FRIGIVEN !!!

Alltså inte Gilad Schalit.

Utan en video om Gilad Schalit.



När det gäller den ultrareligiösa muslimska terrorgruppen Hamas skall detta betraktas som en positiv utveckling.

Att leka med människors öden är en dygd, enligt Hamas. Att framtvinga terroristers frigivning är en triumf. Att kidnappa en tonåring och sedan hålla honom fången, utmärglad och likblek, i en underjordisk bunker utan tillgång till solljus i mer än tre år, är höjden på strategisk framgång.

Allt enligt den muslimska terrorgruppen Hamas.

Kidnappning är lagvidrigt.

Det tycks inte FN veta. Inte heller EU. Ej heller Röda korset.

Den tonårige israelen Gilad Schalit kidnappades från Israel för mer än tre år sedan.

Totalt tyst i omvärlden.

Hamas, det palestinska regeringspartiet som kidnappade honom, idkar människohandel. De använder Gilad Schalit som bytesobjekt.

Det säger allt om det samhälle och den religion som dessa religiösa fanatiker företräder. Deras aktion görs ju i det palestinska samhällets och den muslimska religionens namn.

Andra tolkare av det palestinska samhället eller den muslimska religionen gör sig icke besvär – det finns endast ett svar och det svaret har Hamas.

Efter mer än tre år har Hamas nu gått med på ett frisläppande.

Inte av pojken, utan av en 2 minuter lång video som visar pojken.

Det första livstecknet på över tre år.

I utbyte fick Hamas 20 dömda terrorister frigivna ur israeliska fängelser.

För att få hela pojken frisläppt kräver Hamas att uppemot 1000 dömda terrorister och massmördare ska släppas från israeliska fängelser.

Hamas annonserar redan nu att fler kidnappningar är på gång eftersom detta visar sig vara en framgångsrik taktik.

Många israeler är upprörda över att 20 terrorister har släppts i utbyte mot bara en 2 minuter lång videofilm om Gilad Schalit.

Jag är inte alls upprörd över det. Tvärtom. Jag hade hellre släppt 2000 terrorister i utbyte mot Gilad Schalit. Fast med några villkor:

1. Endast terrorister med pågående universitetsstudier släpps. Som bekant får palestinska terrorister läsa vid universitetet på bekostnad av den israeliska staten. Israeliska medborgare, å andra sidan, måste betala för att läsa. De måste arbeta för att tjäna ihop till sina egna studiekostnader, sedan måste de arbeta ännu mer för att tjäna till de palestinska terroristernas studiekostnader. Därför blir deras egna studiekostnader så höga.

2. Genom att släppa terrorister innan de fullföljt sina utbildningar, får de ändå ingen akademisk examen i ryggen. Se nedan för detaljer om vem som ska bekosta den färdiga utbildningen.

3. Terroristerna skall förvisas enbart till länder i EU. Inget EU-mottagarland får ta in mindre än 150 frisläppta terrorister, för att trycket verkligen skall kännas av, och i avtalet skall det slås fast att de inte får lov att lämna respektive land på minst 5 år och att hela deras uppehälle skall bekostas av värdlandet. Låt EU börja betala för problemet som de skapat och som de så gärna vill att Israel skall bekosta.

4. Inom ramen för avtalet bör det klargöras att samtliga palestinska terrorister, alltså inte bara dessa 2000, skall släppas under samma villkor inom loppet av ett (1) år. Hälften var till EU-länderna samt till USA.

Vips får Israels ekonomi en plötslig uppryckning.

Det är självklart att såväl EU som USA vill gärna skriva på ett sådant avtal – i ivern att skapa lugn i Mellanöstern vill de naturligtvis att terroristernas fångenskap ska upphöra. De är nog lika ivriga på villkoren som de har varit ivriga i sitt fördömande av Gilad Schalits olagliga fångenskap.

Imorgon ska jag kandidera till posten som FNs Generalsekreterare, jag tror jag har en ovanligt välutvecklad problemlösningsförmåga.

VK, JPost, JPost2, JPost3, JPost4, MxP, Sydsvenskan om FN, SvD om Hamas och Sderot, The Australian om FNs hantering av Israel och Gaza, Ilya Meyer om Gilad Schalit 1, 2, 3,

Bristfällig analys om Israels säkerhetsbarriär

I GP:s ledare fredag den 24 oktober 2003 skriver man att “många ser byggandet av en säkerhetsbarriär som en felsatsning”. De många för vilka barriären är en förutsättning för överlevnad nämns inte.

Som bevis för hur feltänkt denna säkerhetsbarriär är, hävdar man att ”trots den höga säkerhetsbarriär som är under uppförande har självmordsbombare fortsatt sitt dödliga värv”.

Maken till omvänd logik är svår att finna någonstans: barriären är inte komplett – ledarartikeln understryker själv att den fortfarande är ”under uppförande” – men det faktum att palestinska massmördare lyckas kringgå de många sträckor där ingen barriär ännu finns anges som bevis för att barriären inte fungerar. Vilken logisk och språklig kullerbytta!

Ledarartikeln fortsätter med att ”ingen har hittills förmått leda i bevis att skammens mur, som den ibland kallas, ger Israel ett högre mått av säkerhet”.

Det beror naturligtvis på hur intresserad man är av att leta efter beviset. Ett nog så talande bevis är att en liknande barriär sedan flera år har omgärdat Gazaremsan efter det att flera självmordsbombare utförde sina dödliga värv därifrån. Sedan barriärens uppförande har inte en enda – läs det statistiska beviset – inte ens någon enda attack skett därifrån. Av den enkla anledningen att barriären fungerar.

Ledarartikeln inleder med påståendet att ”Sverige röstade på goda grunder” för resolutionen som brännmärkte byggandet av säkerhetsbarriären. Som synes ovan räcker inte ens statistiskt bevis som grund för Sveriges överväganden i frågan. Den svenska förkärleken för samsyn oavsett principen och priset, och dess konsekventa inrättning i ledet i enlighet med den automatiska FN-majoritet som är ständigt Israelfientlig, kan därför lämnas utanför ekvationen.

Ledaren tar – naturligtvis – upp Ariel Sharons ”hårdföra politik med riktade mord och allt”. Men vare sig i ledarartikeln eller i tidigare analyser har man kunnat läsa lika rättfram kritik mot den konstellation av palestinska ledare och den strategi som gav upphov till denna politik; som överhuvudtaget gjorde det möjligt för Ariel Sharon att ens komma till makten när Israels kanske bästa hopp för en fredlig framtid – Ehud Barak – sveptes åt sidan av Arafats och Hamas självmordsbomber for ett par år sedan.

GP brännmärker de resulterande symptomen istället för att bränna bort den cancer som ger upphovet till sjukdomen. Barriären bör absolut plockas ned – när det är bevisat att den inte behövs.

Det skulle krävas mod att skriva det i en ledarartikel.

Samt en klarsynthet som gör att man angriper problemet vid dess källa istället för vid dess utmynning.

Att det ska vara så svårt med objektivitet och perspektiv

I det omfattande nyhetsflödet om Mellanöstern som GöteborgsPosten bidrar till, har två viktiga händelser missats av utlandsredaktionen.

Vid FN:s säkerhetsrådets nyligen avslutade debatt om internationella ansträngningar ämnade att skydda barn i väpnade konflikter, fördömde FN:s specielle representant, Biträdande Generalsekreterare Olara Otunnu, de palestinska självmordsbombningar som destruktiva mot såväl israeliska som palestinska barn.

"Användandet av självmordsbombningar är helt förkastligt. Inget i världen kan rättfärdiga detta,” sade Otunnu, och fortsatte: "Vi har bevittnat båda ändar av dessa förfärliga illdåd: barn har använts som självmordsbombare, och barn har massakrerats av självmordsbombare. Jag kräver av den Palestinska Myndigheten att den gör allt i dess makt för att sätta stopp för allt deltagande av barn i denna konflikt."

Den andra utvecklingen har en än mer Sverige-aktuell koppling, då det gäller besöket i Israel av Ugandas President, Yoweri Kagata Museveni. Museveni, som hjälpte till att driva slaktaren och massmördaren tillika Ugandas tidigare president Idi Amin på flykt, var under en tid bosatt i Sverige – till och med i Göteborg, och mer GP-aktuell kan det knappast bli. President Museveni sade under sitt besök i Israel: ”När vi pratar om frihet är det ingen som kan säga att jag inte vet vad jag talar om – jag hjälpte till att fördriva båda Idi Amin och Milton Obote från mitt land, och jag säger att i Afrika har vi aldrig sänkt oss till terrorism. Vi har stridit för vår frihet, ja, vi har använt vapen, sant, men aldrig terrorism – vi riktade oss enbart mot soldater och mot människor med vapen. Detta är historien om frihetskamperna i Sydafrika, i Mocambique, Zimbabwe, Angola, Namibia. De palestinska metoderna med massmord på civila känner vi inte igen som ett sätt att strida för frihet.”

President Museveni förespråkar istället dialog. Just den sortens dialog som avbröts av Yasser Arafat och ersattes av självmordsbombningar när fredsavtalet – och en självständig palestinsk stat – i stort sett var undertecknat for två år sedan.