Monokrom syn i en färggrann värld

Efter 2920 dagar av urskillningslös missilbeskjutning av södra Israel från Gaza och 21 dagar av Israels svar, är resultatet helt tydligt:

Hamas vann kriget.

Eller egentligen: Israel vann kriget.

Eller egentligen: Fatah vann kriget.

Skönheten ligger i betraktarens öga, sägs det.

Och sanningen beror på vad berättaren vill förmedla.

”Gazakriget har stärkt Hamas, visar opinionsmätning” hävdar rubriken i Svenska Dagbladet. Artikeln är skriven av Bitte Hammargren. Fast den kunde lika gärna ha undertecknats Cecilia Uddén, Rolf Porseryd, Britt-Marie Mattsson eller Gert Gelotte. Siffrorna tolkas som att Hamas har vunnit opinionsmässigt samt att kriget ytterligare har radikaliserat den palestinska opinionen. Skulle det vara val idag skulle Hamas vinna valet eftersom Hamas redan har övertaget och dess stöd ökar medan stödet för Fatah redan är lägre och ständigt sjunker.

I artikeln kan man läsa bland mycket annat att ”trots Yasser Arafats många fel och brister är det många palestinier som i dag sänder honom en saknadens tanke.”

Där i en enda fras har den formidabla Bitte Hammargren lyckats sammanfatta hela arabvärldens problem: backa in i framtiden. Backa återigen in i ett träsk av korruption, lögner, antisemitism, indoktrinering, interna intriger och externa krig, fredsaversion och sabotage mot demokrati. Om Yasser Arafat är framtidshoppet är hoppet verkligen ute för de palestinska araberna.

”Palestinsk opinionsundersökning: Hamas tappar” hävdar rubriken i tidningen Jerusalem Post. Opinionsundersökningen har genomförts av Palestinian Center for Public Opinion, alltså av palestinier, inte israeler. Siffrorna visar att stödet för Hamas har rasat och att palestinierna inte har någon egentlig tilltro till någon av parterna, Fatah eller Hamas, men att Fatah ändå håller på att öka och redan är i majoritet.

Så vem har rätt och vem fel? Läs Jerusalem Posts artikel för att få en mer nyanserad bild av läget där många berörda intervjuas och citeras.

Läs Bitte Hammargrens alster i SvD för att få en förutbestämd uppfattning bekräftad.

Valet är ditt. Trots vad 300 antidemokrater i Malmö tycks tro, lever vi svenskar fortfarande i en demokrati. Bilda dig en egen uppfattning. Det finns en hel värld av information där ute som inte redan är färgad av journalister för att passa in i deras egen föreställningsvärld.

Endast betraktare med monokrom syn kan undvika att se färgskillnaderna.

Allt beror som sagt på vad man vill berätta.

Betraktar man som Bitte Hammargren omvärlden genom en svart-vitt Hamaskeffiyeh blir föga förvånande resultatet svart-vitt.

SvD, SR, Bohusläningen, DN, Dagen, Barometern, Haaretz, Jerusalem Post

Öppet brev till samtliga riksdagsledamöter

Nedanstående brev skickade jag till samtliga riksdagsledamöter tillsammans med en artikel jag skrev med titeln "Det växande judehatet" (finns även på denna webbsajt daterat 030930). Jag skrev till riksdagens ledamöter i ren desperation eftersom vår situation som judisk familj i Göteborg började bli allt mer prekär.

Jag är jude.

Det är min fru och mina barn också.

Detta har under de senaste månaderna räckt för att mina barn skall bli misshandlade och förnedrade vid upprepade tillfällen – i likhet med många andra judar i dagens Sverige.
Efter den senaste tidens attacker har vi valt att rapportera dessa antisemitiska händelser till polisen i Göteborg.

Varför skriver jag då till dig som riksdagsledamot?

Anledningen är enkel: dagens antisemitism i Sverige är ingalunda bara det gamla vanliga naziinspirerade judehatet, utan i allt större utsträckning även ett uttryck för tilltagande extremistiskt, fanatiskt islamistiskt hat. Inte muslimskt, utan extremt, våldsfixerat islamistiskt.

Klimatet som såväl passivt som aktivt uppmuntrar denna sjukdom i dagens Sverige har skapats under några års tid av ett alltmer polariserat medievärld. En medievärld som ofta inte lyckas reda ut de mest fundamentala begreppen utan att judarna får ett skimmer av skuld över sig.
Efter den senaste tidens antisemitiska attacker mot våra barn och andra – de flesta uträttade av unga svenskar av muslimsk härkomst – skrev jag nedanstående artikel och bad en efter en landets största tidningar att publicera. Då medierna har skapat det onyanserade klimatet som råder, var min tanke att det var mest effektivt att samma medier deltar i återställandeprocessen. En tidning tackade nej, de övriga svarade inte.

Nu skriver jag till dig som tongivande och beslutsfattande instans i vårt land: läs nedanstående artikel som beskriver vardagen för dagens svenska judiska medborgare i vårt land.
Hjälp till att förhindra att den svenska judiska minoriteten behandlas på detta sätt. Återkom gärna med synpunkter om hur Sverige kan stävja denna sjukdom som heter antisemitism.
Medierna lyssnar inte på oss som faller offer för dess ofta onyanserade framfart och direkta mediemanipulation. Man kanske dock lyssnar till rikets beslutsfattare.

Statsminister Göran Persson tog initiativet till boken och utbildningsprogrammet "Om detta må ni berätta". Sveriges medier riskerar att tiga ihjäl ett akut problem istället för att fortsätta berätta i enlighet med statsministerns vision.

Kontakta mig gärna med synpunkter eller för att få mer information.

Med vänliga hälsningar,

Om konsten att "förlöra" något man aldrig ägt

Bo-Inge Andersson säger i SVT1 (021204) att “Palestiniernas stora problem ligger i att de förlorade sitt land när staten Israel grundades” (jag tror men är inte helt säker på att jag citerar honom ordagrant).

Jag efterlyser svar till följande frågor:
1.

Hur förlorar man något som man formellt, officiellt och politiskt aldrig haft, och ej heller tidigare haft anspråk på? Hela det omstridda geografiska området som kännetecknades av skiftande gränsdragningar fram till staten Israels grundande behärskades av britterna, och innan dess av ottomaner. Var kommer ”palestinier” in som politiskt begrepp? Svaret är att som begrepp kom de till endast efter det att judarna spelade en mer framträdande roll i området.[1]

2.

Det landområde som palestinierna idag säger sig vilja ha suveränitet över var mark som behärskades av Jordanien (Västbanken) samt Egypten (Gazaremsan) – om man bortser från Fatah, Hamas, Islamiska Jihad, Hizbollah, Tanzim och diverse andra palestinska terrorgrupper som säger rakt ut att de vill ha hela Israel – ”hela landet mellan Havet och Sjön”.[2] Hur kan Bo-Inge Andersson i sin vildaste fantasi få till det så att det är Israels bildande som har kommit till på bekostnad av palestinierna? Hur kommer det sig att palestinierna bara rest sina krav när judarna fick ett starkare fotfäste i Mellanöstern? Hur kommer det sig att de var alldeles tysta när jordanier och egyptier hade herraväldet över dessa landområden? Och hur kan man ge ett svar på dessa frågor utan att åberopa en ordentlig portion judehat – i vardagsspråk kallat antisemitism? Den sortens hat som vi hörde Iraks utrikesminister Tariq Aziz ge exempel på i samma program när han talade om ”påstådda” övergrepp mot judar under andra världskriget. Vill man på SVT verkligen sälla sig till den här sortens vidrighet?

Jag förespråkar och har alltid förespråkat en lösning av Mellanösternkonflikten som tillgodoser allas – ALLAS – behov och rättigheter. Vi trodde att vi faktiskt var där för två år sedan, men sedan kom vågen av självmordsbombningar mot civila i Israel. Om ena sidan envisas med att försöka vinna på bekostnad av den andra, vet vi ju redan hur det kommer att sluta – vi har sett det utsiktslösa resultatet under sex decennier. Ett led i skapandet av en rättvis lösning är att kyla ner situationen genom objektiv, saklig och korrekt faktarepresentation. Den svenska publiken är inte betjänt av snedvriden rapportering, och sådan mediemanipulation kommer inte att gagna en lösning som ser till allas – ALLAS – bästa. Vilket vi alla vill.

[1] Focus, Almqvist & Wiksell 1961. s 651. “Palestina: område i Främre Asien vid Medelhavet. Från 1000-t f. Kr. dominerat av judisk befolkning. Kom under arabernas välde 636, under turkarnas 1577. P. blev britt. mandatområde efter 1:a världskr. o. delades 1947 av FN i en judisk stat, Israel, o. en arabisk stat, vars område 1948 delades mellan Israel, Jordanien och Egypten.” Tilläggas kan att Israel fick del av den tänkta arabiska staten (som i övrigt delades av Jordanien och Egypten) efter det att samtliga Israels arabiska grannar anföll landet 1948 men förlorade ändå kriget mot Israel. Då detta svenska uppslagsverk skrevs redan 1961 kan den knappast beskyllas för att vara färgad av nutida politiska hänsynstaganden.

[2] Shiekh Yuosouf Abu Sneina, officiell predikant på Al Aqsa Moskén, på palestinsk radio (April 30, 1999):
"Det islamiska landet Palestina är en enhet som icke är delbar. Det finns ingen skillnad mellan Haifa och Nablus, mellan Lod och Ramallah, mellan Jerusalem och Nazareth.”