Glöm inte de arabiska massakrerna, De pågår än idag.

Glöm inte den arabiska massakern på judar i Hebron.
Det skedde 1929 och startade dagens konflikt. Araberna slaktade 67 judar, av vilka 12 kvinnor och tre barn under tre år. De antingen halshöggs eller fick magen uppsprättade. Hebron hade haft judisk befolkning sedan urminnes tider och är judarnas heligaste stad efter Jerusalem. Nu fick hela den judiska befolkningen utrymmas för att skydda dem som hade undgått den arabiska slakten. Etnisk rensning var ett faktum.

Glöm inte den arabiska lynchningen av judar i Ramallah.
”Vi har precis dödat din man” skrek en palestinsk arab in i en stulen mobiltelefon när israeliska Irena Nourezitz ringde på maken Vadim Nourezitz mobil.

Två israeliska reservister gick vilse och kom av misstag in i Ramallah på Västbanken. En grupp palestinska araber sprang efter dem. De två tog skydd i en palestinsk polisstation. De palestinska polismännen öppnade dörren och släppte in pöbeln.

De två slaktades på ett så brutalt sätt att de flesta medierna vägrade visa bilder. De bilder som sågs visade att deras kroppar vändes ut och in, deras inälvor grävdes ut med bara händer.

Palestinsk-arabiska företrädare hävdar än idag att i deras tilltänkta stat kommer det inte att finnas några judar. Samtidigt håller de på att etniskt rensa hela Västbanken från arabiska kristna, en befolkning som är 2000 år gammal.

Glöm inte de pågående kassamraketerna mot judar i Sderot.
Fler än 8000 kassamraketer har riktats mot civila i de israeliska städerna Sderot och mot Ashkelons kraftverk varifrån merparten av Gazas elektricitet levereras. Raketbeskjutningen började efter det att alla judar – i enlighet med palestina-arabernas krav – etniskt rensades från Gazaremsan för 3 år sedan. Den tilltänkta islamistiska staten i Gaza accepterar inte judar i Gaza, men tolererar dem inte heller i grannlandet Israel.

Fakta: 22% av Israels befolkning består av icke-judar, främst muslimer men även kristna och bahaister.
Fakta: 0% av den tilltänkta palestinsk-arabiska staten består av judar, 0% bahaister, samt 1,3% kristna (6% för 40 år sedan, de kristna håller på att drivas ut av sina muslimska grannar).

Så var det när man betraktar ordet ”massaker” med hela två ögon istället för bara ett.

Hur värdeladdat får en rubrik vara?

Hur värdeladdat får en rubrik vara?

Expressen gillar ordet ”massaker”

Åtta palestinska civila har av misstag dödats under kriget i Gaza den gångna veckan (maj 2004), av allt att döma av en israelisk missil som ämnades som ett varningsskott men som antingen slog ned fel eller slog ned i ett område som tidigare minerats av palestinierna för att hejda den israeliska framryckningen. Därav den enorma explosionen och stort antal skadade och döda.

Under den pågående aktionen – vars mål är att stänga de tunnlar från Egyptiska Rafah som används för att smuggla in vapen och sprängmedel till Gazaremsan – har även 13 israeliska soldater dödats och deras kroppar skändats och bjudits ut till allmän auktion. Därtill har cirka 40 palestinier dödats med vapen i händerna. Det är en pågående tragedi utan like, för alla inblandade.

Men när Expressen kallar ett misstag för en ”massaker” injicerar man bara mer dödligt gift i konfliktens ådror – tidningen gör sig skyldig till medveten vantolkning och ärekränkning.

Förra gången man skrek ”massaker” från feta krigsrubriker talade man om Jenin, där glatt publicerade men totalt obekräftade rykten om 500 civila dödsfall mycket skamset fick revideras till 52 palestinska dödsfall under en aktion som även krävde 23 israelers liv. Av de 52 dödade palestinier var 47 unga män med vapen i handen, samt fyra kvinnor och ett barn.

Många siffror, som enkelt kan summeras i NOLL massaker samt EN lögn. Fast en stor sådan.

Det skulle uppskattas om Expressens webbredaktion dubbelkontrollerar omständigheterna innan man skriver. Det gör tidningen med beröm godkänt i alla andra sammanhang, tacksamt nog.

Inga anständighetsgränser i palestiniernas jakt på nationella gränser

Ryad Dyab undrar (Götebors Posten maj 2004) varför Ariel Sharon fått gehör för ståndpunkten att ”nya realiteter har skapats”, varför dessa nya realiteter ska få diktera framtiden.

Svaret ligger i den realitet som de beslutande palestinska organen uppmuntrar såväl finansiellt, logistiskt som politiskt. Nu senast i söndags när en israelisk höggravid mamma, Tali Hatuel, mördades av palestinska terrorister. Inte nog med att de sköt ihjäl mamman medan hon körde, de gick sedan fram till den krockade bilen och kallblodigt avrättade de 4 småbarnen där de satt fastspända i sina bilbälten. Flickorna blev 2, 7, 9 och 11 år gamla.

Detta är realiteten därhelst palestinier kommer i kontakt med israeler. Det krävs inte mycket fantasi att inse att det enda rätta är att minimera kontakterna dem emellan.

Palestinierna vill inte ha några judar boende bland dem. Sharon har frivilligt accepterat detta krav på etnisk rensning där det är möjligt att genomföra, och har därför aviserat ett tillbakadragande från i första hand Gazaremsan. Men palestinierna ogillar det också.
Anledningen är att de befarar att tillbakadragandet från Gazaremsan och stora delar av Västbanken, samt fortsatt byggande av Israels säkerhetsbarriär för att förhindra precis den sorts massaker på civila som skedde i söndags, även skulle innebära nya realiteter gällande gränsdragningar. Men palestinierna vill inte upphöra med terror ens för att främja sina egna önskemål gällande gränsdragningen.

Den nya realiteten är att de palestinska araberna – som aldrig tidigare haft eller önskat sig ett eget land förrän judarna fick sitt – nu vill ha något nytt, ett eget land. Denna nyskapade realitet går parallellt med Israels säkerhet och fortsatta existens – också den en relativt ny realitet, som dock ses med avsmak av arabvärlden.

Att kräva en egen palestinsk stat, att till och med döda judiska spädbarn i detta ädla syfte, men att samtidigt kräva bosättningsrätt i Israel, är en logisk absurditet som trotsar förstånd. Tills man inser att enda anledningen är att på detta sätt skapa ytterligare en ny realitet – Israels försvinnande genom en demografisk obalans: kraftig palestinsk invandring till Israel för att rösta sig fram till majoritet – Israel är ju en demokrati.

Den nya realiteten är att palestinierna vill ha ett eget land. De borde också få just det – ett eget land. Inte Israels land. De slutliga gränserna bestäms via förhandlingar. Förhandlingar kommer igång när palestiniernas beslutande organ en gång för alla förkastar terror som förhandlingsteknik.

Och terrorn bara fortsätter

Tidigt i mars 2003 lättade Israel på inreserestriktioner för den palestinskarabiska befolkningen. Denna goodwillgest möttes den 3:e mars av sedvanliga antisemitiska attacker i Palestinska Myndighetens officiella TV kanal.

Man sade att judarna ”släpper ner saker från sina flygplan som våra barn ska tro är leksaker. Men i själva verket är de minor”. Man fortsatte: "Judarna planerar att rasera Al Aksa-moskén under förevändning att de letar efter sitt Heliga Tempel trots att Templets ruiner inte ligger där – brotten mot våra heliga platser fortsätter”.

Två dagar efter detta utfall kritiserade utrikesminister Anna Lindh Israels terrorbekämpningsmetoder på Västbanken och i Gazaremsan – men nämnde inte Palestinska Myndighetens uppvigling som ger näring till terrorismen.

Ett par timmar efter Anna Lindhs kritik av Israel massakrerade en palestinskarabisk självmordsbombare 15 israeliska civila – de flesta skolbarn – och ytterligare cirka 40 lemlästades på en buss i Haifa.

Det kan tyckas vara bara dålig tajming att Anna Lindhs kritik av Israel framfördes ett par timmar före massmordet. Men det faktum att inget massmord skett mot israeliska civila mellan 5:e januari och 5:e mars beror inte på att den palestinskarabiska regimen gjort en helomvändning ifråga om användandet av terror mot civila israeler. Förklaringen är att Israel lyckats förhindra dessa dåd genom att aktivt jaga terroristerna på deras egen planhalva. Varje dag stoppas 2-3 försök till självmordsbombningar, och det inkommer cirka 50 terrorvarningar varje dag. Den 5:e mars lyckades terroristerna göra det som de förhindrats göra under två månaders tid – förhindrats genom just de metoder som vår utrikesminister anser är ”fullständigt förkastliga ur mänsklig synvinkel”.

Motsvarande kritik mot Palestinska Myndigheten står inte att läsa någonstans. Inget fördömande av Arafatregimens uppvigling till religiös motsättning, massindoktrinering, stöd för terrorhandlingar. Inga förslag om bestraffning av Myndigheten, eller strypning av bistånd från Sverige eller EU tills en mer transparent struktur för dess användning införs. Inga förslag på militära eller ekonomiska krafttag mot terrorns infrastruktur på Västbanken eller i Gazaremsan.

Israel kämpar mot terrorister som tvångsanvänder mänskliga sköldar i form av civila palestinska araber. För terroristerna är strategin lika klar som cynisk: visserligen kommer de att förlora varje militär aktion mot israelerna, men de kommer att vinna PR-slaget för varje död civil arab de kan uppvisa. Bomber förvarade i skolor, ambulanser, till och med i moskéer, hör till vardagen. Det är upp till civila palestinier att bestämma sig för om de vill fortsätta missbrukas på detta sätt, eller själva krossa terroristerna. En sak är uppenbar, och det är att verklig förändring bara kan komma från palestinierna själva. Israelerna kan inte påtvinga dem en lösning, ej heller kan Hamas, Islamiska Jihad eller en korrumperad Arafat. Sverige kan aktivt bidra genom motkrav för fortsatt finansiellt stöd. När väl den palestinskarabiska befolkningen har bestämt sig för att priset för att vara i klorna på terroristerna är för högt, först då kan verkliga förändringar ske. Och först då kan man åter sätta sig runt det förhandlingsbordet som Arafat bombade sönder för drygt två år sedan när han utlöste den våg av självmordsattentat som åter exemplifierades den 5:e mars.

Öppet brev till utrikesminister Anna Lindh

Bästa utrikesminister Anna Lindh,

Vilken enastående dålig tajming att Din kritik av Israel framförs samma dag som 15 civila israeler sprängs till döds och ytterligare 40 lemlästas i Haifa.

Du kritiserar Israel för hårdhänthet mot palestinaaraberna på Västbanken och i Gazaremsan. Du säger att ”under den senaste månaden har 72 palestinier, många av dem civila, dödats”. Jag letade förgäves efter Ditt klargörande angående just hur många av dessa som var civila och hur många som faktiskt var beväpnade terrorister. Jag letade också förgäves efter Din förklaring att samtliga dessa dödsfall skedde mot bakgrunden av oförminskat tryck från palestinskarabiska terrorister mot den judiska staten.

Bästa utrikesminister, det faktum att inget massmord skett mot israeliska civila i sina bussar mellan 5:e januari och 5: mars beror inte på att den palestinskarabiska regimen har gjort en helomvändning ifråga om användandet av terror mot civila israeler. Nej, förklaringen – som jag förgäves letade efter bland Dina kommentarer – är just att Israel har lyckats förhindra dessa dåd. Det sker cirka 10 sådana försök varje dag. Varenda dag utan avbrott. Den 5:e mars lyckades dock terroristerna göra det som de förhindrats göra under två månaders tid – förhindrats genom just de metoder som Du anser är ”fullständigt förkastliga ur mänsklig synvinkel”.

Jag läser Din kritik av Israels aktioner mot terrorism. Jag delar helt Din sorg, Din vrede över att oskyldiga civila palestinska araber såras eller dödas i dessa aktioner. Men jag läser aldrig något förslag till alternativ från Din sida. Jag har aldrig läst att Du föreslagit strypning av bistånd från Sverige eller EU då dessa medel missbrukas av Palestinska Myndighetens korrumperade ledning för terrorändamål. Jag läser inte att Du föreslagit krafttag mot terrorns infrastruktur på Västbanken eller i Gazaremsan, Du begränsar dig till att kritisera dem som tar dessa krafttag.

Israel kämpar emot människor som medvetet använder sig av mänskliga sköldar i form av vanliga civila palestinska araber. Hur, bästa utrikesminister Lindh, föreslår Du att man ska få bukt med terroristerna utan att oskyldiga kommer till skada när dessa oskyldiga används som sköldar? Hur övertygar man en hel befolkning att man inte vill dem något illa trots att deras EU- och SIDA-finansierade informationsministerium indoktrinerar dem att tro att israeler och judar är omänskliga varelser?

Det senaste beviset för detta, bästa utrikesminister Lindh, kom bara två dagar innan 15 civila israeler massakrerades av palestinska terrorister och Du fällde din lika okänsliga som opassande kommentar: den 3:e mars basunerades det ut i Palestinska Myndighetens officiella TV-kanal att israelerna ”släpper ner olika objekt från sina flygplan, som våra barn tror är leksaker som de hittat. Men i själva verket är de bomber och minor förklädda till leksaker.”

Det är den ledning och övertygelse, officiellt framförd på arabiska av Palestinska Myndigheten och finansierad av bl a Sverige, med vilken de palestinska araberna konfronterar israels civila befolkning. Vad gör Du för att få stopp på det? För lyckas Du göra det, behöver inte en enda israelisk soldat närvara vare sig på Västbanken eller i Gazaremsan, och då kan man återgå till de förhandlingarna som Arafat bombade sönder och samman för drygt två år sedan med just sådana självmordsattentat som skedde återigen den 5:e mars.

Idag Kenya. Och imorgon?

Vi behöver inte ”tolka” terror – vi behöver krossa den.

Efter attackerna mot ett flygplan samt semesterfirare på ett hotell i Kenya (021229), är facit 15 döda (2 barn) och 60 skadade. De 270 i flygplanet undkom mirakulöst. Ytterligare 6 människor som väntade på att rösta i partival i norra Israel dödades där de stod utanför vallokalen.

Vad har dessa människor gemensamt? Jo, de är judar. Legitima mål – varhelst de finns – för extrema islamistiska fanatikers hat. I april var målet en judisk synagoga i Tunisien. 19 döda.
Inga politiska mål – bara rått antisemitiskt hat.

Men ändå matas vi av ”analyser” där vi uppmanas att skylla på den stagnerade politiska processen mellan Israel och Palestinska Myndigheten. Just samma myndighet som länge matat sin befolkning med hatpropaganda mot allt judiskt och Israeliskt, där människor som dödar och lemlästar civila Israeler koras som hjältar.

Normala människor har svårt att tro att ”hjältar” medvetet kan skolas i dödandet av spädbarn – och sedan firas av sina ledare. Men vi ser det – dagligen.

Vi behöver inte spilla mer tid på att ”tolka” terrorism i Mellanöstern, eller dess uppkomst. Upphovet lyder ”antisemitism”. Precis som det står på svarta tavlan hos terrormisstänkte Abubakar Bashir vid Balimassakern: ”Ner med Judenheten.”

Terrorism drivs inte av hopplösa stackare utan något att förlora. Den drivs av cyniska, välutbildade, fanatiska psykologiexperter som indoktrinerar sina svagare bröder i en ond ideologi. Det är detta som är terrorns uppkomst och dagliga föda.

För två år sedan var man snubblande nära en bestående och genuin fred undertecknad Barak och Arafat. Men de fanatiker som styr Arafat saboterade den – för hur skulle de annars kunna fortsätta sin hatkampanj?

Oavsett vem som sköt iväg missilerna på torsdagen eller tryckte på utlösaren i hotellet, är drivkraften signerad rått antisemitiskt våld.

Ska vi fortsätta ”tolka” terrorn?

Selektiv nyhetsförmedling bidrar till fortsatt elände och hat

Efter Hebronmassakern på sabbatsdagen 021116 i vilken 12 människor på väg hem från synagogan bragdes om livet och ytterligare ett 20-tal skadades svårt, då ambulanser besköts medan de skadade förblödde på marken, då Gazabor kom man ur hus för att fira dådet, står följande att läsa som förstasidesrubrik i GöteborgsPosten följande morgon:





Just det: ingenting. Absolut ingenting. Inte ett enda ord.

Ytterligare ett fall av selektiv nyhetsförmedling.

Vi vet förstås hur första sidan hade ommöblerats om situationen hade varit den omvända och det var palestinier som var offren.

Vem behöver ljuga? Att undvika sanningen går lika bra.

Ska man tro TT-artikeln intagen i Göteborgs-Posten fredag 18 oktober 2002, får man intrycket av att journalisten har tillgång till information inifrån.

Korrespondenten ”vet”, exempelvis, att hela vitsen med USA-planen om en internationell fredskonferens för mellanöstern planerad till nästa höst är att underlätta för ”Sharon (att) gå till val, tänkt att hållas i oktober eller november nästa år, på framgången att fredssamtal är på gång, utan att faktiskt ha börjat förhandla”.

Vilken cynism. Och vilken insiderinformation vederbörande journalist måste ha haft för att kunna avslöja detta ”faktum”. Man anar ju vilken kanal journalisten har haft, eftersom det levereras även andra ”fakta” från en nämnd källa – Terje Röd Larsen. Just samme Larsen som än idag framhärdar ståndpunkten om en ”massaker i Jenin” när till och med härdade propalestinska propagandister skruvar generat på sig när denna lögn kommer på tal.

I TT-artikeln poängterar Larsen (som är den enda citerad källa) ”palestiniernas ’nästan ofattbart’ dåliga humanitära situation” och därtill ”den israeliska förstörelsen av palestinska myndigheter” som bevis på destruktionisternas framfart. Journalisten såg sig inte nödgad att inhämta åsikter från den israeliska sidan. Och tyvärr kunde inte Larsen precisera någon destruktiv tendens eller aktion utfört av någon enda palestinsk individ eller grupp – vare sig Hamas användandet av anti-tank missiler mot israeler, eller Islamiska Jihads självmordsbombningar mot israeliska skolbarn, eller Tanzims sprängladdningar placerade vid israeliska busshållplatser, eller Hizbollahs raketsalvor i norra Israel mot förskolebarn som sover middag, eller…

Grundas månne Larsens bitterhet i hans djupt personliga besvikelse över att inte uppnå världserkännande som mannen som, vid sida av Rabin, Peres, Clinton och Arafat, levererade freden till mellanöstern? Och låter han israelerna känna av hans vrede för att han snuvats på nyckeln till de fina salongerna?

Men hur förklarar man TT-korrespondentens attityd? Journalistetiken kräver att reportern står över allt detta – yrket förespråkar ju kall, objektiv, oberoende rapportering. Om inte man bara ser yrket som en bro till något annat, dvs en möjlighet att hetsa den tidningsläsande befolkningen i en förutbestämd riktning.

Det är just därför det känns så isande olustigt att läsa TT-korrespondentens snedvridna personliga åsikter serverade som ”journalism”. Alla vi som kämpat och fortfarande kämpar för en lösning som genuint tillgodoser allas – läs ALLAS – rättmätiga behov, som tar båda sidors oro på lika stort allvar, som förstår att en lösning som favoriserar ena sidan på bekostnad av den andra är dömt att misslyckas; som sagt, alla vi som tror på en verklig fred fjärran destruktionisterna, kan bara se på med oro när TT fortsätter att vinkla sin rapportering om mellanöstern.

För fortsätter man i denna takt, omvandlas så småningom spådom till sanning. Vilket gagnar ingen.

Den 16:e oktober skrev TT:s Jonas Lindgren en ursäkt för en lika snedvriden artikel. Han bad då om ursäkt för en kollega som han kännetecknade som en ”mycket ambitiös, men ovan, reporter (som) läst in alldeles för mycket” i sin iver att skriva.

Var det samma reporter denna gång också? Börjar det inte bli dags att göra något åt problemet? Vinklad rapportering – vare sig det är medvetet utfört eller resultat av bristande yrkeskunskap – spär på det hatklimat som världen känner av i allt större utsträckning sedan 11:e september.

Omsorg om framtiden kräver sansat reportage!

På den Judiska påskdagen onsdag 27 mars, promenerade en palestinsk självmordsbombare in i en samlingslokal där de bedjande höll på att fira påsken. 19 oskyldiga civila fick sätta livet till, ytterligare 140 slets sönder men överlevde. Tillståndet för cirka 20 av dem är dock så allvarligt att deras överlevnadsutsikter är små. Flera av dem är barn.

Detta var den tredje terrorattack i Israel utfört av palestinska grupper inom loppet av 2 veckor. Samtliga utan svar från Israel.

Dessa fanatiker erkänner inte Israels närvaro i Mellanöstern. Ej heller Yasser Arafats position som Palestinsk ledare, eller den Palestinska Myndighetens (PA) överhöghet över de områden som Israel besitter på Västbanken och Gazaremsan.

Ändå är det till just Yasser Arafat och Palestinska Myndigheten som omvärlden vill att Israel överlämnar området. Samma myndighet som säger sig inte ens kunna lokalisera de skyldiga för att arrestera dem.

Länder i den civiliserade världen har lagstiftning som förbjuder rashets och bestraffar strängt våld och uppmuntran till våld.

Efter många interna stridigheter inom arabvärlden, fick Saudiarabien äntligen gehör för sin länge diskuterade fredsplan. En fredsplan som går ut på att Israel lämnar ockuperat område i utbyte mot fred, med en Palestinsk stat sida vid sida med Israel. Israel uppmuntras lämna över området till just den myndigheten som säger att den inte mäktar med våldsverkarna inom sina egna gränser. Låt nu Arabländerna demonstrera sin tilltro till sin egen fredsplan genom att fängsla och rannsaka alla dessa dödsbringande militanta fanatiker.

Problemet är ju att dessa våldsverkare och deras planerare, finansiärer och tränare tillåts operera helt öppet i just arabländerna. Samma arabländer som säger att deras mål är ömsesidig fred och erkännande. Samma våldsverkare som säger, t ex:

”Palestina sträcker sig från Jordanfloden till Medelhavet. Det vi realistiskt kan få idag borde accepteras för att bilda kärnan till det som kanske tar femton eller tjugo år att nå fullt ut.”
Sheikh Ikrama Sabri, Palestinska Myndighetens Mufti av Jerusalem.

”Valet ligger inte alls mellan förhandling och strid – man bör ha både förhandling och strid på samma gång … med vapen, med jihad, med Intifada, med självmordsaktioner.”
Faisal Husseini, Palestinska Myndighetens Minister för Jerusalemfrågor.

Kan samtidigt massmedia sluta hänvisa till Israels ”massaker” som svar på extrema palestiniers ”aktioner”, kyler vi ner situationen ytterligare istället för att spä på den.