Israelisk verklighet kontra svensk mediefantasi

”Tyvärr är diskriminering en stor förklaring till problemen mellan israeliska judar och israeliska och palestinska araber i min region. Folk diskrimineras på grund av deras etniska tillhörighet.”

Dessa ord kommer mycket överraskande från Yankele Maman, den judiske borgmästaren i staden Kochav Yair (som betyder ”Yairs stjärna” på hebreiska).

Men allt är inte som man tror när man är van vid att läsa det svenska journalister skriver. För enligt Yankele – ytterligare en av dessa ständigt lika energiska och engagerade borgmästare i de många israeliska småstäderna – är verkligheten precis tvärt emot vad man tror man ser.

Gamla judiska kungadömen
Yankele Maman börjar med att ge en kortfattad historia av Kochav Yair innan han raskt tar oss in på nutiden. Här låg en judisk stad redan före den byzantiska eran. Huvudvägen genom de gamla judiska kungadömena Judah och Israel gick där den moderna motorvägen Route 6 går. Området täcktes av tät skog hela vägen till Medelhavet tills turkarna började fälla alla träd för att användas som tågbränsle. När turkarna slutligen drevs ut ur landet fanns inte ett enda träd kvar. Alla träd som nu syns har mödosamt planterats ett och ett sedan judarna började bygga upp sitt land. Och hela området är en enda stor arkeologisk fyndplats, som i så många delar av Israel.

Jag frågar Yankele Maman hur det är att vara borgmästare för en judisk stad omringad av palestinskt-arabiska städer till norr, öster och söder, samt israeliskt-arabiska städer som västra granne.

Varma relationer
”Vi har alltid haft nära, varma och vänliga relationer med våra grannar. Att somliga är judiska städer och somliga är arabiska städer har aldrig spelat någon roll. Det som är nytt är att den palestinsk-arabiska intifadan har som mål att förinta vår stad och vår stat. På grund av de upprepade morden på våra civila, utförda av araberna från de palestinskt-arabiska områdena, har vi tvingats bygga en säkerhetsbarriär. Det är inte roligt, men det räddar våra liv. Om attackerna upphör kan barriären nedmonteras, det är ju bara ett staket med elektroniska sensorer för att avkänna infiltrationsförsök.”

Vi kör förbi de många palestinskt-arabiska olivlundarna och apelsinodlingarna väster om säkerhetsbarriären och jag upptäcker att det finns ytterligare ett staket väster om det, ett normalt staket av det slag man ser runt industriområden hemma i Sverige.

Säkerhetsbarriären räddar liv
Yankele förklarar: ”Säkerhetsbarriären är politik, bara politik. Våra lokala araber förstår behovet, det räddar liv på civila. Det andra staketet är till för att förhindra stöld. De palestinskt-arabiska odlingarna som ligger mellan dessa två staket är nu helt skyddade från stöld, tidigare ett enormt problem då araber – både israeliska och palestinska – brukade komma in i området mitt i natten och skövla andra människors odlingar. I och med att området nu enbart är tillgängligt för de palestina-araber som faktiskt äger marken är deras odlingar och inkomster numera helt skyddade. Tro mig, de är supernöjda med säkerhetsbarriären, fråga vem som helst men gör det diskret för offentligt kommer de att säga tvärtom.”

Det där om stölder av epidemiska proportioner blev jag påmind om gång efter annan under besöket i området. ”Du märker att på den palestinskt-arabiska sidan finns det inga vägskyltar – all metall stjäls och säljs på svarta marknaden.” Snart skall vi åka till en av många marknader där allt stöldgods säljs.

Diskriminering – men inte som man tror
Den israeliskt-arabiska staden Tira är hem till 30.000 människor. För att komma dit kör vi förbi Tiras industriområde. Det verkar vara ett ganska oorganiserat hopkok av byggnader, och detta är ändå Israel, där all infrastruktur brukar vara så rigoröst planerad. Jag frågar om inte detta tyder på ett stort mått av diskriminering mot staten Israels arabiska minoritet.

Tålmodigt erkänner Yankele att en del av områdets befolkning visst lider av diskriminering. Han förklarar: ”Som borgmästare av Kochav Yair, om jag upptäcker att någon har byggt en terrass på sitt hus utan bygglov, ser jag till att det rivs och att erforderliga byggnadslov söks.”

Illegalt bygge
”Här i Tira, å andra sidan, är hela detta industriområde – varenda byggnad du ser så långt ögat når – illegalt byggt. De inte bara förfular området, dessa fabriker spyr ut föroreningar till luften, marken och vattnet – och vattnet används både av Tira och Kochav Yair. Diskrimineringen ligger i att de israeliska myndigheterna medvetet tittar åt andra hållet för att minska friktionsmoment så mycket som möjligt. Alltså blir våra arabiska medborgare positivt diskriminerade, de får göra som de vill annars klagar de högt inför lättlurade medier – och de utländska medierna sprider gärna denna bild. Det är de judiska medborgarna som blir negativt diskriminerade, för dem tillämpas reglerna strikt.”

Han ger oss ytterligare ett exempel. Vi åker till torgmarknaden i den arabiska staden Tira. Utanför marknaden finns en israelisk polispostering. Poliserna ser till att hålla ficktjuvar och andra småkriminella borta. Överallt i Israel finns flygplatsliknande säkerhetskontroller vid entréer till byggnader som bibliotek, köpcentrum, varhuhus, snabbköp, skolor och så vidare – anledningen är arabisk terrorism mot civila judar. Inga vapen får föras förbi dessa säkerhetskontroller. Utanför marknaden i Tira finns också en säkerhetskontroll, men där är kontrollanten inte intresserad av vapen; här är det kameror som beslagtas – av rädsla för att man fotograferar varorna som bjuds ut till försäljningen inne i själva markaden. Allt är nämligen stöldgods. Riktiga märkesvaror, inga kopior, som säljes för en spottstyver. Poliserna som vaktar på utsidan vet om det men ingriper återigen inte för att inte störa de lokala relationerna.

I Tira är alla skyltar på såväl arabiska som hebreiska, många judar kommer hit för att handla, poliserna består av judar, araber, druser. Stadens finanser är bra. Men infrastrukturen även här ser halvt förfallen ut. Jag frågar hur det kommer sig och vad borgmästare Maman menade med det tidigare uttalandet om att allt är tvärtom mot hur utländska medier framställer situationen.

Donerade pengar försvinner i privata fickor
Yankele Maman förklarar att mycket av pengarna försvinner i privata fickor. Vi stannar vid ett arabiskt kafé för att avnjuta en kopp arabiskt kaffe med ”hel” (kardemumma) och på väg därifrån passar jag på att tacka servitören för det utmärkta kaffet och frågar om affärerna. ”De blomstrar som aldrig förr”, säger han och tillägger ”men många fler skulle komma hit om inte vägarna såg så här ut.” Jag nämner att jag har hört att stadens kassa är välfylld och bör kunna användas för upprustning av vägarna, men han kontrar med att kassan töms lika fort som den fylls. Han nickar mot en splitterny lyx-SUV som står parkerad på andra sidan gatan. ”Den tillhör en av de lokala politikernas söner. Familjen har tre till,” ler han lakoniskt. Jag frågar varför man inte kräver mer insyn. Han stirrar på mig som vore jag ovanligt korkad. ”Jag har ju fru och barn!” förklarar han och tar emot dricksen med en nick.

På vägen till bilen frågar jag Yankele Maman hur detta kommer sig. ”Ja du”, säger han med en suck. ”En av dem som bor i min stad heter Shaul Mofaz. Han är Israels transportminister. Efter många månaders lobbying från mig äskade Mofaz och fick faktiskt 6 miljoner shekel (ungeför 12 miljoner kronor) för upprustningen av Tiras vägar. Pengarna överfördes, men sedan gjordes inget – de bara försvann. Det värsta är att inte bara här utan överallt i detta område visar araberna dessa dåliga vägar för besökande utländska journalister och ger detta som bevis för att de ’diskrimineras’ – efter det att de öronmärkta pengarna mystiskt försvunnit.”

”Öronmärk era donerade medel!”
Just detta med öronmärkta pengar är något av en hjärtesak för Yankele Maman. Han poängterar att han och de övriga judiska borgmästarna har en varm, vänskaplig relation med de arabiska borgmästarna, de samlas och diskuterar sina lokala problem över en kopp kaffe och oftast blir allt löst på kort tid. Det är när utomstående lägger sig i som svårigheterna hopar sig. ”EU och Sverige genom SIDA och andra organ ger mycket pengar till både israeliska araber och palestinska araber. Utmärkt, det är välbehövligt!” säger han. ”Men för allt i världen se till att ni öronmärker era pengar för specifika projekt, kräv insyn och följ sedan upp att allt har förlöpt planenligt. Det är just det som är stötestenen – ni tar stora mängder pengar från era egna skattebetalare och dessa pengar dyker upp här och i PA-området i form av stora lyx-bilar, vapen och antisemitisk propaganda. Titta på mig, Jag kör en liten oansenlig Mazda medan många av mina arabiska motpartners och alla lokala ledare på bägge sidan den Gröna linjen kör omkring i stora Mercedes, BMW och andra lyxbilar. Medan infrastrukturen fortfarande ser anskrämlig ut. Detta är ett av de allra största hindren mot reell framgång och fred – framför allt palestina-araberna inser att de inte behöver kompromissa om något eftersom de alltid får stora donationer oavsett hur de missbrukar sina medel.”

Han ger ett exempel: ”Nyss fick PA erbjudandet om en stor donation för byggande av ett modernt avfallsåtervinningssystem. PA ville ha pengarna, EU ville istället använda de redan avsatta medlen till att bygga och övervaka igångsättandet av återvinningsstationen. PA vägrade, det var kontanterna man ville ha. Det hela slutade med att det rann ut i sanden. Ingen återvinningsstation byggdes. Hela området förlorade eftersom föroreningarna till luft, mark och vatten fortsätter i oförminskad takt. Därför säger jag: avsätt gärna pengar, men se till att de används enbart på avsett sätt – nya fabriker som skapar sysselsättning, avloppssystem, avfallshanteringsstationer, vägar. Ge inga pengar om det inte är så att ni äger en stor lyxbilsagentur och vill sälja ännu fler lyxbilar.”

Sverige bidrar till eländet genom sin blåögdhet
Borgmästaren nämner att fyra arabiska (varav några palestinska) och två judiska städer, däribland Kochav Yair, driver en gemensam avloppsreningsstation. Den israeliska regeringen betalar till och med för den palestinsk-arabiska staden Kalkilya, men de övriga arabiska städerna betalar helt enkelt inte sina delar av driftskostnaden. De är skyldiga 4 miljoner shekel (8 miljoner kronor) och Yankele har tvingats ta ett lån på 2 miljoner shekel för att täcka deras skuld till hans stad, som ju betalat driften ett år i förväg.

Yankele återgår till det som är hans hjärtesak. ”Hur kan era politiker i Sverige inte vilja kontrollera vart pengarna tar vägen? Era pengar behövs, människorna behöver verkligen er hjälp, men ni hjälper inte, ni förhindrar utveckling och framsteg genom att era stora donationer fullständigt missbrukas. Förstå en sak: fred skapas genom ekonomi!”

Svenska politiker bör titta på hur Sveriges bidrag missbrukas
”Ta hit era politiker så de själva får se hur era pengar slösas. Det är rent ut sagt kriminellt för det är era skattepengar och jag kan inte tänka mig att ni har det så gott ställt att ni inte har bättre avsättningar för era skattemedel. Detta hjälper inte er, och det hjälper absolut inte de lokala araberna i Israel eller PA. Så vem tjänar på detta?”

”De lokala araberna både i Israel och PA vill verkligen förbättra sin situation, det är deras klanledare och religiösa ledare som sätter stopp för utveckling. Men de är en minoritet – ni måste helt enkelt förstå detta!”

Borgmästare Maman sätter fingret på den ömmande punkten: ”På kommunnivån, lokalnivån, funkar allt väldigt bra, vi löser våra problem runt kaffebordet i gemyt och ärlig framåtanda. Det är på nationell och internationell nivå som det hela förstörs, det är politikerna som förstör. Borgmästare eller inte, jag och mina kollegor är framför allt inte politiker utan affärsmän, affärsmän vars ”företag” råkar vara en stad eller en kommun. Vi tycker om att göra våra ”företag” framgångsrika. Vi vet hur vi ska prata med varandra, med folket på gatan, vi har fingret på pulsen. Titta här, mellan våra ungdomar, skolor och så vidare fungerar allt utomordentligt bra. Men så fort politiken kommer in i bilden – och med det storfinans från oförstående utomstående – förstörs allt vi så mödosamt byggt upp.”

Blomstrande ekonomi inom räckhåll – för alla
Han anser att lösningen är att med riktig finansiell kontroll, öronmärkta investeringar, övervakning av utländskt finansierade projekt, kommer hela området – inklusive PA – att blomstra. Om bara man lät de lokala borgmästarna sköta det de kan bäst, skulle regionen bli en helt annan, till gagn för alla, eftersom politik inte skulle spela någon roll, bara människors bästa.

Yankele Maman, borgmästare i den vackra israeliska staden Kochav Yair, summerar mycket koncist: ”Allt folk vill ha är bra utbildning, rena gator, mat på bordet. Resten är rätt så oväsentligt.”

Han föreslår att någon framåttänkande stad eller kommun i Sverige inleder ett pilotprojekt med en arabisk och en judisk stad och fokuserar enbart på lokala förbättringar. Han garanterar att gensvaret inte skulle vänta på sig. Och han ser gärna att detta pilotprojekt övervakas av svenska journalister, som han har hört tillhör de mest israelkritiska i världen, helt utan substans enligt honom. ”Ta hit era reportrar. Ge mig två timmar med dem, jag tar med dem på besök hos judar, araber och druser och inom dessa två timmar kommer jag att omvandla dem till ärliga betraktare istället för som nu part i målet. Ge mig bara två timmar, mer behövs inte för att förmedla sanningen.”

”Hat bygger ingen framtid”
Yankele lämnar oss slutligen med något tankeväckande. ”Jag själv förlorade en 14-årig brorsdotter i en självmordsattack på en buss i Haifa,” säger han. ”Jag anser att jag har all rätt i världen att vara full av hat, men hat bygger ingen framtid. Jag vill ha en framtid för alla, en framtid av fredlig samlevnad.”

Vi tackar Yankele Maman och kör ut från Kochav Yair. Stannar för att tanka bilen. Den arabiska föreståndaren råkar i samtal med oss och är väldigt glad över att en svensk journalist besöker hans område. Jag frågar hur han känner sig som arab i ett judiskt land. Han stirrar på mig oförstående. ”Det är inget jag tänker på. Jag bor här och arbetar här. Det finns minoriteter överallt i världen.” Han sänker rösten. ”Fast visst skulle jag vilja se lite ändringar, vem vill inte det? Ser du den stora nya Mercedesen där borta? Den tillhör Khalid (bilmärket och namnet har ändrats av säkerhetsskäl). Den bilen representerar en stor del av pengarna som skulle gått till gatubelysning i min by.” Han ler lite sorgset. ”Så nog skulle jag vilja se lite ändringar.”

Är Carin Jämtin verklighetsturist?

Carin Jämtin har ett minst sagt annorlunda grepp om verkligheten.

Refererande till sitt tidigare besök till Israel och Västbanken/Gaza våren 2000 innan Israels omtalade säkerhetsbarriär byggdes, sade hon:

”Då var det rätt positivt, det fanns hopp om en framtid.”

Då – år 2000 innan säkerhetsbarriären byggdes – dödades 47 israeler som på måfå selekterades för döden av palestinska terrorister. Nästföljande år mördade palestinierna 207 israeler. Året därpå 452.

Så det är ett märkligt slags ’hopp’ Jämtin hade, kan man tycka. Fast kanske inte så märkligt – om man envist betraktar israelers liv som irrelevant. Jämtin fortsätter:

”Nu är det skillnad - det är förskräckligt, för jävligt faktiskt.”

Nu – våren 2005 när stora delar av säkerhetsbarriären är på plats – har palestinska terrorister inte lyckats döda ens hälften så många israeler. Det är svårt att se det ”förskräckliga” och det ”jävliga” i att inte fler israeliska skolbarn ha kunnat mördas. Men det är naturligtvis en synpunkt som får stå för Carin Jämtin.

Men i ärlighetens namn syftade kanske Jämtins val av ’förskräcklig’ och ’jävlig’ egentligen på barriären – denna tillfälliga struktur som kan plockas ner med några timmars varsel men som har byggts som svar på palestinsk massterror. Visst, barriären är en arkitektonisk och emotionell styggelse, oavsett var den byggs.

Så synd då att den behövs, denna tillfälliga symbol för avbrott i palestiniernas vardagliga liv. Så mycket värre då för alla israeler som har dött på grund av barriärens avsaknad. Avsaknaden av en tillfällig barriär har betytt två tusen permanenta gravar runt om i Israel. Hur man än bygger eller ändrar kommer inte dessa människor tillbaka. Jämtin besökte inte några israeliska kyrkogårdar för att skapa sig en uppfattning om behovet av barriären.

Jämtin baserade inte heller sin uppfattning på besök hos dem vars liv barriären har räddat – de tusentals lemlästade, sönderbrända, blinda och psykiskt krossade vanliga civila israeler som hade ”turen” att överleva mer än fyra års urskillningslös palestinsk terror. Men som ändå förlorade föräldrar, kompisar på dagis, klasskompisar i skolan, arbetskollegor – och ett normalt liv. Att prata med en flicka vars kropp är för alltid sönderpepprad med vassa spikar hade kanske gett Jämtin en lite annorlunda vinkel om vad som är ’förskräcklig’ och ’för jävlig’. Jämtin har inte frågat varför barriären överhuvudtaget byggdes, hon hävdar ändå att ”muren är helt obegriplig”. Och där är hon kanske helt uppriktig – för henne verkar israelers behov fullständigt obegripliga.

Jämtin envisades med att referera till barriären som ”muren” – trots att mindre än 5 procent utgörs av just mur. Ett lika omoget som billigt retorikbruk. Undrar om Jämtin godtar att vi framledes refererar till Sverige som Lappland – ungefär 5 procent av den svenska befolkningen består ju av lappar och deras ättlingar.

Men lågpunkten under hennes besök var ändå Jämtins ståndpunkt att Sverige och EU bör stödja terroristgruppea Hamas. Anledningen skulle vara att ”Hamas har vunnit sin majoritet i demokratiska val”. Det är nästan pinsamt att behöva påminna rikets biståndsminister att detsamma gjorde Nazipartiet och Adolf Hitler på sin tid. Det finns vissa bland oss som vet vart det ledde. Att organisationer som Hamas även tillhandahåller vissa sociala funktioner gör inte deras dagliga terroraktioner till icke-gärningar. Hitler skapade arbetstillfällen åt arbetslösa tyskar, han byggde fina motorvägar, han höll OS –hans utrotning av judar, zigenare, kommunister, homosexuella och andra är inte mindre avskyvärd för det.

Några dagar före Jämtins besök slogs världen av bestörtning när Palestinska Myndighetens officiella TV-station visade stolt den palestinska imamen Sheikh Ibrahim Mudeiras (13 maj 2005) som från moskén predikade bland annat att ”judarna kommer aldrig att tillåtas leva i fred under vår överhöghet…eftersom det är judarna som provocerade fram nazism”, ”judarna är ett virus likt AIDS, som hela världen lider av”, att ”Israel är en cancer som har spridits i den islamiska nationens kropp”. Denna vardagliga palestinska verklighet verkar inte ha varit tillräckligt intressant för att Jämtin skulle ta upp det under sitt besök.

Hela den tänkande världen ser hur officiell anstiftan till våld och massmord omsätts i praktik av en del av Israels palestinska grannar, och att Israels barriär faktiskt har lyckats decimera detta våld och massmord medan parterna försöker finna formerna för en hållbar framtid sida vid sida.

Hela den tänkande världen förutom Carin Jämtin.

Det enda som behövs för att se denna sanning, Carin Jämtin, är ett litet mått god vilja – bara tillräckligt mycket för att acceptera israelers rätt att leva.

Medierna kan man inte lita på

Lena Sundström undrar ”vem man kan rösta på” (Metro, 041013). Hon tycker att våra ledargestalter – politikerna – inte riktigt går att lita på. Hon är besviken när budbärarna – journalisterna – blir attackerade för budets innehåll.

Politikerna är inte våra enda ledargestalter. Dit hör även journalister. Journalister som ljuger, förvränger, tystar ner – eller är pinsamt naiva eller dåligt informerade. Svaret på ”vem man kan rösta på” – och lita på – finns faktiskt i Sundströms egen artikel. Där talar hon om en israelisk säkerhetsbarriär i form av en ”mur”. Att mindre än 5 procent av barriären består av en mur medan resten består av ett stängsel tycks inte bekomma Sundström. Att palestinierna slaktar israeliska civila i skolor, på bussar, på lekplatser, nämns inte i Sundströms artikel. Att palestinierna gör detta som ett led i skapandet av ett juderent Palestina nämner Sundström inte heller. När man kritiserar offrens försvar mot massmord men inte massmordet, underblåser man rasism och främlingsfientlighet. När offren utses för att de är judar, kallas det för antisemitism.

Men Sundström är inte intresserad av vad man kallar saker och ting. ”Kalla det vad ni vill” skriver denna budbärare, och kallar 95 procent genomskinligt staket för ”cementklumpar” och ”mur”. Sanningen bakom behovet – palestinskt massmord – nämner hon överhuvudtaget inte.

Hon undrar vad folk ”kommer att säga om hundra år”.

En journalist som blundar för sanningen idag bör inte spekulera om sitt anseende om hundra år.

För sanningen är att säkerhetsbarriären skyddar mot lömska attacker utförda av människor utklädda till budbärare. Palestinska självmordsbombare utklädda till präster, lärare, ambulansförare – och journalister.

Om konsten att inte se det man inte vill

Med oroväckande blindhet väljer Per Gahrton och Henrik Carlborg att ignorera 97 procent av det som pågår i Mellanöstern, och enbart fokusera på de återstående 3 procenten.

Att konsekvent kalla det israeliska säkerhetsbarriären för en mur när blott 3 procent av dess sträckning består av just en mur och de återstående 97 procenten består av genomskinnligt staket, säger mer om Gahrtons och Carlborgs inställning och selektivitet än om barriären, dess uppkomst, dess sträckning eller områdets prekära situation.

Gahrton och Carlborg skriver lika vältaligt – om än lika felaktigt – om ”etnisk rensning”. Men de syftar konstigt nog på Israel. Ett egendomligt påstående om ett Israel där 20 procent av dess befolkning består av just muslimska araber. Siffror kanske inte är Gahrtons och Carlborgs starka sida, trots allt? Än egendomligare blir deras påstående när man tar i beaktande att hela avsikten med det palestinska våldet mot israeliska civila går ut på att säkerställa att inga judar bor bland araber. Som till exempel i Hebron – judarnas heligaste plats jämte Jerusalem. Palestinierna förespråkar ett judenreint Palestina, men det tycks inte bekomma Gahrton och Carlborg.

Gahrton och Carlborg uppmanas härmed göra ett litet experiment: klä sig i typiska arabiska kläder, med kefiyyeh och allt, och ta en promenad i det israeliska Tel Aviv. På sin höjd kommer de att lida av enorm uttråkighet, då de upptäcker att ingen ägnar dem mer uppmärksamhet eller tid än de gör någon annan förbipasserande. Sedan bör Gahrton och Carlborg fullfölja experimentet genom att ta på sig typiskt judiska kläder, med kalotten och allt, och ta en promenad i det palestinska Ramallah. De borde förstås skriva sina testamenten först, för därifrån kommer de inte levande.

Bara den som öppnar sina ögon och sina sinnen ser vad som pågår. Varken Gahrton eller Carlborg tycks vara medveten om till exempel det allra senaste i en lång rad attentat utförda av palestinska terrorister, det mot Kalandia förra veckan då två palestinier dödades och flera palestinier samt israeler skadades av en palestinsk bomb. Gahrtons och Carlborgs bundsförvanter inom det palestinska al Aqsa Martyrernas Brigad tog på sig det dådet och omgående deklarerade de två palestinska offren som hjältemodiga martyrer. Liksom de gjorde med den 14-åriga palestinska pojken som palestinska terrorister dödade när han försökte förhindra dem från att avfyra raketer mot civila israeler från hans hem. Ytterligare en ofrivillig martyr som radarparet Gahrton/Carlborg inte tycks veta något om.

Men den största missen av alla som Gahrton och Carlborg gör sig skyldig till är att inte poängtera att våldet enkelt kan stoppas genom att strypa biståndet till palestinska myndigheten, eftersom dessa medel frigör motsvarande pengar från den egna budgeten för att finansiera fortsatt palestinsk terror.

Terror som även drabbar palestinier. Fast då kallas de förstås ”ofrivilliga martyrer”.

Inga anständighetsgränser i palestiniernas jakt på nationella gränser

Ryad Dyab undrar (Götebors Posten maj 2004) varför Ariel Sharon fått gehör för ståndpunkten att ”nya realiteter har skapats”, varför dessa nya realiteter ska få diktera framtiden.

Svaret ligger i den realitet som de beslutande palestinska organen uppmuntrar såväl finansiellt, logistiskt som politiskt. Nu senast i söndags när en israelisk höggravid mamma, Tali Hatuel, mördades av palestinska terrorister. Inte nog med att de sköt ihjäl mamman medan hon körde, de gick sedan fram till den krockade bilen och kallblodigt avrättade de 4 småbarnen där de satt fastspända i sina bilbälten. Flickorna blev 2, 7, 9 och 11 år gamla.

Detta är realiteten därhelst palestinier kommer i kontakt med israeler. Det krävs inte mycket fantasi att inse att det enda rätta är att minimera kontakterna dem emellan.

Palestinierna vill inte ha några judar boende bland dem. Sharon har frivilligt accepterat detta krav på etnisk rensning där det är möjligt att genomföra, och har därför aviserat ett tillbakadragande från i första hand Gazaremsan. Men palestinierna ogillar det också.
Anledningen är att de befarar att tillbakadragandet från Gazaremsan och stora delar av Västbanken, samt fortsatt byggande av Israels säkerhetsbarriär för att förhindra precis den sorts massaker på civila som skedde i söndags, även skulle innebära nya realiteter gällande gränsdragningar. Men palestinierna vill inte upphöra med terror ens för att främja sina egna önskemål gällande gränsdragningen.

Den nya realiteten är att de palestinska araberna – som aldrig tidigare haft eller önskat sig ett eget land förrän judarna fick sitt – nu vill ha något nytt, ett eget land. Denna nyskapade realitet går parallellt med Israels säkerhet och fortsatta existens – också den en relativt ny realitet, som dock ses med avsmak av arabvärlden.

Att kräva en egen palestinsk stat, att till och med döda judiska spädbarn i detta ädla syfte, men att samtidigt kräva bosättningsrätt i Israel, är en logisk absurditet som trotsar förstånd. Tills man inser att enda anledningen är att på detta sätt skapa ytterligare en ny realitet – Israels försvinnande genom en demografisk obalans: kraftig palestinsk invandring till Israel för att rösta sig fram till majoritet – Israel är ju en demokrati.

Den nya realiteten är att palestinierna vill ha ett eget land. De borde också få just det – ett eget land. Inte Israels land. De slutliga gränserna bestäms via förhandlingar. Förhandlingar kommer igång när palestiniernas beslutande organ en gång för alla förkastar terror som förhandlingsteknik.

Israels "gettostängsel"

Ett gettostängsel håller på att byggas i Israel. Palestinier och övriga arabvärlden kallar den för apartheidmur och menar då att palestinska araber låses in bakom den, men barriärens rätta namn är ”Arafats stängsel”. För det är Yasser Arafat som har tvingat fram den genom en oupphörlig terrorkampanj mot den judiska staten.

För 60 år sedan tvingade nazisterna sina judiska fångar att betala för sin egen undergång: judarna skulle först lämna ifrån sig sina ägodelar, sedan gräva sina egna gravar, och därefter hoppa i eller bli nedskjutna vid randen till de färska gravarna. På samma sätt tvingar Arafat, Hamas, Islamisk Jihad och övriga palestinska terrorister den judiska staten att först betala för sin egen barriär, för att sedan långsamt kväva judarna inuti det inhägnade området. Byggnadsmaterialet de använder heter ”terror”.

Att ett getto byggs är det sålunda inget tvivel om. Meningarna går dock isär om vem som sitter på insidan, och vem som vaktar på utsidan. En titt på regionens karta visar ett Israel med en befolkning på 6 miljoner sittande inlåsta med fiender runt om och med endast en öppning bakom ryggen – Medelhavets djupa vatten.

Denna smala landremsa – som inte mäter mer än 10 km vid sin smalaste punkt – omges av en vidsträckt båge med 22 arabiska länder med en sammanlagd befolkning på ungefär 300 miljoner. Plus en muslimsk värld som sträcker sig långt utanför regionen hela vägen till Asien. Samtliga dessa länder stöder den härskande Arafatdoktrinen att den judiska staten ska uppslukas av den omgivande muslimska världen.

Ett getto? Absolut. Men det är Arafat som är gettostängslets arkitekt.

Lider palestinska araber av Arafats gettostängsel? Självklart.
Bryr han sig? Inte ett dugg – inget pris är för högt att betala för ett juderent Palestina.
Finns det en lösning? Naturligtvis:

Stopp för palestinsk terror.
Stopp för antisemitisk indoktrinering och uppvigling i den arabiska världen, inklusive i statliga läromedel.
Stopp för det automatiska anti-israeliska mandatet i FN.
Stopp för den arabiska världens konstanta vägran att erkänna och förhandla med Israel.
Stopp därefter på säkerhetsbarriärens byggande då barriären inte längre behövs.

Ett Mellanöstern utan Arafat och hans verktyg Hamas och Islamisk Jihad är det viktigaste steget mot ett Mellanöstern utan säkerhetsbarriär.

Broar in i Medelhavet?

Pierre Schori ondgör sig i Brännpunkt (2/11 2003) över Israels säkerhetsbarriär.

Han påpekar att FN:s generalförsamling protesterade ”mot denna styggelse” med röstsiffrorna 144 mot 4.

Schori kan inte visa på lika massivt motstånd mot den styggelse som grundat säkerhetsbarriären, dvs palestinsk terrorism mot civila israeler i restauranger, på bussar och i barnkammare. Frågan om palestinsk terror kommer inte upp i generalförsamlingen eftersom den stoppas av den automatiska majoriteten som inte vill bygga broar, utan vittra sönder Israels fundament.

Att det ska vara så svårt att i FN fördöma palestinsk terror med majoritet 144 mot 4! Att det inte går att påpeka att dessa industrialiserade mord är del av ett globalt finansierat system utan att i samma text nödvändigtvis poängtera något negativt om Israel.

Schori pratar om ”Israels utomrättsliga avrättningar av palestinier” som om 850 israeliska civila massakrerade av palestinska terrorister inte väger lika mycket som livet på de palestinska ledare som har beordrat massakrerna.

Schori pratar om ”den israeliska militära attacken i ett tätbefolkat område i Gaza” – trots att videoupptagningen av attacken visar att det inte fanns någon annan i området.

Schori lovordar byggandet av broar. Palestinska Myndighetens egna TV-program visar klart vad man avser att göra med Israel och dess judar. Ska Israel bygga ”broar” rakt ut i Medelhavets djupa vatten? Det är ju precis vad Arafat och Hamas vill.

Om Schori istället fick stopp på arabernas program av judehat och blind terror, kunde han då rikta lika mycket energi på att tvinga Israel till eftergifter.

Men han skulle då upptäcka att han inte har något att göra eftersom Israel är mycket tillmötesgående i avsaknad av aggression från motsidan. Beviset ligger i återlämnandet av Sinai till Egypten i utbyte mot fred, i den lugna gränsen mot Jordanien i utbyte mot fred.

Pierre Schori motverkar en fred som innefattar Israels fortsatta existens.

Selektiv blindhet eller ovanligt kort minne?

Följande skriver Helle Klein i Aftonbladet torsdagen den 30:e oktober:

”Deras (den så kallade Genéveinitiativtagarnas) fredsplan går ut på att Israel drar tillbaka trupperna till 1967 års gränser. Palestinierna återfår hela Gazaremsan och huvuddelen av Västbanken. De få procent som blir kvar inom Israel kompenseras av mark på annat håll. Palestinierna erkänner staten Israels judiska karaktär. Terrorismen bekämpas och militanta förband avväpnas. Jerusalem delas juridiskt, men inte fysiskt. Östra Jerusalem blir palestinsk huvudstad. Tillträde till de heliga platserna garanteras.”

Snälla nån! Tala om återuppvärmda rester från gårdagens festmåltid! Det var ju precis detta som förra israeliske premiärministern Ehud Barak trodde att han redan kommit överens om med Yasser Arafat.

Istället konfronterades han av Arafats ”andra intifada”. Arafats andra intifada utlöstes för att tvinga fler eftergifter ur Israel, men det ledde istället till att Barak tvingades bort från makten i demokratiska val. Han ersattes i dessa demokratiska val av Ariel Sharon. Nu inser palestinierna att de trots allt hade det bättre under Barak, och försöker återskapa något de med civilt israeliskt blod tackat nej till. Nu vill inte ens Barak ställa upp på de generösa villkoren som gällde då, med förklaringen att han var medvetet förd bakom ljuset av just Arafat.

Resultatet av 3 års oavbrutet massmord på israeliska civila är en säkerhetsbarriär mellan Israel och de palestinska araber som har som mål att förgöra staten Israel. När barriären nu ser ut att lyckas förhindra de fortsatta massmorden som våldsamma palestinier kräver som sin rätt, höjs plötsligt trycket för att få ett stopp på byggandet. En liknande barriär runt Gazaremsan har haft precis den lyckosamma effekten – endast en ”lyckad” självmordsbombning därifrån på mer än 5 år.

Journalism handlar om konsten att opartiskt rapportera händelser. Fiktion ger skribenten fria händer att inte bara tolka, utan till och med skapa fakta för att passa en förut bestämd linje där man redan vet slutet innan första ordet är skrivet. Vilket slut förutser Helle Klein när hon skriver sina texter?

Bristfällig analys om Israels säkerhetsbarriär

I GP:s ledare fredag den 24 oktober 2003 skriver man att “många ser byggandet av en säkerhetsbarriär som en felsatsning”. De många för vilka barriären är en förutsättning för överlevnad nämns inte.

Som bevis för hur feltänkt denna säkerhetsbarriär är, hävdar man att ”trots den höga säkerhetsbarriär som är under uppförande har självmordsbombare fortsatt sitt dödliga värv”.

Maken till omvänd logik är svår att finna någonstans: barriären är inte komplett – ledarartikeln understryker själv att den fortfarande är ”under uppförande” – men det faktum att palestinska massmördare lyckas kringgå de många sträckor där ingen barriär ännu finns anges som bevis för att barriären inte fungerar. Vilken logisk och språklig kullerbytta!

Ledarartikeln fortsätter med att ”ingen har hittills förmått leda i bevis att skammens mur, som den ibland kallas, ger Israel ett högre mått av säkerhet”.

Det beror naturligtvis på hur intresserad man är av att leta efter beviset. Ett nog så talande bevis är att en liknande barriär sedan flera år har omgärdat Gazaremsan efter det att flera självmordsbombare utförde sina dödliga värv därifrån. Sedan barriärens uppförande har inte en enda – läs det statistiska beviset – inte ens någon enda attack skett därifrån. Av den enkla anledningen att barriären fungerar.

Ledarartikeln inleder med påståendet att ”Sverige röstade på goda grunder” för resolutionen som brännmärkte byggandet av säkerhetsbarriären. Som synes ovan räcker inte ens statistiskt bevis som grund för Sveriges överväganden i frågan. Den svenska förkärleken för samsyn oavsett principen och priset, och dess konsekventa inrättning i ledet i enlighet med den automatiska FN-majoritet som är ständigt Israelfientlig, kan därför lämnas utanför ekvationen.

Ledaren tar – naturligtvis – upp Ariel Sharons ”hårdföra politik med riktade mord och allt”. Men vare sig i ledarartikeln eller i tidigare analyser har man kunnat läsa lika rättfram kritik mot den konstellation av palestinska ledare och den strategi som gav upphov till denna politik; som överhuvudtaget gjorde det möjligt för Ariel Sharon att ens komma till makten när Israels kanske bästa hopp för en fredlig framtid – Ehud Barak – sveptes åt sidan av Arafats och Hamas självmordsbomber for ett par år sedan.

GP brännmärker de resulterande symptomen istället för att bränna bort den cancer som ger upphovet till sjukdomen. Barriären bör absolut plockas ned – när det är bevisat att den inte behövs.

Det skulle krävas mod att skriva det i en ledarartikel.

Samt en klarsynthet som gör att man angriper problemet vid dess källa istället för vid dess utmynning.

Helle Klein gör enögdhet till en dygd

Helle Kleins artikel i Aftonbladet 12 maj 2003 (Apartheid-murar ger inte fred) ger all anledning att undra över faktakällorna och – vad värre är – avsikten.

Klein skriver uteslutande utifrån ena partens synpunkter, en taktik som har få beröringspunkter med nyhetsrapportering men desto mer med propagandaspridning. Hon hänvisar till ISM (International Solidarity Movement) utan att tala om att detta är en militant palestinsk rörelse vars uttalade mål är att störa israeliska säkerhetsaktioner ämnade att förhindra palestinsk terror. Klein förtiger att en efterspanad terrorist skyddades av ISM i deras lokaler innan han arresterades. Hon rubricerar ISM som ”ickevåldsaktivister” – definitionen av våld tycks sålunda inte inkludera mord på judiska civila.

Ännu mer egendomligt är Kleins påstående om den säkerhetsbarriär som ses av många som enda sättet att hålla terroristerna borta från judiska civila – tills Mahmoud Abbas eller någon annan kan få bukt med palestinsk terror. Klein skriver om säkerhetsmuren längs ”den gröna linjen, det vill säga gränsen som gällde före kriget 1967”.
Snälla nån! Gröna linjen är inte och aldrig har varit någon internationell gräns. Det är en vapenstilleståndslinje. Det är den plats där de israeliska soldaterna stod när de lyckades slå tillbaka de anfallande panarabiska arméerna och vapenvilan trädde i kraft. Låt mig upprepa det som Klein inte ens åberopar: det var araberna som anföll. De förlorade. Någonstans slutade stridigheterna. Det är den ”gröna linjen”.
Alla vapenstilleståndsavtal som slöts mellan Israel och dess grannar klargör att inga fientligheter i någon form får ske över gränserna. Avtalen gör även klart att vapenstilleståndsgränserna skall vara tillfälliga, och att permanenta gränser skall förhandlas fram mellan parterna och fastställas genom fredsavtal.
Om Klein menar att ett fredsavtal redan existerar mellan Israel och dess palestinska grannar, då är ju naturligtvis en säkerhetsbarriär som inkräktar på palestinskt territorium en olaglighet. Problemet är dock att Klein nog är ensam om att tro att ett sådant fredsavtal existerar – fråga bara Hamas, Islamiska Jihad, Hizbollah, Arafats Al-Aqsa Brigaderna osv om deras syn på ett fredsavtal. Samtidigt kan man gärna be om en karta från vilken palestinsk skolbok i geografi som helst, och se var landet Israel finns på denna karta – den finns inte eftersom ordet inte ens förekommer. Hela området är benämnt Palestina. Klein är märkligt tyst om denna aspekt av gränsdiskussioner.
Kan Klein revidera sin syn på vad som är en gräns kontra vad som är en vapenstilleståndslinje kontra vad som är en tillfällig barriär mot terror, kan diskussionen framgent föras på en mer faktamässig nivå.
Klein avslutar sin artikel med ”Sharons mur är ingen säkerhetsåtgärd. Den är en apartheidmur och måste omedelbart stoppas.” Faktum är att antalet terrorattacker drastiskt har minskat sedan muren började byggas. Den är inte färdig än, så attackerna fortsätter alltjämt. Barriären är inte tänkt som en permanent lösning eller markering på en evig gränsdragning, utan dess sträcka bestäms naturligtvis av var de judiska invånarna för tillfället bor – till och med den mest enögde måste ju inse att det är civila judar som är målet för palestinsk terror så om en skyddsmur ska byggas ska denna mur naturligtvis finnas där civila judar finns. Var gränsen senare dras är en helt annan fråga som inte har några beröringspunkter med denna tillfälliga barriärs sträckning.
Men Helle Klein väljer att skriva om apartheidmurar. Hon kanske syftar mer på den mur som har byggts upp i hennes egen föreställningsvärld; en mental mur som effektivt förhindrar att båda sidors belägenhet belyses med samma objektivitet; en mental mur som effektivt förhindrar att israelers syn på tillståndet någonsin får yttras; en mental mur som effektivt ljuger bort palestinskt våld; en mental mur som automatiskt förkastar allt israeliskt utan att undersöka – eller ens vilja undersöka – vad det handlar om.
I en sak har Helle Klein således alldeles rätt: israels problem med sina palestinska grannar har absolut med apartheid att göra – med den apartheidmur som subjektiva, partiska och faktafrämmande journalister medvetet bygger upp.

Med livet som insats

ISM:s hjältemodiga aktivister förtjänar ett stort tack för sina insatser. De demonstrerar med all önskvärd tydlighet hur mycket varje liv är värt genom sin blotta närvaro på israeliska kaféer, israeliska restauranger, israeliska bussar, israeliska diskon osv.

Det faktum att man aldrig läser något om dessa opartiska och osjälviska livräddningsaktioner i svensk media bevisar bara hur partisk och ensidigt pro-israelisk svensk media är.

Varför bannlyser svensk media nyheten om ISM:s humanitära insatser i israel?

Kan svaret vara så förödande enkelt att ISM aldrig – aldrig någonsin – satt ett likhetstecken mellan ett judiskt liv i Israel och ett arabiskt liv på Västbanken eller i Gazaremsan? Helt enkelt att ISM inte tycker det är värt att skydda judiska civila genom att åka på deras bussar, sitta i deras restauranger och kaféer, åka i deras ambulanser så de inte kapas av palestinska ”militanta” (aldrig terrorister) för att senare användas som mobila bomber? Helt enkelt att det är viktigt att ”förhindra att (israeliska) soldater skjuter tårgas in i (palestinska) klassrum” men att det inte är lika viktigt att förhindra en blodtörstig palestinier från att spränga 23 påskfirande israeler till döds och lemlästa ett 70-tal till? Att det är ett kall att ”försöka skydda civila … där oskyldiga dödas så gott som dagligen” – men bara om dessa oskyldiga civila inte är judar?

Sanningen bakom dessa opartiska, orädda aktivister kryper till slut fram:

”Fredsaktivisterna tror att muren (mellan israeler och palestinier) tvärtom kan bidra till att skapa ännu fler terrorister.”

En säkerhetsbarriär byggs nu för att stänga ut palestinska våldsverkare som har som sitt livs heliga uppgift att förinta judarna på andra sidan. Men ISM-aktivisterna ser inte ”något gott med betongbarriären som nu reses mellan palestinier och israeler”. Läste jag rätt? Inte något gott? Alls? Exempelvis att judiska liv kommer att sparas? Exempelvis att om muren gör sitt jobb, behöver israeliska soldater inte befinna sig på den palestinska sidan – vilket enligt palestinierna är precis vad de önskar mest av allt?

Men det är klart: muren är naturligtvis en skymf, eftersom den står i vägen för det heliga ändamålet. Man ska inte bygga någon mur eftersom den stör våldsmännen i deras heliga upptåg. Palestinierna vill inte ha något med israeler att göra, de vill ha ett eget land, men det är helt enkelt inte schysst av judarna att förhindra palestinierna från att ta sig in i judarnas land och genomföra förintelsen av fler judar! Usch så osolidariskt av judarna då!

Och så undrar man varför antisemitism, judehat, judefobi – kalla det vad man vill – frodas alldeles utmärkt i arabvärlden och exporteras med sådan entusiasm och framgång till väst!

Enligt ISM är ett liv inte alltid värt lika mycket som ett annat – i alla fall om det är ett judiskt liv. Men vi har upplevt det förut också.

Retorisk idioti i svenska medier

19 israeler sprängs till döds av en palestinsk självmordsbombare. Ett 40-tal människor som inte dör trasas istället sönder av vässade skruvar som bomben packas med för att utöka förödelsen. Offren är skolbarn samt vuxna på väg till sina arbeten.

Som svar meddelar Israel att varje framtida terrorattentat mot civila kommer att besvaras med ockupation av en bit Palestinskt territorium, eftersom Palestinierna ju antingen inte förmår eller inte vill förhindra attentat på civila från dess territorium.

Palestiniernas svar är att detta kommer att leda till ytterligare självmordsbombningar mot civila Israeler. Och ett dygn senare händer precis det.

Men upprörda Palestinska företrädare kallar Israels respons för en upptrappning. Snacka om att sätta kärran framför hästen!

Denna bakvända logik är fullständigt absurd. Det är ett ultimatum från Palestinierna:
”Det är vår rätt att döda era civila. Försvårar ni denna process, kommer vi att döda ännu fler.”
Och så gör de det.

Än mer upprörda blir Palestinska företrädare över byggandet av den säkerhetsbarriär som ska förhindra dessa terrordåd. Barriären kallas för en ”provokation” eftersom den ytterligare förhindrar möjligheten för Palestinierna att arbeta i Israel.

Ingen annanstans i världen kräver man rätten att arbeta i ett land som man samtidigt ligger i krig med.

När ska man sluta med sådan retorisk idioti och återgå till det enda som innebär vägen framåt – förhandling?