En ny internationell kommission

En internationell kommission behövs.

En internationell kommission för att en gång för alla grundligt undersöka det massiva, groteska missbruket av FN-kassan till att enbart delegitimisera ett enda land: Israel.

Inte en kommission bestående av ett par lågbetalda revisorer som redan får sina löner betalda av FN – det vill säga av dig och mig.

Utan en internationell kommission på absolut toppnivå, vars medlemmar kommer från de bäst renommerade finansiella instituten utan några som helst länkar till FN eller till någon regering.

En dyr, totalt oberoende, revisorsfirma av absolut topp kvalité som skulle ta detta uppdrag som vilket annat uppdrag som helst: med målet att identifiera finansiella oegentligheter och lägga fram en kravlista innehållande förslag till förbättringar. FNs egna revisorer ska hållas utanför processen. Samma gäller samtliga andra FN-anställda.

Ingen organisation i hela världen skulle kunna göra det som FN dagligen lyckas göra: det vill säga, använda dina pengar för att finansiera ett privat krig. Det skulle rubriceras förskingring.

Inget bolag i hela världen skulle kunna göra det som FN dagligen lyckas göra: att förbise de mest elementära reglerna om god bolagsetik och finansiell stringens och istället använda bolagets medel för privat bruk, i det här fallet att finansiera ett privat krig. Det skulle rubriceras förskingring.

För medan du läser denna korta text har FN, via den automatiska anti-israeliska majoriteten, stulit ytterligare åtskilliga miljoner ur den gemensamma kassan för att mot din vilja föra sitta smutsiga lilla privatkrig. Via otaliga – och dyra – kommissioner, utredningar, organisationer, analyser. Allt ämnat att utarma FN finansiellt, paralysera det internationella samfundet och delegitimera Staten Israel politiskt.

Det är samma organisationer som är tysta om Kinas förödande framfart i Tibet samt dess massakrer på etniska minoriteter inom Kina, samma organisationer som inte med ett enda ord berör massakrer av tusentals och hundratusentals människor i Afrika och de forna sovjetiska republikerna, samma organisationer som totalt ignorerar avrättningar av kvinnor, minderåriga och politiskt oliktänkande i Iran, Saudiarabien, Syrien, Libanon, Egypten, Gazaremsan, Västbanken.

FNs ansträngda kassa är i händerna på organisationer som tar principlösheten till nya höjder, organisationer som ignorerar människor i skriande behöv för att istället spendera pengarna – dina pengar – på sitt smutsiga lilla privata krig.

Ni som lyckas med bedriften att fortfarande ha ett jobb i ett Sverige, ett Europa, en värld, i ekonomisk kris, tänk på vart dina pengar går.

Det är dags att ersätta Goldstone med en kommission som undersöker Goldstone.

Skulle du acceptera att någon kom in utan att knacka på dörren, länsade din plånbok och sedan använde pengarna till att finansiera sin egen lilla privata tvist med dig?

Det är vad som händer. Varje dag.

Det gäller våra pengar. Vi behöver en internationell kommission för att undersöka hur våra pengar används.

Valuta för pengarna. NU!

Villkora svenskt bistånd
Största hindret
Krig i vår tid
Vart går dina pengar?
Kyrkornas världsråd
Svenska investeringar
Terror lönar sig
NGO Lawfare
NGO Monitor om Diakonia
Richard Landes,

Västbanken i Skandinavien

”Västbanken i Skandinavien”
Intervju med Ron Nachman, borgmästare i staden Ariel i Samarien

Ron Nachman är borgmästare i den israeliska staden Ariel i Samarien, området mellan Israel och Jordanien som också kallas för Västbanken.

Rent formellt tillhör området vare sig Israel, den nuvarande ockupationsmakten, eller Jordanien, den tidigare ockupationsmakten. Inte heller har området tillhört något annat land i modern tid. Man får gå tillbaka ett par tusen år för att hitta nationell tillhörighet för detta markstycke, då som judiska kungadömen. Sedan dess har ockupationer av kortare eller längre perioder avlöst varandra.

Jordansk ockupation

Och därav den moderna tidens låsta politiska läget – Jordanien ockuperade området och fördrev judarna därifrån 1948; i ett panarabiskt krig mot den judiska staten 1967 lyckades Israel kasta ut jordanierna därifrån och ockuperar nu området, och sedan dess kräver de lokala palestina-araberna något de aldrig tidigare krävt eller haft; nämligen att området ska rensas från judar för att bli ett framtida oberoende arabiskt land, ytterligare ett utöver de 22 arabiska länder som redan finns i Mellanöstern. Israel har konsekvent sagt att etablerandet av ytterligare ett arabiskt land möter inget hinder, under förutsättning att detta 23:e arabiska land byggs vid sidan om världens enda judiska stat, istället för som Palestinska Myndighet, Hamas, Hizbollah, Iran, Syrien med flera kräver – på ruinerna av den judiska staten.

Ron Nachman är borgmästare i staden Ariel som är byggd på en tidigare obebodd bergskedja. Fast det är en sanning med modifikation: här fanns det visst boende tidigare, judiska städer från ungefär 2000 år sedan har hittats vid arkeologiska utgrävningar. De invandrande araberna har enligt tradition byggt sina samhällen i dalarna, aldrig på kullarna eller bergskedjorna, varför området länge låg öde.

Ron Nachman minns ett besök i Skandinavien, i Norge år 2000. Han var bjuden av en kristen grupp för att tala om framtiden och utsikterna för fred samt för att samla in pengar till utvecklingsprojekt. Norsk TV intervjuade honom efteråt.

Skandinaviens Västbank

Han skrädde inte sina ord. ”Norge är Skandinaviens Västbank. Tänk er en snar framtid med följande scenario: ni har redan en stor pakistansk minoritet i Oslo, faktiskt den största pakistanska minoriteten per capita i hela Europa. Vad skulle hända om deras familjer i flera generationsled nu plötsligt krävde ”rätten att återvända” till Norge, så som palestinska araber som aldrig har bott i Samarien kräver ”rätten att återvända” till ett område de aldrig varit i. Jag skulle vilja se hur Norge hanterade en sådan situation. Ändå är det Norge och Sverige som går i spetsen för kravet att araber som aldrig varit i Samarien – och vars föräldrar förresten själva invandrade dit bara några år tidigare i jakt på arbete – ska få fritt tillträde hit. Jag säger rakt ut: Oslo(-processen) är själva grundorsaken till hela regionens politiska och ekonomiska problem.”

Det märks att Ron Nachman inte är rädd att säga sin mening. ”Jag sade till Norsk TV:s generaldirektör att den så kallade ’muren’ finns enbart på er TV. Endast tre procent av anti-terrorstaketet består av mur men då detta är det enda som visas i rutan, kan man bara dra en av två möjliga slutsatser: antingen ljuger era journalister medvetet och är därför ett skam för yrket, eller så är ni rätt så korkade eftersom ni skriver vältaligt om något ni inte har sett och inte skriver alls om något ni verkligen har sett. Själv skulle jag kalla min stad för en ’gated community’, alltså ett samhälle som är skyddat från utomstående. Skyddet kan ju alltid tas bort den dagen det inte behövs, men med de många bestialiska mord på våra civila, utförda av araber som anser att mord på judar på något sätt skapar förutsättningarna för en egen stat, föredrar vi att skydda oss själva tills ni i Skandinavien kan övertyga era arabiska vänner att sluta med otyget.”

Effektivt säkerhetsbarriär

Jag frågar borgmästaren om denna omtalade säkerhetsbarriär har varit effektiv. ”Absolut!” säger han och tillägger: ”Morden på våra oskyldiga civila har minskat med ungefär 97 procent. Men allra bäst vore ju om barriären inte fanns, inte behövdes. Se här, vi kan alltid plocka ner den på några korta dagar, det är ju bara elektroniskt övervakad ståltråd och, på vissa ställen där ni älskar att filma, betongmur. Vi kan jämna den med marken, plantera gräs och träd så ingen skulle veta att den någonsin funnits. Samma sak kan man tyvärr inte säga om alla de civila liv som släckts och alltjämt skulle släckas om barriären inte fanns. Förmå era vänner att sluta sin terrorverksamhet och resultatet av deras terror – barriären – försvinner också. Barriären är tillfällig, de döda är borta permanent.”

Hinder mot fredlig samlevnad

Jag frågar Ron Nachman vilka enligt hans mening mer specifikt utgör hinder i den delikata balansen som krävs för fredlig samlevnad i området. ”Främst ISM, som är en illa dold palestinsk-arabisk terrororganisation trots det tjusiga namnet; vänstern; de tyvärr vilseledda ”fredsälskare” som bara ställer krav på Israel men inga krav alls på någon annan – inte på palestina-araberna, inte på Hizbollah, Syrien, Kina angående Tibet, Ryssland angående Tjetjenien, Burma angående sin egen civilbefolkning, Sudan angående massakrerna i Darfur – listan är hur lång som helst.”

”Men det största faktiska hindret utgörs av omvärldens urskiljningslösa och omdömeslösa finansiering av palestinsk-arabisk orubblighet. Omvärldens finansiering, via både privata organisationer och regeringar, säger de arabiska extremisterna en enda sak: de avkrävs ingenting och kommer aldrig att avkrävas något – inga kompromisser, ingen insyn, inga svar. De bara tar emot – från era skattepengar. Samtidigt säger denna ohämmade finansiering av palestinsk-arabisk verksamhet – och total avsaknad av finansiering av israelisk verksamhet – en annan sak: det är legitimt för utländska intressen att underminera den suveräna judiska staten Israel och dess demokrati på ett sätt som är fullständing otänkbart någon annanstans. Man öser in pengar för att välta omkull en demokratisk process i ett demokratiskt land. Men jag säger rakt ut: det är fel att lägga sig i, det kommer aldrig att leda till något produktivt.”

Utländska besserwisser förstör fredsmöjligheter

Jag frågar Ron Nachman hur detta konstanta bombardemang från utlänningar, både privata och officiella, påverkar situationen. ”Inte alls, de påverkar ingenting på marken, det är bara deras attityd som är förolämpande. Och när man förolämpas är man inte precis benägen att lyssna. Titta här, jag kommer inte till Sverige och lägger mig i hur ni behandlar era samer eller talar om för er hur ni ska hantera deras anspråk i norr. Jag använder inte stora summor skattepengar för att underblåsa hat och motvilja bland vissa delar av den svenska befolkningen mot andra delar av befolkningen eller mot era grannar. Enligt min mening har ni fullständigt rätt att sköta era affärer själva. Skulle ni fråga mig om råd skulle jag med glädje dela med mig av mina kunskaper i den mån jag hade några om era mycket specifika förhållanden, men jag vet faktiskt inte så mycket om hur man driver ett multinationellt företag som Volvo, jag kan inget om renskötsel, här uppe i öknen har vi liksom ingen stor erfarenhet av snöröjning. Alltså skulle jag förmodligen tacka för förtroendet – i den mån jag tillfrågades – men hålla tyst. Men ni i Sverige och i resten av Europa, som inte kan ett endaste dugg om Mellanöstern, dess politik, etniciteter, rättigheter, folkvandringar eller ens historia, ni anser er själva vara experter och lägger er i. Förstå detta: Skandinavien är 100% annorlunda gentemot Mellanöstern, ändå lägger ni er i. Ni är helt enkelt uttråkade, därför har ni råd med åsikter utan att förstå, utan att veta. Ni lever i en illusion om hur det är här. Ni är inte naiva, för då skulle ni vara mottagliga för bevisbar fakta och sakliga argument; ni vill helt enkelt inte lyssna, ni kan inte förmås att förstå för då skulle hela ert existensberättigande vad gäller engagemanget i Mellanöstern slås i spillror. Det vill ni undvika till varje pris.”

Selektiv kritik, opportun tystnad

Ron Nachman ger ett exempel. ”Detta med ’Land for Peace” – mark i utbyte mot fred – är något ni enbart åberopar när det gäller Israel. Inte när det gäller Storbritannien och Falklandsöarna – ett långvarigt irritationsmoment som till och med lett till krig med Argentina. Inte när det gäller Kinas 60-åriga våldtäkt på Tibet – er handel med Kina är större än någonsin samtidigt som röster höjs för att bojkotta all handel med Israel. Inte när det gäller Japan och ön Sakhlin; inte Ryssland och den fullständiga demoleringen av Tjetjenien – ni säljer fler Volvofordon till Ryssland än någonsin och Ryssland blir snart företagets näststörsta exportmarknad, det finns till och med Volvofabriker där. Ändå leder Sverige resten av Europa i kritik av Israel. Det är dubbelmoral utan like. Belgien, Frankrike, Storbritannien, som i stort sätt ägde hela världen till för inte så länge sedan, kuvade nationalstat efter nationalstat i hunger efter makt och pengar, men det har aldrig rests krav på mark i utbyte mot fred eller krav på dessa tre länders utplåning från världskartan. Endast här, där det aldrig någonsin funnits någon palestinsk-arabisk stat, enbart en palestinsk-judisk – eller rättare sagt två palestinsk-judiska stater – endast här krävs mark i utbyte mot fred. Av utomstående!”

Svensk inblandning har orsakat än mer våld

”Och vilken fred sedan? Vad har palestina-araberna – med er hjälp – åstadkommit sedan vi inledde processen ”mark i utbyte mot fred”? Aggression. Mord. Självmordsbombningar. Raketer. Granater. Detta är trejde gång ni upprepar samma misstag – vi utrymde Libanon till 100%, varifrån vi bombades i våra egna hem, och vi fick ett krig med Hizbollah. Vi utrymde Gaza till 100% och raketanfallen ökade med 500% – med 8000 missiler avfyrade mot våra städer. Nu kräver samma kloka människor att vi ska upprepa samma mönster i Judéen och Samarien. Till vilken nytta? De flesta normalt funtade människor skulle säga att det är värt att pröva något nytt om det finns någorlunda utsikterna för framgång. Men med facit i handen har vi sett att vi tidigare har gjort precis det ni kräver av oss nu, och resultatet har blivit död och förstörelse. Man behöver inte precis vara kärnfysiker för att inse att de som förespråkar detta lever i en egen värld. Förmå palestina-araberna att leva i fred med oss först, sedan kan vi diskutera saken, men att upprepade gånger stånga pannan blodigt på samma sätt och varje gång tro att resultatet kommer att bli annorlunda är bara befängt.”

FNs roll i det fortsatta våldet

Som om inte intervjun redan är tillräckligt livlig, hettar det till ordentligt när jag tar upp ämnet FN. Det märks att Ron Nachman inte gillar oschysst spel. ”Den israeliska regeringen godkänner byggandet av 20 lägenheter – inte 20 städer utan 20 lägenheter – för att minska trångboddheten i ett samhälle i Samarien, och tro’t eller ej men detta avhandlas i självaste FN-skrapan! FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon fördömer det från talarstolen!”

”Jag ringde upp honom, jag tackade honom för hans engagemang i världens svåra problem. Alltså inte slakten i Darfur, för det diskuterades inte; inte slakten i Burma, för det diskuterades inte; inte slakten i Tjetjenien, för det diskuterades inte; men byggandet av 20 lägenheter i Samarien. Jag bjöd in honom för att komma hit och se situationen själv innan han delgav oss sin åsikt. Han tackade artigt nej, det är uppenbarligen lättare att kritisera på avstånd utan att störas av fakta.”

”Jag var på mottagning med Storbrittaniens före detta premiärminister Tony Blair, som är Kvartettens speciella sändebud till Mellanöstern. Jag tyckte, naturligt nog, att det skulle vara bra för ett sändebud att bese området från första parkett så han kunde bilda sig en uppfattning. Jag bad honom om hjälp för ökad välfärd för judar och araber – både muslimer och kristna – genom att undersöka situationen på plats. Du kan inte ’skapa’ fred från en bekväm fåtölj i London, fred måste göras mellan grannar. Vill du bidra till denna fred måste du träffa dessa grannar. Vi vill ha fred, palestina-araberna säger de vill ha fred. Varför inte komma hit och prata med oss båda på ort och ställe, hjälp oss på plats?”

Fåtöljsexperter

”Allt jag fick som svar var ett stammat ’Du förstår det är inte så lätt’”. Varför, frågade jag? Du vill ju hjälpa, kom hit och hjälp oss då. ’Det är lite mer komplicerat än så’, fick jag som svar. De andra inbjudna tittade på varandra – här är mannen som säger sig vilja hjälpa men kan inte tänka sig komma till området han säger sig vilja hjälpa.”

”Det är just problemet: alla ’experter’ är experter på att delge sina åsikter, men är inte experter på att göra något konstruktivt,” säger staden Ariels måttligt provokativa borgmästare Ron Nachman.

Återkalla Fredspriset från dem som förhindrade freden

Borgmästaren har ett speciellt önskemål gällande Skandinavien: ”Ni har under många år skänkt Nobelpris för excellens i många områden, inklusive i den politiska arenan – Rabin, Peres och Arafat fick Nobels Fredspris 1994.”

”14 år senare har vi krig i Gaza, krig i Libanon, daglig terrorism i Judéen och Samarien, hotande kärnvapenkrig från Iran, kidnappningar, självmordsbombningar. Och dessa tre herrar fick Nobels Fredspris.”

”Jag vill att priset krävs tillbaka, även postumt i fallen Rabin och Arafat, eftersom man inte bör få pris för något så förfärligt som de har skänkt världen: oförminskat krig och elände som drabbar både araber och judar. Detta kallar jag att stå till svars för sina handlingar, att erkänna sina misstag. Enbart om vi inser våra misstag kan vi göra annorlunda nästa gång för att nå verkliga förbättringar, till allas fördel, palestina-araber såväl som israeliska araber och israeliska judar. Detta skulle utgöra ett lysande exempel på civilkurage för kommande generationer.”

Fred inom räckhåll

Jag frågar slutligen om utsikterna för fred mot bakgrund av alla misstag som han anser har gjorts och som fortfarande görs.

”Jag tror freden är inom räckhåll. I Israel har vi en stark fredsrörelse, ledd framförallt av Shalom Akhscav, Fred Nu. Jag tycker inte som de, men faktum är att de finns och de syns och hörs. Så fungerar det i en demokrati. Tyvärr finns inget liknande i något enda arabland eller muslimskt land. Det är ett beklämmande faktum, och det är där ni i Skandinavien borde lägga era resurser. Hos oss finns viljan – vi har ju redan tagit initiativet. Nu väntar vi på våra arabiska grannars gensvar – och det kommer inte utan er hjälp och era massiva investeringar i riktig samhällsutveckling. Lägg era pengar på utbildning i den arabiska världen, fokusera på att utrota antisemitismen i arabvärlden, håll inne era stora donationer när ni ser att pengarna går till att ge småbarn utbildning i martyrskapets ädla konst. Och kräv insyn för varenda krona ni donerar – svinnet är enormt!”

Med dessa ord avslutar Ron Nachman intervjun i trädgården utanför hans helt vanliga parhus i staden Ariel, där han bor granne med ett dagis och en småbarnsfamilj. Sedan visar han oss sin stora passion: orkidéer. Hundratals om inte tusentals, en del så ovanliga att ingen annan israel har sett några, vare sig på bild eller levande. När dagen går mot sitt slut och politiken läggs på hyllan, njuter Ron Nachman av ett par timmar i trädgården och växthuset med sina älskade orkidéer.

FN-betalda raketer skjuts dagligen från Gaza mot Sderot i Israel

För ett par timmar sedan var vi i den lilla staden Sderot i södra Israel. En trevlig liten stad, mycket vackert belägen i Negevöknen ett par kilometer från Gazaremsan.

En trevlig stad, men ändå bedrägligt lugn. Vid infarten står polisbilar parkerade här och var. Alla polisbilar är vända västerut – mot Gazaremsan. Poliserna är inte där för att ta fast fartdårar eller för att vakta staden mot tjuvar. Faktum är att brottsligheten i Sderot är nära noll. Folk har alldeles för mycket annat att tänka på.

Överlevnad, till exempel.

Poliserna tittar ständigt upp mot himlen, en hand vilande på komradions sänd-knapp. Anledningen: att varna allmänheten – skolbarn, husmödrar, kontorsarbetare, fabrikspersonal, sjukstugepatienter, besökare från Sverige – när palestinska raketer slår ner på måfå i stadens centrala delar.

Min fru Ragnhild och jag är där för att träffa vänner, men eftersom vi är lite tidiga passar jag på att klippa mig och Ragnhild tar tillfället att handla. Fel val, båda två. Precis när Ragnhild har gått iväg och frisören har tagit fram saxen och klippt den första av mina dyrbara lockar tjuter polisbilarnas sirener och genom högtalarna ropas ”Tseva Adom” – Röd varning. Då har man 4 till 5 sekunder på sig att hitta något säkert ställe att överleva en raket som kan slå ner i ett vardagsrum, en sjukstuga, ett öppet fält, en förskola, en vägkorsning eller en fabrik.

Och den senaste tidens facit är 6 palestinska raketer mot Sderot enbart idag på förmiddagen. Medan jag febrilt letar efter Ragnhild skyndar hon sig tillbaka till frisörsalongen och den relativa säkerheten som dess väggar erbjuder. Fast egentligen är det ingen bra idé. För till skillnad från konventionell krigsföring där man normalt under raketanfall är säkrast på ett öppet fält där sprängkraften inte är instängd och av den anledning mångdubblad (eller på den öppna marknaden där min fru befann sig) är just palestiniernas raketer packade med sylvassa metallskärvor och kullager, som gör att den som befinner sig på en öppen plats obönhörligen peppras från huvud till tå med brännheta metallbitar. Här gäller det sålunda att hitta en vägg; då har man åtminstone 25 procents chans att överleva de tusentals flygande projektilerna. Någon kallt beräknande palestinsk ekonom har kommit fram till att det är mycket dyrare för Israel att vårda dessa skadade offer livet ut än om de dör genom raketer med konventionella explosiva stridsspetsar. Offren bär sina skador – ögonen, huden och köttet genomborrade av hundratals metallsplitter – hela livet och kräver sålunda dyrt medicinskt vård livet ut.

”Vår” raket landar alldeles intill en lågstadieskola med ett dån som får marken att skaka våldsamt. Skolans väggar tar emot tryckvågen och de tusentals metallfragment som frigörs i explosionen. Inga barn får fysiska skador denna gång, men 18 personer, däribland 10 barn, behandlas för chock av ditkallade ambulanspersonal.

I Sderot finns inte ljudsignalen ”faran över”. Den behövs inte eftersom palestiniernas kassamraketer ju är en del av den palestinska terrorarsenalen – offren vet aldrig när nästa raket kommer. De kan komma en varannan timme eller en salva om 10-12 stycken på en gång. Detta är sannerligen ett asymmetriskt krig som de palestinska terroristerna, som avskjuter sina raketer från palestinska bostadsområden, vet att de egentligen inte kan förlora – med mindre än att Israel jämnar hela palestinska samhällen med marken. Det säger den israeliska premiärminister Ehud Olmert att han inte kommer att ens överväga.

Vi frågar min frisör och hans kunder vad de tycker om situationen. De suckar uppgivet och pekar på affischerna som är klistrade på den stora annonspelaren utanför – stadens invånare frågar sig varför omvärlden inte skriker högt om denna ohållbara situation. De frågar varför det finns hundratals utländska journalister på Västbanken, där de skyddas av israelisk militär samtidigt som de skriver fränt kritiska artiklar om Israel, men däremot inte en enda utländsk journalist i Sderot, där faran är uppenbar och stavas ”palestinsk terrorism”. De frågar vad medierna i Europa gör för att offentliggöra denna orättvisa situation. De frågar varför palestinierna fortsätter att få miljarder i europeiska bidrag när alla raketer som anländer i Sderot – upp till 30 om dagen – är gjorda av järnrör som köps med de pengar som doneras till palestinierna för byggande av vattenledningar.

Sderot är en allt tommare stad. Ungefär 16 procent av befolkningen har flyttat, kvar finns de som inte har möjligheten. Den överväldigande majoriteten är judar från arabländer, som efter att ha flytt arabiska pogromer i sina tidigare hemländer nu attackeras av araber i sitt nya hemland.

Många vill att armén går in och rensa Gazaområdet. Huruvida det låter sig göras är mer en politisk än en militär fråga. Under tiden börjar folk i Sderot prata om att sätta igång egen tillverkning av hemmagjorda raketer för att skjuta tillbaka. Min frisör Avi är fullständigt klar på en punkt: om israeliska civila börjar skjuta hemmagjorda raketer mot palestinska civila på samma sätt som palestinier har skjutit mot Sderot under de gångna sju åren, skulle omvärldens fördömanden inte vänta på sig.

Men han tillägger: ”Mellan fördömanden från en omvärld vars journalister inte ens finns på plats för att se våra lidanden, å ena sidan, och rätten till mitt eget liv i mitt eget hem, vet jag nog vad jag skulle välja. Problemet är att våra poliser inte tillåter sådant, de säger att vi inte har rätten att ta lagen i egna händer, att Israel är en demokrati där sådant inte tillåts.”

Vi träffar våra vänner i Sderots centrum. Som alla andra håller vi ett ständigt öga på himlen för att upptäcka svansen efter avfyrade palestinska raketer. Man vänjer sig vid att dricka kaffe på en uteservering och samtala utan att se folk i ögonen utan istället ständigt titta uppåt.

För som vi nyss upptäckte är 4 till 5 sekunder inte mycket tid att söka skydd.

Att skriva till Olle S på Aftonbladet: an exercise in futility

Det är ytterst sällan jag återger min korrespondens med andra människor, men här går det eftersom det inte är personligt och dessutom eftersom det som föranledde min korrespondens med Olle S på Aftonbladet var en artikel han skrev - eller rättare sagt fantiserade ihop - för tidningens räkning. Här mitt brev till honom i augusti 2005:

Bäste Olle,

Intressant ledare idag. Fast behäftad med ganska många fel.

Du skriver om Ariel Sharon att han är ”mannen som drömt och stridit för Storisrael – Eretz Israel”. Fel. Om vi bortser från det språkliga felet (man kan inte drömma för något, det borde istället ha stått ”…drömt om och stridit för…”; men å andra sidan har inte jag svenska som modersmål, så jag kan ha fel) kan vi istället koncentrera oss på sakfelet: Eretz betyder ”Land” eller i bestämd form ”Landet”. Eretz Israel betyder på svenska ”Landet Israel”, på engelska ”The Land of Israel”, inget annat. Storleken är helt oväsentlig. Att tolka det som du gjorde tyder på antingen ren okunnighet eller medveten lömskhet. Redan då Israels självständighet utropades kallades landet ”Eretz Israel” – alltså medan Israel i praktiken delades i tre små, separata enheter med arabiska enklaver insprängda där emellan för att omöjliggöra ett judiskt land med sammanhållande markområden. Detta förhindrade inte araberna från att anfalla det pyttelilla Eretz Israel med siktet inställt på att krossa det. De förlorade.

Du skriver att ”Sharon håller egen kibbutz några mil från Gaza”. Fel igen. Han har ett lantgods. På svenska skulle det också kunna kallas för en bondgård, lantgård, jordbruk, på engelska en farm. En kibbutz är ett gemensamt ägt jordbrukssamhälle. Sharon må vara en stor man såväl till kroppsbyggnad som till sin politiska vision och framtidstro, men så stor är han inte att han kan räknas som ett kollektiv. Bryt med tradition – läs in dig på ämnet innan du skriver.

Du skriver om ”den väldiga muren (som) glufsar i sig palestinsk mark”. Fel en gång till. Låt mig citera den välkända (i pålästa kretsar) tankeleken om orsak och verkan: Först kommer terrorn, sedan kommer antiterrorbarriären för att motverka terrorn. Tänk nu följande: först kommer en beslutsam aktion från Mahmud Abbas att fullfölja sina förpliktelser under Färdplanen för Fred, genom att han en gång för alla nedmonterar de palestinska terrororganisationerna – sedan kommer Israel att nedmontera antiterrorbarriären eftersom den ju inte behövs. Följer du logiken? Alla andra gör det.

Du skriver mycket selektivt om vissa siffror – men utelämnar naturligtvis andra. Exempelvis skriver du att den begärda ersättningen för de tillbakadragande israeliska bosättarna är ”svindlande mycket högre än för de ofta utfattiga palestinierna.” Återigen fel. Israelerna begär en engångsutbetalning som ersättning för faktiska omkostnader för uppbyggnad av hem, jordbruk, industrier osv. Palestinierna har genom åren fått mer pengar per capita än någon annan folkgrupp, nation eller rörelse på jorden – och ändå bor de kvar i flyktingläger. De får långt mer än en miljard dollar per år i direkta bidrag från omvärlden. Det finns ett FN-organ (UNWRA) för att ta hand om 2-3 miljoner palestinska så kallade flyktingar (se nedan) – och ett annat FN-organ (UNHCR) för att ta hand om de hundratals miljoner flyktingar från hela resten av världen. Jag noterar att du inte sätter en siffra på de ekonomiska medlen som palestinierna fått genom åren, ej heller nämner du vad pengarna har använts till – terror, vapen, bomber, indoktrinering, statsfinansierad antisemitism. Fast jag, å andra sidan, noterar att Suha Arafat har länge levt ett gott liv på de bästa hotellen i Paris medan t ex staden Rafiah i Gazaremsan saknar fungerande avlopp…

Så om palestinierna fått så ofantligt mycket pengar genom åren och de fortfarande är ”utfattiga”, som du påpekar, vart har då pengarna tagit vägen? Varför bor de fortfarande i flyktingläger? Varför är palestinier de enda flyktingar i hela världen som ärver sin flyktingstatus medan alla andra flyktingar tas om hand och integreras? Hur har ungefär 600.000 palestinskarabiska flyktingar från 1948 blivit 3 miljoner idag, medan ungefär 800.000 judiska flyktingar från arabiska länder 1948 blivit fullvärdiga medborgare med blomstrande ekonomier och höga utbildningar i Israel, och i Israel finns inga flyktingar? Varför tillverkar Israel allt från datorer till medicin, medan den största industrin i Gaza är raketer och ännu fler raketer? Varför har Israel en blomstrande vapenindustri, vid sidan om ett världsberömt jordbruk och bevattningsexpertis i en klass för sig, medan palestinierna under samma tid har byggt upp en blomstrande vapenindustri, och inget annat? Varför uppkallas israeliska gator efter berömda israeliska vetenskapsmän och statsmän, medan palestinska förskolor och gator uppkallas efter självmordsbombare och andra massmördare?

Snälla Olle, du vet lika bra som alla andra att det du sysslar med inte är journalism, utan du deltar som partisan i ett krig som förs på blodigt allvar – med ofantligt lidande bland både palestinier och israeler, bland både muslimer och judar. Fast i bästa salongsrevolutionära stil väljer du att föra ditt krig från den svenska vardagens säkerhet och ekonomiska trygghet. Du skulle säkert föräras mycket respekt om du flyttade till området och bidrog till en lösning på ort och ställe. Väl på plats skulle du kanske lära dig ett och annat, så att dina skriverier inte blev så behäftade med uppenbara fel.

Men den risken är nog inte så stor …

Vänliga hälsningar,

Ilya Meyer