Svenska English

Close
Integrationsforum

Intresserad av föreläsningar om integration, multikulturalism och invandring?


Jag sätter pennan – eller tangentbordet – åt sidan och tar istället upp mikrofonen.

Hos dig.

Det vill säga hos statliga verk, statliga/regionala/lokala myndigheter, företag, föreningar, skolor, religiösa samfund.

Hälsningar
Ilya

Klicka här för att veta mer.

onsdag 30 september 2009

En lättsam betraktelse av läget

Allt är inte elände.

Trots Goldstonerapportens ensidighet, trots svenska terroristmisstänkta och trots FNs förmåga att ignorera fruktansvärda brott mot de mänskliga rättigheterna i Tibet, Tjetjenien, Burma, Iran, Egypten, Saudi Arabien, Darfur och annorstädes.

Det finns ljusglimtar. De kommer från Israel.

Det enda landet som av FN och bland annat svenska biståndsorganisationer har utvalts för speciella sanktioner och diskriminerande behandling. Där har man tack och lov fortfarande förmåga att se idioti för vad det är.

Idioti.

Njut.

Etiketter: ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

tisdag 29 september 2009

Hur Israel uppfattades innan Europas gradvisa radikalisering

Ken Sikorski på Tundra Tabloids har kommit över en enastående film om Israel.

Filmen gjordes 1951 av Air France för att profilera flygbolagets olika internationella rutter. Den här gången handlade det om Israel.

Det som gör filmen så remarkabel är den syn man då hade på Israel, innan arabvärldens globala terrorkrig fick sitt stora genombrott. När det fortfarande betraktades som riskfritt att uttrycka sig objektivt om den judiska staten Israel. Innan arabvärldens globala ekonomiska embargo fick upp ångan och tvingade fram den ena rasistiska bojkott av den judiska staten efter det andra.

Filmen är ett fönster in i en svunnen värld. Se den och förundras över hur mycket världen har förändrats på drygt 50 år.

För att se filmen, klicka på följande länk:

http://tundratabloid.blogspot.com/2009/09/vintage-1951-air-france-video-flight-to.html

Etiketter: , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

fredag 24 april 2009

Sverige under attack

Under 2008 avfyrades 2735 missiler mot Göteborg.

Bland målen var Vasasjukhuset i centrala Göteborg, bostadsrättsföreningen Lyckhem i Askim, Hagenskolan i Frölunda, Restaurang Trubadur i Påvelund, Majnabbes Äldreboende nära Göta Älv och frisörsalongen Vårfrisör i Högsbo.

De som sköt dessa missiler gjorde det bland annat från skyddet av Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg vid ambulansingången, från köket i Majorna Montessoridagis, från parkeringsplatsen utanför Linnéstadens Vårdhem för Cancersjuka och från andra våningen i SKFs fabriksbyggnad ”C” i Gamlestan.

SÄPO och den uniformerade polisen har länge haft kännedom om vilka som ligger bakom dessa dåd, i vilka flera oskyldiga svenskar har dött och mångdubbla fler har skadats, medan infrastruktur för många miljoner har förstörts. Förövarna är utlänningar men av hänsyn till det känsliga politiska läget och av rädsla för att skapa en stor internationell kris vill man inte namnge dem.

Därtill har EUs författningsdomstol och FNs råd för mänskliga rättigheter slagit fast att den svenska ordningsmakten inte får lov att ta i med hårdhandskarna mot förövarna eftersom detta bara skulle leda till ännu mer våld. FNs säkerhetsråd har efter en lång och invecklad serie debatter fastställt att det är viktigt att höra vad förövarna vill med sina aktioner.

Under tiden fortsätter våldsaktionerna med oförminskad takt. FNs säkerhetsråd har dessutom signalerat sitt missnöje eftersom Sverige förra veckan ignorerade rådets krav på tvåpartssamtal mellan regeringen Reinfeld och gärningsmännen och istället arresterade fem attentatsmän i centrala Göteborg som var i färd med att aptera en stor bomb i källaren till Hotell Ellerton. För att åter övertyga Sverige att förhandlingar och diskussioner är enda framkomliga vägen framåt har nu EU beslutat att frysa sina handelsavtal med Sverige och från Euro-blocket har det aviserats att inga fler banktransaktioner kommer att beviljas förrän regeringen Reinfeld återvänder till förhandlingsbordet.

Fantasifullt?

Inte det minsta. Byt ut ”Sverige” mot ”Israel” och ”okända gärningsmän” mot ”Iran, Syrien, Hizbollah och Hamas”, ersätt de svenska platsnamnen med hebreiska platsnamn och hela ovanstående berättelse blir med en gång ett sant reportage om situationen i Israel.

Den sanna dagliga situationen i Israel.

Här finns en film som visar precis detta.


För att ytterligare understryka det lömska sättet på vilket terroristerna skrider till verket i sin krigsföring mot civila i Israel från skydd bakom civila i Gazaremsan, läs denna artikel om hur civil infrastruktur – inklusive sjukhus – används av Irans lydmilis Hamas som del av sin terrorinfrastruktur.

Tillbaka nu till den nya svenska verkligheten: 2735 missiler avfyrade mot svenska civila bara under förra året.

Samtidigt som EU och FN inför sanktioner mot Sverige för att landet försvarar svenskarna mot dåden.

Acceptabelt i det nya Sverige?

Om inte det är acceptabelt i Sverige, är det heller inte acceptabelt i Israel. Lika behandling av alla, för alla.

Särbehandling av endast den judiska staten är rasism.

Är det nya Sverige rasistiskt?

Om inte, nog med särbehandlingen.

tal om särbehandling och i synnerhet FN, läs detta: FN stängde av vattenförsörjningen i Mogadishu, Somalia, när en hjälparbetare kidnappades. Efter fyra dagar utan vatten, frigavs mannen. Den israeliske pojken Gilad Schalit kidnappades av Hamas för mer än 1000 dagar sedan. FN förbjuder Israel att tillämpa kollektiva bestraffningar mot Gaza för att tvinga fram offrets frigivning – det medel som FN själv tillämpar utan att tveka.

Särbehandling mot enbart den judiska staten, utförda av individer, organisationer och nationer som själva ignorerar de mänskliga rättigheterna. Historiens vingslag slår allt hårdare.

Vilka är då Hamas, som invaderade Israel och kidnappade den unge pojken Gilad Schalit? Här är Hamas med sina egna ord. Njut.



Tidningsartiklar i ämnet:
JP1, JP2, JP3, JP4, Arutz7, Haaretz,

Andra bloggare i ämnet:
IsraelISverige, FiM, MXp, SapereAude, MEAktualia,

Från den här bloggen:
Ilyameyer1, IM2, IM3, IM4, IM5, IM6, IM7, IM8, IM9, IM10,

Etiketter: , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

onsdag 11 februari 2009

Israel har valt

Nu är det upp till arabvärlden att välja.

En israelisk koalition bestående av center- och vänsterpartier var vid makten när Iran valde att testa vattnet i ett krig via lydmilisen Hizbullah sommaren 2006. Det kriget inleddes med en Hizbullahinvasion av Israel, fortsatte med dödandet av flera israeliska soldater samt kidnappningen av ytterligare två soldater från Israel. Israel svarade med en massiv attack mot hela det område från vilket terroristorganisationen Hizbollah opererade.

Samma israeliska koalition var ännu vid makten när Iran valde att testa vattnet ännu en gång i ett krig via lydmilisen Hamas vintern 2008. Det kriget inleddes egentligen två år tidigare med en Hamasinvasion av Israel, fortsatte med dödandet av två israeliska soldater samt kidnappningen av ytterligare en soldat från Israel. Israel svarade med en massiv attack mot hela det område från vilket terroristorganisationen Hamas opererade.

Och nu har Israel gått till val, efter två krig utkämpade under samma regerings mandatperiod.

Valresultatet är intressant. Inget stort kliv till höger som Iran och arabvärlden ville. Det ville de ha för att kunna föreviga status quo. För om det är något reaktionära islamistiska diktaturer kräver så är det bevarandet av konflikten – det garanterar deras fortsatta styre.

En lösning av konflikten må stå högst på Israels, USAs och EUs dagordning; men den är fullständigt otänkbar för despotiska islamistiska regimer. De kan tänka sig bara en lösning: bortdrivning av judarna från resten av Mellanöstern (judarna är redan sedan 60 år utvisade från så gott som hela arabvärlden) och krossandet av världens enda judiska land, Israel.

Så vad visar det israeliska valet? Den israeliska centern behöll mer eller mindre sin tidigare ställning, vänstern förlorade stort, och högerpartier gjorde stora framsteg.

Den israeliska väljarkårens svar, kort sagt: inga fler experiment med eftergifter till arabvärlden utan att få något tillbaka, ingen mer militär behärskning som bara uppmuntrar fientligt inställda grannar till att ständigt höja ribban genom ständigt nya våldsdåd.

Alltså ingen riktig högervridning utan mer ett bestående stöd till centerns linje. Trots att mittenpartiet Kadima under ledning av Ehud Olmert och Tsipi Livni var vid makten när inte mindre än två krig med Iran utspelade sig på mindre än tre år.

Ett centerpartistiskt Kadima med gott anseende utomlands och uppbackat av styrkan, självtilliten och självförtroendet från partier mer åt höger är idag Israels recept för att möta det iranska hotet.

Även om Israels nästa regering inte består av ovanstående koalition, är landets väljarkår ganska enig: det är dit man vill: mot mittten, uppbackat av styrkan från höger. Inte mot ett mitten neddraget i arabvärldens förakt av ett israeliskt vänster som uppfattas som svag och velig.

För verkligheten som formade tisdagens valresultat är åratal av Kassamraketer från Hamas i Gaza, Katyusharaketer från Hizbullah i Libanon och självmordsbombningar från Fatah på Västbanken. Allt styrt och finansierat av Iran via Syrien. Israel har sett att åratal av upprepade eftergifter inte har lett någonstans.

Att de fanatiska elementen inom arabvärlden jublar åt en uppfattad högervridning är deras egen missbedömning – ytterligare ett misstag att lägga till 100 år av arabiska missbedömningar och misstag.

Mycket har skrivits om hur frustrerade palestinierna känner sig över att de gångna årens många fredsprocesser inte har förändrat deras dagliga liv – vägspärrarna fortsätter att finnas, gränserna är fortfarande stängda, rörelse är fortfarande strängt begränsat. Palestinierna söker sig till extremism när deras levnadsvillkor inte förbättras. De söker nya botemedel. Botemedlet heter extremism.

Men faktum är att israelerna är minst lika frustrerade över att samma fredsprocesser inte har förbättrat deras liv – raketerna fortsätter, terrorattackerna fortsätter, den antisemitiska indoktrineringen och våldsfixeringen fortsätter. Iran fortsätter att hota Israel dagligen via Hamas, Hizbullah, Islamiska Jihad, Al Aksa Martyrernas Brigaderna och allt vad de heter. Israelerna söker nya botemedel. Botemedlet när Israel är under existentiellt hot heter militär styrka.

Lösningen finns faktiskt inte inom arabvärlden, egentligen inte ens i Israel.

Lösningen finns i Washington, London, Paris, Stockholm, Kairo och Amman och resten av omvärldens huvudstäder. Eller egentligen dessa länders riksbanker: krossa pan-arabismen och den globala Jihaden på ett bestämt och otvetydigt sätt, såväl politiskt som ekonomiskt och militärt, annars följs gårdagens israeliska val av ytterligare ett där landet verkligen flyttar till höger.

Både politiskt och geografiskt.

Och då finns ingen återvändo inom överskådlig framtid.


BT, Corren, Corren, Dagen, GD, Folkbladet, ST, GP, DN, Expressen, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet, SvD, GT, Norran, Dagbladet

Etiketter: , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

fredag 2 januari 2009

Irans krigföring går nu in i sin andra fas

Israels försvarskrig mot Iran via den iranska lydmilisen Hamas går nu in på sin andra vecka. För Israels del påverkar kriget för det mesta landets södra och centrala delar, då raketerna söker sig allt längre norrut.

Det är inte första gången Iran har attackerat Israel i försöket att sprida militant Shiaislam västerut. Förra gången var sommaren 2006, via lydmilisen Hizbollah i norr. Då var det Israels norra del som tog emot Irans raketer, och den urskillningslösa raketterrorn spreds till Israels centrala delar.

Då Israel endast är 9 kilometer bred vid sin smalaste punkt och Iran oavbrutet försöker skaffa sig ett Hamasfäste även i Judéen och Samarien (Västbanken) är det lätt att inse att Israels dilemma är verkligt och månghövdat - landet är omgivet av Iran.

Än så länge håller sig Hizbollah lugn, trots alltmer hotfulla toner från norr. Hamas däremot är inte lugn. Under ”vapenvilan” som Hamas själv ville ha förra året sköt terrororganisationen 830 raketer mot civila mål i Israel och firade ”vapenvilans” slut med att trappa upp raketkriget med upp till 80 missiler om dagen. När nu Israel skyddar sin civilbefolkning mot Hamas terrorraketer har den judiska staten ett stort problem: det är svårt att förstöra Hamas raketramper och vapengömmor eftersom de uteslutande finns i civila bostadskvarter – ett brott mot folkrätten och mot Genèvekonventionen.

Israel har därför ett svårt jobb framför sig. Målet är att få ett absolut stopp på Hamas beskjutning av civila israeler. Om Hamas väljer att skydda sig bakom civila, i brott mot folkrätten, är ansvaret för varje skadad och dödad civil Hamas ansvar. Men icke desto mindre är alla civila skadade och döda personliga tragedier för offren och deras familjer. Tragedier som bara spär på hatet och avlägsnar försoning än mer. Precis vad Iran vill ha.

Därför tillämpar Israel extraordinära åtgärder för att i möjligaste mån minska risken för civila offer. Först släpper man ner hundratusentals flygblad med varningar om vilka byggnader som ska bombas eftersom de innehåller raketer, sedan skickas tusentals SMS-meddelanden till mobiler i Gaza med samma varning, och sedan kommer bombplanen för att oskadliggöra de olagligt lagrade raketerna.

Olagligt lagrade? Ja, för de finns i moskéer, sjukhus, skolor, bostadshus. Alltid mitt i bostadskvarter.

Och under tiden Hamas raketer dundrar fram över Israel och israeliska flygplan besvarar elden över Gaza, och vanliga civila Gazabor och israeler betalar priset med sina liv, fortsätter den andra delen av Israels strategi, dag ut och dag in: bistånd till Gazaborna i form av mat, medicin, bränsle och andra förnödenheter. Under de senaste fem dagarna har 7800 ton förnödenheter skickats från Israel till Gaza, och sjuka och skadade Gazabor fortsätter att få vård i Israel – trots den uppenbara svårigheten med att genomföra dessa hjälpinsatser eftersom terminalerna som används för dessa hjälptransporter dagligen bombarderas av Hamas. Hamas gör allt i sin makt för att hålla Gazaborna kvar som gisslan. Det är så Iran vill ha det – ett öppet sår av mänskligt lidande som aldrig kommer att få läkas om Ahmadinejad får sin vilja fram. Inget palestinskt lidande är för mycket för att Iran ska vinna kriget mot omvärlden.

Lösningen ligger i stabilitet. Stabilitet kräver inte i första hand att Hamas eller Hizbollah kuvas, trots att detta är viktigt i det korta perspektivet.

Bestående stabilitet bygger på att Iran inser att västvärlden är fast besluten att sätta stopp för Teherans fortsatta sabotage. Vare sig Hizbollah eller Hamas kan överleva längre än till den sista lagrade raketen utan Irans hjälp. Att slå ut Hamas och Hizbollah är möjlig, fast till ett mycket högt pris i civila liv eftersom dessa terrororganisationer använder sig av mänskliga sköldar och dessutom skjuter mot civila. Långt mer förnuftigt är därför att sikta in sig, beslutsamt och orubbligt, mot Iran. När raketkällan torkar, kommer även Hizbollah och Hamas att inse sina begränsningar.

För bland det mest talande i Irans senaste krig i Mellanöstern är den öronbedövande tystnaden från den övriga arabiska världen. Där man för 5 år sedan hade sett ett automatiskt massivt stöd för attacker mot Israel, upplever man nu istället den smått overkliga situationen att arabvärlden i stort sett är tyst, förutom några mumlade kondoleanser till Gazaborna för formens skull.

Arabvärlden har haft nog av Irans växande herravälde i Mellanöstern. Arabvärldens politiska ledare och journalister har börjat göra något de aldrig tidigare gjort: höja sin röst mot den fortsatta terrorn. De börjar kräva att palestinierna koncentrerar på att bygga upp sitt eget blivande land, istället för att förstöra grannlandet Israel – och de kräver att Iran tillåter dem att göra det utan fortsatt sabotage.

Om arabvärlden äntligen är modig nog att vilja få ett slut på evig terror och iransk inblandning, skulle det vara ironiskt om det var västvärlden som inte hoppade på tåget och gjorde gemensam sak med arabvärlden för att en gång för alla sätta stopp för Irans växande hegemoni.

Medlen är många: diplomati, politik, ekonomi, teknik, och som sista utväg militären.

Klockan är fem i tolv. Om fem minuter har Iran sitt åtråvärda kärnvapen. Och sekunderna tickar iväg.

Etiketter: , , , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

onsdag 31 december 2008

Arabvärlden börjar få nog av arabiskt våld och hyckleri

Arabvärldens vägar äro ofta outgrundliga och våldsamma. Men arabisk kritik mot våldsverkare som Hamas och Hizbollah växer sig starkare.

Så här skriver den arabiska nyhetskanalen Al Jazeera på www.Aljazeera.com 081228:
Hur konstigt detta än låter sprängde sig en självmordsbombare i Mosul, Irak, mitt bland araber som demonstrerade mot Israels flygattacker i Gazaremsan. I självmordsdådet dödades en civil och 16 skadades. Enligt polisen kom självmordsbombaren på en cykel. Irak och regeringen i Bagdad har fördömt Israels attack mot Gaza.”

Och så här skriver den kända egyptiska journalisten Mona Eltahawy i den egyptiska engelskspråkiga tidningen Daily News http://www.thedailynewsegypt.com/article.aspx?ArticleID=18767:

I söndags sprängde sig en man på en cykel mitt i en anti-israelisk demonstration i den irakiska staden Mosul. Den teknik som har legitimiserats och välsignats av präster i hela den arabiska världen som ett vapen mot Israel har gått fullständigt snett och användes mot araber som demonstrerade mot Israels bombardemang i Gaza.”

Hon skriver vidare: ”Detta fullständigt förvrängda och morbida kretslopp som fullbordades på Mosuls gator kan endast förstås genom att parafrasera Karl Marx - Israel är folkets opium.” ”Hur kan vi annars förklara den kollektiva minnesförlusten som vi såg nu i helgen i Mellanöstern?

Hon syftade på terrororganisationen Hizbollahs ledare Hassan Nasrallahs kritik mot Egyptens tystnad under Hamas pågående krig mot Israel, samtidigt som ”generationer palestinska flyktingar hålls i Libanon i läger som inget annat är än fängelser”.

Vidare påminde hon den arabiska läsekretsen om att demonstranterna i Jordanien och Libanon har allt annat än rena samveten, då den jordanska regimen redan på 70-talet slaktade tiotusentals palestinska civila och militanta i kriget över herraväldet i Jordanien. Därifrån flydde tusentals till Libanon 1982 där de kristna Falangisterna dödade ett par tusen flyktingar i flyktinglägren Sabra och Shatila.

Och för att återknyta till 70- och 80-talets bristande arabiska ledarskap och cyniska manipulerande av människoliv till dagens tragiska händelser i Gaza och Södra israel, skriver Eltahawy: ”Det är svårt att kritisera palestinierna när så många ha dött under den gångna helgen, men deras Hamasledare är helt enkelt de senaste i en lång rad palestinska ledare som svikit dem … Var fanns vreden när två palestinska skolflickor dödades i Gaza när Hamasraketer avsedda för Israel felaktigt exploderade på avskjutningsrampen, blott en dag före Israels attack? … Gazas palestinier är lika mycket offer för Hamas som för Israel.”

Det som gör ovanstående så intressant är att det visst finns många röster i den arabiska världen som protesterar mot Hamas fortsatta våldföring på både den egna och grannlandet Israels civila. Dessa röster kommer från araber boende i Gaza och i andra länder.

Det som är ännu intressantare är det stora antal svenska ”analytiker” och ”experter” som Pierre Schori, Diakonia och Svenska kyrkan som väljer att ignorera arabiska röster som inte passar in i deras förutbestämda dagordning där israelhat står i främsta rummet.

Visst kan man länge ignorera folkets röst – Sovjet lyckades med det under flera decennier – men till syvende och sist vinner folkets vilja trots allt.

Och folkets vilja i Gaza och i Israel är fred, utveckling, utbildning, samarbete. En framtid helt enkelt.

Inte otillbörlig inblandning från fåtöljrevolutionärer som är beredda att offra hur många palestinska och israeliska liv som helst genom fortsatt stöd till Hamas, Hizbollah och andra terrororganisationer via svenska skattepengar utan minsta krav på reciprocitet.

Pierre Schori, Birger Schlaug, Mahmud Ahmedinejad, Joakim Wohlfeil, Kim Jong Il och alla ni andra: läs det som Mona Eltahawy skriver.

Tänk på de civila som lider i Gaza och Israel. Inte på era egna politiska ambitioner.

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

tisdag 30 december 2008

Sanningen om Hamas – från Gazas barn

En ung arabisk flicka vars familj dödades i Gaza i söndags sade i en TV-intervju: “Det är Hamas som orsakar kriget – inte bara detta utan alla våra krig.”

I en intervju i den arabiska Hamas-ägda TV-kanalen al-Aqsa, berättade flickan om hur hon vaknade i söndags morse med att hela hennes sovrum kollapsade runt henne:



Vi var 7 flickor som sov i rummet, vi visste inte vad som hände. Jag vaknade av alla tegelstenar som kraschade ner på mig och på mina systrar. Min 4 år gamla syster som låg bredvid mig var död.”

I rummet bredvid sov min mamma och pappa, min yngre bror och en annan syster, 13 dagar gammal. Det är Hamas som är orsaken till detta krig och till alla våra krig.” [al-Aqsa TV, 29 december 2008]

Man kan inte annat än ha oerhörd medkänsla för den unga flickan. Regionalmaktspolitik och raketer i all ära, det är ändå barnen och de övriga civila man bör ha i åtanke innan man iscensätter krig för politisk vinnings skull.

al-Aqsa TV kontrolleras av terrororganisationen Hamas. Det är möjligtvis ett tecken på det utbredda missnöjet med Hamas i Gaza att TV-stationen vågar ge ut intervjun.

Etiketter: , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

måndag 29 december 2008

Lika mått för alla?

Under Andra världskriget utvecklade Hitlers naziregim ett terrorvapen: V2 raketen.

V2 raketen sköts medvetet mot civila mål. Mot till exempel London sköts ungefär 1400 terrorraketer. Londonborna fick leva under jorden medan raketerna härjade, eftersom missilerna inte hade något ledningssystem och hela målet var ju att inte ha något bestämt mål: de avfyrades sålunda inte mot brittiska militära mål utan rätt och slätt mot civila områden.

Storbritannien och de övriga allierade svarade med att fullständigt demolera hela den tyska staden Dresden. Antalet döda i dessa brittiska självförsvarsattacker var mellan 25 000 och 40 000. Samtliga döda var civila.

Likheten med dagens situation i Gaza och Sderot är slående - men ändå inte. Tack och lov.

Under de nästan 3 åren sedan Israel helt lämnade Gaza har Hamasregimen utvecklat ett terrorvapen: Kassamraketen.

Kassamraketen skjuts medvetet mot civila mål. Mot till exempel de israeliska städer Sderot och Ashkelon har Hamas skjutit 5520 terrorraketer under de senaste 3 åren. Befolkningen får hela tiden leva under jorden medan raketerna härjar, eftersom missilerna inte har något ledningssystem och hela målet är ju att inte ha något bestämt mål: de avfyras sålunda inte mot israeliska militära mål utan rätt och slätt mot civila områden.

Hittills har Israel besvarat de palestinska raketerna med tonvis med medicin, mat, bränsle och andra förnödenheter. Ibland har Israel även skjutit mot terrorister i färd med att avfyra raketer mot israeliska civila.

Alldeles tills nyligen då Hamas beslutade sig för att trappa upp kriget mot den judiska staten och började skjuta upp till 80 raketer per dag mot Israel.

Då beslöt Israel att måttet var rågat: sedan tre dagar tillbaka slår Israel ut varenda Hamasenhet man hittar, vare sig det rör sig om terrorister eller deras infrastruktur eller ammunitionsförråd. Facit hittills är ungefär 320 döda, av vilka ungefär 30-40 civila.

Varje civilt liv som släcks är en ofattbar tragedi. Men Israel anstränger sig till det yttersta att minimera civila skador. Hamas gör precis tvärt om: deras raketer slår mot civila, och de gömmer och avfyrar sina raketer från tättbebyggt civila områden, ett brott mot Genévekonventionen.

30-40 döda civila i utbyte mot 5520 raketer låter som om Israel är långt bättre på att föra krig mot terrorister än vad de Allierade någonsin var.

För med Hamas missilstatistik som facit i handen, borde Israel vid det här laget har dödat 90 000-157 700 civila.

Tack och lov är det ingen i Israel som ens tanker i dessa banor. Denna sorts blodtörst är förbehållen Hamas.

Etiketter: , , , , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

söndag 28 december 2008

Hamas är palestiniernas värsta fiende

Man behöver inte vara politiker eller matematiker för att inse allvaret i situationen i Gaza och södra Israel.

Efter ett dygn av Israels svar på Hamas dagliga bombardemang av södra Israel, är facit hittills 270 döda i Gaza och många skadade.

Den politiskt lagda inser det lönlösa i att människor måste sätta livet till när den enda lösningen är ett förhandlat avtal. Frågan är bara hur många fler som ska dö under tiden.

Den mer statistiskt lagda inser siffrornas värde och kanske undrar varifrån israelerna har hämtat sitt tålamod under Hamas konstanta bombardemang av Israels civila befolkning. (Se http://maillist.tehila.gov.il/t/800/4667/143/0/ för att bevittna effekten av en (1) missil från Hamas. Organisationen har hittills avfyrat 10 000 sådana mot israeliska civila.)

I skrivande stund är detta fortfarande 2008, och vad kan vara bättre än att titta på lite siffror från 2008. Närmare bestämt Hamas missilnedslag i israeliska städer under året.

Januari: 241 missiler

Februari: 262 missiler

Mars: 292 missiler

April: 502 missiler

Maj: 425 missiler

Juni (vapenvila 19 juni): 235 missiler

Juli: 20 missiler

Augusti: 8 missiler

September: 2 missiler

Oktober: 2 missiler

November: Israel stoppade ett försök av Hamas att kidnappa israeliska medborgare från Israel den 4 nov): 193 missiler

December (fram till 27 dec): 370 missiler


Men varför den senaste våldsamma urladdningen, då?

Återigen ser man svaret i siffror, återigen Hamas missilstatistik:

18 december: 27 missiler
19 & 20 december: 35 missiler
21 december: 22 missiler
22 december: 3 missiler
23 & 24 december: 70 missiler
25 december: 16 missiler
26 december: 25 missiler

Mot denna statistiska bakgrund är det värdefullt att se vad de politiska ledarna från palestiniernas Gazaregering respektive den israeliska regeringen säger:

Hamas parlamentsledamot Fathi Hammad, i Hamas Al-Aqsa TV, 081002:
Alla våra Hamashjältar som sitter i israeliska fängelser för att ha dödat judar bör veta att Allah betraktar varje dödad jude som första steget mot dödandet av 30 miljoner judar.”


Sheik Ahmad Bahr, Talman i det Palestinska Lagstiftande Rådet, i en mosképredikning 070427
O Allah, förstör alla judar. O Allah, räkna dem noga, och döda dem alla, varenda sista jude. O Allah, visa judarna Mörkrets dagar. O Allah, som gav oss Boken, som förintade Profetens fiender, förinta också judarna och ge oss seger över dem.”


Ehud Olmert, Israels premiärminister, i ett öppet brev 081227
"Under sju år har hundratusentals israeliska civila i landets södra del lidit av missiler som skjutits mot dem. Livet i söder har under missilattackerna blivit outhärdligt. Israel gjorde allt som stod i dess makt för att situationen i söder skulle vara lugn och för att invånarna i städerna och samhällena nära Gazaremsan skulle kunna leva ett normalt liv. Svaret på det bibehållna lugnet blev beskjutning.

Inget land kan acceptera att leva på detta sätt. Våra medborgares liv är inte förhandlingsbara. De senaste dagarna har det klart framkommit att Hamas vill ha en konflikt. Alla som lyssnat på uttalandena från Hamas förstår att de har beslutat att öka attackerna mot invånarna i Israel genom urskillningslöst skjutande av raketer och granater. I en sådan situation kunde vi inte göra annat än svara. Vi gläds inte åt att behöva vidta stridsåtgärder men vi låter oss heller inte avskräckas från att använda oss av det.

Torsdagen den 25 december 2008 gjorde jag klart för invånarna i Gaza att vi inte agerar mot dem och att vi inte har för avsikt att straffa dem för Hamas aktioner. Vi kommer att se till att befolkningen I Gaza har vad de behöver och vi kommer att göra vårt yttersta för att förhindra att en humanitär kris uppstår.

Invånare i Gaza, vi är inte era fiender och vi kämpar inte mot er. Denna terroristorganisation har dragit olycka över två folk. Israel bekämpar inte det palestinska folket utan terroristorganisationen Hamas som egenmäktigt agerar mot invånarna i Israel. Målen som attackerades idag var följaktligen utvalda med betoning på att undvika att skada oskyldiga."


Mahmud Abbas, palestinsk president, Cairo 081227
Vi pratade med dem och sade ‘Snälla, vi ber er, avsluta inte vapenvilan. Låt vapenvilan fortsätta och inte sluta så här’ så att vi kunde undvika det vi nu ser hända.”


Lösningen är lika enkel som den är omöjlig för Hamas: sluta terrorisera judar, sluta med kollektiv bestraffning av hela södra Israel, sluta använda den egna palestinsk-arabiska befolkningen som mänskliga sköldar, sluta använda den egna befolkning som gisslan för Hamas egen politiska vinnings skull.

Hamas kommer aldrig självmant att gå med på dessa krav. Det är upp till omvärlden att tvinga terrororganisationen att acceptera dessa villkor.

Men det kräver i sin tur att omvärlden verkligen sätter palestinsk-arabiska och israeliska liv i fokus.

Enda sättet att få Hamas att gå med på villkoren är genom att omgående strypa allt bistånd till regimen i Gaza.



Fördubbla det gärna efteråt, men först lugn, sedan ekonomisk hjälp. Belöning för framsteg, inte för massmord.

Det finns inget alternativ.

Etiketter: , , , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

måndag 22 december 2008

Indien har hemsökts av islamisk terrorism

Mitt födelseland Indien har hemsökts av terrorism.

Jag växte upp i Indien, gick först i katolsk, sedan i protestantisk skola. Skolkompisarna återspeglade hela den breda mångfald som faktiskt är Indien: jag sparkade boll med hinduer, katoliker, protestanter, sunnimuslimer, ahmadiyamuslimer, sikher, jainister, buddhister, zoroastrer, judar. Bodde i ett område som bestod av kristna, hinduer, muslimer och buddhister till lika delar.

Aldrig i min barndom har religion orsakat bråk i vårt multireligiösa samhälle. Bråk om vilket cricket- eller landhockeylag som var bäst, möjligen, men inte religion.

Dagens slakt på civila i Mumbai i religionens namn visar att militant islamism har gett Indien ett nytt ansikte.

Nog behöver dessa religiösa ivrare tänka om. Så fungerar inte civiliserade människor.

Etiketter: ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

Diakonias politiska extremism

Tänk politisk extremism. Tänk religiös fanatism, diktatur, despotism, obeskrivligt våld och fullkomligt åsidosättande av ens de mest grundläggande mänskliga rättigheter.

Tänk Iran, Sudan, Tjetjenien, Saudiarabien, Afghanistan, Darfur, Jemen, Tibet.

Länder och områden som Diakonia inte engagerar sig i.

Tänk Zimbabwe, där diktatorn Robert Mugabe i flera år har slaktat sin egen befolkning och utarmat Afrikas bördigaste land i jakt på personlig makt. Där har Diakonia 7 partners.

Tänk ett ännu inte existerande land som vi i omvärlden gärna vill se grundat med fria och demokratiska rättigheter men där religiös och politisk extremism och antisemitisk indoktrinering är en del av samhällets grundvärderingar: tänk Palestina. Där kollaborerar Diakonia med 33 partners.

Det vänsterkristna Diakonia tycks vara mindre intresserade av kristna zimbabwier än muslimska araber. Något intresse av kristna araber har Diakonia uppenbarligen inte – Betlehems kristna befolkning har decimerats på några få år sedan Palestinska Myndigheten tog kontroll. Alltmedan Diakonia fortsatt pumpa in pengar till myndigheten men inte gjort sin röst hörd om den systematiska fördrivningen av kristna från Jesu födelsestad.

I demokratin Israel arbetar Diakonia intimt ihop med vänsterradikala organisationer som är fränt Israelkritiska. I diktatur-Palestina arbetar Diakonia intimt ihop med fanatiska organisationer som inte ens markerar landet Israel på kartan och där palestinska barn indoktrineras i antisemitiskt hat redan i förskoleåldern.

Den israeliska staden Sderot, vars civila har terroriserats av mer än 8000 palestinska raketer och där lekplatser för förskolebarn byggs inomhus av rädsla för raketer, nämns inte en enda gång. Ändå får palestinierna 13 % av Diakonias insamlade medel. Donerat av intet ont anande svenskar.

I Diakonias 60-sidiga årsberättelse nämns inte Taliban en enda gång. Terror nämns en gång – i samband med Paraguay. Därtill med reservation om ”påstådda terrorister”. Hos Diakonia är våldsbehandlingar utförda mot civila av fanatiker med extrem religiös och/eller politisk övertygelse inte terrorister.

Under enbart oktober i år medverkade Diakonia i 10 artiklar i de svenska medierna. 9 av dessa handlade om världens enda judiska land, Israel. En besatthet som gränsar till rasism.

Det är till denna organisation som donatorer i Sverige bidrar – med mångmiljonbelopp.

Sjuk besatthet är något man bör ha i åtanke innan man öppnar plånboken.

Etiketter: , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

söndag 21 december 2008

Brinnande antipati mot världens enda judiska stat.

Brinnande antipati mot världens enda judiska stat.
Förnekande av judarnas rättigheter i Mellanöstern.
Uppmuntran till indoktrinering och terrorism genom frikostigt medie- och penningstöd till militanta grupper.
Medveten vinkling av fakta och medvetna lögner om staten Israel.
En anmärkningsvärd tystnad när den judiska minoriteten i vårt eget land attackeras på öppen gata.
Fullständigt ointresse för mänskliga rättigheter i omvärlden.

Det här handlar inte om de globalt terrorstämplade Hamas, Hizbollah eller Taliban.

Det handlar om Svenska kyrkan och det nominellt kristna biståndsorganet Diakonia.

Två organisationer som ser det som sin heliga plikt att tvinga bort judar från deras historiska och nuvarande boplatser i Mellanöstern (först Jordanien, sedan Gazaremsan och nu Västbanken ska göras judenrein – vi minns fortfarande förra gången det ordet klingade i våra öron för inte så länge sedan).

Politisk drivkraft förklarar enögdheten
Ett utmärkt exempel på dessa organisationers politiskt drivna enögdhet är deras förhållande till Västbanken, ett område som FN först öronmärkte för palestinska judar men som sedan övertogs av palestinska araber. Västbanken ockuperades senare av Jordanien, och är sedan dess administrerat av Israel efter att området användes som plattform för krig mot Israel. Just nu avvaktar parterna en slutlig överenskommelse om Västbankens framtida status. Svenska kyrkan och Diakonia motsätter sig byggande av hus för judar på Västbanken. Däremot är de inte emot byggande av hus för araber: i bara en enda stad, Jerusalem, till exempel, har araberna olagligt byggt fler än 6000 hus enligt den opolitiske Jerusalem Center for Public Affairs. Svenska kyrkan och Diakonia driver ingen kampanj för att riva dessa hus. Judarnas anspråk erkänns inte, enbart arabernas krav beaktas. En måttstock för judar och ett annat för alla andra. Det låter bekant.

Helig plikt att stänga arbetstillfällen
Svenska kyrkan och Diakonia ser det som sin heliga plikt att stänga arbetstillfällen för palestinska araber bara man samtidigt lyckas sparka några israeliska judar från deras jobb – Diakonia tvingade nyligen svenska låsföretaget Assa-Abloy att flytta från industriområdet Barkan byggt på det omtvistade Västbanken och som var tillgänglig för både araber och judar. När företaget nu flyttar några kilometer västerut får palestinska araber ingen möjlighet att arbeta där – det är ju ett annat land enligt Svenska kyrkans och Diakonias egna tolkning.

Hela vitsen med industriområdet Barkan var att ge alla en möjlighet att arbeta tillsammans, bli sams, umgås med varandra. Produktivt arbete, lika lön för alla, en hederlig inkomst brukar sällan uppmuntra till eller ens lämna utrymme för rasism, politisk extremism och benägenhet att utföra självmordsbombningar mot civila. Så var det tänkt. Så här skrev till exempel den framåttänkande liberale israeliske filantropen Stef Wertheimer: ”Dessa gemensamma industriområden kan markera en era då produktion, export, utbildning och en högre levnadsstandard kan ersätta terrorism och fattigdom.” Det bakåtsträvande Diakonia förstör förutsättningarna för samlevnad mellan israeler och palestinier.

Diakonia blundar över Darfur men spyr över Israel
Vilket i och för sig är ganska förståeligt – för hur skulle Diakonia överleva om araber och judar blev sams? Vem skulle då behöva Diakonia? Hela deras existensberättigande skulle slås i spillror – utan konflikt, inget behov av Diakonia, som enbart fokuserar på konflikten i detta smala landområde, utan minsta intresse för massakrer i Tjetjenien, Armenien, Burma, Tibet, Sri Lanka, Iran, Darfur, Egypten, Syrien, Saudiarabien, Pakistan.

Knappast förvånande eftersom vare sig Svenska kyrkan eller Diakonia, två skenbarligen kristna organisationer, har engagerat sig i den horribla situationen för de kristna på Västbanken, som av islamister fördrivs från sina hem – där de levt i 2000 år. Eller den förödande situationen för Egyptens koptiska kristna, en minoritet som genomlider systematisk rasism. Eller de kristna i Pakistan, som systematiskt mördas och jagas på flykt av en alltmer stridbar våg av islamism. Eller de kristna på Filippinerna, som kommer under allt starkare attacker från den extremistiska islamistiska omgivningen.

Avgrundsdjup skillnad
Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan å ena sidan den genompolitiserade ledningen för Svenska kyrkan och Diakonia, och å andra sidan det stora flertalet hyggliga, ärliga och troende kristna – helt enkelt hederligt folk med tro på demokrati, etik och moral – i vårt underbara avlånga land. Det är dags för de olika samfunden att sätta stopp för Svenska kyrkans och Diakonias systematiska enögdhet, deras sjuka besatthet med Israel, deras fullständiga oförmåga att betrakta och behandla judar och araber med samma måttstock, och den rasism detta innebär.

Det är dags för Sveriges kristna att återta sin kyrka. Och de finansiella medel som idag brukas på ett minst sagt anmärkningsvärt sätt. En kyrka med egen utrikespolitisk linje och stora finansiella medel är sällan ett lyckat recept för fred.

Detta har historien lärt oss. Om detta må vi verkligen berätta.

Etiketter: , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

onsdag 19 november 2008

Sweden's Diakonia aid agency wages war against Israel

It is unreasonable to provide information about the Holocaust, in which Hitler murdered six million civilian Jews in a meticulously planned industrialised process, without at the same time providing information about “al Naqba”.

These words mean “The Catastrophe” and refer to the 400,000 to 750,000 Palestinian Arabs who became refugees in 1948 when, backed by five Arab armies, they attacked the Palestinian Jews in the fledgling state of Israel but lost their war.

This is the official view of Swedish Christian aid organisation Diakonia, whose Policy Officer for Conflict and Justice Joakim Wohlfeil said at a meeting in Gothenburg in October this year that Diakonia is more a lobby group with a clear political agenda for the Middle East than a Christian aid organisation. The shocked silence that ensued was quickly filled by his boss, Secretary General Bo Forsberg, who said that Diakonia was still first and foremost a Christian aid organisation.

Anti-Israel policies
Diakonia operates freely in Israel and the Palestinian territories in pursuit of anti-Israel policies that are often remarkably anti-Semitic in effect. Its record speaks for itself.

Modern developments show that political extremism, religious fanaticism, dictatorships and crimes against humanity are all on the rise. As democrats rooted firmly in the Judeo-Christian affirmation of inalienable human rights, it is always our moral duty to stop human suffering at the hands of anti-democratic despots and their collaborators. Iran, Darfur, Chechnya, Saudi Arabia, Afghanistan, Yemen, Tibet – all require our focus if we are to contribute to a better world.

These, however, are areas in which Sweden’s Diakonia is not involved.

Unhealthy obsession against the Jewish state
The ostensibly Christian aid organisation Diakonia appears instead to be totally obsessed with the world’s only Jewish state and is uninterested even in coming to the aid of Christian communities in acute distress. Copts are suffering systematic racism in Egypt, Pakistan’s Christian minority are being hunted to extinction, Christians in the Philippines are being exterminated, Bethlehem’s Christian population has been decimated since the Palestinian Authority took control over the area. Diakonia continues to pump Swedish money into the PA apparatus but maintains total silence on the systematic expulsions of Christians from Bethlehem, the birthplace of Jesus and the cradle of Christianity.

Diakonia's collaborators
In the democratic state of Israel, Diakonia collaborates intimately with a whole raft of extreme left-wing organisations. In the dictatorship of the Palestinian Authority, Diakonia collaborates intimately with radical political groups and fanatical religious organisations that refuse to mark Israel on the map and where young schoolchildren are systematically indoctrinated in anti-Semitic hatred from grade one.

Diakonia’s 60-page annual report makes no mention of the Taliban. The word “terror” appears just once – in conjunction with Paraguay. And then only with the qualifier “alleged terrorists”. According to Swedish aid organisation Diakonia’s world view, acts of violence against civilians perpetrated by fanatics with an extreme religious and/or political agenda are not characterised as terrorism.

Overt one-sidedness
Diakonia’s annual report makes no mention of Sderot, whose civilians have been terrorised by more than 8000 Palestinian Arab rockets and where playgrounds for toddlers have to be built indoors for protection against these rockets. Yet the Palestinian Arabs get 13% of Diakonia’s total aid. Donated by Christians in Sweden who believe in democracy and the equal value of all human life.

In one single month, October 2008, Diakonia participated in 10 articles in the Swedish media. Nine of them dealt with the world’s only Jewish country, Israel. Diakonia writes in its annual report that its second focus area outside Israel/the Palestinian Authority is Congo. Yet Congo, which has seen thousands of civilians slaughtered, raped and expelled, has merited just one single article. That was written in February…

Diakonia runs what it calls an “ecumenical accompaniment programme in Palestine and Israel” whose stated aims are to “reduce the brutality of the Occupation” and to “End the Illegal Occupation of Palestine”. But it does not aim to bring an end to terrorism – the root cause of the occupation and the violence. Despite the flowery language in its policy document, there has not been one single recorded instance of Diakonia ever accompanying children in Sderot, who have been bombarded by 150 missiles from Gaza in the past week alone. But then these are Jewish children.

It is to this organisation that Christians in Sweden donate their millions. And it is this organisation that Israel gives free right to operate within its sovereign territory.

Religion and politics dangerous bedfellows
If there is one thing that history has taught us it is that religion and politics are dangerous bedfellows. When the Church pursues its own foreign-policy agenda with substantial financial backing, the result is seldom pleasant and always predictable. One natural question regarding Diakonia’s obsession with the world’s sole Jewish state while ignoring human rights issues in the world’s 23 Arab states is whether its Christian benefactors in Sweden actually know what is being done with the hard-earned money they donate. Because if there is one thing Diakonia does not do, it does not contribute to calm and mutual respect in the Middle East by pursuing such a flagrantly prejudiced stance.

The other question that begs an answer is whether the Israeli authorities really understand the nature of the fifth column that is being allowed to work within its borders. The Israeli foreign ministry and security establishment may find it helpful to contact Swedes with an objective insight to obtain first-hand information about the nature of Diakonia and other like-minded Swedish organisations that operate freely within Israel to bring down the country.

Unconscionable hatred and partisanship
It is incompatible with a Christian, humanitarian and democratic world-view that a radical left-wing organisation be allowed to operate under the mantle of Christian aid. It is inconceivable that it should receive Swedish governmental financial aid and official Israeli sanction to engage in lobbying and domestic politics in Jerusalem while remaining silent on the plight of Christians being decimated in Christianity’s birthplace a few kilometres away in Bethlehem. And it is unconscionable that its obsession with the Jewish state causes it to turn a blind eye to the plight of millions of people the world over who are suffering indescribable injustices.

Etiketter: , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

torsdag 6 november 2008

Svenska investeringar på Västbanken för freden framåt

Det är dags att utföra en objektiv granskning av svenska investeringar på Västbanken – ett omtvistat område för såväl israeliska judar som palestinska araber.

Den senaste tiden har uppmärksamhet riktats kring svenska investeringar i israeliska företag som ger arbete åt både israeler och palestinska araber på det omtvistade Västbanken.

Vad är Västbankens / Judéens & Samariens status?
Israel tillerkändes självständighet som Palestina-judarnas hemland av det internationella samfundet år 1948. Omgående attackerades den judiska staten av palestinsk-arabiska terrorister som ansåg att judar inte fick leva i Mellanöstern. Terroristerna assisterades av bland andra Jordanien, som bildats några år tidigare som hemland för Palestina-araberna. Efter sitt anfallskrig ockuperade Jordanien Västbanken i brott mot FN:s stadgar och fördrev judarna från stadens östra del. Judar förbjöds att besöka sina heliga platser, däribland Västra muren som är judendomens heligaste plats, synagogor plundrades och judiska begravningsplatser vandaliserades av ockupationsmakten Jordanien – gravstenarna användes som gatubeläggning.

Vapenstilleståndslinjen är ingen gräns
Platsen där Israel nedkämpade de attackerande arabiska styrkorna till stillestånd är en vapenstilleståndslinje. Den kallas också för ”Gröna linjen” och ibland felaktigt för en gräns. Någon gräns mellan Israel och det andra palestinsk-arabiska landet vid sidan om Jordanien, med arbetsnamnet ”Palestina”, har aldrig existerat. Förhandlingarna om en gräns har förts alltsedan anfallskriget 1948 mot den judiska staten.

Jordanska ockupationen
I juni 1967 när Jordanien gjorde sig redo för ytterligare en attack mot Israel tryckte Israel tillbaka de jordanska ockupationsstyrkorna till östra sidan av Jordanfloden. Israel befriade Västbanken och hela Jerusalem gjordes tillgänglig för alla religioner för första gången. Då Jordanien vägrade garantera att området inte återigen skulle användas för krig mot den judiska staten, beslöt Israel att bygga byar, städer, jordbrukssamhällen och industriområden på Västbanken i avvaktan på en medgörlig regering i Jordanien. Dessa israeliska samhällen kallas ofta för bosättningar. Idag bor omkring 260 000 israeler i ungefär hundra sådana samhällen på Västbanken, exklusive östra Jerusalem där ytterligare 160 000 israeler bor.

För att uppmuntra till investeringar i detta område erbjuder Israel en rad förmåner. Det finns dock ett antal vägspärrar och andra rörelsehindrande åtgärder på Västbanken som hämmar palestinsk ekonomisk utveckling. De har införts därför att den arabiska befolkningen har utvecklat en industrimässig infrastruktur för storskalig massmord på de lokala judarna. De säkerhetshöjande medlen förhindrar fri rörelse för terroristerna, vars attacker har minskat med 97%, men samtidigt förhindras fri rörelse för palestinsk-arabiska civila som vill leva ett normalt liv.

Hur ser Sverige på de israeliska samhällena på Västbanken?
Målet för Sveriges och EU:s fredsansträngningar i konflikten är en förhandlad tvåstatslösning, efterföljande av FN:s resolutioner och efterföljande av Vägplanen för fred – vilka alla bygger på ett slut på terror. En annan utgångspunkt – accepterad av såväl israeliska som palestinsk-arabiska företrädare – är Gröna linjen, stilleståndslinjen där de attackerande arabiska arméerna nedkämpades till vapenstillestånd.

De israeliska samhällena på Västbanken, inklusive i östra Jerusalem, är byggda i full enlighet med folkrätten. Folkrätten förbjuder tvångsförflyttning av den israeliska befolkningen dit eller tvångsförflyttning av den arabiska befolkningen därifrån. Inget av detta har skett. Sverige och EU liksom övriga delar av den fria världen som inte styrs av diktaturer har också varit mycket tydliga med att dessa samhällen kan komma att vara föremål för gränsjustering i slutstatusförhandlingarna för att möjliggöra en hållbar tvåstatslösning. Huvudtesen är att ingen ska tvångsförflyttas pga tvåstatslösningen, lika lite som människor tvångsförflyttades innan dess.

Vad betyder detta för svenska företags verksamhet på Västbanken?
Svenska företag förväntas bete sig ansvarsfullt oavsett var i världen de verkar. OECD:s riktlinjer för multinationella företag och principerna i FN:s Global Compact utgör universella normer för företag. Utrikesdepartementet uppmanar företag att tillämpa dessa normer. I fråga om svenska företags verksamhet i samhällen på det omtvistade Västbanken bör de stödja alla initiativ som uppmuntrar till fredlig samlevnad mellan araber och judar, nära affärskontakter, skapande av arbetstillfällen oavsett religion, etnicitet eller nationalitet. Det bör ligga i Sveriges intresse att investera i industriområden på Västbanken så att arbetstillfällen skapas för alla närboende, oberoende av nationell tillhörighet.

Därtill gör man en större insats för fred eftersom de industriområden som hamnar inom det nya Palestina blir en grundplåt med färdigbyggd infrastruktur för landets framtida välfärd. Förhoppningen är att det palestinska samhället mognar innan dess så att araberna inte demolerar jordbruks- och industriinfrastrukturen som de gjorde med infrastrukturen Israel donerade vid sitt uttåg ur Gaza 2005.

Moralisk och etisk skyldighet att stödja fredlig samlevnad
Varken Sverige eller EU kan framtvinga europeiska investeringar i Västbankens industriområden. Däremot kan det ses som en moralisk och etisk skyldighet att säkerställa så mycket produktivt arbete som möjligt i samförståndsstrukturer som ger jobb åt såväl judar som muslimska och kristna araber så att lugn, ekonomisk välfärd, ömsesidig respekt och sann välvilja underlättas.

Svensk handel och investering bör uppmuntras även i Israel och inte bara i de områdena som bildar kärnan till detta andra palestinska land vid sidan om Jordanien: ekonomisk välfärd uppmuntrar sällan till extrema politiska åsikter, på någon sida av den framtida gränsen.

Framtidens utsikter för fred i detta konfliktområde vilar i allra högsta grad på svenska företags välvilja och långsiktiga byggande av broar mellan folken via ekonomiska lockbeten.

Motsatsen – bojkott – är ett destruktivt vapen förbehållen bakåtsträvare, extremister och fanatiker.

Etiketter: , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

fredag 19 september 2008

Villkora svenskt Palestinabistånd till respekt för mänskliga rättigheter

Sverige ger palestinierna mest bistånd i världen räknat per capita – nästan 1,4 miljarder kronor på två år.

Denna ekonomiska hjälp har som mål att assistera palestinierna i uppbyggande av ett statsskick baserat på demokrati, lika behandling av alla samt respekt för mänskliga rättigheter, inklusive etniska och religiösa minoriteter samt kvinnor och barn – de samhällsgrupper som ofta behandlas sämst i det palestinska samhället.

Sveriges ekonomiska assistans är välbehövlig. Dock finns det stark anledning att ifrågasätta om inte ständigt bistånd utan krav på motprestation snarare stjälper än hjälper palestinierna eftersom inga eller endast ringa framsteg har noterats.

Ett fall bland många som föranleder en kritisk granskning gäller den unge israelen Gilad Schalit. Han kidnappades för mer än två år sedan från det suveräna Israel – alltså inte från någon omtvistat område – av en tungt beväpnad invasionsstyrka från den av Hamas kontrollerade Gazaremsan. Hamas är en dominerande regeringspart och innehar premiärministerposten. Därtill har Hamas total kontroll av Gazaremsan. Hamas har konsekvent vägrat att frige Gilad Schalit, som kidnappades när han var 18 år gammal.

Pojken har sedan dess hållits inspärrad, utan tillgång till Röda korset, läkarvård, advokat eller kontakt med anhöriga. Hamas meddelar att pojken under dessa år aldrig tillåtits att få motion i solljus.

Palestinska terrorister som sitter i israeliskt fängelse har sina rättigheter garanterade av det israeliska rättsväsendet. De besöks av Röda korset, får obehindrad tillgång till advokater, journalister, familjmedlemmar, de får skriva hem. Barnamördaren Samir Kuntar, som nyligen släpptes, fick gifta sig, han åtnjöt äktenskapliga besök, tog universitetsexamen och lämnade israeliskt fängelse som en välgödd man som välkomnades varmt av Palestinska myndighetens Mahmoud Abbas.

De palestinska fångarnas villkor står alltså i bjärt kontrast mot den unge israelen Gilad Schalit, som ännu i det tredje året efter hans kidnappning inte fått se solljus, prata med eller skriva till sina anhöriga eller träffa advokater eller Röda korset.

Sverige ger betydande bidrag till palestinierna, utan krav på motprestation. Därigenom finansierar Sverige detta barbari, som är i total strid mot Genèvekonventionen och våra egna åtaganden om mänskliga rättigheter och anständighet.

Om Gilad Schalit betraktas av Hamas som en krigsfånge, har han rätt att behandlas i enlighet med de regler som Sverige har skrivit under. Om Sverige subventionerar organisationer, institutioner och politiska partier som öppet bryter mot dessa regler, gör sig Sverige skyldig till medhjälp eftersom palestiniernas lagstridiga människohandel hade inte varit möjlig utan svenskt bistånd.

Vad tänker Sveriges utrikesminister respektive biståndsminister göra för att villkora Sveriges nuvarande och framtida bistånd till Gilad Schalits omedelbara frisläppande? Tänker de fortsätta med den inslagna linjen av oinskränkta bidrag från våra skattepengar, utan något som helst krav på motprestation?

Etiketter: , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

lördag 2 augusti 2008

Det färggranna Israel

Israel är ett färggrant land, i all synnerhet när man tittar på befolkningen.

Solbrända sabras (infödda israeler) som tycks leva hela sommaren på stranden, svalt ljushyade nya immigranter från Ryssland och Europa, svarta judar av etiopisk härkomst, mörkbruna Bnei israel-judar från södra Indien – färgpaletten är verkligen bred och alla samsas i ett samhälle som står under starkt existensiellt tryck utifrån med sju krig på 60 år, och inifrån med ekonomiska bekymmer orsakade av en oproportionerligt stor försvarsbudget.

Mångfald i generna
Jag föddes i Indien. Mina föräldrar tillhörde de hundratusentals judar som fördrevs från arabvärlden under förra seklet. Min far föddes i Calcutta i Indien, hans föräldrar kom från Baghdad i Irak. Min mor föddes i Teheran i Iran, hennes mamma i Jerusalem men hennes pappa och hans familj i Basra, i Irak. Min fru föddes i en judisk familj i Sverige: hennes mamma räddades till Sverige från Polen och diverse koncentrationsläger av de vita bussarna efter Andra världskriget. Min frus far föddes i Sverige men hans föräldrar kom från Vitryssland. Våra två äldsta barn föddes i Israel, våra två yngsta i Sverige.

Denna personliga mångfald återspeglas i och återspeglar landet Israel och den judiska nationen. Min familjs påtvingade flykt från Irak och Iran efter seklers boende i dessa länder är typisk för det öde som har drabbat de allra flesta individer i Israel och själva landet under hela dess historia.

Arabiska terrorattacker mot civila judar
Krig och hot tycks alltid bubbla under ytan i Israel. Nyligen utfördes inte mindre än tre arabiska terrorattacker mot civila judar i huvudstaden Jerusalem under kort tid, med många dödsfall. Det finns en strid ström av afrikanska muslimska asylsökande från Darfur som ständigt blir skjutna i ryggen av egyptiska muslimska gränsvakter när de försöker fly undan likaledes muslimska pogromer till världens enda judiska land. Samma egyptiska gränsvakter som lyckas skjuta dessa asylsökanden har aldrig under 30 år lyckats arrestera eller döda en enda terrorist som smugglat in vapen och bomber från Egypten till Gaza för bruk mot civila judar i Israel. Trots detta ständiga tryck utifrån och inifrån, sker i Israel dagligen ett mirakel som det lugna Sverige, med närmare 300 år utan krig, fullständigt misslyckats med: framgångsrik integration.

Framgångsrik integration
En betraktelse av livet på stranden i Tel Aviv vilken sommardag som helst visar på skillnaden: småbarn och tonårsbarn med olika bakgrund och hudfärg som tillsammans njuter av solen, sanden och havet. Ryska invandrare, etiopiska immigranter, infödda israeler, muslimska flyktingar från Darfur – de pratar alla hebreiska och på frågan hur de identifierar sig själva svarar de i mun på varandra ”israel och jude”. De mest märkliga är flyktingarna från Darfur – det tål att upprepas att de utstår rån, våldtäkt och mord i det muslimska Egypten när de flyr hemlandet, och söker därför sin tillflykt i världens enda judiska land, Israel. De anser alla att det är värt riskerna. Det känns lite märkligt att höra att de inte vill stanna i Egypten eller åka till något annat muslimskt land, endast till det judiska Israel, i väntan på att kunna åka tillbaka hem. Här behandlas man väl, säger de.

Skillnaden gentemot hemma i Sverige där segregationen tycks vara starkt befäst är markant. I Israel spelar hudfärg eller ursprungsland ingen roll. Skillnaderna anses berikande för landet. Man kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att vi misslyckas så totalt med integration i det socialt-liberala Sverige.

Israel, ett land under konstant hot från en aggressiv omgivning, lyckas integrera en ständig ström av nya immigranter.

Sverige har mycket att lära av Israel, inte minst på den oerhört viktiga integrationsfronten.

Etiketter: , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

fredag 29 februari 2008

Rätt och fel i Mellanöstern

Våldet mellan Gazapalestinier och israeler har trappats upp ordentligt på sistone. Gazaborna hävdar att deras missiler mot civila i israel – hittills mer än 5000 raketer avfyrade enbart mot civila mål såsom skolor, sjukhus, fabriker och bostadshus – är ett svar på Israels ständiga angrepp på palestinska militanta/soldater/terrorister/kriminella (läsaren kan välja begrepp i enlighet med den egna politiska övertygelsen).

Israel å sin sida säger att så länge raketanfallen fortsätter, kommer operationer för att stoppa dessa raketanfall att fortsätta. I försöken att stoppa missilerna, skadas eller dör palestinska civila. Israels aktioner kallas för självförsvar/offensivt försvar/mord/riktade mord/massmord (här också kan läsaren välja begrepp i enlighet med den egna politiska övertygelsen).

Kvar står det faktum att om palestinska raketanfall mot civila i Israel upphör, så upphör omgående även Israels aktioner mot raketanfallen.

Kvar står också det faktum att Hamas, Islamiska Jihad och andra palestinska regeringsorgan hävdar att det är inte bara en politisk utan även en religiös plikt att döda judar. Att inte döda judar betyder per definition att man är en dålig muslim. Gazaborna vill inte vara dåliga muslimer. Våldshysterin är därmed officiellt sanktionerat. Från allra högsta instans.

Israelkritiker brukar kräva att landets svar mot palestinska massmord bör bli ”återhållsamt” eller ”proportionerligt”. Frågan är vad detta egentligen betyder. Situationen är en strid på liv eller död. Antingen dör de tilltänkta offren där de sitter på bussarna eller går till skolan, eller så dör attackerarna, helst innan de lyckas fullborda massmordet.

Återhållsamhet verkar därför vara ett ord ämnat att blidka de extremistiska islamistiska krafter som man i Väst är påfallande rädd för. Det arabiska språket har ett ord för detta religiöst betingad och med våld framtvingad underdånighet: dhimmitud. Fullkomlig underkastelse.

Återstår då ”proportionalitet”. Kan Israel svara ”proportionerligt” på raketer avfyrade från Gaza? Kassamraketerna är inte guidade, de skickas upp och landar var som helst. På bussar, i skolor, i sjukhus, i vägkorsningar, i restauranger. Gazapalestiniernas raketer är sålunda terrorvapen, som används mot hela det civila samhället i södra Israel.

”Proportionalietet” kan därför bestå i att Israel börjar tillämpa samma princip – blunda och avfyra raketer tillbaka någonstans mot Gaza. Problemet är världsopinionen. En opinion som sällan tvekar att fördöma Israels försvar av det egna landet, samtidigt som den verkar vara blind för de palestinska attacker som förorsakar Israels försvarsaktioner.

Bör därför Israel ha som policy att (1) skjuta tillbaka samma mängd raketer, det vill säga mellan 20 och 60 raketer dagligen oavsett om det finns anledning eller inte; eller att (2) ignorera antalet raketer och istället skjuta tillbaka med samma mål som palestinierna har, det vill säga inga som helst riktade mål; eller att (3) enbart försöka döda och lemlästa exakt samma antal civila palestinier som israeliska offer för palestinska raketanfall? Men är inte detta samma sak som de förhatliga ”riktade morden” som Israels kritiker inte vill att landet ska tillgripa?

Så frågan är var exakt Israels kritiker menar att gränsen ska gå. Svaret framstår som ganska givet: det ska finnas en klar gräns för Israels svar, men ingen gräns alls för de palestinska attackerna som föranleder Israels svar.

Israel lämnade Gaza för nästan tre år sedan. Det var startskottet för Gazapalestiniernas raketkrig mot Israels civila.

Det är egentligen inte Gazabornas fel. De gör bara det som deras religiösa och politiska ledare säger är ett påbud från allra högsta ort: att döda judar.

Felet är Sveriges. Och alla andra länders som oåterhållsamt fortsätter att ge oproportionerligt stora bidrag till Gazapalestinierna samtidigt som man i den politiska arenan försöker bakbinda Israels varje möjlighet att försvara sig.

Det är Sverige som ansvarar för Hamas oproportionerliga våld mot israeliska civila. Skär av det svenska biståndet tills raketerna upphör. Fördubbla gärna biståndet om raketanfallen uteblir.

Men fortsätt inte att premiera Gazapalestiniernas oåterhållsamma våld mot försvarslösa civila i Israel. För då blir svaret oproportionerligt.

Så blir det när man står med ryggen mot väggen.

Etiketter: , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

måndag 11 februari 2008

Mitt försök att hjälpa Bitte Hammargren bli en bra journalist

Nedanstående brev skickade jag till Bitte Hammargren på SvD för att uppmuntra henne att skriva mer balanserat. Fick tyvärr inget svar. Detta ska inte nödvändigtvis tas som bevis att alla svenska Mellanösternreportrar är enögda, arroganta och politiskt drivna.

Hej Bitte,

Jag vill tacka dig för en mycket bra och för det mesta överraskande objektiv och balanserad artikel om den förödande situationen i Gaza.

Det fanns dock några luckor som både du som journalist och ämnet som är så känsligt hade vunnit på om de klargjorts mer fullständigt.

Du skriver till exempel:

”På ett möte för jordbrukarkooperationen i Beit Hanoun passerar vi nedlagda industrier och den igenbommade godsterminalen i Karni som tidigare var navet för all handel mellan Israel och Gaza.”

Det du inte förklarade är att industrierna är nedlagda inte minst eftersom all metall beslagtas av Hamas och övriga terrorister för att bygga raketramper och raketer som skjuts mot civila israeler i Sderot med omnejd.

Det du också inte förklarade är att Karni liksom alla andra gränsövergångar har tvingats att stänga eftersom Hamas och övriga terrorgrupper har upprepade gånger skjutit raketer mot dem – de vill inte att Gazaborna ska uppleva någon form av normalisering med judar. Din artikel hade blivit mycket mer välrundad om du hade lagt din kommentar ovan i detta perspektiv, eftersom detta är sanningen i ett bredare perspektiv.

Du skrev också mycket riktigt om hur undermålig den egyptiska transportinfrastrukturen är jämfört med den israeliska. Du skrev:
” Israel har mycket bättre logistik för export. Här talar vi inte politik. Från Israel kan våra grödor snabbt flygas ut eller gå på lastfartyg, därifrån går flera avgångar per dag. Men ska vi skicka våra produkter via Egypten kommer blommorna att fastna där i en vecka och då är de vissna när de kommer fram, säger lantbrukarna i Beit Hanoun.”

Det din artikel hade vunnit på var den enkla kommentaren att det naturligtvis inte är en mänsklig rättighet att få exporträttigheter via ett grannland som man samtidigt bombarderar sönder och samman, med dagliga raketsalvor på 40 till 50 missiler. Hade du nämnt det faktum att den transportväg och den transportinfrastruktur som dessa palestinska odlare kräver faktiskt sköts av invånare från Sderot, som dagligen tar emot upp till 50 raketer och granater avfyrade från dessa odlingar, hade din artikel gett en mycket mer avrundad och balanserad bild på orsak och verkan.

Och därigenom kanske bidragit till att svenska läsare får en större förståelse för situationen.

Med vänliga hälsningar,
Ilya

Etiketter: , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

tisdag 22 januari 2008

Att döda sin granne är ingen mänsklig rättighet

Palestinierna i Gazaremsan skjuter uppemot 50 raketer mot civila i Israel varje dag. Israel har svarat genom att tillfälligt avbryta införsel av dieselbränsle till Gaza därför att Hamas använder bränslet i sina raketfabriker.

EU:s Kommissionär för Yttre Förbindelser Benita Ferrero-Waldner har sagt att Israel är ansvarig för ”strömavbrott i delar av Gaza, som slår mot bostäder och sjukhus”. Hon nämner inget om Gazaraketer som avfyras mot israeliska bostäder eller sjukhus – eller mot den israeliska kraftstation varifrån 70 % av Gazas el kommer. Hon är ”emot kollektiv bestraffning av civila i Gaza”, men tar inte upp kollektiv bestraffning av civila i Sderot i Israel, som i år redan beskjutits med 460 raketer.

Arabstaterna har krävt att FN:s Säkerhetsråd sammankallar ett möte om situationen i Gaza, som de betecknar som en humanitär kris.

En artificiell kris
Hamas har skapat denna ”humanitära kris” genom att dels kanalisera dieselbränslet till sina raketfabriker och dels strypa flödet av bränslet till sjukhus för att skapa skenet av en kris.

Krisen kan avslutas snabbt och permanent, genom ett stopp på raketer från Gaza mot civila i Israel, som då inte behöver ta några åtgärder alls mot Gaza. Fritt fram för bränsle och allt annat som ett normalt samhälle behöver.

Men är Gaza ett normalt samhälle? Hamas kräver rätten till gratis bränsle för att använda det för tillverkning av raketer, vilka sedan riktas mot civila i grannlandet och mot den kraftstation som förser Gaza med el. Det är en logisk absurditet.

Hamas har makten att stoppa raketerna. Det har de gjort tidigare. Hamas visade sin makt genom att med våld ta över Gaza. Hamas väljer att inte avsluta raketregnet eftersom det inte passar deras behov just nu – de är inte tillräckligt pressade.

Olika måttstock
Hamas vill hellre övertyga världen om att Gazaborna utsätts för ”kollektiv bestraffning”. Men varken Hamas eller FN, EU eller ICRC säger något om Sderots kollektiva bestraffning – sju långa års palestinsk raketbeskjutning.

Strömavbrott och brist på bränsle är inte direkt trevliga, men Hamas har dragit slutsatsen att det är en mänsklig rätt att få gratis tilldelning av bränsle medan man skjuter raketer mot civila.

Det märkliga är att länder och institutioner som ömmar för mänskliga rättigheter, som säger sig verka för fred i Mellanöstern, accepterar Hamas självpåtagna rätt att ostraffat raketbeskjuta civila samtidigt som organisationen kvitterar ut gratis bränsle för tillverkning av raketerna.

Är det skillnad på förnödenhet och förnödenhet?
Det finns ytterligare en dimension: det är ingen mänsklig rättighet att alla förnödenheter som Hamas behöver för sitt krig mot judarna i Israel ska transporteras genom Israels territorium. Hamas kan få vilka förnödenheter som helst via Egypten. Hittills har de skött detta med den äran, visserligen via tunnlar men det har inte hindrat införseln av skjutvapen, raketer, dynamit, granater, bomber, kemikalier för bomber, pengar, till och med människor. Endast civila förnödenheter tycks vara omöjliga att transportera via Egypten.

FN bör därför utveckla transportvägen via Egypten. Det arabisk-muslimska Egypten, som har olje- och gasresurser, ansvarar för 5% av det arabisk-muslimska Gazas kraftförsörjning, medan det judiska Israel, som inte har några som helst olje- eller gaskällor, ansvarar för resten. Israel förväntas sålunda bekosta sin egen undergång.

Det Hamas behöver veta är följande: att döda sin granne är ingen mänsklig rättighet.

Det är det internationella samfundets ansvar att förklara, klart och tydligt: inget mer subventionerat våld. Hamas behöver tämjas via omvärldens ekonomiska påtryckningar.

Etiketter: , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

tisdag 8 januari 2008

På blott två dagar har städerna Sderot och Ashkelon i Israel beskjutits med över 100 raketer från Hamaskontrollerade Gazaremsan.

Man undrar hur Sverige hade reagerat om våra civila beskjutits med raketer med målet att krossa vår demokrati och ersätta den med en fundamentalistisk teokrati.

I sju år har barn i Sderot levt i en mörk värld av artificiellt ljus – dagsljus når inte in i vare sig deras hem eller klassrum för med dagsljus kommer även Kassamraketer packade med sylvassa metallskärvor och kullager, ämnade inte att döda utan helst att lemlästa – det mänskliga lidandet blir då så mycket värre och kostnaden för Israel blir så mycket högre. Detta har palestinska ekonomer räknat ut.

Varje skola, dagis och sjukhus i Sderot omges av en tjock betongmur som skydd mot palestiniernas raketregn. Som om inte detta räcker har dagis- och lågstadiebarn i Sderot inte fått lyssna på musik i sju år. Detta eftersom man inte får förlora minsta sekund när sirenerna varnar för inkommande palestinska raketer – man får 5-15 sekunder att söka skydd, beroende på varifrån raketerna avfyras. Musik kostar värdefulla sekunder innan sirenerna hörs.

I Sderot finns ingen ”faran-över” signal. Kassamregnet ingår i palestiniernas terrorarsenal – hela vitsen är att de civila ska känna sig osäkra 24 timmar om dygnet. Raketerna kan komma en och en eller 20 åt gången.

Frågan är hur vi i Sverige kan hjälpa. Ett sätt är att strypa tillförseln av pengar som används för rakettillverkning. Sverige är världens per capita största bidragsgivare till palestinierna, men någon motprestation som ett slut på terror mot civila avkrävs inte. För ett par veckor sedan beslagtogs 6 ton explosiva ämnen på väg till Gaza i säckar märkta ”Socker från EU”.

Vår biståndsminister Gunilla Carlsson reste förra året i Mellanöstern, hon ivrar sig över Sveriges engagemang för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Att leva i en demokrati utan fruktan för raketer är en grundläggande mänsklig rättighet, i all synnerhet då raketerna avfyras av människor som inte tror på jämställdhet: den 29 november 2007 skrev palestinska regeringspartiet Hamas att "Palestina är arabisk-muslimsk mark - det finns inget utrymme här för judar". Gunilla Carlsson förblir tyst medan dessa ord ekar i medierna och pengarna strömmar till palestinierna.

Sveriges enorma bidrag till palestinierna måste villkoras: pengar mot ett totalt stopp för både terror och hatindoktrinering av palestinska småbarn. Speciellt nu, när Sverige ämnar höja bidraget till palestinierna.

Pengar mot ett villkorslöst upphörande av våld – hur kan det vara fel?

Etiketter: , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

fredag 21 december 2007

FN-betalda raketer skjuts dagligen från Gaza mot Sderot i Israel

För ett par timmar sedan var vi i den lilla staden Sderot i södra Israel. En trevlig liten stad, mycket vackert belägen i Negevöknen ett par kilometer från Gazaremsan.

En trevlig stad, men ändå bedrägligt lugn. Vid infarten står polisbilar parkerade här och var. Alla polisbilar är vända västerut – mot Gazaremsan. Poliserna är inte där för att ta fast fartdårar eller för att vakta staden mot tjuvar. Faktum är att brottsligheten i Sderot är nära noll. Folk har alldeles för mycket annat att tänka på.

Överlevnad, till exempel.

Poliserna tittar ständigt upp mot himlen, en hand vilande på komradions sänd-knapp. Anledningen: att varna allmänheten – skolbarn, husmödrar, kontorsarbetare, fabrikspersonal, sjukstugepatienter, besökare från Sverige – när palestinska raketer slår ner på måfå i stadens centrala delar.

Min fru Ragnhild och jag är där för att träffa vänner, men eftersom vi är lite tidiga passar jag på att klippa mig och Ragnhild tar tillfället att handla. Fel val, båda två. Precis när Ragnhild har gått iväg och frisören har tagit fram saxen och klippt den första av mina dyrbara lockar tjuter polisbilarnas sirener och genom högtalarna ropas ”Tseva Adom” – Röd varning. Då har man 4 till 5 sekunder på sig att hitta något säkert ställe att överleva en raket som kan slå ner i ett vardagsrum, en sjukstuga, ett öppet fält, en förskola, en vägkorsning eller en fabrik.

Och den senaste tidens facit är 6 palestinska raketer mot Sderot enbart idag på förmiddagen. Medan jag febrilt letar efter Ragnhild skyndar hon sig tillbaka till frisörsalongen och den relativa säkerheten som dess väggar erbjuder. Fast egentligen är det ingen bra idé. För till skillnad från konventionell krigsföring där man normalt under raketanfall är säkrast på ett öppet fält där sprängkraften inte är instängd och av den anledning mångdubblad (eller på den öppna marknaden där min fru befann sig) är just palestiniernas raketer packade med sylvassa metallskärvor och kullager, som gör att den som befinner sig på en öppen plats obönhörligen peppras från huvud till tå med brännheta metallbitar. Här gäller det sålunda att hitta en vägg; då har man åtminstone 25 procents chans att överleva de tusentals flygande projektilerna. Någon kallt beräknande palestinsk ekonom har kommit fram till att det är mycket dyrare för Israel att vårda dessa skadade offer livet ut än om de dör genom raketer med konventionella explosiva stridsspetsar. Offren bär sina skador – ögonen, huden och köttet genomborrade av hundratals metallsplitter – hela livet och kräver sålunda dyrt medicinskt vård livet ut.

”Vår” raket landar alldeles intill en lågstadieskola med ett dån som får marken att skaka våldsamt. Skolans väggar tar emot tryckvågen och de tusentals metallfragment som frigörs i explosionen. Inga barn får fysiska skador denna gång, men 18 personer, däribland 10 barn, behandlas för chock av ditkallade ambulanspersonal.

I Sderot finns inte ljudsignalen ”faran över”. Den behövs inte eftersom palestiniernas kassamraketer ju är en del av den palestinska terrorarsenalen – offren vet aldrig när nästa raket kommer. De kan komma en varannan timme eller en salva om 10-12 stycken på en gång. Detta är sannerligen ett asymmetriskt krig som de palestinska terroristerna, som avskjuter sina raketer från palestinska bostadsområden, vet att de egentligen inte kan förlora – med mindre än att Israel jämnar hela palestinska samhällen med marken. Det säger den israeliska premiärminister Ehud Olmert att han inte kommer att ens överväga.

Vi frågar min frisör och hans kunder vad de tycker om situationen. De suckar uppgivet och pekar på affischerna som är klistrade på den stora annonspelaren utanför – stadens invånare frågar sig varför omvärlden inte skriker högt om denna ohållbara situation. De frågar varför det finns hundratals utländska journalister på Västbanken, där de skyddas av israelisk militär samtidigt som de skriver fränt kritiska artiklar om Israel, men däremot inte en enda utländsk journalist i Sderot, där faran är uppenbar och stavas ”palestinsk terrorism”. De frågar vad medierna i Europa gör för att offentliggöra denna orättvisa situation. De frågar varför palestinierna fortsätter att få miljarder i europeiska bidrag när alla raketer som anländer i Sderot – upp till 30 om dagen – är gjorda av järnrör som köps med de pengar som doneras till palestinierna för byggande av vattenledningar.

Sderot är en allt tommare stad. Ungefär 16 procent av befolkningen har flyttat, kvar finns de som inte har möjligheten. Den överväldigande majoriteten är judar från arabländer, som efter att ha flytt arabiska pogromer i sina tidigare hemländer nu attackeras av araber i sitt nya hemland.

Många vill att armén går in och rensa Gazaområdet. Huruvida det låter sig göras är mer en politisk än en militär fråga. Under tiden börjar folk i Sderot prata om att sätta igång egen tillverkning av hemmagjorda raketer för att skjuta tillbaka. Min frisör Avi är fullständigt klar på en punkt: om israeliska civila börjar skjuta hemmagjorda raketer mot palestinska civila på samma sätt som palestinier har skjutit mot Sderot under de gångna sju åren, skulle omvärldens fördömanden inte vänta på sig.

Men han tillägger: ”Mellan fördömanden från en omvärld vars journalister inte ens finns på plats för att se våra lidanden, å ena sidan, och rätten till mitt eget liv i mitt eget hem, vet jag nog vad jag skulle välja. Problemet är att våra poliser inte tillåter sådant, de säger att vi inte har rätten att ta lagen i egna händer, att Israel är en demokrati där sådant inte tillåts.”

Vi träffar våra vänner i Sderots centrum. Som alla andra håller vi ett ständigt öga på himlen för att upptäcka svansen efter avfyrade palestinska raketer. Man vänjer sig vid att dricka kaffe på en uteservering och samtala utan att se folk i ögonen utan istället ständigt titta uppåt.

För som vi nyss upptäckte är 4 till 5 sekunder inte mycket tid att söka skydd.

Etiketter: , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

torsdag 28 december 2006

Gazaraketer i utbyte mot israelisk fred

Vapenstilleståndet i mellan palestinier och israeler i Gaza är mer än en månad gammal. Under den tid har Gazas palestinier skjutit mer än 60 raketer in över gränsen till Israel, ett genomsnitt på två raketer om dagen.

Israel har hittills inte besvarat en enda av attacken, i enlighet med vapnestilleståndsvillkoren.

För två dagar sedan skadade palestiniernas raketer två unga israeliska pojkar i 13-års åldern, den ena med livshotande splitterskador. Israel har hotat att börja rikta eld mot raketavskjutningsramperna.

Varvid palestinierna meddelar att om Israel skjuter på deras avfyrningsramper, är vapenstilleståndet definitivt över.

Är det verkligen ingen som ifrågasätter det absurda i palestiniernas ställningstagande? Finns det verkligen inget en palestinsk fanatiker kan göra eller säga som någonsin kan framkalla fördömanden, eller ens en höjning på Västvärldens ögonbryn? Är palestinierna verkligen dömda att fortsätta lägga sin framtid och sina liv i händer på så-kallade ledare som inte ens besitter de allra enklaste regler om logiskt tänkande?

Och kommer Västvärlden att fortsätta ösa in sina skattebetalares surt förvärvade pengar till ett palestinskt samhälle som genomsyras av detta slags ohyggliga inkompetens, utan att i gengäld begära något alls, inte ens att våldet ska upphöra?

2006 slutar mycket bekymmersamt. 2007 kan knappast vara värre, men med det palestinska ledarskapet är till och med möjligt.

Etiketter: , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

måndag 21 augusti 2006

Terrorn kan besegras

Björn Kumm frågar (SvD 060821) varför vi ständigt attackeras av ”så många i muslimländer och tredje världen och dess diaspora (som) själva känner att väst hatar dem” – i dagligt tal kallade islamistiska terrorgrupper.

Vari ligger friktionen?
Det mest intressanta är dock inte vad Kumm frågar, utan vad han inte frågar. Han fokuserar på vad han ser som en konflikt mellan muslimska grupperingar och väst, men finner det inte relevant att nämna de långt större konflikterna inom islam. Han tycks inte inse att Darfur utgör någon friktionsyta muslimer emellan, att religiöst betingat våld mellan sunni- och shiamuslimer i Irak är av relevans i hans analys av muslimskt våld i den moderna världen, att rivaliserande shiamuslimska grupper som Amal och Hizbollah under 20 års tid har utkämpat regelrätta krig mot varandra i Libanon, med paus enbart för att med gemensam styrka attackera såväl landets druser som kristna, båda betydande minoriteter i Libanon.

Kumm tycks heller inte anse att den aggressiva tvångsislamifieringen av städer med historiska kristna befolkningar som Betlehem på Västbanken och Nazareth i Israel utgör något tecken på att problemet kanske har sina rötter i en viss strömning inom islam och dess syn på sig själv.

Terrorns ideologiska kärna
Björn Kumm frågar om terrorn kan begripas, som vore det en fråga enbart för amerikaner och britter att ta ställning till. Kumm skriver om al Qaeda att den ”inte var en stat utan snarast en liten privat organisation”. Någon liten privat organisation är den definitivt inte, utan den är ett internationellt nätverk spridd inom i stort sett varje land och varje samhälle. Det är ingen organisation med en privat dagordning, utan ett trossamfund med en brinnande ideologi. En ideologi som kräver omgivningens underkastelse – antingen frivilligt eller via svärdets makt. Den är inte född ur någon västerländsk oförrätt mot något land, något folk eller någon religion, utan den är född ur en rigid beslutsamhet att omforma världen enligt order från en högre makt.

Gevär och Gud – en farlig kombination
De brittisktfödda muslimer som attackerade London och de som nyligen planerade attacker mot västerländska flygplan över Atlanten hade inte som mål att befria Tjetjenien, eller lösa de religiösa krigen i Afghanistan eller Irak, eller bringa självbestämmande för ockuperade palestinier. Deras mål var att stöpa om världen enligt en sträng tolkning av islam som inte ens majoriteten av muslimer accepterar. Iranska Hizbollah (från ordet Hizb’ Allah – Guds parti) drivs inte av sympati för palestinier eller massakrerade muslimer i Darfur, de drivs av ivern att se sin egen syn på shiaislam som segrare över alla andra. Faktum är att palestinierna är rasande på Hizbollah eftersom Hizbollahs krig i Libanon och norra Israel totalt har tystat mediefokusen på palestiniernas mål.

Björn Kumm skriver ändå att ”det som oroar mig är den uppenbara asymmetrin i våra reaktioner”. Han skriver att ”den uppvisade handlingskraften (från väst) skapar snarast fler terrorister”. Han skriver vidare att ”ökad kontroll av mörkhyade personer förser terroristorganisationer med ännu fler rekryter”. Som en mörkhyad medborgare av Sverige kan jag försäkra både Kumm och andra läsare att här skapas inte fler rekryter bara för att man blir extra kontrollerad. Tvärtom är jag glad om mitt land tar sitt förnuft till fånga, effektiviserar sina knappa resurser och fokuserar sina efterspaningar just på människor som av olika anledningar verkar vara intressanta, och inte slösar sina resurser – våra resurser, egentligen – där de inte behövs bara av hänsyn till politisk korrekthet. Jag stoppas hellre flera gånger av våra poliser som därigenom ger mig bevis på att de gör sitt jobb, än inte alls på grund av att jag matchar den profil de efterspanar och just därför inte vågar beakta!

Principfasthet borgar för fred
Kumms analys är intressant men tyvärr bristfällig: ökad kontroll öppnar inte dörren till fler terrorrekryter om inte rekryterna redan finns och väntar på att bli insläppt. Problemet ligger inte i bekämpningen av religiöst betingad terrorism, utan i omvärldens vacklande och principlöshet.

För om världssamfundet är principfast och strider mot varje form av rasism och politiskt/religiöst våld, kommer vi att stå enad mot denna cancer var den än finns. Att skicka signalen på beslutsamhet är oftast tillräckligt för att förhindra våldet.

I brist på avskräckande medel är fältet fritt för våldsverkarna – oavsett de heter IRA, ETA, Hizbollah, Tamilska Tigrar, Hamas, Al Aqsa Martyrsbrigaderna eller Röda Khmererna. Däri ligger svaret på Björn Kumms fråga: han undrar hur man kan hindra sådana grupper att engagera sig i ett ”asymmetriskt krig mot övermakten”. Det är genom att visa att denna övermakt är just en övermakt, genom att visa upp en enad internationell front som omöjligen går att spräcka.

Den svaga länken
Och just där, tyvärr, är den svaga länken: länder som Syrien, Iran, Kina, Kuba, Nordkorea garanterar att den nödvändiga enade fronten och därigenom övermakt, aldrig kan bildas.

Om FN fokuserade sina ansträngningar och våra pengar på dessa länder istället för att strutslikt låtsas som att de inte utgör något hinder, då är vi verkligen på väg att bilda en enad front, en moralisk och verklig övermakt som gör att terrorgrupperingar inte har någonstans att hämta sin näring.

Etiketter: , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

onsdag 16 augusti 2006

Vad är Hizbollah?

Är Hizbollah en terrororganisation eller ett regeringsparti?

Är Hamas en terrororganisation eller ett regeringsparti?

Israel anklagar dem för att vara terrororganisationer. Men de sitter ju i regeringar för libaneser respektive palestinier, så det kan ju inte stämma.

En regering har och utövar ansvar, inte bara för sitt eget folk utan för andra också – en regering är ett internationellt accepterat organ som arbetar enligt vissa internationellt erkända regler.

Regeringar kidnappar inte folk från andra länder. De agerar i enlighet med internationell rätt. Exempelvis ger de Internationella röda korset tillgång till fångar. Detta har Hizbollah och Hamas vägrat att göra med de tre israeliska soldater som kidnappats från suveränt israeliskt territorium.

Hizbollah och Hamas måste bestämma sig: antingen är de ansvarsfulla medlemmar av internationellt erkända regeringar och sålunda följer internationell lagstiftning, eller så är de terrororganisationer som bryter mot internationell lagstiftning.

De kan inte vara både och på samma gång.

Etiketter: , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

tisdag 15 augusti 2006

Givarkonferens för krigsoffer – men bara vissa

Det är glädjande att Sverige vill i slutet av denna månad anordna en internationell givarkonferens för krigsdrabbade.

Vad som förbryllar är att endast Libanon står som hjälpmottagare. Libanon är det land som illegalt övertogs och användes av den iranska regimens Hizbollahmilis för att iscensätta ett oprovocerat krig riktat mot civila i Israel.

Ett kapat land
Hela Libanon kapades av det libanesiska regeringsparti som hade minst antal mandat – Hizbollah med endast 2 ministerposter. Hela Libanon påtvingades ett krig av detta minoritetsparti, och hela Libanon är med all rätt nu fokus för en stor internationell hjälpverksamhet. Skamligt vore det annars om världssamfundet inklusive Sverige, som stillatigande under sex år tillät Hizbollah bygga upp sina aggressiva styrkor medan vi tittade på, nu inte skulle hjälpa Libanon ur den förödelsen som omvärlden därigenom bidragit till. Det hedrar nu Sverige att vi vill hjälpa Libanon, ett offer för Hizbollahs brutala krig.

Två offer
Men det som förbryllar är att givarkonferensens organisatörer inte tycks anse att Libanon bara är ett av två offer. Israel drabbades ju också av Hizbollahs krig, men den judiska staten anses inte vara värd någon internationell hjälpinsats. En miljon israeler har fått leva i underjordiska skyddsrum i en månad, nästan en halv miljon israeler har blivit flyktingar, fler än 2000 bostadshus har förstörts, ekonomin är slagen i spillror, Hizbollahs krig har kostat Israel i runda tal 300 miljarder kronor, såväl sjukhus och skolor som fabriker och transportinfrastruktur har förstörts av Hizbollahs raketer. Men Sverige tycks inte anse att den judiska staten förtjänar samma hjälp som den arabiska stat som också drabbades av samma krig. Det är en skrämmande inställning.Det tål att upprepas att det var terrorregimen Hizbollah och inte det arabiska Libanon som startade kriget. Libanon får nu finansiell hjälp för sin återuppbyggnad. Men trots att det inte heller var Israel som startade kriget, anses inte den judiska staten vara värd någon hjälp.

Segregation?
Förhoppningsvis är det inte något inbyggt anti-israeliskt eller, vad värre är, antisemitiskt i detta handlingssätt. Förmodligen har man så starkt och med all rätt fokuserat på det libanesiska folkets skriande behov att man helt enkelt glömt det israeliska folkets lika skriande behov. Att göra misstag, att glömma, är trots allt bara mänskligt.

Det svenska sättet
Att rätta ett misstag, att agera när glömska påpekas, är värdigt och mänskligt. Det är också det svenska sättet, det som gör Sverige så internationellt uppskattat som neutral medlare. Det är därför en from förhoppning att givarkonferensen nu görs om så den ger välbehövligt stöd till alla offer för Hizbollahs krig, oavsett etnicitet, hudfärg eller religion.

Signalen som skickas ut vore förödande annars.

Etiketter: , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer

torsdag 10 augusti 2006

Olika syn på "proportionalitet"

Omvärlden kräver att Israel skall svara ’proportionerligt’ på terrorattackerna som den iranska lydmilisen Hizbollah utför från suveränt libanesiskt territorium.

Proportionalitet och FN
Med ’proportionerligt’ menas kanske att Israel ska agera som Kofi Annans FN. Annan ignorerade FN-korruptionen i olja-för-mat programmet, vilket kostade tusentals civila liv i Saddams Irak. Kofi Annans UNIFIL-styrka har en enda uppgift; att förhindra attacker mot israeliska civila, under de senaste sex åren har Hizbollah utfört 24 sådana attacker. UNIFIL kostar oss världsmedborgare 100 miljon dollar – om året – och åstadkommer ingenting. Som resultat av Kofi Annans FN, har dödssiffrorna i Libanon och Israel nått fler än ett tusen, och sammanlagt två miljoner människor är på flykt – libanesiska civila norrut och israeliska söderut. FN bär ansvaret för sin ’proportionerliga’ respons till Hizbollah under sex år. Och då har vi inte ens vägt in FN:s ’proportionerliga’ respons i till exempel Bosnien och Darfur.

Proportionalitet och Ryssland
Med ’proportionerligt’ menas kanske Ryssland? Det land som bombade Tjetjenien så grundligt att samhället där sedan länge upphört att existera? Allt tjetjenerna ville ha var självständighet. Tusental döda tjetjener och inte en enda FN-resolution mot Rysslands agerande har antagits av FN.

Proportionalitet och Frankrike
Ordet ’proportionerligt’ hänvisar kanske till Frankrike, detta europeiska land som är så mån om att ha bra relationer med arabstaterna och där en minister för inte så länge sedan karakteriserade Israel som ”detta lilla skitland”. ’Proportionerligt’ är kanske Frankrikes respons till omvärldens kompakta fördömande när franska staten ville utföra ett kärnkraftsprov i Stilla havet. Frankrike ignorerade omvärlden och utförde provet ändå – i trots mot FN, EU, UNICEF och WHO, bland många andra. Detta var Frankrikes ’proportionerliga’ svar. Det finns inte en enda FN-resolution mot Frankrikes agerande, som krävde tvångsförflyttning av många öbor och som fullständigt ödelagt miljön inom ett enormt naturområde.

Proportionalitet och Kina
’Proportionerligt’ är kanske Kinas behandling av det fredliga Tibet, ett land Kina marscherade in i för att helt sonika förflytta hundratusentals tibetaner till Kina och miljoner kineser till Tibet. Inte en enda FN-resolution har antagits mot Kina vars agerande har kostat hundratusentals tibetaner livet och resulterat i tvångsövertagande av enorma landområden.

Icke desto mindre är det just sådana länder som så starkt kritiserar Israels ’oproportionerliga’ svar. Svar på Hizbollahs attacker från Libanon mot israeliska civila, som utförs i skydd av libanesiska civila i trots mot FN och Genèvekonventionen. FN och den omvärld som är så intresserad av ’proportionerlighet’ har fortfarande inte hittat någon anledning att fördöma detta.

Omvärldens ansvar
Omvärlden är bra på en sak: att prata. Att agera går inte. Omvärlden har inte agerat för att sätta stopp för Hizbollahs enorma militära uppladdning under de senaste sex åren. Ej heller för att tvinga Iran och Syrien att sluta stödja denna terroristgrupp. Omvärlden är överhuvudtaget för rädd och för underkuvad av blotta tanken på att behöva göra något som verkligen kräver mod och ståndaktighet. Lättare då att falla in i ledet och anklaga Israel för det lidandet som Hizbollahs och Irans krig har orsakat.

Hizbollahkriget är en varningssignal till omvärlden: det gäller att antingen stödja frihet och demokrati – för Libanon såväl som Israel – eller för evigt acceptera underdånighet gentemot de islamofascistiska härskarna i Teheran.

Klockan tickar medan Libanon och Israel brinner.

Etiketter: , , , , , ,

Bookmark and Share
upplagd av Ilya Meyer