Hamas krig mot Israel: svenska medier väljer vad de rapporterar om

För drygt en vecka sedan sade Hamas upp vapenvilan med Israel.

Denna ”vapenvila” har under sina sex månader kännetecknats av att Hamas dagligen terroriserat israeliska civila med raketer.

I gengäld har Israel skickat bränsle, pengar, medicin, mat och andra förnödenheter.

Läs det en gång till: dagliga raketer från Gaza mot Israel, och i utbyte fick Gaza leveranser av förnödenheter.

Visserligen inte varje dag – ibland kunde de israeliska lastbilarna inte köra in i Gaza eftersom terminalen där lastbilarna skulle avlossas regelbundet besköts av Hamas. Det var deras sätt att förhindra inkommande leveranser av förnödenheter, så att de efteråt kunde påstå (med rätta) att de inte fick sina leveranser. Medierna spelade med i detta makabra spektakel, man ställde inga frågor till Hamas, man filmade endast där man blev anvisade av Hamas för att skapa den propagandabild som Hamas vill ha.

Efter det att Hamas förkunnat att vapenvilan var slut och att den inte skulle förnyas, ökade terrorgruppens raketbeskjutning av Israel flerfaldigt. Under julhelgen sköt Hamas uppemot 200 raketer och granater mot civila mål i Israel – på juldagen en missil var femte minut.

Detta är fullskaligt krig, hur man än ser på det.

Men i de svenska medierna rapporterades inget.

Tidpunkten för Hamas upptrappning var noga vald för att skapa antijudiska stämningar under de kristnas viktigaste helg – skulle Israel inte svara, var allt frid och fröjd för Hamas för fler judar skulle lemlästas och dödas, men om Israel svarade skulle Hamas propagandamaskin fokusera på symboliken i att judar dödar människor i det Heliga Landet mitt under julen.

Manipulativt så det förslår. Men Hamas är ju erkända propagandamästare.

Under Israels inledande motattack lördag 27 december dödades ungefär 140 Gazabor. Trots att Hamas propagandaministerium påstår att de allra flesta är civila, har såväl BBC som AFP bekräftat att alla var Hamasterrorister som befann sig i olika Hamasbefästningar, samt att ett 15-tal civila också dödats.

De första bilderna från Gazas Shifasjukhus visade mycket riktigt många vuxna, kortklippta, vältränade män som bars in i sjukhuset. De var täckta med damm, ibland blod, en del hade förlorat medvetande. Så brukar det se ut när man attackeras med missiler – fråga vem som helst i den israeliska staden Sderot, som hittills har tagit emot 10 000 raketer från Gaza. Men efter en stund, när fler kameror väl hade samlats framför sjukhusentrén, började folk också komma in med småbarn i sina händer. Både barnen och de vuxna var helt rena, prydligt klädda, barnen såg sig runt medan de bars hit och det. Hamas propagandamaskineri var nu uppe i överväxel – här skulle visas hjärtslitande bilder minsann. Precis som i Hizbollahs Libanon lade man ut rekvisita där det ansågs behövas för kamerorna, men återigen som i fallet Libanon hade Pallywoods direktörer inte gjort ett tillräckligt bra jobb – rekvisitan var för ren för att riktigt passa in i bilden.

Problemet är egentligen inte Hamas. De gör det enda de vet: dödar judar urskiljningslöst, var helst de träffas av Hamas 10 000 raketer.

Problemet är de svenska medierna: de flesta har inte skrivit en enda rad när Sderot, Netivot, Ashkelon och andra israeliska samhällen besökts med raketer från Gaza, dag ut och dag in. Upp till 80 raketer om dagen.

De svenska medierna har inte frågat varför Hamas kidnappade en ung israelisk grabb, Gilad Schalit, och fortfarande håller honom inlåst i en underjordisk håla, mer än 900 dagar senare, utan tillgång till familj, advokat, Röda korset, Human Rights Watch, Amnesty. Pojken har inte ens fått se solljus under den här tiden. Hamas kan läsa, de vet att de har lyckats med den största mediebluffen i modern tid: förövaren uppvisas som offer, medan offren framställs som skyldiga.

De svenska medierna bör granska Hamas närmare.

Exempelvis genom att läsa vad som står på det arabiska Al Arabiyas egen webbsajt:

http://rs6.net/tn.jsp?e=001k13Gw-11oqIipdg3OR-sqVBCQMM_V1lKjWFcLgl1ZVVJcuL10VzA_uPha_rf4EJfm7oS-UH3CHZ7QsWF74VHCKS5qtP_EHFAa9wC9LIDux3AQAF-vYb8JOgoajxGwbPGtPHRL0wkFDoveU3LOzi1ywomQV5JC_VQXTflPJHwG_E=
Rubrik:
Hamas godkänner lagar där straffen består av piskrapp, handhuggning, korsfästelse och avrättning som ett led i tillämpningen av islamisk Sharialag.

Artikel:
Hamas ledamöter i det palestinska lagstiftande församlingen (som lider under det palestinska parlamentet) godkände en ny lag … vars mål är att "införa koranens straff". Londontidningen Al Hayat rapporterade 24 december 2008 att detta steg är mycket extremt och har rapporterat fallet till organisationer för mänskliga rättigheter i Gazaremsan, speciellt eftersom lagen omfattar straff bestående av piskrapp, avhuggning av hände, korsfästelse och avrättning...”

Det är detta Hamas som de svenska medierna vägrar rapportera om, samtidigt som Israels försvarsaktioner mot Hamas ges stort medieutrymme.

Så vem egentligen bär ansvaret för situationen: Hamas, en primitiv organism som instinktivt likt en krokodil gör det enda den är programmerad att göra, eller medierna, som medvetet döljer Hamas avsikter, åsikter och aktioner och därigenom uppmuntrar dem till fortsatt våld?

Med israeliska och arabiska liv som insats.

How Sweden became anti-Israel

1. Sociological background
Before WW2, Sweden was one of the poorest, most backward countries in W. Europe. The moneyed elite told the population what to think and do.
After WW2, things changed dramatically in terms of national welfare, but the moneyed elite were replaced by a series of dogmatic left-leaning Social Democratic governments. The concept of looking after an entire nation “from the cradle to the grave” was minted specifically for Sweden.
Result: with the autocratic moneyed elite now replaced by autocratic father-figures in the PM’s office, the populace was conditioned never to worry, never to think. The man in the street was looked after in every respect – kindergarten, health-care, education, job, social welfare, housing, pension, political views. This worked fine as long as the nation’s politics favoured Israel, which it did.

2. Political evolution
Olof Palme changed the attitude to Israel. Reason: Swedish criticism of the USA because of Vietnam. In the mindset of Swedes used to following a strong leader and conditioned for generations never to question leadership figures, the equation was simple: we hate the USA – the USA supports Israel = we hate Israel. At the time that Sweden was supporting Vietnam, it was also supporting regimes in Cuba, the Soviet Union and elsewhere – all anathema to the USA. Anyone linked to the USA – like Israel – was conversely also anathema to Sweden.

3. Lebanon
At the end of the 1970s, Israel was riding on a crest of popularity in Sweden. The Lebanon war didn’t change anything in the minds of the Swedes in itself, but it opened the door to highly vocal input from a minority who over the previous 10-15 years had been quietly taking over one key area in Sweden – the media.

4. National penchant for sad tales – love of the underdog
At the time of the Lebanon war, Sweden was also opening its doors to asylum-seekers from many countries. Most had nothing to do with the Middle East, but the Swedish psyche was now being constantly assaulted with images of political travesties in Chile, Argentina, Bolivia, Tibet, Assam, China, the Soviet Union and its satellite states. The Swedish mindset was by now a fertile ground for anyone with a sad tale. The slickly related Palestinian narrative fitted right in. By now, Swedes were no longer reasoning – anyone who was perceived as an underdog received automatic and enthusiastic support. The Palestinian cause was embraced by a population conditioned by the media and the governing elite to do what it had always done – see things in black & white.

5. Pro-Israeli self-delusion
Pro-Israel activity had almost totally collapsed by 1981. Simply because the pro-Israel camp had grown smug, lazy, convinced of its invincibility, convinced nothing could shake the support it enjoyed. It rarely bothered to put its case in the media.

6. The rise of the left-wing media
When the Palestinian narrative of Sabra and Shatila broke, the pro-Israel camp had already disbanded, its champions had already been out of the debate for some time, and the field was left open to a coalition of pro-Palestinians and left-wing Swedes. By now, the media was firmly a left-wing breeding ground. With the automatic blockade on neutral or pro-Israeli articles from about 1984 onwards, Swedes rarely had an opportunity to hear the other side. Swedish pro-Israel action was in disarray. Some of its fiercest proponents had moved abroad – many to Israel – and many had simply become disillusioned with what was seen as a hopeless fight against impossible odds.

7. Rising anti-Semitism powered the modern pro-Israel effort
The situation didn’t improve until halfway through the second intifada, when Swedish anti-Israel sentiment became increasingly expressed as open anti-Semitism. This gave new impetus to pro-Jewish and pro-Israel individuals and organisations to take up the fight once again, stimulating and supporting a strongly pro-active effort on the part of Swedes who supported Israel as a democracy and Sweden's Jews as a natural part of the demographic scene.

8. TT – the monopoly on news
There is one very tangible reason why Sweden continues to be anti-Israel today: TT. The majority of its shares are in the hands of left-wing newspapers, and its reporters have a virtual monopoly on all ME-related news published in Sweden. What TT doesn’t want to say simply doesn’t get said, end of story.

9. Lesson for the future
The anti-Israel lobby is learning quickly from its mistakes. We will probably never see another media onslaught against Israel being tainted with anti-Semitism. Not because this isn’t a major driving force behind much of the Swedish anti-Israel sentiment – it largely is – but because they have learned that this (1) galvanised the pro-Israel effort against them, and (2) it galvanised a strong and public stance against anti-Semitism by the Swedish government and the country's citizens. The anti-Israel lobby had made the mistake of using the two weapons together, and the result was that in response, the fight against anti-Semitism also focused attention on the fight against anti-Israel propaganda. The pro-Palestinian lobby will not repeat this mistake again.
So if you're in the Israel advocacy business, don’t wait for the anti-Semitic card to be played again. It won't. Instead there will be a massive, very slick, very cohesive drive focusing solely on the “illegitimacy” of Israel. It will be mounted within the next 2 to 3 years.

10. Gaza
At the time of writing (December 2005) the withdrawal from Gaza has created a real, lasting problem for the anti-Israel lobby. They are recovering, however, and the thrust of the new campaign which is in its infancy is the illegitimacy of Israel in the first place.

Mellanösternjournalistik: tyckande eller rapportering?

I debatten om Mellanöstern hör man åsikter som att ”Ariel Sharon vill inte ha fred” (Lena Askling, Aftonbladet 030120). Påståenden bör backas upp av källor. Enligt mina källor (Jerusalem Post, också 030120) sade Ariel Sharon: ”Vi har ingen avsikt att stanna. Om palestinierna hade stoppat sina attacker mot oss, hade vi för länge sedan dragit oss tillbaka från de palestinska städerna.” Sharon gick till interna Likudval med parollen “Tvåstatslösning för Fred” – och vann.

Fakta behövs. Som att palestiniernas Hamas, Islamiska Jihad, Tanzim, Fatah avrättar civila israeler på bussar, i restauranger, skolor, barnsängar – fakta som ofta förtigs i svensk media. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Är det israeler som spränger civila på bussar, restauranger, diskotek? Sanningen är att det är palestinska terrorister – ofta i svensk media omskrivna som ”aktivister” – som utför dessa massmord. Men vissa svenska journalister stödjer en enkelfacetterad demonisering av Israel. Sydsvenskan (030128) t ex ger en partisk skildring om svenskar som ”åker (palestinsk) ambulans på nätterna så att ambulanserna inte behöver vänta mer än tio minuter vid vägspärrarna istället för två timmar”. Det man inte berättar är att flera israeliska och palestinska ambulanser har kapats av palestinska terrorister för transport av vapen och för senare bruk som mobila bomber. Härav de långa väntetiderna medan de undersöks. Men enögda journalister tycks inte ha vare sig tid eller utrymme för att förmedla den sortens sanning i sina artiklar. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Man läser om ”Israels brott mot folkrätten” (upprop i DN 030118). Men man läser väldigt sällan sanningen om palestinsk media: rått judehat basunerat ut i skolböcker, på kartor, från minareterna, i TV, radio och tidningar. Man läser aldrig att Palestinska Myndigheten glorifierar våldet, exempelvis genom en fotbollsturnering som enligt den palestinska tidningen ”Al Hayat Al Jadida” kallas ”Självmordsmartyrernas Fotbollsturnering till minne av Shahid Abd Al-Baset Odeh” (som sprängde 23 påskfirande judar till döds i fjol).

Omvärlden bör ”sätta ökad press på Israel att återgå till fredssamtal”. Så skriver bl a ärkebiskop KG Hammar i DN-uppropet nyligen. Vilka fredssamtal är det man syftar på? Samtalen om att ge palestinierna land? De bör absolut få ett land som de kan kalla sitt eget. De har aldrig ägt det förut, men det spelar ingen roll – vi lever i nuet och vi måste med gemensamma ansträngningar och god vilja lösa nuets problem.

Konflikten handlar inte om ”ett folk som kräver tillbaka” ett land, utan om att vissa araber bland andra araber nu vill ha land som de aldrig tidigare ägt och som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet. Detta är sanning – sanning som delar av svensk massmedia förtiger.

Icke desto mindre betyder inte denna sanning att dagens palestinier för alltid är dömda att leva under andras beskydd. Men vill man ha något man inte äger är nog alla civiliserade samhällen överens om att det rätta sättet att be om det är just att be om det. Exempelvis runt ett förhandlingsbord. Ett sådant förhandlingsbord som Israels Ehud Barak dukade fram och som nästan ledde till undertecknandet av ett fredsavtal för två år sedan – innan Arafats intifada satte stopp för det. Sanningen om dessa förhandlingar har förvrängts. T ex skrev Aftonbladets Olle Svenning (2002-07-13) att ”via Oslo-avtalet hade palestinierna redan avstått 78 procent av sitt land”. Det han inte nämnde var att sagda 78 procent syftade på det BRITTISKA MANDATET Palestina, det som blev det arabiska Jordanien. Detta är sanning, men för den sortens sanning finns varken tid eller utrymme. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Som i alla konflikter har båda sidor legitima farhågor. Båda sidor har behov som måste tillgodoses, så att de kan leva sida vid sida i fred och säkerhet. För att skapa de rätta förutsättningarna krävs att media bidrar genom att förmedla nyheterna med objektivitet och sanning.

Stora delar av svensk media tycks dock inte ha vare sig tid eller utrymme för den sortens sanning. Vi har dock upplevt det förut – en sanning för judarna och en helt annan för alla andra.

Brist på kunskap förälnger lidandet

KG Hammar och de övriga undertecknarna av uppropet i DN 18 januari 2003 är måhända bekanta var och en med sin egen historia, och förmodligen är de fullt läskunniga, men de visar inte något tecken på att de är pålästa vad gäller Mellanösterns historia. Tyvärr hindrar inte denna brist dem från att offentligt visa sin okunnighet.

Läs noga: En suverän och demokratisk palestinsk stat är INTE en förutsättning för en rättvis och långsiktig fred i Mellanöstern, så som ni skriver. Den enda förutsättningen för en rättvis och långsiktig fred i Mellanöstern är att Israels arabiska grannar – inkluderande de palestinska araberna – gör otvetydig avkall på sina decennier gamla beslutsamhet att förinta den judiska staten.

Inget annat är relevant. Av den enkla anledningen att allt annat som krävs för att genomdriva en rättvis fred – rättvis för såväl israeler som alla andra i hela regionen, inklusive palestinierna – följer helt automatiskt när detta krav undanröjs.

Är verkligen det viktigaste behovet ”en suverän och demokratisk palestinsk stat” som det står i uppropet? Även när denna suveräna och demokratiska stat leds av en regim som dagligen – i skolböcker, på kartor, från minareterna, i TV, radio och tidningar – kräver det allra enklaste av sina egna: att offra sina liv i den ”heliga kampen” att döda judar varhelst de finns – på bussar, på restauranger, under firandet av religiösa högtider, i sina sängar.

Nej, det allra viktigaste är absolut INTE en suverän och demokratisk palestinsk stat för att dessa termer låter imponerande, utan en stat som alla andra, en stat av den typ som vi i väst har förmånen att kalla för våra grannar: en fredlig stat, en stat som löser tvister runt förhandlingsbordet, en stat som först och främst accepterar sina grannars rätt att leva i fred. Storbritannien och Frankrike löser inte sina problem angående köttimport med hjälp av vapen, ej heller gör Sverige och Norge upp om sina respektive länders syn på säljakt med hjälp av självmordsbombare. Nej, det är en lösning som tycks vara förbehållen den av KG Hammar så prisade Arafat och hans styre.

Ingenstans i uppropet står ett enda ord om krav på upphörandet av mord på israeliska barn. Eller kidnappningar. Eller självmordsbombningar. Dock nämns i uppropet ordet ”självmordsbombare”. På ett grovt förolämpande sätt som försöker göra gällande att dessa vidrigheter äger rum som svar på israeliska övergrepp, när sanningen är att händelseförloppet är precis tvärtom. Men sanningen är, som bekant, det första offret i krig, och KG Hammar förråder sitt ämbete och överger sin tro för att återigen ta upp svärdet i kriget mot judarna. Inget nytt, sålunda. Hammars version av sanningen är att ”civila palestinier dödas nästan dagligen, ledande politiker har fängslats eller mördats”. Bara civila palestinier. Inte en enda bombmakare, inte en enda terrorist med gevär eller handgranat i handen, inte en enda palestinsk förare som medvetet mejat ner oskyldiga människor vid busshållplatsen, inte en enda självmordsbombare som stoppats av israeliska kulor innan sprängladdningen briserat. Bara civila palestinier. Och bara enligt KG Hammar och hans medlöpare.

Nej, KG Hammar och alla ni andra som undertecknat uppropet: valet är inte så enkelt som ni tycks tro. Det handlar inte om ett folk som kräver ”tillbaka” ett land, utan det handlar om ett folk som vill ha ett land som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet. Detta är historia – historia som KG Hammar och hans kumpaner inte tycks känna till. Icke desto mindre betyder inte denna historia att palestinierna för alltid är dömda att leva under andras beskydd, men när man vill ha någonting som man inte äger, är nog alla civiliserade samhällen överens om att det rätta sättet att be om det är just att be om det. Exempelvis runt ett förhandlingsbord. Ett sådant förhandlingsbord som Ehud Barak dukade fram och som nästan ledde till undertecknandet av ett fredsavtal för två år sedan innan Arafats intifada satte stopp för detta.

Palestinierna förtjänar naturligtvis att leva i fred sida vid sida med sina israeliska och sina arabiska grannar, men de leds av en regim som styrs av både inhemska och utländska despoter. Få bort dessa ledare och få fram skolböcker som inte glorifierar judehat, och vi kommer omgående tillbaka till det oerhört lovande läget som vi hade för drygt två sedan, när allt i stort sett var klappat och klart och endast små justeringar behövdes innan undertecknandet av en varaktig och rättvis fred var ett faktum.

Allt annat är lögn, men lögn med en mycket viktig skillnad: den sprids av människor vars pondus ligger i deras titlar. Och som sålunda får ett medieutrymme som vi andra bara kan drömma om. För bara i vänligt sinnade media (eller fientligt, beroende på synsättet) skulle man kunna ge så stort utrymme till ett upprop som består av paragraf efter paragraf innehållande krav på Israel, men utan prestationskrav på palestiniernas regim.

Mer talande kan inte uppropet vara.

Krönika: Israels utplånande närmar sig

Så här kunde Britt-Marie Mattssons krönika i GP 021215 ha sett ut med några justeringar - om hon hade velat analysera istället för att propagera. Ordalaget är detsamma, innehållet detsamma. I stort sett inget har tagits bort, men ny fakta och nya perspektiv har lagts till. Den nya texten speglar precis samma problem fast ur en bredare synvinkel.

Krönika: Israels utplånande närmar sig

Det är många bollar i luften. Risken är att konflikterna lever sina egna liv om man inte ser sanningen i vitögat och agerar omgående. För snaran mot Israel och demokrati dras åt allt hårdare i ett vakuum där ingen vågar ta första steget.

Att de flesta arabländerna har för avsikt att avlägsna Israel från ett exklusivt arabiskt Mellanöstern, och att de tar till alla möjliga vapen – inklusive media och public relations – i detta utrotningskrig, är helt klarlagt [1]. Vad exempelvis Irak har idag av massförstörelsekapacitet för detta ändamål är oklart. Klart är, dock, att de hotat vända sina vapen mot Israel om USA attackerar Irak. Kopplingen är obegriplig för den oinvigde om inte man förstår antisemitismens mekanismer. Den dokumentation om Iraks eventuella innehav av dessa vapen, som Irak tillställt FN:s inspektionsorgan Unmovic, håller på att analyseras. Irak antas inte medge innehav, men USA har redan framhållit att det skulle finnas andra för irakierna besvärande bevis.

Unmovics chef, Hans Blix, har en stram och korrekt hållning. Men man tar inte itu med Saddam Hussein och hans mål med stramhet och korrekthet, utan med kompetens och styrka. Per Ahlmark, tidigare Folkpartiledare som känner Hans Blix väl, skrev 21 november i år att ”politiskt är (Blix) svag och lättlurad. Jag kommer på få Europeiska tjänstemän som är mindre lämpade för en kraftmätning med Saddam”. [2] Hans Blix sägs, med andra ord, inte mäkta med eftertänksamma genomlysningar och resonemang eftersom han är farligt naiv.

FN-inspektörernas arbete har hittills direkt kopplats till ett eventuellt krig mot Irak. Men USA, och övriga allierade, har insett att låsningen till FN-inspektionens resultat inte bör knytas för hårt. Anledningen är att Saddam Hussein till varje pris måste avlägsnas från den post som han intog genom riktade mord och behöll genom massmord. Om det skulle kärva med Unmovic som skäl, finns en rad andra möjligheter att motivera ett högst angeläget anfall mot Saddam Hussein.

Anledningen är att USA och de övriga allierade har insett att faran med Saddam Hussein är att han är en mästare på att blanda ihop saker och ting. Han försvarar sin makt i Irak genom att med våld knyta Palestiniernas framtid till sin egen. Riskerna för yttre inblandning i denna konstgjorda allians skall, enligt Husseins strategi, bli så stora att det inte längre går att avgöra hur man avlägsnar den ena utan att samtidigt krossa de andras rättmätiga behov. Palestinierna används av Saddam Hussein som levande sköldar.

Nedmonteringen av Iraks massförstörelsevapen, med olika avbrott sedan 1991, är ett resultat av Iraks invasion av Kuwait och Gulfkriget som tvingade irakierna ut ur grannlandet. Här kan också den direkta kopplingen till Mellanösternkonflikten göras. För att den FN-allians, som skapades 1991, skulle komma till stånd måste USA lova att tvinga Israel att leva upp till de FN-resolutioner som antagits där Israel uppmanades att dra sig tillbaka från områden som Israel tog i krig. Det delikata bestod i att göra detta utan att nämna de många FN-resolutioner som antagits där motparten (Israels arabiska grannar samt PLO) har bundit sig att fullfölja men helt ignorerat. USA fullföljde denna strategi efter Kuwaitkriget, och Mellanösterndiplomatin som utmynnade i Oslo-avtalet var därmed inledd. Det innebar krav på ena parten (Israel) som ledde till i stort sett allt som PLO sagt sig vilja ha, men som ändå utmynnade i den våg av palestinska självmordsbombningar som pågår än idag. Det är svårt för den oinvigde att förstå varför freden uteblev om man inte förstår antisemitismens mekanismer hos de extrema islamisterna.

Mellan Irak och Mellanösternkonflikten finns klara band. Saddam Hussein stöder palestinska självmordsbombare genom att betala ut ersättningar till deras familjer. Saddam Hussein sände också iväg Scud-missiler mot Israel under Gulfkriget. På 1980-talet bombade Israel de irakiska anläggningar som hade kapacitet att producera kärnvapen. Vid tiden för Israels attack var omvärlden samstämmig i sitt fördömande av aktionen, men idag ses den för vad den var: ett nödvändigt företag som fördröjde Saddam Husseins upptåg i flera år. Hade inte Israel bombat Osirak-anläggningen, hade utgången av Kuwaitkriget sannolikt varit en helt annan. Det är dock ett scenario som ovilligt nämns i arabländernas retorik, där man istället fokuserar på att förinta Israel – det landet som de facto fördröjde Iraks attack mot Kuwait och som gjorde att Saddam Hussein fick genomföra kriget utan kärnvapen.

Saddam Husseins katt-och-råtta lek med omvärlden ger otaliga anledningar för en eskalering av trycket mot honom. Irak har haft gott om tid att gömma undan all den teknik som den välmenande men naive Hans Blix har ombetts hitta. Ett USA-dominerat anfall mot Saddam Hussein är nödvändigt eftersom denne despot länge har fört Unmovic bakom ljuset.Att det skulle finnas en koppling mellan Irak och Usama bin Ladins terrornätverk Al Qaida är något svårare att leda i bevis. Dock spelar båda dessa krigsherrar på samma extremistiska strängar med allt vad det innebär av självmordsbomber mot civila – och de gör det öppet och med stolthet. Detta stöd till terrorism räcker som motivation för ett krig mot Saddam Hussein – kriget mot bin Ladin är ju redan igång. Saddam Husseins Irak plockas med all rätt i världen in som en del av den internationella terrorismen.

Med så många skäl till ett anfall, och så många tydliga kopplingar till internationell terror, bör det vara svårt för opinionen att förneka sambanden och att ignorera konsekvenserna av passivitet. Oron finns för att det är alltför många krafter inom extrem fundamentalistiskt islam som vill rita om kartorna i Mellanöstern och ägna sig åt "nationsbyggande" på bekostnad av Israel – fortfarande den enda demokratin i hela regionen. I en konflikt som inte kan kontrolleras, kan krafter som stöds av Saddam Hussein och al Qaida få den roll i Mellanöstern som fruktas av alla och hittills undvikits genom USA:s aktiva roll.

Nu gör Nordkorea entré i argumentationen, och det gör situationen ännu mer komplicerad. Nordkorea tillhör de "skurkländer" som president George W Bush identifierat. Det är inget fel på analysen, Nordkorea är ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot i den egna regionen och framförallt har regimen i Pyongyang under femtio år förtryckt den nordkoreanska befolkningen. Nordkorea har ett kärnvapenprogram och misstänks för att exportera bland annat Scud-missiler. Ett sådant försök ertappades när ett fartyg uppbringades med missiler till Jemen under en cementlast. Värt att notera är att det var just Scud-missiler som Saddam Hussein avfyrade mot Israel under Kuwaitkriget trots att Israel höll sig utanför stridigheterna och än idag inte besvarat attackerna.

Men Nordkorea är ett internationellt hot av stort format. Det går varken att plocka in under "kriget mot terrorismen" eller betraktas som ett renodlat vapenbekymmer.Afghanistan är fortfarande ett oavslutat kapitel som kräver fortsatt engagemang, både fredsbevarande och för civil uppbyggnad, för att inte explodera i nya strider och våld.

Att Unmovic bara är en liten – dock viktig – del i ett världsomspännande problem, står helt klart. Nya skäl behöver inte sökas för att angripa Irak, skäl finns redan i överflöd. Ett krig mot Irak är ett riskfyllt företag, men att inte agera i tid ökar riskerna dramatiskt för en okontrollerbar utveckling när man ser vilka partners Saddam Hussein omger sig med.

Efter Saddam Hussein kan man ta itu med de övriga aktörerna – inklusive palestinsk extremism som yttrar sig i form av upprepade självmordsbombningar mot civila – och israelisk intransigens. Annars är risken stor att tanken om utplånandet växer till besatthet och fullföljs med framgång.

[1] “Visa ingen barmhärtighet mot judarna, oavsett var de är, i vilket land de än må vara. Strid mot dem, var helst ni befinner er. Varje gång ni träffar dem, döda dem … (eftersom) de etablerade Israel här, i hjärtat av den arabiska världen, i Palestina.” Dr Ahmad Abu-Halabia, medlem av “Fatwa-Rådet” tillsatt av Palestinska Myndigheten, 13 oktober 2000

[2] Ahlmark skriver mer konkret att ”Hr Blix, naiv och relativt okunnig om tekniska detaljer – hans område är internationell lag – är lätt att lura”. Per Ahlmark, Washington Times. 21 november 2002

Brister i medieklimatet i Sverige

Media i Sverige

Man skulle kunna sammanfatta det svenska medieklimatets situation med följande citat från Immanuel Kant (1783):

”Upplysning är människans seger över hennes självförvållade omyndighet. Omyndighet är avsaknad av förmåga att använda sitt eget förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är denna omyndighet, när orsaken inte är brist på förstånd, men brist på mod att använda förståndet. Till upplysning krävs inget annat än frihet, den frihet som innebär att i varje avseende göra offentligt bruk av sitt förnuft. Ty det är varje människas kall att tänka själv.”

De flesta svenska medierna har inte förstått detta. Deras uppgift är att upplysa nyhetskonsumeterna .

Deras uppgift är inte att leda dem, utan att låta dem bruka sitt förnuft och tänka själva.

Terrorist dödar civila i Pakistan, frihetskämpe dödar civila i Israel

Det rapporteras i media och kommenteras i omvärlden om islamiska terrorister som använder våld för att främja politiska syften och rita gränser. Fördömanden är i stort sett universella – våld förkastas av omvärlden som ett sätt att uppnå politiska mål.

Ovanstående handlar om det dagliga våldet över separationslinjen mellan Pakistan och Indien, ett våld som trappas upp dagligen och håller på att utmynna i fullskaligt krig.

När det handlar om precis samma sorts våld i Israel – terrorbombningar mot intet ont anande vuxna och barn – är dock omvärldens syn en annan. De som utför dåden är nu inte terrorister utan ”aktivister” och ”frihetskämpar”. Deras mål att döda civila ses av samma media och kommenteras i samma omvärld som en kamp för frihet. Hamasledaren i Gaza, Ismail Abu Shanab, citerades så sent som i GP den 28:e maj enligt följande: ”De som inte trodde på självmordsdåd har nu börjat med det”. Enligt Shanab är detta ett led i visionen att rensa Mellanöstern från judar. Han förstår inte varför judarna ”insisterar på att leva i en judisk stat. Det innebär bara ett nytt getto i Mellanöstern”. Allt enligt en ledare för Palestinierna som inte kritiseras av vare sig det officiella Palestinska ledarskapet eller världens media.

Enligt svenska mediafigurer som Jan Guillou, är dock varje kritik av sådana människor och deras handlingar bara ett bevis på att världsjudendomen manipulerar media på ett sätt som ”är oerhört störande” (Metro 020527). Märkligt att en person med sådan erfarenhet av media kritiserar publikens rätt att ifrågasätta och kräva svar. Vem vill leva i en värld utan möjlighet att göra människor ansvariga för sina handlingar, som Jan Guillou förespråkar?

Två konflikter som båda handlar om omtvistad mark, två konflikter som riskerar att spira utom kontroll, två konflikter där ena sidans tro på fanatismen och våld möter så olika reaktioner av omvärlden, och i all synnerhet av media.

Pakistan och Palestina, båda styrda av hårdföra ledare som besitter sina positioner trots respektive folks krav på demokrati. Indien och Israel, båda demokratiska länder som styrs av folkvalda ledare. I konflikten Pakistan-Indien möts oprovocerat våld av universellt fördömande, i Palestina-Israel av universalt gillande.

Förklaringen till denna gapande skillnad undkommer varje tänkande människas förstånd.

Anti-Jewish sentiment spreads in Swedish schools

The following case-history highlights creeping anti-Jewish sentiment in Swedish society.

On the 11th of September 2001, four civilian aircraft were deliberately crashed into the World Trade Center and the Pentagon headquarters in the USA.

The shock of this event prompted many head teachers in Sweden to advise their staff to take time from scheduled school classes to discuss this event with students. School students of all ages were arriving at school not knowing, not understanding, looking for guidance and reassurance from the adults in their lives.

My thirteen year old daughter’s teacher came into the class and announced that the lesson would be spent discussing the previous day’s events.

The teacher started by explaining that these were terrorist actions, that they were terrible events, and that many civilians had undoubtedly died – the figures in those first hours were very uncertain. She then went on to explain, by way of background, that although actions of this sort are terrible, it is nonetheless important to understand the justifiable anger of the Arab and Muslim world against everything American (it was already at this early stage clear that the aircraft had been hijacked by people with an Arab connection). This justifiable anger stemmed from general Arab and Muslim hatred of the Americans because, a few decades previously, the Americans had given the Jews the land that had previously belonged to the Palestinians, so that the Jews could build their own country of Israel. The Arab and Muslim world (continued the teacher) did not accept this outside interference by the Americans, which explained their hatred of everything American and probably prompted the previous day’s terror action.

My daughter returned home in a state of shock. When I later phoned the teacher to discuss the issue, she denied saying anything of the sort and accused my daughter of lying. I replied that I was prepared to attend a meeting with the entire class at which all students would be given free opportunity to confirm or deny my daughter’s version. The teacher declined to participate. I pointed out that any further attempt to indoctrinate the children would prompt me to make a formal complaint to the Swedish Ministry of Education, and I left it at that.

It is now about 7 months later, mid-April 2002, the political and security situation in Israel and the West Bank/Gaza Strip is very precarious. In Sweden, the media attitude towards Israel is extremely offensive, openly biased towards the Palestinian cause. The media’s and the public’s distinction between Israeli and Jew is becoming increasingly clouded. Jewish institutions like the synagogue and school, and individuals going about their lives, have been targeted in a variety of ways, including bomb threats, beatings and vandalisation. There is an increasingly aggressive public stance towards everything Israeli, and to a growing extent everything Jewish.

On Sunday the 7th of April, a large pro-Palestinian demonstration is held in the city centre. My by now 14 year old daughter is walking home with her best friend – a classmate from the class in which the above explanation of the Twin Towers action was given by the teacher. The friend says that she thinks the demonstrators are absolutely right, that “the country should be given back to the Palestinians since it was the Americans who gave you Jews the country in the first place”. My daughter is stunned. She wants to explain to her friend how she sees Israel’s rights and entitlements on this issue, she wants to explain that there are two sides to every dispute, that there is scope for both sides to come to an agreement if only the violence would stop. Perhaps most importantly, she wants to explain the distinction between Israelis and Jews. Her friend fends off her explanations with virtually the same words that the teacher had delivered all those months ago – they seem to have made a strong impression. The friend then leaves, having heard nothing and denying my daughter the opportunity to explain anything.

My daughter is extremely upset. The day before, she had attended Shabbat services in the synagogue – guarded by armed police patrols on foot and in squad cars – and the day after is Holocaust Remembrance Day. Her grandmother was her family’s only survivor from Ravensbruck and Auschwitz, weighing 40 kilos when the camp was liberated and she was granted a new lease of life in Sweden. My daughter wants to explain all this and much more to her best friend. Instead, she can do nothing but watch her friend walk away.

My wife now writes to our daughter’s class teacher (not the same teacher as the one above) and sketches the background to these distressing events, taking care not to mention names. My wife asks permission to come to the class or to ask someone from the Jewish Community’s staff unit to come to the class and help put both the political and – in particular – the religious/social aspects into a more accurate perspective. She states that she does not in any way wish to influence the students’ opinions in any direction, only to give them balanced facts so that they can draw their own conclusions – whatever those conclusions may be. She also wants to talk about the importance of respect, of listening to one another’s opinions before deciding whether to accept or reject them. The class teacher declines to deal with the request, although this is her home class, and she instead passes the note on to the school management – the headmaster.

One day later, my wife gets a single-sentence reply: “Your request has been denied.” No explanation, no justification.

This is Sweden, the year is 2002.

My wife and I – and our daughter – feel this is a frightening sign of the creeping anti-Jewish sentiments that are becoming increasingly widespread throughout Swedish society. When these sentiments spread throughout the school system – when teachers express themselves as above and their students repeat their words virtually verbatim 7 months later – and there is no forum for discussion or balanced presentation of facts, we feel that the situation needs to be illuminated.

I’m not sure we can blame the school, however. The press in Sweden are blatantly anti-Israel, letters to the editor with a pro-Israel stance are virtually always refused, there is no forum in the public media where Jews with a moderate profile or Jews who support Israel can be heard, although there is always editorial space for Jews who are critical of Israel. Anti-Jewish activity is concealed behind ostensibly anti-Israeli opinions. The media do not support the position of the country’s Jews, nor of Israel, they refuse to point out the difference between Jew and Israeli, and they will not accept Jewish input that explains any of the above.

The school takes its cue and follows suit.

På den Judiska påskdagen onsdag 27 mars, promenerade en palestinsk självmordsbombare in i en samlingslokal där de bedjande höll på att fira påsken. 19 oskyldiga civila fick sätta livet till, ytterligare 140 slets sönder men överlevde. Tillståndet för cirka 20 av dem är dock så allvarligt att deras överlevnadsutsikter är små. Flera av dem är barn.

Detta var den tredje terrorattack i Israel utfört av palestinska grupper inom loppet av 2 veckor. Samtliga utan svar från Israel.

Dessa fanatiker erkänner inte Israels närvaro i Mellanöstern. Ej heller Yasser Arafats position som Palestinsk ledare, eller den Palestinska Myndighetens (PA) överhöghet över de områden som Israel besitter på Västbanken och Gazaremsan.

Ändå är det till just Yasser Arafat och Palestinska Myndigheten som omvärlden vill att Israel överlämnar området. Samma myndighet som säger sig inte ens kunna lokalisera de skyldiga för att arrestera dem.

Länder i den civiliserade världen har lagstiftning som förbjuder rashets och bestraffar strängt våld och uppmuntran till våld.

Efter många interna stridigheter inom arabvärlden, fick Saudiarabien äntligen gehör för sin länge diskuterade fredsplan. En fredsplan som går ut på att Israel lämnar ockuperat område i utbyte mot fred, med en Palestinsk stat sida vid sida med Israel. Israel uppmuntras lämna över området till just den myndigheten som säger att den inte mäktar med våldsverkarna inom sina egna gränser. Låt nu Arabländerna demonstrera sin tilltro till sin egen fredsplan genom att fängsla och rannsaka alla dessa dödsbringande militanta fanatiker.

Problemet är ju att dessa våldsverkare och deras planerare, finansiärer och tränare tillåts operera helt öppet i just arabländerna. Samma arabländer som säger att deras mål är ömsesidig fred och erkännande. Samma våldsverkare som säger, t ex:

”Palestina sträcker sig från Jordanfloden till Medelhavet. Det vi realistiskt kan få idag borde accepteras för att bilda kärnan till det som kanske tar femton eller tjugo år att nå fullt ut.”
Sheikh Ikrama Sabri, Palestinska Myndighetens Mufti av Jerusalem.

”Valet ligger inte alls mellan förhandling och strid – man bör ha både förhandling och strid på samma gång … med vapen, med jihad, med Intifada, med självmordsaktioner.”
Faisal Husseini, Palestinska Myndighetens Minister för Jerusalemfrågor.

Kan samtidigt massmedia sluta hänvisa till Israels ”massaker” som svar på extrema palestiniers ”aktioner”, kyler vi ner situationen ytterligare istället för att spä på den.