Svenska investeringar på Västbanken för freden framåt

Det är dags att utföra en objektiv granskning av svenska investeringar på Västbanken – ett omtvistat område för såväl israeliska judar som palestinska araber.

Den senaste tiden har uppmärksamhet riktats kring svenska investeringar i israeliska företag som ger arbete åt både israeler och palestinska araber på det omtvistade Västbanken.

Vad är Västbankens / Judéens & Samariens status?
Israel tillerkändes självständighet som Palestina-judarnas hemland av det internationella samfundet år 1948. Omgående attackerades den judiska staten av palestinsk-arabiska terrorister som ansåg att judar inte fick leva i Mellanöstern. Terroristerna assisterades av bland andra Jordanien, som bildats några år tidigare som hemland för Palestina-araberna. Efter sitt anfallskrig ockuperade Jordanien Västbanken i brott mot FN:s stadgar och fördrev judarna från stadens östra del. Judar förbjöds att besöka sina heliga platser, däribland Västra muren som är judendomens heligaste plats, synagogor plundrades och judiska begravningsplatser vandaliserades av ockupationsmakten Jordanien – gravstenarna användes som gatubeläggning.

Vapenstilleståndslinjen är ingen gräns
Platsen där Israel nedkämpade de attackerande arabiska styrkorna till stillestånd är en vapenstilleståndslinje. Den kallas också för ”Gröna linjen” och ibland felaktigt för en gräns. Någon gräns mellan Israel och det andra palestinsk-arabiska landet vid sidan om Jordanien, med arbetsnamnet ”Palestina”, har aldrig existerat. Förhandlingarna om en gräns har förts alltsedan anfallskriget 1948 mot den judiska staten.

Jordanska ockupationen
I juni 1967 när Jordanien gjorde sig redo för ytterligare en attack mot Israel tryckte Israel tillbaka de jordanska ockupationsstyrkorna till östra sidan av Jordanfloden. Israel befriade Västbanken och hela Jerusalem gjordes tillgänglig för alla religioner för första gången. Då Jordanien vägrade garantera att området inte återigen skulle användas för krig mot den judiska staten, beslöt Israel att bygga byar, städer, jordbrukssamhällen och industriområden på Västbanken i avvaktan på en medgörlig regering i Jordanien. Dessa israeliska samhällen kallas ofta för bosättningar. Idag bor omkring 260 000 israeler i ungefär hundra sådana samhällen på Västbanken, exklusive östra Jerusalem där ytterligare 160 000 israeler bor.

För att uppmuntra till investeringar i detta område erbjuder Israel en rad förmåner. Det finns dock ett antal vägspärrar och andra rörelsehindrande åtgärder på Västbanken som hämmar palestinsk ekonomisk utveckling. De har införts därför att den arabiska befolkningen har utvecklat en industrimässig infrastruktur för storskalig massmord på de lokala judarna. De säkerhetshöjande medlen förhindrar fri rörelse för terroristerna, vars attacker har minskat med 97%, men samtidigt förhindras fri rörelse för palestinsk-arabiska civila som vill leva ett normalt liv.

Hur ser Sverige på de israeliska samhällena på Västbanken?
Målet för Sveriges och EU:s fredsansträngningar i konflikten är en förhandlad tvåstatslösning, efterföljande av FN:s resolutioner och efterföljande av Vägplanen för fred – vilka alla bygger på ett slut på terror. En annan utgångspunkt – accepterad av såväl israeliska som palestinsk-arabiska företrädare – är Gröna linjen, stilleståndslinjen där de attackerande arabiska arméerna nedkämpades till vapenstillestånd.

De israeliska samhällena på Västbanken, inklusive i östra Jerusalem, är byggda i full enlighet med folkrätten. Folkrätten förbjuder tvångsförflyttning av den israeliska befolkningen dit eller tvångsförflyttning av den arabiska befolkningen därifrån. Inget av detta har skett. Sverige och EU liksom övriga delar av den fria världen som inte styrs av diktaturer har också varit mycket tydliga med att dessa samhällen kan komma att vara föremål för gränsjustering i slutstatusförhandlingarna för att möjliggöra en hållbar tvåstatslösning. Huvudtesen är att ingen ska tvångsförflyttas pga tvåstatslösningen, lika lite som människor tvångsförflyttades innan dess.

Vad betyder detta för svenska företags verksamhet på Västbanken?
Svenska företag förväntas bete sig ansvarsfullt oavsett var i världen de verkar. OECD:s riktlinjer för multinationella företag och principerna i FN:s Global Compact utgör universella normer för företag. Utrikesdepartementet uppmanar företag att tillämpa dessa normer. I fråga om svenska företags verksamhet i samhällen på det omtvistade Västbanken bör de stödja alla initiativ som uppmuntrar till fredlig samlevnad mellan araber och judar, nära affärskontakter, skapande av arbetstillfällen oavsett religion, etnicitet eller nationalitet. Det bör ligga i Sveriges intresse att investera i industriområden på Västbanken så att arbetstillfällen skapas för alla närboende, oberoende av nationell tillhörighet.

Därtill gör man en större insats för fred eftersom de industriområden som hamnar inom det nya Palestina blir en grundplåt med färdigbyggd infrastruktur för landets framtida välfärd. Förhoppningen är att det palestinska samhället mognar innan dess så att araberna inte demolerar jordbruks- och industriinfrastrukturen som de gjorde med infrastrukturen Israel donerade vid sitt uttåg ur Gaza 2005.

Moralisk och etisk skyldighet att stödja fredlig samlevnad
Varken Sverige eller EU kan framtvinga europeiska investeringar i Västbankens industriområden. Däremot kan det ses som en moralisk och etisk skyldighet att säkerställa så mycket produktivt arbete som möjligt i samförståndsstrukturer som ger jobb åt såväl judar som muslimska och kristna araber så att lugn, ekonomisk välfärd, ömsesidig respekt och sann välvilja underlättas.

Svensk handel och investering bör uppmuntras även i Israel och inte bara i de områdena som bildar kärnan till detta andra palestinska land vid sidan om Jordanien: ekonomisk välfärd uppmuntrar sällan till extrema politiska åsikter, på någon sida av den framtida gränsen.

Framtidens utsikter för fred i detta konfliktområde vilar i allra högsta grad på svenska företags välvilja och långsiktiga byggande av broar mellan folken via ekonomiska lockbeten.

Motsatsen – bojkott – är ett destruktivt vapen förbehållen bakåtsträvare, extremister och fanatiker.

Fred och samlevnad grumlas av maktpolitik

Yairs stjärna grumlas av maktpolitik. Utan yttre inblandning går livet lättare för alla - araber och judar.


På den israeliska sidan av 1967-års Gröna linje – där attackerande jordanska arméstyrkor nedkämpades till vapenstillestånd – ligger en bedårande vacker israelisk stad, Kochav Yair (som betyder ”Yairs stjärna” på hebreiska). Öster, söder och norr om staden ligger palestinsk-arabiska byar tillhörande Palestinska myndighet (PA), och väster om staden ligger det en israeliskt-arabisk stad, Tira, med en befolkning på 30.000.

Jag träffar Marek Oren och hans hustru Ariella, elektronikingenjör respektive grundskolelärare som har bott i staden i 12 år. På väg in till Kochav Yair ser vi det omtalade säkerhetsstaketet som skär av PA-området från Israel. Vad tycker de om staketet?

Säkerhetsbarriären ett nödvändigt ont
”Tyvärr ett nödvändigt ont. Det är inte önskvärt, långt ifrån. Vi vill ha och vill vara goda grannar, precis som det var innan. Staketet kom inte ur tomma intet, det var ett svar på ett akut problem orsakat av en del av våra grannar: så gott som varje vecka dödades civila israeler av palestina-araber som vill ha en egen nation och som ansåg att bästa sättet att skapa denna nation var genom att döda civila i vår nation. Bisarrt,” säger Ariella och skakar konfunderat på huvudet.

Jag frågar då om relationer med de israeliska araberna i de näraliggande arabiska byarna och städerna. Varför tillåts de inte att tjänstgöra i den israeliska militären?

Medierna är fixerade vid enbart Israel
”För det första vill de inte. För det andra skulle det försätta dem i en mycket svår situation om de måste konfrontera sina egna, det vill vi inte tvinga någon att göra. Det handlar om pålitlighet, familjband, säkerhet. Våra arabiska medborgare utgör en erkänd minoritet där familj- och klantillhörigheter ofta är viktigare än nationella eller ens religiösa band. Allt är inte alltid lika enkelt som det ofta framställs i utländsk media,” säger Marek Oren, och fortsätter: ”Titta här, situationen är likadan i Storbritannien, där många brittiskt-födda muslimer säger att de känner starkare band till islam än till landet i vilken de föddes, ändå är det Israel medierna fokuserar på. Och så finns det en tredje aspekt som inte många talar om: nämligen att det även finns israeliska judar som heller inte tillåts tjänstgöra i armén på grund av säkerhets-, sociala eller andra skäl.”

Paret Oren tar mig ut på en kort tur. Vi kör upp på en vacker kulle. Här låg det en gång i tiden en kibbutz, Eyal, på en i övrigt öde plats, inuti Israel. Men upprepade attacker från den arabiska staden Kalkilya, med många dödsfall som resultat, tvingade så småningom kibbutzen att flytta till en mer skyddad plats. Man ser fortfarande skyttegravarna från vilka kibbutzmedlemmarna försökte skydda sina hem och familjer, samt monument över de många mördade civila.

Relationerna mellan israeliska och arabiska grannar
Jag frågar Marek hur han ser på relationen med de arabiska grannarna idag. ”Jag har så gott som dagliga kontakter med araber. En del är kunder, andra är kolleger och frilansande ingenjörer. Allt flyter hur bra som helst, att vi tillhör olika religioner är liksom fullständigt oväsentligt. Vi har utvecklat ett system för smidig samlevnad där vi helt enkelt undviker att diskutera politik. Håller vi oss till det är det som att leva var som helst i världen, inga problem alls.”

Roten är politik och makt, inte religion
Innan vi skiljs åt säger Ariella och Marek något som får mig att stanna upp. ”Problemet kanske ser ut att vara orsakat av olösliga religiösa motsättningar, men det är långt ifrån sanningen. Roten till problemet är politik, politik som praktiseras av religiösa ledare i de palestinska och ibland de lokala israeliskt-arabiska samhällen. Dessa ledare utnyttjar lokala politiska ledare helt enkelt för att befästa sin egen makt. Det handlar endast om makt, inte om någon gränsdragning hit eller dit, en sådan struntsak skulle vi kunna lösa imorgon över en kopp kaffe – så varma är faktiskt våra relationer på den lokala nivån. Om bara dessa maktgalna typer slutade elda på massorna, om bara den övriga världen insåg att makropolitik inte hör hemma i ett mikroområde där allt bygger på personliga relationer och istället tillät oss att lösa våra problem på den lokala nivån, skulle det inte finnas några problem alls. Det är politik och maktbegär som är roten.”

Detta är ett tema jag skulle höra om och om igen i mina vidare samtal och intervjuer med såväl israeliska araber som palestinska araber, såväl israeliska judar som israeliska poliser, såväl borgmästare som mannen – och kvinnan – på gatan.

Gazaraketer i utbyte mot israelisk fred

Vapenstilleståndet i mellan palestinier och israeler i Gaza är mer än en månad gammal. Under den tid har Gazas palestinier skjutit mer än 60 raketer in över gränsen till Israel, ett genomsnitt på två raketer om dagen.

Israel har hittills inte besvarat en enda av attacken, i enlighet med vapnestilleståndsvillkoren.

För två dagar sedan skadade palestiniernas raketer två unga israeliska pojkar i 13-års åldern, den ena med livshotande splitterskador. Israel har hotat att börja rikta eld mot raketavskjutningsramperna.

Varvid palestinierna meddelar att om Israel skjuter på deras avfyrningsramper, är vapenstilleståndet definitivt över.

Är det verkligen ingen som ifrågasätter det absurda i palestiniernas ställningstagande? Finns det verkligen inget en palestinsk fanatiker kan göra eller säga som någonsin kan framkalla fördömanden, eller ens en höjning på Västvärldens ögonbryn? Är palestinierna verkligen dömda att fortsätta lägga sin framtid och sina liv i händer på så-kallade ledare som inte ens besitter de allra enklaste regler om logiskt tänkande?

Och kommer Västvärlden att fortsätta ösa in sina skattebetalares surt förvärvade pengar till ett palestinskt samhälle som genomsyras av detta slags ohyggliga inkompetens, utan att i gengäld begära något alls, inte ens att våldet ska upphöra?

2006 slutar mycket bekymmersamt. 2007 kan knappast vara värre, men med det palestinska ledarskapet är till och med möjligt.

Palestinska lögner och raketer i utbyte mot israelisk fred

För ett år sedan drog sig Israel ur Gaza. Palestinierna har sedan dess avfyrat över 1000 raketer mot Israel.

I veckan kidnappade Hamas en israelisk soldat och en 18-årig pojke. Soldatens kidnappning rättfärdigades med att han var soldat, pojkens med att han i framtiden skulle bli soldat. 18-åringen avrättades omgående.

Enligt regeringspartiet Hamas är detta legitim krigsföring. Hamas kräver att Israel accepterar vapenstilleståndslinjerna från det krig palestinierna själva inledde för att upphöra med attackerna ”tills vidare”.

Taktiken heter ”takija” och betyder att ljuga för fienden, att inge falskt hopp tills man är stark nog att anfalla igen. Till dess gäller ”hudna” eller vapenstillestånd.

Även svenska Emmaus återger Hamas syn i en egen broschyr: ”Palestina utgörs idag av staten Israel och dess ockuperade områden; Gazaremsan, Västbanken och östra Jerusalem”. Hela ”staten Israel”.

Hamas program är staten Israels förstörelse. Palestinierna valde Hamas. Raketregnet från Gaza understryker detta val – en palestinsk stat inte bredvid utan istället för Israel. Målet uppnår de genom missbruk av civila – en taktik som är förbjudet enligt Genèvekonventionen:

Punkt 51/2:
Civilbefolkningen … skall inte utsättas som mål för attack. Våld vars huvudavsikt är att sprida terror bland civilbefolkning är förbjudet.

Punkt 51/7:
Civilbefolkningen skall inte användas … för att skydda militära mål från attack.

Punkt 58b:
De stridande partierna skall … undvika att förlägga militära mål i eller nära tätbefolkade områden.

Kraven ignoreras systematiskt av palestinierna.

Eftersom omvärlden finansierar palestinierna är det dags att vi villkorar hur våra skattepengar används: palestinierna måste uppfylla krav på civiliserat uppförande.

För att rädda civila palestinier och civila israeler och för att möjliggöra fred i regionen.

Replik till Daniel Söderberg, HT maj 2006

Daniel Söderberg har många frågor men inte tillgång till Hamas program – trots att han ivrigt stödjer terrororganisationen.

Självmordsbombarna stoppades av israelisk militär. Förövarna sprängde sig inte eftersom de dels ertappades innan allt var på plats, dels insåg de att de var för långt från civila judar för att verkställa en massaker, och valde att rädda det egna skinnet. Palestinska terrorister är aldrig säkrare än när de är omgivna av israelisk militär, eftersom de vet att soldaternas moral och inlärda etik förhindrar onödigt våld. Soldaterna är garantin för terroristernas liv.

Påståendet att uppgifter som förklarar Israels ståndpunkt inte finns eftersom palestinska ISM inte bekräftar dem är som påståendet att uppgifter om Auschwitz inte finns eftersom nazisterna inte bekräftar dem. Löjligt!

Du citerar Israels ”ursprungliga gränser”. Vilka? De som aldrig kom till stånd eftersom araberna attackerade samma dag Israel utropades? Du kanske menar ”stilleståndslinjen”, där Israel stoppade de attackerande araberna? Är det nu en ”gräns”? Kan du historia eller juridik? Arabvärlden vill omvandla den linjen där de nedkämpades till vapenstillestånd till en gräns. Men en gräns ska förhandlas fram, den kan inte bara krävas av dem som började kriget och dessutom förlorade det!

Fred ”måste … börja med ett erkännande av Hamas”. Hur vore det om Hamas måste erkänna Israels rätt att existera, måste sluta med våld mot civila judar, måste sluta indoktrinera barn i antisemitism, måste respektera redan ingångna avtal med Israel?

”Hamas som demokratiskt vald regering”. Även Hitlers naziregering var demokratiskt vald. Men dina historiekunskaper kanske inte går så långt tillbaka – du hävdar än idag att Israel måste ”dra sig ut ur Gaza”. Det skedde för ett år sedan, dig obemärkt.

Välkommen till verkligheten.

Svenska kyrkans kampanj för att nedmontera Israel

”Rättvis fred i Mellanöstern … baserad på 1967 års gränser” är hur Gustaf Ödquist beskriver HOPP-kampanjen.

Det finns inga gränser från 1967, bara en vapenstilleståndslinje som inte erkänns av arabvärlden. Kampanjen bidrar inte till vare sig rättvisa eller fred när den likställer begreppen – vapenstilleståndslinjen omvandlas till gräns via förhandlingar.

Enligt kampanjen kräver fredsplanerna att varaktig fred uppnås genom att ”den israeliska ockupationen avslutas och … bosättningarna … avvecklas”. Fel. Samtliga planer kräver att palestinskt våld först upphör innan beslut tas i andra frågor.

Ödquist förespråkar markering av varor från Västbanken/Gaza. Produkter därifrån säljs enbart i Israel. Uppmaningen är därför i praktiken en bojkott mot Israel. Handlarna kommer inte att orka en lång procedur för ursprungsmarkering – de kommer att upphöra med all import från Israel för att gardera sig.

Ödquist nämner att i Tel Aviv samlades 120 000 israeler under mottot ’Lämna Gaza – börja förhandla nu’. Detta var en manifestation för fred, inte för bojkott. Det var också ett öppet bevis för israelisk demokrati. På Västbanken och i Gaza sker istället summariska mord på oliktänkande. Det kanske är på sin plats med en bojkott mot allt som produceras av palestinierna i dessa områden. Detta skulle dock vara kontraproduktivt – selektivt stöd uppmuntrar positiva krafter; bojkott drabbar samhället.

HOPP-kampanjen bör fundera på detta när den säger sig arbeta för ”alla människors lika värde”.

Orsak och verkan. Hur svårt kan det vara att förstå det?

Britt-Marie Mattsson skriver i GP (040224) att “den höga israeliska muren väcker obehag och olust” och att ”trots muren sker attentat”.

Mattsson använder sig av samma språkbruk som Arafat, som också han talar bildligt om att ”det blir aldrig fred eller säkerhet så länge den israeliska muren består”.

Intressant nog föredrar båda två att hänvisa till den känsloladdade 4 procenten av antiterroristbarrikaden som består av en mur, men ignorerar de återstående 96 procenten som består av genomskinligt staket.

Vare sig Arafat eller Mattsson yttrar ett ord om viljan att få ett stopp på de palestinska självmordsbombarna.

Vare sig Arafat eller Mattsson yttrar något om att staketet kom till EFTER det att palestinierna inledde sin bombkampanj.

Ingen av dem nämner heller att trots hela den demokratiska världens fördömanden, har Arafats palestinska myndighet aldrig gjort något för att få ett stopp på den massindoktrineringen som manar till antijudiskt våld. En indoktrinering som sker via palestinska skolböcker, radio, TV och tidningar, och som delvis finansierats av EU genom otillräckligt kontrollerade finansiella bidrag.

Det är inte konstigt att palestinierna inte vill ha vare sig staketet eller muren, ytterst få israeler tycker om dem heller. Men i stort sett alla israeler anser att barriären – vilken form den än tar – är en ond nödvändighet.

Mattsson har fel när hon skriver att ”trots muren sker attentat”. Attentat sker enbart där ingen barriär ännu finns. Från Gaza har det inte skett några attentat sedan barriären kom på plats. I norra delen av Israel där staketet redan är på plats har attentatsfrekvensen minskat med 50 procent. De attentat som ändå lyckas i detta område sker med terrorister som penetrerar söderifrån, där ingen barriär ännu finns.

Mattsson påstår att det enda rätta är bildande av en palestinsk stat. Det har hon helt rätt i. Statsbildningen kan bara ske när barriären rivs. Det har hon också helt rätt i. Men hon påstår att gränserna för denna framtida stat skall gå längs den sk ”gröna linjen”. Detta är dock bara en vapenstilleståndslinje; det är den linje där Israel 1948 slutade kämpa emot de fem anfallande arabiska arméer som hjälpta av de lokala palestinskarabiska terroristerna försökte driva judarna i havet. Det var och är ingen politisk gräns. Den politiska gränsen ska fastställas i förhandlingar. För att förhandlingar kan äga rum, krävs att palestinska terrorister slutar dödar varje israelisk jude de kommer åt, såsom de gör idag.

Men eftersom Arafat inte vill förhindra detta massmord, reser Israel en barriär som kan tas ned lika snabbt som det sätts upp, den dagen förhandlingar kommer igång och palestinsk terror upphör. Israel väntar fortfarande på att terrorn ska stoppas. Att ytterligare 8 busspassagerare mördades i söndags och 60 lemlästades för livet av palestinska terrorister gör knappast Arafat trovärdigare när han påstår att han är för en förhandlingslösning. Mattsson skriver: ”att resa en barrikad mellan människor är inte ett civiliserat och modernt sätt att lösa konflikter”. Man kan naturligtvis undra hur civiliserat och modernt det är att spränga civila busspassagerare till döds som ett sätt att lösa konflikter.

Alla som kritiserar Israel är självfallet inte antisemiter. Israel – precis som vilket annat land eller nation i bildning som helst – kan och bör kritiseras för varje felsteg det tar. När väl samma kritik riktas mot t ex Saudi Arabiens staket mot terrorister från Jemen, när samma kritik riktas mot palestinska myndighetens uppviglig av sina barn till massmord, när samma hårda kritik riktas mot Kina för dess oerhörda destruktiva framfart mot Tibet, när Ryssland kritiseras i media för att landet alltjämt skövlar Tjetjenien, när det resas krav på att murar ska rivas i Belfast, då blir det naturligtvis lättare att sätta även Israels barriärbyggande i ett bredare perspektiv utan anklagelser om antisemitism.

Till dess är det lätt att förstå att många människor anser att ensidig kritik av enbart den judiska staten har övertoner av antisemitism. Det är lätt att felaktigt anklaga dessa ensidiga kritiker för antisemitism när det egentligen bara handlar om förödande okunnighet och blind partiskhet.