Striden är över – kriget fortsätter

Tre minuter och 45 sekunder.

Det är allt som behövs för att förstå upphovet till den senaste striden i Mellanöstern – Irans Hamasstrid mot den judiska staten.

Tre minuter och 45 sekunder är också allt som behövs för att inse att problemet för alltid kommer att fortsätta – så länge omvärlden envisas med att blunda för sanningen.

Tre minuter och 45 sekunder klargör vem man bör vända sig till om man vill att en bestående förändring ska komma till stånd, så att arabiska barn i Gaza City och judiska barn i Sderot, arabiska kvinnor i Beirut och judiska kvinnor i Haifa, arabiska män i Ramallah och judiska män i Tel Aviv ska ha någon som helst utsikt till fredlig samlevnad sida vid sida och med ömsesidig respekt för varandra.

Adressen är FN. Kommunikationsvägen till FN-skrapan går via plånboken. Din plånbok.

För det är dina skattepengar som används för att subventionera och blåsa fortsatt, evigt liv i hatets lågor.

Utan dina ofrivilliga bidrag till ett FN som avsätter enorma summor till terrorregimer, ingen mer terror.

Gärna en fördubbling av bistånd efteråt – bistånd för uppbyggande av ytterligare ett arabisk-muslimskt land som är etniskt rensat från judar. Till och med det är acceptabelt, bara biståndet inte som idag används till fortsatt våld mot det egna folket och våld mot grannfolket i Israel.

Bevis? Titta på filmen. De flesta som yttrar sig är araber. Araber som i tre generationer av FN tvingats till förnedrande tiggeri för sin överlevnad. De har inga rättigheter i de länder där de föds och lever.

Irans och Hamas vision om ett Palestina som sträcker sig från Jordandalen till Medelhavet, från Egypten till Libanon, göds effektivt i en tryckkokare av hat och oförsonlighet. En tryckkokare som svenska skattebetalare finansierar genom pengar som kanaliseras via FN.



http://www.youtube.com/watch?v=hhEoz897qkE&eurl=

FN har inte för avsikt att lösa deras situation.

FN har för avsikt att föreviga deras situation.

Med dina pengar.

En ung jude, Gilad Schalit, kidnappades från Israel av palestinska regeringspartiet Hamas för 900 dagar sedan. Han har sedan dess spärrats in i en underjordisk håla. Hamas meddelar att han inte har sett solen sedan dess. Röda Korset får inte träffa honom, men å andra sidan har Röda korset aldrig krävt att få göra det.
Schalit får inte heller träffa en advokat – han inte anklagad för något och han får inte anlita advokat som kan arbeta för hans frigivning.
Han får inte heller besök av sin familj. Allt detta i strid mot såväl Genévekonventionen och uppenbara mänskliga rättigheter.
Söndagen den 13 december firade Hamas 21 år. För att markera dagen spelades en pjäs där en man föreställande Gilad Schalit offentligt bad för sitt liv framför tusentals jublande Hamasanhängare i Gaza. ”Snälla pappa och mamma, jag saknar er” skrek han. ”Varför har ni glömt mig?” Hamasanhängarna svarade med ”Vi erkänner aldrig Israel.”
Detta obscena barbari är bara ett exempel på Hamas medeltida grymhet. En högt uppsatt Hamasrepresentant togs nyligen emot av Palmecentret.
Hamas har de senaste dagarna skjutit över 100 missiler mot den israeliska staden Sderot – under pågående ”vapenvila”.
Vare sig Palmecentret, Diakonia, Svenska Kyrkan eller Sveriges Kristna Råd har kritiserat dessa inhumana handlingar. Inget fördömande av kollektiv bestraffning mot hela Sderot eller Hamas vägran att erkänna Israel, inget om att Gilad Schalit nekas grundläggande mänskliga rättigheter. Svenska organisationer som säger sig arbeta för fred och rättvisa i Mellanöstern har fortfarande inte gjort ett tydligt ställningstagande. Men svenska SIDA-pengar fortsätter att stödja Hamas via dessa organisationer. Så det kanske trots allt ska ses som ett klart ställningstagande.
Palmecentret, Diakonia, Svenska Kyrkan och Sveriges Kristna Råd visar inga tecken på engagemang när judar är offer för systematiska arabiska övergrepp, men är högljudda i sin kritik när araber är offer för påstådda och verkliga israeliska övergrepp.
Den systematiska obalansen och selektiva tystnaden från dessa svenska opinionsbildande och kristna hjälporganisationer är mycket besvärande för svenska kristna, svenska demokrater och – kanske framför allt – svenska skattebetalare.

Den rätta betydelsen av "al Naqba" - Katastrofen

Kofi Annan, FN:s förra Generalsekreterare, kallade det för ”en sorgens och förtvivlans dag”.

Han talade om 29:e november, årsdagen då FN svek Palestinaaraberna och under de påföljande 60 åren tvingade dem till ett liv i flyktingskap.

Sveket belyses särskilt lördag den 29:e november, flera decennier efter beslutet om att dela det redan delade brittiska mandatet i ett arabiskt Palestina etniskt rensade från judar, och ett judiskt Israel med 40 procent arabisk befolkning.

Redan på 20-talet beslutades att området öster och väster om Jordandalen skulle delas i två: 75 procent skulle rensas från palestinska judar för att skapa Jordanien, ett helt nytt land för enbart palestinska araber. På de återstående 25 procenten skulle återskapas en stat för palestinska judar och här skulle 40 procent av befolkningen vara araber.

De palestinska araberna vägrade, landet delades en gång till men inte heller detta accepterade de. 1948 anfölls Israel men araberna förlorade sitt krig.

Under Palestinaarabernas krig mot Israel blev mellan 400 000 och 750 000 araber flyktingar. Samtidigt fördrevs över 850 000 judar från arabländerna. Judarna blev medborgare i de länder de flydde till, medan de palestinsk-arabiska flyktingarna av FN tvingades till permanent flyktingskap.

60 år senare är deras efterkommande fortfarande flyktingar eftersom arabländerna och FN förvägrar dem social integration och medborgerliga rättigheter i mottagarländerna. I Libanon, till exempel, får de inte äga mark eller hus, och många yrken är förbjudna för dem.

Det är ett barbari att människor i tredje generation hålls gisslan för deras förfäders ödesdigra misstag och att FN påtvingar människor flyktingskap i deras födelseland.

Via FN betalar svenska skattebetalare för att människor hålls kvar i permanent flyktingskap i arabländerna där de är födda, istället för att åtnjuta social integration och medborgarskap. Det är en diskriminering vi borde skämmas över.

Lördagen den 29:e november uppmanas Sverige göra sin röst hörd för att tvinga FN att upphöra med sin diskriminering av palestinska araber. Evigt flyktingskap och utanförskap i födelselandet är omänskligt.

Gazaraketer i utbyte mot israelisk fred

Vapenstilleståndet i mellan palestinier och israeler i Gaza är mer än en månad gammal. Under den tid har Gazas palestinier skjutit mer än 60 raketer in över gränsen till Israel, ett genomsnitt på två raketer om dagen.

Israel har hittills inte besvarat en enda av attacken, i enlighet med vapnestilleståndsvillkoren.

För två dagar sedan skadade palestiniernas raketer två unga israeliska pojkar i 13-års åldern, den ena med livshotande splitterskador. Israel har hotat att börja rikta eld mot raketavskjutningsramperna.

Varvid palestinierna meddelar att om Israel skjuter på deras avfyrningsramper, är vapenstilleståndet definitivt över.

Är det verkligen ingen som ifrågasätter det absurda i palestiniernas ställningstagande? Finns det verkligen inget en palestinsk fanatiker kan göra eller säga som någonsin kan framkalla fördömanden, eller ens en höjning på Västvärldens ögonbryn? Är palestinierna verkligen dömda att fortsätta lägga sin framtid och sina liv i händer på så-kallade ledare som inte ens besitter de allra enklaste regler om logiskt tänkande?

Och kommer Västvärlden att fortsätta ösa in sina skattebetalares surt förvärvade pengar till ett palestinskt samhälle som genomsyras av detta slags ohyggliga inkompetens, utan att i gengäld begära något alls, inte ens att våldet ska upphöra?

2006 slutar mycket bekymmersamt. 2007 kan knappast vara värre, men med det palestinska ledarskapet är till och med möjligt.