Det obarmhärtiga propagandakriget

Tystnad under 2920 dagar av palestinska terrorraketer mot israeliska bostadhus, sjukhus, skolor och dagis.

Men rabalder och krav på bojkott av offren när Israel svarar med angrepp under 21 dagar. Proportionerlighet är sannerligen en svårbedömd parameter.

Gilad Schalit: en ung kille kidnappad av Hamas från inuti Israel och hållen fången i fler än 1000 dagar, utan tillgång till familj, Röda Korset (kanske inte så konstigt, de har aldrig bett om att få träffa honom), Amnesty International (samma tystnad), Human Rights Watch (samma tystnad), eller advokat. Han är inte anklagad för något förutom att vara jude, men ändå.

Samtidigt åtnjuter palestinska terrorister som är dömda för barbariska brott rättigheter garanterade i israelisk lag och noggrant kontrollerade av ovanstående grupper – alltså samma grupper som envisas i sin tystnad om unge Gilad Schalit.

Det visar sig att inte bara proportionalitet är svårbedömt utan även rättvisa – eller lika behandling för judar och icke-judar, för att använda den korrekta termen.

Och nu i spåret av Israels framgångrika aktion Operation Cast Lead, under vilken Hamas och övriga terrororganisationer led så stora förluster att deras 100 raketer om dagen nu är nere i 3 om dagen, dyker den selektiva bedömningen upp igen.

En erkänd anti-israelisk brittisk tidning, The Guardian, publicerar obekräftade rapporter som senare visar sig vara ogrundade, om att israeliska soldater systematiskt begick krigsbrott. Tidningen grundar sig på två incidenter som ingen tycks ha bevittnat men där alla tillfrågade hänvisar till ytterligare källor som inte var närvarande i Gazaremsan.

Men strunt samma – effekten har uppnåtts: ingen talar idag om något annat än just dessa händelser vilka aldrig ägde rum. Att de inte ägde rum är mindre väsentligt. Lika framgångsrika propagandainsatser har gjorts flera gånger tidigare under arabiska attacker mot världens enda judiska stat. Propagandainsatserna sker inte med benäget bistånd av internationella medier utan organiseras och genomförs av internationella medier.

Vem minns inte raden av döda kroppa i den libanesiska staden Qana efter en ”israelisk flygattack” – när plötsligt flera av ”de döda” började röra på sig för de tyckte att de hörde regissören säga ”bryt”.

Eller de palestinska ambulanser där israeliska raketer hade slitit hål i taken men där hålens perfekt runda form (med symmetriskt placerade små skruvhål runt om) talade om att här i fordonens tak satt en taklucka och att dessa ambulanser helt enkelt var skrotade och hade hämtats från skroten för att strategiskt placeras för att fotograferas av Reuters, The Guardian, BBC, CNN, TT och alla de övriga stridande parterna i kriget mot Israel.

Se bilderna här för att förstå hur mediernas propaganda utelämnar både text och bilder för att understryka en förutbestämd politisk åsikt.

Eller ”Massakern i Jenin” där 5000 arabiska civila uppgavs har massakrerats av Israel. Det revideras senare till 500, senare till ett par hundra. Men facit är 54 döda araber, fler än 40 med vapen i händerna. De civila som dog i samma aktion dödades av de försåtsminor som Fatah lade ut i vanliga bostadshus utan att tala om detta för de som bodde i husen.

Terroristernas vapendragare i mediernas högborgar runt om i världen gör sina anfall på ett metodiskt, välplanerat sätt. Om det är något de har lärt sig under åren så är det att när skadan väl är skedd, är den nästan omöjlig att bota, vilket också är meningen. Genom historien har judarna ofta anklagats för hemskheter som ett sätt att piska upp stämningen mot dem. Nu har samma andas människor upptäckt att man kan göra likadant fast på en mycket större skala mot judarnas land och nation och etnicitet och religion genom att attackera staten Israel.

Durban II, en förödande tystnad om Gilad Schalit, medvetna medielögner och den konsekventa användningen av olika måttstockar för Israel och alla andra länder har alla samma mål: demoniseringen och så småningom förstörelsen av världens enda judiska land.

Det är därför självaste FN leder attacken mot Israel. Samma FN som en gång i tiden godkände återskapandet av ett judiskt Israel gör nu sitt yttersta för att diskriminera den judiska staten; en enda judisk nation bland 22 arabiska länder är uppenbarligen för mycket. Därför hävdar nu FNs B. Lynn Pascoe att stängningen av gränserna mellan Israel och Gazaremsan är ”oacceptabel”. Han anser inte att stängningen av gränsen mellan Egypten och Gazaremsan är ”oacceptabel”, bara gränsen till den judiska staten.

Han krävde vidare i FNs Säkerhetsråd att Israel måste ”leva upp till sina åtaganden under den internationella lagen om humanitär hjälp och öppna gränsövergångarna för leverans av nödproviant och byggnadsmaterial, utan vilka det blir omöjligt att åter bygga upp Gaza.”

Inga krav på det muslimska Egypten att sköta om dessa transporter. Inga krav på det muslimska Hamas att upphöra med sina dagliga raketer mot israeliska samhällen – fortfarande 2-3 missiler om dagen. Inga krav på att Hamas måste upphöra med indoktrinering av nya generationer arabiska barn i hatets ädla konst. Och absolut inga krav på att Hamas måste frige den kidnappade israelen Gilad Schalit och följa elementära lagar om mänskliga rättigheter.

Bara krav på Israel. Världens enda judiska stat. TT hakar på, naturligtvis. Rolf Porseryd hakar på (vilken överraskning). Medier som är tysta om Hamas dagliga brott mot de mänskliga rättigheterna hakar på.

Med Ryssland ska man samtala. De är starka. Glöm mänskliga rättigheter i Tjetjenien.

Med Iran ska man samtala. De har olja. Glöm mänskliga rättigheter i Teheran.

Med Kina ska man samtala. De har världens största potentiella marknad. Glöm mänskliga rättigheter i Tibet.

Av Israel ska man kräva. Trots att Israel värnar palestiniernas mänskliga rättigheterna medan palestinierna skjuter rakter mot israeliska bostadshus från palestinska bostadshus.

Inget nytt under solen.

HonestReporting, MXp, FiM, Israel i Sverige, Camera, Haaretz, Khaled Abu Toameh, Zvi Mazel, SvD,

Siffror betyder så litet

82, 66, 44, 34, 29, 22, 18, 18, 9, 5

Siffrorna visar det antal civila judar som 10 (tio) palestinska terrorister mördade, och som Hamas insisterar måste släppas från israeliska fängelser tillsammans med flera hundra andra terrorister.

I utbyte säger Hamas att de överväger att släppa en ung israelisk grabb, Gilad Schalit, som de kidnappade från Israel för 1000 dagar sedan. Han har sedan dess hållits inspärrad i en underjordisk håla utan tillgång till läkare, familj, Röda korset, advokat (han är inte anklagad för något annat än sin judendom). Vare sig Human Rights Watch eller Amnesty International har tagit upp hans fall, det pågår inga protester från vänstersympatisörer utanför palestinska beskickningar med krav att hans bestialiska behandling omedelbart upphör. Inga svenska politiker från det röda Kommunistpartiet, förlåt Vänsterpartiet, eller det gröna Miljöpartiet kräver ekonomiska eller akademiska eller idrottsliga sanktioner mot den palestinska Hamasregeringen, som både V och Mp bedyrar valdes demokratiskt.

Hamas valdes demokratiskt, men de har inga krav på sig att agera demokratiskt. Eller ens mänskligt.

327 liv släckta av 10 palestinska ”hjältar”. Och enligt Hamas måste dessa bödlar belönas med frihet för sina hjältedåd.

Omvärlden anser det vara ett högst rimligt krav. Varför skulle man annars under åren fortsatt att inte bara stödja utan öka stödet till palestinierna medan barbariet fortskred?

Våra skattepengar går till att köpa frihet åt palestinska bödlar. Samtidigt som våra politiker – både de medvetet skrupelfria på yttersta vänsterkanten och de moraliskt fega och tysta bland de mer civiliserade partierna – protesterar mot bristen på proportionalitet.

Med uttrycket ”proportionalitet” syftar de på det faktum att Israel bombarderade Gazaremsans periferi samt vissa nyckelbyggnader i centrum under 21 dagar som svar på 2920 dagar av raketanfall från Gazaremsan, ibland med uppemot 100 missiler från Gaza dagligen mot israeliska dagis, skolor, sjukhus och bostadskvarter. De anser att 21 dagar av israeliskt våld var värre än 2920 dagar av palestinskt våld.

Våra politiker ansåg detta vara oproportionerligt eftersom israelerna prickade mer rätt under 21 dagar än Gazaregimen lyckades göra under 2920 dagar.

Med proportionalitet syftar våra politiker inte på att 327 släckta judiska liv ska vägas mot frihet för deras 10 mördare.

Med proportionalitet menar de inte 10 massmördare i utbyte mot en kidnappad jude.

Nu överväger den israeliska regeringen att behandla palestinska fångar på exakt samma sätt och under exakt samma villkor som den enda juden i Gazaremsan - Gilad Schalit - behandlas.

Som vanligt kommer omvärlden, ledd av svenska vänsterpolitiker och med våra övriga politikers tystnad som talande stöd, att uttrycka sin avsky över detta nya tecken på israelisk brist på proportionalitet.

Hur är det egentligen med de svenska politikernas mattekunskaper?

Saknar de all känsla för proportionalitet?

Expressen, FiM, JPost, 2, 3

6 000 Hamasraketer mot civila israeler bryter mot folkrätten

I juni 2005 lämnade Israel hela Gazaremsan, med industri, jordbruk och infrastrukturen intakt. Inte en enda jude fanns kvar – Gazas etniska rensning var fullbordad.

Sedan dess har 6 000 Hamasraketer regnat ner på civila i södra Israel från Gaza – ett flagrant brott mot folkrätten. Folkrätten säger att man inte får sikta på civila.

Raketförstört hus, Ashkelon, Israel.

Pojke gråter efter Hamas raketattack.

Folkrätten säger också att stridande inte får gömma sig bland civila. Tvångsanvändning av värnlösa som mänskliga sköldar är förbjudet. Hamas 6 000 raketer har skjutits från bostadsområden, skolor och sjukhus.

Raketer avfyras från utanför en skola i Gazaremsan.

Hamas avfyrar raketer från bostadsområden i Gaza.

Hamas vapenlager är inhysta i vanliga bostadshus, vanligtvis på nedre våning i flervåningshus med civila boende som skydd på de övriga våningar.

”Proportionalitetsprincipen” betyder inte att samma antal raketer får skjutas tillbaka mot Gaza som kommer därifrån – tror ISM att krig är ett slags sällskapsspel där alla får lika chans att vinna? Rosalyn Higgins, President för Internationella domstolen i Haag (ICJ) säger att ”proportionalitet kan inte relateras till någon specifik tidigare skada – den måste relateras till det övergripande legitima målet att få ett slut på aggressionen”. 6 000 raketer från Gaza är vad Israel måste få ett slut på. Om Hamas avfyrar sina raketer från bostadsområden, blir dessa områden legitima mål under det resulterande militära responsen. Skulden för eventuella civila skador beläggs den part som använder sig av mänskliga sköldar.

Som här när Israel attackerar raketramper och raketerna exploderar och landar i näraliggande bostadshus.

Enligt ISM började dock kriget när israelerna slog tillbaka – en bakvänd logik utan like. Orsak och verkan – först ett massangrepp med 6 000 raketer från Gaza mot hela södra Israel under flera år, sedan svar från Israel med början 27 december i år.

ISM har dock rätt i en sak: Sverige måste agera kraftigt. Genom att omgående stoppa allt Gazabistånd tills Hamasregimen uppför sig civiliserat – mot både den israeliska och den egna befolkningen. Både israeler och palestinier har allt för länge hållits gisslan av Hamas medan våra skattepengar har underhållit dessa despoter.

Barnen i Gaza och i Israel förtjänar en ändring av den havererade svenska biståndspolitiken.

Olika syn på "proportionalitet"

Omvärlden kräver att Israel skall svara ’proportionerligt’ på terrorattackerna som den iranska lydmilisen Hizbollah utför från suveränt libanesiskt territorium.

Proportionalitet och FN
Med ’proportionerligt’ menas kanske att Israel ska agera som Kofi Annans FN. Annan ignorerade FN-korruptionen i olja-för-mat programmet, vilket kostade tusentals civila liv i Saddams Irak. Kofi Annans UNIFIL-styrka har en enda uppgift; att förhindra attacker mot israeliska civila, under de senaste sex åren har Hizbollah utfört 24 sådana attacker. UNIFIL kostar oss världsmedborgare 100 miljon dollar – om året – och åstadkommer ingenting. Som resultat av Kofi Annans FN, har dödssiffrorna i Libanon och Israel nått fler än ett tusen, och sammanlagt två miljoner människor är på flykt – libanesiska civila norrut och israeliska söderut. FN bär ansvaret för sin ’proportionerliga’ respons till Hizbollah under sex år. Och då har vi inte ens vägt in FN:s ’proportionerliga’ respons i till exempel Bosnien och Darfur.

Proportionalitet och Ryssland
Med ’proportionerligt’ menas kanske Ryssland? Det land som bombade Tjetjenien så grundligt att samhället där sedan länge upphört att existera? Allt tjetjenerna ville ha var självständighet. Tusental döda tjetjener och inte en enda FN-resolution mot Rysslands agerande har antagits av FN.

Proportionalitet och Frankrike
Ordet ’proportionerligt’ hänvisar kanske till Frankrike, detta europeiska land som är så mån om att ha bra relationer med arabstaterna och där en minister för inte så länge sedan karakteriserade Israel som ”detta lilla skitland”. ’Proportionerligt’ är kanske Frankrikes respons till omvärldens kompakta fördömande när franska staten ville utföra ett kärnkraftsprov i Stilla havet. Frankrike ignorerade omvärlden och utförde provet ändå – i trots mot FN, EU, UNICEF och WHO, bland många andra. Detta var Frankrikes ’proportionerliga’ svar. Det finns inte en enda FN-resolution mot Frankrikes agerande, som krävde tvångsförflyttning av många öbor och som fullständigt ödelagt miljön inom ett enormt naturområde.

Proportionalitet och Kina
’Proportionerligt’ är kanske Kinas behandling av det fredliga Tibet, ett land Kina marscherade in i för att helt sonika förflytta hundratusentals tibetaner till Kina och miljoner kineser till Tibet. Inte en enda FN-resolution har antagits mot Kina vars agerande har kostat hundratusentals tibetaner livet och resulterat i tvångsövertagande av enorma landområden.

Icke desto mindre är det just sådana länder som så starkt kritiserar Israels ’oproportionerliga’ svar. Svar på Hizbollahs attacker från Libanon mot israeliska civila, som utförs i skydd av libanesiska civila i trots mot FN och Genèvekonventionen. FN och den omvärld som är så intresserad av ’proportionerlighet’ har fortfarande inte hittat någon anledning att fördöma detta.

Omvärldens ansvar
Omvärlden är bra på en sak: att prata. Att agera går inte. Omvärlden har inte agerat för att sätta stopp för Hizbollahs enorma militära uppladdning under de senaste sex åren. Ej heller för att tvinga Iran och Syrien att sluta stödja denna terroristgrupp. Omvärlden är överhuvudtaget för rädd och för underkuvad av blotta tanken på att behöva göra något som verkligen kräver mod och ståndaktighet. Lättare då att falla in i ledet och anklaga Israel för det lidandet som Hizbollahs och Irans krig har orsakat.

Hizbollahkriget är en varningssignal till omvärlden: det gäller att antingen stödja frihet och demokrati – för Libanon såväl som Israel – eller för evigt acceptera underdånighet gentemot de islamofascistiska härskarna i Teheran.

Klockan tickar medan Libanon och Israel brinner.