Minnesdagen för Förintelseoffren: om konsten att inte vilja se eller höra

Snart är det Förintelsens minnesdag.

Den dag då vi kommer ihåg offren för det största fabriksmässiga försöket i modern tid att utrota ett helt folk - det judiska folket. Det är tyvärr långt ifrån det enda försöket till folkutrotning i vår tid. Rwanda, Darfur, Kambodja, Armenien, Kurdistan är bland de värsta i modern tid.

Förintelsen var en uppfinning av Nazityskland under ledning av en verklighetsfrämmande, fullständigt galen despot vid namn Adolf Hitler. Hans försök till utrotning av judarna i hela världen avslutades med hans föga hedervärda död meddelst självmord år 1945. Vid hans död hade 6 miljoner judar slaktats enbart för att de var judar, samt många miljoner andra människor som han inte ansåg hade rätt att leva - romer, politiska motståndare, homosexuella och många fler grupper. Och det innan man ens räknar alla miljoner soldater som pressades in i ett vansinneskrig som påverkade vartenda land, varenda människa världen över.

Men Hitlers arv lever kvar än idag. I allra högsta grad.

Nazismens förespråkare idag talar inte tyska. De talar arabiska och persiska. Men även svenska - läs vad Gulan Avci skriver om islamisten Mohammed Omar och Förintelseförnekelse. Läs även Fredrik Malm, Tommy Hansson, Fred i Mellanöstern, Expressen i ämnet.

Lika lite som att alla tyskar var hängivna nazister för 65 år sedan, lika lite är alla araber eller iranier idag antijudiska, bokstavstrogna rasister med världsherravälde på önskelistan.

Men precis som nazisterna lyckades dra in en hel värld i ett förödande världskrig där den enande kraften var antisemitism, lyckas dagens nazistiska arvtagare i arabvärlden och Iran dra in alla muslimer i ett lika världsomspännande vågspel.

Mot den enskildes vilja.

För någon fri vilja, någon frihet att uttrycka sin egen mening, har inte folket i arabvärlden eller i Iran.

Vare sig i Iran eller någonstans i arabvärlden (läs Egyptens Al-Ahram) är demokrati tillåten. Hela världen - förutom Iran och arabvärlden - ser Hamas som en terroristorganisation men ändå finns Hamasstyret högst på listan av mottagare för ekonomisk hjälp från omvärlden. Trots att Hamas sedan nästan fyra år idkar människohandel med judar.

Svenska Diakonia, till exempel, arbetar oproportionerligt mycket med de muslimska palestinierna i Gazaremsan och på Västbanken och har ingen hjälpverksamhet i det kristna Haiti, trots att det sistnämnda landet i decennier har varit ett samhälle med stora behov av såväl sociala som ekonomiska hjälpinsatser. Och det innan man ens räknar in de omfattande behoven efter den förödande jordbävningen för snart två veckor sedan. Läs i Expressen en intressant artikel om svenskt bistånd rent generellt.

Det finns något mycket oroväckande i en västvärld som blundar för den islamistiska världens kultur av systematiserat judehat, som blundar för de stora behoven i en värld som är under allt hårdare attack från fanatisk islamism, som vägrar inse radikala islams dagordning som går ut på världsherravälde, som totalt ignorerar de grundläggande sociala behoven i den muslimska världen, men som ändå är uppslukade av ett ämne, och endast ett: den judiska staten Israels ständiga försök att överleva i ett hav av islamistiskt hat.

Judarna överlevde Hitlers utrotningsförsök för drygt 60 år sedan.

I dagarna minns vi offren för hans förfärliga försök att utrota ett helt folk.

Dags nu att upphöra med västvärldens besatthet med detta folks land.

Det finns oerhört många utsatta människor som behöver våra insatser. De flesta finns i den muslimska sfären.

Det finns allt fler röster, inklusive muslimska röster - även i Sverige - som kräver att västvärlden börjar ta itu med det verkliga problemet.

Islamism.

En fanatisk sekt inom religionen islam.


Här finns färska länkar till artiklar om antisemitism i Sverige skrivna 2 dagar före Minnesdagen för Förintelsens offer:
Norra Skåne
Skånskan
Skånskan.
Läs här JiMs reflektioner över varför antisemitism växer i Malmö.

Lite mer bakgrundsinformation om islamism och dess länkar till nazism:
Daniel Pipes: Antisemitism utvecklas
Barry Rubin: The suicidal rules of Arab political debate
Ilya Meyer: Hanan Ashrawi: Förintelsen har aldrig ägt rum
Ilya Meyer: Musiken tystnar medan vi leds till vårt öde

Brev till Statsministern och Integrationsministern

Till Statsminister Göran Persson
Cc Integrationsminister Mona Sahlin

I en debatt i ”Agenda” på TV2 söndag den 25:e januari, medgav Mona Sahlin att hon "tydligen" har fått ett brev om tilltagande antisemitism från en religionslärare – men brevet förblev obesvarat. Detta kan ju tyda på bristande myndighetsutövning i ett stort och växande samhällsproblem, eller helt enkelt ointresse.

I den del av inspelningen som gjordes med min son och mig och som inte visades i TV, nämnde jag att jag också hade skrivit till Mona Sahlin när trakasserierna var som värst. Faktum är att jag skrev till samtliga riksdagsledamöter och bad om hjälp med att uppmärksamma det svenska samhället på ett tilltagande problem som heter antisemitism. Inom loppet av 48 timmar fick jag ca 50 svar - samtliga från riksdagsledamöter från fp och kd. Men dessa sitter som bekant inte i regeringen. Från regeringshållet fick jag inte ett enda svar. Inte något enda.

Jag skrev därför senare till samtliga statsråd – naturligtvis inklusive Mona Sahlin. Tre veckor senare fick jag ett kort brev från en kontorsanställd på Utbildningsdepartementet med ett utdrag från Skollagen där man hänvisar till att svensk lagstiftning bland annat har som mål att inga elever tillhörande minoriteter skall diskrimineras. Brevet var på några rader.

I TV-intervjun har Mona Sahlin aldrig - inte någon enda gång - nämnt orden "jude", "antisemitism" eller "judehat" utan att i samma mening länka det till islamofobi eller andra problem upplevda av muslimer, homosexuella eller andra minoriteter. Men inslaget i TV handlade inte om något annat än just antisemitism. Mona Sahlin gav prov på en fullständig oförmåga att hantera frågan om antisemitism utan att ständigt urvattna dess innebörd genom att medvetet föra in diskussionen på ett sidospår. Det är en förolämpning mot dem vars problem hon var där för att diskutera.

Mona Sahlin borde avgå med omedelbar verkan.

Bland mycket - väldigt mycket - annat som inte visades i intervjun SVT gjorde hos oss, ställde jag en enkel fråga. Även om frågan inte togs upp i programmet, är jag mycket tacksam om Ni besvarar den nu:

Antisemiternas problem med t ex min son Nadav är ju att han så uppenbarligen är jude - han bär ju på en Davidsstjärna. Myndigheterna har gång efter annan talat om för oss att vi ju kan undvika våra problem genom att dölja detta yttre tecken på vår judiska identitet. Visst, det är en mycket pragmatisk lösning på ett växande problem som florerar i en stor del av vårt samhälle.

I det bandade materialet var min respons följande:
Tänk om vårt problem inte var att vi var judar utan att vi var svarta - det finns ju förkastliga människor som drivs av hat mot svarta människor just på grund av deras hudfärg. Alla är ju överens om att detta heter rasism och ska bekämpas både öppet i media och officiellt genom en upplyst statspolitik. Vad hade då samma myndigheter gett oss "svarta" för råd i ett sådant fall? Att likt judarna dölja det yttre tecknet - hudfärgen - eller om detta inte var möjligt stanna kvar i lägenheten bakom dess skyddande murar och be någon vit svensk granne att varje dag gå ut och handla, ta barnen till skolan, följa med dem till hockeyträningen - allt för att inte provocera fram våld genom att synas? Om inte myndigheterna är beredda att ge detta råd till Sveriges svarta, varför är det då acceptabelt att vi judar ska få det? Varför ska vi gömma oss bakom de osynliga gettomurar som håller på att byggas genom rådet att "inte synas"?

Tacksam för ett svar på denna punkt.

Med vänliga hälsningar,

Växande judehat i Sverige

Judehatet håller på att sprida sig i folkhemmet, fört fram av demografiska förändringar och massmediala felsteg.

Judehat – antisemitism – var under och strax efter andra världskriget ett stort problem, men ett problem som i upplysningens spår från 60- till 80-talet mer eller mindre försvann från scenen.

Idag pratar vi dock om ett delvis nytt fenomen. Tidigare kännetecknades antisemitism av nazisympati och extremism inom i huvudsak marginaliserade europeiska politiska rörelser, som dessutom tvingades mer eller mindre under jorden av en bred politisk sammanhållning och unison samhällelig avsky. Det nya judehatet är ett fenomen växande ur den nya demografiska situationen i Sverige likväl som i många andra länder.

Det nya judehatet signeras fanatisk islamism. Inte Islam, inte muslimer, utan fanatiker som missbrukar religion som förevändning för judehat. Dessa hatspridare representerar måhända Islam eller den arabiska världen lika lite som nazisterna kunde sägas representera alla tyskar, alla kristna eller alla européer. Men de märks, och motståndarna inom och utom de egna leden är märkbart fåordiga.

Antisemitismen påverkar situationen i Sverige mycket påtagligt, och Sveriges judiska minoritet utsätts i allt högre grad för ett allt öppnare och råare judehat. Det har inget med politik eller gränsdragningar i avlägsna länder att göra. Det som förenar samtliga dokumenterade attacker mot judar i vårt land är att det syns att offren är judar – de har precis kommit ut ur en synagoga, eller de bär en ’kippa’ (den traditionella huvudbonaden) eller har en Davidsstjärna runt halsen på precis samma sätt som kristna ofta bär ett smycke i form av ett kors runt halsen.


Judiska synagogor måste bevakas av polis vid religiösa högtider. Ingen annan religion i Sverige är så utsatt att dess utövare måste beskyddas av statsmakten under bönestunder. Det är ett skyddsbehov som i sig är ett talande mått på situationen för landets judar.


I svensk media skrivs det konsekvent om ”judiska bosättare” på Västbanken och i Gaza (inte ”israeliska bosättare”). Men det skrivs aldrig om ”muslimska terrorister” eller ”muslimska massmördare” när dessa spränger busslaster med judiska civila i Israel. Man svartmålar därigenom judarnas religion, pekar ut den som stötestenen i Mellanösternkonflikten. Judarnas religion utmålas som hindret mot Palestinaarabernas nationella aspirationer. Detta tyder antingen på brist på elementära kunskaper – eller också en medveten vilja att sudda ut denna nog så viktiga distinktion.


Men den del av svensk media som ägnar sig åt denna systematiserade indoktrinering är inte ensam om detta synsätt – det hämtar sin näring från Palestinska Myndighetens hemsidor, TV-program och tidningar. Och inte minst från skolorna, där en hel generation palestinska barn skolas i att förakta och mörda judar och israeler. Se till exempel skolböcker som ”Islamisk Utbildning för Nionde Klass”, s. 79; ”Vårt Arabiska Språk För Femte Klass”, s. 67; ”Den Nya Historien om Araberna och Världen”, s. 123 – läromedel som används varje dag i palestinska skolor. Men svensk media tycks inte våga påtala att detta pågår. Den tycks inte våga belysa länken mellan denna massindoktrinering och den tilltagande islamistiska antisemitismen som härjar i vårt samhälle.


I den stora allmänhetens ögon rättfärdigas alltmer Palestinaarabernas synsätt och de militanta islamisternas välregisserade industrialiserad masslakt på judarna i Israel just på grundval av denna skeva jämförelse mellan en judisk religion och en arabisk nationalpolitisk ideologi. Och denna massmediala stigmatisering och indoktrinering mot judarna börjar speglas i nationens psyke.


Konsekvenserna ser vi dagligen här hemma i Sverige. Onyanserad rapportering från Mellanöstern, förenklade politiska analyser och oblyg partiskhet i förening med historielöshet i vissa delar av svensk media gör det svårt att särskilja nyhetsförmedling från politisk kommentar. Man blandar friskt mellan koncepten ”judar” och ”israeler”, och skörden kommer i form av en hel generation svenskfödda ungdomar som inte vet bättre än att ”judarna bär skulden för allt”. Man behöver bara läsa vissa av de svenska hemsidorna som florerar på Internet för att förstå hur gravt problemet är – och hur det kommer att växa.


Problemet är inte bara onyanserad rapportering, utan även utebliven rapportering. Exempelvis hölls i Göteborg vecka 47 dels en utställning på Stadsbiblioteket om terror och dess offer, dels en utmärkt debatt mellan Israels ambassadör herr Zvi Mazel och PLO:s Skandinaviske representant, Dr Eugene Makhlouf, och dels en middag efteråt ordnad av fakulteten för utrikespolitiska studier. Göteborgs största tidning inbjöds att närvara och intervjua på samtliga dessa tillställningar men avböjde. Tre utmärkta tillfällen att visa för läsarna att det visst finns framsteg för fred, att ledande israeler och palestinier visst umgås i positiv anda här hemma. Men tidningen tackade nej till samtliga tillfällen. Fem dagar senare ägnades dock både framsidan och stort utrymme inne i tidningen åt det avsevärt mer Israelnegativa besöket av två israeler kritiska mot sitt lands politik.


Det är dags för svensk media att ta sitt ansvar och sluta medvetet färga det svenska samhället. Media ska rapportera nyheter, inte undanhålla dem. Media ska rapportera om tillståndet i nationen – även det besvärande tillståndet att Sverige håller på att förgiftas av gammal välkänd naziinspirerad judehat i ohelig förening med fanatisk islamistisk – INTE muslimskt – antisemitism. Som samhälle har vi inget problem med att uttrycka vår avsky för nazism. Men vi tycks inte vilja röra vid den lika avskyvärda fanatiska islamistiska antisemitismen. Dock finns denna nya antisemitism bland oss, och den bör belysas.


Sverige blundar för ett tilltagande problem mot en minoritet som har bott i landet i mer än 300 år. Det är dags att vakna innan katastrofen är ett faktum – signerad massmedial flathet eller i värsta fall medveten mediapolitik.

Systematiserat hat mot judar är antisemitism. Den som stödjer antisemitism är rasist.

Jan Samuelsson, doktor i religionshistoria, skriver att muslimers judehat ”är både förståeligt, rimligt och befogat”.

Samuelsson ställer arabisk nationalism mot judisk religion. Det klassiska antisemitiska tillvägagångssättet.

Judarnas religion och judarna som folk varhelst de finns i världen skuldbeläggs för något som rasisten ogillar i en helt annan del av världen.

Ett intressant perspektiv. Det skulle betyda att den globalt avskydde Robert Mugabe – som ju är svart – bör kunna användas som förevändning för hat mot världens svarta, i Stockholm såväl som i Berlin och Paris.

Det skulle betyda att den hårdföra kinesiska framfarten mot oliktänkande kan citeras som godtagbart skäl att hata kineser födda och uppvuxna i London, Köpenhamn och Madrid.

Då det finns flera miljoner människor runt om i världen som fullständigt avskyr Yasser Arafat och Hamas på grund av deras slakt mot judiska civila, skulle det vara skäl nog att uppmuntra till hat mot muslimer och araber världen över.

Tack och lov delar inte det svensk-judiska samhället denna syn. Svenska judar som betraktar Yasser Arafat som en kallblodig mördare har förnuft nog att helt separera sina känslor av fullständig avsky mot honom, från sina känslor för andra svenskar – vare sig de kom till Sverige förra året från Mellanöstern eller för ett sekel sedan från Skottland.

Samuelsson skriver att ”hatet mot judar är i huvudsak en modern företeelse framsprungen ur de övergrepp som staten Israel begår mot araber i Mellanöstern.” Tyvärr fullkomligt fel. Beviset ligger inte minst i den traditionellt muslimsk-arabiska oviljan att acceptera judarnas existens överhuvudtaget – innan staten Israel ens utropades 1948. Ingen ockuperade då någonting. Israel gick med på samtliga landdelningsförslag som lades fram. Ändå attackerade fem arabiska arméer Israel samtidigt som statens självständighet utropades. Menar Samuelsson att Israel begick ’övergrepp’ mot dessa fem anfallande arabiska nationer genom sin blotta existens?

Samuelsson anser det ”rimligt och befogat” att världens muslimer hatar judarna som uttryck för sitt stöd för palestinierna. Samtidigt nekar han världens judar rätten att stödja Israel. En regel för judarna, en annan för överhögheten. Låter tongångarna bekanta? Och ändå skriver Samuelsson att dessa tongångar inte har ”sitt ursprung i några grumliga rasbiologiska teorier från 1800-talets Europa”. Vilka rasbiologiska teorier är det då som Samuelsson åberopar när han selekterar judarna för särbehandling?

Samuelsson är rasist och antisemit. Han kräver den judiska religionens underkastelse till förmån för en arabisk nationell känsla. Han skriver att ”de judiska (inte israeliska) ockupanterna (måste dra) sig tillbaka från arabisk (inte muslimsk) mark. Innan det hänt kan ingen förvänta sig eller kräva att arabers hat mot judar upphör.” Han vill att judarnas religion ska bekosta arabernas nationalism. Samuelsson bör inte skylta med en titel som ’doktor i religionshistoria’ när han inte ens förmår skilja en religion från en nationell rörelse.

Vågar man definiera judehat i Sverige?

Johanne Hildebrandt skriver med all rätt i världen att ”trötta generaliseringar spär bara på misstron”. Judehat bland muslimer i Sverige är ett alldeles för allvarligt ämne att generalisera bort.

Johanne undrar ”är man judehatare om man motsätter sig Israels ockupation av Palestina? Självklart inte. Alla har rätt till sina egna politiska åsikter. Så vad är då sanningen kan man undra?”

För att ge ett svar på den undran och för att sätta fokus på frågan om politik kontra religion, vill jag belysa situationen ur min familjs personliga erfarenheter. Allt är dokumenterat hos polisen, vilket naturligtvis bör tillfredsställa alla krav på presentation av ”genomarbetade och faktabaserade sanningar”.

Sedan höstterminens början har min 13-åriga son blivit misshandlad och hotad 5 gånger på bussar och tåg - senast för två veckor sedan mitt framför våra ögon.

En gång utanför synagogan av 2 killar i 15-16-års ålder; en gång när han blev avkastad från en spårvagn av en ensam kille i ca 16-17 års ålder; flera gånger på sin shackklubb där han har hotats fysiskt och fått höra vad man skulle göra med honom när tillfället ges; en gång när han blev avhyst från en fullsatt buss av fyra stycken killar i 15-16 års ålder, och sist på ett tunnelbanetåg medan vi vuxna och andra barn i hans bekantskapskrets faktiskt var där och såg det hela.

Anledningen? Min 13-åriga son bär en Davidsstjärna runt halsen, som identifierar honom som jude. På samma sätt som kristna bär ett kors, muslimska damer bär en slöja, manliga sikher bär en turban, gifta hinduiska kvinnor bär en röd prick mitt på pannan. Samtliga min sons attackerare var unga muslimska killar. Ingen enda gång frågade hans attackerare om han var israel eller ens Israelvän - det räckte att han var jude. De skulle slutföra Hitlers jobb, judarna skulle slaktas, alla judar är smutsiga och inte värdiga att andas samma luft som riktigt folk, han skulle knäböja inför överhögheten osv osv.

Vid incidenten på tunnelbanan där jag närvarade försökte jag prata med killarna. Jag frågade varför de pratade på det här sättet och speciellt framför unga barn. Jag räckte ut min hand och frågade om inte åtminstone vi kunde bygga en bro och hantera detta på ett civiliserat sätt. Svaret jag fick var att de inte skulle ta någon smutsig judejävel i hand. De sade avsevärt mycket mer än detta, men jag tänker inte upprepa alla de okvädningsorden som användes.

Jag frågade killarna om de visste skillnaden mellan en jude och en israel. Svaret jag fick var att ”alla är samma skit och alla ska dödas.” Det var då vi steg av tåget innan de yngsta barnen i 10-11 års ålder fick utstå ännu mer.

Johanne skriver att när han talar om påstått judehat/antisemitism bland svensk-muslimska ungdomar ”så visar det sig att det är Israels politik som eleverna är emot, inte direkt judarna själva.” Det speglar säkert dem han har tillfrågat eller det de velat förmedla; våra erfarenheter speglar det vi har upplevt. Min son attackerades inte för hans politiska åsikters skull. Han attackerades för att det syns att han är jude.

Samtliga fall där vår son har blivit attackerad är rapporterade till polisen och ligger nu hos åklagaren. Detta har vi gjort i samma anda som Johanne ger uttryck för när han skriver att ”man blir så trött på alla generaliseringar”. Vi vill inte leva med generaliseringar, vi lägger vår tillit till svensk rättvisa – och det kräver fakta, inte generaliseringar. Nu hoppas vi, precis som Johanne, att sanningen inte ”förtigs eller förringas av journalister och debattörer”.

Detta är vår sanning. Hoppas den inte förtigs eller förringas. Beviset ser vi i form av Aftonbladets publicering av denna artikel - eller ej.

Fotnot: Aftonbladet publicerade INTE denna artikel.

Välj mellan civilisation och rasism

Många av DNs debattinslag om judehat visar på en skrämmande okunnighet om vad som krävs för medborgarskap i det civiliserade världssamfundet.

Sven Karlsson skriver ”Rasism kan aldrig försvaras”. Ett par rader senare kräver han dock att svenska judar (just det – judar i Sverige) skall ta avstånd från händelser i Israel som inte behagar Karlsson, annars förlorar de rätten att behandlas med samma värdighet som övriga svenska medborgare. Det finns ett ord för detta synsätt: det kallas för rasism.

Tack och lov visar de svenska judarna inget intresse av att fördöma svenska muslimer bara för att de delar samma religion som ärketerroristen Arafat. Tack och lov tycker inte svenska judar att muslimer i Sverige ska klandras för det judiska blod som spills på Israels gator och torg av deras meningsfränder i den pågående konflikten. Tack och lov delar de svenska judarna samma civiliserade värderingar som resten av det svenska samhället.

Suzan Almayahi skriver att alla ska ”se sig själv som en palestinier, hur skulle (vi) ha reagerat? Skulle (vi) tycka om judar? Nej, det tror jag inte!” skriver Suzan.

Tack och lov att ingen i det svensk-judiska samhället ens tänker – ännu mindre skriver – att det är rätt att banna svenska muslimer för något som andra muslimer gör borta i Israel.

Tack och lov är vi förståndigare än så i Sverige. Hoppas innerligt det håller.

Varför denna rädsla för sanningen?

Judehat är judehat är judehat, oavsett hur man försöker bortförklara företeelsen.

Gunnar Thorell skriver att ”med många tusental dödade och skadade (i Mellanöstern) måste kanske en sorts avräkning göras för starka känslor”.

Men varför anser Thorell att detta endast fungerar i EN riktning? Varför tycker han att det hat som byggs upp av konstanta nyheter om döda och lemlästade människor i Mellanöstern bara ska få ventileras av svenska muslimer genom attacker mot svenska judar?

Tror inte Thorell att svenska judar också har känslor som rivs upp när de dagligen läser om släktingar och vänner som lemlästas av bussexplosioner, självmordsbombningar, skarpskytte utövat mot spädbarn av palestinska terrorister? Hur i all sin dar lyckas då svenska judar lägga band på sig själva och aldrig tar ut sin frustration på svenska muslimer? Vi ser aldrig svenska judar gå omkring och attackera eller förödmjuka svenska muslimer. Vad för sorts supermänniskor är dessa svenska judar som lyckas bete sig som civiliserat folk trots det konstanta dödandet av familj och vänner – samtidigt som svenska muslimer ursäktas för sitt raseri uttryckt i judehat i Sverige när de konfronteras med det konstanta dödandet av familj och vänner i samma landområde?

Faktum är naturligtvis att de svenska judarna är inga som helst supermänniskor – de har bara anammat värdlandets civiliserade värderingar med allt vad det innebär av respekt för ens medmänniskor. Thorell blandar bort antisemitism med antisionism och urskuldar den förra under täckmantel av det senare. Men de svenska judarna lyckas alldeles galant att hålla isär sina olustkänslor mot exempelvis Arafat från sina känslor för de svenska muslimerna – av den enkla anledningen att den ena inte har med den andra att göra. Kan de så kan väl andra?

De som ägnar sig åt ursäkter och bortförklaringar för antisemitism slår knut på sig själva när de försöker rättfärdiga och förmildra uppkomsten av rått judehat. Enbart genom att angripa källorna kan man komma till rätta med problemet.

Lösningarna heter öppenhet, debatt och utbildning. Definitivt inte förnekande.

Att vara jude i Sverige är förenad med fara

Sedan höstterminens början i augusti 2003 har min 13-åriga son blivit misshandlad och hotad 5 gånger på bussar och tåg - senast för en vecka sedan mitt framför mina ögon.

Anledningen? Han bär en Davidsstjärna runt halsen, som identifierar honom som jude. På samma sätt som kristna bär ett kors, muslimska damer bär en slöja, manliga sikher bär en turban, gifta hinduiska kvinnor bär en röd prick mitt på pannan. Samtliga min sons attackerare var unga muslimska killar. Ingen enda gång frågade hans attackerare om han var israel eller ens Israelvän - det räckte att han var jude. De skulle slutföra Hitlers jobb, alla judar är smutsiga och inte värdiga att andas samma luft som riktigt folk, han skulle knäböja inför överhögheten osv osv.

Och ändå påstår Lars Andersson i DNs debattforum att dylika händelser inte kan kallas för antisemitism eftersom ”både araber och judar är semiter”. Andersson fortsätter: "Om (författaren) i stället skrivit antisionister skulle det hela vara mer förståligt."

Min son attackerades inte för att han är sionist – hans muslimska attackerare bad inte om hans politiska åsikter. Som 13-åring, skulle det förvåna mig om han ens har några. Men jude är han, och det räcker tydligen. Men sådana som Lars Andersson medvetet blundar för vad som händer i det svenska samhället. De spenderar all sin energi på att klä om judehat med en massa finare namn.

Det ÄR antisemitism – eller judehat om man envisas med finurliga ordlekar – när judar attackeras för att de är judar. Ingen ordlek ändrar den saken.

Samtliga fall där vår son har blivit inblandad är rapporterade till polisen och ligger nu hos åklagaren.

Det växande judehatet i Sverige

Judehatet håller på att sprida sig i folkhemmet. Den skarpsynte kanske tycker att ordet ”åter” saknas, att ”Judehatet håller åter på att sprida sig i det svenska samhället”.

Både ja och nej. Ja, eftersom judehat – antisemitism – under och strax efter andra världskriget var ett stort problem, men ett problem som i upplysningens spår från 60- till 80-talet mer eller mindre försvann från scenen.

Nej, eftersom vi idag pratar om ett delvis nytt fenomen. Där det tidigare kännetecknades av nazisympati och extremism inom i huvudsak marginaliserade europeiska politiska rörelser, som dessutom tvingades mer eller mindre under jorden av en bred politisk sammanhållning och unison avsky från samhället självt, är det nya judehatet ett uttryck av den nya demografiska situationen i Sverige likväl som i många andra länder.

Det nya judehatet signeras fanatisk islamism. Inte Islam, inte muslimer, utan fanatiker som skyltar med sin religion som förevändning för judehat. Dessa fanatiska hatspridare representerar måhända Islam eller den arabiska världen lika lite som nazisterna kan sägas representera alla tyskar, alla kristna eller alla européer. Men de märks, och motståndarna inom och utom de egna leden är märkbart fåordiga.

Antisemitismen påverkar situationen i Sverige mycket påtagligt. Några få axplock:

En 13-årig pojke lämnar en synagoga efter gudstjänsten och åtföljs av två killar, ca 16 år gamla. De ropar efter honom att de ska döda judesvinet, att det var synd att inte Hitler fick slutföra sitt jobb och så vidare. Den 13-åriga pojken har lärt sig att inte svara på sådan provokation, han fortsätter att gå. De två killarna ställer sig då framför honom och börjar slå honom för att han ”inte har rätt att gå på samma gata som riktigt folk”. Pojken slår tillbaka så hårt han någonsin kan, och springer i det efterföljande tumultet därifrån till busshållplatsen där det finns mycket folk.

Två äldre damer beställer taxi hemifrån. Den kommer, de tar plats och ger chauffören adressen dit de vill bli körda. Chauffören tvärnitar och beordrar damerna att omedelbart lämna hans bil – de ville bli körda till synagogan och han som rättrogen muslim tänker inte ha judar i sin bil eller köra till en judisk adress.

En judisk kille blir attackerad på öppen gata för att han bär en kippa – den judiska huvudbonaden. Hans ”brott” – att skylta med sin judiska identitet. Ingen i omgivningen ingriper.

En 14-årig judinna blir utskälld av sina klasskamrater för att ”ni har inte i Palestina att göra”. Tjejen är född och uppvuxen och har bott hela sitt liv i Sverige.

Ett judiskt skolbarn som bär en Davidsstjärna – ett judiskt tecken som bärs på samma sätt som kristna bär en kors på en kedja runt halsen – blir beordrad av en äldre kille att knäböja inför honom. Motiveringen är att det ”smutsiga judesvinet” ska veta vem det är som styr. Ingen i omgivningen reagerar.

En klass sjuåringar är på bussresa. Plötsligt viker sig en pojke dubbelt och håller armen för ögonen. Läraren är mycket orolig och vill tillkalla ambulans, men det är ingen hälsofara – pojken vill bara värja sig för synden att oavsiktligt se den byggnad som bussen just nu kör förbi – ett judiskt kapell vid en judisk begravningsplats. Pojkens föräldrar har tidigare sagt honom att om han ser en Davidsstjärna (som ju fanns på kapellets tak) kommer han att för evigt brinna i helvetet. Pojken har påbrå från Mellanöstern men är född och uppvuxen i Sverige.

På en schackklubb talar tre äldre killar om för en yngre klubbkamrat av judisk börd att de ångrar att Hitler inte fick chansen att göra färdigt sitt jobb med judarna, och att de ska fortsätta arbetet. En av killarna säger helt öppet att han är nazist, de andra att de är muslimska antisemiter. Klubbens tränare, som blir informerad om händelsen, säger att det inte är något att orda över, att det ”hör bara till tonåringars tuffa jargong”, och att om man inte gillar atmosfären är det fritt fram att söka till en annan klubb.

Dagen efter det att World Trade Center rammades av två flygplan, förklarar läraren i en mellanstadieklass att visst är det en hemsk händelse, men att alla måste förstå den globala arabiska vreden mot allt amerikanskt eftersom amerikanerna hade ju tagit ett arabiskt land och gett det till judarna efter andra världskriget.

Judiska synagogor måste bevakas av polis vid de religiösa högtiderna. Ingen annan religion i Sverige är så utsatt att dess utövare måste beskyddas av statsmakten under bönestunder. Det är ett skyddsbehov som i sig är ett talande mått på situationen för landets judar.

I svensk media skrivs det konsekvent om ”judiska bosättare” på Västbanken och i Gaza (inte ”israeliska bosättare”). Men det skrivs aldrig om ”muslimska terrorister” eller ”muslimska massmördare” när dessa spränger busslaster med judiska civila i Israel. Man svartmålar därigenom judarnas religion, pekar ut den som stötestenen i Mellanösternkonflikten. Judarnas religion utmålas som hindret mot Palestinaarabernas nationella aspirationer. Detta tyder antingen på vissa svenska journalisters brist på elementära kunskaper – eller också en medveten vilja att sudda ut denna nog så viktiga distinktion för att därigenom spä på ett spirande judehat.

Men den del av svensk media som ägnar sig åt denna systematiserade indoktrineringen är inte ensam om detta synsätt – det hämtar sin näring från Palestinska Myndighetens hemsidor, TV-program och tidningar. Och inte minst från skolorna, där en hel generation palestinska barn skolas i att förakta och mörda judar och israeler. Se till exempel skolböcker som ”Islamisk Utbildning för Nionde Klass”, s. 79; ”Vårt Arabiska Språk För Femte Klass”, s. 67; ”Den Nya Historien om Araberna och Världen”, s. 123 – skolböcker som används varje dag i palestinska skolor. Men svensk media tycks inte våga påtala att detta pågår. Den tycks inte våga belysa länken mellan denna massindoktrinering och den tilltagande arabisk-muslimska antisemitismen som härjar i vårt samhälle.

I den stora allmänhetens ögon rättfärdigas alltmer Palestinaarabernas synsätt och de militanta palestiniernas välregisserade industrialiserad masslakt på judarna i Israel just på grundval av denna skeva jämförelse mellan en judisk religion och en arabisk nationalpolitisk ideologi. Denna massmediala stigmatisering och indoktrinering mot judarna kan inte fortsätta utan att det får konsekvenser för nationens psyke.

Och konsekvenserna ser vi dagligen här hemma i Sverige. Onyanserad rapportering från Mellanöstern, förenklade politiska analyser och oblyg partiskhet i förening med historielöshet i stora delar av svensk media gör det svårt att särskilja nyhetsförmedling från politisk kommentar. Man blandar friskt mellan koncepten ”judar” och ”israeler”, och skörden kommer i form av en hel generation svenska ungdomar som inte vet bättre än att ”judarna bär skulden för allt”. Man behöver bara läsa vissa av de svenska hemsidorna som florerar på Internet för att förstå hur gravt problemet är – och hur det kommer att växa. Den flerfaldigt dömda antisemiten Ahmed Ramis verksamhet är bara ett av många exempel i genren massindoktrinering av svenska ungdomar.

Svenska judar attackeras och skadas dagligen. Av ingen annan anledning än att de är judar. Det är dags för svensk media att ta sitt ansvar och sluta medvetet färga det svenska samhället. Media ska rapportera nyheter, inte skapa dem. Media ska rapportera om tillståndet i nationen – även det besvärande tillståndet att Sverige håller på att förgiftas av gammal välkänd naziinspirerad judehat i ohelig förening med nyväckt islamistisk antisemitism. Som samhälle har vi inget problem med att uttrycka vår avsky för nazism. Men vi tycks inte vilja röra vid den lika avskyvärda fanatiska muslimska och arabiska antisemitismen. Dock finns denna nya antisemitism bland oss, och samhället behöver belysa den – med media i täten.

Om medierna inte lyckas reglera sig själv, är det dags för våra politiker att ställa upp och tvinga fram en grundlig förändring i medias attityd. Sverige blundar för ett tilltagande problem mot en minoritet som har bott i landet i mer än 300 år.

Det är dags att vakna innan katastrofen är ett faktum – signerad massmedial flathet eller i värsta fall medveten mediepolitik.

Med livet som insats

ISM:s hjältemodiga aktivister förtjänar ett stort tack för sina insatser. De demonstrerar med all önskvärd tydlighet hur mycket varje liv är värt genom sin blotta närvaro på israeliska kaféer, israeliska restauranger, israeliska bussar, israeliska diskon osv.

Det faktum att man aldrig läser något om dessa opartiska och osjälviska livräddningsaktioner i svensk media bevisar bara hur partisk och ensidigt pro-israelisk svensk media är.

Varför bannlyser svensk media nyheten om ISM:s humanitära insatser i israel?

Kan svaret vara så förödande enkelt att ISM aldrig – aldrig någonsin – satt ett likhetstecken mellan ett judiskt liv i Israel och ett arabiskt liv på Västbanken eller i Gazaremsan? Helt enkelt att ISM inte tycker det är värt att skydda judiska civila genom att åka på deras bussar, sitta i deras restauranger och kaféer, åka i deras ambulanser så de inte kapas av palestinska ”militanta” (aldrig terrorister) för att senare användas som mobila bomber? Helt enkelt att det är viktigt att ”förhindra att (israeliska) soldater skjuter tårgas in i (palestinska) klassrum” men att det inte är lika viktigt att förhindra en blodtörstig palestinier från att spränga 23 påskfirande israeler till döds och lemlästa ett 70-tal till? Att det är ett kall att ”försöka skydda civila … där oskyldiga dödas så gott som dagligen” – men bara om dessa oskyldiga civila inte är judar?

Sanningen bakom dessa opartiska, orädda aktivister kryper till slut fram:

”Fredsaktivisterna tror att muren (mellan israeler och palestinier) tvärtom kan bidra till att skapa ännu fler terrorister.”

En säkerhetsbarriär byggs nu för att stänga ut palestinska våldsverkare som har som sitt livs heliga uppgift att förinta judarna på andra sidan. Men ISM-aktivisterna ser inte ”något gott med betongbarriären som nu reses mellan palestinier och israeler”. Läste jag rätt? Inte något gott? Alls? Exempelvis att judiska liv kommer att sparas? Exempelvis att om muren gör sitt jobb, behöver israeliska soldater inte befinna sig på den palestinska sidan – vilket enligt palestinierna är precis vad de önskar mest av allt?

Men det är klart: muren är naturligtvis en skymf, eftersom den står i vägen för det heliga ändamålet. Man ska inte bygga någon mur eftersom den stör våldsmännen i deras heliga upptåg. Palestinierna vill inte ha något med israeler att göra, de vill ha ett eget land, men det är helt enkelt inte schysst av judarna att förhindra palestinierna från att ta sig in i judarnas land och genomföra förintelsen av fler judar! Usch så osolidariskt av judarna då!

Och så undrar man varför antisemitism, judehat, judefobi – kalla det vad man vill – frodas alldeles utmärkt i arabvärlden och exporteras med sådan entusiasm och framgång till väst!

Enligt ISM är ett liv inte alltid värt lika mycket som ett annat – i alla fall om det är ett judiskt liv. Men vi har upplevt det förut också.

Historiekunskaper är rätt bra att ha när man skriver artiklar

En mycket kort historieläxa angående det land som palestinierna vill ha.

Det handlar inte om ”ett folk som kräver tillbaka” ett land, utan om att vissa araber bland många andra araber vill ha ett stycke land som de aldrig tidigare ägt och som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet.

Detta är sanning – sanning som Lena Askling (Aftonbladet 030120) och hennes medlöpare inte tycks känna till. Icke desto mindre betyder inte denna historia att dagens palestinier för alltid är dömda att leva under andras beskydd, men när man vill ha någonting som man inte äger och aldrig tidigare varit intresserade av att äga, ja då är nog alla civiliserade samhällen överens om att det rätta sättet att be om det är just att be om det.

Exempelvis runt ett förhandlingsbord. Ett sådant förhandlingsbord som Ehud Barak dukade fram och som nästan ledde till undertecknandet av ett fredsavtal för två år sedan, innan Arafats terror och judehat satte stopp för det. Sanningen om dessa förhandlingar har Lena Askling förtigit. För den sortens sanning har inte hon tid eller utrymme för i sin artikel. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Situationen i Mellanöstern behöver kylas ned, den behöver inte späs på med ytterligare bränsle för att en naiv svensk med total brist på verklighetsförankring tycker det är kul att leka åsiktsbildare. Som i alla konflikter finns det mer än en sanning eller en rätt i bilden. Båda sidor har legitima farhågor som måste tas på allvar och båda sidor har behov som till slut helt enkelt måste tillgodoses, så att båda folken kan leva sida vid sida i fred och säkerhet. Asklings alster hade kunnat tas på allvar om den hade visat minsta tecken till förståelse för den andra sidans syn på sanningen.

Men den sortens sanning har inte Askling tid eller utrymme för i sin artikel. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Brist på kunskap förälnger lidandet

KG Hammar och de övriga undertecknarna av uppropet i DN 18 januari 2003 är måhända bekanta var och en med sin egen historia, och förmodligen är de fullt läskunniga, men de visar inte något tecken på att de är pålästa vad gäller Mellanösterns historia. Tyvärr hindrar inte denna brist dem från att offentligt visa sin okunnighet.

Läs noga: En suverän och demokratisk palestinsk stat är INTE en förutsättning för en rättvis och långsiktig fred i Mellanöstern, så som ni skriver. Den enda förutsättningen för en rättvis och långsiktig fred i Mellanöstern är att Israels arabiska grannar – inkluderande de palestinska araberna – gör otvetydig avkall på sina decennier gamla beslutsamhet att förinta den judiska staten.

Inget annat är relevant. Av den enkla anledningen att allt annat som krävs för att genomdriva en rättvis fred – rättvis för såväl israeler som alla andra i hela regionen, inklusive palestinierna – följer helt automatiskt när detta krav undanröjs.

Är verkligen det viktigaste behovet ”en suverän och demokratisk palestinsk stat” som det står i uppropet? Även när denna suveräna och demokratiska stat leds av en regim som dagligen – i skolböcker, på kartor, från minareterna, i TV, radio och tidningar – kräver det allra enklaste av sina egna: att offra sina liv i den ”heliga kampen” att döda judar varhelst de finns – på bussar, på restauranger, under firandet av religiösa högtider, i sina sängar.

Nej, det allra viktigaste är absolut INTE en suverän och demokratisk palestinsk stat för att dessa termer låter imponerande, utan en stat som alla andra, en stat av den typ som vi i väst har förmånen att kalla för våra grannar: en fredlig stat, en stat som löser tvister runt förhandlingsbordet, en stat som först och främst accepterar sina grannars rätt att leva i fred. Storbritannien och Frankrike löser inte sina problem angående köttimport med hjälp av vapen, ej heller gör Sverige och Norge upp om sina respektive länders syn på säljakt med hjälp av självmordsbombare. Nej, det är en lösning som tycks vara förbehållen den av KG Hammar så prisade Arafat och hans styre.

Ingenstans i uppropet står ett enda ord om krav på upphörandet av mord på israeliska barn. Eller kidnappningar. Eller självmordsbombningar. Dock nämns i uppropet ordet ”självmordsbombare”. På ett grovt förolämpande sätt som försöker göra gällande att dessa vidrigheter äger rum som svar på israeliska övergrepp, när sanningen är att händelseförloppet är precis tvärtom. Men sanningen är, som bekant, det första offret i krig, och KG Hammar förråder sitt ämbete och överger sin tro för att återigen ta upp svärdet i kriget mot judarna. Inget nytt, sålunda. Hammars version av sanningen är att ”civila palestinier dödas nästan dagligen, ledande politiker har fängslats eller mördats”. Bara civila palestinier. Inte en enda bombmakare, inte en enda terrorist med gevär eller handgranat i handen, inte en enda palestinsk förare som medvetet mejat ner oskyldiga människor vid busshållplatsen, inte en enda självmordsbombare som stoppats av israeliska kulor innan sprängladdningen briserat. Bara civila palestinier. Och bara enligt KG Hammar och hans medlöpare.

Nej, KG Hammar och alla ni andra som undertecknat uppropet: valet är inte så enkelt som ni tycks tro. Det handlar inte om ett folk som kräver ”tillbaka” ett land, utan det handlar om ett folk som vill ha ett land som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet. Detta är historia – historia som KG Hammar och hans kumpaner inte tycks känna till. Icke desto mindre betyder inte denna historia att palestinierna för alltid är dömda att leva under andras beskydd, men när man vill ha någonting som man inte äger, är nog alla civiliserade samhällen överens om att det rätta sättet att be om det är just att be om det. Exempelvis runt ett förhandlingsbord. Ett sådant förhandlingsbord som Ehud Barak dukade fram och som nästan ledde till undertecknandet av ett fredsavtal för två år sedan innan Arafats intifada satte stopp för detta.

Palestinierna förtjänar naturligtvis att leva i fred sida vid sida med sina israeliska och sina arabiska grannar, men de leds av en regim som styrs av både inhemska och utländska despoter. Få bort dessa ledare och få fram skolböcker som inte glorifierar judehat, och vi kommer omgående tillbaka till det oerhört lovande läget som vi hade för drygt två sedan, när allt i stort sett var klappat och klart och endast små justeringar behövdes innan undertecknandet av en varaktig och rättvis fred var ett faktum.

Allt annat är lögn, men lögn med en mycket viktig skillnad: den sprids av människor vars pondus ligger i deras titlar. Och som sålunda får ett medieutrymme som vi andra bara kan drömma om. För bara i vänligt sinnade media (eller fientligt, beroende på synsättet) skulle man kunna ge så stort utrymme till ett upprop som består av paragraf efter paragraf innehållande krav på Israel, men utan prestationskrav på palestiniernas regim.

Mer talande kan inte uppropet vara.