Vapenstillestånd Gaza-style

Vapenstilleståndet mellan palestinier och israeler i Gaza är mer än en månad gammal. Under den tiden har palestinierna skjutit mer än 60 raketer över gränsen in i Israel, ett genomsnitt på två raketer om dagen.

Israel har inte besvarat attackerna ens en enda gång, i enlighet med vapenstilleståndsvillkoren.

För två dagar sedan skadade palestiniernas raketer två unga israeliska pojkar i 13-års ålder, den ena med livshotande splitterskador. Israel har hotat med att börja rikta eld mot avskjutningsklara raketramper.

Varvid palestinierna meddelar att om Israel skjuter på deras avfyrningsramper, är vapenstilleståndet över.

Vilket vapenstillestånd?!

Är det verkligen ingen som ifrågasätter det absurda i palestiniernas ställningstagande? Finns det verkligen inget en palestinsk fanatiker kan göra som någonsin framkallar fördömanden? Är palestinierna verkligen dömda att fortsätta ledas av människor som inte besitter ens den enklaste förmågan om logiskt tänkande och moraliskt ansvar?

Och kommer Västvärlden att fortsätta ösa sina skattebetalares surt förvärvade pengar till ett palestinskt samhälle som genomsyras av detta slags ledarskapsinkompetens, utan att villkora bidragen till våldets upphörande?

2006 slutar mycket bekymmersamt. 2007 kan knappast vara värre, men med det palestinska ledarskapet är inget omöjligt.

72 rakter lika med vapenstillstånd. Fråga bara Hamas

Svenska akademin behöver utkomma med en ny ordbok för det nya året.

Eller åtminstone en ny definition av ordet ”vapenstillestånd”.

Kanske kan experterna definiera hur 72 raketer under en månad från Gaza mot Israel kan av palestinier betecknas som ”vapenstillestånd”, medan israeliska hot om att slå till mot skjutklara raketramper och deras bemanning kan betecknas som ”vapenstilleståndsbrott”.

Den palestinska premiärministerns egen milis, al-Aksa brigaderna, har dessutom sagt att om Israel agerar mot skjutklara raketramper riktade mot israeliska civila, kommer organisationen att återuppta sina självmordsbombningar mot civila inne i Israel. Omvärldens tystnad ekar fortfarande.

Kanske är det orättvist att be Svenska akademin lösa denna delikata lingvistiska omöjlighet. Kanske behöver vi helt enkelt en separat ordbok just för Mellanösterns logiska kullerbyttor.

Helle Klein gör enögdhet till en dygd

Helle Kleins artikel i Aftonbladet 12 maj 2003 (Apartheid-murar ger inte fred) ger all anledning att undra över faktakällorna och – vad värre är – avsikten.

Klein skriver uteslutande utifrån ena partens synpunkter, en taktik som har få beröringspunkter med nyhetsrapportering men desto mer med propagandaspridning. Hon hänvisar till ISM (International Solidarity Movement) utan att tala om att detta är en militant palestinsk rörelse vars uttalade mål är att störa israeliska säkerhetsaktioner ämnade att förhindra palestinsk terror. Klein förtiger att en efterspanad terrorist skyddades av ISM i deras lokaler innan han arresterades. Hon rubricerar ISM som ”ickevåldsaktivister” – definitionen av våld tycks sålunda inte inkludera mord på judiska civila.

Ännu mer egendomligt är Kleins påstående om den säkerhetsbarriär som ses av många som enda sättet att hålla terroristerna borta från judiska civila – tills Mahmoud Abbas eller någon annan kan få bukt med palestinsk terror. Klein skriver om säkerhetsmuren längs ”den gröna linjen, det vill säga gränsen som gällde före kriget 1967”.
Snälla nån! Gröna linjen är inte och aldrig har varit någon internationell gräns. Det är en vapenstilleståndslinje. Det är den plats där de israeliska soldaterna stod när de lyckades slå tillbaka de anfallande panarabiska arméerna och vapenvilan trädde i kraft. Låt mig upprepa det som Klein inte ens åberopar: det var araberna som anföll. De förlorade. Någonstans slutade stridigheterna. Det är den ”gröna linjen”.
Alla vapenstilleståndsavtal som slöts mellan Israel och dess grannar klargör att inga fientligheter i någon form får ske över gränserna. Avtalen gör även klart att vapenstilleståndsgränserna skall vara tillfälliga, och att permanenta gränser skall förhandlas fram mellan parterna och fastställas genom fredsavtal.
Om Klein menar att ett fredsavtal redan existerar mellan Israel och dess palestinska grannar, då är ju naturligtvis en säkerhetsbarriär som inkräktar på palestinskt territorium en olaglighet. Problemet är dock att Klein nog är ensam om att tro att ett sådant fredsavtal existerar – fråga bara Hamas, Islamiska Jihad, Hizbollah, Arafats Al-Aqsa Brigaderna osv om deras syn på ett fredsavtal. Samtidigt kan man gärna be om en karta från vilken palestinsk skolbok i geografi som helst, och se var landet Israel finns på denna karta – den finns inte eftersom ordet inte ens förekommer. Hela området är benämnt Palestina. Klein är märkligt tyst om denna aspekt av gränsdiskussioner.
Kan Klein revidera sin syn på vad som är en gräns kontra vad som är en vapenstilleståndslinje kontra vad som är en tillfällig barriär mot terror, kan diskussionen framgent föras på en mer faktamässig nivå.
Klein avslutar sin artikel med ”Sharons mur är ingen säkerhetsåtgärd. Den är en apartheidmur och måste omedelbart stoppas.” Faktum är att antalet terrorattacker drastiskt har minskat sedan muren började byggas. Den är inte färdig än, så attackerna fortsätter alltjämt. Barriären är inte tänkt som en permanent lösning eller markering på en evig gränsdragning, utan dess sträcka bestäms naturligtvis av var de judiska invånarna för tillfället bor – till och med den mest enögde måste ju inse att det är civila judar som är målet för palestinsk terror så om en skyddsmur ska byggas ska denna mur naturligtvis finnas där civila judar finns. Var gränsen senare dras är en helt annan fråga som inte har några beröringspunkter med denna tillfälliga barriärs sträckning.
Men Helle Klein väljer att skriva om apartheidmurar. Hon kanske syftar mer på den mur som har byggts upp i hennes egen föreställningsvärld; en mental mur som effektivt förhindrar att båda sidors belägenhet belyses med samma objektivitet; en mental mur som effektivt förhindrar att israelers syn på tillståndet någonsin får yttras; en mental mur som effektivt ljuger bort palestinskt våld; en mental mur som automatiskt förkastar allt israeliskt utan att undersöka – eller ens vilja undersöka – vad det handlar om.
I en sak har Helle Klein således alldeles rätt: israels problem med sina palestinska grannar har absolut med apartheid att göra – med den apartheidmur som subjektiva, partiska och faktafrämmande journalister medvetet bygger upp.