Sverige förlorade i Malmö
Sveriges ekonomi är körd i botten. Det är ett öde vårt land delar med många andra länder som genomgår den värsta finansiella krisen på många decennier.
Men två industrier går alldeles lysande i dessa tider:
1. Hatmångleri. Den yttersta vänstern, den yttersta högern och de våldsammare islamistiska rörelserna går samman i skön – om än smaklöst ohelig – förening och gör alla storvinster i dagens klimat. Lars Ohly, Per Gahrton och Ilmar Reepalu borde känna sig riktigt rika idag.
2. Transportnäringen. Dels för att till Malmö igår transporterades ett tusen poliser och flera dussin polisfordon från när och fjärran i vårt rike. Och dels för att när en handfull israeler kommer till vårt land för att spela tennis, strömmar tusentals människor till Malmö för att protestera mot … ja, mot vad, exakt?
På plats i Malmö lördagen den 7 mars var det svårt att veta vad de protesterade mot. De protesterade i alla fall inte mot brott mot de mänskliga rättigheterna i Sudan, Saudiarabien, Iran, Egypten, Syrien, Hamas Gazaremsan, Fatahs Västbanken, Libanon, Pakistan, Bangladesh, Kina, Ryssland, Burma.
Däremot var det lättare att veta vad de protesterade för: de protesterade för rätten att krossa demokratin Sverige, de protesterade för rätten att attackera tennisspelare från världens enda judiska land, de protesterade för rätten att ge sig på poliser inlåsta i sina polisfordon. Just hur skrämmande det måste ha varit att omges av tusentals rasande våldsman som slog sönder plåt- och glasfängelset poliserna satte i kan man knappast föreställa sig.
http://sydsvenskan.se/malmo/article417781/Polis-drog-vapen-under-kravallerna.html
Polis under attack drog vapen.
Både före och efter tennismatchen pratade jag med poliser, civila ordningsvakter, förbipasserande, fans ur den lilla samlade publiken, tennisförbundets representanter och spelare. Alla uppvisade en total oförståelse för demonstranternas mål, deras medel och den skada de orsakat Sveriges och speciellt Malmös rykte.
Jag träffade en del mycket trevliga poliser från Göteborg som före matchen var vid gott mod och försäkrade att polisens förberedelser var så starka att inget skulle ha minsta chans att störa matchen. Vilket visade sig vara sant – för de själva fick ta hela smällen från uppemot 6000 rasande demonstranter.
http://playrapport.se/#/video/1471511
Från TVs nyhetsprogram Rapport 090307
Alla poliser och funktionärer jag talade med sade att samhället, ekonomin, idrotten, Sveriges anseende och Malmös framtid som evenemangsstad allvarligt har skadats. Många jag talade med hänvisade till att utrikespolitik vanligtvis bedrivs i Rosenbad i Stockholm, inte Rosengård i Malmö.
Jag ville ha lite mer än detta, så jag stängde av mina kameror och stoppade undan mitt anteckningsblock. Då uttrycktes mycket starka fördömanden av Malmös Ilmar Reepalu (någon kallade honom en rödbrun dinosaurie). Och av beslutet att låta idrotten kapas och tas som gisslan av människor som främjar sina egna politiska ambitioner via Malmös stads förlorade inkomster och via Sveriges skyhöga kostnader för skyddsoperationen – och nu kostnaden för den omfattande skadegörelsen.
Det israeliska laget uttryckte sin bestörtning över situationen. En spelare förklarade att man åker överallt i världen för att spela tennis, inklusive i arabvärlden. Men ingenstans har de mött ett så massivt motstånd, ett så klart uttryckt hat och en så öppen antisemitism som här i Sverige.
En annan spelare sade att man kan ha olika åsikter om politik i till exempel Kina, Ryssland, Dubai, Kroatien, länder om vilka det i världssamfundet bland annat råder stor oenighet beträffande de mänskliga rättigheterna och politiska frihet, men att man ställer politik utanför dörren när man kommer in för att spela tennis.
En lagmedlem poängterade att protesterna inte hade karaktären av politiska åsikter utan rent rasistiska hot. Han förstod inte hur Sverige, tidigare ett föredöme när det gäller frihet och demokrati, kunde acceptera att stillatigande hållas som gisslan medan man först hotar med och sedan verkställer raskravaller. Han undrande vem som hade den egentliga makten i landet – regeringen och polisen, eller politiska ytterlighetsgrupperingar som arbetade i maskopi med de etablerade medierna.
Den kommentaren förstår man lite bättre när man i de olika medierna läser vilka skönmålningar som framkommit. DN t ex skriver om ”Stökigt slut på lugn protest mot matchen”. Stökigt? Jag var där. Det var regelrätta kravaller i rashetsens namn.
En annan lagmedlem lade till att i en värld där politik tvingar isär människor bör idrott agera som brobyggare för att förena, för någonstans måste man mötas om det ska finnas minsta chans för att tillsammans finna den gemensamma vägen framåt.
Det verkar som om just möjlighet till gemenskap är vad 6000 samhällsterrorister i Malmö till varje pris ville förhindra igår.
Varje pris? Inte riktigt. Ditt pris – i den mån du, käre läsare, betalar skatt i vårt land. För om du är laglydig, arbetar hårt och betalar skatt som en mönstermedborgare, har just du fått betala priset för gårdagens samhällsomstörtande aktioner.
Terroraktioner mot våra poliser. Polisen fick uppenbarligen order om att ta det väldigt försiktigt, att inte ”provocera” våldsverkarna genom att reagera ens när de blev attackerade. Polisens enda aktion tycks ha varit att slå på sina sirener och köra fram ett antal polisbussar några tiotal meter efter att attackerna hade pågått ett bra tag. Enligt uppgift omhändertog polisen uppemot ett hundratal våldsverkare under kravallerna.
Det var igår. Imorgon är det kanske inte poliserna som är målet. Imorgon är det kanske civila medborgare som är målet.
Förhoppningsvis kommer polisen då att få order om att vara betydligt mer aktiva.
Efter matchen minglade jag med några av de svenska tennisfansen, unga entusiaster i 20-25-års ålder. De var oerhört besvikna över Sveriges förlust. Visserligen är jag ingen Björn Borg men så mycket tennis kan jag att jag tyckte mig förstå att Sverige faktiskt vann matchen igår. ”Jo matchen alltså, den vann vi. Men vi förlorade allt annat”, sade en ung vältränad kille med färsk solbränna. Han skakade på huvudet och pekade på barrikaderna, raderna av polisfordon, de hundratals kravallutrustade poliserna, och de dussintals och åter dussintals civila ordningsvakterna som ständigt bevakade anläggningen. ”Är detta en vinst?” frågade han. ”Sverige förlorade stort. Tennisen förlorade stort. Och den här djävla stan är körd, aldrig mer att jag sätter min fot här.”
En funktionär som stod alldeles i närheten nickade instämmande. Poliserna inom hörhåll såg mest ut att vilja åka hem till sina familjer i Borås, Alingsås, Ystad, Stockholm. Några kom säkert också från Malmö. Dem tycker man idag kanske mest synd om. Det är aldrig roligt när ens hemstad sågas i den allmänna opinionen.
Malmö, mars 2009. Förlorarens stad medan det svenska DC-laget firade en välförtjänad seger.
Men det är svårt att prata om seger idag.
Hur kunde Sverige lida ett sådant nederlag? Svaret står att finnas hos dem som eldade på pöbeln timmen innan: Lars Ohly och Pehr Gahrton som höll brandtal som slutade i – om inte bränder så åtminstone flera försök till att sätta Malmö i brand.
Ohly och Gahrton: demokratins avigsida dagen då det svenska DC-laget vann men Sverige förlorade. Stort.
Syd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Ab, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 11, 12, 13, DN, 2, 3, GP, Expressen, Dala, NWT, VF, Barometern, BLT, DT,
In English:
Haaretz, Ynet, IHT, AP, YahooNews, METimes, JPost, 2, AFP, Eurosport, Reuters,
Bloggare:
Adania, FiM, MXp, I Mitt Sverige,
Men två industrier går alldeles lysande i dessa tider:
1. Hatmångleri. Den yttersta vänstern, den yttersta högern och de våldsammare islamistiska rörelserna går samman i skön – om än smaklöst ohelig – förening och gör alla storvinster i dagens klimat. Lars Ohly, Per Gahrton och Ilmar Reepalu borde känna sig riktigt rika idag.
2. Transportnäringen. Dels för att till Malmö igår transporterades ett tusen poliser och flera dussin polisfordon från när och fjärran i vårt rike. Och dels för att när en handfull israeler kommer till vårt land för att spela tennis, strömmar tusentals människor till Malmö för att protestera mot … ja, mot vad, exakt?
På plats i Malmö lördagen den 7 mars var det svårt att veta vad de protesterade mot. De protesterade i alla fall inte mot brott mot de mänskliga rättigheterna i Sudan, Saudiarabien, Iran, Egypten, Syrien, Hamas Gazaremsan, Fatahs Västbanken, Libanon, Pakistan, Bangladesh, Kina, Ryssland, Burma.
Däremot var det lättare att veta vad de protesterade för: de protesterade för rätten att krossa demokratin Sverige, de protesterade för rätten att attackera tennisspelare från världens enda judiska land, de protesterade för rätten att ge sig på poliser inlåsta i sina polisfordon. Just hur skrämmande det måste ha varit att omges av tusentals rasande våldsman som slog sönder plåt- och glasfängelset poliserna satte i kan man knappast föreställa sig.
http://sydsvenskan.se/malmo/article417781/Polis-drog-vapen-under-kravallerna.html
Polis under attack drog vapen.
Både före och efter tennismatchen pratade jag med poliser, civila ordningsvakter, förbipasserande, fans ur den lilla samlade publiken, tennisförbundets representanter och spelare. Alla uppvisade en total oförståelse för demonstranternas mål, deras medel och den skada de orsakat Sveriges och speciellt Malmös rykte.
Jag träffade en del mycket trevliga poliser från Göteborg som före matchen var vid gott mod och försäkrade att polisens förberedelser var så starka att inget skulle ha minsta chans att störa matchen. Vilket visade sig vara sant – för de själva fick ta hela smällen från uppemot 6000 rasande demonstranter.
http://playrapport.se/#/video/1471511
Från TVs nyhetsprogram Rapport 090307
Alla poliser och funktionärer jag talade med sade att samhället, ekonomin, idrotten, Sveriges anseende och Malmös framtid som evenemangsstad allvarligt har skadats. Många jag talade med hänvisade till att utrikespolitik vanligtvis bedrivs i Rosenbad i Stockholm, inte Rosengård i Malmö.
Jag ville ha lite mer än detta, så jag stängde av mina kameror och stoppade undan mitt anteckningsblock. Då uttrycktes mycket starka fördömanden av Malmös Ilmar Reepalu (någon kallade honom en rödbrun dinosaurie). Och av beslutet att låta idrotten kapas och tas som gisslan av människor som främjar sina egna politiska ambitioner via Malmös stads förlorade inkomster och via Sveriges skyhöga kostnader för skyddsoperationen – och nu kostnaden för den omfattande skadegörelsen.
Det israeliska laget uttryckte sin bestörtning över situationen. En spelare förklarade att man åker överallt i världen för att spela tennis, inklusive i arabvärlden. Men ingenstans har de mött ett så massivt motstånd, ett så klart uttryckt hat och en så öppen antisemitism som här i Sverige.
En annan spelare sade att man kan ha olika åsikter om politik i till exempel Kina, Ryssland, Dubai, Kroatien, länder om vilka det i världssamfundet bland annat råder stor oenighet beträffande de mänskliga rättigheterna och politiska frihet, men att man ställer politik utanför dörren när man kommer in för att spela tennis.
En lagmedlem poängterade att protesterna inte hade karaktären av politiska åsikter utan rent rasistiska hot. Han förstod inte hur Sverige, tidigare ett föredöme när det gäller frihet och demokrati, kunde acceptera att stillatigande hållas som gisslan medan man först hotar med och sedan verkställer raskravaller. Han undrande vem som hade den egentliga makten i landet – regeringen och polisen, eller politiska ytterlighetsgrupperingar som arbetade i maskopi med de etablerade medierna.
Den kommentaren förstår man lite bättre när man i de olika medierna läser vilka skönmålningar som framkommit. DN t ex skriver om ”Stökigt slut på lugn protest mot matchen”. Stökigt? Jag var där. Det var regelrätta kravaller i rashetsens namn.
En annan lagmedlem lade till att i en värld där politik tvingar isär människor bör idrott agera som brobyggare för att förena, för någonstans måste man mötas om det ska finnas minsta chans för att tillsammans finna den gemensamma vägen framåt.
Det verkar som om just möjlighet till gemenskap är vad 6000 samhällsterrorister i Malmö till varje pris ville förhindra igår.
Varje pris? Inte riktigt. Ditt pris – i den mån du, käre läsare, betalar skatt i vårt land. För om du är laglydig, arbetar hårt och betalar skatt som en mönstermedborgare, har just du fått betala priset för gårdagens samhällsomstörtande aktioner.
Terroraktioner mot våra poliser. Polisen fick uppenbarligen order om att ta det väldigt försiktigt, att inte ”provocera” våldsverkarna genom att reagera ens när de blev attackerade. Polisens enda aktion tycks ha varit att slå på sina sirener och köra fram ett antal polisbussar några tiotal meter efter att attackerna hade pågått ett bra tag. Enligt uppgift omhändertog polisen uppemot ett hundratal våldsverkare under kravallerna.
Det var igår. Imorgon är det kanske inte poliserna som är målet. Imorgon är det kanske civila medborgare som är målet.
Förhoppningsvis kommer polisen då att få order om att vara betydligt mer aktiva.
Efter matchen minglade jag med några av de svenska tennisfansen, unga entusiaster i 20-25-års ålder. De var oerhört besvikna över Sveriges förlust. Visserligen är jag ingen Björn Borg men så mycket tennis kan jag att jag tyckte mig förstå att Sverige faktiskt vann matchen igår. ”Jo matchen alltså, den vann vi. Men vi förlorade allt annat”, sade en ung vältränad kille med färsk solbränna. Han skakade på huvudet och pekade på barrikaderna, raderna av polisfordon, de hundratals kravallutrustade poliserna, och de dussintals och åter dussintals civila ordningsvakterna som ständigt bevakade anläggningen. ”Är detta en vinst?” frågade han. ”Sverige förlorade stort. Tennisen förlorade stort. Och den här djävla stan är körd, aldrig mer att jag sätter min fot här.”
En funktionär som stod alldeles i närheten nickade instämmande. Poliserna inom hörhåll såg mest ut att vilja åka hem till sina familjer i Borås, Alingsås, Ystad, Stockholm. Några kom säkert också från Malmö. Dem tycker man idag kanske mest synd om. Det är aldrig roligt när ens hemstad sågas i den allmänna opinionen.
Malmö, mars 2009. Förlorarens stad medan det svenska DC-laget firade en välförtjänad seger.
Men det är svårt att prata om seger idag.
Hur kunde Sverige lida ett sådant nederlag? Svaret står att finnas hos dem som eldade på pöbeln timmen innan: Lars Ohly och Pehr Gahrton som höll brandtal som slutade i – om inte bränder så åtminstone flera försök till att sätta Malmö i brand.
Ohly och Gahrton: demokratins avigsida dagen då det svenska DC-laget vann men Sverige förlorade. Stort.
Syd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Ab, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 11, 12, 13, DN, 2, 3, GP, Expressen, Dala, NWT, VF, Barometern, BLT, DT,
In English:
Haaretz, Ynet, IHT, AP, YahooNews, METimes, JPost, 2, AFP, Eurosport, Reuters,
Bloggare:
Adania, FiM, MXp, I Mitt Sverige,
Etiketter: Davis Cup, kravaller, Lars Ohly, Malmö, Per Gahrton, Tennis
UNHCR vs UNRWA