Att döda sin granne är ingen mänsklig rättighet

Palestinierna i Gazaremsan skjuter uppemot 50 raketer mot civila i Israel varje dag. Israel har svarat genom att tillfälligt avbryta införsel av dieselbränsle till Gaza därför att Hamas använder bränslet i sina raketfabriker.

EU:s Kommissionär för Yttre Förbindelser Benita Ferrero-Waldner har sagt att Israel är ansvarig för ”strömavbrott i delar av Gaza, som slår mot bostäder och sjukhus”. Hon nämner inget om Gazaraketer som avfyras mot israeliska bostäder eller sjukhus – eller mot den israeliska kraftstation varifrån 70 % av Gazas el kommer. Hon är ”emot kollektiv bestraffning av civila i Gaza”, men tar inte upp kollektiv bestraffning av civila i Sderot i Israel, som i år redan beskjutits med 460 raketer.

Arabstaterna har krävt att FN:s Säkerhetsråd sammankallar ett möte om situationen i Gaza, som de betecknar som en humanitär kris.

En artificiell kris
Hamas har skapat denna ”humanitära kris” genom att dels kanalisera dieselbränslet till sina raketfabriker och dels strypa flödet av bränslet till sjukhus för att skapa skenet av en kris.

Krisen kan avslutas snabbt och permanent, genom ett stopp på raketer från Gaza mot civila i Israel, som då inte behöver ta några åtgärder alls mot Gaza. Fritt fram för bränsle och allt annat som ett normalt samhälle behöver.

Men är Gaza ett normalt samhälle? Hamas kräver rätten till gratis bränsle för att använda det för tillverkning av raketer, vilka sedan riktas mot civila i grannlandet och mot den kraftstation som förser Gaza med el. Det är en logisk absurditet.

Hamas har makten att stoppa raketerna. Det har de gjort tidigare. Hamas visade sin makt genom att med våld ta över Gaza. Hamas väljer att inte avsluta raketregnet eftersom det inte passar deras behov just nu – de är inte tillräckligt pressade.

Olika måttstock
Hamas vill hellre övertyga världen om att Gazaborna utsätts för ”kollektiv bestraffning”. Men varken Hamas eller FN, EU eller ICRC säger något om Sderots kollektiva bestraffning – sju långa års palestinsk raketbeskjutning.

Strömavbrott och brist på bränsle är inte direkt trevliga, men Hamas har dragit slutsatsen att det är en mänsklig rätt att få gratis tilldelning av bränsle medan man skjuter raketer mot civila.

Det märkliga är att länder och institutioner som ömmar för mänskliga rättigheter, som säger sig verka för fred i Mellanöstern, accepterar Hamas självpåtagna rätt att ostraffat raketbeskjuta civila samtidigt som organisationen kvitterar ut gratis bränsle för tillverkning av raketerna.

Är det skillnad på förnödenhet och förnödenhet?
Det finns ytterligare en dimension: det är ingen mänsklig rättighet att alla förnödenheter som Hamas behöver för sitt krig mot judarna i Israel ska transporteras genom Israels territorium. Hamas kan få vilka förnödenheter som helst via Egypten. Hittills har de skött detta med den äran, visserligen via tunnlar men det har inte hindrat införseln av skjutvapen, raketer, dynamit, granater, bomber, kemikalier för bomber, pengar, till och med människor. Endast civila förnödenheter tycks vara omöjliga att transportera via Egypten.

FN bör därför utveckla transportvägen via Egypten. Det arabisk-muslimska Egypten, som har olje- och gasresurser, ansvarar för 5% av det arabisk-muslimska Gazas kraftförsörjning, medan det judiska Israel, som inte har några som helst olje- eller gaskällor, ansvarar för resten. Israel förväntas sålunda bekosta sin egen undergång.

Det Hamas behöver veta är följande: att döda sin granne är ingen mänsklig rättighet.

Det är det internationella samfundets ansvar att förklara, klart och tydligt: inget mer subventionerat våld. Hamas behöver tämjas via omvärldens ekonomiska påtryckningar.

Skyddsmandat för israeliska barn krossades i FN

Den 29:e november 2003 skrev Birgitta Elfström och Arne Malmgren en passionerad vädjan för palestiniernas rättigheter.

De skrev om hur palestinierna ”utsätts för otaliga brott mot mänskliga rättigheter” – men valde att inte nämna de brott mot mänskliga rättigheter de palestinska terroristerna först utfört mot försvarslösa israeliska civila – spädbarn i barnvagnar, skolbarn, middagsgäster, kafébesökare och synagogsbedjande.

De skrev att palestinierna ”utsätts för tortyr och annan omänsklig och förnedrande behandling” utan att dra sig till minnes hur till exempel en palestinsk folksamling lynchade – fullkomligt slet i små stycken – två obeväpnade israeliska soldater som hade sökt och fått skydd hos den palestinska polisen efter det att de av misstag tog fel väg in på palestinskt territorium.

De skrev därtill att många palestinier avrättas kallblodigt – men återigen valde de att inte nämna at de som medvetet spåras och dödas av den israeliska armén är de som kallblodigt sprängt dussintals israeliska civila i småbitar.

De skrev om att olivlundar mejas ner, men valde att inte nämna att det är de olivlundar från vilka palestinska terrorister övar krypskytte mot israeliska barn på lekplatser, och att man dessutom hittat tunnlar för sprängämnessmuggling under dessa olivlundar.

Elfström och Malmgren vädjar om ett skyddsmandat för palestinierna, speciellt barnen, samma vecka som den automatiska arabiska majoriteten i FN krossade Israels första förslag till FN-resolution sedan 70-talet – en resolution som vädjade till omvärlden om skydd för israeliska barns fysiska liv och mentala hälsa. Resolutionen ville påkalla världssamfundets mangranna stöd för terrorns offer, men kapades av den automatiska antiisraeliska majoriteten. Israeliska barn döms att fortsätta leva under ständigt terrorhot. Tajmingen på Elfströms och Malmgrens ord är därför så olycklig det någonsin kan bli.

Vi som arbetar för att bygga broar för samförstånd och en fredlig framtid förstår vikten av att ha ett starkt fundament på bägge sidor för att inte bron ska kollapsa vid varje påfrestning. Objektiva fakta som belyser hela sanningen är ett minimikrav för att bygga starka fundament.

Att vinkla eller utelämna fakta hjälper inte till att bygga broar, utan istället till att försvaga varje försök till framsteg.