Palestina fanns – men finns inte idag på grund av palestinierna

Daniel Söderberg ’tror’ väldigt mycket men vet desto mindre.

Han påstår att det varit lugnt sedan Hamas kom till makten. Endast två självmordsattacker har skett. Allt går att förvränga med lite statistik.

Fakta: Sedan Israels uttåg ur Gazaremsan har raketanfallen därifrån tiodubblats. Och visserligen har bara två självmordsbombningar genomförts, men 74 stoppades innan de verkställdes.

Fakta: Hamas erkänner inte Israel i någon del av mellersta östern. Däremot accepterar de en vapenvila i 20 år för att bygga upp sina styrkor för det ”avgörande slaget mot dessa bröder till apor och svin” – alltså judar. Läs Hamas stadgar och programförklaring.

Fakta: Vare sig Hamas eller något arabiskt land förutom Egypten och Jordanien är berett att acceptera Israel inom 1948-års gränser – som Israel accepterade då. Istället inledde araberna 1948 ett ”utrotningskrig” för att ”avhysa judarna från hela det muslimska Palestina mellan Medelhavet och Jordanfloden”.

Fakta: palestinierna har raket- och bombverkstäder utspridda genom hela det civila samhället. Söderberg undrar hur jag ”tror att palestinierna ska ha kunnat bygga bombfabriker … utan att Israel fått reda på det”. Fakta: i nittio procent av fallen får Israel informationen från civila palestinier som inte vill att deras hem används som bas för terrorverksamhet.

Söderberg tror inte på kopplingen mellan oljepriset och Israel-Palestinakonflikten – utan det beror på ”USA:s orättfärdiga krig nere i Mellanöstern”. Arabländerna förutspådde alltså redan på 1970-talet att USA skulle inleda ett krig i Mellanöstern på 2000-talet! Det var ju på 70-talet som den första arabiska oljekrisen inleddes för att tvinga omvärlden att sluta handla med judar. Historieböcker är intressant läsning.

Söderberg ”tror att om palestinierna skulle slippa Israels förtryck och ockupation” skulle attackerna upphöra. Säg det till de efterlevande till de drygt 120 judar som massakrerades av palestinier i staden Hebron på 1920-talet – decennier innan Israel ens kom till, innan ”ockupation” blev ett så användarvänligt vapen i mediekriget.

Men Söderberg har rätt i en sak. Jag skrev att palestinierna vill förstöra vattentillförseln från Israel. Jag menade eltillförseln – deras raketer har som mål Ashkelons kraftstation i södra Israel, som förser Gazaremsan med el. Att Gaza blir totalt strömlös är alltså ett litet pris att betala bara Israel blir utan.

Det blir aldrig fred förrän palestinierna älskar sina egna mer än de hatar israeler. Med Hamas vid makten är utsikterna avlägsna.

Terrorledare får röda mattan i Sverige

Bäste Thomas Bodström,

Det är med bestörtning jag läser att Sverige kommer att besökas av Salah Muhammad al-Bardawil, en ledande medlem i terroristorganisationen Hamas.

al-Bardawil representerar en regim vars officiella program kräver tvångsdeportering av alla judar från Israel. Programmet förespråkar också terror mot de civila israeler som är av judisk börd. Hamas stödde den självmordsbombningen för några dagar sedan i Tel Aviv som krävde nio människors liv. Hamas program är sålunda både en uppmaning till terror mot civila enbart baserat på deras etnicitet och religion, och ett ställningstagande till förmån för grov rasism av en sort som är helt otänkbart i det demokratiska Sverige.

Jag skulle vilja veta hur Du tänker agera i detta fall. al-Bardawils regim står ju för massmord på judar, och så här sade han själv den 14:e januari i år:

"Hamas has never proposed to change or amend its charter [calling for the destruction of Israel]. The platform presents a realistic view that reflects Hamas's goals for the next four years. Had we spoken of eliminating and eradicating Israel within this period, we would have been deceiving our people and repeating false slogans. But this does not stand in contradiction [to the fact that] we place emphasis on the elimination and non-recognition of Israel."

Framför allt vill jag veta vilka mått och steg har tagits för att förbjuda al-Bardawil inresa i vårt land, och under vilken paragraf han kommer att arresteras om han ändå sätter sin fot här.

Med vänliga hälsningar,
Ilya Meyer

Alla dessa ständiga "måste" - som gäller enbart Israel

Den 15:e augusti skrev utrikesminister Freivalds och biståndsminister Jämtin en artikel med rubrik ”Israels reträtt ur Gaza bara ett första steg”.

Ordet ”måste” förekommer inte mindre än sex gånger; fem gånger är det Israel som ”måste” göra fler eftergifter, en gång kräver författarna att EU ”måste” se till att Kvartetten tvingar fram fortsatta förändringar.

Vid en genomläsning av artikeln är det lätt att tro att Israel lever och agerar i ett vakuum – att det inte finns någon motpart med skyldigheter. Det nämns inga ”måsten” för palestinierna – exempelvis att de måste upphöra med sina självmordsbombningar, sina ständiga raketbeskjutningar (två raketer föll minuterna efter att Israel inledde sin evakuering), sin ständiga hatpropaganda mot judar och israeler, att de palestinska prästerna måste sluta predika dödandet av judar därhelst de finns, att den palestinska presidenten Mahmud Abbas måste sluta upprepa (nu senast i fredags) att uttaget ur Gaza bara är första steget – att nästa steg är befrielsen av Jerusalem, judarnas främsta religiösa och nationella symbol.

Författarna nämner inte att Jerusalem nämns över 700 gånger i Torah, judarnas heliga bok, men inte en enda gång i Koranen, muslimernas heliga bok. De nämner inte det som alla pålästa vet: att drivkraften bakom de palestinska extremisterna inte är politiska gränser, mark eller arbetstillfällen – allt detta fick de senast för fyra år sedan men utlyste som svar sin intifada – utan just ivern att fördriva judarna från Jerusalem och resten av landet. I TV sågs den palestinska imamen Sheikh Ibrahim Mudeiras den13 maj i år predika att ”judarna kommer aldrig att tillåtas leva i fred under vår överhöghet”, ”judarna är ett virus likt AIDS”, ”Israel är en cancer som spridits i den islamiska nationens kropp”. Detta i statlig palestinsk TV!

Det som nu händer i Gaza är oerhört uppmuntrande och saknar motstycke: Israel är det första landet i modern historia som ger upp markområden erövrat i ett defensivt krig, i ett försök att skapa förutsättningar för fred med sin fiende – en fiende som alltjämt kräver dess undergång. En gång tidigare har Israel gett upp markområden erövrat i ett defensivt krig, när man lämnade tillbaka Sinai – inklusive Israels enda oljekälla – till Egypten i utbyte mot fred. Idag får man dock inte något fredsfördrag – tvärtom säger palestinska terrororganisationen Hamas att den nu kommer att förflytta sina ansträngningar från Gazaremsan till Västbanken – allt för att driva judarna ur Jerusalem.

Med stigande förvåning märker läsaren att Freivalds och Jämtin inte nämner Hamas vid namn någon enda gång i sin text. Inga måsten här, inte.

Israel vill ha fred. Premiärminister Ariel Sharon har gjort det som ingen palestinsk ledare någonsin förmått göra – lagt grunden till en framtida palestinsk stat. Han har gjort det trots enorm personlig politisk kostnad och trots en oöverskådlig risk för Israels framtida säkerhet, men han har vågat göra det därför att han föreställer sig en regional framtid vars hörnstenar består av demokrati, oberoende och respekt.

Men dessa tre faktorer ignoreras av Freivalds och Jämtin. De undviker att nämna Hamas som den starka parten bland palestinierna och de vägrar att nämna Hamas program om utrotning av judar och den judiska staten. De nämner inte vikten av att palestinierna själva bör bygga upp en infrastruktur för eget ekonomiskt oberoende, utan anser att det är israelernas plikt att tillhandahålla all infrastruktur medan resten av världen finansierar det nya landet, om Israel envisas med att behålla gränskontrollen under en säkerhetsstyrd övergångsperiod. Inga krav på att palestinierna ska ta ansvar för sig själva, själva skapa det de vill ha. Det är en märkligt nedlåtande syn de har på palestinierna. Medan Ariel Sharon tar steget i en modig ny riktning mot oberoende, förespråkar Freivalds och Jämtin det gamla vanliga – öppna europeiska plånböcker. Inte arabiska plånböcker, intressant nog – man tycks inte ha några förväntningar därifrån.

Och så kommer man till sista punkten – respekt. Författarna skriver: ”Om tillbakadragandet genomförs på det sätt som planerats kommer Israel att behålla kontrollen över de lämnade palestins­ka områdenas luftrum, gränser och vatten.” Frågan är hur lite respekt författarna har för israeliska liv när de vägrar inse att detta tillbakadragande är del av en längre process. En process där inga krav har ställts på en motpart, en motpart som dessutom är rabiat omedgörlig (Hamas) eller i bästa fall tandlös och ovillig (Palestinska Myndigheten). Anledningen till att Israel under en övergångsperiod behöver behålla kontrollen över gränserna är just för att palestinierna ska få tid att bevisa att de verkligen inte har andra avsikter än just en blomstrande ekonomi och fredlig samexistens.

Situationen i Mellanöstern hanteras bäst av dem som lever i den, inte av utomstående med en begränsad insikt eller förutbestämd dagordning. För faktum är att Israels premiärminister Ariel Sharon har uttalat att tillbakadragandet från Gaza är ett första steg i en längre process mot bestående fred – och han har sagt detta helt utan insatser från Freivalds och Jämtin. Samtidigt som Hamas talar om att erövra ”hela Palestina från Medelhavet till Döda Havet” – dvs hela Israel – och Mahmud Abbas gör segertecknet i TV och talar om att ”erövra Jerusalem i nästa steg”. Man hoppas att även dessa uttalanden är helt utan Frevialds och Jämtins insatser.

Författarna avslutar med ”Den dagen den israeliska ockupationen är avslutad och två självständiga stater, Israel och Palestina, lever i fred sida vid sida – den dagen är världen säkrare för oss alla.”

Helt rätt. Men för att ockupationen ska upphöra krävs ett moget, ansvarsfullt palestinskt ledarskap. Så länge Freivalds och Jämtin undviker att kalla saker vid dess rätta namn – och namnet stavas Hamas – bör de stå vid sidan av och låta parterna själva lösa situationen. Ariel Sharon har gett prov på enastående ledarskap, förhoppningsvis kan Mahmud Abbas så småningom följa i hans fotspår. Det återstår att se om Hamas tillåter honom att göra det.

Denna selektiva blindhet bland somliga journalister...

I sin artikel i Dagen daterad 041109 återger Jonatan Sverker den ena sidas berättelse i en situation där två sidor lider.

Rubriken skriker ”Barn utsätts för tortyr”, vi läser om ”övergrepp” och ”tortyr” och mycket annat. Inramningen är ett seminarium med temat ”Stolen Youth” (stulen ungdom) på Juridiska Institutionen på Göteborgs Handelshögskola. Där satt en panel bestående av propalestinska aktivister, inklusive advokat och jurist från Internationella Juristkommissionen (IJC).

Temat var barnens rättigheter, fast enbart palestinska barns rättigheter. Och enbart rättigheter som påstås trampas på av israeler. Som en i panelen, en palestinsk socialarbetare, ständigt kallade för ”judar”, inte israeler. Detta synsätt talar för sig själv.

Jag var inbjuden att delta i debatten som motvikt. Men med den syn på demokrati som uppvisades av arrangörerna, var upplägget följande: den propalestinska sidan skulle få 90 minuter på sig att visa en film samt presentera en bok, båda med titel ”Stolen Youth”. Den fyramanna palestinska panelen skulle under dessa 90 minuter lägga fram oemotsagda påståenden om israeliska övertramp av palestinska barns rättigheter.

Sedan skulle jag, som ensamrepresentant för motsidan, få fem (5) minuter på mig att diskutera uppkomsten till konflikten i Mellanöstern, varvid motsidan också skulle få 5 minuter för samma ändamål, samt 5 minuter att diskutera lösningen på konflikten, som också motsidan skulle få. Jag fick inte ta upp innehållet i den 90 minuter långa ensidiga presentationen som palestinagruppen inledde seminariet med. Jag fick inte ha en juridisk bisittare som motvikt till deras två. Jag fick agera ensamt gentemot deras panel på 4 personer plus en palestinaaktiv jurist från ICJ.

Jag drog mig ur eftersom jag ansåg hela upplägget vara en skymf mot varje demokratisk princip som vi är vana vid här i Sverige.

Sverker citerar George Abu Al-Zulof, en av deltagarna, som sade: ”Barn utsätts för tortyr och övergrepp i det israeliska rättssystemet.” Det enda beviset som framfördes var påståenden i boken – skriven av aktivistgruppen – samt påståenden i filmen – gjord av aktivistgruppen. Ingen företrädare från den israeliska sidan intervjuades, inga bevis lades fram och jag fick naturligtvis ingen möjlighet att besvara påståendena – förhållningsreglerna hade ju fastställts före seminariet. Frågan är naturligtvis varför man är rädd för sanningen.

Flera studenter i publiken lämnade ilsket tillställningen som de beskrev som en ensidig hatfest. De hade kommit för att lära sig något, den möjligheten uteblev. Det blev en tre timmars uppvisning i ensidig propaganda.

Men ensidighet hjälper ingen. Inom föreningen Fred i Mellanöstern (FiM) är vi mycket måna om att understryka att lösningen bygger på att vi inte enbart tar hand om en sidas intressen, utan båda sidors – bara om grannen mår bra kan även vi må bra. Detta kräver kompromisser – och en stor portion ärlighet.

Ärlighet genom att antingen själva nämna eller tillåta mig nämna att det visst sker brott mot barnens rättigheter i denna härjade del av världen – mot palestinska barn som blir tagna av israeliska militären för inblandning i terroraktioner; mot palestinska barn av palestinska vuxna som medvetet indoktrinerar och hjärntvättar dem i skolböcker, TV, radio, mosképredikningar, sagoberättelser och teaterpjäser till att bli självmordsbombare; mot palestinska barn som används som levande sköldar av palestinska terrorister; mot palestinska barn som blir utnyttjade som vapenkurirer; mot palestinska barn som dödas av palestinska vuxna när de försöker förhindrar terroristerna från att använda deras hem för avfyrning av missiler mot israeliska skolor och dagis; och inte minst mot israeliska barn som sprängs, lemlästas och bränns till döds av palestinska barn och vuxna i sökande efter ett från högsta ort utlovat martyrskap.
När allt detta får lov att nämnas i ärlighetens namn, finns det även utrymme att ta upp påstådda israeliska övergrepp – de som går att bevisa. Innan detta sker, är varje försök att belasta enbart ena sidan dömt att föreviga den horribla situationen som nu råder – där barn på bägge sidor lider.

Inom FiM vill vi söka vägar som leder framåt, vägar som får användas av båda parter i dispyten. Den väg som Sverker visade med sitt ensidiga referat är en apartheidväg, en väg som judarna (vem annars) inte fick lov att beträda – man hade ju inte ens yttranderätt! Att seminariets palestinska företrädare ivrar för denna sorts vägbygge är en sak – de militanta palestinska rasistiska kraven på ett judenreint Hebron, till exempel, är bara ett ärligt uttryck för vad de vill åstadkomma. Men att en journalist antingen övertalas eller är naiv nog att beträda denna väg gör en mycket fundersam.

Sannerligen en mörk dag när en journalist inte förmådde lyfta fram något av detta. Men trots allt en ganska ljus dag, egentligen, för det var dagen då IJC-juristen medgav utan omsvep – fast bara i privat samtal, förstås – att det visst sker fruktansvärda övergrepp mot palestinska barn i de palestinska områden och mot arabiska barn i alla de omringande arabiska länderna, men att dessa inte kommer att belysas. Anledningen? ”Israel är det enda landet i regionen som släpper in oss, tillåter oss att granska, medverka, intervjua – och sedan lämna landet och avlägga våra rapporter där helst vi vill.”

Låter knappast som ett land där övergrepp mot barn sätts i system. Synd bara att en rutinerad journalist inte lyckades dra denna slutsats.

Medierna kan man inte lita på

Lena Sundström undrar ”vem man kan rösta på” (Metro, 041013). Hon tycker att våra ledargestalter – politikerna – inte riktigt går att lita på. Hon är besviken när budbärarna – journalisterna – blir attackerade för budets innehåll.

Politikerna är inte våra enda ledargestalter. Dit hör även journalister. Journalister som ljuger, förvränger, tystar ner – eller är pinsamt naiva eller dåligt informerade. Svaret på ”vem man kan rösta på” – och lita på – finns faktiskt i Sundströms egen artikel. Där talar hon om en israelisk säkerhetsbarriär i form av en ”mur”. Att mindre än 5 procent av barriären består av en mur medan resten består av ett stängsel tycks inte bekomma Sundström. Att palestinierna slaktar israeliska civila i skolor, på bussar, på lekplatser, nämns inte i Sundströms artikel. Att palestinierna gör detta som ett led i skapandet av ett juderent Palestina nämner Sundström inte heller. När man kritiserar offrens försvar mot massmord men inte massmordet, underblåser man rasism och främlingsfientlighet. När offren utses för att de är judar, kallas det för antisemitism.

Men Sundström är inte intresserad av vad man kallar saker och ting. ”Kalla det vad ni vill” skriver denna budbärare, och kallar 95 procent genomskinligt staket för ”cementklumpar” och ”mur”. Sanningen bakom behovet – palestinskt massmord – nämner hon överhuvudtaget inte.

Hon undrar vad folk ”kommer att säga om hundra år”.

En journalist som blundar för sanningen idag bör inte spekulera om sitt anseende om hundra år.

För sanningen är att säkerhetsbarriären skyddar mot lömska attacker utförda av människor utklädda till budbärare. Palestinska självmordsbombare utklädda till präster, lärare, ambulansförare – och journalister.

Haagdomstolen ett politiskt verktyg

Domstolen i Haag har gett sig in i något som den inte har med att göra. Att dess anti-israeliska utlåtande fälls av representanter från bland andra Frankrike – vars ambassadör för inte så länge sedan kallade Israel för ”ett skitigt litet land”; Kina – som massakrerar sina egna oliktänkande men som inte blir föremål för Haagdomstolens funderingar; och det muslimska Jordanien, en majoritet av vars befolkning är palestinska araber, gör knappast något för domstolens trovärdighet eller oberoende.

Förra veckan kom Internationella domstolen i Haag, ICJ, med ett sedan länge väntad utlåtande som brännmärkte Israels byggande av sin anti-terror barriär. Det skrivna utlåtandet, som bestod av 60 sidor, fokuserade enbart på barriärens rutt, medan orsaken till dess tillkomst – palestinskt barbari i form av upprepade attentat mot civila israeler på bussar och i restauranger – inte berördes alls. Barriären och dess sträckning förklarades vara illegala, den dagliga palestinska terror som gett upphov till barriären nämndes inte. Utlåtandet välkomnades av palestinska terrororganisationer, som omgående omsatte det i terrorbombningen av en buss i Israels största stad, Tel Aviv. Resultatet blev en död och 30 lemlästade. ICJ tycks ha uppenbara problem med att se länken mellan orsak och verkan.

En lögn blir inte sannare för att den upprepas. Israels anti-terror barriär byggs inte på palestinskt territorium. Den byggs på omtvistat territorium – enligt den ofta citerade FN-resolutionen 242. Det är just det som är kärnan i problemet: palestinierna kräver området som sitt, och Israel, som tog över området i ett försvarskrig, kräver också delar av det som sitt – för att säkerställa att landet aldrig mer ska behöva försvara sig mot anfall. Det är i ett lagens mening omtvistat territorium. Det är en logisk absurditet att påstå att bara för att palestinierna kräver något som aldrig varit deras, borde det därför tillfalla dem. Israel gör också anspråk på delar av precis samma område. Att ignorerar den judiska statens anspråk på ett omtvistat område som icke-judar också önskar, kallas för särbehandling. Denna slags särbehandling kallas mer specifikt för anti-semitism.

Resolution 242 kräver att denna tvist ska lösas genom förhandling. Det står inget om att dessa förhandlingar får omfatta palestinska självmordsattacker mot civila israeler som ett legitimt påtryckningsmedel. Enligt FN har varje land rätt att försvara sina medborgare mot angripare. Utan angreppsterror utförda av palestinierna skulle Israel inte behöva försvara sig. Och inte heller behöva bygga någon anti-terror barriär – någonstans.

Barriären är temporär, och dess effekter är tillfälliga. Den inte bara kan plockas ner, utan faktiskt har plockats ner närhelst Israels Högsta Domstol har krävt det – av hänsyn till palestinska behov. Så sent som förra månaden, till exempel, beordrade HD att två mil av barriären skulle flyttas, vilket också skedde.

Effekten av palestinsk terror är allt annat än temporär – döden är oåterkallelig. Det kan familjerna till 1000 döda samt hundratusen skadade israeler intyga. Israeler som vågar sig på det oerhört riskabla i att åka till jobbet eller till skolan kommer inte fram – de sprängs i småbitar av palestinska terrorister. ICJs utlåtande ägnar inte dessa israeler en tanke, däremot uttrycker man sympati för palestinier som på grund av barriären ibland kommer sent till sina arbeten eller till skolan. Man jämför palestinsk bekvämlighet med israeliskt liv. En fullkomligt bisarr jämförelse.

Haagdomstolens ensidiga utlåtande tolkades av palestinska terrorister som ett grönt ljus för fortsatt terror, med bussbombningen i Tel Aviv direkt efteråt. TV-reportern Emma Hurd på Sky News gjorde ett kusligt intryck tisdagen den 13:e juli när hon rapporterade från ett av flera liknande sommarläger för småbarn i Gazaremsan (http://www.sky.com/skynews/article/0,,30000-13154917,00.html). Det var barn från 9 år och uppåt, lärare, vuxna ledare, gratulationer och diplom i slutet av kursen. Temat för lägret var ”Att döda israeler”. De unga deltagarna, med ännu yngre barn som åskådare, drillades i att skjuta, sticka med kniv, aptera bomber, halshugga, kidnappa. Allt riktat mot judar och israeler. En hel generation barn som i späd ålder skolas i mördande. Gazaremsan är det FN-tätaste området på jorden, men FN säger inget. EU, som bidrar med stora summor årligen till palestinierna, säger inget. Och ICJ, som studerat effekten av terrorbekämpning på palestinier men inte effekten av terror på israeler, säger inget.

Om man menar allvar med strävan för fred i detta område, borde man för länge sedan ha infört en bojkott mot all finansiering av palestinska organisationer: för varje krona som doneras i bistånd till den korrupta palestinska ledningen, frigörs naturligtvis motsvarande krona från den egna budgeten för fortsatt finansiering av palestinsk terror. Som bussbombningar i Tel Aviv och sommarläger i terrormetoder för 9-åriga palestinska barn. Svenska skattebetalare subventionerar dödslägren genom stora bidrag kanaliserade via FN, EU, SIDA, Svenska kyrkan.

ICJ-utlåtandet är politiskt motiverat och därför oseriöst. Att göra offret till skyldigt för sitt eget lidande har många historiska förtecken, inte minst inom klassisk antisemitism. ICJ kan ju inte rimligtvis vilja betraktas som anti-semitisk. Återstår då frågan varför den låter sig rättas in i antisemitismens ledband.

Sanningen berör på vad du vill ljuga om

Israel bygger en mur. Och Sverige är en muslimsk stat.

Israel bygger en barriär mot terror. Att barriären behövs kunde ses än en gång då en buss på söndagen sprängdes på staden Tel Avivs gator av palestinska terrorister. En israel mördades och trettio lemlästades i attentatet.

De som förbehållslöst stödjer den palestinska regimen pekar på Israels anti-terror barriär som skälet bakom detta urskillningslösa mördande av israeler på gator och torg, i bussar och skolor. Som om barriären, som är 2 år gammalt, på något retroaktivt sätt är skälet till den våg av självmordsbombningar som iscensatts av palestinierna redan flera år innan barriären började byggas.

De som på detta onyanserade sätt stödjer allt som palestinierna gör, och som kritiserar allt som israelerna gör, kallar barriären för en mur. Men endast ca 3 procent av barriären består av en mur, resterande 97 procent består av genomskinligt staket. Men ordet ”mur” låter onekligen mycket mer dramatiskt och negativt.

Sverige har en befolkning på ungefär 9 miljoner, varav cirka fyra hundratusen är muslimer. Detta betyder att cirka 4,44% av Sveriges befolkning är muslimer.
Kan vi därför använda samma logik och kalla Sverige för ett muslimskt land?
Eller ska vi besinna oss och försöka fokusera på sanningen istället?

Europa bör spela en konstruktiv roll i Mellanöstern

Konflikten i Mellanöstern är återigen i en intensiv våldsspiral. Lördagen den 17:e april dödade Israel Abdel Aziz Rantisi, den palestinske Hamasledaren som med glödande entusiasm hängett sig till utplånandet av staten Israel. Detta gör han medelst självmordsbombningar utförda av intet anande skolbarn, tvångsrekryterade ungdomar, indoktrinerade unga mammor eller hjärntvättade arbetslösa.

Europa exploderade i fördömanden av Israel efter Rantisis död. Till exempel fördömde såväl statsminister Persson som utrikesminister Freivalds attentatet i starkaste ordalag. Frankrike var inte nådig, Tyskland och Storbritannien överträffade varandra i fördömanden av denna ”utomrättsliga avrättningen”. Storbritanniens utrikesminister Jack Straw sade, till exempel, att attentatet var ”olagligt, orättfärdigt och motverkade sitt syfte”.

Ungefär 5 timmar före det attentatet hade Hamas dödat en israelisk polis samt skadat tre andra i södra Israel. Märkligt nog var det inga fördömande ord från alla dessa betydelsefulla europeiska potentater, inga fördömande om att orättfärdiga avrättningar inte tjänade något syfte, inga starkt uttryckta krav på ett slut på våldsaktioner. Det var lika tyst ett par veckor innan, när en ung palestinska sprängde sig själv och några israeler till döds vid den industripark som Israel driver tillsammans med palestinierna som ett sätt att skapa arbetstillfällen och normalisering dem emellan. Hamas vill inte att sitt eget folk ska kunna leva ett normalt liv, arbeta och tjäna en inkomst – kitteln ska istället hållas kokande genom Hamas påtvingade tvångsseparation. Världens statsministrar var märkbart tysta även då.

Tystheten bryts alltså bara när den palestinska barnläkaren Rantisi – som skickat palestinska barn som levande självmordsbomber mot bland andra israeliska barn – dödas. Rantisi och den Hamas han var med och grundade kom till makten genom att brutalt tysta ner all palestinsk opposition. Den taktik har Hamas framgångsrikt exporterat till Europa, som med rädsla förbiser alla vidrigheter som åstadkommits av Hamas samtidigt som man fördömer varje israeliskt försökt att göra något åt problemet. Det är precis denna sorts signaler som välkomnas så hjärtligt av Hamas som en seger – de vet ju att inget de gör kan förmå ett skärrat Europa att tala klarspråk med och om dem – än mindre ta i med hårdhandskarna.

Det är nu dags för Europa att visa ståndaktighet genom att våga kalla saker vid sitt rätta namn, att våga behandla parterna i enlighet med deras ansträngningar och prestanda. För att uppfattas som trovärdig, måste Europa införa ett mått av balans och objektivitet istället för att negativt särbehandla Israel. Det är i Europa som det är så nödvändigt att rätt signaler skickas ut till de berörda: Israel har redan med all önskvärd tydlighet fått de negativa signaler som Europa skickat det landet, men signalerna som kommer till Hamas uttrycker starkt stöd för dess linje.

Medan Israel försöker bygga upp en gemensam plattform för en delad ekonomisk tillväxt – inte minst i industrizonen Erez – anstränger sig Hamas och Arafats övriga terrororganisationer till att rasera varje gryende försök till normalisering. När nu Israel drar sig tillbaka från Gazaremsan, bör Europa göra klart för palestinierna att denna helomvändning innebära en historisk öppning för en bättre framtid. Ingen ska låtsas att tillbakadragandet sker under de mest lämpliga formerna för vare sig israelerna eller palestinierna, men det innebär onekligen en kraftig brytning av dödläget – inget så nytt eller omfattande har någonsin tidigare provats, och alternativt känner vi till sedan drygt 60 år. Palestinierna måste övertygas att de inte har något att vara rädda för om de tar tillfället till en banbrytande förkastning av våld och terror som medel, de måste övertygas om att stöd för Hamas per definition betyder avsaknad av ekonomisk, politisk, personlig, demokratisk och nationell utveckling.

För det är precis detta tryck som Europa så högljutt tillämpar på Israel, dag ut och dag in. Men Israel är en demokrati, och trots idel försök att strypa dess ekonomi är det ett land med en stark exportindustri.

Den enda framgångsrika palestinsk exportindustri är självmordsbombningar. Det har visat sig vara en förödande framgång i Europa, Nordafrika, Mellanöstern, Nordamerika och Asien. Dags nu för Europa att sätta stopp för det.

Internationella Röda Korset tillämpar segregering

Det är mars 2004 - inte 1939 - och Internationella Röda Korset (ICRC) förvägrar alltjämt fullvärdigt medlemskap för Israels motsvarighet till Röda Korset – Magen David Adom eller ’Röda Davidsstjärnan’.

Anledningen är att ICRC:s muslimska medlemsländer kräver att Israel hålls utanför. Officiellt erkänner dock inte ICRC att man utsätts för utpressning, utan motiverar Israels utestängning med hänvisning till att den israeliska symbolen inte är ett rött kors såsom hos moderorganisationen Röda Korset, utan en röd stjärna. Någon sådan betänklighet har dock inte förhindrat ICRC att ta upp den muslimska världens motsvarighet – Röda Halvmånen – som fullvärdig medlem, med dess muslimska röda halvmåne som symbol. Symbolutformning som hinder för medlemskap förbehålls bara den judiska hjälporganisationen.

Magen David Adom (MDA) ägnar sig åt att ge medicinsk och annan humanitär hjälp till nödlidande. Mycket av MDA:s insatser sker på frivillig basis, både i Israel och vid katastrofer utomlands såsom vid jordbävningar etc.

Mycket av MDA:s arbete handlar om snabba punktinsatser varhelst de behövs, och ofta kommer den första hjälpinsatsen via en ambulans bemannad av obetalda frivilliga. I det av terror skakade Israel är MDA:s ambulanser först på plats vid exempelvis självmordsbombningar.

En hjälporganisation är inte och bör inte vara något politiskt verktyg. Det är fruktansvärt cyniskt att utestänga MDA från internationellt hjälpsamarbete bara för att länder med en viss regionalpolitisk dagordning lyckas utöva utpressning. Röda Davidsstjärnan är inte någon del av konflikten i Mellanöstern, och det är både en absurditet och en förolämpning mot den fria världen att denna diskriminering mot enbart den judiska hjälporganisationen alltjämt tillåts fortsätta.

Denna orättvisa behandling är egentligen ett symptom på ett långt större problem, ett problem med allvarliga finansiella och politiska förtecken. Därför är det intressant att analysera hur ICRC fördelar sina resurser världen över.

För hela Asien – inklusive Kambodja, Nordkorea, Japan, Laos, Mongoliet, Folkrepubliken Kina, Sydkorea, Taiwan, Thailand och Vietnam – har ICRC ett regionalt kontor i Bangkok samt två verkstäder som tillverkar arm- och benproteser i Kambodja. Regionen har en budget på 5,8 miljoner Schweiziska franc och 60 anställda. Regionen har en sammanlagd befolkning på 1.7 miljarder boende på en yta av drygt 13 miljoner kvadratkilometer.

I den delen av Mellanöstern som utgörs av Nordafrika – Algeriet, Libyen, Mauretanien, Marocko/Västsahara samt Tunisien – har ICRC ett enda kontor (i Tunis), en budget på 2,5 miljoner Schweiziska franc samt 15 anställda. Dessa resurser ska alltså avhjälpa ett verkligt katastrofområde vad gäller mänskliga rättigheter, i en del av Mellanöstern som är befolkat av 82 miljoner människor och som täcker drygt 6 miljoner kvadratkilometer.

I en smal remsa i Mellanöstern bestående av Israel samt Västbanken och Gazaremsan, har ICRC hela 13 kontor: i Jenin, Tulkarm, Nablus, Kalkilya, Ramallah, Jeriko, Betlehem, Hebron, Gaza, Khan Yunis, Majdel Shams, Jerusalem och Tel Aviv. Området har en budget på 22,4 miljoner Schweiziska franc och 220 anställda. Områdets befolkning uppgår till mindre än 9.5 miljoner och den totala ytan är blott 28,285 kvadratkilometer. Samtliga siffror är från 2001.

I kölvattnet av den växande skandalen med Sveriges hemlighållna bidrag till PLO:s propagandaministerium NUS – slussade via svenska SIDA – är det av yttersta vikt att donerade pengar, såväl i Sverige som utomlands, distribueras med full insyn och utan politiska intressen.

MDA är en judisk organisation som bevisligen hjälper alla nödlidande oavsett religion, nationalitet eller politik. När en jude exkluderas för att han är jude, brukar det kallas för antisemitism. Det är viktigt att ICRC nu bevisar att anklagelserna om antisemitism är helt grundlösa och att dess ställningstagande enbart beror på arabländernas politiska påtryckningar. Detta görs bäst genom att omgående ta upp Israels Magen David Adom som fullvärdig medlem.

Med samarbete istället för utestängning skulle synergivinsterna kunna frigöra ytterligare resurser till att ta itu med några riktigt stora humanitära problem, såsom slaveri, tortyr och kvinnoförnedring. Problem som orsakar oanat lidande i bland annat det muslimska Nordafrika.

Varför denna rädsla för sanningen?

Judehat är judehat är judehat, oavsett hur man försöker bortförklara företeelsen.

Gunnar Thorell skriver att ”med många tusental dödade och skadade (i Mellanöstern) måste kanske en sorts avräkning göras för starka känslor”.

Men varför anser Thorell att detta endast fungerar i EN riktning? Varför tycker han att det hat som byggs upp av konstanta nyheter om döda och lemlästade människor i Mellanöstern bara ska få ventileras av svenska muslimer genom attacker mot svenska judar?

Tror inte Thorell att svenska judar också har känslor som rivs upp när de dagligen läser om släktingar och vänner som lemlästas av bussexplosioner, självmordsbombningar, skarpskytte utövat mot spädbarn av palestinska terrorister? Hur i all sin dar lyckas då svenska judar lägga band på sig själva och aldrig tar ut sin frustration på svenska muslimer? Vi ser aldrig svenska judar gå omkring och attackera eller förödmjuka svenska muslimer. Vad för sorts supermänniskor är dessa svenska judar som lyckas bete sig som civiliserat folk trots det konstanta dödandet av familj och vänner – samtidigt som svenska muslimer ursäktas för sitt raseri uttryckt i judehat i Sverige när de konfronteras med det konstanta dödandet av familj och vänner i samma landområde?

Faktum är naturligtvis att de svenska judarna är inga som helst supermänniskor – de har bara anammat värdlandets civiliserade värderingar med allt vad det innebär av respekt för ens medmänniskor. Thorell blandar bort antisemitism med antisionism och urskuldar den förra under täckmantel av det senare. Men de svenska judarna lyckas alldeles galant att hålla isär sina olustkänslor mot exempelvis Arafat från sina känslor för de svenska muslimerna – av den enkla anledningen att den ena inte har med den andra att göra. Kan de så kan väl andra?

De som ägnar sig åt ursäkter och bortförklaringar för antisemitism slår knut på sig själva när de försöker rättfärdiga och förmildra uppkomsten av rått judehat. Enbart genom att angripa källorna kan man komma till rätta med problemet.

Lösningarna heter öppenhet, debatt och utbildning. Definitivt inte förnekande.

Låt inte våldsförespråkarna ta över

Låt inte våldsförespråkarna ta över:
Thomas Hammarberg spär på våldet i Mellanöstern

Israels Ariel Sharon fortsätter samtalen med palestiniernas Abu Mazen trots självmordsbombningar. Enligt Palmecentrets Thomas Hammarberg måste Israel på förhand acceptera samtliga palestinska krav för att överhuvudtaget ges rätten att närvara vid förhandlingsbordet. Israels vägran att gå med på dessa villkor rättfärdigar fortsatt palestinskt våld.

”Förhandla: överlägga i syfte att utarbeta överenskommelse av kompromisstyp.”
Definitionen återfinns i Nordstedts Stora Svenska Ordbok. Ändå skriver Palmecentrets Thomas Hammarberg på ett sätt som ifrågasätter hans förståelse av ordets innebörd (GP Debatt 030520). Efter 5 palestinska självmordsbombningar i Israel inom loppet av 48 timmar, väljer Hammarberg en rubrik ”Låt inte våldsmännen ta över” – men med en bild av Israels premiärminister Ariel Sharon under rubriken. En logisk kullerbytta som tar omvänd argumentering till helt absurda höjder.

Hammarberg kritiserar Israels vägran att i förväg och utan förbehåll acceptera ”vägkartan” i sin helhet. Detta kallar han för att ”underminera fredsprocessen” – det visar på Israels ovilja att förhandla. ”Att vägra ens diskutera detta är att sabotera fredsförsöken” skriver Hammarberg lite senare i sin artikel. Då syftar han på flyktingarna, men det är principen som är kärnan – att vägra diskutera är likställt med sabotage.

Palestiniernas lika bestämda krav att Israel ovillkorligen måste acceptera samtliga punkter i vägkartan ses dock inte av Hammarberg som något tecken på ovilja att förhandla – där är det ett tecken på beslutsamhet. Inga kraftiga fördömanden om ”att vägra ens diskutera (ett alternativ) är att sabotera fredsförsöken”.

Historiskt sett finns åtskilliga situationer där en definition tillämpats för judar och en helt annan för icke-judar – situationer som har lett till katastrofer för det judiska folket. Hammarberg har kanske inte läst de historieböckerna.

Fem palestinska självmordsbombningar inom loppet av 48 timmar, och Sharon upprepar sin ståndpunkt att han fortsätter att hålla alla dörrar öppna för Abu Mazen. Detta rimmar illa med Hammarbergs påstående om att Sharon inte vikit från sitt tidigare krav på ”absolut lugn som villkor för att förhandla”. Hammarbergs selektiva blindhet tycks sålunda inte gälla enbart historia, utan även nutida fakta. Inklusive fakta som att de senaste bombningarna egentligen inte är riktade mot Israel, utan utgör ett varningsskott från Hamas och Islamiska Jihad mot Palestinska Myndigheten – men där som vanligt judiskt blod offras i de interna palestinska maktkamperna.

För Hammarberg är ett minikrav att Abu Mazen måste ”kunna visa något enda resultat av fredsarbetet” – därför är det så viktigt att Israel ger honom något. Annars får inte Abu Mazen sitt folks stöd. Israels judar behöver dock tydligen inte se ”något enda resultat av fredsarbetet” – som exempelvis möjligheten att kunna ta sig till skola, daghem, arbete utan att bli sprängd i luften. Om den judiska staten insisterar på ett goodwilltecken som undanröjer denna dagliga fara, då visar man hårdnackat motstånd mot fred. En definition för judarna, en annan för övriga. Måhända är det inte det som Hammarberg förespråkar, men lyxen att avsäga sig ansvaret för effekterna av ens ord och aktioner är ett privilegium som är få förunnat.

Hammarberg talar varmt för palestiniernas rätt att bosätta sig i Israel. Han syftar på de ”700,000 palestinier (som) drevs, skrämdes eller lockades iväg från sina hem”. Hammarberg talar dock inte alls om upphovet till denna tragedi: att de invaderande arabiska arméerna beordrade de arabiska invånarna att utrymma området för att förenkla invasionen och krossandet av den judiska staten. Detta trots att Israel utan förbehåll accepterade delningsplanen som skulle ge såväl palestinska judar som palestinska araber varsitt självständigt land. Idag, 55 år senare, pratar Hammarberg om nödvändigheten av att Israel utan förbehåll accepterar villkoren. En märklig förhållning till historisk fakta.

Betyder ovanstående att de palestinska flyktingarna och deras ättlingar för evigt är dömda att leva i misär hos sina egna arabiska bröder, så som de hållits fångna under 5 decennier? Inte alls: med lite välvilja från dessa arabiska bröder kunde de integreras där de bor – på samma sätt som judiska flyktingar från arabländerna togs emot av Israel och integrerades. Med lite välvilja kunde Hammarberg göra det enda ärliga och upplysa om det som han vet är sanningen – att Israel har garanterat att bekosta flyktingarnas integration där de bor eller att bekosta deras flytt till ett framtida Palestina. Trots att inget arabland någonsin erbjudit sig att göra motsvarande för Israel.

Vi pratar förstås om ett Palestina som skapas sida vid sida med – inte istället för – Israel. En titt på vilken palestinsk skolbok som helst belyser dock hur palestinska myndigheten (som ju ansvarar för skolundervisningen) ser på framtiden – Israel finns inte, hela området mellan Medelhavet och Döda Havet benämns Palestina.

Är det den här sortens ”förhandlingsvilja” som Hammarberg förespråkar? Indoktrinering, att skapa ”fakta” i hjärnan på varje litet barn så att en ändring blir omöjlig att genomföra när de blir vuxna?

Fem självmordsbomber i Israel inom loppet av 48 timmar. ”Låt inte våldsmännen ta över” skriver Thomas Hammarberg. Med en obeskrivlig smaklöshet väljer man att para ihop rubriken med en bild på offrens premiärminister, Ariel Sharon.

Läsarna väntar fortfarande på att Thomas Hammarberg ska upplysa om vilka av dessa fem självmordsbombare som skickades av Ariel Sharon. För Hammarberg nämner inte Arafat, Hamas eller Islamisk Jihad med ett enda ord.

Konflikten började när Israel slog tillbaka

Började konflikten när Israel slog tillbaka?

På sistone (februari 2003) har det varit tyst kring självmordsbombningar i Israel. Överhuvudtaget hör man ganska litet om Israel, förutom när israeliska trupper arresterar eller dödar palestinska terrorister.

Antalet verksamma självmordsbombare har inte minskat, men deras framgång har decimerats. Anledningen är att Israel har tagit kriget till terroristernas planhalva.

Västerländska ’fredsaktivister’ rasar och ställer upp som mänskliga sköldar i palestinska arabers hem på Västbanken och i Gazaremsan. Men Israel letar inte efter civila palestinier utan enbart efter terrorister. Frågan är då varför dessa ’skyddsänglar’ känner sig kallade att skydda massmördare.

Intressant är även att dessa ’fredsaktivister’ aldrig kritiserar palestinsk terror mot civila israeler eller erbjuder sig att skydda israeliska bussar, restauranger eller diskotek. När vare sig palestinska araber eller utländska ’fredsaktivister’ utanför Israel demonstrerar mot terrorn eller visar intresse av att stoppa massmorden i Israel, tvingas Israel att ensamt agera.

Under första halvåret 2002 genomfördes 31 självmordsattacker mot israeler. De krävde 166 människoliv, medan 1167 skadades och lemlästades. Allt under en period då den israeliska regeringen chansade och hörsammade omvärldens krav på återhållsamhet. Det hjälpte föga. På mindre än en vecka i månadsskiftet mars-april skedde 4 självmordsbombningar på raken utan att Israel besvarade våldet och utan att omvärlden agerade med krafttag mot terroristerna. Denna återhållsamhet uppmuntrade till ett femte illdåd, varför en israelisk självförsvarskampanj till slut blev ofrånkomlig. Den inleddes med punktinsatser men självmordsattackerna fortsatte. Den israeliska aktionen galvaniserade dock omvärlden till påtryckningar på Israel att sluta skydda sig om skyddet krävde våld.

Först när Israel tog över kontrollen från den palestinska myndigheten har en markant vändning i terrorstatistiken noterats. Sedan december har inte en enda självmordsbombare lyckats tränga in i Israel, men ca 10 försök om dagen har stoppats.

En yttre skyddsring, som av nödvändighet innebär en stor mänsklig, moralisk och ekonomisk belastning på den palestinska befolkningen, är följaktligen det enda som är effektivt i kampen mot terrorn när dess baser ligger runt knuten. Åtminstone så länge befolkningen inte gör ett strategiskt val för fred och demokrati.

Tills detta sker är dörren till fri rörelse, ekonomisk stabilitet, arbeten, skolor låst. Men nyckeln ligger i händerna på de palestinier som inget hellre vill än att leva i säkerhet och välmående. Problemet är att majoriteten av palestinierna ar påfallande tyst, och tysthet är ingen bra grogrund för förändringar.

För drygt två sedan förde förändringar israeler och palestinier närmare varandra än någonsin tidigare. Hade Yasser Arafat inte utlöst sin intifada för att med våld skaffa sig det han inte uppnått genom förhandling, hade Israel aldrig behövt skydda sig proaktivt.

Frågan är därför när palestinierna väljer att omsätta insikten om att våld inte lönar sig till handling och istället försöker något banbrytande.

Fast inte så banbrytande egentligen: Israel återlämnade hela Sinai när Egyptens President Sadat lade ner vapnen. Jordanien skrev under ett fredsavtal med Israel. Båda länder har nu bättre politiska och ekonomiska relationer med sin omvärld än någonsin tidigare.

Om de palestinska araberna vill ha en stat bredvid – men inte istället för – Israel, kan den bara skapas av palestinier som är modiga nog att genomföra nödvändiga förändringar. De måste ha mod att motsätta sig Yassir Arafats och Hamas diktatoriska styre. Först då kan Israel lämna områden som de inte har något egenintresse av att kontrollera, vore det inte för att skydda sin civilbefolkning mot fundamentalistiska massmördare.

Det är upp till palestinierna att genomföra denna förändring.

Och att överge mantrat om att kriget började när Israel slog tillbaka.

Vem är Hanan Ashrawi?

Palestiniern Hanan Ashrawi besökte Stockholm förra veckan (januari 2003) för att ta emot Olof Palmes pris för insatser för fred och mänskliga rättigheter.

För två år sedan sade Ashrawi att hon ”hoppas att de som står bakom (palestinsk självmordsterror) mot israeliska civila … upphör att uppmuntra våra pojkar att utföra dessa operationer, därför att vi inte ser några resultat från dessa aktioner…” (tidningen Al-Quds 000619). Ashrawi var inte upprörd över det dubbla brottet mot mänskliga rättigheter genom att palestinska barn hjärntvättas till att bli levande bomber och israeliska civila slaktas i dessa attacker; nej, missnöjet gäller bara att hon ”inte ser några resultat från dessa aktioner”.

Ändå inbjöds Ashrawi till Stockholm för att få Palmepriset för fred och mänskliga rättigheter.

Samma Hanan Ashrawi citerades i den officiella Palestinska myndighetens tidning ett par år tidigare (Al-Hayat Al-Jadeeda, 980702). Där beskrev hon Förintelsen av judarna under andra världskriget som ”en bedräglig myt som judarna har betecknat som Förintelsen och exploaterat för att få sympati.”

Tack och lov har vi en statsminister som har helt motsatta värderingar, exemplifierad genom hans fantastiska insats för just Förintelsens offer i ”Om detta må ni berätta”.

Vi lever verkligen i en konstig värld.

KG Hammars bojkott av den judiska staten

Bäste KG Hammar,

Idag tog jag emot ett svar som Du tillsänt mig. Jag blev ganska förbryllad över dess innehåll och dess vaga och motsägelsefulla innebörd, tills jag av en händelse fick reda på att Du skickat ett identiskt svar till andra (om inte alla) som ställt sig kritiska till Ditt offentliga tilltag nyligen mot Israel och judarna.

Enligt Dig har jag – och alla andra som fått Ditt brev – ”läst fel” och lider sålunda av språkliga svårigheter; en kollektiv svårighet som drabbat många svenskar som Du skrivit till men där du inte har något ansvar för "missförståndet". Jag skall enligt Dig inte alls förstå av rubriken ”Sluta att köpa israeliska varor” att svenskar uppmanas att sluta köpa israeliska varor. Då så – tillbaka till skolbänken med mig.

Likaså när det står ”Avbryt EU:s handelsavtal med Israel” skall jag inte alls förstå att Du uppmanar Sverige att sluta köpa israeliska varor under de villkoren som gäller idag, utan enbart under försämrade villkor som skulle göra det svårare och dyrare för svenskar att köpa israeliska varor.

Och enligt Dig är det jag som lider av språkliga svårigheter?

Bäste KG Hammar, jag vet inte vad det var som föranledde Dig att skicka mig ett svar som inte hade några beröringspunkter med mitt brev till Dig, men låt mig påminna Dig om vad jag skrev till Dig. Jag gör det mycket mer kortfattat denna gång eftersom jag nu är medveten om det här med språkliga svårigheter:

Den enda förutsättningen för en rättvis och långsiktig fred i Mellanöstern är att Israels arabiska grannar – inkluderande de palestinska araberna – gör otvetydig avkall på sina decennier gamla beslutsamhet att förinta den judiska staten. Detta berör Du icke alls.

Ingenstans i uppropet står ett enda ord om krav på upphörandet av mord på israeliska barn, hets mot judar, indoktrinering, kidnappningar eller självmordsbombningar. Ingenstans nämns något om prestationskrav på palestiniernas regim. Du talar Dig varm för bojkott av varor från de ockuperade områden pga våldsamheterna där, men Du åsyftar enbart israeliska varor. Palestinska varor som kommer från samma våldshärjade område där palestinska terrorister dödar civila är undantagna Dina bojkottplaner.

Konflikten handlar inte om ”ett folk som kräver tillbaka” ett land, utan om att vissa araber omgivna av många andra araber vill ha ett stycke land som de aldrig tidigare ägt och som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet. Detta är fakta som Du inte berör i vare sig Ditt ensidiga upprop eller Ditt påvert formulerade svar.

Du förespråkar ett ”internationellt ingripande och närvaro av fredsskapande styrkor inom ramen för FN”. Vi som var med tidigare minns när dessa fredsskapande FN-styrkor blev beordrade av Egyptens President Nasser att packa och ge sig av inom 24 timmar, och hur snabbt denna ”fredsskapande” insats ersattes av egyptisk militär med kriget 1967 som följd. Snälla nån, så historielös är väl ingen i dessa upplysta tider att man inte känner historiens vingslag? Med undantag av Dig, KG Hammar. Eller känner Du väl till det men har just detta som agenda?

Du skriver att man ”både kan vara vän till Israel och starkt kritisk mot Israels politik”. Äntligen har vi något vi är helt överens om. Det är också en devis efter vilken jag lever. Jag balanserar dock min kritik av Israel med min kritik av exempelvis palestiniernas upprepade massmord. Något som inte nämns i Ditt upprop och som Du alltjämt undviker att ta ställning till i den standardtext som Du skickade mig.

Med Din inställning till vad som är ”pedagogiskt”, föredrar nog jag att fortsätta ”läsa fel” men att läsa med min värdighet i behåll. Mitt samvete skulle aldrig tillåta mig eller mina trosfränder att agera mot någon levande människa eller något land på det sätt som Du så obekymrat gör. Däri ligger kanske skillnaden mellan en människa som verkligen lever religiöst i ord och handling (även de ord han läser ”fel”) och den vars attityd till religion består enbart i belåtenhet över hans officiella titel och icke alls i hans tankar.

Sist, KG Hammar, och långt ifrån minst. Du skriver längst ned i Ditt svar: ”Jag känner sorg och vemod över att det för så många är så svårt att föra en sakdiskussion där Israel är inblandat.” Hade Du, bäste KG Hammar, minsta tecken till självrannsakan och självkritik – för att inte säga heder – i Din kropp skulle Du omgående be om ursäkt för denna grova förolämpning. Det är just Din oförmåga att föra en sakdiskussion som är stötestenen och som är så djupt frånstötande för varje tänkande människa.

Återkom gärna antingen privat eller i media när Du bestämmer Dig för att föra en lika objektiv ”sakdiskussion” med ensam fokusering på den av Arafat ledda palestinska regimen, som Du nyss genomdrev om Israel.

Du ”känner sorg och vemod”? Det är då inget mot vad jag känner mig i åsyn av Din fullkomliga brist på empati.

Vänligast,

Att det ska vara så svårt med objektivitet och perspektiv

I det omfattande nyhetsflödet om Mellanöstern som GöteborgsPosten bidrar till, har två viktiga händelser missats av utlandsredaktionen.

Vid FN:s säkerhetsrådets nyligen avslutade debatt om internationella ansträngningar ämnade att skydda barn i väpnade konflikter, fördömde FN:s specielle representant, Biträdande Generalsekreterare Olara Otunnu, de palestinska självmordsbombningar som destruktiva mot såväl israeliska som palestinska barn.

"Användandet av självmordsbombningar är helt förkastligt. Inget i världen kan rättfärdiga detta,” sade Otunnu, och fortsatte: "Vi har bevittnat båda ändar av dessa förfärliga illdåd: barn har använts som självmordsbombare, och barn har massakrerats av självmordsbombare. Jag kräver av den Palestinska Myndigheten att den gör allt i dess makt för att sätta stopp för allt deltagande av barn i denna konflikt."

Den andra utvecklingen har en än mer Sverige-aktuell koppling, då det gäller besöket i Israel av Ugandas President, Yoweri Kagata Museveni. Museveni, som hjälpte till att driva slaktaren och massmördaren tillika Ugandas tidigare president Idi Amin på flykt, var under en tid bosatt i Sverige – till och med i Göteborg, och mer GP-aktuell kan det knappast bli. President Museveni sade under sitt besök i Israel: ”När vi pratar om frihet är det ingen som kan säga att jag inte vet vad jag talar om – jag hjälpte till att fördriva båda Idi Amin och Milton Obote från mitt land, och jag säger att i Afrika har vi aldrig sänkt oss till terrorism. Vi har stridit för vår frihet, ja, vi har använt vapen, sant, men aldrig terrorism – vi riktade oss enbart mot soldater och mot människor med vapen. Detta är historien om frihetskamperna i Sydafrika, i Mocambique, Zimbabwe, Angola, Namibia. De palestinska metoderna med massmord på civila känner vi inte igen som ett sätt att strida för frihet.”

President Museveni förespråkar istället dialog. Just den sortens dialog som avbröts av Yasser Arafat och ersattes av självmordsbombningar när fredsavtalet – och en självständig palestinsk stat – i stort sett var undertecknat for två år sedan.

En terrorist blir en "gärningsman" om offret är jude eller israel

Vad är det som styr användandet av begreppet "terrorist" när man rapporterar om nästintill identiska handlingar?

Frågan blir aktualiserad genom att citera två artiklar undertecknade TT (december 2002):

"De tre terrorister som genomförde attentatet - och dog i det - hade lyckats få tag på officiella ryska passersedlar ... alla tre självmordsbombarna bar ryska kamouflageuniformer."

(Efter självmordsbombningen som krävde ca 60 liv i Grozny, Tjetjenien)
TT-AFP i Göteborgs-Posten 021229


”Minst fyra israeler dödades och åtta andra skadades vid en attack i går kväll … En palestinsk gärningsman sköts till döds på platsen och en andra palestinier som också deltagit i överfallet dödades senare… Den väpnade muslimska rörelsen Islamiska jihad tog senare på sig angreppet…”

(Efter attacken på Otniel på södra Västbanken)
TT-Reuters i Göteborgs-Posten 021228


I Grozny betecknas separatister som iklär sig främmande makts uniform (ett brott mot Genevekonventionen) och medvetet dödar civila (ett brott mot Genevekonventionen) som ”terrorister”.

I Otniel betecknas separatister som iklär sig främmande makts uniform (ett brott mot Genevekonventionen) och medvetet dödar civila (ett brott mot Genevekonventionen) som ”gärningsmän” tillhörande en ”rörelse”.

I fallet Grozny skriver TT att terroristerna bar främmande makts uniformer.

I fallet Otniel nämns inte detta.

I Grozny var offren på sin arbetsplats.

I Otniel höll offren precis på att inleda gudstjänsten på fredagkväll inför sabbatsmåltiden.

I Grozny var offren ryskortodoxa kristna.

I Otniel var offren judar.

Finns fler omständigheter – likheter eller skillnader – som jag inte uppmärksammat?

Så här inför slutet på detta och början på den nya året kan man alltid hoppas att det stundande nya året medför förändringar för en fredlig framtid för alla, fast med TT som censurerar och regisserar svenska folkets nyhetskonsumption, stannar nog detta vid from förhoppning.

Om konsten att "förlöra" något man aldrig ägt

Bo-Inge Andersson säger i SVT1 (021204) att “Palestiniernas stora problem ligger i att de förlorade sitt land när staten Israel grundades” (jag tror men är inte helt säker på att jag citerar honom ordagrant).

Jag efterlyser svar till följande frågor:
1.

Hur förlorar man något som man formellt, officiellt och politiskt aldrig haft, och ej heller tidigare haft anspråk på? Hela det omstridda geografiska området som kännetecknades av skiftande gränsdragningar fram till staten Israels grundande behärskades av britterna, och innan dess av ottomaner. Var kommer ”palestinier” in som politiskt begrepp? Svaret är att som begrepp kom de till endast efter det att judarna spelade en mer framträdande roll i området.[1]

2.

Det landområde som palestinierna idag säger sig vilja ha suveränitet över var mark som behärskades av Jordanien (Västbanken) samt Egypten (Gazaremsan) – om man bortser från Fatah, Hamas, Islamiska Jihad, Hizbollah, Tanzim och diverse andra palestinska terrorgrupper som säger rakt ut att de vill ha hela Israel – ”hela landet mellan Havet och Sjön”.[2] Hur kan Bo-Inge Andersson i sin vildaste fantasi få till det så att det är Israels bildande som har kommit till på bekostnad av palestinierna? Hur kommer det sig att palestinierna bara rest sina krav när judarna fick ett starkare fotfäste i Mellanöstern? Hur kommer det sig att de var alldeles tysta när jordanier och egyptier hade herraväldet över dessa landområden? Och hur kan man ge ett svar på dessa frågor utan att åberopa en ordentlig portion judehat – i vardagsspråk kallat antisemitism? Den sortens hat som vi hörde Iraks utrikesminister Tariq Aziz ge exempel på i samma program när han talade om ”påstådda” övergrepp mot judar under andra världskriget. Vill man på SVT verkligen sälla sig till den här sortens vidrighet?

Jag förespråkar och har alltid förespråkat en lösning av Mellanösternkonflikten som tillgodoser allas – ALLAS – behov och rättigheter. Vi trodde att vi faktiskt var där för två år sedan, men sedan kom vågen av självmordsbombningar mot civila i Israel. Om ena sidan envisas med att försöka vinna på bekostnad av den andra, vet vi ju redan hur det kommer att sluta – vi har sett det utsiktslösa resultatet under sex decennier. Ett led i skapandet av en rättvis lösning är att kyla ner situationen genom objektiv, saklig och korrekt faktarepresentation. Den svenska publiken är inte betjänt av snedvriden rapportering, och sådan mediemanipulation kommer inte att gagna en lösning som ser till allas – ALLAS – bästa. Vilket vi alla vill.

[1] Focus, Almqvist & Wiksell 1961. s 651. “Palestina: område i Främre Asien vid Medelhavet. Från 1000-t f. Kr. dominerat av judisk befolkning. Kom under arabernas välde 636, under turkarnas 1577. P. blev britt. mandatområde efter 1:a världskr. o. delades 1947 av FN i en judisk stat, Israel, o. en arabisk stat, vars område 1948 delades mellan Israel, Jordanien och Egypten.” Tilläggas kan att Israel fick del av den tänkta arabiska staten (som i övrigt delades av Jordanien och Egypten) efter det att samtliga Israels arabiska grannar anföll landet 1948 men förlorade ändå kriget mot Israel. Då detta svenska uppslagsverk skrevs redan 1961 kan den knappast beskyllas för att vara färgad av nutida politiska hänsynstaganden.

[2] Shiekh Yuosouf Abu Sneina, officiell predikant på Al Aqsa Moskén, på palestinsk radio (April 30, 1999):
"Det islamiska landet Palestina är en enhet som icke är delbar. Det finns ingen skillnad mellan Haifa och Nablus, mellan Lod och Ramallah, mellan Jerusalem och Nazareth.”

Vem behöver ljuga? Att undvika sanningen går lika bra.

Ska man tro TT-artikeln intagen i Göteborgs-Posten fredag 18 oktober 2002, får man intrycket av att journalisten har tillgång till information inifrån.

Korrespondenten ”vet”, exempelvis, att hela vitsen med USA-planen om en internationell fredskonferens för mellanöstern planerad till nästa höst är att underlätta för ”Sharon (att) gå till val, tänkt att hållas i oktober eller november nästa år, på framgången att fredssamtal är på gång, utan att faktiskt ha börjat förhandla”.

Vilken cynism. Och vilken insiderinformation vederbörande journalist måste ha haft för att kunna avslöja detta ”faktum”. Man anar ju vilken kanal journalisten har haft, eftersom det levereras även andra ”fakta” från en nämnd källa – Terje Röd Larsen. Just samme Larsen som än idag framhärdar ståndpunkten om en ”massaker i Jenin” när till och med härdade propalestinska propagandister skruvar generat på sig när denna lögn kommer på tal.

I TT-artikeln poängterar Larsen (som är den enda citerad källa) ”palestiniernas ’nästan ofattbart’ dåliga humanitära situation” och därtill ”den israeliska förstörelsen av palestinska myndigheter” som bevis på destruktionisternas framfart. Journalisten såg sig inte nödgad att inhämta åsikter från den israeliska sidan. Och tyvärr kunde inte Larsen precisera någon destruktiv tendens eller aktion utfört av någon enda palestinsk individ eller grupp – vare sig Hamas användandet av anti-tank missiler mot israeler, eller Islamiska Jihads självmordsbombningar mot israeliska skolbarn, eller Tanzims sprängladdningar placerade vid israeliska busshållplatser, eller Hizbollahs raketsalvor i norra Israel mot förskolebarn som sover middag, eller…

Grundas månne Larsens bitterhet i hans djupt personliga besvikelse över att inte uppnå världserkännande som mannen som, vid sida av Rabin, Peres, Clinton och Arafat, levererade freden till mellanöstern? Och låter han israelerna känna av hans vrede för att han snuvats på nyckeln till de fina salongerna?

Men hur förklarar man TT-korrespondentens attityd? Journalistetiken kräver att reportern står över allt detta – yrket förespråkar ju kall, objektiv, oberoende rapportering. Om inte man bara ser yrket som en bro till något annat, dvs en möjlighet att hetsa den tidningsläsande befolkningen i en förutbestämd riktning.

Det är just därför det känns så isande olustigt att läsa TT-korrespondentens snedvridna personliga åsikter serverade som ”journalism”. Alla vi som kämpat och fortfarande kämpar för en lösning som genuint tillgodoser allas – läs ALLAS – rättmätiga behov, som tar båda sidors oro på lika stort allvar, som förstår att en lösning som favoriserar ena sidan på bekostnad av den andra är dömt att misslyckas; som sagt, alla vi som tror på en verklig fred fjärran destruktionisterna, kan bara se på med oro när TT fortsätter att vinkla sin rapportering om mellanöstern.

För fortsätter man i denna takt, omvandlas så småningom spådom till sanning. Vilket gagnar ingen.

Den 16:e oktober skrev TT:s Jonas Lindgren en ursäkt för en lika snedvriden artikel. Han bad då om ursäkt för en kollega som han kännetecknade som en ”mycket ambitiös, men ovan, reporter (som) läst in alldeles för mycket” i sin iver att skriva.

Var det samma reporter denna gång också? Börjar det inte bli dags att göra något åt problemet? Vinklad rapportering – vare sig det är medvetet utfört eller resultat av bristande yrkeskunskap – spär på det hatklimat som världen känner av i allt större utsträckning sedan 11:e september.

Omsorg om framtiden kräver sansat reportage!

Orsak och verkan! Enklare kan det inte bli.

Orsak och verkan, Aslam Khan! (Replik i GP Fria Ord 020412)
Försök att förstå innebörden.

Vet inte Aslam Khan att de nuvarande våldsamheterna är resultatet av fyra självmordsbombningar på raken och en mängd attacker med skjutvapen? Khan reagerar dock först när Israel svarar.

Han ger också inga svar på frågan om när Arafat kommer att gripa de skyldiga. Lika lite som vi tyder något svar på frågan om han verkligen vill göra det.

Varje land har rätt att skydda sina civila – busspassagerare, skolbarn, bedjande, restaurangbesökare – från terror. Det är terrorister som hotar Israels säkerhet. Det är terrorister som är målet. Tar Yasser Arafat itu med sina terrorister – som överenskommet – behöver inte Israel göra det.

Det är ingen idé att försöka svartmåla den ena sidan i en redan svår konfliktsituation, till förmån för den andra. Den intelligente analytikern kommer istället ganska snabbt till slutsatsen att man borde göra precis tvärtom: det enda som innebär verkligt framsteg och hopp för den egna sidan är att göra den andra sidan så nöjd som möjligt – med respekt och säkerhet i fokus.

Dit hör inte självmordsbombningar, och dit hör följaktligen inte intrång på annat lands område.

Mediernas ansvar för hatsamhället

Inte ens den mest naiva betraktaren eller den mest hängivna deltagaren i händelserna i Mellanöstern skulle påstå att det finns en sida med full rätt på sin sida och en med totalt fel. Båda sidor är i rimlighetens namn skyldiga till kontraproduktiva handlingar, missade tillfällen och misstolkningar. Det tjänar inget till att – för hundrade gången – upprepa den ena eller andra sidans fel. Omvärlden är vid det här laget mycket medveten om vad som har skett, och om resultatet av det som har skett.

Man kan med visst mått av objektivitet misstänka att President Bill Clinton hade för bråttom med sin tidtabell för fred – att hans behov av att kröna sin ämbetsperiod med ett storverk gick före en grundlig förankring i de båda lägren.

Man kan med visst mått av objektivitet kritisera Israel för att det tog så många år innan en ledare med Ehud Baraks vision tog steget och erbjöd en banbrytande lösning. Att superhöken Menachem Begin lämnade tillbaka Sinai till Egypten i utbyte mot fred – därtill utan ett enda skott under förhandlingsprocessen – borde ha uppmuntrat de efterföljande israeliska ledarna att följa efter medan tid var, istället för att ovilligt släpas dit av en utomstående part.

Man kan med visst mått av objektivitet kritisera den Palestinska Myndigheten för sin oförmåga – eller cyniska ovilja – att strypa självmordsbombningarna och beskylla denna inaktivitet på den av Israel tillämpad isoleringen. Samtidigt som samma Palestinska Myndighet besitter så mycket rörelsefrihet och auktoritet samt ledningsförmåga att man har kunnat beordra och genomföra summariska avrättningar och ibland även rättegångar av misstänkta Palestinska kollaboratorer trots isoleringen.

Vi är alla medvetna om vilken syn som möter oss när vi tittar i backspegeln. Vi kan alla – på bägge sidor i konflikten – ”vår” del av historien. Det sägs att den som inte lär av sin historia är dömd att misslyckas med sin framtid.

Samtidigt vet vi av bitter erfarenhet att om vi låter enbart vår historia forma våra ställningstaganden idag, kommer vi aldrig att bygga en framtid för imorgon. Grunden för undergång befästes därmed.

Är allt det ovanstående bara vackra tankar? Är filosofiska funderingar en lyx som förbehålls dem som har tid över för teoretiska lekar? Icke alls – de styr vårt tankesätt och därför våra handlingar på ett mycket konkret sätt.

I fallet Mellanöstern kan det hela sammanfattas med en uppmaning till pressen: Kyl ner situationen. Bidra inte till hets. Titta förbi fasader som består av orättvisa, grovt förenklade ”svartvita” förklaringar och bortförklaringar. Som yrke är journalistikens uppgift att ifrågasätta – inte att ge färdiglagade svar som backar upp förutfattade meningar.

I t ex Aftonbladet skriver Carl Hamilton att President Bush är ”blodtörstig”, och på ledarsidan påstår man att Palestiniernas President Arafat ”korsfästs” (1 april). Ingenstans i samma skrivelser står något om blodsutgjutelse från Palestinskt håll, ej heller att hela den muslimska världen reagerade med oerhörd ilska när President Bush använde just det religiöst laddade uttrycket ”korståg mot terror” efter 11:e september. Varför är Hamiltons användande av begreppet plötsligt acceptabelt? När man i Aftonbladet läser samme Carl Hamiltons betraktelser om ”nio miljoner Israeler” (7 april) kan man bara dra slutsatsen att det har skett en massinvandring av ca 3 miljoner människor under natten – Israels befolkning är ju inte större än ca 6 miljoner. Sanningen brukar som bekant vara det första som korsfästs när pressetik får stå tillbaka för personligt tycke och en högst personlig agenda.

Om man nu vänder sig till GöteborgsPosten är det intressant att analysera Britt-Marie Mattsons artiklar. Mattson skriver ur en snedvriden propalestinsk och antiisraelisk synvinkel. Till exempel påstår hon att ”Israels olycka är valet av en ledare som lovade det som han aldrig hade för avsikt att uppfylla” (6 april). Har Sharon verkligen anförtrott Mattsson detta? Just det faktum att Israel valde den hårdföre Sharon pga att Baraks mjuka linje möttes av Palestinskt våld, figurerar inte alls i Mattssons resonemang.

Hamilton och Mattsson befäster polariseringen då de skriver så grovt vinklat. Deras obalanserade ”reportage” ger bra grogrund för samhällets mörka krafter, som även de hoppas kunna dra nytta av turbulensen i Mellanöstern. Resonemanget är lika isande makabert som det är logiskt: om journalister ostraffat kan skriva så uppenbart vinklat om Israel, kan väl även dessa människor uppträda på samma sätt: oemotsagd antiisraelisk propaganda (som ju får härja fritt) får tjäna som bärare för antijudisk verksamhet. Samhällets tystnad tolkas som samhällets stöd.

Och vi ser redan resultatet här hemma. Det ohämmade hatet som idag villigt publiceras i media – både i form av hejdlöst partiska ”reportage” och som öppet hatiska insändare utan understöd av fakta – börjar få genomslag på gator och torg. Alldeles nyligen i till exempel Göteborg har judar och judiska verksamheter fått utstå bombhot, vandalisering, telefonterror. Judar slås ned på öppen gata för att de bär kalotten, den judiska huvudbonaden.

Frågan är: Kommer medierna att inse sitt ansvar och samhället att upptäcka vad som pågår först när kristna svenskar inte vågar gå ut bärande halsband med ett kors? När kommer vi som samhälle att inse att våra handlingar – och brist på handlingar – faktiskt har konkreta effekter?

Mediernas viktiga roll i en konflikt är att vägleda i fråga om respekt, sanningshalt och bevisföring i det skrivna ordet. Allt vars syfte är att enbart gagna ena sidan på bekostnad av den andra är destruktivt.

Ett rykande färskt exempel: EU-representanternas försök att besöka Palestiniernas President Yasser Arafat för att visa sitt stöd under belägringen var ett principiellt viktigt och mycket lovvärt initiativ.

Tyvärr var det inte ett dugg trovärdigt eftersom samma aktioner inte genomdrevs till förmån för Israel medan Israel var belägrad: när 4 självmordsbombningar på raken och otaliga attacker med skjutvapen utfördes av palestinska terrorister utan någon respons från Israel. Responsen kom först när bedjande judar massakrerades under påskfirande, och det är den responsen som alltjämt pågår.

Samma sak gäller Norska Nobelkommitténs uttalade vilja att ta ifrån Shimon Peres hans Fredspris. Arafat, å andra sidan, föreslås behålla sitt. På vilket sätt ska sådana partiska inlägg tolkas, om inte att det är ytterligare ett sätt att särbehandla allt som har med judar och Israel att göra?

Det samma gäller de fredsaktivister som så modigt visar sin solidaritet med de nu drabbade Palestinierna genom att agera som mänskliga sköldar. Mycket lovvärt, en aktion som med rätta hyllas i media. Men var fanns alla dessa mänskliga sköldar när hela Israel höll sig inomhus av rädsla för fler självmordsbombare? Varför, om de ville vara trovärdiga, satt inte dessa människor på Israeliska kaféer och åkte på Israeliska bussar med sina banderoller och flaggor för att visa sin solidaritet med Israelerna?

Men framför allt, varför ställer inte media denna fråga? Istället prisas dessa människor som hjältar. Det finns dock inget hjältemodigt i att skydda ett folk men samtidigt blunda för ett annat folks död. Uppmuntrar inte detta rasism, hat som segregerar folk?

Bygg istället broar! Det genereras tillräckligt med hat mellan dem i Mellanöstern som verkligen lever med dagens våld och motvåld. Det ligger inte i någons intresse att avlägsna ”experter” på bekvämt och säkert avstånd spär på hetsen och underblåser blind partiskhet, religiöst raseri och grovt våld även här hemma.

Det är medias skyldighet att se till att publiken får en rättvis bild av det som sker. Det är en skyldighet så att vi gemensamt kan arbeta för ett rättvist närmande från bägge sidor.

Annars bär medierna ansvaret för det hatsamhället som byggs upp. Och det gagnar ingen – speciellt inte i det avlägsna Sverige.

Sansat reportage tack!

GPs Britt-Marie Mattsson har världens bästa jobb! Hon får skriva vad hon vill, de egna åsikterna får blandas friskt med ostyrkta påståenden på tidningens utrikesnyhetssida.

Mattsson lägger all skuld för dagens fruktansvärda situation i Mellanöstern på Israels premiärminister Ariel Sharon. Enligt henne har ingen annan i hela världen något ansvar för situationen än just Sharon. Att vågen av självmordsbombningarna inleddes medan Israels mjukaste duva genom tiderna, Ehud Barak, satt vid styret och förhandlade fram en politisk lösning berörs inte i hennes artikel. Denna sanning skulle ju bara vara i vägen för hennes resonemang.

Dock kommer Mattsson sanningen snubblande nära vid ett tillfälle, då hon skriver om mordet på Israels premiärminister Yitzhak Rabin: ”Extremister finns på alla sidor.”

Så sant, Britt-Marie: De finns på alla sidor och i det demokratiska Israel låter man arrestera och rannsaka dem i domstolar, och döma dem enligt lagen.

Vilket är precis vad Israel har bett Yasser Arafat göra under de senaste 19 månaderna. Arrestera dem som planerar och genomför slakten mot Israeliska barn på väg till skolan eller födelsedagsfesten, vuxna på väg till snabbköpet eller arbetet. Svaret är istället ännu fler självmordsbombare. Helt i linje med Faisal Husseini, Palestinska Myndighetens Minister för Jerusalemfrågor, som säger: ”Valet ligger inte alls mellan förhandling och strid – man bör ha både förhandling och strid på samma gång … med vapen, med jihad, med intifada, med självmordsaktioner.” Omvärldens opinionsmakare mobiliseras först då Israels tålamod tryter – som förra helgen efter det att 3 självmordsbombningar och 2 attacker genomfördes på raken utan svar från Israel, med 50 döda och hundratals skadade.

Men det finns en lösning:

Tvinga Yasser Arafat uppmana sitt folk – på arabiska – att sluta slakta civila Israeler. Rikta därefter lika mycket energi på att tvinga Israel lämna de ockuperade områden – det skulle då inte finnas någon som helst ursäkt för en enda Israelisk soldat att närvara på Palestinsk mark.

Eller vill man hellre tvinga dem vara kvar på Västbanken och Gazaremsan, för att cyniskt använda deras närvaro i propagandasyfte?

Vad vill Yasser Arafat egentligen? Blod eller ett eget land, verklig fred och ömsesidig respekt?