet, ST, GP, DN, Expressen, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet, SvD, GT, Norran, Dagbladet

Val i Israel idag

Valet avgjordes i Gaza. Tror Hamas.

De är rätt ensamma om den tanken.

Men å andra sidan har de varit rätt ensamma om det mesta. De har levt och agerat i ett vakuum.

Ensamma om att starta ett fullskaligt krig mot den judiska grannstaten – av hela arabvärlden och den muslimska omvärlden är det enbart Iran, Syrien och Hizbollah som stödde Hamas krig mot Israel. Men å andra sidan är det Iran, Syrien och Hizbollah som förser Hamas med materiel, finansiering och träning.

Hamas är ensamt i världen.

I 60 år har extremistiska palestinier vägrat bygga upp en egen stat och istället satsat alla resurser – resurser ofrivilligt ”donerade” av världens skattebetalare via FN – på att förstöra grannstaten.

Två stater som grundades samtidigt, 1948.


En judisk stat, Israel, som firar 61 år av ofta turbulent demokrati men dock fulländad demokrati och som bevisar det idag med att återigen gå till val. Ett val där arabiska kristna, muslimer och druser också kandiderar. Som sig bör.

Och en palestinsk-arabisk stat som aldrig byggt annat än raketer, bombbälten och sprängladdningar. Som aldrig har hållit ett riktigt demokratiskt val och som fortfarande skyller bristen på en egen stat på det faktum att det i området även finns en judisk stat.

Och för att understryka den fullständiga oförmågan att fokusera på det egna huset istället för att snegla på grannens hus sade idag en högt uppsatt Hamasledare, Osama Hamdan, under de sista skälvande timmarna medan vallokalerna fortfarande var öppna i grannstaten Israel:

”Vi väntar på resultaten av de israeliska valen. Jag tror inte den nya israeliska regeringen kommer att kunna anta ett vapenstilleståndsavtal.” Han sade vidare att Hamas skulle kunna skriva under ett avtal med den sittande regeringen om den fortsatte att leda landet.

Maken till blindhet finns inte i normala betraktares föreställningsvärld. Hamas inledde kriget som ett sätt att sätta tryck på den israeliska regeringen. Tryck för att uppnå vad, preciseras inte närmare annat än att ”driva judarna i havet och befria hela området från judar från Jordanfloden till Medelhavet”.

Och maken till självgod arrogans finns heller inte i normala betraktares föreställningsvärld. Osama Hamdan tycks mena att extremistiska palestinska terrorgrupper som under 61 års tid inte lyckats bygga upp en egen stat eller en fungerade demokrati, inte ens ett finansväsen som inte är helt beroende av omvärldens påtvingade ”donationer”, skulle kunna bestämma den demokratiska ordningen i det demokratiska grannlandet Israel.

Förhoppningsvis tar nu Israel ett rejält steg mot ökad självtillit, självförtroende och en beslutsamhet att driva igenom ett långsiktigt och hållbart fredsavtal.

Även om de oresonliga grannarna inte vill detta utan hellre vill fortsätta sitt Jihad i ett allt större vakuum.

För det är de spelreglerna som Hamas har satt upp.

Som man bäddar får man ligga.

Israel går en lysande ny framtid till mötes. Om palestinierna inte vaknar innan det är för sent har de snart ingen framtid alls.

För framtiden stavas respekt. En gång för alla. Det vore bra om de lade ordet på minnet.

Det är ett nytt ord i Hamas vokabulär.


DN, DN, DN, DN, DN, DN, GP, SvD, Kuriren, Corren, HD, Dagen, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Expressen, Expressen, NT, Aftonbladet, MXP, Boccara