Israel lämnar Gaza, och araberna bränner ner synagogorna

Israel har lämnat Gazaremsan, en både politisk och säkerhetsmässig risk utan tidigare motstycke i världshistorien.

Det genomfördes som ett första steg i byggandet av något som också saknar motstycke i världshistorien – en palestinsk-arabisk stat med namn Palestina (en palestinsk-judisk stat med namn Israel existerar ju redan sedan 1948).

Tre kategorier byggnader lämnades kvar av israelerna:
- Växthus och jordbruksinfrastruktur – så det nya palestinska landet kunde få en snabbstart på sin ekonomi.
- Den israeliska arméns högkvarter – som Palestinska Myndighetens (PA) säkerhetsstyrkor skulle ta över så det nya landet omgående kunde etablera lag och ordning.
- Och så till sist synagogorna, de judiska bönehusen.

Växthusen togs tacksamt emot och skyddades för att bygga upp framtiden. Den israeliska arméns – den mest hatade symbolen för palestinierna – högkvarter togs gladeligen emot och skyddades för att säkerställa framtiden. Men synagogorna sattes omgående i brand.

Det säger en hel del om palestiniernas egentliga drivkraft när de mest hatade politiska, militära och ekonomiska symbolerna för Israels närvaro i Gaza gärna tas emot, samtidigt som judarnas religiösa symboler förstörs. Saeb Erekat, Palestinska Myndighetens regeringstalesman, beklagar att hela världen fått se palestiniernas djupt rotade antisemitism. Han beklagar inte palestiniernas antisemitism, utan endast att omständigheterna gör att denna antisemitism nu visas inför TV-kamerorna.

Det finns nog skäl att ta palestinska motståndsrörelser som Hamas på fullt allvar när de ständigt upprepar, till och med på organisationens webbsida, att deras mål är att fördriva alla judar från hela Mellanöstern – redan det ”moderata” PA visar ju med facklor i hand hur de tänker.

Trots flera års ständiga palestinska massmord på oskyldiga civila israeler, inklusive spädbarn fastspända i sina bilbarnstolar som avrättats med skott från en meters håll, är det ingen i någon israelisk regering som någonsin kommit på den fruktansvärda tanken att demolera muslimernas moskéer i Israel – än mindre gjort det.

Demolering av synagogorna har skett i trots mot internationell rätt, trots vädjan från bland andra FN:s Kofi Annan samt de muslimska länderna Marockos och Tunisiens statsöverhuvuden. Denna skymfning av en religion bådar inte gott för det framtida samhälle som palestinierna nu får tillfälle att bygga upp – aktionen är inget annat än en yttring av djupt rotad rasism i form av antisemitism.

Hela omvärlden har stora förhoppningar på en verklig förändring, en förändring vars framgång vi alla vill säkra. Vissa ändringar sker rent fysiskt – såsom tillbakadraganden och gränsjusteringar – medan andra sker mer subtilt – såsom avståndstagande från antisemitism och från politiskt motiverat våld och ett slut på terrorism. Den omvärld som så ihärdigt pressat Israel till eftergifter måste nu ta sitt ansvar och pressa palestinierna att uppföra sig på ett civiliserat sätt. Annars är inget vunnet och inget kommer att vinnas för någon part – hur gränserna än ser ut.

Ansvaret för att få palestinierna att anpassa sig till civilisationens absoluta minimikrav faller inte enbart på deras egna ledare, utan på omvärlden. Vi minns alla hur det slutade förra gången synagogor stacks i brand.

Medierna kan man inte lita på

Lena Sundström undrar ”vem man kan rösta på” (Metro, 041013). Hon tycker att våra ledargestalter – politikerna – inte riktigt går att lita på. Hon är besviken när budbärarna – journalisterna – blir attackerade för budets innehåll.

Politikerna är inte våra enda ledargestalter. Dit hör även journalister. Journalister som ljuger, förvränger, tystar ner – eller är pinsamt naiva eller dåligt informerade. Svaret på ”vem man kan rösta på” – och lita på – finns faktiskt i Sundströms egen artikel. Där talar hon om en israelisk säkerhetsbarriär i form av en ”mur”. Att mindre än 5 procent av barriären består av en mur medan resten består av ett stängsel tycks inte bekomma Sundström. Att palestinierna slaktar israeliska civila i skolor, på bussar, på lekplatser, nämns inte i Sundströms artikel. Att palestinierna gör detta som ett led i skapandet av ett juderent Palestina nämner Sundström inte heller. När man kritiserar offrens försvar mot massmord men inte massmordet, underblåser man rasism och främlingsfientlighet. När offren utses för att de är judar, kallas det för antisemitism.

Men Sundström är inte intresserad av vad man kallar saker och ting. ”Kalla det vad ni vill” skriver denna budbärare, och kallar 95 procent genomskinligt staket för ”cementklumpar” och ”mur”. Sanningen bakom behovet – palestinskt massmord – nämner hon överhuvudtaget inte.

Hon undrar vad folk ”kommer att säga om hundra år”.

En journalist som blundar för sanningen idag bör inte spekulera om sitt anseende om hundra år.

För sanningen är att säkerhetsbarriären skyddar mot lömska attacker utförda av människor utklädda till budbärare. Palestinska självmordsbombare utklädda till präster, lärare, ambulansförare – och journalister.

RKU betyder terror. Sverige finansierar dess verksamhet

Inte för inte är flaggan för den av EU terrorstämplade palestinska organisationen PFLP blodröd till färgen.

Färgen speglar PFLP:s främsta intresse – blod. När en palestinsk massmördare som Ahmed Yassin dödas av Israel, skriver stolt svenska RKU (Revolutionär Kommunistisk Ungdom) om begravningståget att ”även om Hamas gröna flaggor dominerade, så vajade även PFLP:s röda, Islamiska Jihads svarta och till och med Fatahs (Arafats rörelse) gula.” PFLP är sålunda enligt RKU:s egen utsago i gott sällskap.

Vilket sällskap är då detta? Jo, sällskapet består av till exempel sagde Hamas, som tisdagen den 31:e augusti sprängde två bussar i den sydisraeliska staden Beer Sheva. Facit: Hittills 16 döda, 100 skadade. Några av de skadade kommer att mista lemmar och ögon, många fler kommer att lida av svåra brännskador på hela kroppen och i ansiktet livet ut. Sprängningarna tajmades för att brisera samtidigt som låg- och mellanstadieskolorna stängdes för dagen – man tog miste på datumen eftersom den nya skolterminen inte skulle börja förrän dagen därpå. Intressant att notera är att Beer Sheva har en mycket stor beduin arabisk befolkning – inte ens brödraskap araber och muslimer emellan tycks kunna hejda massmördarna i sitt heliga syfte att uppnå martyrskap genom att mörda så många på måfå selekterade judiska civila som möjligt.

Inget av detta tycks bekomma RKU, som nu är i färd med att organisera en enorm konferens i den helsvenska idyllen Göteborg, med början 7:e september. Konferensen avslutas, skrämmande nog, den 11:e september. Ett datum som i terrorsammanhang nog klingar ganska rått i våra öron. RKU skriver i sitt konferensprogram ”Vad innebär EU:s terrorlista för solidariteten med motståndet? Är det längre möjligt med insamlingar till stöd för befrielserörelser? Vad får detta för konsekvenser för solidaritetsarbetet?”

Svenska RKU:s enda bekymmer i sammanhanget tycks vara att i ”solidaritetssyfte” samla ännu mer pengar i Sverige till massmord av judar i det avlägsna Israel. En snabb titt på PFLP:s flagga, med en karta över det tilltänkta Palestina som täcker HELA Israel, är bevis nog för vad dessa rörelser har i sikte.

RKU tar tillfället att bjuder in som en av huvudtalarna ”Leila Khaled, legendarisk Palestinakämpe numera bosatt i Jordanien (för att) att tala om kampen för ett fritt och demokratiskt Palestina.”

Leila Khaled, för dem som minns, är den som i folkmun kallas för ”dödens ängel”. Denna ängel i PFLP-färger har lyckats kapa flygplan inte bara en, utan två gånger. Med en plastikoperation emellan för att bättre kunna undgå upptäckten. Hon fångades av Storbritannien under det andra försöket men utväxlades omgående mot västerländska gisslan som PFLP höll och som de hotade döda. Låter mönstret bekant från dagens jihadister i dagens Irak, där franska journalister riskerar att halshuggas om inte Frankrike tillmötesgår deras krav en halv värld längre bort?

Det är denna PFLP som det svenska RKU bjuder in till en manifestation för glorifiering av blod, våld och hat.

PFLP är en förkortning för terror – fråga bara den arabiska och judiska befolkningen i staden Beer Sheva vad de anser om tisdagens ”hjältemodiga PFLP-aktion”. Men Leila Khaled och PFLP anses av RKU vara ”demokratisk”.

RKU är en förkortning för fortsatt terror – och Sverige ger dem spelrum inom rikets gränser.

Palestinierna missar aldrig en chans att missa en chans

För första gången sedan Yassir Arafat genom sin intifada givit klartecken för massmord på civila judar i Israel, är Mellanöstern nära verklig fred. Anledningen är att Hamasledaren Ahmed Yassin har röjts ur vägen.

Joakim Johansson skriver i GP (Debatt 040326) att ”Ariel Sharon har skapat en palestinsk politisk motpart … en fiende med … våldspredikande agenda”. Historiska fakta visar dock hur fel Johansson har: Sharon skapade inte Hamas eller dess våld. Tvärtom, Ariel Sharon valdes som svar på Arafats och Hamas besinningslösa våld mot civila judar i Israel; Sharon valdes eftersom våldet redan inletts.

Johansson påstår att Israel arresterade ”tusentals palestinier och av dessa var enbart 20 procent anhängare av Hamas ... Resterande var till största delen al Fatah-anhängare, Arafats rörelse, som ställt sig bakom en fredlig lösning”. Om resterande 80% enligt Johansson bestod av Arafats egna – som alltså mördade civila judar i Israel varhelst de hittade dem – och detta av Johansson likställs med en ”fredlig lösning” är det knappast konstigt att Israel betraktar Arafat som en fullständig omöjlig partner.

Vi kan enligt Johanssons egen logik därför utesluta Arafat, återstår då Hamas. Han skriver att i vakuumet skapat av Arafats brister har Hamas ”fått större spelrum, inte bara socialt och ekonomiskt utan även politiskt”. Eftersom Arafat missbrukat alla de miljarder han fått – bland annat av SIDA – har Hamas kunnat fylla tomrummet med ekonomisk och social hjälp till nödställda palestinier. Men Hitler var också mycket mån om att köpa tyskarnas tacksamhet genom frikostiga bidrag och imponerande löften – ett judenreint Europa och ett tusenårigt rike – alltmedan den demokratiska världen kuvades till tystnad. Att Hitler lyckades skapa jobb åt massorna – i krigsindustrin – räcker knappast för att göra honom rumsren. Hamas existerar för att skapa ett judenreint Palestina samt ett tusenårigt muslimskt kalifat. Deras präster basunerar ut detta varje dag – i de av Arafat kontrollerade moskéerna. Och denna våldsuppmuntran fungerar, hittills har Hamas dödat 377 israeler samt lemlästat 2076.

Johansson skriver att världen ”accepterar … en ’realpolitisk ordning’, inte en ordning som är baserad på internationell rätt”. Han syftar på de aktioner Israel tar som skydd mot Hamas massmördare, men han är fåordig om det folkrättsvidriga i att Hamas och Arafats Al Aqsa urskillningslöst dödar alla civila judar de kommer åt, inklusive spädbarn. Men Johansson har ändå rätt, världssamfundet accepterar en realpolitisk ordning utan att reagera – så länge det gäller mord på judar och israeler. Cirka 50 procent av FN:s resolutioner är Israelkritiska. Israel utsätts för fler omröstningar än övriga världen tillsammans. Inget om Tjetjenien, Tibet, Kashmir – men så är de inte heller judiska länder. Till detta ger mycket riktigt världssamfundet sitt tysta medgivande.

Johansson påpekar att ”inga europeiska regeringschefer … idag kräver att få träffa Yassir Arafat”. Om Arafat har makt att stoppa självmordsbombarna men väljer att inte göra det, varför förhandla med honom? Och om Arafat inte har makt att stoppa dem, varför förhandla med honom?

Johansson påstår att förhandlingar om fred är omöjliga utan Hamas. Sanningen är snarare tvärtom – med Hamas undanröjt och deras strupgrepp på det egna samhället brutet, vågar fredliga palestinier träda fram. Flera framstående palestinier, däribland Sari Nusseibeh, Hanan Ashrawi och Yassir Abed Rabbo, undertecknade ett upprop i ’al Ayyam’, det palestinska etablissemangets eget organ, med uppmaning till realpolitisk behärskning efter Ahmed Yassins död. Den palestinska allmänheten förstår att detta är deras stora chans att bryta dödläget – om bara Hamas krossas en gång för alla.

Den utan jämförelse största vinnaren är Yassir Arafat, som nu får en sista chans att åstadkomma något bestående för sitt folk. Israel röjer hans största hot, och Arafat kan leda dem framåt.

Men hittills har han aldrig missat en chans att missa en chans.

Vilket kom först, kycklingen eller ägget?

Världen fördömer Israels byggande av en antiterroristbarriär.

Men staketet kom till EFTER det att palestinierna inledde sin bombkampanj mot civila judar på bussar, i restauranger, på väg till skolan.

Man skriver bara om de 4% av antiterroristbarriären som består av en mur, men ignorerar de 96% som består av genomskinligt staket.

Man säger inget om att stoppa de palestinska självmordsbombarna som ju förorsakat barriären.

Trots internationella fördömanden, har Arafat inte velat stoppa den massindoktrinering som manar till grovt antijudiskt våld. En indoktrinering som sker via palestinska skolböcker, radio, TV och tidningar.

Det är inte konstigt att palestinierna inte vill ha vare sig staketet eller muren, ytterst få israeler tycker om denna styggelse heller. Men i stort sett alla israeler anser att barriären – vilken form den än tar – är en ond nödvändighet.

För faktum är att barriären fungerar. Idag sker attentat enbart där ingen barriär ännu finns. I norra delen av Israel där staketet redan är rest har attentatsfrekvensen minskat med 50%.

Den långsiktiga lösningen är bildande av en palestinsk stat. Det är ingen ny lösning, förslaget om delning i en palestinskjudisk och en palestinskarabisk stat accepterades av Israel redan 1948. Men omvärlden vill idag att gränserna för denna framtida stat skall gå längs den sk ”gröna linjen”. Detta är dock bara en vapenstilleståndslinje, där Israel 1948 slutade kämpa emot de lokala palestinskarabiska terroristerna som, stödda av fem anfallande arabiska arméer, försökte driva judarna i havet.

Den politiska gränsen ska fastställas i förhandlingar. För detta krävs att palestinska terrorister slutar dödar civila israeler. Då inget görs för att förhindra detta massmord, reser Israel en barriär som kan tas ned lika snabbt som den sätts upp, om palestinsk terror upphör. Att ytterligare 11 busspassagerare mördades förra söndagen och 60 lemlästades av palestinska terrorister gör knappast palestiniernas förhandlingsvilja trovärdig.

All Israelkritik är självfallet inte uttryck för antisemitism. Om kritik riktas mot t ex Saudi Arabiens staket mot terrorister från Jemen, eller mot palestinska myndighetens uppviglig av sina barn till massmord osv, blir det naturligtvis lättare att även betrakta kritik mot Israels barriärbyggande utan misstanke om antisemitism.

Men ensidig kritik av enbart den judiska staten ger övertoner av antisemitism. Det är lätt att se ensidig kritik som antisemitism när det kanske bara handlar om förödande okunnighet och blind partiskhet.

Orsak och verkan. Hur svårt kan det vara att förstå det?

Britt-Marie Mattsson skriver i GP (040224) att “den höga israeliska muren väcker obehag och olust” och att ”trots muren sker attentat”.

Mattsson använder sig av samma språkbruk som Arafat, som också han talar bildligt om att ”det blir aldrig fred eller säkerhet så länge den israeliska muren består”.

Intressant nog föredrar båda två att hänvisa till den känsloladdade 4 procenten av antiterroristbarrikaden som består av en mur, men ignorerar de återstående 96 procenten som består av genomskinligt staket.

Vare sig Arafat eller Mattsson yttrar ett ord om viljan att få ett stopp på de palestinska självmordsbombarna.

Vare sig Arafat eller Mattsson yttrar något om att staketet kom till EFTER det att palestinierna inledde sin bombkampanj.

Ingen av dem nämner heller att trots hela den demokratiska världens fördömanden, har Arafats palestinska myndighet aldrig gjort något för att få ett stopp på den massindoktrineringen som manar till antijudiskt våld. En indoktrinering som sker via palestinska skolböcker, radio, TV och tidningar, och som delvis finansierats av EU genom otillräckligt kontrollerade finansiella bidrag.

Det är inte konstigt att palestinierna inte vill ha vare sig staketet eller muren, ytterst få israeler tycker om dem heller. Men i stort sett alla israeler anser att barriären – vilken form den än tar – är en ond nödvändighet.

Mattsson har fel när hon skriver att ”trots muren sker attentat”. Attentat sker enbart där ingen barriär ännu finns. Från Gaza har det inte skett några attentat sedan barriären kom på plats. I norra delen av Israel där staketet redan är på plats har attentatsfrekvensen minskat med 50 procent. De attentat som ändå lyckas i detta område sker med terrorister som penetrerar söderifrån, där ingen barriär ännu finns.

Mattsson påstår att det enda rätta är bildande av en palestinsk stat. Det har hon helt rätt i. Statsbildningen kan bara ske när barriären rivs. Det har hon också helt rätt i. Men hon påstår att gränserna för denna framtida stat skall gå längs den sk ”gröna linjen”. Detta är dock bara en vapenstilleståndslinje; det är den linje där Israel 1948 slutade kämpa emot de fem anfallande arabiska arméer som hjälpta av de lokala palestinskarabiska terroristerna försökte driva judarna i havet. Det var och är ingen politisk gräns. Den politiska gränsen ska fastställas i förhandlingar. För att förhandlingar kan äga rum, krävs att palestinska terrorister slutar dödar varje israelisk jude de kommer åt, såsom de gör idag.

Men eftersom Arafat inte vill förhindra detta massmord, reser Israel en barriär som kan tas ned lika snabbt som det sätts upp, den dagen förhandlingar kommer igång och palestinsk terror upphör. Israel väntar fortfarande på att terrorn ska stoppas. Att ytterligare 8 busspassagerare mördades i söndags och 60 lemlästades för livet av palestinska terrorister gör knappast Arafat trovärdigare när han påstår att han är för en förhandlingslösning. Mattsson skriver: ”att resa en barrikad mellan människor är inte ett civiliserat och modernt sätt att lösa konflikter”. Man kan naturligtvis undra hur civiliserat och modernt det är att spränga civila busspassagerare till döds som ett sätt att lösa konflikter.

Alla som kritiserar Israel är självfallet inte antisemiter. Israel – precis som vilket annat land eller nation i bildning som helst – kan och bör kritiseras för varje felsteg det tar. När väl samma kritik riktas mot t ex Saudi Arabiens staket mot terrorister från Jemen, när samma kritik riktas mot palestinska myndighetens uppviglig av sina barn till massmord, när samma hårda kritik riktas mot Kina för dess oerhörda destruktiva framfart mot Tibet, när Ryssland kritiseras i media för att landet alltjämt skövlar Tjetjenien, när det resas krav på att murar ska rivas i Belfast, då blir det naturligtvis lättare att sätta även Israels barriärbyggande i ett bredare perspektiv utan anklagelser om antisemitism.

Till dess är det lätt att förstå att många människor anser att ensidig kritik av enbart den judiska staten har övertoner av antisemitism. Det är lätt att felaktigt anklaga dessa ensidiga kritiker för antisemitism när det egentligen bara handlar om förödande okunnighet och blind partiskhet.

Fred byggs på ärlighet

Kristian Svenberg efterlyser tips om broar av samförstånd för fred i Mellanöstern. Han missade resonemanget att sådana broar bara kan byggas på fundament av ärlighet och objektivitet – inte på historielöshet eller faktaförvrängning.

Svenberg anser att det är Israels ockupation av Västbanken och Gazaremsan som är roten till områdets problem. Enligt Svenberg började sålunda Mellanösterns problem år 1967, då Israel intog dessa områden. Hur förklarar han då de upprepade massmord som områdets palestinska araber begick mot områdets judiska invånare sedan början av förra seklet fram till Israels självständighet 1948? Hur förklarar han attackerna från såväl palestinska araber som fem anfallande arabiska arméer år 1948? Var det på grund av att de förutspådde att Israel några decennier senare skulle ockupera dessa områden? Svenberg blandar ihop orsak och verkan i sin iver att i efterhand rättfärdiga decennier av panarabiska felsteg.

Konflikten Israel-Palestina är inget annat än en konflikt förd av en arabisk-muslimsk omgivning som aldrig kunnat förlika sig med blotta tanken på en judisk närvaro i Mellanöstern, och som har använt Palestinas araber som deras fjärrstyrda vapen i kampen mot den judiska staten.

Brobygge är inte ”bara ett vackert ord”, brobygge är att acceptera sanningen – hela sanningen – och att gå vidare utifrån den. Brobygge är att acceptera alla människors rätt till ett anständigt liv och att agera därefter. Brobygge är det som föranledde Israel att acceptera FN:s delningsplan redan år 1948, som skulle gett de palestinska araberna en självständigt stat bredvid Israel redan då. Svaret blev terror och fem anfallande arabiska arméer. Brobygge är det som ledde till Osloprocessen. Palestinierna borde redan ha haft sitt land och sitt oberoende, nu senaste för tre år sedan. Men Arafat ville inte det, eftersom han inte hade – och fortfarande inte har – gett upp tanken på ett Palestina som sträcker sig över HELA området ”mellan floden och havet” som han själv uttrycker det: alltså mellan Jordanfloden och Medelhavet.

Det mesta av det området utgörs dock av Israel. När förnuftiga människor pratar om brobygge, handlar det om broar mellan folken och mellan staterna. Kristian Svenberg däremot förespråkar ett enkelriktat bygge som leder rakt ut i Medelhavet – byggd på ett fundament av historieförfalskning.

Judiska "kolonier" i Sverige och resten av världen

Göteborgs-Posten publicerade söndag den 16 november en TT-notis om terrorattentaten mot judiska synagogor i Istanbul. TT skriver att ”på turkisk mark har det funnits livaktiga judiska kolonier”.

’Kolonier’? Har judar då även ’koloniserat’ svensk mark? Har vi även judisk ’kolonisering’ av Sverige men samtidigt bara ’invandring’ av landets andra minoriteter? TT ger offentlighet åt tanken på en regel för judarna och en helt annan för alla andra.

Mot bättre vetande uttrycker jag förhoppningen att detta ordval bara är ett tecken på förödande bristande kunskap i svenska språket av den berörda skribenten. Alternativet är att det är ett mycket medvetet val av ett mycket negativt laddat ord. Ett medvetet val för att ytterligare spä på just det hatklimat som har gett upphov till rättfärdigande av massmord i islams namn av fanatiska mördare. Hatklimatet har skapats av just denna sorts onyanserade skriverier. För journalism är det inte tal om.

Selektiv blindhet eller ovanligt kort minne?

Följande skriver Helle Klein i Aftonbladet torsdagen den 30:e oktober:

”Deras (den så kallade Genéveinitiativtagarnas) fredsplan går ut på att Israel drar tillbaka trupperna till 1967 års gränser. Palestinierna återfår hela Gazaremsan och huvuddelen av Västbanken. De få procent som blir kvar inom Israel kompenseras av mark på annat håll. Palestinierna erkänner staten Israels judiska karaktär. Terrorismen bekämpas och militanta förband avväpnas. Jerusalem delas juridiskt, men inte fysiskt. Östra Jerusalem blir palestinsk huvudstad. Tillträde till de heliga platserna garanteras.”

Snälla nån! Tala om återuppvärmda rester från gårdagens festmåltid! Det var ju precis detta som förra israeliske premiärministern Ehud Barak trodde att han redan kommit överens om med Yasser Arafat.

Istället konfronterades han av Arafats ”andra intifada”. Arafats andra intifada utlöstes för att tvinga fler eftergifter ur Israel, men det ledde istället till att Barak tvingades bort från makten i demokratiska val. Han ersattes i dessa demokratiska val av Ariel Sharon. Nu inser palestinierna att de trots allt hade det bättre under Barak, och försöker återskapa något de med civilt israeliskt blod tackat nej till. Nu vill inte ens Barak ställa upp på de generösa villkoren som gällde då, med förklaringen att han var medvetet förd bakom ljuset av just Arafat.

Resultatet av 3 års oavbrutet massmord på israeliska civila är en säkerhetsbarriär mellan Israel och de palestinska araber som har som mål att förgöra staten Israel. När barriären nu ser ut att lyckas förhindra de fortsatta massmorden som våldsamma palestinier kräver som sin rätt, höjs plötsligt trycket för att få ett stopp på byggandet. En liknande barriär runt Gazaremsan har haft precis den lyckosamma effekten – endast en ”lyckad” självmordsbombning därifrån på mer än 5 år.

Journalism handlar om konsten att opartiskt rapportera händelser. Fiktion ger skribenten fria händer att inte bara tolka, utan till och med skapa fakta för att passa en förut bestämd linje där man redan vet slutet innan första ordet är skrivet. Vilket slut förutser Helle Klein när hon skriver sina texter?

Och terrorn bara fortsätter

Tidigt i mars 2003 lättade Israel på inreserestriktioner för den palestinskarabiska befolkningen. Denna goodwillgest möttes den 3:e mars av sedvanliga antisemitiska attacker i Palestinska Myndighetens officiella TV kanal.

Man sade att judarna ”släpper ner saker från sina flygplan som våra barn ska tro är leksaker. Men i själva verket är de minor”. Man fortsatte: "Judarna planerar att rasera Al Aksa-moskén under förevändning att de letar efter sitt Heliga Tempel trots att Templets ruiner inte ligger där – brotten mot våra heliga platser fortsätter”.

Två dagar efter detta utfall kritiserade utrikesminister Anna Lindh Israels terrorbekämpningsmetoder på Västbanken och i Gazaremsan – men nämnde inte Palestinska Myndighetens uppvigling som ger näring till terrorismen.

Ett par timmar efter Anna Lindhs kritik av Israel massakrerade en palestinskarabisk självmordsbombare 15 israeliska civila – de flesta skolbarn – och ytterligare cirka 40 lemlästades på en buss i Haifa.

Det kan tyckas vara bara dålig tajming att Anna Lindhs kritik av Israel framfördes ett par timmar före massmordet. Men det faktum att inget massmord skett mot israeliska civila mellan 5:e januari och 5:e mars beror inte på att den palestinskarabiska regimen gjort en helomvändning ifråga om användandet av terror mot civila israeler. Förklaringen är att Israel lyckats förhindra dessa dåd genom att aktivt jaga terroristerna på deras egen planhalva. Varje dag stoppas 2-3 försök till självmordsbombningar, och det inkommer cirka 50 terrorvarningar varje dag. Den 5:e mars lyckades terroristerna göra det som de förhindrats göra under två månaders tid – förhindrats genom just de metoder som vår utrikesminister anser är ”fullständigt förkastliga ur mänsklig synvinkel”.

Motsvarande kritik mot Palestinska Myndigheten står inte att läsa någonstans. Inget fördömande av Arafatregimens uppvigling till religiös motsättning, massindoktrinering, stöd för terrorhandlingar. Inga förslag om bestraffning av Myndigheten, eller strypning av bistånd från Sverige eller EU tills en mer transparent struktur för dess användning införs. Inga förslag på militära eller ekonomiska krafttag mot terrorns infrastruktur på Västbanken eller i Gazaremsan.

Israel kämpar mot terrorister som tvångsanvänder mänskliga sköldar i form av civila palestinska araber. För terroristerna är strategin lika klar som cynisk: visserligen kommer de att förlora varje militär aktion mot israelerna, men de kommer att vinna PR-slaget för varje död civil arab de kan uppvisa. Bomber förvarade i skolor, ambulanser, till och med i moskéer, hör till vardagen. Det är upp till civila palestinier att bestämma sig för om de vill fortsätta missbrukas på detta sätt, eller själva krossa terroristerna. En sak är uppenbar, och det är att verklig förändring bara kan komma från palestinierna själva. Israelerna kan inte påtvinga dem en lösning, ej heller kan Hamas, Islamiska Jihad eller en korrumperad Arafat. Sverige kan aktivt bidra genom motkrav för fortsatt finansiellt stöd. När väl den palestinskarabiska befolkningen har bestämt sig för att priset för att vara i klorna på terroristerna är för högt, först då kan verkliga förändringar ske. Och först då kan man åter sätta sig runt det förhandlingsbordet som Arafat bombade sönder för drygt två år sedan när han utlöste den våg av självmordsattentat som åter exemplifierades den 5:e mars.

Konflikten började när Israel slog tillbaka

Började konflikten när Israel slog tillbaka?

På sistone (februari 2003) har det varit tyst kring självmordsbombningar i Israel. Överhuvudtaget hör man ganska litet om Israel, förutom när israeliska trupper arresterar eller dödar palestinska terrorister.

Antalet verksamma självmordsbombare har inte minskat, men deras framgång har decimerats. Anledningen är att Israel har tagit kriget till terroristernas planhalva.

Västerländska ’fredsaktivister’ rasar och ställer upp som mänskliga sköldar i palestinska arabers hem på Västbanken och i Gazaremsan. Men Israel letar inte efter civila palestinier utan enbart efter terrorister. Frågan är då varför dessa ’skyddsänglar’ känner sig kallade att skydda massmördare.

Intressant är även att dessa ’fredsaktivister’ aldrig kritiserar palestinsk terror mot civila israeler eller erbjuder sig att skydda israeliska bussar, restauranger eller diskotek. När vare sig palestinska araber eller utländska ’fredsaktivister’ utanför Israel demonstrerar mot terrorn eller visar intresse av att stoppa massmorden i Israel, tvingas Israel att ensamt agera.

Under första halvåret 2002 genomfördes 31 självmordsattacker mot israeler. De krävde 166 människoliv, medan 1167 skadades och lemlästades. Allt under en period då den israeliska regeringen chansade och hörsammade omvärldens krav på återhållsamhet. Det hjälpte föga. På mindre än en vecka i månadsskiftet mars-april skedde 4 självmordsbombningar på raken utan att Israel besvarade våldet och utan att omvärlden agerade med krafttag mot terroristerna. Denna återhållsamhet uppmuntrade till ett femte illdåd, varför en israelisk självförsvarskampanj till slut blev ofrånkomlig. Den inleddes med punktinsatser men självmordsattackerna fortsatte. Den israeliska aktionen galvaniserade dock omvärlden till påtryckningar på Israel att sluta skydda sig om skyddet krävde våld.

Först när Israel tog över kontrollen från den palestinska myndigheten har en markant vändning i terrorstatistiken noterats. Sedan december har inte en enda självmordsbombare lyckats tränga in i Israel, men ca 10 försök om dagen har stoppats.

En yttre skyddsring, som av nödvändighet innebär en stor mänsklig, moralisk och ekonomisk belastning på den palestinska befolkningen, är följaktligen det enda som är effektivt i kampen mot terrorn när dess baser ligger runt knuten. Åtminstone så länge befolkningen inte gör ett strategiskt val för fred och demokrati.

Tills detta sker är dörren till fri rörelse, ekonomisk stabilitet, arbeten, skolor låst. Men nyckeln ligger i händerna på de palestinier som inget hellre vill än att leva i säkerhet och välmående. Problemet är att majoriteten av palestinierna ar påfallande tyst, och tysthet är ingen bra grogrund för förändringar.

För drygt två sedan förde förändringar israeler och palestinier närmare varandra än någonsin tidigare. Hade Yasser Arafat inte utlöst sin intifada för att med våld skaffa sig det han inte uppnått genom förhandling, hade Israel aldrig behövt skydda sig proaktivt.

Frågan är därför när palestinierna väljer att omsätta insikten om att våld inte lönar sig till handling och istället försöker något banbrytande.

Fast inte så banbrytande egentligen: Israel återlämnade hela Sinai när Egyptens President Sadat lade ner vapnen. Jordanien skrev under ett fredsavtal med Israel. Båda länder har nu bättre politiska och ekonomiska relationer med sin omvärld än någonsin tidigare.

Om de palestinska araberna vill ha en stat bredvid – men inte istället för – Israel, kan den bara skapas av palestinier som är modiga nog att genomföra nödvändiga förändringar. De måste ha mod att motsätta sig Yassir Arafats och Hamas diktatoriska styre. Först då kan Israel lämna områden som de inte har något egenintresse av att kontrollera, vore det inte för att skydda sin civilbefolkning mot fundamentalistiska massmördare.

Det är upp till palestinierna att genomföra denna förändring.

Och att överge mantrat om att kriget började när Israel slog tillbaka.

Statssponsrad hets mot folkgrupp

030201:

Till Statsminister Göran Persson, med kopia till Anna Lindh, Mona Sahlin och de ansvariga på Palmecentret.

Jag skulle vara mycket tacksam för Er kommentar på följande synpunkter.

Vi lever i ett samhälle präglat av statssponsrad hets mot folkgrupp.

Hur ska man annars tolka vår egen utrikesministers förolämpande och våldsuppmuntrande uttalande i skuggan av situationen i Mellanöstern och ordkriget mellan USA och Irak:

”Jag fruktar att det palestinska folket snart förlorar allt hopp och att Israel släpper alla moraliska värden.”

En gång till: Sveriges utrikesminister uttrycker ospecificerade farhågor om något som inte hänt, angående ospecificerade angrepp utförda av ospecificerade människor, rörande aktioner som ej skett men som hon befaras kan riktas (i den händelse de sker) mot en grupp människor som ej identifieras, på ett datum som inte anges, i händelse av ett krig (som det ännu inte beslutats om) mellan krigsmakter där vare sig israeler eller palestinier är inblandade.

Och denna icke-händelse ges egna feta rubriker i svensk text-TV (”Lindh fruktar omoraliskt Israel”, SVT-text, sid. 138, http://www.svt.se/texttv/138.html ).

Det är inte konstigt när en person som palestiniern Hanan Ashrawi fäller dylika kommentarer – det är ju hennes jobb att fästa offentlig uppmärksamhet kring det hon säger.

Fast hon vill inte ha för mycket uppmärksamhet kring ALLT hon har sagt. Exempelvis är hon inte speciellt glad när hon påminns om sin artikel publicerad i den officiella Palestinska myndighetens tidning Al-Hayat Al-Jadeeda 980702. Där beskrev Ashrawi Förintelsen av judarna under andra världskriget som ”en bedräglig myt som judarna har betecknat som Förintelsen och exploaterat för ett få sympati.”

Ej heller är Hanan Ashrawi speciellt glad när hon påminns om sin kommentar: ”Vi…hoppas att de som står bakom (självmordsterror) mot israeliska civila, vill överväga sina aktioner och upphöra att uppmuntra våra pojkar att utföra dessa operationer, därför att vi inte ser några resultat från dessa aktioner…” (tidningen Al-Quds 000619). Ashrawi är inte upprörd över det dubbla brottet mot mänskliga rättigheter genom att palestinska barn hjärntvättas till levande bomber och israeliska civila slaktas i dessa attacker; nej, hon är bara missnöjd med att strategin inte lyckats – över att hon ”inte ser några resultat från dessa aktioner”.

Ändå är det samma Hanan Ashrawi som i Stockholm tar emot Olof Palmes pris för insatser för fred och mänskliga rättigheter. Hon lovordas av ingen mindre än Anna Lindh – den duo som för tillfället tycks staka ut Sveriges Mellanösternpolitik.

Det är hög tid att Göran Persson tar en ordentlig funderare kring Lindh, Tham och alla de andra som utgör en allvarlig utrikespolitisk belastning för Sverige. Sverige glider allt mer i händerna på onyanserade människor med egen dagordning som tar varje tillfälle att genomdriva en utomdemokratisk och ensidig mellanösternpolitik. Det rent antisemitiska resultatet av denna ständiga ström av hätska, obalanserade uttalanden ses nu dagligen i vår media – lyssna bara på Morgonpasset i P3 från 030130 eller läs Ali Esbatis hemsida från vilken dag som helst.

Anna Lindh talar om faran att ”släppa alla moraliska värden”, men hon syftar inte på de palestinska självmordsbombarna. Nej hon ger istället näring till dem – medvetet eller omedvetet – genom att kritisera insatserna vars syfte är att stoppa massmord på civila israeler.

Vakna, Sverige!

KG Hammars bojkott av den judiska staten

Bäste KG Hammar,

Idag tog jag emot ett svar som Du tillsänt mig. Jag blev ganska förbryllad över dess innehåll och dess vaga och motsägelsefulla innebörd, tills jag av en händelse fick reda på att Du skickat ett identiskt svar till andra (om inte alla) som ställt sig kritiska till Ditt offentliga tilltag nyligen mot Israel och judarna.

Enligt Dig har jag – och alla andra som fått Ditt brev – ”läst fel” och lider sålunda av språkliga svårigheter; en kollektiv svårighet som drabbat många svenskar som Du skrivit till men där du inte har något ansvar för "missförståndet". Jag skall enligt Dig inte alls förstå av rubriken ”Sluta att köpa israeliska varor” att svenskar uppmanas att sluta köpa israeliska varor. Då så – tillbaka till skolbänken med mig.

Likaså när det står ”Avbryt EU:s handelsavtal med Israel” skall jag inte alls förstå att Du uppmanar Sverige att sluta köpa israeliska varor under de villkoren som gäller idag, utan enbart under försämrade villkor som skulle göra det svårare och dyrare för svenskar att köpa israeliska varor.

Och enligt Dig är det jag som lider av språkliga svårigheter?

Bäste KG Hammar, jag vet inte vad det var som föranledde Dig att skicka mig ett svar som inte hade några beröringspunkter med mitt brev till Dig, men låt mig påminna Dig om vad jag skrev till Dig. Jag gör det mycket mer kortfattat denna gång eftersom jag nu är medveten om det här med språkliga svårigheter:

Den enda förutsättningen för en rättvis och långsiktig fred i Mellanöstern är att Israels arabiska grannar – inkluderande de palestinska araberna – gör otvetydig avkall på sina decennier gamla beslutsamhet att förinta den judiska staten. Detta berör Du icke alls.

Ingenstans i uppropet står ett enda ord om krav på upphörandet av mord på israeliska barn, hets mot judar, indoktrinering, kidnappningar eller självmordsbombningar. Ingenstans nämns något om prestationskrav på palestiniernas regim. Du talar Dig varm för bojkott av varor från de ockuperade områden pga våldsamheterna där, men Du åsyftar enbart israeliska varor. Palestinska varor som kommer från samma våldshärjade område där palestinska terrorister dödar civila är undantagna Dina bojkottplaner.

Konflikten handlar inte om ”ett folk som kräver tillbaka” ett land, utan om att vissa araber omgivna av många andra araber vill ha ett stycke land som de aldrig tidigare ägt och som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet. Detta är fakta som Du inte berör i vare sig Ditt ensidiga upprop eller Ditt påvert formulerade svar.

Du förespråkar ett ”internationellt ingripande och närvaro av fredsskapande styrkor inom ramen för FN”. Vi som var med tidigare minns när dessa fredsskapande FN-styrkor blev beordrade av Egyptens President Nasser att packa och ge sig av inom 24 timmar, och hur snabbt denna ”fredsskapande” insats ersattes av egyptisk militär med kriget 1967 som följd. Snälla nån, så historielös är väl ingen i dessa upplysta tider att man inte känner historiens vingslag? Med undantag av Dig, KG Hammar. Eller känner Du väl till det men har just detta som agenda?

Du skriver att man ”både kan vara vän till Israel och starkt kritisk mot Israels politik”. Äntligen har vi något vi är helt överens om. Det är också en devis efter vilken jag lever. Jag balanserar dock min kritik av Israel med min kritik av exempelvis palestiniernas upprepade massmord. Något som inte nämns i Ditt upprop och som Du alltjämt undviker att ta ställning till i den standardtext som Du skickade mig.

Med Din inställning till vad som är ”pedagogiskt”, föredrar nog jag att fortsätta ”läsa fel” men att läsa med min värdighet i behåll. Mitt samvete skulle aldrig tillåta mig eller mina trosfränder att agera mot någon levande människa eller något land på det sätt som Du så obekymrat gör. Däri ligger kanske skillnaden mellan en människa som verkligen lever religiöst i ord och handling (även de ord han läser ”fel”) och den vars attityd till religion består enbart i belåtenhet över hans officiella titel och icke alls i hans tankar.

Sist, KG Hammar, och långt ifrån minst. Du skriver längst ned i Ditt svar: ”Jag känner sorg och vemod över att det för så många är så svårt att föra en sakdiskussion där Israel är inblandat.” Hade Du, bäste KG Hammar, minsta tecken till självrannsakan och självkritik – för att inte säga heder – i Din kropp skulle Du omgående be om ursäkt för denna grova förolämpning. Det är just Din oförmåga att föra en sakdiskussion som är stötestenen och som är så djupt frånstötande för varje tänkande människa.

Återkom gärna antingen privat eller i media när Du bestämmer Dig för att föra en lika objektiv ”sakdiskussion” med ensam fokusering på den av Arafat ledda palestinska regimen, som Du nyss genomdrev om Israel.

Du ”känner sorg och vemod”? Det är då inget mot vad jag känner mig i åsyn av Din fullkomliga brist på empati.

Vänligast,

Mellanösternjournalistik: tyckande eller rapportering?

I debatten om Mellanöstern hör man åsikter som att ”Ariel Sharon vill inte ha fred” (Lena Askling, Aftonbladet 030120). Påståenden bör backas upp av källor. Enligt mina källor (Jerusalem Post, också 030120) sade Ariel Sharon: ”Vi har ingen avsikt att stanna. Om palestinierna hade stoppat sina attacker mot oss, hade vi för länge sedan dragit oss tillbaka från de palestinska städerna.” Sharon gick till interna Likudval med parollen “Tvåstatslösning för Fred” – och vann.

Fakta behövs. Som att palestiniernas Hamas, Islamiska Jihad, Tanzim, Fatah avrättar civila israeler på bussar, i restauranger, skolor, barnsängar – fakta som ofta förtigs i svensk media. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Är det israeler som spränger civila på bussar, restauranger, diskotek? Sanningen är att det är palestinska terrorister – ofta i svensk media omskrivna som ”aktivister” – som utför dessa massmord. Men vissa svenska journalister stödjer en enkelfacetterad demonisering av Israel. Sydsvenskan (030128) t ex ger en partisk skildring om svenskar som ”åker (palestinsk) ambulans på nätterna så att ambulanserna inte behöver vänta mer än tio minuter vid vägspärrarna istället för två timmar”. Det man inte berättar är att flera israeliska och palestinska ambulanser har kapats av palestinska terrorister för transport av vapen och för senare bruk som mobila bomber. Härav de långa väntetiderna medan de undersöks. Men enögda journalister tycks inte ha vare sig tid eller utrymme för att förmedla den sortens sanning i sina artiklar. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Man läser om ”Israels brott mot folkrätten” (upprop i DN 030118). Men man läser väldigt sällan sanningen om palestinsk media: rått judehat basunerat ut i skolböcker, på kartor, från minareterna, i TV, radio och tidningar. Man läser aldrig att Palestinska Myndigheten glorifierar våldet, exempelvis genom en fotbollsturnering som enligt den palestinska tidningen ”Al Hayat Al Jadida” kallas ”Självmordsmartyrernas Fotbollsturnering till minne av Shahid Abd Al-Baset Odeh” (som sprängde 23 påskfirande judar till döds i fjol).

Omvärlden bör ”sätta ökad press på Israel att återgå till fredssamtal”. Så skriver bl a ärkebiskop KG Hammar i DN-uppropet nyligen. Vilka fredssamtal är det man syftar på? Samtalen om att ge palestinierna land? De bör absolut få ett land som de kan kalla sitt eget. De har aldrig ägt det förut, men det spelar ingen roll – vi lever i nuet och vi måste med gemensamma ansträngningar och god vilja lösa nuets problem.

Konflikten handlar inte om ”ett folk som kräver tillbaka” ett land, utan om att vissa araber bland andra araber nu vill ha land som de aldrig tidigare ägt och som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet. Detta är sanning – sanning som delar av svensk massmedia förtiger.

Icke desto mindre betyder inte denna sanning att dagens palestinier för alltid är dömda att leva under andras beskydd. Men vill man ha något man inte äger är nog alla civiliserade samhällen överens om att det rätta sättet att be om det är just att be om det. Exempelvis runt ett förhandlingsbord. Ett sådant förhandlingsbord som Israels Ehud Barak dukade fram och som nästan ledde till undertecknandet av ett fredsavtal för två år sedan – innan Arafats intifada satte stopp för det. Sanningen om dessa förhandlingar har förvrängts. T ex skrev Aftonbladets Olle Svenning (2002-07-13) att ”via Oslo-avtalet hade palestinierna redan avstått 78 procent av sitt land”. Det han inte nämnde var att sagda 78 procent syftade på det BRITTISKA MANDATET Palestina, det som blev det arabiska Jordanien. Detta är sanning, men för den sortens sanning finns varken tid eller utrymme. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Som i alla konflikter har båda sidor legitima farhågor. Båda sidor har behov som måste tillgodoses, så att de kan leva sida vid sida i fred och säkerhet. För att skapa de rätta förutsättningarna krävs att media bidrar genom att förmedla nyheterna med objektivitet och sanning.

Stora delar av svensk media tycks dock inte ha vare sig tid eller utrymme för den sortens sanning. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Protest mot Ärkebiskopens underskrift på ett upprop mot Israel

Öppet brev till Kyrkomötets Presidiet författat och undertecknat av flera svenska judar

Protest mot Ärkebiskopens underskrift på ett upprop mot Israel

Undertecknade bor i Sverige och är av judisk börd. Vi vill härmed protestera mot att Ärkebiskopen KG Hammar, högsta representant för Svenska kyrkan, skriver på ett upprop som uppmanar till aktioner mot staten Israel. Vi har inget emot KG Hammars ensidiga, privata ställningstagandet mot Israel – han har naturligtvis full rätt till sin uppfattning hur förvriden den än är. Vad vi anser, däremot, är att genom underskriften med sin titel som Ärkebiskop i Svenska Kyrkan ger Ärkebiskopen intryck av att Kyrkan står bakom denna uppmaning.

Som framgår av namnlistan på uppropet är KG Hammar i sällskap med flera f d kommunister som t ex Ylva Johannson, Gudrun Schyman, Hanna Zetterberg m fl, samt ytterlighetsfigurer som exempelvis Henry Asher, representant för KFMLr. Alla dessa människor är kända som hatare av staten Israels, liksom de flesta av de övriga uppropsdeltagarna.

Vi menar att ett ensidigt ställningstagande mot den judiska staten är orättvist och utgör ett allvarligt och konkret hinder för lösningen av konflikten. Utan fördömande av palestinska massmord på civila är uppropet föga trovärdigt och ännu mindre konstruktivt.

Undertecknade stödjer helhjärtat en tvåstatslösning i Mellanösternkonflikten.

Men till skillnad från Ärkebiskopen, känner vi till de historiska fakta. Eller rättare sagt, både Ärekbiskopen och vi känner till samma historiska fakta men till skillnad från Ärkebiskopen väljer vi inte att förvränga eller förtiga utvalda delar på det sätt som så kallsinnigt görs i uppropet, vilket gör det till en anmärkningsvärt aggressiv och motbjudande aktion.

Flera av oss har släktingar och vänner som bor i Israel. Många av dem har förlorat barn och andra familjemedlemmar i terroraktioner. Vi menar att antiisraeliska demonstrationer med aktivt deltagande av Ärkebiskopen uppmanar palestinier till fortsatt våld och fortsatt krig mot den judiska staten, utan att det ställs några som helst motprestationskrav på palestinierna.

Vi uppmanar Svenska Kyrkan att ta avstånd från Ärkebiskopens ställningstagande och på detta sätt visa att kyrkans teologiska grunder som baseras på gamla och nya testamentet är vägvisande för ett opartiskt förhållningssätt i den pågående konflikten i Mellanöstern.

Krönika: Israels utplånande närmar sig

Så här kunde Britt-Marie Mattssons krönika i GP 021215 ha sett ut med några justeringar - om hon hade velat analysera istället för att propagera. Ordalaget är detsamma, innehållet detsamma. I stort sett inget har tagits bort, men ny fakta och nya perspektiv har lagts till. Den nya texten speglar precis samma problem fast ur en bredare synvinkel.

Krönika: Israels utplånande närmar sig

Det är många bollar i luften. Risken är att konflikterna lever sina egna liv om man inte ser sanningen i vitögat och agerar omgående. För snaran mot Israel och demokrati dras åt allt hårdare i ett vakuum där ingen vågar ta första steget.

Att de flesta arabländerna har för avsikt att avlägsna Israel från ett exklusivt arabiskt Mellanöstern, och att de tar till alla möjliga vapen – inklusive media och public relations – i detta utrotningskrig, är helt klarlagt [1]. Vad exempelvis Irak har idag av massförstörelsekapacitet för detta ändamål är oklart. Klart är, dock, att de hotat vända sina vapen mot Israel om USA attackerar Irak. Kopplingen är obegriplig för den oinvigde om inte man förstår antisemitismens mekanismer. Den dokumentation om Iraks eventuella innehav av dessa vapen, som Irak tillställt FN:s inspektionsorgan Unmovic, håller på att analyseras. Irak antas inte medge innehav, men USA har redan framhållit att det skulle finnas andra för irakierna besvärande bevis.

Unmovics chef, Hans Blix, har en stram och korrekt hållning. Men man tar inte itu med Saddam Hussein och hans mål med stramhet och korrekthet, utan med kompetens och styrka. Per Ahlmark, tidigare Folkpartiledare som känner Hans Blix väl, skrev 21 november i år att ”politiskt är (Blix) svag och lättlurad. Jag kommer på få Europeiska tjänstemän som är mindre lämpade för en kraftmätning med Saddam”. [2] Hans Blix sägs, med andra ord, inte mäkta med eftertänksamma genomlysningar och resonemang eftersom han är farligt naiv.

FN-inspektörernas arbete har hittills direkt kopplats till ett eventuellt krig mot Irak. Men USA, och övriga allierade, har insett att låsningen till FN-inspektionens resultat inte bör knytas för hårt. Anledningen är att Saddam Hussein till varje pris måste avlägsnas från den post som han intog genom riktade mord och behöll genom massmord. Om det skulle kärva med Unmovic som skäl, finns en rad andra möjligheter att motivera ett högst angeläget anfall mot Saddam Hussein.

Anledningen är att USA och de övriga allierade har insett att faran med Saddam Hussein är att han är en mästare på att blanda ihop saker och ting. Han försvarar sin makt i Irak genom att med våld knyta Palestiniernas framtid till sin egen. Riskerna för yttre inblandning i denna konstgjorda allians skall, enligt Husseins strategi, bli så stora att det inte längre går att avgöra hur man avlägsnar den ena utan att samtidigt krossa de andras rättmätiga behov. Palestinierna används av Saddam Hussein som levande sköldar.

Nedmonteringen av Iraks massförstörelsevapen, med olika avbrott sedan 1991, är ett resultat av Iraks invasion av Kuwait och Gulfkriget som tvingade irakierna ut ur grannlandet. Här kan också den direkta kopplingen till Mellanösternkonflikten göras. För att den FN-allians, som skapades 1991, skulle komma till stånd måste USA lova att tvinga Israel att leva upp till de FN-resolutioner som antagits där Israel uppmanades att dra sig tillbaka från områden som Israel tog i krig. Det delikata bestod i att göra detta utan att nämna de många FN-resolutioner som antagits där motparten (Israels arabiska grannar samt PLO) har bundit sig att fullfölja men helt ignorerat. USA fullföljde denna strategi efter Kuwaitkriget, och Mellanösterndiplomatin som utmynnade i Oslo-avtalet var därmed inledd. Det innebar krav på ena parten (Israel) som ledde till i stort sett allt som PLO sagt sig vilja ha, men som ändå utmynnade i den våg av palestinska självmordsbombningar som pågår än idag. Det är svårt för den oinvigde att förstå varför freden uteblev om man inte förstår antisemitismens mekanismer hos de extrema islamisterna.

Mellan Irak och Mellanösternkonflikten finns klara band. Saddam Hussein stöder palestinska självmordsbombare genom att betala ut ersättningar till deras familjer. Saddam Hussein sände också iväg Scud-missiler mot Israel under Gulfkriget. På 1980-talet bombade Israel de irakiska anläggningar som hade kapacitet att producera kärnvapen. Vid tiden för Israels attack var omvärlden samstämmig i sitt fördömande av aktionen, men idag ses den för vad den var: ett nödvändigt företag som fördröjde Saddam Husseins upptåg i flera år. Hade inte Israel bombat Osirak-anläggningen, hade utgången av Kuwaitkriget sannolikt varit en helt annan. Det är dock ett scenario som ovilligt nämns i arabländernas retorik, där man istället fokuserar på att förinta Israel – det landet som de facto fördröjde Iraks attack mot Kuwait och som gjorde att Saddam Hussein fick genomföra kriget utan kärnvapen.

Saddam Husseins katt-och-råtta lek med omvärlden ger otaliga anledningar för en eskalering av trycket mot honom. Irak har haft gott om tid att gömma undan all den teknik som den välmenande men naive Hans Blix har ombetts hitta. Ett USA-dominerat anfall mot Saddam Hussein är nödvändigt eftersom denne despot länge har fört Unmovic bakom ljuset.Att det skulle finnas en koppling mellan Irak och Usama bin Ladins terrornätverk Al Qaida är något svårare att leda i bevis. Dock spelar båda dessa krigsherrar på samma extremistiska strängar med allt vad det innebär av självmordsbomber mot civila – och de gör det öppet och med stolthet. Detta stöd till terrorism räcker som motivation för ett krig mot Saddam Hussein – kriget mot bin Ladin är ju redan igång. Saddam Husseins Irak plockas med all rätt i världen in som en del av den internationella terrorismen.

Med så många skäl till ett anfall, och så många tydliga kopplingar till internationell terror, bör det vara svårt för opinionen att förneka sambanden och att ignorera konsekvenserna av passivitet. Oron finns för att det är alltför många krafter inom extrem fundamentalistiskt islam som vill rita om kartorna i Mellanöstern och ägna sig åt "nationsbyggande" på bekostnad av Israel – fortfarande den enda demokratin i hela regionen. I en konflikt som inte kan kontrolleras, kan krafter som stöds av Saddam Hussein och al Qaida få den roll i Mellanöstern som fruktas av alla och hittills undvikits genom USA:s aktiva roll.

Nu gör Nordkorea entré i argumentationen, och det gör situationen ännu mer komplicerad. Nordkorea tillhör de "skurkländer" som president George W Bush identifierat. Det är inget fel på analysen, Nordkorea är ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot i den egna regionen och framförallt har regimen i Pyongyang under femtio år förtryckt den nordkoreanska befolkningen. Nordkorea har ett kärnvapenprogram och misstänks för att exportera bland annat Scud-missiler. Ett sådant försök ertappades när ett fartyg uppbringades med missiler till Jemen under en cementlast. Värt att notera är att det var just Scud-missiler som Saddam Hussein avfyrade mot Israel under Kuwaitkriget trots att Israel höll sig utanför stridigheterna och än idag inte besvarat attackerna.

Men Nordkorea är ett internationellt hot av stort format. Det går varken att plocka in under "kriget mot terrorismen" eller betraktas som ett renodlat vapenbekymmer.Afghanistan är fortfarande ett oavslutat kapitel som kräver fortsatt engagemang, både fredsbevarande och för civil uppbyggnad, för att inte explodera i nya strider och våld.

Att Unmovic bara är en liten – dock viktig – del i ett världsomspännande problem, står helt klart. Nya skäl behöver inte sökas för att angripa Irak, skäl finns redan i överflöd. Ett krig mot Irak är ett riskfyllt företag, men att inte agera i tid ökar riskerna dramatiskt för en okontrollerbar utveckling när man ser vilka partners Saddam Hussein omger sig med.

Efter Saddam Hussein kan man ta itu med de övriga aktörerna – inklusive palestinsk extremism som yttrar sig i form av upprepade självmordsbombningar mot civila – och israelisk intransigens. Annars är risken stor att tanken om utplånandet växer till besatthet och fullföljs med framgång.

[1] “Visa ingen barmhärtighet mot judarna, oavsett var de är, i vilket land de än må vara. Strid mot dem, var helst ni befinner er. Varje gång ni träffar dem, döda dem … (eftersom) de etablerade Israel här, i hjärtat av den arabiska världen, i Palestina.” Dr Ahmad Abu-Halabia, medlem av “Fatwa-Rådet” tillsatt av Palestinska Myndigheten, 13 oktober 2000

[2] Ahlmark skriver mer konkret att ”Hr Blix, naiv och relativt okunnig om tekniska detaljer – hans område är internationell lag – är lätt att lura”. Per Ahlmark, Washington Times. 21 november 2002