Samma empati för alla?

Sveriges utrikesminister Laila Freivalds åker snart på personligt besök till Ramallah på Västbanken. Där kommer hon personligen att be om Yasser Arafats hjälp för att få ett slut på det svåra lidandet hos en svensk mamma, Elisabeth Krantz, sedan hennes fem barn kidnappats av deras palestinska far och nu hålls inspärrade någonstans i Gaza.

Laila Freivalds bör reservationslöst lovordas för att hon tar en sådan framstående personlig roll i dessa barns välbefinnande. Hon förtjänar all uppmuntran och stöd i detta mycket känsliga ärende. Förhoppningen är att hon kan hjälpa till att snabbt få ett slut på en moders oanade vånda sedan hon berövats sina barn, och dessutom hjälpa till att få ett slut på de drabbade barnens konstanta rädsla och oro. Det yngsta barnet är blott 6 år gammalt.

Det som dock är anmärkningsvärt är att utrikesministern inte någon gång tyckts känna sig lika manad att rikta en liknande personligt levererade vädjan till Yasser Arafat att stoppa det urskillningslösa dödandet av israeliska barn på gator, i bussar, vid religiösa sammankomster – inklusive mordet på svenska medborgare samt mordförsök på flera andra vid påskfirandet i staden Netanya.

Det krävs inte mycket fantasi för att räkna ut att denna sorts subtila signal helt naturligt uppfattas av en liten skara aggressiva, fanatiska islamister som att man tillämpa en måttstock för judar och israeler och en helt annan för muslimer och palestinier.

Utrikesministern förtjänar allt stöd och all tacksamhet för den viktiga och svåra uppgiften hon har framför sig. Det skulle dock öka trovärdigheten i den berömda svenska neutraliteten och omtänksamheten om hon var lika mån om att uttrycka och visa precis samma medkänsla för resten av områdets lidande befolkning – alltså de ständigt rädda israeliska barnen och deras ständigt ångestfyllda föräldrar som utsätts för ständiga mordförsök av palestinska terrorister.

Att bakom scenen ge tyst stöd till en svensk-judisk befolkning som utsätts för ständiga trakasserier, och lika tyst visa privat sympati för de israeliska barnens och föräldrars svåra umbäranden, är inte tillräckligt. Tvärtom, det är just avsaknaden av ett klart balanserat förhållningssätt som per definition tolkas som ett slags tyst acceptans av tilltagande antisemitism bland en liten men aggressiv del av Sveriges befolkning.

Det är inte längre enbart våra ord eller aktioner som bestämmer var vi står, utan även i lika hög grad vilka ord och aktioner vi väljer att avstå från.

Utrikesminister Freivalds är värd allt stöd i världen för att hon väljer att med ord och aktion ingripa för att försöka rädda de fem bortrövade barnen.

Ärkebiskopen KG Hammar är mycket tydlig när han talar om rätt och fel i Mellanöstern.

Han kritiserar Israels ”utomrättsliga avrättningar” av exempelvis Hamasledaren Abdel-Aziz Rantisi i Gaza och han kräver att ”den israeliska statens skyddsåtgärder måste hålla sig inom den internationella och humanitära rätten”. Under lång tid var Rantisi pådrivande bakom mordet på dussintals civila israeler, däribland många barn.

Men det är en märklig tystnad från Ärkebiskopens håll när den saudiska armén den 18:e juni 2004 dödar al Qaedaledaren Abdulaziz al-Moqrin i en likvideringsaktion likt Israels mot Rantisi. Under lång tid var al-Moqrin pådrivande bakom mordet på flera civila saudier och utlänningar, däribland många barn.

Ärkebiskopen säger inget om att den saudiska statens skyddsåtgärder måste hålla sig inom den internationella och humanitära rätten; det finns ingen kritik mot utomrättsliga avrättningar. Kontrasten är påfallande när man jämför hans starka kritik av den judiska statens aktioner med den talande tystnaden när samma aktioner begås av en icke-judisk stat.

Ärkebiskopen uppmanar också ”svenska konsumenter att fråga sina handlare om produkter märkta "Made in Israel" kommer från själva Israel eller från ockuperat område.” När den judiska staten Israel försäkrar att produkter märkta ”Made in Israel” inte kommer från israeliska bosättare boende på Västbanken/Gazaremsan men Ärkebiskopen deklarerar att man inte kan lita på en judes ord, är detta farligt nära ett klassiskt antisemitisk grepp. Han menar det måhända inte på det viset, men det är knappast intentionen som är det viktiga, utan effekten. Och effekten är att spä på klassisk antisemitism.

Särbehandling av judar kallas för antisemitism. Ärkebiskop Hammar kan självfallet inte vara antisemit, det hade varit en pinsamhet för Sverige. Han är oerhört intelligent och påläst och han vet vad som är sant och vilka sanningar som går att töja när man har en politisk dagordning vid sidan om den kyrkliga.

För sanningen om produkter märkta ”Made in Israel” är att den försvinnande lilla del som faktiskt kommer från Västbanken/Gazaremsan är produkter som odlas inte av israeler bosatta där, utan av palestinier bosatta där – det är Israels sätt att trots allt hjälpa till att bygga upp en palestinsk ekonomi trots andra palestiniers terrorhandlingar. De palestinska odlarna får betalt för sina produkter i Israel och sedan samtransporteras dessa produkter tillsammans med israeliska produkter (odlade innanför Gröna linjen) till exportmarknader i Europa. Detta är enda sättet för palestinierna att få en marknad för sina produkter när nu palestinsk terror har satt stopp för deras traditionella marknad – Israel.

När Arkebiskop KG Hammar kritiserar selektivt spelar han rakt i händerna på antisemiter – trots att han bedyrar att han ingalunda tillhör den skaran. Antisemiter uppfattar antisemitiska signaler hur oskyldigt de än uttrycks. Ärkebiskopen borde vara medveten om att ensidig kritik av den judiska staten – och enbart den judiska staten – uppmuntrar och fostrar antisemitism.

Ärkebiskopen är inte bara ansvarig för de ord han fäller, han är lika ansvarig för de ord han väljer att inte fälla.

Denna eviga selektivitet riktad mot enbart Israel

Utrikesminister Laila Freivalds skrädde inte sina ord när hon den 17 april 2004 kritiserade den israeliska arméns dödande av Hamasledaren Abdel-Aziz Rantisi i Gaza.

Under lång tid var Rantisi pådrivande bakom mordet på dussintals civila israeler, däribland många barn. Freivalds var otvetydig i sin kritik: ”Jag fördömer den israeliska utomrättsliga avrättningen av ledaren för terroristorganisationen Hamas.” Hon kommenterade vidare att ”det internationella samfundet måste öka sina ansträngningar än mer för att få parterna att inse att våldet inte kan fortsätta.”

Utrikesminister Laila Freivalds uttryckte inte ett enda ord av vare sig kommentar eller kritik när den saudiska armén den 18:e juni 2004 dödade al Qaedaledaren Abdulaziz al-Moqrin i Saudiarabien. Under lång tid var al-Moqrin pådrivande bakom mordet på flera civila saudier och utlänningar, däribland många barn.

Men Utrikesminister Freivalds hade inget att säga om internationella ansträngningar för dialog med al Qaeda, det var inga fördömanden av våld, ingenting om utomrättsliga riktade mord. Det är en tystnad som är moraliskt bekymmersam.

Fundamentalistiska islamister demoniserar judarna och den judiska staten, samtidigt som de blundar när andra gör samma sak. Särbehandling av judar kallas för antisemitism. Laila Freivalds är naturligtvis ingen antisemit – hon är intelligent, påläst och har en kunskap som har fört henne till den betydande position hon innehar idag.

Men när hon blundar och kritiserar selektivt spelar hon rakt i händerna på antisemiter. De uppfattar signalerna på det enda sätt de kan: att tvetydighet är rumsrent så länge det gäller den judiska staten – och enbart den judiska staten.

Ensidighet i synen på terror. Med all anledning.

Mats KG Johansson skriver i Dagen att jag "ser tyvärr bara den ena sidans terror". Det håller jag helt och hållet med om.

Anledningen är mycket enkel: terrorn i Mellanöstern utövas av enbart en sida – den palestinska – och den riktas medvetet och urskillningslöst mot judiska israeliska civila – män, kvinnor och barn. Helst på bussar.

Att medvetet sikta på civila för att vinna politiska framgångar kallas för terror. Om civila dödas oavsiktligt när det egentliga målet är en tungt belastad kriminell, en mördare, en terrorist, är det oerhört beklagligt och alltid – alltid – en tragedi, men det ändrar inte svenska språket eller dess definition på ”terror” bara för att Johansson vill det. Däri ligger skillnaden mellan palestinier som medvetet mejar ner eller spränger 15 judiska civila i luften och skadar 80 till, å ena sidan, och Israel som mycket beklagligt dödar en och annan oskyldig civil i jakten på de terrorister som har utvecklat industriellt mord på judar till en framgångsrik ekonomisk entreprenad – med logistiskt och finansiellt stöd från bland andra Iran, Syrien och Saudi Arabien (och tidigare Irak).

Johansson skriver mycket avslöjande att ”den 21 augusti slog Israel till och mördade Isma’il Abu-Shanad”. Mördade? Kanske blir det lättare att svälja även denna språkliga kullerbytta om det någonstans i Johanssons artikel – bara en endaste gång – hade stått att palestinier har ”mördat” civila israeler. Men ordet förekommer inte – palestinier tycks aldrig kunna ”mörda” israeliska judar. Det brutala uttrycket tycks förbehållet de stygga judarna i Israel.

Men vi har varit med förr om denna systematiserade indoktrineringen, denna vilja att skapa en regel för judarna och en helt annan för övriga. Sist minns vi det från drygt 60 år tillbaka. Men Johansson är inte ensam om detta synsätt – det hämtar sin näring från Palestinska Myndighetens hemsidor, TV-program och tidningar. Och inte minst från skolorna, där en hel generation palestinska barn skolas i att förakta och mörda judar och israeler. Se till exempel skolböcker som ”Islamisk Utbildning för Nionde Klass”, s. 79; ”Vårt Arabiska Språk För Femte Klass”, s. 67; ”Den Nya Historien om Araberna och Världen”, s. 123 – skolböcker som används varje dag i palestinska skolor.

Det är mycket signifikant att Johansson faktiskt kan citera flera israeliska opinionsmakare som uttalar klar kritik mot den nuvarande israeliska regeringens politik, men han kan inte uppvisa någon enda kritisk palestinsk röst som vågar ha en annan åsikt än den som tillåtits av Arafat.

Och precis där ligger problemet: så fort hindret Arafat och hans brutala verktyg Hamas avlägsnas från navet i det palestinska styret – och man kan fråga Mahmud Abbas hur stora utsikterna är för detta – kommer problemen att lösa sig. Därför att det måste. Därför att det vill båda palestinier och israeler – de som mer moget ser på framtiden istället för att som Johansson identifiera sig med bakåtsträvande mörka krafter.

SVT fortsätter kriget mot Israel

På text-TV måndag den 8:e september står följande på sida 133:

En palestinier sköts i morse ihjäl vid gränsövergången Erez i norra Gaza-remsan. Enligt israelisk militär uppträdde mannen misstänkt.

Vad är det som krävs av vår egen public-service TV för att dess anställda ska börja tala sanning? Det som var ”misstänkt” i fallet ovan var att palestiniern var tungt beväpnad, sköt mot israeliska medborgare, och var iklädd en israelisk soldatuniform – tvärtemot alla internationella konventioner som styr civiliserat uppförande.

Sedan fortsätter texten enligt följande:

"Israelisk militär och polis har hög beredskap efter det israeliska mordförsöket i lördags mot den islamistiska gruppen Hamas andlige ledare, Ahmed Yassin. "

Vad är det som krävs av vår egen public-service TV för att dess anställda ska sluta lägga in egna värderingar i nyhetsrapporteringen? Hamas dödar 22 civila på en buss i Jerusalem – av vilka ca en tredjedel barn – och ni på Text-TV kallar detta för en ”militant aktion”. När Israel jagar Hamasledarna som gett order om och finansierat detta och hundratals liknande attacker, är det istället dessa attacker som kallas för ”mord”.

Israel finner sig i ett krigstillstånd; Hamasledarna är inga oskyldiga civila eller kontokortsskojare eller småtjuvar eller ”billånare” – de har som mål och som strategi att slakta intet vetande civila. Enda förutsättning är att dessa civila är judar.

Hamasledaren var inte utsatt för ett mordförsök, utan var en måltavla i ett pågående krig iscensatt av Hamas.

Det kan aldrig bli en Palestina så länge Arafat styr

”Vägkartan för fred” är på fallrepet, och med den chansen för en ljusare framtid för både israeler och palestinier. Kartan för fred och samexistens begravas av primitiva härskare med korta perspektiv och själviska motiv.

Yasser Arafat påstår att vägkartans fall beror på israels vägran att tillmötesgå palestiniernas behov av eftergifter. Hamas, som den 19:e augusti sprängde 22 civila israeler till döds varav åtta småbarn – beskyller Israel för att ha startat våldsspiralen när Israel besvarade denna attack – ”det hela började när de slog tillbaka”. Palestiniernas egen premiärminister, Mahmud Abbas, anklagar Arafat för att bakbinda honom – han får inte ens befäl över säkerhetsstyrkorna för att få bukt med våldet: ”Antingen ger ni mig maktresurserna och stödjer min linje för en fredlig framtid, eller så återkallar ni mitt mandat,” sade Abbas till parlamentet den 5:e september.

Arafat har i flera decennier indoktrinerat sitt folk till att hata, en process som sker alltjämt i de palestinska skolorna och i media, bland annat med hjälp av svenska biståndspengar. Nu säger Arafat att eftersom den situation han har skapat är så labil, måste Israel ge honom ännu mer för att blidka de Hamasmördare som han har skapat, tränat och finansierat.

Israel avkrävs större eftergifter så att fredstrevande palestinier ledda av Mahmud Abbas inte ska dödas av Arafats blodtörstiga horder i ett palestinskt inbördeskrig. Nu ska Israel inte bara försvara sig själv mot Arafats och Hamas terrorangrepp, utan även förhindra det palestinska inbördeskriget som Arafat och Hamas hotar iscensätta om Abbas står emot.

På svenska kallas det för utpressning.

Men omvärlden tycks inte se någonting.
Man vill inte se Arafat som ett problem, utan som lösningen.
Man vill inte se honom som en terrorist, utan som en statsman.
Man vill inte se honom som en våldsfixerad kvarleva vars styre är kantad av ena misstaget efter det andra, utan som representant för en framtid av samexistens.

Men sanningen är att Israels historia har kantats av flera regeringar ledda av flera statsministrar täckande hela den politiska färgskalan från vänster genom mitten till höger. Många genombrott har gjorts under åren, inte minst Osloprocessen. Men allt har stupat till sist. Den enda palestinska motpart Israel haft hela tiden är just Arafat. Arafat är inte en del av problemet – han ÄR problemet.

Arafat slåss för sin politiska överlevnad – och hans folk offras. Tillsammans med Hamas siktar han inte på samexistens bredvid Israel – det kunde han ha haft redan för 3 år sedan – utan på hela landet Israel. Därför har Arafat noga övervakat uppbyggandet av Hamas. Han behöver dem i kampen att ”befria hela landet från Jordanfloden till Medelhavet” – (Sheikh Ikrama Sabri, Palestinska Myndighetens Mufti av Jerusalem). Hela Israel, med andra ord.

Arafat har lyckats övertyga västvärlden att det är HAN som är offret varje gång palestinier mördar judar i Israel: hade Israel bara gett det han kräver, hade fanatiska palestinier inte behövt mörda civila judar, och därigenom skulle Arafat vara president i ett suveränt land. Men den som efter planering medvetet använder ett vapen med avsikt att döda är skyldig till mord om offret dör. Den som medvetet levererar vapnet till den mordåtalade är skyldig till medhjälp. Det resonemanget anses gott nog för tillämpning i Sverige. Varför ska industrialiserat mord på judar bortförklaras när förövarna är palestinier ledda av Arafat och Hamas?

Mahmud Abbas representerar den enda vägen framåt. Det kräver att hindret Yasser Arafat en gång för alla fråntas möjligheten till fortsatt mord och terror. Arafats tro på sin egen politiska odödlighet får näring i västvärldens stöd och dess vägran att inse Hamas strategiska roll i hans våldslösning. Samtidigt kollapsar hans folk och deras vision om samexistens bredvid Israel.

Det är dags att avsluta ”Experiment Arafat-Hamas” innan Abbas krossas redan under hans första 100 dagar som premiärminister.

Ensidighet hos Rädda Barnen

Rädda Barnen uttrycker beundransvärt stöd för en del av Mellanösterns mest eftersatta invånare – de palestinska barnen – och jag hoppas verkligen att ni fortsätter era ansträngningar för dessa barns skull. I brist på vuxna palestinska ledare som uppträder ansvarsfullt är det ofta utomstående som Rädda Barnen som får fylla det tomrum som skapas.

Jag gladdes åt att läsa att ni inte förringar de judiska israeliska barnens ständiga rädsla för självmordsbombare (trots att ni konsekvent undviker att nämna att det är just palestinska självmordsbombare det handlar om – någon motsvarande glömska kunde jag inte upptäcka då ni specificerar allt elände som Israel anklagas för). Dock är jag inte riktigt klar över just när och hur ofta ni i tryck och med lika stort eftertryck har tagit avstånd från palestinska mord på israeliska barn. Ni kanske kan ge länkar till dessa artiklar, samt diarienummer på de brev ni överlämnat till utrikesminister Anna Lindh där ni kräver ett slut på palestinska mord på israeliska barn?

Jag tänkte mig ett brev där ni uttryckte er önskan att regeringen framför följande krav till Palestinska Myndigheten:

* att Palestinska Myndigheten häver bistånd (i och för sig bistånd som kommer från Sverige) till självmordsbombare och fängslar dem som ger och mottar finansiell kompensation för familjemedlemmar som spränger sig till döds i sin önskan att slakta oskyldiga judar. I stort sett vilken del av Human Rights Watch rapport ”Erased in a moment” (http://www.hrw.org/reports/2002/isrl-pa/) ger en skrämmande bild av hur systemet är uppbyggt och dess verkan.

* att Palestinska Myndigheten upphör med den avtalsstridiga och rättsvidriga behandlingen av sina minderåriga genom antisemitisk indoktrinering och användandet av skolböcker där vare sig ordet eller konceptet Israel finns, men där hela området mellan Medelhavet och Döda Havet benämns Palestina. Titta exempelvis på http://www.edume.org/reports/1/6.htm som visar kartor där Palestina ersatt hela Israel; http://www.edume.org/reports/1/7.htm som visar textavsnitt i skolböckerna där de israeliska städerna beskrivs som palestinska; http://www.edume.org/reports/1/8.htm där Jerusalem benämns huvudstaden i Palestina.Det är denna sorts indoktrinering som hjärntvättar palestinska barn så de växer upp till villiga våldsverkare och självmordsbombare.

* att Palestinska Myndigheten tvingas efterleva sina tidigare åtaganden gällande pressfrihet och ett slut på antisemitism i dess egen massmedia. Några exempel ges på http://www.pmw.org.il/bulletins-041102.html; http://www.adl.org/Anti_semitism/arab/media_2q02.asp där man drar paralleller mellan Zionism och Nazism; http://www.adl.org/issue_israel/Monopoly.asp där man framställer judarna i rollen som världskonspiratorer.

Visa mig var ni redan framställt dessa krav som ett led i er kamp för hela regionens barn och ni har större chans att bli tagna på allvar.

Sedan vill jag påpeka vissa grundläggande brister i ditt brev: du skriver gärna om barn ”vars rättigheter kränks”, men lägger skulden på Israel. Länken http://www.honestreporting.com/graphics/babies.jpg visar bilder på spädbarn uppklädda till självmordsbombare. Ni menar väl inte att detta skulle föreställa israeliska barn vars grundläggande rättigheter så groteskt kränks? Det om något är ett exempel på den sorts hjärntvätt som bryter inte bara mot varje barns rättighet till normal uppfostran, utan även mot allt vad anständighet heter. Men ni skriver inte ett ord om kränkningar av barnens rättigheter om kränkningarna utförs av palestinska araber.

Titta objektivt på vem det är som inte bara tillåter, utan faktiskt uppmuntrar och indoktrinerar de stackars palestinska barnen till sina våldsdåd. Läs exempelvis vad självaste Abu Mazen har att säga om saken i en intervju den 20:e juni 2002 med den jordanska tidningen ”Alrai” (http://honestreporting.com/graphics/abumazen.gif). Där säger han ”Minst 40 barn i staden Rafiah har fått sina armar bortslitna som resultat av rörbomber som exploderat för tidigt. Dessa barn får fem shekel (motsvarande tio kronor) för varje rörbomb de kastar.” Men på Rädda Barnen beskyller ni den israeliska militären som besvarar attackerna! Och ni skriver fortfarande inte ett ord om de kränkningar av barnens rättigheter som utgörs av att vuxna palestinska araber uppmuntrar till och faktiskt betalar för detta våld!

Du skriver också att ”minderåriga palestinska barn bl.a. anklagade för stenkastning hålls i israeliska militära arrester”. Du väljer att använda ordet ”anklagade”. Inte ”ertappade”, eller ”dömda”. Till och med här undviks sanningen! Och fortfarande skriver ni inte ett ord om att dessa barns rättigheter kränks när de offras av sina egna vuxna som frontsoldater genom ständig uppmuntran att konfrontera tungt beväpnade soldater som letar efter kända mördare. Vill Rädda Barnen bli påmind om de relevanta paragraferna som förbjuder användandet av barnsoldater och som påbjuder att barn aktivt ska skyddas från våldshandlingar i krigszoner?

Det är mycket lovvärt att ni ”påtalat kränkningar av … barnens rättigheter vid mötet med kommissionen för mänskliga rättigheter i Genève”. Jag förutsätter att ni i samma skrivelse även påkallade uppmärksamhet på det faktum att terrororganisationer som Hamas, Al Aqsa, Islamisk Jihad osv förlägger sina ledningscentraler, bombfabriker och vapengömmor i tättbefolkade civila områden – inklusive skolor? Detta i strid mot Fjärde Genévekonventionen [3:1:28] och trots direkta fördömanden från bl a FN-chefen Kofi Annan. Jag är mycket tacksam för en länk till den plats på nätet eller diarienumret på de överlämnade dokumenten där detta påtalats.

Du skriver om hur angelägna ni är om rättigheterna för ”barn av andra nationaliteter”. Det vet jag att ni är, varför jag gärna skulle vilja se de länkar till framställanden, artiklar och överlämnade brev som handlar om de fruktansvärda öden som möter barnen i Tjetjenien, Kongo, Bangladesh, för att bara nämna några. Gärna med en uppräkning av det totala antalet framställanden ni gjort i dessa ärenden jämte motsvarande framställanden om palestinska barn. Och så en motsvarande lista om era framställanden om hur de israeliska barnen far i det av Hamas, Al Aqsa, Islamiska Jihad och Yasser Arafat styrda våldet.

Du avslutar ditt brev med att det är ”de palestinska barnens situation vi anser vara värst för närvarande och det är därför vi för fram den”. Er åsikt delas inte av många. Exempelvis inte av Dr Avital Laufer från Adler Center For The Study of Children in Distress, som i en färsk studie citerad i tidningen Ha’aretz 20 april 2003 (http://www.haaretz.com/hasen/pages/ShArt.jhtml?itemNo=286539) påpekar att ungefär 40 procent av israels judiska barn lider av moderata till allvarliga symptom of ”post traumatic stress disorder” (PTSD). Enligt en undersökning som gjordes av Tel Aviv University, har 15 procent av Israels barn medium till allvarliga symptom, medan tillståndet för 9 procent av landets barn är kliniskt akut.

Mot denna bakgrund hade ni skapat ett mycket seriösare intryck om er rapport till Anna Lindh inkluderat ALLA fakta. Ni bedyrar att ni inte på något vis är partiska. Därför bör ni vilja göra allt för att inte uppfattas som sådana. Och därigenom förtjäna ännu bredare stöd i ert tyvärr nödvändiga arbete. För ALLA barn.

En partner att lita på

Fred mellan israeler och palestinska araber tycks vara mer avlägsen än någonsin. Tumultet i FN över bästa sätt att hantera Iraks massförstörelsevapen bådar inte gott för en lösning här heller.

Det hävdas att enda sättet att lösa tvisten mellan israeler och palestinska araber är genom förhandling. Det är ett synsätt som är alldeles riktigt. Till syvende och sist är det inget som kan ersätta denna nödvändiga väg till en lösning.

Frågan är bara vilka som ska förhandla. På den israeliska sidan finns det en ibland kaotisk politisk situation men ändå ett välfungerade system för landets demokratiska valda att representera sitt folk. När folket svänger åt vänster, väljs Ehud Barak som försöker ge de palestinska arabernas legitima representanter i stort sett allt de önskar, dock utan annat resultat än blodbad på israeliska civila. När folket som konsekvens svänger åt höger, väljs Ariel Sharon som sätter säkerhet före förhandling i brist på en förhandlingspartner att lita på.

Vilken färg den israeliska regeringen än har, är det ingen tvekan att den representerar en demokrati med all dess styrkor och svagheter. Alla medborgare förväntas följa lagen, med allvarliga påföljder i händelse av lagbrott – vare sig man är jude, muslim eller kristen. Uppmuntran till brott ses lika allvarligt och bestraffas lika strängt inom ramen för landets lagar – vare sig man är jude, muslim eller kristen.

Vilken motpart har då Israels folkvalda att förhandla med? Följande artikel i Yasser Arafats officiella palestinska myndighetens tidning, Al Hayat Al Jadida, publicerad den 11:e mars 2003, ger svaret.

”På morgonen den 11 mars 1978 gav Shahida (självmordskandidaten) Dalal Mughrabi upphov till en legend som länge kommer att utgöra hörnstenen i vår undervisning, då hon (utanför) Tel Aviv kapade en buss, med 36 döda och hundratals skadade israeler som följd … 25 år efter denna hjältinnas död som Shahida finns många palestinska kvinnor som följer i hennes fotspår. Till exempel Wafa Idris och Ayyat al-Akhras (de två första kvinnliga självmordsbombarna som tillsammans dödade 3 israeler och lemlästade ytterligare 175 förra året). Shahida Dalal Mughrabi kommer för evigt att utgöra en av symbolerna för den palestinska nationella kampen.”

I en demokrati hade ovanstående uppmuntran till självmordsattentat ovillkorligen lett till att ansvarige utgivaren rannsakats för anstiftan till mord. Hos Yasser Arafats Palestinska Myndighet är dock detta en helt vanlig del i indoktrineringen av en hel generation ungdomar. Ungdomar som medvetet skolas att följa i sina mentorers spår.

Mellanösterns allra hetaste fråga tål därför att upprepas: vem ska Israel förhandla med – idag eller imorgon? När vare sig det politiska etablissemanget eller pressen gör något åt hatfylld anstiftan till mord, åt demonisering av ett helt folk, när Arafat aktivt stödjer ovanstående men samtidigt försäkrar omvärlden att nyckeln till framtiden ligger i hans händer, är han verkligen en partner att lita på?

Stödjer SVT terrorism?

I Text-TV 030308 stod det att två bosättare och två beväpnade palestinier dödades under fredagsnatten i samhället Kiryat Arba.

Enligt public serviceavtalet borde istället inslaget självfallet ha berättat sanningen:

Två palestinska araber utklädda till judiska religionsstudenter mördade två israeliska civila – ett obeväpnat äkta par – och sköts sedan ihjäl av tillkallade säkerhetsstyrkor innan de hann mörda ytterligare civila israeler.

Människor som mördar obeväpnade civila kallas för ’mördare’ eller möjligen ’terrorister’ om mordet har politiska förtecken. De kallas inte för ’beväpnade’ – inte minst för att detta ord ger sken av att de dödades innan de ens fick möjlighet att använda sina vapen.

KG Hammars bojkott av den judiska staten

Bäste KG Hammar,

Idag tog jag emot ett svar som Du tillsänt mig. Jag blev ganska förbryllad över dess innehåll och dess vaga och motsägelsefulla innebörd, tills jag av en händelse fick reda på att Du skickat ett identiskt svar till andra (om inte alla) som ställt sig kritiska till Ditt offentliga tilltag nyligen mot Israel och judarna.

Enligt Dig har jag – och alla andra som fått Ditt brev – ”läst fel” och lider sålunda av språkliga svårigheter; en kollektiv svårighet som drabbat många svenskar som Du skrivit till men där du inte har något ansvar för "missförståndet". Jag skall enligt Dig inte alls förstå av rubriken ”Sluta att köpa israeliska varor” att svenskar uppmanas att sluta köpa israeliska varor. Då så – tillbaka till skolbänken med mig.

Likaså när det står ”Avbryt EU:s handelsavtal med Israel” skall jag inte alls förstå att Du uppmanar Sverige att sluta köpa israeliska varor under de villkoren som gäller idag, utan enbart under försämrade villkor som skulle göra det svårare och dyrare för svenskar att köpa israeliska varor.

Och enligt Dig är det jag som lider av språkliga svårigheter?

Bäste KG Hammar, jag vet inte vad det var som föranledde Dig att skicka mig ett svar som inte hade några beröringspunkter med mitt brev till Dig, men låt mig påminna Dig om vad jag skrev till Dig. Jag gör det mycket mer kortfattat denna gång eftersom jag nu är medveten om det här med språkliga svårigheter:

Den enda förutsättningen för en rättvis och långsiktig fred i Mellanöstern är att Israels arabiska grannar – inkluderande de palestinska araberna – gör otvetydig avkall på sina decennier gamla beslutsamhet att förinta den judiska staten. Detta berör Du icke alls.

Ingenstans i uppropet står ett enda ord om krav på upphörandet av mord på israeliska barn, hets mot judar, indoktrinering, kidnappningar eller självmordsbombningar. Ingenstans nämns något om prestationskrav på palestiniernas regim. Du talar Dig varm för bojkott av varor från de ockuperade områden pga våldsamheterna där, men Du åsyftar enbart israeliska varor. Palestinska varor som kommer från samma våldshärjade område där palestinska terrorister dödar civila är undantagna Dina bojkottplaner.

Konflikten handlar inte om ”ett folk som kräver tillbaka” ett land, utan om att vissa araber omgivna av många andra araber vill ha ett stycke land som de aldrig tidigare ägt och som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet. Detta är fakta som Du inte berör i vare sig Ditt ensidiga upprop eller Ditt påvert formulerade svar.

Du förespråkar ett ”internationellt ingripande och närvaro av fredsskapande styrkor inom ramen för FN”. Vi som var med tidigare minns när dessa fredsskapande FN-styrkor blev beordrade av Egyptens President Nasser att packa och ge sig av inom 24 timmar, och hur snabbt denna ”fredsskapande” insats ersattes av egyptisk militär med kriget 1967 som följd. Snälla nån, så historielös är väl ingen i dessa upplysta tider att man inte känner historiens vingslag? Med undantag av Dig, KG Hammar. Eller känner Du väl till det men har just detta som agenda?

Du skriver att man ”både kan vara vän till Israel och starkt kritisk mot Israels politik”. Äntligen har vi något vi är helt överens om. Det är också en devis efter vilken jag lever. Jag balanserar dock min kritik av Israel med min kritik av exempelvis palestiniernas upprepade massmord. Något som inte nämns i Ditt upprop och som Du alltjämt undviker att ta ställning till i den standardtext som Du skickade mig.

Med Din inställning till vad som är ”pedagogiskt”, föredrar nog jag att fortsätta ”läsa fel” men att läsa med min värdighet i behåll. Mitt samvete skulle aldrig tillåta mig eller mina trosfränder att agera mot någon levande människa eller något land på det sätt som Du så obekymrat gör. Däri ligger kanske skillnaden mellan en människa som verkligen lever religiöst i ord och handling (även de ord han läser ”fel”) och den vars attityd till religion består enbart i belåtenhet över hans officiella titel och icke alls i hans tankar.

Sist, KG Hammar, och långt ifrån minst. Du skriver längst ned i Ditt svar: ”Jag känner sorg och vemod över att det för så många är så svårt att föra en sakdiskussion där Israel är inblandat.” Hade Du, bäste KG Hammar, minsta tecken till självrannsakan och självkritik – för att inte säga heder – i Din kropp skulle Du omgående be om ursäkt för denna grova förolämpning. Det är just Din oförmåga att föra en sakdiskussion som är stötestenen och som är så djupt frånstötande för varje tänkande människa.

Återkom gärna antingen privat eller i media när Du bestämmer Dig för att föra en lika objektiv ”sakdiskussion” med ensam fokusering på den av Arafat ledda palestinska regimen, som Du nyss genomdrev om Israel.

Du ”känner sorg och vemod”? Det är då inget mot vad jag känner mig i åsyn av Din fullkomliga brist på empati.

Vänligast,

Krönika: Israels utplånande närmar sig

Så här kunde Britt-Marie Mattssons krönika i GP 021215 ha sett ut med några justeringar - om hon hade velat analysera istället för att propagera. Ordalaget är detsamma, innehållet detsamma. I stort sett inget har tagits bort, men ny fakta och nya perspektiv har lagts till. Den nya texten speglar precis samma problem fast ur en bredare synvinkel.

Krönika: Israels utplånande närmar sig

Det är många bollar i luften. Risken är att konflikterna lever sina egna liv om man inte ser sanningen i vitögat och agerar omgående. För snaran mot Israel och demokrati dras åt allt hårdare i ett vakuum där ingen vågar ta första steget.

Att de flesta arabländerna har för avsikt att avlägsna Israel från ett exklusivt arabiskt Mellanöstern, och att de tar till alla möjliga vapen – inklusive media och public relations – i detta utrotningskrig, är helt klarlagt [1]. Vad exempelvis Irak har idag av massförstörelsekapacitet för detta ändamål är oklart. Klart är, dock, att de hotat vända sina vapen mot Israel om USA attackerar Irak. Kopplingen är obegriplig för den oinvigde om inte man förstår antisemitismens mekanismer. Den dokumentation om Iraks eventuella innehav av dessa vapen, som Irak tillställt FN:s inspektionsorgan Unmovic, håller på att analyseras. Irak antas inte medge innehav, men USA har redan framhållit att det skulle finnas andra för irakierna besvärande bevis.

Unmovics chef, Hans Blix, har en stram och korrekt hållning. Men man tar inte itu med Saddam Hussein och hans mål med stramhet och korrekthet, utan med kompetens och styrka. Per Ahlmark, tidigare Folkpartiledare som känner Hans Blix väl, skrev 21 november i år att ”politiskt är (Blix) svag och lättlurad. Jag kommer på få Europeiska tjänstemän som är mindre lämpade för en kraftmätning med Saddam”. [2] Hans Blix sägs, med andra ord, inte mäkta med eftertänksamma genomlysningar och resonemang eftersom han är farligt naiv.

FN-inspektörernas arbete har hittills direkt kopplats till ett eventuellt krig mot Irak. Men USA, och övriga allierade, har insett att låsningen till FN-inspektionens resultat inte bör knytas för hårt. Anledningen är att Saddam Hussein till varje pris måste avlägsnas från den post som han intog genom riktade mord och behöll genom massmord. Om det skulle kärva med Unmovic som skäl, finns en rad andra möjligheter att motivera ett högst angeläget anfall mot Saddam Hussein.

Anledningen är att USA och de övriga allierade har insett att faran med Saddam Hussein är att han är en mästare på att blanda ihop saker och ting. Han försvarar sin makt i Irak genom att med våld knyta Palestiniernas framtid till sin egen. Riskerna för yttre inblandning i denna konstgjorda allians skall, enligt Husseins strategi, bli så stora att det inte längre går att avgöra hur man avlägsnar den ena utan att samtidigt krossa de andras rättmätiga behov. Palestinierna används av Saddam Hussein som levande sköldar.

Nedmonteringen av Iraks massförstörelsevapen, med olika avbrott sedan 1991, är ett resultat av Iraks invasion av Kuwait och Gulfkriget som tvingade irakierna ut ur grannlandet. Här kan också den direkta kopplingen till Mellanösternkonflikten göras. För att den FN-allians, som skapades 1991, skulle komma till stånd måste USA lova att tvinga Israel att leva upp till de FN-resolutioner som antagits där Israel uppmanades att dra sig tillbaka från områden som Israel tog i krig. Det delikata bestod i att göra detta utan att nämna de många FN-resolutioner som antagits där motparten (Israels arabiska grannar samt PLO) har bundit sig att fullfölja men helt ignorerat. USA fullföljde denna strategi efter Kuwaitkriget, och Mellanösterndiplomatin som utmynnade i Oslo-avtalet var därmed inledd. Det innebar krav på ena parten (Israel) som ledde till i stort sett allt som PLO sagt sig vilja ha, men som ändå utmynnade i den våg av palestinska självmordsbombningar som pågår än idag. Det är svårt för den oinvigde att förstå varför freden uteblev om man inte förstår antisemitismens mekanismer hos de extrema islamisterna.

Mellan Irak och Mellanösternkonflikten finns klara band. Saddam Hussein stöder palestinska självmordsbombare genom att betala ut ersättningar till deras familjer. Saddam Hussein sände också iväg Scud-missiler mot Israel under Gulfkriget. På 1980-talet bombade Israel de irakiska anläggningar som hade kapacitet att producera kärnvapen. Vid tiden för Israels attack var omvärlden samstämmig i sitt fördömande av aktionen, men idag ses den för vad den var: ett nödvändigt företag som fördröjde Saddam Husseins upptåg i flera år. Hade inte Israel bombat Osirak-anläggningen, hade utgången av Kuwaitkriget sannolikt varit en helt annan. Det är dock ett scenario som ovilligt nämns i arabländernas retorik, där man istället fokuserar på att förinta Israel – det landet som de facto fördröjde Iraks attack mot Kuwait och som gjorde att Saddam Hussein fick genomföra kriget utan kärnvapen.

Saddam Husseins katt-och-råtta lek med omvärlden ger otaliga anledningar för en eskalering av trycket mot honom. Irak har haft gott om tid att gömma undan all den teknik som den välmenande men naive Hans Blix har ombetts hitta. Ett USA-dominerat anfall mot Saddam Hussein är nödvändigt eftersom denne despot länge har fört Unmovic bakom ljuset.Att det skulle finnas en koppling mellan Irak och Usama bin Ladins terrornätverk Al Qaida är något svårare att leda i bevis. Dock spelar båda dessa krigsherrar på samma extremistiska strängar med allt vad det innebär av självmordsbomber mot civila – och de gör det öppet och med stolthet. Detta stöd till terrorism räcker som motivation för ett krig mot Saddam Hussein – kriget mot bin Ladin är ju redan igång. Saddam Husseins Irak plockas med all rätt i världen in som en del av den internationella terrorismen.

Med så många skäl till ett anfall, och så många tydliga kopplingar till internationell terror, bör det vara svårt för opinionen att förneka sambanden och att ignorera konsekvenserna av passivitet. Oron finns för att det är alltför många krafter inom extrem fundamentalistiskt islam som vill rita om kartorna i Mellanöstern och ägna sig åt "nationsbyggande" på bekostnad av Israel – fortfarande den enda demokratin i hela regionen. I en konflikt som inte kan kontrolleras, kan krafter som stöds av Saddam Hussein och al Qaida få den roll i Mellanöstern som fruktas av alla och hittills undvikits genom USA:s aktiva roll.

Nu gör Nordkorea entré i argumentationen, och det gör situationen ännu mer komplicerad. Nordkorea tillhör de "skurkländer" som president George W Bush identifierat. Det är inget fel på analysen, Nordkorea är ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot i den egna regionen och framförallt har regimen i Pyongyang under femtio år förtryckt den nordkoreanska befolkningen. Nordkorea har ett kärnvapenprogram och misstänks för att exportera bland annat Scud-missiler. Ett sådant försök ertappades när ett fartyg uppbringades med missiler till Jemen under en cementlast. Värt att notera är att det var just Scud-missiler som Saddam Hussein avfyrade mot Israel under Kuwaitkriget trots att Israel höll sig utanför stridigheterna och än idag inte besvarat attackerna.

Men Nordkorea är ett internationellt hot av stort format. Det går varken att plocka in under "kriget mot terrorismen" eller betraktas som ett renodlat vapenbekymmer.Afghanistan är fortfarande ett oavslutat kapitel som kräver fortsatt engagemang, både fredsbevarande och för civil uppbyggnad, för att inte explodera i nya strider och våld.

Att Unmovic bara är en liten – dock viktig – del i ett världsomspännande problem, står helt klart. Nya skäl behöver inte sökas för att angripa Irak, skäl finns redan i överflöd. Ett krig mot Irak är ett riskfyllt företag, men att inte agera i tid ökar riskerna dramatiskt för en okontrollerbar utveckling när man ser vilka partners Saddam Hussein omger sig med.

Efter Saddam Hussein kan man ta itu med de övriga aktörerna – inklusive palestinsk extremism som yttrar sig i form av upprepade självmordsbombningar mot civila – och israelisk intransigens. Annars är risken stor att tanken om utplånandet växer till besatthet och fullföljs med framgång.

[1] “Visa ingen barmhärtighet mot judarna, oavsett var de är, i vilket land de än må vara. Strid mot dem, var helst ni befinner er. Varje gång ni träffar dem, döda dem … (eftersom) de etablerade Israel här, i hjärtat av den arabiska världen, i Palestina.” Dr Ahmad Abu-Halabia, medlem av “Fatwa-Rådet” tillsatt av Palestinska Myndigheten, 13 oktober 2000

[2] Ahlmark skriver mer konkret att ”Hr Blix, naiv och relativt okunnig om tekniska detaljer – hans område är internationell lag – är lätt att lura”. Per Ahlmark, Washington Times. 21 november 2002