Minnesdagen för Förintelseoffren: om konsten att inte vilja se eller höra

Snart är det Förintelsens minnesdag.

Den dag då vi kommer ihåg offren för det största fabriksmässiga försöket i modern tid att utrota ett helt folk - det judiska folket. Det är tyvärr långt ifrån det enda försöket till folkutrotning i vår tid. Rwanda, Darfur, Kambodja, Armenien, Kurdistan är bland de värsta i modern tid.

Förintelsen var en uppfinning av Nazityskland under ledning av en verklighetsfrämmande, fullständigt galen despot vid namn Adolf Hitler. Hans försök till utrotning av judarna i hela världen avslutades med hans föga hedervärda död meddelst självmord år 1945. Vid hans död hade 6 miljoner judar slaktats enbart för att de var judar, samt många miljoner andra människor som han inte ansåg hade rätt att leva - romer, politiska motståndare, homosexuella och många fler grupper. Och det innan man ens räknar alla miljoner soldater som pressades in i ett vansinneskrig som påverkade vartenda land, varenda människa världen över.

Men Hitlers arv lever kvar än idag. I allra högsta grad.

Nazismens förespråkare idag talar inte tyska. De talar arabiska och persiska. Men även svenska - läs vad Gulan Avci skriver om islamisten Mohammed Omar och Förintelseförnekelse. Läs även Fredrik Malm, Tommy Hansson, Fred i Mellanöstern, Expressen i ämnet.

Lika lite som att alla tyskar var hängivna nazister för 65 år sedan, lika lite är alla araber eller iranier idag antijudiska, bokstavstrogna rasister med världsherravälde på önskelistan.

Men precis som nazisterna lyckades dra in en hel värld i ett förödande världskrig där den enande kraften var antisemitism, lyckas dagens nazistiska arvtagare i arabvärlden och Iran dra in alla muslimer i ett lika världsomspännande vågspel.

Mot den enskildes vilja.

För någon fri vilja, någon frihet att uttrycka sin egen mening, har inte folket i arabvärlden eller i Iran.

Vare sig i Iran eller någonstans i arabvärlden (läs Egyptens Al-Ahram) är demokrati tillåten. Hela världen - förutom Iran och arabvärlden - ser Hamas som en terroristorganisation men ändå finns Hamasstyret högst på listan av mottagare för ekonomisk hjälp från omvärlden. Trots att Hamas sedan nästan fyra år idkar människohandel med judar.

Svenska Diakonia, till exempel, arbetar oproportionerligt mycket med de muslimska palestinierna i Gazaremsan och på Västbanken och har ingen hjälpverksamhet i det kristna Haiti, trots att det sistnämnda landet i decennier har varit ett samhälle med stora behov av såväl sociala som ekonomiska hjälpinsatser. Och det innan man ens räknar in de omfattande behoven efter den förödande jordbävningen för snart två veckor sedan. Läs i Expressen en intressant artikel om svenskt bistånd rent generellt.

Det finns något mycket oroväckande i en västvärld som blundar för den islamistiska världens kultur av systematiserat judehat, som blundar för de stora behoven i en värld som är under allt hårdare attack från fanatisk islamism, som vägrar inse radikala islams dagordning som går ut på världsherravälde, som totalt ignorerar de grundläggande sociala behoven i den muslimska världen, men som ändå är uppslukade av ett ämne, och endast ett: den judiska staten Israels ständiga försök att överleva i ett hav av islamistiskt hat.

Judarna överlevde Hitlers utrotningsförsök för drygt 60 år sedan.

I dagarna minns vi offren för hans förfärliga försök att utrota ett helt folk.

Dags nu att upphöra med västvärldens besatthet med detta folks land.

Det finns oerhört många utsatta människor som behöver våra insatser. De flesta finns i den muslimska sfären.

Det finns allt fler röster, inklusive muslimska röster - även i Sverige - som kräver att västvärlden börjar ta itu med det verkliga problemet.

Islamism.

En fanatisk sekt inom religionen islam.


Här finns färska länkar till artiklar om antisemitism i Sverige skrivna 2 dagar före Minnesdagen för Förintelsens offer:
Norra Skåne
Skånskan
Skånskan.
Läs här JiMs reflektioner över varför antisemitism växer i Malmö.

Lite mer bakgrundsinformation om islamism och dess länkar till nazism:
Daniel Pipes: Antisemitism utvecklas
Barry Rubin: The suicidal rules of Arab political debate
Ilya Meyer: Hanan Ashrawi: Förintelsen har aldrig ägt rum
Ilya Meyer: Musiken tystnar medan vi leds till vårt öde

Växande judehat i Sverige

Judehatet håller på att sprida sig i folkhemmet, fört fram av demografiska förändringar och massmediala felsteg.

Judehat – antisemitism – var under och strax efter andra världskriget ett stort problem, men ett problem som i upplysningens spår från 60- till 80-talet mer eller mindre försvann från scenen.

Idag pratar vi dock om ett delvis nytt fenomen. Tidigare kännetecknades antisemitism av nazisympati och extremism inom i huvudsak marginaliserade europeiska politiska rörelser, som dessutom tvingades mer eller mindre under jorden av en bred politisk sammanhållning och unison samhällelig avsky. Det nya judehatet är ett fenomen växande ur den nya demografiska situationen i Sverige likväl som i många andra länder.

Det nya judehatet signeras fanatisk islamism. Inte Islam, inte muslimer, utan fanatiker som missbrukar religion som förevändning för judehat. Dessa hatspridare representerar måhända Islam eller den arabiska världen lika lite som nazisterna kunde sägas representera alla tyskar, alla kristna eller alla européer. Men de märks, och motståndarna inom och utom de egna leden är märkbart fåordiga.

Antisemitismen påverkar situationen i Sverige mycket påtagligt, och Sveriges judiska minoritet utsätts i allt högre grad för ett allt öppnare och råare judehat. Det har inget med politik eller gränsdragningar i avlägsna länder att göra. Det som förenar samtliga dokumenterade attacker mot judar i vårt land är att det syns att offren är judar – de har precis kommit ut ur en synagoga, eller de bär en ’kippa’ (den traditionella huvudbonaden) eller har en Davidsstjärna runt halsen på precis samma sätt som kristna ofta bär ett smycke i form av ett kors runt halsen.


Judiska synagogor måste bevakas av polis vid religiösa högtider. Ingen annan religion i Sverige är så utsatt att dess utövare måste beskyddas av statsmakten under bönestunder. Det är ett skyddsbehov som i sig är ett talande mått på situationen för landets judar.


I svensk media skrivs det konsekvent om ”judiska bosättare” på Västbanken och i Gaza (inte ”israeliska bosättare”). Men det skrivs aldrig om ”muslimska terrorister” eller ”muslimska massmördare” när dessa spränger busslaster med judiska civila i Israel. Man svartmålar därigenom judarnas religion, pekar ut den som stötestenen i Mellanösternkonflikten. Judarnas religion utmålas som hindret mot Palestinaarabernas nationella aspirationer. Detta tyder antingen på brist på elementära kunskaper – eller också en medveten vilja att sudda ut denna nog så viktiga distinktion.


Men den del av svensk media som ägnar sig åt denna systematiserade indoktrinering är inte ensam om detta synsätt – det hämtar sin näring från Palestinska Myndighetens hemsidor, TV-program och tidningar. Och inte minst från skolorna, där en hel generation palestinska barn skolas i att förakta och mörda judar och israeler. Se till exempel skolböcker som ”Islamisk Utbildning för Nionde Klass”, s. 79; ”Vårt Arabiska Språk För Femte Klass”, s. 67; ”Den Nya Historien om Araberna och Världen”, s. 123 – läromedel som används varje dag i palestinska skolor. Men svensk media tycks inte våga påtala att detta pågår. Den tycks inte våga belysa länken mellan denna massindoktrinering och den tilltagande islamistiska antisemitismen som härjar i vårt samhälle.


I den stora allmänhetens ögon rättfärdigas alltmer Palestinaarabernas synsätt och de militanta islamisternas välregisserade industrialiserad masslakt på judarna i Israel just på grundval av denna skeva jämförelse mellan en judisk religion och en arabisk nationalpolitisk ideologi. Och denna massmediala stigmatisering och indoktrinering mot judarna börjar speglas i nationens psyke.


Konsekvenserna ser vi dagligen här hemma i Sverige. Onyanserad rapportering från Mellanöstern, förenklade politiska analyser och oblyg partiskhet i förening med historielöshet i vissa delar av svensk media gör det svårt att särskilja nyhetsförmedling från politisk kommentar. Man blandar friskt mellan koncepten ”judar” och ”israeler”, och skörden kommer i form av en hel generation svenskfödda ungdomar som inte vet bättre än att ”judarna bär skulden för allt”. Man behöver bara läsa vissa av de svenska hemsidorna som florerar på Internet för att förstå hur gravt problemet är – och hur det kommer att växa.


Problemet är inte bara onyanserad rapportering, utan även utebliven rapportering. Exempelvis hölls i Göteborg vecka 47 dels en utställning på Stadsbiblioteket om terror och dess offer, dels en utmärkt debatt mellan Israels ambassadör herr Zvi Mazel och PLO:s Skandinaviske representant, Dr Eugene Makhlouf, och dels en middag efteråt ordnad av fakulteten för utrikespolitiska studier. Göteborgs största tidning inbjöds att närvara och intervjua på samtliga dessa tillställningar men avböjde. Tre utmärkta tillfällen att visa för läsarna att det visst finns framsteg för fred, att ledande israeler och palestinier visst umgås i positiv anda här hemma. Men tidningen tackade nej till samtliga tillfällen. Fem dagar senare ägnades dock både framsidan och stort utrymme inne i tidningen åt det avsevärt mer Israelnegativa besöket av två israeler kritiska mot sitt lands politik.


Det är dags för svensk media att ta sitt ansvar och sluta medvetet färga det svenska samhället. Media ska rapportera nyheter, inte undanhålla dem. Media ska rapportera om tillståndet i nationen – även det besvärande tillståndet att Sverige håller på att förgiftas av gammal välkänd naziinspirerad judehat i ohelig förening med fanatisk islamistisk – INTE muslimskt – antisemitism. Som samhälle har vi inget problem med att uttrycka vår avsky för nazism. Men vi tycks inte vilja röra vid den lika avskyvärda fanatiska islamistiska antisemitismen. Dock finns denna nya antisemitism bland oss, och den bör belysas.


Sverige blundar för ett tilltagande problem mot en minoritet som har bott i landet i mer än 300 år. Det är dags att vakna innan katastrofen är ett faktum – signerad massmedial flathet eller i värsta fall medveten mediapolitik.

Det växande judehatet i Sverige

Judehatet håller på att sprida sig i folkhemmet. Den skarpsynte kanske tycker att ordet ”åter” saknas, att ”Judehatet håller åter på att sprida sig i det svenska samhället”.

Både ja och nej. Ja, eftersom judehat – antisemitism – under och strax efter andra världskriget var ett stort problem, men ett problem som i upplysningens spår från 60- till 80-talet mer eller mindre försvann från scenen.

Nej, eftersom vi idag pratar om ett delvis nytt fenomen. Där det tidigare kännetecknades av nazisympati och extremism inom i huvudsak marginaliserade europeiska politiska rörelser, som dessutom tvingades mer eller mindre under jorden av en bred politisk sammanhållning och unison avsky från samhället självt, är det nya judehatet ett uttryck av den nya demografiska situationen i Sverige likväl som i många andra länder.

Det nya judehatet signeras fanatisk islamism. Inte Islam, inte muslimer, utan fanatiker som skyltar med sin religion som förevändning för judehat. Dessa fanatiska hatspridare representerar måhända Islam eller den arabiska världen lika lite som nazisterna kan sägas representera alla tyskar, alla kristna eller alla européer. Men de märks, och motståndarna inom och utom de egna leden är märkbart fåordiga.

Antisemitismen påverkar situationen i Sverige mycket påtagligt. Några få axplock:

En 13-årig pojke lämnar en synagoga efter gudstjänsten och åtföljs av två killar, ca 16 år gamla. De ropar efter honom att de ska döda judesvinet, att det var synd att inte Hitler fick slutföra sitt jobb och så vidare. Den 13-åriga pojken har lärt sig att inte svara på sådan provokation, han fortsätter att gå. De två killarna ställer sig då framför honom och börjar slå honom för att han ”inte har rätt att gå på samma gata som riktigt folk”. Pojken slår tillbaka så hårt han någonsin kan, och springer i det efterföljande tumultet därifrån till busshållplatsen där det finns mycket folk.

Två äldre damer beställer taxi hemifrån. Den kommer, de tar plats och ger chauffören adressen dit de vill bli körda. Chauffören tvärnitar och beordrar damerna att omedelbart lämna hans bil – de ville bli körda till synagogan och han som rättrogen muslim tänker inte ha judar i sin bil eller köra till en judisk adress.

En judisk kille blir attackerad på öppen gata för att han bär en kippa – den judiska huvudbonaden. Hans ”brott” – att skylta med sin judiska identitet. Ingen i omgivningen ingriper.

En 14-årig judinna blir utskälld av sina klasskamrater för att ”ni har inte i Palestina att göra”. Tjejen är född och uppvuxen och har bott hela sitt liv i Sverige.

Ett judiskt skolbarn som bär en Davidsstjärna – ett judiskt tecken som bärs på samma sätt som kristna bär en kors på en kedja runt halsen – blir beordrad av en äldre kille att knäböja inför honom. Motiveringen är att det ”smutsiga judesvinet” ska veta vem det är som styr. Ingen i omgivningen reagerar.

En klass sjuåringar är på bussresa. Plötsligt viker sig en pojke dubbelt och håller armen för ögonen. Läraren är mycket orolig och vill tillkalla ambulans, men det är ingen hälsofara – pojken vill bara värja sig för synden att oavsiktligt se den byggnad som bussen just nu kör förbi – ett judiskt kapell vid en judisk begravningsplats. Pojkens föräldrar har tidigare sagt honom att om han ser en Davidsstjärna (som ju fanns på kapellets tak) kommer han att för evigt brinna i helvetet. Pojken har påbrå från Mellanöstern men är född och uppvuxen i Sverige.

På en schackklubb talar tre äldre killar om för en yngre klubbkamrat av judisk börd att de ångrar att Hitler inte fick chansen att göra färdigt sitt jobb med judarna, och att de ska fortsätta arbetet. En av killarna säger helt öppet att han är nazist, de andra att de är muslimska antisemiter. Klubbens tränare, som blir informerad om händelsen, säger att det inte är något att orda över, att det ”hör bara till tonåringars tuffa jargong”, och att om man inte gillar atmosfären är det fritt fram att söka till en annan klubb.

Dagen efter det att World Trade Center rammades av två flygplan, förklarar läraren i en mellanstadieklass att visst är det en hemsk händelse, men att alla måste förstå den globala arabiska vreden mot allt amerikanskt eftersom amerikanerna hade ju tagit ett arabiskt land och gett det till judarna efter andra världskriget.

Judiska synagogor måste bevakas av polis vid de religiösa högtiderna. Ingen annan religion i Sverige är så utsatt att dess utövare måste beskyddas av statsmakten under bönestunder. Det är ett skyddsbehov som i sig är ett talande mått på situationen för landets judar.

I svensk media skrivs det konsekvent om ”judiska bosättare” på Västbanken och i Gaza (inte ”israeliska bosättare”). Men det skrivs aldrig om ”muslimska terrorister” eller ”muslimska massmördare” när dessa spränger busslaster med judiska civila i Israel. Man svartmålar därigenom judarnas religion, pekar ut den som stötestenen i Mellanösternkonflikten. Judarnas religion utmålas som hindret mot Palestinaarabernas nationella aspirationer. Detta tyder antingen på vissa svenska journalisters brist på elementära kunskaper – eller också en medveten vilja att sudda ut denna nog så viktiga distinktion för att därigenom spä på ett spirande judehat.

Men den del av svensk media som ägnar sig åt denna systematiserade indoktrineringen är inte ensam om detta synsätt – det hämtar sin näring från Palestinska Myndighetens hemsidor, TV-program och tidningar. Och inte minst från skolorna, där en hel generation palestinska barn skolas i att förakta och mörda judar och israeler. Se till exempel skolböcker som ”Islamisk Utbildning för Nionde Klass”, s. 79; ”Vårt Arabiska Språk För Femte Klass”, s. 67; ”Den Nya Historien om Araberna och Världen”, s. 123 – skolböcker som används varje dag i palestinska skolor. Men svensk media tycks inte våga påtala att detta pågår. Den tycks inte våga belysa länken mellan denna massindoktrinering och den tilltagande arabisk-muslimska antisemitismen som härjar i vårt samhälle.

I den stora allmänhetens ögon rättfärdigas alltmer Palestinaarabernas synsätt och de militanta palestiniernas välregisserade industrialiserad masslakt på judarna i Israel just på grundval av denna skeva jämförelse mellan en judisk religion och en arabisk nationalpolitisk ideologi. Denna massmediala stigmatisering och indoktrinering mot judarna kan inte fortsätta utan att det får konsekvenser för nationens psyke.

Och konsekvenserna ser vi dagligen här hemma i Sverige. Onyanserad rapportering från Mellanöstern, förenklade politiska analyser och oblyg partiskhet i förening med historielöshet i stora delar av svensk media gör det svårt att särskilja nyhetsförmedling från politisk kommentar. Man blandar friskt mellan koncepten ”judar” och ”israeler”, och skörden kommer i form av en hel generation svenska ungdomar som inte vet bättre än att ”judarna bär skulden för allt”. Man behöver bara läsa vissa av de svenska hemsidorna som florerar på Internet för att förstå hur gravt problemet är – och hur det kommer att växa. Den flerfaldigt dömda antisemiten Ahmed Ramis verksamhet är bara ett av många exempel i genren massindoktrinering av svenska ungdomar.

Svenska judar attackeras och skadas dagligen. Av ingen annan anledning än att de är judar. Det är dags för svensk media att ta sitt ansvar och sluta medvetet färga det svenska samhället. Media ska rapportera nyheter, inte skapa dem. Media ska rapportera om tillståndet i nationen – även det besvärande tillståndet att Sverige håller på att förgiftas av gammal välkänd naziinspirerad judehat i ohelig förening med nyväckt islamistisk antisemitism. Som samhälle har vi inget problem med att uttrycka vår avsky för nazism. Men vi tycks inte vilja röra vid den lika avskyvärda fanatiska muslimska och arabiska antisemitismen. Dock finns denna nya antisemitism bland oss, och samhället behöver belysa den – med media i täten.

Om medierna inte lyckas reglera sig själv, är det dags för våra politiker att ställa upp och tvinga fram en grundlig förändring i medias attityd. Sverige blundar för ett tilltagande problem mot en minoritet som har bott i landet i mer än 300 år.

Det är dags att vakna innan katastrofen är ett faktum – signerad massmedial flathet eller i värsta fall medveten mediepolitik.