Europeiska kommissionen inför rätta

Europeiska kommissionen står nu inför rätta för otillbörlig finansiering av subversion mot ett enskilt land.

En israelisk organisation ifrågasätter EU:s finansiering av anti-israeliska grupper via beskattade offentliga medel.

Organisationen NGO Monitor har stämt Europeiska kommissionen med motivering att den har på ett icke-transparent sätt använt skattemedel från EU-länder för att destabilisera och demonisera Israel.

All finansiering av NGO:s, det vill säga organisationer som inte har några direkta statliga band, skall enligt EU:s förordning vara transparent.

Många internationella organisationer som betecknar sig som NGO:s – alltså oberoende av regeringen i respektive land – är i själva verket helt eller till stor del statsfinansierat. Den statliga finansieringen av dessa organisationer utgör ett slags ”grå utrikespolitik” utanför den etablerade, officiella och lagenliga utrikespolitiken. Den här sortens operation har stora liknelser med de ”dirty tricks campaigns”, dvs smutsiga under-bordet-kampanjer, som olagligt använts för att destabilisera länder och regeringar.

Det har uppdagats att flera europeiska stater och andra FN-länder avsätter betydande summor ur beskattat statligt medel för att finansiera indoktrinering mot och destabilisering av FN:s medlemslandet Israel.

Organisationen NGO Monitor har därför bestämt sig för att i ett första skede stämma Europeiska kommissionen för att bringa klarhet i denna subversiva internationella operation och för att klarlägga de exakta summorna det är tal om, som olagligt spenderas av EU och FN på underminering av Israel via olika länders riksbanker.

Ett förlorat Sverige

En manifestation i Malmö till stöd för Israel urartade när våldsamma motdemonstranter gick till anfall.

Inget nytt med andra ord.

Det som var nytt var att den illegala motdemonstrationen av polisen tilläts komma tillräckligt nära för att klippa av strömförsörjningen till högtalaranläggningen, kasta raketer, stenar och flaskor, och till slut tvinga manifestationen att avbrytas.

I Malmö, Sverige, år 2009, fick judar springa för livet via bakgator medan en av allt att döma otillräckligt förberedd och/eller ointresserad polisstyrka tillät de våldsamma motdemonstranterna att inta judarnas mötesplats.

Några av manifestationens deltagare var överlevande från Förintelsen. Man kan inte ens börja ana vilka bilder som flög genom deras medvetande medan de sprang för livet undan pöbelns skrik och våld, med polishundarnas skall ekande mellan husen och ropet på ”död åt israelerna” ringande i deras öron.

Detta är bilden av Sverige år 2009. Ett Sverige där pöbeln styr och där ordningsmakten kommer tillkorta.

Ansvariga för detta förkrossande nederlag för demokrati är inte polisen, även om man kan ifrågasätta deras beredskap; de ansvariga är den onyanserade pressen som i åratal medvetet drivit en både antiisraelisk och ibland till gränsen på antisemitisk kampanj via tidningar och i radio och TV.

Den antidemokratiska parallellmakten har visat sin styrka. Återstår nu att se om den folkvalda makten i Rosenbad visar sin styrka och åter sätter Sverige på demokratins kurs.

Eller om landet ska fortsätta att förfalla i ett mönster som bär skrämmande liknelser till det som skedde för 70 år sedan.

Om två dagar markerar Sverige Förintelsens dag, då Europas sex miljoners mördade judars minne hedras. Må inte denna dag också kapas av pöbeln. Allt medan uniformsklädda poliser skyddar de våldsamma motdemonstranternas ”grundlagsrättigheter” – för så hette faktiskt polisens motivering när judarna motades bort och pöbeln intog deras plats.

Det ekar något fruktansvärt från tiden för 70 år sedan.

Irans krigföring går nu in i sin andra fas

Israels försvarskrig mot Iran via den iranska lydmilisen Hamas går nu in på sin andra vecka. För Israels del påverkar kriget för det mesta landets södra och centrala delar, då raketerna söker sig allt längre norrut.

Det är inte första gången Iran har attackerat Israel i försöket att sprida militant Shiaislam västerut. Förra gången var sommaren 2006, via lydmilisen Hizbollah i norr. Då var det Israels norra del som tog emot Irans raketer, och den urskillningslösa raketterrorn spreds till Israels centrala delar.

Då Israel endast är 9 kilometer bred vid sin smalaste punkt och Iran oavbrutet försöker skaffa sig ett Hamasfäste även i Judéen och Samarien (Västbanken) är det lätt att inse att Israels dilemma är verkligt och månghövdat - landet är omgivet av Iran.

Än så länge håller sig Hizbollah lugn, trots alltmer hotfulla toner från norr. Hamas däremot är inte lugn. Under ”vapenvilan” som Hamas själv ville ha förra året sköt terrororganisationen 830 raketer mot civila mål i Israel och firade ”vapenvilans” slut med att trappa upp raketkriget med upp till 80 missiler om dagen. När nu Israel skyddar sin civilbefolkning mot Hamas terrorraketer har den judiska staten ett stort problem: det är svårt att förstöra Hamas raketramper och vapengömmor eftersom de uteslutande finns i civila bostadskvarter – ett brott mot folkrätten och mot Genèvekonventionen.

Israel har därför ett svårt jobb framför sig. Målet är att få ett absolut stopp på Hamas beskjutning av civila israeler. Om Hamas väljer att skydda sig bakom civila, i brott mot folkrätten, är ansvaret för varje skadad och dödad civil Hamas ansvar. Men icke desto mindre är alla civila skadade och döda personliga tragedier för offren och deras familjer. Tragedier som bara spär på hatet och avlägsnar försoning än mer. Precis vad Iran vill ha.

Därför tillämpar Israel extraordinära åtgärder för att i möjligaste mån minska risken för civila offer. Först släpper man ner hundratusentals flygblad med varningar om vilka byggnader som ska bombas eftersom de innehåller raketer, sedan skickas tusentals SMS-meddelanden till mobiler i Gaza med samma varning, och sedan kommer bombplanen för att oskadliggöra de olagligt lagrade raketerna.

Olagligt lagrade? Ja, för de finns i moskéer, sjukhus, skolor, bostadshus. Alltid mitt i bostadskvarter.

Och under tiden Hamas raketer dundrar fram över Israel och israeliska flygplan besvarar elden över Gaza, och vanliga civila Gazabor och israeler betalar priset med sina liv, fortsätter den andra delen av Israels strategi, dag ut och dag in: bistånd till Gazaborna i form av mat, medicin, bränsle och andra förnödenheter. Under de senaste fem dagarna har 7800 ton förnödenheter skickats från Israel till Gaza, och sjuka och skadade Gazabor fortsätter att få vård i Israel – trots den uppenbara svårigheten med att genomföra dessa hjälpinsatser eftersom terminalerna som används för dessa hjälptransporter dagligen bombarderas av Hamas. Hamas gör allt i sin makt för att hålla Gazaborna kvar som gisslan. Det är så Iran vill ha det – ett öppet sår av mänskligt lidande som aldrig kommer att få läkas om Ahmadinejad får sin vilja fram. Inget palestinskt lidande är för mycket för att Iran ska vinna kriget mot omvärlden.

Lösningen ligger i stabilitet. Stabilitet kräver inte i första hand att Hamas eller Hizbollah kuvas, trots att detta är viktigt i det korta perspektivet.

Bestående stabilitet bygger på att Iran inser att västvärlden är fast besluten att sätta stopp för Teherans fortsatta sabotage. Vare sig Hizbollah eller Hamas kan överleva längre än till den sista lagrade raketen utan Irans hjälp. Att slå ut Hamas och Hizbollah är möjlig, fast till ett mycket högt pris i civila liv eftersom dessa terrororganisationer använder sig av mänskliga sköldar och dessutom skjuter mot civila. Långt mer förnuftigt är därför att sikta in sig, beslutsamt och orubbligt, mot Iran. När raketkällan torkar, kommer även Hizbollah och Hamas att inse sina begränsningar.

För bland det mest talande i Irans senaste krig i Mellanöstern är den öronbedövande tystnaden från den övriga arabiska världen. Där man för 5 år sedan hade sett ett automatiskt massivt stöd för attacker mot Israel, upplever man nu istället den smått overkliga situationen att arabvärlden i stort sett är tyst, förutom några mumlade kondoleanser till Gazaborna för formens skull.

Arabvärlden har haft nog av Irans växande herravälde i Mellanöstern. Arabvärldens politiska ledare och journalister har börjat göra något de aldrig tidigare gjort: höja sin röst mot den fortsatta terrorn. De börjar kräva att palestinierna koncentrerar på att bygga upp sitt eget blivande land, istället för att förstöra grannlandet Israel – och de kräver att Iran tillåter dem att göra det utan fortsatt sabotage.

Om arabvärlden äntligen är modig nog att vilja få ett slut på evig terror och iransk inblandning, skulle det vara ironiskt om det var västvärlden som inte hoppade på tåget och gjorde gemensam sak med arabvärlden för att en gång för alla sätta stopp för Irans växande hegemoni.

Medlen är många: diplomati, politik, ekonomi, teknik, och som sista utväg militären.

Klockan är fem i tolv. Om fem minuter har Iran sitt åtråvärda kärnvapen. Och sekunderna tickar iväg.