FNs evinnerliga selektivitet

Varje gång det är en stor judisk helg i Israel stängs vissa arabiska städer på Västbanken av från omvärlden.

Det vill säga, folk kan resa fritt och obehindrat inuti dessa städer, det de inte kan göra är att resa mellan städerna. Anledningen är alltid detsamma: för att skydda livet på 6 miljoner judar i Israel, civila som annars blir måltavla för arabiska terrorister som kommer från dessa städer just för att begå massmord på judiska helger.

Araberna protesterar högljutt mot dessa avstängningar. Israeliska städer som Jerusalem stängs ju av för dem och de kan förhindras från att resa till andra städer och byar på Västbanken vid dessa judiska religiösa högtider.

Även FN uttrycker mycket stark fördömande av dessa avstängningar.

Återigen är Jerusalem idag en stängd stad. Denna gång inte på grund av en judisk helg utan på grund av att Påven Benediktus XVI är i Israel på ett veckolångt besök. Idag är Jerusalem sålunda en hermetiskt avstängd stad. Men, till skillnad från Västbanken där invånarna får lov att resa fritt inom sina respektive städer vid liknande tillfällen, får vi boende i Jerusalem inte ens tillstånd att öppna våra fönster! Dessa drakoniska steg har tagits för att skydda en (1) person. Jag har inget som helst problem med att leva under dessa oerhört svåra säkerhetsvillkor under några dagar då målet är ädelt – att skydda livet på en medmänniska som annars kan utgöra mål för arabiska terrorister.

Men jag har visst problem med att FN inte med kraft fördömer dessa drakoniska steg: en hel stad som stängs av och stängs ner för att skydda en (1) person. Han är visserligen kristen, inte jude, så FNs tystnad kanske kan förklaras där, och han är dessutom en väldigt viktig kristen. Men han är fortfarande bara en (1) enda person.

Sensmoral: om man dömer av FNs avsaknad av kritik samt av de lokala arabernas öronbedövande tystnad, ser det ut som om 6 miljoner judar är värda lika mycket som en (1) kristen.

Vill FN kommentera denna selektiva tystnad? När är säkerhetsavspärrningar som urskillningslöst drabbar en hel civilbefolkning acceptabla, egentligen?

Tamir Meyer, Jerusalem

Segregering, selektiv behandling, rasism – och tystnad

När det gäller Mellanöstern, islamism och terrorism kan man vare sig dokumentera vad som sker eller analysera det utan att ingående behandla ämnen som segregering, selektiv behandling och rasism.

Mellanösternkonflikten bygger på segregering, selektiv behandling och rasism – både de palestinska araberna och de övriga arabländerna och i stort sett hela den muslimska världen vägrar acceptera en judisk närvaro i judarnas religiösa, etniska, politiska och fysiska hemvist – Israel. De vägrar acceptera Israel som ett judiskt land trots att de själva definierar sig själva som muslimska länder och lagstiftar mot andra religioner.

Det här är länder där det ofta är olagligt och alltid livsfarligt att tillhöra en annan religion än den statskontrollerade grenen av islam – fråga Egyptens kopter, Betlehems kristna, Pakistans Ahmadiyamuslimer, Irans Bahaianhängare, Gazaremsans judar (det finns inga, området är etniskt rensat från judar förutom en ung kille, Gilad Schalit, som kidnappades från Israel och har hållits som gisslan i 1050 dagar). Saudiarabien bygger enorma moskéer i England, Italien, USA – men vägrar tillåta kristna att bygga kyrkor i Saudiarabien. Införseln av bibeln till Saudiarabien är olaglig och kan beivras med halshuggning. Och så rullar det på i stora delar av den muslimska världen.

Som sagt, segregering, selektiv behandling och rasism – de centrala pelarna som alltjämt bär upp Mellanösternkonflikten och som exporteras mycket framgångsrikt.

Lite hårt draget kan man säga att välrenommerade organisationer som vi svenskar donerar enorma summor pengar till – såsom Diakonia, Svenska Kyrkan och Röda Korset – är verksamma där de visserligen behövs, men aldrig i områden eller länder där de verkligen behövs. Som till exempel i stora delar av den muslimska världen. Och är de verksamma där karakteriseras deras närvaro av underdånig tystnad, parallellt med högljudd kritik av världens enda judiska land, Israel – ett judiskt land där ungefär 25 procent av befolkningen tillhör andra religioner än judendom, främst islam och kristendom. En fungerade demokrati där integration och samexistens är de främsta ledorden, även om man inte alltid lyckas, mycket beroende på det existentiella trycket utifrån..

Diakonia, Svenska Kyrkan och Röda Korset är heller inte verksamma där fundamentalism, våld, segregering, selektiv behandling och rasism frodas. Där myndigheterna tycks ha totalt gett upp, där grundläggande samhällsnyttiga tjänster undanhålls minoritetsbefolkningen, där utanförskap och extremism växer sig starka och där närsamhället håller på att kollapsa i ett träsk av hopplöshet, fullständigt avsaknad av integration och konkretiserad selektiv behandling av minoriteter.

Det vill säga Rosengård. Malmö. Sverige. År 2009. Nu är måttet rågat, brandkåren vägrar att släcka bränder i det segregerade svenska Rosengård av risk för ytterligare attacker, stenkastning och andra faror som de utsätts för i sin arbetsutövning – ett bemötande de inte behöver utstå någon annanstans i Sverige.

Organisationer som svenska Diakonia, Svenska Kyrkan och Röda Korset refererar ibland till Israel i termer som tangerar ”etnisk rensning”, ”segregering”, ”selektiv behandling” och ”rasism”, men i det ”etniskt rensade” Israel växer den muslimska befolkningen snabbare än den judiska. Och till ”apartheidstaten Israel” söker sig både svarta muslimer från Sudan och palestinsk-arabiska muslimer och kristna. De förra på grund av att inget muslimskt land vill ta emot dem, och de sistnämnda på grund av att de är homosexuella – ett brott som bestraffas med döden i Gaza och på Västbanken. Israel tar emot dessa asylsökande.

Det verkar som om det finns mycket att göra för att motarbeta segregering, selektiv behandling och rasism.

Dock inte i Israel – men väl här hemma i Sverige.

Hittills har Diakonia, Svenska Kyrkan och Röda Korset intagit en märklig tystnad om oförrätterna här på hemmafronten. Hoppas att de läser detta och sätter in nödvändiga åtgärder där de verkligen behövs. I Malmö. De kan agera tämligen riskfritt där. I Sverige, precis som i Israel, får de arbeta ostört. Ett arv av demokrati.

Organisationerna kanske kan åstadkomma verkliga förbättringar. De behövs.

Om segregering, selektiv behandling och rasism i Rosengård, april 2009:
Syd, City, Nyheter24, Kvp, SVT, SR P1/Nordic Dervish, Efterdiskussion om P1-programmet,

Relaterat, om rasism/Durban II:
Syd, Axess, FiM, IsraelISverige, SapereAude, Gilboa, Boccara, MXp1, MXp2, MXp3, MXp4, Erixon,

Från denna blogg, om Malmö/integration/segregation/rasism:
Ilyameyer1, IM2, IM3, IM4, IM5, IM6, IM7, IM8, IM9, IM10, IM11,