Svensk demokrati hotad av femte kolonn iklädd "journalistens" roll

Demokratin i Sverige hotas av hängivna journalister med en undergrävande dagordning.

Följande är saxat ur ”Israels regim styr svenska medier” av Johannes Wahlström (Ordfront Magasin):

”Svenska medier friserar verkligheten när de beskriver världens mest välbevakade konflikt. Israel har de senaste åren drivit en framgångsrik kampanj för att styra rapporteringen från konflikten mellan Israel och palestinierna” står det att läsa i Wahlströms artikel.

Avstängd pga propagandaverksamhet
För att ge extra tyngd åt hans argument citerar han gärna Cecilia Uddén, en journalist vars främsta rekommendation är att hon lyckades bli avstängd av sin egen arbetsgivare på grund av bristande objektivitet.

Wahlström skriver: ”…balanserad journalistik är grunden till problemet med rapporteringen (om Mellanöstern, min anm) enligt Cecilia Uddén, Sveriges Radios korrespondent 1993-97, som nu är åter i regionen:
- För att kunna beskriva konflikten ärligt måste man ta part med den svagare sidan.”

En journalist som ”måste ta part” för att vara ärlig?

Cecilia Uddén fick nyligen 2005 års Frihetspennan av Stiftelsen Torgny Segerstedt. Utmärkelsens syfte är att ”främja demokrati och självständig publicistisk verksamhet” (hämtat från Stiftelsens egen hemsida).

Ett nytt journalistiskt synsätt är tydligen under uppsegling: journalistisk ärlighet kräver partiskhet. Det vet vi nu direkt från tongivande journalister som Wahlström och Uddén. Och detta synsätt premieras av en folkkär stiftelse.

Avsaknad av journalistisk integritet
Frågan är om Sverige förtjänar publicistisk självständighet av den här bisarra sorten. Frågan är också vad det är för fel med den traditionella sortens publicistiska självständighet – den som återger sanningen utan att gå i någon parts ledband – som vi demokrater blivit bortskämda med i Sverige under alla år.

Svensk demokrati skakas i sina grundvalar, och vi har inte råd att låtsas som om vi inte märker det. Dessa antidemokratiska sabotörer iklädd journalistens roll hotar den svenska demokratin. Inifrån, varje dag.

TT upprättar lista över oliktänkande
Och det blir inte precis bättre av att Wahlström nöjt påpekar att israelkritiska TT har upprättat en ”lista över de flitigaste lobbyisterna”. En lista över vanliga, betalande nyhetskonsumerande demokrater som gammalmodigt nog tror på balans, ärlighet och objektivitet från rikets tredje makt och som därför skriftligen protesterar när dessa minimala gränser medvetet utplånas i mediekriget. Det finns 22 namn på denna lista, får vi veta.

Sist vi hörde talas om listor över oliktänkande var det österifrån. Finns det någon svensk demokrat som längtar dit?

Medierna kan man inte lita på

Lena Sundström undrar ”vem man kan rösta på” (Metro, 041013). Hon tycker att våra ledargestalter – politikerna – inte riktigt går att lita på. Hon är besviken när budbärarna – journalisterna – blir attackerade för budets innehåll.

Politikerna är inte våra enda ledargestalter. Dit hör även journalister. Journalister som ljuger, förvränger, tystar ner – eller är pinsamt naiva eller dåligt informerade. Svaret på ”vem man kan rösta på” – och lita på – finns faktiskt i Sundströms egen artikel. Där talar hon om en israelisk säkerhetsbarriär i form av en ”mur”. Att mindre än 5 procent av barriären består av en mur medan resten består av ett stängsel tycks inte bekomma Sundström. Att palestinierna slaktar israeliska civila i skolor, på bussar, på lekplatser, nämns inte i Sundströms artikel. Att palestinierna gör detta som ett led i skapandet av ett juderent Palestina nämner Sundström inte heller. När man kritiserar offrens försvar mot massmord men inte massmordet, underblåser man rasism och främlingsfientlighet. När offren utses för att de är judar, kallas det för antisemitism.

Men Sundström är inte intresserad av vad man kallar saker och ting. ”Kalla det vad ni vill” skriver denna budbärare, och kallar 95 procent genomskinligt staket för ”cementklumpar” och ”mur”. Sanningen bakom behovet – palestinskt massmord – nämner hon överhuvudtaget inte.

Hon undrar vad folk ”kommer att säga om hundra år”.

En journalist som blundar för sanningen idag bör inte spekulera om sitt anseende om hundra år.

För sanningen är att säkerhetsbarriären skyddar mot lömska attacker utförda av människor utklädda till budbärare. Palestinska självmordsbombare utklädda till präster, lärare, ambulansförare – och journalister.

The art of terror, Swedish style

January this year saw a controversial work of art exhibited in Stockholm. “Snow White” depicted a smiling female Palestinian terrorist sailing in a pool of blood-red water. Israel’s Ambassador to Sweden Zvi Mazel added a touch of unexpected action to the exhibit by disconnecting the lights and throwing a tripod into the pool.

Mr. Mazel’s actions sparked strong protests from both the Swedish cultural elite and the country’s media, whose herd instinct on anything relating to the Middle East is legendary. The media have maintained a largely negative stance on the ambassador’s actions – echoing their attitude to the country he represents – while Swedish public opinion, assaulted by repeated footage of the carnage in Israel caused by Palestinian suicide bombings, tend to side with the beleaguered ambassador.

Media catching up to reality
Now it seems the Swedish media are beginning to catch up with public opinion. On 21 September, Thomas Lunderquist, commenting on cultural issues in Sweden’s foremost daily Svenska Dagbladet, wrote that art “must remain free in a decent society ... For that reason, ambassador Zvi Mazel’s action was wrong. But let’s keep a healthy sense of perspective in all this. What is most worthy of our indignation? To set off a bomb in an Israeli-Arab restaurant and kill 21 civilians and injure another 50 or so people, or to disconnect the power socket from a lamp and then chuck the lamp into a pool of water? … (This reaction) was an expression of desperation in the face of Sweden’s inability or unwillingness to understand Israel and its citizens’ struggle for a fundamental human right – survival.”

By remarkable coincidence, Lunderquist’s article came shortly after Reuters’ global managing editor David A. Schlesinger confirmed that he instructs his reporters not to use terms like “terrorism” in reports from the Arab world because “my goal is to protect our reporters”. Reporting the news apparently isn’t a foremost concern at Reuters. One might well ask what else Reuters are denying the public.

Censorship thrives
Many of the international stories that monopoly Swedish news agency TT allows through to its readers come from Reuters. Consequently, the views of Swedish journalists are prejudiced already at source, even before the public get their TT-sanitised version of events. With this aggressive culture brewing within the media, it is scarcely surprising that Swedish daily Dagens Nyheter described Ambassador Mazel’s actions as that of “a vengeful Old-Testament God” – an anti-Semitic statement equally worthy of hard-line Muslim clerics and other implacable Jew-baiters and Israel-haters.

The political Left in Sweden – securely embedded within the media – vilify Israel while glorifying Hamas, Islamic Jihad, the PFLP and other “heroic freedom fighters”. Here, Palestinian Jihadists who kill Israeli civilians are “militants” expressing their sense of desperation.

Financing terror in Sweden
Other Jihadists, however, created a watershed in Swedish perceptions. The Beslan atrocity in early September predictably had some Swedish papers rushing to defend the perpetrators, explaining that the militants were simply venting their desperation. But this time the reasoning did not go down well with the Swedish public, the images of the young victims proving too powerful for the media to overcome. The Beslan outrage was followed by a Swedish Communist Party Youth Wing conference in Gothenburg in support of Hamas and the PFLP – both branded as terror organisations by the EU, of which Sweden is a member. The intended keynote speaker was PFLP terrorist and airline hijacker Leila Khaled. Swedish Greens Party MP Gustav Fridolin – expelled earlier this year from Israel – was also due to address the conference. Public outrage persuaded both to cancel.

Sweden is a society that accommodates terrorists, nurtures terrorism apologists and gives a free rein to news agencies that routinely censor the news. It’s a society that reacts with horror to the slaughter of children in Beslan, but has been conditioned by its media to ignore a proportionately higher death toll when the victims are Jewish kids in Israel. It’s a frightening society where people look the other way while 6 Muslim youngsters throw a Jewish boy off a bus because he “has no right to breathe the same air as real people”, and where passersby ignore a Jewish school student as a gang of 9 Muslim youths advance on him in broad daylight with the ominous words “Don’t you know it’s dangerous to be a Jew in Sweden? We’ll show you just how dangerous it is.”

And yet it would appear that the highly unorthodox words and actions of Ambassador Mazel back in January are actually bearing fruit. Sweden now has an increasing number of journalists who dare do something that is un-Swedish in its very nature: they beg to differ, they highlight the truth. The truth about Muslim anti-Semitism, media blindness to an issue the public encounters every day, and media animosity to the existence of Israel.

Debate as an art form
Nine months after the event, Sweden is debating terror as an art form. Today there is open debate on the Swedish Church’s Boycott-Israel campaign, for which church donations are being used. There is debate about the millions donated by the EU and Swedish aid agency SIDA to various Palestinian causes – including anti-Semitic propaganda and sponsorship of the outlawed PFLP’s conference in Sweden. And the spotlight is finally being trained on the media’s knee-jerk refusal to criticise a corrupt Palestinian leadership that financially straitened Swedish taxpayers are being forced to bankroll through SIDA.

Debate too is an art form, an art form whose words are every bit as powerful as weapons are. Swedish society is gradually adjusting to an art form where public discourse may finally get the recognition it deserves, thanks to some forthright words – and actions – by an Israeli diplomat.