Glädjen som bara israeliska armén kan ge araber

Det går inte att rapportera från de israeliska marktruppernas positioner i Gazaremsan. Andledningen är dels att Israel inte vill riskera civila journalisters liv i en svår krigszon. Och dels att erfarenhet från tidigare krig visar att många journalister medvetet ljuger, vinklar vissa händelser och utelämnar andra händelser samt aktivt hjälper Israels fiender under brinnande krig, allt för att demonisera den judiska staten.

Ändå skrivs det väldigt ofta i medierna om Israels ”oproportionerliga” respons och att Israel medvetet siktar på palestinska civila. Dessa ”reportage” skrivs alltså av människor som inte är på plats.

Här kommer därför en ögonvittnesskildring från en ung israelisk soldat. Jag känner honom väl. Han är min son.

Av förklarliga skäl beskriver inte denna text den pågående operationen i Gaza, utan den beskriver händelser på Västbanken. Han skrev artikeln för några månader sedan men ingen svensk tidning vill publicera den.

Läs här en ögonvittnesskildring om hur Israel för krig mot sina fiender.


Jag är född i Israel. Som israel blir man inkallad i armén när man fyllt 18. Jag tjänstgjorde som fallskärmsjägare. Våren 2007 muckade jag. Här vill jag försöka beskriva en normal operation, en sådan operation som vi utförde nästan varje natt. Följande berättelse är baserad på sanna händelser.

Sent på natten anlände vi till ett flyktingläger, kanske det i Jenin. Bara några timmar tidigare hade vi fått reda på, genom arméns underrättelsetjänst, att det fanns en grabb, 16 bast, som hade kommit till sista steget i sina förberedelser för att spränga sig själv på en israelisk skolbuss. Tidigt morgonen därpå på väg till Tel Aviv skulle han hämta sitt bombbälte. Vi lämnade allt vi höll på med, lärde oss så mycket vi kunde om honom och om området där han fanns. Han befann sig i sina föräldrars hus tillsammans med sina 5 småsyskon där den yngsta var knappt 2 år. Om allt gick enligt hans planer skulle de inte ha någon storebror dagen därpå.

Vi anlände till huset tidigt på morgonen, efter en stund hade alla intagit sina positioner. Klockan var runt 2 på morgonen. Tolken började tala i sin megafon och bad alla i huset komma ut. Ingen kom ut, istället så blev vi, som varje natt, beskjutna från flera olika håll. Skotten kom från familjebostäder där det låg sovande barn. Vi har ju såklart inte tillstånd att skjuta tillbaka eftersom vi är i ett tätbefolkat område med risk för att träffa oskyldiga. Efter några minuter har hela området vaknat. Det kan ju inte vara särskilt kul att väckas klockan 2 på morgonen av skott, fast å andra sidan, så har ju inte vi sovit mer än några få timmar de senaste dagarna. Vi forstsatte att vänta, vi forstsatte att bli beskjutna och tolken fortsatte att be folket i huset komma ut…

Efter mer än en timma hade människorna i huset bestämt sig för att komma ut. Vi gick genom deras ID-handlingar, hittade grabben vi sökte, arresterade honom och åkte därifrån.

Jag kommer aldrig att glömma minen på grabbens mor och far när de kom ut ur byggnaden, de stora leendena som de försökte dölja, deras ögon fyllda av tacksamhet – tacksamhet till oss. Mamman och pappan visste naturligtvis vad deras son planerade – även om inte sonen hade berättat något – föräldrar är inte idioter. Tack vare vår insats den kvällen kommer deras son att arresteras, tillbringa tid i ett israeliskt fängelse och han kanske till och med kommer att besluta sig för att studera under sin tid i fängelset. Sedan kommer han ut. Ut till sin familj och till sitt hem.

Detta vet familjen, de vet även att hade inte vi arresterat honom så hade han dött några timmar senare på en buss i Israel. Hade de försökt stoppa grabben hade de blivit betraktade som förrädare av sina grannar och då hade hela familjen slaktats. Familjen vet att vi var deras enda hopp för att få se sonen igen. Hur Israels arméunderrättelsetjänst fungerar har jag ingen aning om, men ju mer jag tänker på det ju mer undrar jag om inte det är föräldrarna själva som ringer armén som sista utväg i nöd och hopp om att armén ska rädda deras son.

Runt sex på morgonen kommer vi tillbaka till vår bas, duschar och går och lägger oss med gott samvete för att vi har räddat en pojke och ytterliggare 20 skolbarn. Sömnen varar förstås inte länge, för några timmar senare är det upp och hoppa, ny natt samma visa – hoppas bara jag och mina vänner kommer hem levande och friska.

Ett av mina tidigaste minnen från barndomen är sångerna jag lyssnade till, de handlade alltid om ”shalom”, fred. Från åldern noll tyckte mina föräldrar att detta var ett viktigt budskap att ge sina barn. Vi tog till oss budskapet. Men fred kommer aldrig att uppnås, inte förrän andra sidan slutar med sånger om ”jihad”, heligt krig, och också börjar med sånger om fred.

Ingen seriös person kan tro att vår generation kan uppnå fred; vi har redan sett blod, men hoppet är ännu inte över för våra barn. Om vi börjar idag, om araberna ändrar idag den uppfostran de ger sina barn, finns det ingen anledning till att vi inte kan ge våra barn en bättre framtid än vi fick, en framtid full av hopp och av fred. En framtid där mina barn inte behöver tjänstgöra i armén. Bara tillsammans kan vi förvandla vår dröm till verklighet.

Arabvärlden börjar få nog av arabiskt våld och hyckleri

Arabvärldens vägar äro ofta outgrundliga och våldsamma. Men arabisk kritik mot våldsverkare som Hamas och Hizbollah växer sig starkare.

Så här skriver den arabiska nyhetskanalen Al Jazeera på www.Aljazeera.com 081228:
”Hur konstigt detta än låter sprängde sig en självmordsbombare i Mosul, Irak, mitt bland araber som demonstrerade mot Israels flygattacker i Gazaremsan. I självmordsdådet dödades en civil och 16 skadades. Enligt polisen kom självmordsbombaren på en cykel. Irak och regeringen i Bagdad har fördömt Israels attack mot Gaza.”

Och så här skriver den kända egyptiska journalisten Mona Eltahawy i den egyptiska engelskspråkiga tidningen Daily News http://www.thedailynewsegypt.com/article.aspx?ArticleID=18767:

”I söndags sprängde sig en man på en cykel mitt i en anti-israelisk demonstration i den irakiska staden Mosul. Den teknik som har legitimiserats och välsignats av präster i hela den arabiska världen som ett vapen mot Israel har gått fullständigt snett och användes mot araber som demonstrerade mot Israels bombardemang i Gaza.”

Hon skriver vidare: ”Detta fullständigt förvrängda och morbida kretslopp som fullbordades på Mosuls gator kan endast förstås genom att parafrasera Karl Marx - Israel är folkets opium.” ”Hur kan vi annars förklara den kollektiva minnesförlusten som vi såg nu i helgen i Mellanöstern?”

Hon syftade på terrororganisationen Hizbollahs ledare Hassan Nasrallahs kritik mot Egyptens tystnad under Hamas pågående krig mot Israel, samtidigt som ”generationer palestinska flyktingar hålls i Libanon i läger som inget annat är än fängelser”.

Vidare påminde hon den arabiska läsekretsen om att demonstranterna i Jordanien och Libanon har allt annat än rena samveten, då den jordanska regimen redan på 70-talet slaktade tiotusentals palestinska civila och militanta i kriget över herraväldet i Jordanien. Därifrån flydde tusentals till Libanon 1982 där de kristna Falangisterna dödade ett par tusen flyktingar i flyktinglägren Sabra och Shatila.

Och för att återknyta till 70- och 80-talets bristande arabiska ledarskap och cyniska manipulerande av människoliv till dagens tragiska händelser i Gaza och Södra israel, skriver Eltahawy: ”Det är svårt att kritisera palestinierna när så många ha dött under den gångna helgen, men deras Hamasledare är helt enkelt de senaste i en lång rad palestinska ledare som svikit dem … Var fanns vreden när två palestinska skolflickor dödades i Gaza när Hamasraketer avsedda för Israel felaktigt exploderade på avskjutningsrampen, blott en dag före Israels attack? … Gazas palestinier är lika mycket offer för Hamas som för Israel.”

Det som gör ovanstående så intressant är att det visst finns många röster i den arabiska världen som protesterar mot Hamas fortsatta våldföring på både den egna och grannlandet Israels civila. Dessa röster kommer från araber boende i Gaza och i andra länder.

Det som är ännu intressantare är det stora antal svenska ”analytiker” och ”experter” som Pierre Schori, Diakonia och Svenska kyrkan som väljer att ignorera arabiska röster som inte passar in i deras förutbestämda dagordning där israelhat står i främsta rummet.

Visst kan man länge ignorera folkets röst – Sovjet lyckades med det under flera decennier – men till syvende och sist vinner folkets vilja trots allt.

Och folkets vilja i Gaza och i Israel är fred, utveckling, utbildning, samarbete. En framtid helt enkelt.

Inte otillbörlig inblandning från fåtöljrevolutionärer som är beredda att offra hur många palestinska och israeliska liv som helst genom fortsatt stöd till Hamas, Hizbollah och andra terrororganisationer via svenska skattepengar utan minsta krav på reciprocitet.

Pierre Schori, Birger Schlaug, Mahmud Ahmedinejad, Joakim Wohlfeil, Kim Jong Il och alla ni andra: läs det som Mona Eltahawy skriver.

Tänk på de civila som lider i Gaza och Israel. Inte på era egna politiska ambitioner.

Lutherhjälpens kristna budskap: bojkotta den judiska staten

Svenska kyrkans företrädare blir alltmer ensidiga ju mer dess politiska ställningstagande i Mellanösternfrågan ifrågasätts. Den tar ut helsidesannonser i tidningar där man talar om behovet av ”katastrofinsatser” för att motverka ”undernäring” och ”hunger” i Gaza. Anledningen är konflikten med Israel.

30 procent av israeliska barn lever under existensminimum på grund av samma konflikt – en konflikt som påbörjats av palestinierna genom sin intifada. Svenska kyrkan ignorerar detta, och ser ingen anledning att hjälpa dessa judiska barn. Som så ofta i sammanhang som har med israeler eller judar att göra, sätts tonen av den politiskt motiverade ledningsgruppen för Svenska kyrkan. Dess bojkottkampanj mot den judiska staten är ännu ett exempel på en anti-israelisk hållning som lätt slår över i en antijudisk. På svenska kallas detta för antisemitism.

Inte nog med det, Svenska kyrkan startar sin ensidiga anti-israeliska reklamkampanj samtidigt som tålamodet slutligen tryter hos palestiniernas största stödgrupp – Kvartetten bestående av USA, EU, FN samt Ryssland. Kvartetten har nu gett palestinierna ett ultimatum att reformera eller se allt finansiellt stöd indraget. Orsaken är det som alla vetat men bara Israel vågat säga: att hungern, det svåra ekonomiska läget, bristande boendet och sociala misären är självförvållade – resultatet av den palestinska ledningens korruption och politiska rävspel med det egna folket som insats.

Frågan är hur folket i Gaza svälter trots de mångmiljonbelopp – i dollar – som årligen ges i bistånd till den palestinska regimen. Öronmärkta för mat, men som används för finansiering av sprängämnen och självmordsbombare.

Svenska kyrkan går ut med sin reklamkampanj i bred internationell motvind. Detta är antingen ett tecken på oerhörd arrogans, eller bevis för hur verklighetsfrämmande organisationens politiskt motiverade ledning är.

Vilket kom först, kycklingen eller ägget?

Världen fördömer Israels byggande av en antiterroristbarriär.

Men staketet kom till EFTER det att palestinierna inledde sin bombkampanj mot civila judar på bussar, i restauranger, på väg till skolan.

Man skriver bara om de 4% av antiterroristbarriären som består av en mur, men ignorerar de 96% som består av genomskinligt staket.

Man säger inget om att stoppa de palestinska självmordsbombarna som ju förorsakat barriären.

Trots internationella fördömanden, har Arafat inte velat stoppa den massindoktrinering som manar till grovt antijudiskt våld. En indoktrinering som sker via palestinska skolböcker, radio, TV och tidningar.

Det är inte konstigt att palestinierna inte vill ha vare sig staketet eller muren, ytterst få israeler tycker om denna styggelse heller. Men i stort sett alla israeler anser att barriären – vilken form den än tar – är en ond nödvändighet.

För faktum är att barriären fungerar. Idag sker attentat enbart där ingen barriär ännu finns. I norra delen av Israel där staketet redan är rest har attentatsfrekvensen minskat med 50%.

Den långsiktiga lösningen är bildande av en palestinsk stat. Det är ingen ny lösning, förslaget om delning i en palestinskjudisk och en palestinskarabisk stat accepterades av Israel redan 1948. Men omvärlden vill idag att gränserna för denna framtida stat skall gå längs den sk ”gröna linjen”. Detta är dock bara en vapenstilleståndslinje, där Israel 1948 slutade kämpa emot de lokala palestinskarabiska terroristerna som, stödda av fem anfallande arabiska arméer, försökte driva judarna i havet.

Den politiska gränsen ska fastställas i förhandlingar. För detta krävs att palestinska terrorister slutar dödar civila israeler. Då inget görs för att förhindra detta massmord, reser Israel en barriär som kan tas ned lika snabbt som den sätts upp, om palestinsk terror upphör. Att ytterligare 11 busspassagerare mördades förra söndagen och 60 lemlästades av palestinska terrorister gör knappast palestiniernas förhandlingsvilja trovärdig.

All Israelkritik är självfallet inte uttryck för antisemitism. Om kritik riktas mot t ex Saudi Arabiens staket mot terrorister från Jemen, eller mot palestinska myndighetens uppviglig av sina barn till massmord osv, blir det naturligtvis lättare att även betrakta kritik mot Israels barriärbyggande utan misstanke om antisemitism.

Men ensidig kritik av enbart den judiska staten ger övertoner av antisemitism. Det är lätt att se ensidig kritik som antisemitism när det kanske bara handlar om förödande okunnighet och blind partiskhet.

Orsak och verkan. Hur svårt kan det vara att förstå det?

Britt-Marie Mattsson skriver i GP (040224) att “den höga israeliska muren väcker obehag och olust” och att ”trots muren sker attentat”.

Mattsson använder sig av samma språkbruk som Arafat, som också han talar bildligt om att ”det blir aldrig fred eller säkerhet så länge den israeliska muren består”.

Intressant nog föredrar båda två att hänvisa till den känsloladdade 4 procenten av antiterroristbarrikaden som består av en mur, men ignorerar de återstående 96 procenten som består av genomskinligt staket.

Vare sig Arafat eller Mattsson yttrar ett ord om viljan att få ett stopp på de palestinska självmordsbombarna.

Vare sig Arafat eller Mattsson yttrar något om att staketet kom till EFTER det att palestinierna inledde sin bombkampanj.

Ingen av dem nämner heller att trots hela den demokratiska världens fördömanden, har Arafats palestinska myndighet aldrig gjort något för att få ett stopp på den massindoktrineringen som manar till antijudiskt våld. En indoktrinering som sker via palestinska skolböcker, radio, TV och tidningar, och som delvis finansierats av EU genom otillräckligt kontrollerade finansiella bidrag.

Det är inte konstigt att palestinierna inte vill ha vare sig staketet eller muren, ytterst få israeler tycker om dem heller. Men i stort sett alla israeler anser att barriären – vilken form den än tar – är en ond nödvändighet.

Mattsson har fel när hon skriver att ”trots muren sker attentat”. Attentat sker enbart där ingen barriär ännu finns. Från Gaza har det inte skett några attentat sedan barriären kom på plats. I norra delen av Israel där staketet redan är på plats har attentatsfrekvensen minskat med 50 procent. De attentat som ändå lyckas i detta område sker med terrorister som penetrerar söderifrån, där ingen barriär ännu finns.

Mattsson påstår att det enda rätta är bildande av en palestinsk stat. Det har hon helt rätt i. Statsbildningen kan bara ske när barriären rivs. Det har hon också helt rätt i. Men hon påstår att gränserna för denna framtida stat skall gå längs den sk ”gröna linjen”. Detta är dock bara en vapenstilleståndslinje; det är den linje där Israel 1948 slutade kämpa emot de fem anfallande arabiska arméer som hjälpta av de lokala palestinskarabiska terroristerna försökte driva judarna i havet. Det var och är ingen politisk gräns. Den politiska gränsen ska fastställas i förhandlingar. För att förhandlingar kan äga rum, krävs att palestinska terrorister slutar dödar varje israelisk jude de kommer åt, såsom de gör idag.

Men eftersom Arafat inte vill förhindra detta massmord, reser Israel en barriär som kan tas ned lika snabbt som det sätts upp, den dagen förhandlingar kommer igång och palestinsk terror upphör. Israel väntar fortfarande på att terrorn ska stoppas. Att ytterligare 8 busspassagerare mördades i söndags och 60 lemlästades för livet av palestinska terrorister gör knappast Arafat trovärdigare när han påstår att han är för en förhandlingslösning. Mattsson skriver: ”att resa en barrikad mellan människor är inte ett civiliserat och modernt sätt att lösa konflikter”. Man kan naturligtvis undra hur civiliserat och modernt det är att spränga civila busspassagerare till döds som ett sätt att lösa konflikter.

Alla som kritiserar Israel är självfallet inte antisemiter. Israel – precis som vilket annat land eller nation i bildning som helst – kan och bör kritiseras för varje felsteg det tar. När väl samma kritik riktas mot t ex Saudi Arabiens staket mot terrorister från Jemen, när samma kritik riktas mot palestinska myndighetens uppviglig av sina barn till massmord, när samma hårda kritik riktas mot Kina för dess oerhörda destruktiva framfart mot Tibet, när Ryssland kritiseras i media för att landet alltjämt skövlar Tjetjenien, när det resas krav på att murar ska rivas i Belfast, då blir det naturligtvis lättare att sätta även Israels barriärbyggande i ett bredare perspektiv utan anklagelser om antisemitism.

Till dess är det lätt att förstå att många människor anser att ensidig kritik av enbart den judiska staten har övertoner av antisemitism. Det är lätt att felaktigt anklaga dessa ensidiga kritiker för antisemitism när det egentligen bara handlar om förödande okunnighet och blind partiskhet.

Massmord som skön konst

Christian Kanold tror (januari 2004) att jag vill “debattera vilken tolkning av konstverket som är den korrekta”. Det handlar inte om rätt tolkning utan om hur frånstötande man får vara i skydd av konstnärlig frihet.

Kanold påstår att en bild på Palmes eller Lindhs mördare skulle ”väcka en debatt”. Svenska ambassaden i Israel inväntar inte någon debatt: när sådan ”protestkonst” ställdes ut där beordrade upprörd ambassadpersonal polisen att avlägsna den frånstötande installationen. Vilket också skedde.

Kanold anser att det ropas ”antisemitism” varje gång israelkritik framförs. Installationen visar inte självmordshelvetet i Tjetjenien, Saudi Arabien, Irak, Turkiet, Indonesien, Marocko. Vi uppmanas inte i konst och dikt förstå motiven bakom dessa illdåd. Ca 50 procent av FN:s resolutioner är Israelkritiska. Israel utsätts för fler debatter och omröstningar än övriga världen tillsammans. Inget om Tjetjenien, Tibet, Kashmir – men så är de inte heller judiska länder. När judar diskrimineras för att de är judar, är det antisemitism.

Arve skriver att han betvivlar att barn någonstans ”vill växa upp för att kunna döda”. Palestinska Ungdoms- och Sportministerium uppkallar en konferens om skolsport efter Marwan Zalum – mannen bakom det kallblodiga mordet på det judiska spädbarnet Shalevet Pass.

Nyligen dog 17-åriga palestiniern Iyad al Masri när hans bomb oavsiktligt detonerade varvid enbart han dödades. Föräldrarna var upprörda – över bristande planering eftersom utegångsförbud ändå hade gjort det omöjligt för pojken att genomföra sin ”hedervärda” aktion. Palestinska skolbarn byter samlarkort – med bilder på självmordsbombare.

Självmordsbomberskans pappa sade i måndags att han är ”stolt” över hennes bombdåd som dödade 21 israeler, både judar och araber. Familjen har åtta barn till som lyssnar och lär.

Är problemet då barnen? Eller de vuxna som i ord och bild – i konst – förhärligar värderingar som endast i fallet Israel och judarna blivit alltmer rumsrent?

Hur oskuldsfull var den leende självmordsbombaren?

Israels Sverigeambassadör Zvi Mazel uttryckte i fredags sin avsky för en utställning på Historiska Museet genom att släcka dess belysning och till och med kasta ett belysningsstativ i vattnet.

Konstnärsparet Feiler, som aktivt arbetar för en enstatslösning där Israel införlivas med en framtida palestinsk stat, försvarar sin konst och hävdar att ambassadören inte förstår den.

Installationen visar ett blodrött hav i vilket flyter en vit båt bärande en bild av en kvinnlig palestinsk självmordsbombare som massakrerade 22 matgäster medan de satt på Restaurang Maxim i staden Haifa och åt lunch en solig höstdag. Båten är vit för att symbolisera självmordsbombarens renhet. Konstnären Feiler upprepar att ambassadören inte förstår symboliken. Självmordsbombaren som tog 22 civila till döden har ett brett leende på bilden. Det finns inget annat symbolvärde än att massaker av civila i Israel utförs med ett leende.

Utställningens ansvarige Kristian Berg säger att man visst kan ha olika åsikter om konst men att det aldrig är försvarbart att förstöra den på det sätt som ambassadör Mazel gjorde.

Ambassadören var där på officiell inbjudan. Hur var det tänkt att han skulle agera, som officiell representant för det land vars 22 medborgare massakrerades medan de åt lunch?

Ponera att Sveriges Israelambassadör inbjöds till en konstutställning i Israel, där han fick se en bild på en leende Olof Palmemördare eller Anna-Lindh mördare som bärs fram i ett hav av offrets blod? Skulle det vara lika konstnärligt?

Som om det grafiska inte räckte till, ackompanjerades installationen av ord: dikten heter ”Snow white and the Madness of Truth” (Snövit och sanningens galenskap). Den kvinna som tog 22 människor till en för tidig död förknippas med Snövit, hon är ”vit som snö … till synes oskuldsfull, utan misstänkt uppsåt”.

Tyvärr har ingen frågat offrens familjer hur oskuldsfull den leende självmordsbombaren var.

Detta är konst i ord och bild i Sverige år 2004.

Bristfällig analys om Israels säkerhetsbarriär

I GP:s ledare fredag den 24 oktober 2003 skriver man att “många ser byggandet av en säkerhetsbarriär som en felsatsning”. De många för vilka barriären är en förutsättning för överlevnad nämns inte.

Som bevis för hur feltänkt denna säkerhetsbarriär är, hävdar man att ”trots den höga säkerhetsbarriär som är under uppförande har självmordsbombare fortsatt sitt dödliga värv”.

Maken till omvänd logik är svår att finna någonstans: barriären är inte komplett – ledarartikeln understryker själv att den fortfarande är ”under uppförande” – men det faktum att palestinska massmördare lyckas kringgå de många sträckor där ingen barriär ännu finns anges som bevis för att barriären inte fungerar. Vilken logisk och språklig kullerbytta!

Ledarartikeln fortsätter med att ”ingen har hittills förmått leda i bevis att skammens mur, som den ibland kallas, ger Israel ett högre mått av säkerhet”.

Det beror naturligtvis på hur intresserad man är av att leta efter beviset. Ett nog så talande bevis är att en liknande barriär sedan flera år har omgärdat Gazaremsan efter det att flera självmordsbombare utförde sina dödliga värv därifrån. Sedan barriärens uppförande har inte en enda – läs det statistiska beviset – inte ens någon enda attack skett därifrån. Av den enkla anledningen att barriären fungerar.

Ledarartikeln inleder med påståendet att ”Sverige röstade på goda grunder” för resolutionen som brännmärkte byggandet av säkerhetsbarriären. Som synes ovan räcker inte ens statistiskt bevis som grund för Sveriges överväganden i frågan. Den svenska förkärleken för samsyn oavsett principen och priset, och dess konsekventa inrättning i ledet i enlighet med den automatiska FN-majoritet som är ständigt Israelfientlig, kan därför lämnas utanför ekvationen.

Ledaren tar – naturligtvis – upp Ariel Sharons ”hårdföra politik med riktade mord och allt”. Men vare sig i ledarartikeln eller i tidigare analyser har man kunnat läsa lika rättfram kritik mot den konstellation av palestinska ledare och den strategi som gav upphov till denna politik; som överhuvudtaget gjorde det möjligt för Ariel Sharon att ens komma till makten när Israels kanske bästa hopp för en fredlig framtid – Ehud Barak – sveptes åt sidan av Arafats och Hamas självmordsbomber for ett par år sedan.

GP brännmärker de resulterande symptomen istället för att bränna bort den cancer som ger upphovet till sjukdomen. Barriären bör absolut plockas ned – när det är bevisat att den inte behövs.

Det skulle krävas mod att skriva det i en ledarartikel.

Samt en klarsynthet som gör att man angriper problemet vid dess källa istället för vid dess utmynning.

Israel bryter mot det palestinska "eldupphöret"

Det sägs att Gud skapade världen på 7 dagar. Låt oss se vad människan har skapat i Det Heliga Landet, de monoteiska religionernas vagga, på 8 dagar. Allt medan en ’hudna’ eller eldupphör deklarerades av palestinier trogna en framtid av fred och samexistens.

12 augusti: 43-åriga israelen Hezi Yekutieli sprängs i luften i Rosh Ha’ayin medan han handlar frukost för sina småbarn. Palestinska myndigheten (PA) ingriper inte mot Hamas, som skickade självmordsbombaren. Israel ber PA ingripa, men gör ingenting själv.

12 augusti: 18-åriga Erez Hershkovitz sprängs i sina beståndsdelar av ytterligare en Hamas självmordsbombare vid en busshållplats utanför Ariel. PA ingriper inte mot Hamas, som skickade självmordsbombaren. Israel ber PA ingripa, men gör ingenting själv.

Tidigare i veckan har två israeliska tonåringar kidnappats i norra Israel. Dessa två är alltjämt försvunna. Av ytterligare 2 israeler kidnappade under ’hudna’ har en hittats mördad utanför en arabisk by och en annan fritagits av israeliska säkerhetsstyrkor ur ett 10 meter djupt hål nergrävd i marken i den palestinska staden Ramallah.

Palestinska premiärministern Mahmud Abbas säger att han kommer att ta itu med dem som ligger bakom självmordsbombningarna. Medan han för sina diskussioner med ledarna för Hamas och Islamiska Jihad den 19:e augusti visar Hamas just vad de menar med sin ’hudna’ och med överläggningarna med sin egen premiärminister: de har skickat en Hamastrogen palestinier förklädd till ortodox jude på en ledbuss i centrala Jerusalem. Bussen är fullsatt med religiösa judar, småbarnsfamiljer på väg hem efter bönestunden vid judarnas heligaste plats, Västra Muren. Hamasmedlemmen spränger sig själv och – vid skrivandets stund – 20 andra människor i luften. Ytterligare ett 100-tal får svåra skador. Cirka en tredjedel av såväl de döda som de skadade är småbarn, den yngste fatalitet blott 8 månader gammal.

Israel gör fortfarande ingenting. Fram till på onsdag kväll har Yasser Arafat inte yttrat ett ord om slakten. Israel avslöjar att man tillfångatagit ytterligare en Hamas självmordsbombare, denna gång på väg till hamnstaden Haifa. Inget nytt – varje dag under den pågående ’hudna’ inkommer ca 10 terrorvarningar, alla förövare grips på inresan till Israel.

Torsdagsmorgon kommer och går, och Mahmud Abbas avbryter diskussioner med Hamas och Islamiska Jihad.

Ta nu en tillbakablick ett par veckor, mitt under denna ’hudna’. Scenen är Gaza. Medlemmar ur Islamiska Jihad gör sitt livs stora misstag. De sammanställer en cykelbomb för bruk i Israel, men medan de går iväg för att hämta dess ryttare, parkerar de cykeln nära palestiniernas säkerhetsminister, Muhammad Dahlans högkvarter i Jebaliya. Cykeln exploderar av misstag, dock är skadorna minimala. Inom kort har säkerhetsministern Dahlan skickat maskerade säkerhetstrupper till det hus där förövarna sitter. Två av dessa dör i ett kulregn och de övriga tre släpas iväg av trupperna. De har inte setts till sedan dess.

Det verkar som om PA visst har makt att slå till – ibland.

Snabbspola framåt till efter självmordsbomben i Jerusalem som dödade 20 och skadade ytterligare 100. PA:s säkerhetsorganisation har fortfarande gjort ingenting.

Israel väljer i det läget att döda en av hjärnorna bakom dådet, Abu Shanab. Detta sker genom en missilattack mot Abu Shanab samt två livvakter. Inom loppet av några minuter inkommer deklarationer från såväl Hamas som Islamiska Jihad att deras eldupphör är nu definitivt över.

Vilken eldupphör?

Rädda barnens fortsatta ensidighet

Jag läste med stigande larm Rädda Barnens rapport ”Nyhetsbrev från Gaza/Västbanken” (http://www.rb.se/www/sv/Aktuellt/Nyheter/Nyhet_nyhetsbrevfranvastbankengazamaj2003.htm), där man kan få information om den utsatta situationen för palestinska barn i båda dessa områden.

Jag fick en mycket obehaglig bild av ensidiga övergrepp utförda av vuxna, där barn av en viss etnicitet selekteras och drabbas av Mellanösterns våld.

Jag letade förgäves efter en lika utförlig rapport – eller del av samma rapport – som även behandlade den fruktansvärda psykiska pressen som judiska israeliska barn genomlider varje gång de ska stiga på en buss för att åka till skolan.

Jag väntade med spänning på den del av rapporten – eller en hänvisning till någon annan rapport – som nämnde det stigande antalet judiska israeliska barn som lemlästas; judiska israeliska barn vars ben slits av, som får sina armar avskurna och sina ögonen utstuckna av vässade spikar doppade i råttgift och packade runt självmordsbomber som vuxna palestinska ”förhandlare” för med sig in i Israel för att övertyga den israeliska allmänheten om hur barnens mänskliga rättigheter tolkas i Gaza och på Västbanken.

Jag var säker på att jag skulle läsa om attacken på en skolbuss för drygt ett år sedan där lärare och barn mördades. Det hände ju i Gaza så det borde rimligtvis ha omfattats av er rapport om Gaza som annars återgav i stor detalj exempel på svårigheterna som drabbar områdets skolbarn. Tills jag insåg att just den incidenten handlade om judiska israeliska barn. Och mycket riktigt, någon hänvisning till den incidenten finns inte i er rapport trots detaljrikedomen annorstädes.

Visserligen handlade er rapport om lidande hos barn, men alla barns lidande tycks inte väcka samma sympati i er organisation.

När till och med barnens välbefinnande politiseras, finns det inte mycket hopp i en värld där ”Rädda Barnen” alltmer kommer att betyda ”Rädda Vissa Barn”.

Med stor besvikelse från en hittills hängiven supporter av och donator till ”Rädda Barnen”, ”Barncancerfonden” samt ”BRIS”.

Ensidighet hos Rädda Barnen

Rädda Barnen uttrycker beundransvärt stöd för en del av Mellanösterns mest eftersatta invånare – de palestinska barnen – och jag hoppas verkligen att ni fortsätter era ansträngningar för dessa barns skull. I brist på vuxna palestinska ledare som uppträder ansvarsfullt är det ofta utomstående som Rädda Barnen som får fylla det tomrum som skapas.

Jag gladdes åt att läsa att ni inte förringar de judiska israeliska barnens ständiga rädsla för självmordsbombare (trots att ni konsekvent undviker att nämna att det är just palestinska självmordsbombare det handlar om – någon motsvarande glömska kunde jag inte upptäcka då ni specificerar allt elände som Israel anklagas för). Dock är jag inte riktigt klar över just när och hur ofta ni i tryck och med lika stort eftertryck har tagit avstånd från palestinska mord på israeliska barn. Ni kanske kan ge länkar till dessa artiklar, samt diarienummer på de brev ni överlämnat till utrikesminister Anna Lindh där ni kräver ett slut på palestinska mord på israeliska barn?

Jag tänkte mig ett brev där ni uttryckte er önskan att regeringen framför följande krav till Palestinska Myndigheten:

* att Palestinska Myndigheten häver bistånd (i och för sig bistånd som kommer från Sverige) till självmordsbombare och fängslar dem som ger och mottar finansiell kompensation för familjemedlemmar som spränger sig till döds i sin önskan att slakta oskyldiga judar. I stort sett vilken del av Human Rights Watch rapport ”Erased in a moment” (http://www.hrw.org/reports/2002/isrl-pa/) ger en skrämmande bild av hur systemet är uppbyggt och dess verkan.

* att Palestinska Myndigheten upphör med den avtalsstridiga och rättsvidriga behandlingen av sina minderåriga genom antisemitisk indoktrinering och användandet av skolböcker där vare sig ordet eller konceptet Israel finns, men där hela området mellan Medelhavet och Döda Havet benämns Palestina. Titta exempelvis på http://www.edume.org/reports/1/6.htm som visar kartor där Palestina ersatt hela Israel; http://www.edume.org/reports/1/7.htm som visar textavsnitt i skolböckerna där de israeliska städerna beskrivs som palestinska; http://www.edume.org/reports/1/8.htm där Jerusalem benämns huvudstaden i Palestina.Det är denna sorts indoktrinering som hjärntvättar palestinska barn så de växer upp till villiga våldsverkare och självmordsbombare.

* att Palestinska Myndigheten tvingas efterleva sina tidigare åtaganden gällande pressfrihet och ett slut på antisemitism i dess egen massmedia. Några exempel ges på http://www.pmw.org.il/bulletins-041102.html; http://www.adl.org/Anti_semitism/arab/media_2q02.asp där man drar paralleller mellan Zionism och Nazism; http://www.adl.org/issue_israel/Monopoly.asp där man framställer judarna i rollen som världskonspiratorer.

Visa mig var ni redan framställt dessa krav som ett led i er kamp för hela regionens barn och ni har större chans att bli tagna på allvar.

Sedan vill jag påpeka vissa grundläggande brister i ditt brev: du skriver gärna om barn ”vars rättigheter kränks”, men lägger skulden på Israel. Länken http://www.honestreporting.com/graphics/babies.jpg visar bilder på spädbarn uppklädda till självmordsbombare. Ni menar väl inte att detta skulle föreställa israeliska barn vars grundläggande rättigheter så groteskt kränks? Det om något är ett exempel på den sorts hjärntvätt som bryter inte bara mot varje barns rättighet till normal uppfostran, utan även mot allt vad anständighet heter. Men ni skriver inte ett ord om kränkningar av barnens rättigheter om kränkningarna utförs av palestinska araber.

Titta objektivt på vem det är som inte bara tillåter, utan faktiskt uppmuntrar och indoktrinerar de stackars palestinska barnen till sina våldsdåd. Läs exempelvis vad självaste Abu Mazen har att säga om saken i en intervju den 20:e juni 2002 med den jordanska tidningen ”Alrai” (http://honestreporting.com/graphics/abumazen.gif). Där säger han ”Minst 40 barn i staden Rafiah har fått sina armar bortslitna som resultat av rörbomber som exploderat för tidigt. Dessa barn får fem shekel (motsvarande tio kronor) för varje rörbomb de kastar.” Men på Rädda Barnen beskyller ni den israeliska militären som besvarar attackerna! Och ni skriver fortfarande inte ett ord om de kränkningar av barnens rättigheter som utgörs av att vuxna palestinska araber uppmuntrar till och faktiskt betalar för detta våld!

Du skriver också att ”minderåriga palestinska barn bl.a. anklagade för stenkastning hålls i israeliska militära arrester”. Du väljer att använda ordet ”anklagade”. Inte ”ertappade”, eller ”dömda”. Till och med här undviks sanningen! Och fortfarande skriver ni inte ett ord om att dessa barns rättigheter kränks när de offras av sina egna vuxna som frontsoldater genom ständig uppmuntran att konfrontera tungt beväpnade soldater som letar efter kända mördare. Vill Rädda Barnen bli påmind om de relevanta paragraferna som förbjuder användandet av barnsoldater och som påbjuder att barn aktivt ska skyddas från våldshandlingar i krigszoner?

Det är mycket lovvärt att ni ”påtalat kränkningar av … barnens rättigheter vid mötet med kommissionen för mänskliga rättigheter i Genève”. Jag förutsätter att ni i samma skrivelse även påkallade uppmärksamhet på det faktum att terrororganisationer som Hamas, Al Aqsa, Islamisk Jihad osv förlägger sina ledningscentraler, bombfabriker och vapengömmor i tättbefolkade civila områden – inklusive skolor? Detta i strid mot Fjärde Genévekonventionen [3:1:28] och trots direkta fördömanden från bl a FN-chefen Kofi Annan. Jag är mycket tacksam för en länk till den plats på nätet eller diarienumret på de överlämnade dokumenten där detta påtalats.

Du skriver om hur angelägna ni är om rättigheterna för ”barn av andra nationaliteter”. Det vet jag att ni är, varför jag gärna skulle vilja se de länkar till framställanden, artiklar och överlämnade brev som handlar om de fruktansvärda öden som möter barnen i Tjetjenien, Kongo, Bangladesh, för att bara nämna några. Gärna med en uppräkning av det totala antalet framställanden ni gjort i dessa ärenden jämte motsvarande framställanden om palestinska barn. Och så en motsvarande lista om era framställanden om hur de israeliska barnen far i det av Hamas, Al Aqsa, Islamiska Jihad och Yasser Arafat styrda våldet.

Du avslutar ditt brev med att det är ”de palestinska barnens situation vi anser vara värst för närvarande och det är därför vi för fram den”. Er åsikt delas inte av många. Exempelvis inte av Dr Avital Laufer från Adler Center For The Study of Children in Distress, som i en färsk studie citerad i tidningen Ha’aretz 20 april 2003 (http://www.haaretz.com/hasen/pages/ShArt.jhtml?itemNo=286539) påpekar att ungefär 40 procent av israels judiska barn lider av moderata till allvarliga symptom of ”post traumatic stress disorder” (PTSD). Enligt en undersökning som gjordes av Tel Aviv University, har 15 procent av Israels barn medium till allvarliga symptom, medan tillståndet för 9 procent av landets barn är kliniskt akut.

Mot denna bakgrund hade ni skapat ett mycket seriösare intryck om er rapport till Anna Lindh inkluderat ALLA fakta. Ni bedyrar att ni inte på något vis är partiska. Därför bör ni vilja göra allt för att inte uppfattas som sådana. Och därigenom förtjäna ännu bredare stöd i ert tyvärr nödvändiga arbete. För ALLA barn.

Journalister borde alltid ha en förankring i verkligheten

Är Staffan Hjertén helt verklighetsfrämmande eller bara fullkomligt cynisk? Han försöker (http://tidning.hd.se/11/hd0169.htm) omvandla bilden av Saddam Hussein till något slags missförstådd statsman som i sina äldre dagar tyvärr tappat greppet något. En statsman som gjort vissa ibland tveksamma saker mot somliga medborgare, som ju trots allt alltid varit föremål för trakasserier tidigare och sålunda inte bör förvänta sig bättre av honom heller. Han lyckas dessutom med konststycket att få orsak och verkan att helt sonika byta plats med varandra.

Lite kortfakta för Staffan Hjertén: Det suveräna landet Iraks misslyckande härstammar inte från ”90-talets sanktioner (som) malde ned välfärden” som han skrev, utan från Saddam Husseins redan då 20-åriga brist på empati för sitt eget folks välbefinnande. Samtidigt som han omgav sig med ofattbar lyx och beordrade sina regimtrogna skaror att begå den ena folkrättsvidriga aktionen efter den andra – såväl mot det egna folket som mot grannländerna. Halabja, träskaraberna, Iran, Kuwait, logistisk och finansiellt stöd till självmordsbombare – behöver Hjertén påminnas om mer fakta innan han slutar med den självpåtagna uppgiften att bättra på Saddam Husseins gloria?

Staffan Hjertén skriver helt förvirrande om att Saddam Hussein behöll ”garden uppe mot kommunismen”. Detta är bland det mest absurda som tänkas kan – Saddam samarbetade intimt med Sovjet, det land som dessutom levererade i stort sett hela Iraks vapenarsenal, inklusive de vapnen som användes mot Iraks egen befolkning. Lite faktamässig verklighetsförankring hade inte skadat Hjerténs skriverier.

Staffan Hjertén skriver att ”för att få möjlighet att upprätta ett auktoritärt för att inte säga fascistiskt styre såg (Saddam Hussein) till att folk hade mat, utbildning och hälsovård”. Säg det till dem som undkom Baathpartiets utrensningar – om det går att hitta överlevande inom Iraks gränser.

Staffan Hjertén målar en hjärtskärande bild av hur bra irakierna hade det med Saddam Hussein åtminstone under en del av hans regim. Så sant – ingen har påstått att ALLA irakierna led under Saddams välde. Fråga bara hans familj – de som han inte lät mörda, förstås, eller de stora skaror anhängare som skodde sig på resten av befolkningens bekostnad. Inte heller har någon påstått att ALLA år av hans styre var enbart av ondo – till och med Saddam Hussein lyckades göra gott för utvalda delar av hans land. Frågan är dock inte bara vem som tjänade på detta, utan om det verkligen var Saddams huvudavsikt eller bara en sidoeffekt av alla förändringar som skedde med avsikt att förbättra livet för Saddam själv och hans underhuggare.

I varje fall är det fullkomligt obegripligt för varje normalt funtad betraktare hur hela detta multietniska land som heter Irak deltar så unisont i ett frosseri av Saddamhat nu när han verkligen är borta och inte längre kan skada dem. Vilket idiotiskt folk som inte ens vet hur bra de hade det under Saddam innan han blev lite konstig till följd av den stygga omvärldens ständiga påhopp.

Antagligen handlar Staffan Hjerténs nästa alster om hur mycket vi bör vörda Pol Pot eftersom han onekligen skapade jobb åt tusentals människor - han ombildade dem till skoningslösa bödlar. Staplarna av skelett och benrester vittnar om denna hans framgångsrika insats för minskad arbetslöshet.

Likaså bör vi resa statyer till Hitler, som ju fick igång en strålande industriell tillväxt i Nazityskland – låt vara att industrin användes för tillverkning av vapen vilka användes för att krossa resten av Europa.

Saddam Hussein är borta – länge leve Staffan Hjertén.

Och terrorn bara fortsätter

Tidigt i mars 2003 lättade Israel på inreserestriktioner för den palestinskarabiska befolkningen. Denna goodwillgest möttes den 3:e mars av sedvanliga antisemitiska attacker i Palestinska Myndighetens officiella TV kanal.

Man sade att judarna ”släpper ner saker från sina flygplan som våra barn ska tro är leksaker. Men i själva verket är de minor”. Man fortsatte: "Judarna planerar att rasera Al Aksa-moskén under förevändning att de letar efter sitt Heliga Tempel trots att Templets ruiner inte ligger där – brotten mot våra heliga platser fortsätter”.

Två dagar efter detta utfall kritiserade utrikesminister Anna Lindh Israels terrorbekämpningsmetoder på Västbanken och i Gazaremsan – men nämnde inte Palestinska Myndighetens uppvigling som ger näring till terrorismen.

Ett par timmar efter Anna Lindhs kritik av Israel massakrerade en palestinskarabisk självmordsbombare 15 israeliska civila – de flesta skolbarn – och ytterligare cirka 40 lemlästades på en buss i Haifa.

Det kan tyckas vara bara dålig tajming att Anna Lindhs kritik av Israel framfördes ett par timmar före massmordet. Men det faktum att inget massmord skett mot israeliska civila mellan 5:e januari och 5:e mars beror inte på att den palestinskarabiska regimen gjort en helomvändning ifråga om användandet av terror mot civila israeler. Förklaringen är att Israel lyckats förhindra dessa dåd genom att aktivt jaga terroristerna på deras egen planhalva. Varje dag stoppas 2-3 försök till självmordsbombningar, och det inkommer cirka 50 terrorvarningar varje dag. Den 5:e mars lyckades terroristerna göra det som de förhindrats göra under två månaders tid – förhindrats genom just de metoder som vår utrikesminister anser är ”fullständigt förkastliga ur mänsklig synvinkel”.

Motsvarande kritik mot Palestinska Myndigheten står inte att läsa någonstans. Inget fördömande av Arafatregimens uppvigling till religiös motsättning, massindoktrinering, stöd för terrorhandlingar. Inga förslag om bestraffning av Myndigheten, eller strypning av bistånd från Sverige eller EU tills en mer transparent struktur för dess användning införs. Inga förslag på militära eller ekonomiska krafttag mot terrorns infrastruktur på Västbanken eller i Gazaremsan.

Israel kämpar mot terrorister som tvångsanvänder mänskliga sköldar i form av civila palestinska araber. För terroristerna är strategin lika klar som cynisk: visserligen kommer de att förlora varje militär aktion mot israelerna, men de kommer att vinna PR-slaget för varje död civil arab de kan uppvisa. Bomber förvarade i skolor, ambulanser, till och med i moskéer, hör till vardagen. Det är upp till civila palestinier att bestämma sig för om de vill fortsätta missbrukas på detta sätt, eller själva krossa terroristerna. En sak är uppenbar, och det är att verklig förändring bara kan komma från palestinierna själva. Israelerna kan inte påtvinga dem en lösning, ej heller kan Hamas, Islamiska Jihad eller en korrumperad Arafat. Sverige kan aktivt bidra genom motkrav för fortsatt finansiellt stöd. När väl den palestinskarabiska befolkningen har bestämt sig för att priset för att vara i klorna på terroristerna är för högt, först då kan verkliga förändringar ske. Och först då kan man åter sätta sig runt det förhandlingsbordet som Arafat bombade sönder för drygt två år sedan när han utlöste den våg av självmordsattentat som åter exemplifierades den 5:e mars.

Statssponsrad hets mot folkgrupp

030201:

Till Statsminister Göran Persson, med kopia till Anna Lindh, Mona Sahlin och de ansvariga på Palmecentret.

Jag skulle vara mycket tacksam för Er kommentar på följande synpunkter.

Vi lever i ett samhälle präglat av statssponsrad hets mot folkgrupp.

Hur ska man annars tolka vår egen utrikesministers förolämpande och våldsuppmuntrande uttalande i skuggan av situationen i Mellanöstern och ordkriget mellan USA och Irak:

”Jag fruktar att det palestinska folket snart förlorar allt hopp och att Israel släpper alla moraliska värden.”

En gång till: Sveriges utrikesminister uttrycker ospecificerade farhågor om något som inte hänt, angående ospecificerade angrepp utförda av ospecificerade människor, rörande aktioner som ej skett men som hon befaras kan riktas (i den händelse de sker) mot en grupp människor som ej identifieras, på ett datum som inte anges, i händelse av ett krig (som det ännu inte beslutats om) mellan krigsmakter där vare sig israeler eller palestinier är inblandade.

Och denna icke-händelse ges egna feta rubriker i svensk text-TV (”Lindh fruktar omoraliskt Israel”, SVT-text, sid. 138, http://www.svt.se/texttv/138.html ).

Det är inte konstigt när en person som palestiniern Hanan Ashrawi fäller dylika kommentarer – det är ju hennes jobb att fästa offentlig uppmärksamhet kring det hon säger.

Fast hon vill inte ha för mycket uppmärksamhet kring ALLT hon har sagt. Exempelvis är hon inte speciellt glad när hon påminns om sin artikel publicerad i den officiella Palestinska myndighetens tidning Al-Hayat Al-Jadeeda 980702. Där beskrev Ashrawi Förintelsen av judarna under andra världskriget som ”en bedräglig myt som judarna har betecknat som Förintelsen och exploaterat för ett få sympati.”

Ej heller är Hanan Ashrawi speciellt glad när hon påminns om sin kommentar: ”Vi…hoppas att de som står bakom (självmordsterror) mot israeliska civila, vill överväga sina aktioner och upphöra att uppmuntra våra pojkar att utföra dessa operationer, därför att vi inte ser några resultat från dessa aktioner…” (tidningen Al-Quds 000619). Ashrawi är inte upprörd över det dubbla brottet mot mänskliga rättigheter genom att palestinska barn hjärntvättas till levande bomber och israeliska civila slaktas i dessa attacker; nej, hon är bara missnöjd med att strategin inte lyckats – över att hon ”inte ser några resultat från dessa aktioner”.

Ändå är det samma Hanan Ashrawi som i Stockholm tar emot Olof Palmes pris för insatser för fred och mänskliga rättigheter. Hon lovordas av ingen mindre än Anna Lindh – den duo som för tillfället tycks staka ut Sveriges Mellanösternpolitik.

Det är hög tid att Göran Persson tar en ordentlig funderare kring Lindh, Tham och alla de andra som utgör en allvarlig utrikespolitisk belastning för Sverige. Sverige glider allt mer i händerna på onyanserade människor med egen dagordning som tar varje tillfälle att genomdriva en utomdemokratisk och ensidig mellanösternpolitik. Det rent antisemitiska resultatet av denna ständiga ström av hätska, obalanserade uttalanden ses nu dagligen i vår media – lyssna bara på Morgonpasset i P3 från 030130 eller läs Ali Esbatis hemsida från vilken dag som helst.

Anna Lindh talar om faran att ”släppa alla moraliska värden”, men hon syftar inte på de palestinska självmordsbombarna. Nej hon ger istället näring till dem – medvetet eller omedvetet – genom att kritisera insatserna vars syfte är att stoppa massmord på civila israeler.

Vakna, Sverige!

Brist på kunskap förälnger lidandet

KG Hammar och de övriga undertecknarna av uppropet i DN 18 januari 2003 är måhända bekanta var och en med sin egen historia, och förmodligen är de fullt läskunniga, men de visar inte något tecken på att de är pålästa vad gäller Mellanösterns historia. Tyvärr hindrar inte denna brist dem från att offentligt visa sin okunnighet.

Läs noga: En suverän och demokratisk palestinsk stat är INTE en förutsättning för en rättvis och långsiktig fred i Mellanöstern, så som ni skriver. Den enda förutsättningen för en rättvis och långsiktig fred i Mellanöstern är att Israels arabiska grannar – inkluderande de palestinska araberna – gör otvetydig avkall på sina decennier gamla beslutsamhet att förinta den judiska staten.

Inget annat är relevant. Av den enkla anledningen att allt annat som krävs för att genomdriva en rättvis fred – rättvis för såväl israeler som alla andra i hela regionen, inklusive palestinierna – följer helt automatiskt när detta krav undanröjs.

Är verkligen det viktigaste behovet ”en suverän och demokratisk palestinsk stat” som det står i uppropet? Även när denna suveräna och demokratiska stat leds av en regim som dagligen – i skolböcker, på kartor, från minareterna, i TV, radio och tidningar – kräver det allra enklaste av sina egna: att offra sina liv i den ”heliga kampen” att döda judar varhelst de finns – på bussar, på restauranger, under firandet av religiösa högtider, i sina sängar.

Nej, det allra viktigaste är absolut INTE en suverän och demokratisk palestinsk stat för att dessa termer låter imponerande, utan en stat som alla andra, en stat av den typ som vi i väst har förmånen att kalla för våra grannar: en fredlig stat, en stat som löser tvister runt förhandlingsbordet, en stat som först och främst accepterar sina grannars rätt att leva i fred. Storbritannien och Frankrike löser inte sina problem angående köttimport med hjälp av vapen, ej heller gör Sverige och Norge upp om sina respektive länders syn på säljakt med hjälp av självmordsbombare. Nej, det är en lösning som tycks vara förbehållen den av KG Hammar så prisade Arafat och hans styre.

Ingenstans i uppropet står ett enda ord om krav på upphörandet av mord på israeliska barn. Eller kidnappningar. Eller självmordsbombningar. Dock nämns i uppropet ordet ”självmordsbombare”. På ett grovt förolämpande sätt som försöker göra gällande att dessa vidrigheter äger rum som svar på israeliska övergrepp, när sanningen är att händelseförloppet är precis tvärtom. Men sanningen är, som bekant, det första offret i krig, och KG Hammar förråder sitt ämbete och överger sin tro för att återigen ta upp svärdet i kriget mot judarna. Inget nytt, sålunda. Hammars version av sanningen är att ”civila palestinier dödas nästan dagligen, ledande politiker har fängslats eller mördats”. Bara civila palestinier. Inte en enda bombmakare, inte en enda terrorist med gevär eller handgranat i handen, inte en enda palestinsk förare som medvetet mejat ner oskyldiga människor vid busshållplatsen, inte en enda självmordsbombare som stoppats av israeliska kulor innan sprängladdningen briserat. Bara civila palestinier. Och bara enligt KG Hammar och hans medlöpare.

Nej, KG Hammar och alla ni andra som undertecknat uppropet: valet är inte så enkelt som ni tycks tro. Det handlar inte om ett folk som kräver ”tillbaka” ett land, utan det handlar om ett folk som vill ha ett land som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet. Detta är historia – historia som KG Hammar och hans kumpaner inte tycks känna till. Icke desto mindre betyder inte denna historia att palestinierna för alltid är dömda att leva under andras beskydd, men när man vill ha någonting som man inte äger, är nog alla civiliserade samhällen överens om att det rätta sättet att be om det är just att be om det. Exempelvis runt ett förhandlingsbord. Ett sådant förhandlingsbord som Ehud Barak dukade fram och som nästan ledde till undertecknandet av ett fredsavtal för två år sedan innan Arafats intifada satte stopp för detta.

Palestinierna förtjänar naturligtvis att leva i fred sida vid sida med sina israeliska och sina arabiska grannar, men de leds av en regim som styrs av både inhemska och utländska despoter. Få bort dessa ledare och få fram skolböcker som inte glorifierar judehat, och vi kommer omgående tillbaka till det oerhört lovande läget som vi hade för drygt två sedan, när allt i stort sett var klappat och klart och endast små justeringar behövdes innan undertecknandet av en varaktig och rättvis fred var ett faktum.

Allt annat är lögn, men lögn med en mycket viktig skillnad: den sprids av människor vars pondus ligger i deras titlar. Och som sålunda får ett medieutrymme som vi andra bara kan drömma om. För bara i vänligt sinnade media (eller fientligt, beroende på synsättet) skulle man kunna ge så stort utrymme till ett upprop som består av paragraf efter paragraf innehållande krav på Israel, men utan prestationskrav på palestiniernas regim.

Mer talande kan inte uppropet vara.

Retorisk idioti i svenska medier

19 israeler sprängs till döds av en palestinsk självmordsbombare. Ett 40-tal människor som inte dör trasas istället sönder av vässade skruvar som bomben packas med för att utöka förödelsen. Offren är skolbarn samt vuxna på väg till sina arbeten.

Som svar meddelar Israel att varje framtida terrorattentat mot civila kommer att besvaras med ockupation av en bit Palestinskt territorium, eftersom Palestinierna ju antingen inte förmår eller inte vill förhindra attentat på civila från dess territorium.

Palestiniernas svar är att detta kommer att leda till ytterligare självmordsbombningar mot civila Israeler. Och ett dygn senare händer precis det.

Men upprörda Palestinska företrädare kallar Israels respons för en upptrappning. Snacka om att sätta kärran framför hästen!

Denna bakvända logik är fullständigt absurd. Det är ett ultimatum från Palestinierna:
”Det är vår rätt att döda era civila. Försvårar ni denna process, kommer vi att döda ännu fler.”
Och så gör de det.

Än mer upprörda blir Palestinska företrädare över byggandet av den säkerhetsbarriär som ska förhindra dessa terrordåd. Barriären kallas för en ”provokation” eftersom den ytterligare förhindrar möjligheten för Palestinierna att arbeta i Israel.

Ingen annanstans i världen kräver man rätten att arbeta i ett land som man samtidigt ligger i krig med.

När ska man sluta med sådan retorisk idioti och återgå till det enda som innebär vägen framåt – förhandling?

Mänskliga sköldar gör underverk i Mellanöstern!

Underbart att det finns modiga människor – svenskar därtill – som tar sitt medmänskliga ansvar och agerar som levande mänskliga sköldar genom sin fysiska närvaro i många Palestinska städer. Om de genom detta kan bidra till att dämpa våldsamheterna, har de gjort en enastående gärning. Hela den fredsälskande världen applåderar.

Nu väntar vi på att de även tar sina banderoller, plakat och högtalare och sprider sig genom hela Israel. Vi väntar ivrigt på att se dem sitta på Israeliska caféer och restauranger, handla i Israeliska snabbköp, åka buss, gå på disko, delta i judiska religiösa högtider och visa sin solidaritet med 12- och 13-åriga judiska barn när de konfirmeras på sin bar- och batmitzvah dag.

Vi vill se dem strömma ut från synagogor tillsammans med judar, gå på bröllop och andra festligheter där Israeler samlas. Om de genom detta kan bidra till att dämpa våldsamheter från tungt bestyckade Palestinska självmordsbombare, har de gjort ytterligare en enastående gärning.

Tyvärr finns de dock enbart bland Palestinierna. Ett folk som verkligen förtjänar all medmänsklighet. Uppenbarligen behöver inte Israeliska civila samma medmänsklighet. Men så är också de allra flesta Israeler bara judar.

På den Judiska påskdagen onsdag 27 mars, promenerade en palestinsk självmordsbombare in i en samlingslokal där de bedjande höll på att fira påsken. 19 oskyldiga civila fick sätta livet till, ytterligare 140 slets sönder men överlevde. Tillståndet för cirka 20 av dem är dock så allvarligt att deras överlevnadsutsikter är små. Flera av dem är barn.

Detta var den tredje terrorattack i Israel utfört av palestinska grupper inom loppet av 2 veckor. Samtliga utan svar från Israel.

Dessa fanatiker erkänner inte Israels närvaro i Mellanöstern. Ej heller Yasser Arafats position som Palestinsk ledare, eller den Palestinska Myndighetens (PA) överhöghet över de områden som Israel besitter på Västbanken och Gazaremsan.

Ändå är det till just Yasser Arafat och Palestinska Myndigheten som omvärlden vill att Israel överlämnar området. Samma myndighet som säger sig inte ens kunna lokalisera de skyldiga för att arrestera dem.

Länder i den civiliserade världen har lagstiftning som förbjuder rashets och bestraffar strängt våld och uppmuntran till våld.

Efter många interna stridigheter inom arabvärlden, fick Saudiarabien äntligen gehör för sin länge diskuterade fredsplan. En fredsplan som går ut på att Israel lämnar ockuperat område i utbyte mot fred, med en Palestinsk stat sida vid sida med Israel. Israel uppmuntras lämna över området till just den myndigheten som säger att den inte mäktar med våldsverkarna inom sina egna gränser. Låt nu Arabländerna demonstrera sin tilltro till sin egen fredsplan genom att fängsla och rannsaka alla dessa dödsbringande militanta fanatiker.

Problemet är ju att dessa våldsverkare och deras planerare, finansiärer och tränare tillåts operera helt öppet i just arabländerna. Samma arabländer som säger att deras mål är ömsesidig fred och erkännande. Samma våldsverkare som säger, t ex:

”Palestina sträcker sig från Jordanfloden till Medelhavet. Det vi realistiskt kan få idag borde accepteras för att bilda kärnan till det som kanske tar femton eller tjugo år att nå fullt ut.”
Sheikh Ikrama Sabri, Palestinska Myndighetens Mufti av Jerusalem.

”Valet ligger inte alls mellan förhandling och strid – man bör ha både förhandling och strid på samma gång … med vapen, med jihad, med Intifada, med självmordsaktioner.”
Faisal Husseini, Palestinska Myndighetens Minister för Jerusalemfrågor.

Kan samtidigt massmedia sluta hänvisa till Israels ”massaker” som svar på extrema palestiniers ”aktioner”, kyler vi ner situationen ytterligare istället för att spä på den.

Önskas fred eller fanatism?

Den 20 mars 2002 sprängde en palestinsk självmordsbombare 7 människor i luften på en buss i norra Israel. 34 människor fick svåra splitterskador av metallfragment som medvetet packades in i bomben för att åstadkomma så många söndertrasade överlevande som möjligt.

Mindre än 24 timmar senare sprängdes minst 2 människor i luften, ytterligare ett 40-tal sargades av vassa spikar doppade i råttgift. Ännu en självmordsbombare, denna gång i Jerusalem.

Medan dessa rader skrivs briserar ytterligare en självmordsbomb i Jerusalem.
Samtliga offer var förstås israeler. Och alla offer var medvetet valda. Inte en enda av dem ”hade oturen att stå för nära ett fönster” medan strider pågick, som stackars tioåriga Mariya i Balata (Charlotte Svärdström, GP Fria Ord 26 mars 2002). Dessa mordoffer var på väg till skolor, bio, tandläkare, arbetet. Som Mariya, helt oskyldiga. Till skillnad från Mariya, medvetat utvalda.

Vad tjänar det framtiden att Charlotte Svärdström skriver hetsiga inlägg där endast ena sidas ont, umbäranden och förluster omnämns? Att ”än fler palestinier måste alltså dö för israeliska kulor…” innan det blir en ändring. Israeliska liv räknas tydligen inte i ekvationen hos journalisten Charlotte Svärdström. Yrkesetik har tydligen olika tolkningar.

För dem som verkligen vill se en helhetsbild – och därigenom trappa ned en fruktansvärd situation – är just erkännandet av alla inblandades roller och lidanden oumbärlig.

Men bara om man verkligen vill se ett slut på lidandet – överallt.

Annars kan man fortsätta spela upp den ena sidas bedrövelser och fortsätta svartmåla den andra sidan.

Ungefär i stil med Yasser Arafat som sade till samlade arabdiplomater den 30:e januari 1996 på Grand Hotel i Stockholm:

”Ni förstår att vi ämnar eliminera staten Israel … jag har ingen som helst användning för judar; de är och förblir bara judar.”

Eller som Sveriges Ahmed Rami skriver på Radio Islams hemsida:

”Framtiden tillhör Islams krafter. Hizbollah, Hamas, Islamisk Jihad…”.

Frågan kvarstår dock: vad tjänar sådan hets till i en värld som skriker efter verklig förändring?

Undergrävande och avhumanisering av ena parten i en konflikt förbättrar inte situationen. Vi behöver sätta folk på sina fötter, inte sparka undan benen.

Dessa attityder tillhör det förflutna: det är dags för intelligenta människor med bredare vyer att ta vid.